9
Jag är lärare och tänker så här. Barn är olika. Och en del barn har svårare än andra att sortera bort intryck, hålla tillbaka impulser, tolka sociala koder och samspela med andra. Kognitiva förutsättningar är liksom individens, det är svårt att förneka. Om funktionsnedsättningen blir ett hinder eller inte beror till stor del på hur omgivningen ser ut, och med anpassningar kan man komma ganska långt i skolan med många barn.
Men det är just det - i skolan finns många barn. Även om man skulle ha klasser med bara 10 elever i varje är det ca 7-8 fler barn i en sådan klass än i en vanlig familj. Och de flesta föräldrar med 2-3 barn vittnar ju om att det är svårt att hinna med ibland och att det ibland uppstår kaos när alla behöver en samtidigt. Även i en grupp med bara 10 kan det finnas två olika npf-diagnoser, två bara allmänt ledsna/nedstämda barn och någon med astma eller diabetes. Jag skulle uppskatta att ca hälften av barnen i en helt vanlig klass är det "något" med - från allvarliga former av ADHD till ledsen för att farmor dött eller barnmigrän eller astma eller nyanländ och av uppenbara orsaker svag i svenskan. Det är så lätt att tänka att det bara är man själv som har det jobbigt, men ibland känns det som att det är vanligare att något är "extra" med ett barn än att allt bara flyter.
Läraren arbetar med klassen i några år max och bara fem dagar i veckan, kanske sex timmar av dygnets 24 och långt ifrån alla veckor på året. Att det är svårare för en lärare att lära sig läsa av ett barn exakt än vad det är för barnets egen förälder känns ändå ganska självklart. Hur duktig läraren än är, är man ju inte barnets förälder. Nu menar jag inte att du gör det, men ibland känns det som att en del föräldrar tror att det ska kunna fungera lika bra i skolan som hemma. Jag tänker snarare att det vore nästan fel om det gjorde det, med tanke på att föräldrarna SKA vara bäst och tryggast, hemmiljön med max ett par andra barn SKA vara lugnare än skolmiljön med kanske 50 andra på avdelningen osv.
Man kan anpassa mycket i skolan, men man kan inte riktigt anpassa bort att en del barn reagerar på intrycken av "andra barn". Även om barnen sitter aldrig så stilla och lugnt och läser i skenet av levande ljus enbart, kan ett barn triggas av närvaron på något vis, och ha mycket lättare att slappna av hemma. Man kan inte anpassa bort att någon annan av de 10 barnen (i den lilla drömgruppen då) har svårigheter att lära sig läsa, eller slår sig på rasten, eller av annan anledning behöver odelad uppmärksamhet några minuter. Eller att de är BARN och alla glömmer ibland att räcka upp handen, blir oplanerat kissnödiga, de testar gränser, blir osams ibland. Även om de är änglar i grunden.
Man kan inte heller anpassa bort att en lärare har arbetstid som faktiskt tar slut. Så länge vi alla som samhälle anser att lärare ska hinna med allt som idag ingår i arbetsuppgifterna, så kan vi inte förvänta oss att läraren ska hinna anpassa allt i detalj. Tyvärr. Tiden är ju begränsad för oss alla. Så länge politiker byter kurs för skolan stup i ett, så länge föräldrar inte läser veckobrev utan mejlar med frågor om det som står i sagda veckobrev, så länge skolan ska lösa konflikter som skett på fritiden, lära barn knyta skorna (japp, fått det önskemålet från en förälder), då kommer lärarens tid för planering av anpassningar att krympa.
Jag tänker också att det faktum att man anser att lärares brister är MINSTA orsaken inte är samma sak som att man förnekar att det FINNS brister. Bara att man rangordnar flera olika faktorer. Och min erfarenhet från skolans värld är att lärare utan tvekan ser att de inte räcker till eller förmår mer. Väldigt få har jag mött som slår sig för bröstet och skyller allt på föräldrarna, tvärt om.
