Intressant avhandling
Ordet är fritt
  1. Salander
    #1

    Intressant avhandling

    angående barn i behov av särskilt stöd i skola och förskola. Läsning för er som brottas med samma bekymmer som vi gör.

    http://www.diva-portal.org/smash/rec...=50&dswid=7270

    Sammanfattningsvis så:

    Ett tydligt resultat i Gunilla Lindqvists
    avhandling är att en majoritet i alla yrkesgrupper
    svarar att barnets individuella
    brister är orsaken till att barn är i behov
    av särskilt stöd, följt av brister i hemförhållanden.
    – Det gällde alla yrkesgrupper. De ansåg
    också att det hade minst att göra med
    att vissa lärare har brister, och näst minst
    att det beror på att klasser eller andra
    grupper har problem.
    De yrkesgrupper hon ställt frågor till
    är assistenter, förskollärare, klasslärare
    ämneslärare, speciallärare och specialpedagoger
  2. 1
    Intressant avhandling angående barn i behov av särskilt stöd i skola och förskola. Läsning för er som brottas med samma bekymmer som vi gör.

    http://www.diva-portal.org/smash/rec...=50&dswid=7270

    Sammanfattningsvis så:

    Ett tydligt resultat i Gunilla Lindqvists
    avhandling är att en majoritet i alla yrkesgrupper
    svarar att barnets individuella
    brister är orsaken till att barn är i behov
    av särskilt stöd, följt av brister i hemförhållanden.
    – Det gällde alla yrkesgrupper. De ansåg
    också att det hade minst att göra med
    att vissa lärare har brister, och näst minst
    att det beror på att klasser eller andra
    grupper har problem.
    De yrkesgrupper hon ställt frågor till
    är assistenter, förskollärare, klasslärare
    ämneslärare, speciallärare och specialpedagoger
  3. Salander
    #2
    Alltså hon har försökt fånga upp attityder och åsikter hos skol/förskolepersonal kring elever i behov av särskilt stöd. Skrämmande läsning.
    Nu hoppas jag på att ni kan länka till annan forskning som visar det motsatta.
  4. 2
    Alltså hon har försökt fånga upp attityder och åsikter hos skol/förskolepersonal kring elever i behov av särskilt stöd. Skrämmande läsning.
    Nu hoppas jag på att ni kan länka till annan forskning som visar det motsatta.
  5. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #3

    Förstår inte riktigt vad du menar

    Det är väl rätt självklart att det är barnets egna brister som avgör att det behöver särskilt stöd, t.ex. ADHD eller autism gör att de behöver mer hjälp? Eller menade du att det är skrämmande att barn så ofta har svåra hemförhållanden så att det kommer på andra plats? Eller vad, jag hänger inte med här?

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  6. 3
    Förstår inte riktigt vad du menar Det är väl rätt självklart att det är barnets egna brister som avgör att det behöver särskilt stöd, t.ex. ADHD eller autism gör att de behöver mer hjälp? Eller menade du att det är skrämmande att barn så ofta har svåra hemförhållanden så att det kommer på andra plats? Eller vad, jag hänger inte med här?
  7. Salander
    #4
    Avhandlingen handlar om attityder b la och lärarnas/skolans attityd var att det var barnen som brast och inte de själva eller skolan.
  8. 4
    Avhandlingen handlar om attityder b la och lärarnas/skolans attityd var att det var barnen som brast och inte de själva eller skolan.
  9. Medlem sedan
    Apr 2000
    #5
    Nu har jag inte hunnit läsa din länk, men en specialpedagog som arbetar utifrån ett
    helt annat perspektiv (nämligen att det inte beror mest på eleven) och ger en del tips om hur skolan/lärare skulle kunna tänka istället finns här: http://specialpedagogen.wordpress.com/ Jag tycker det finns en del bra i Bo Hejlskovs bok "Beteendeproblem i skolan" också. Forskning som visar på det motsatta skulle jag också vilja se, men min upplevelse är att attityden som presenteras i avhandlingen är ganska utbredd. Jag har sett ett examensarbete där man tittat på hur skolan behandlar anmälningar till Skolinspektionen och slutsatsen där var mycket att även om de fick kritik så kände inte skolan att de gjort fel, för Skolinpektionen förstod ju inte hur det var. Tyvärr har jag tappat bort länken. Men det var inte heller så kul läsning gällande attityder bland lärare och skolledare.
  10. 5
    Nu har jag inte hunnit läsa din länk, men en specialpedagog som arbetar utifrån ett
    helt annat perspektiv (nämligen att det inte beror mest på eleven) och ger en del tips om hur skolan/lärare skulle kunna tänka istället finns här: http://specialpedagogen.wordpress.com/ Jag tycker det finns en del bra i Bo Hejlskovs bok "Beteendeproblem i skolan" också. Forskning som visar på det motsatta skulle jag också vilja se, men min upplevelse är att attityden som presenteras i avhandlingen är ganska utbredd. Jag har sett ett examensarbete där man tittat på hur skolan behandlar anmälningar till Skolinspektionen och slutsatsen där var mycket att även om de fick kritik så kände inte skolan att de gjort fel, för Skolinpektionen förstod ju inte hur det var. Tyvärr har jag tappat bort länken. Men det var inte heller så kul läsning gällande attityder bland lärare och skolledare.
  11. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #6

    OK

    På ett sätt tycker jag att det är självklart att det är barnen som brister, de klarar inte av samma skolundervisning som vanliga barn och det är exakt därför de behöver extra hjälp. Det är för mig inte samma sak som att barnen gör detta med flit eller så.

    Men OK, jag har inte läst hela avhandlingen (och tänker inte göra det heller). Kanske finns det något att bli upprörd över men jag inser det inte än så länge.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  12. 6
    OK På ett sätt tycker jag att det är självklart att det är barnen som brister, de klarar inte av samma skolundervisning som vanliga barn och det är exakt därför de behöver extra hjälp. Det är för mig inte samma sak som att barnen gör detta med flit eller så.

    Men OK, jag har inte läst hela avhandlingen (och tänker inte göra det heller). Kanske finns det något att bli upprörd över men jag inser det inte än så länge.
  13. Salander
    #7
    Jag tänker om att skolan var utformad annorlunda (tex mer struktur och förutsägbarhet) så skulle färre barn vara i behov av särskilt stöd.
  14. 7
    Jag tänker om att skolan var utformad annorlunda (tex mer struktur och förutsägbarhet) så skulle färre barn vara i behov av särskilt stöd.
  15. Medlem sedan
    Apr 2000
    #8
    Jag tror att skolan ibland är litet snabba på att bestämma sig för hur det är, och att det inte går. Om man istället ser möjligheterna finns det mycket att göra inom ramen för den vanliga undervisningen som gynnar alla. Självklart har lärares och annan skolpersonals syn på sin egen roll kontra elevens betydelse. Ett barns svårigheter kan vara större ihop med en viss lärare som inte klarar anpassningarna som tidigare fungerat, ligger bristen endast hos barnet då?
  16. 8
    Jag tror att skolan ibland är litet snabba på att bestämma sig för hur det är, och att det inte går. Om man istället ser möjligheterna finns det mycket att göra inom ramen för den vanliga undervisningen som gynnar alla. Självklart har lärares och annan skolpersonals syn på sin egen roll kontra elevens betydelse. Ett barns svårigheter kan vara större ihop med en viss lärare som inte klarar anpassningarna som tidigare fungerat, ligger bristen endast hos barnet då?
  17. Medlem sedan
    Jan 2008
    #9
    Jag är lärare och tänker så här. Barn är olika. Och en del barn har svårare än andra att sortera bort intryck, hålla tillbaka impulser, tolka sociala koder och samspela med andra. Kognitiva förutsättningar är liksom individens, det är svårt att förneka. Om funktionsnedsättningen blir ett hinder eller inte beror till stor del på hur omgivningen ser ut, och med anpassningar kan man komma ganska långt i skolan med många barn.

    Men det är just det - i skolan finns många barn. Även om man skulle ha klasser med bara 10 elever i varje är det ca 7-8 fler barn i en sådan klass än i en vanlig familj. Och de flesta föräldrar med 2-3 barn vittnar ju om att det är svårt att hinna med ibland och att det ibland uppstår kaos när alla behöver en samtidigt. Även i en grupp med bara 10 kan det finnas två olika npf-diagnoser, två bara allmänt ledsna/nedstämda barn och någon med astma eller diabetes. Jag skulle uppskatta att ca hälften av barnen i en helt vanlig klass är det "något" med - från allvarliga former av ADHD till ledsen för att farmor dött eller barnmigrän eller astma eller nyanländ och av uppenbara orsaker svag i svenskan. Det är så lätt att tänka att det bara är man själv som har det jobbigt, men ibland känns det som att det är vanligare att något är "extra" med ett barn än att allt bara flyter.

    Läraren arbetar med klassen i några år max och bara fem dagar i veckan, kanske sex timmar av dygnets 24 och långt ifrån alla veckor på året. Att det är svårare för en lärare att lära sig läsa av ett barn exakt än vad det är för barnets egen förälder känns ändå ganska självklart. Hur duktig läraren än är, är man ju inte barnets förälder. Nu menar jag inte att du gör det, men ibland känns det som att en del föräldrar tror att det ska kunna fungera lika bra i skolan som hemma. Jag tänker snarare att det vore nästan fel om det gjorde det, med tanke på att föräldrarna SKA vara bäst och tryggast, hemmiljön med max ett par andra barn SKA vara lugnare än skolmiljön med kanske 50 andra på avdelningen osv.

    Man kan anpassa mycket i skolan, men man kan inte riktigt anpassa bort att en del barn reagerar på intrycken av "andra barn". Även om barnen sitter aldrig så stilla och lugnt och läser i skenet av levande ljus enbart, kan ett barn triggas av närvaron på något vis, och ha mycket lättare att slappna av hemma. Man kan inte anpassa bort att någon annan av de 10 barnen (i den lilla drömgruppen då) har svårigheter att lära sig läsa, eller slår sig på rasten, eller av annan anledning behöver odelad uppmärksamhet några minuter. Eller att de är BARN och alla glömmer ibland att räcka upp handen, blir oplanerat kissnödiga, de testar gränser, blir osams ibland. Även om de är änglar i grunden.

    Man kan inte heller anpassa bort att en lärare har arbetstid som faktiskt tar slut. Så länge vi alla som samhälle anser att lärare ska hinna med allt som idag ingår i arbetsuppgifterna, så kan vi inte förvänta oss att läraren ska hinna anpassa allt i detalj. Tyvärr. Tiden är ju begränsad för oss alla. Så länge politiker byter kurs för skolan stup i ett, så länge föräldrar inte läser veckobrev utan mejlar med frågor om det som står i sagda veckobrev, så länge skolan ska lösa konflikter som skett på fritiden, lära barn knyta skorna (japp, fått det önskemålet från en förälder), då kommer lärarens tid för planering av anpassningar att krympa.

    Jag tänker också att det faktum att man anser att lärares brister är MINSTA orsaken inte är samma sak som att man förnekar att det FINNS brister. Bara att man rangordnar flera olika faktorer. Och min erfarenhet från skolans värld är att lärare utan tvekan ser att de inte räcker till eller förmår mer. Väldigt få har jag mött som slår sig för bröstet och skyller allt på föräldrarna, tvärt om.
  18. 9
    Jag är lärare och tänker så här. Barn är olika. Och en del barn har svårare än andra att sortera bort intryck, hålla tillbaka impulser, tolka sociala koder och samspela med andra. Kognitiva förutsättningar är liksom individens, det är svårt att förneka. Om funktionsnedsättningen blir ett hinder eller inte beror till stor del på hur omgivningen ser ut, och med anpassningar kan man komma ganska långt i skolan med många barn.

    Men det är just det - i skolan finns många barn. Även om man skulle ha klasser med bara 10 elever i varje är det ca 7-8 fler barn i en sådan klass än i en vanlig familj. Och de flesta föräldrar med 2-3 barn vittnar ju om att det är svårt att hinna med ibland och att det ibland uppstår kaos när alla behöver en samtidigt. Även i en grupp med bara 10 kan det finnas två olika npf-diagnoser, två bara allmänt ledsna/nedstämda barn och någon med astma eller diabetes. Jag skulle uppskatta att ca hälften av barnen i en helt vanlig klass är det "något" med - från allvarliga former av ADHD till ledsen för att farmor dött eller barnmigrän eller astma eller nyanländ och av uppenbara orsaker svag i svenskan. Det är så lätt att tänka att det bara är man själv som har det jobbigt, men ibland känns det som att det är vanligare att något är "extra" med ett barn än att allt bara flyter.

    Läraren arbetar med klassen i några år max och bara fem dagar i veckan, kanske sex timmar av dygnets 24 och långt ifrån alla veckor på året. Att det är svårare för en lärare att lära sig läsa av ett barn exakt än vad det är för barnets egen förälder känns ändå ganska självklart. Hur duktig läraren än är, är man ju inte barnets förälder. Nu menar jag inte att du gör det, men ibland känns det som att en del föräldrar tror att det ska kunna fungera lika bra i skolan som hemma. Jag tänker snarare att det vore nästan fel om det gjorde det, med tanke på att föräldrarna SKA vara bäst och tryggast, hemmiljön med max ett par andra barn SKA vara lugnare än skolmiljön med kanske 50 andra på avdelningen osv.

    Man kan anpassa mycket i skolan, men man kan inte riktigt anpassa bort att en del barn reagerar på intrycken av "andra barn". Även om barnen sitter aldrig så stilla och lugnt och läser i skenet av levande ljus enbart, kan ett barn triggas av närvaron på något vis, och ha mycket lättare att slappna av hemma. Man kan inte anpassa bort att någon annan av de 10 barnen (i den lilla drömgruppen då) har svårigheter att lära sig läsa, eller slår sig på rasten, eller av annan anledning behöver odelad uppmärksamhet några minuter. Eller att de är BARN och alla glömmer ibland att räcka upp handen, blir oplanerat kissnödiga, de testar gränser, blir osams ibland. Även om de är änglar i grunden.

    Man kan inte heller anpassa bort att en lärare har arbetstid som faktiskt tar slut. Så länge vi alla som samhälle anser att lärare ska hinna med allt som idag ingår i arbetsuppgifterna, så kan vi inte förvänta oss att läraren ska hinna anpassa allt i detalj. Tyvärr. Tiden är ju begränsad för oss alla. Så länge politiker byter kurs för skolan stup i ett, så länge föräldrar inte läser veckobrev utan mejlar med frågor om det som står i sagda veckobrev, så länge skolan ska lösa konflikter som skett på fritiden, lära barn knyta skorna (japp, fått det önskemålet från en förälder), då kommer lärarens tid för planering av anpassningar att krympa.

    Jag tänker också att det faktum att man anser att lärares brister är MINSTA orsaken inte är samma sak som att man förnekar att det FINNS brister. Bara att man rangordnar flera olika faktorer. Och min erfarenhet från skolans värld är att lärare utan tvekan ser att de inte räcker till eller förmår mer. Väldigt få har jag mött som slår sig för bröstet och skyller allt på föräldrarna, tvärt om.
  19. Medlem sedan
    Jan 2008
    #10
    Men en hel del ligger det i det också - jobbar man inte med stora barngrupper så vet man kanske inte alltid hur det är.

    Jag har jobbat på olika skolor och sett både bra och mindre bra exempel på anpassningsbar personal, ska jag väl börja med att säga. Jag vet att det finns en del personer i skolans värld som behöver förändra sina attityder, absolut.

    Men jag vet OCKSÅ hur svårt det är att räcka till för alla barns behov i en vanlig klass. I en familj kanske det finns 2-4 barn och hur ofta känner man egentligen att man har full koll på allt? Är alla alltid sams, hinner man se allting och lyssna klart på var och en? Jag upplever i alla fall ofta hur föräldrar ursäktar barnets sena ankomst med att lillasyster spillde mjölk precis när man skulle gå eller att läxan inte blir gjord för att lillebror störde och liknande. Även om man skulle ha klasser med "bara" 15 elever är det kanske 10-12 FLER barn än vad man har hemma. Av dessa 15 är någon sannolikt dyslektiker, någon eller ett par har behov av medicinsk karaktär (allergiker, diabetes, eksem osv.), någon har en familjekris, någon är ny i Sverige, en är extremt blyg och en känner sig jätteensam. Det är nog vanligare att ett barn behöver extra stöd med _något_ än att allt bara är bra.

    För en förälder kan det verka så lätt för läraren att exempelvis "bara vara i hallen när barnen klär på sig" för att förhindra konflikter, och ofta är det lätt också. Men ibland har man ett ANNAT barn som kanske behöver hjälp att förberedas i enrum på lektionen som kommer, eller som måste få hjälp att kolla blodsocker, eller som aldrig ens kommer ut i hallen för påklädning om h*n inte får en minuts odelad uppmärksamhet, lite uppmuntran och hjälp att dra upp strategi för rasten först. Sådant kan man inte berätta för andra föräldrar, men kan självklart påverka hur flexibel läraren upplevs. En del säger "nej" för att de inte vill, men många säger också "nej" för att det faktiskt inte är möjligt med de förutsättningar som finns.
  20. 10
    Men en hel del ligger det i det också - jobbar man inte med stora barngrupper så vet man kanske inte alltid hur det är.

    Jag har jobbat på olika skolor och sett både bra och mindre bra exempel på anpassningsbar personal, ska jag väl börja med att säga. Jag vet att det finns en del personer i skolans värld som behöver förändra sina attityder, absolut.

    Men jag vet OCKSÅ hur svårt det är att räcka till för alla barns behov i en vanlig klass. I en familj kanske det finns 2-4 barn och hur ofta känner man egentligen att man har full koll på allt? Är alla alltid sams, hinner man se allting och lyssna klart på var och en? Jag upplever i alla fall ofta hur föräldrar ursäktar barnets sena ankomst med att lillasyster spillde mjölk precis när man skulle gå eller att läxan inte blir gjord för att lillebror störde och liknande. Även om man skulle ha klasser med "bara" 15 elever är det kanske 10-12 FLER barn än vad man har hemma. Av dessa 15 är någon sannolikt dyslektiker, någon eller ett par har behov av medicinsk karaktär (allergiker, diabetes, eksem osv.), någon har en familjekris, någon är ny i Sverige, en är extremt blyg och en känner sig jätteensam. Det är nog vanligare att ett barn behöver extra stöd med _något_ än att allt bara är bra.

    För en förälder kan det verka så lätt för läraren att exempelvis "bara vara i hallen när barnen klär på sig" för att förhindra konflikter, och ofta är det lätt också. Men ibland har man ett ANNAT barn som kanske behöver hjälp att förberedas i enrum på lektionen som kommer, eller som måste få hjälp att kolla blodsocker, eller som aldrig ens kommer ut i hallen för påklädning om h*n inte får en minuts odelad uppmärksamhet, lite uppmuntran och hjälp att dra upp strategi för rasten först. Sådant kan man inte berätta för andra föräldrar, men kan självklart påverka hur flexibel läraren upplevs. En del säger "nej" för att de inte vill, men många säger också "nej" för att det faktiskt inte är möjligt med de förutsättningar som finns.
  21. Medlem sedan
    Apr 2000
    #11
    Självklart har du en poäng. Men min upplevelse är att det i många fall saknas vilja att anpassa. Det är väldigt, väldigt lärarberoende. Jag har ett barn med en sjukdom som ger mycket hög frånvaro. Barnet är begåvat och kan rätt lätt ta igen saker som missats. Om vi fick veta vad som gjordes. Självklart går det inte att täcka allt, men en hel del går att göra rätt enkelt. Det är väldigt markant den här terminen när det plötsligt handlar om att få ett E i ett ämne för att rektorn säger att den här läraren kan inte göra det den förra gjorde. Hon sänker från ett B. Ingen tror att det är för att kunskaperna försämrats. Frånvaron är inte högre i år. Mest handlar det förstås om en svag ledare som inte ställer krav på sin personal eller kräver att de stödåtgärder (inte särskilt omfattande) som beslutats genomförs osv.

    Eftersom mitt barn har haft hög frånvaro hela sin skolgång har jag vid det här laget sett vilken skillnad det är på lärare och lärare. Jag tror att med bättre organisation (på vår skola är det uppenbart att inte ens alla undervisande lärare känner till det aktuella åtgärdsprogrammet -det är ju ett organisatoriskt problem) skulle en hel del gå att ändra. Jag vet att det är svårt att hinna med och räcka till, jag vet att lärare inte har fantastiska förutsättningar för att göra det de vill. Men jag har också sett väldigt många som fastnar och inte kan tänka det minsta annorlunda och bara ser problem. Jag har suttit på fler möten med skolan (olika skolor) än jag kan minnas och fått höra många väldigt märkliga saker. Sedan har vi också mött många fantastiska pedagoger som med litet fantasi hjälpt mitt barn att trots sin sjukdom kunna nå sina egna mål efter de egna förutsättningarna.
  22. 11
    Självklart har du en poäng. Men min upplevelse är att det i många fall saknas vilja att anpassa. Det är väldigt, väldigt lärarberoende. Jag har ett barn med en sjukdom som ger mycket hög frånvaro. Barnet är begåvat och kan rätt lätt ta igen saker som missats. Om vi fick veta vad som gjordes. Självklart går det inte att täcka allt, men en hel del går att göra rätt enkelt. Det är väldigt markant den här terminen när det plötsligt handlar om att få ett E i ett ämne för att rektorn säger att den här läraren kan inte göra det den förra gjorde. Hon sänker från ett B. Ingen tror att det är för att kunskaperna försämrats. Frånvaron är inte högre i år. Mest handlar det förstås om en svag ledare som inte ställer krav på sin personal eller kräver att de stödåtgärder (inte särskilt omfattande) som beslutats genomförs osv.

    Eftersom mitt barn har haft hög frånvaro hela sin skolgång har jag vid det här laget sett vilken skillnad det är på lärare och lärare. Jag tror att med bättre organisation (på vår skola är det uppenbart att inte ens alla undervisande lärare känner till det aktuella åtgärdsprogrammet -det är ju ett organisatoriskt problem) skulle en hel del gå att ändra. Jag vet att det är svårt att hinna med och räcka till, jag vet att lärare inte har fantastiska förutsättningar för att göra det de vill. Men jag har också sett väldigt många som fastnar och inte kan tänka det minsta annorlunda och bara ser problem. Jag har suttit på fler möten med skolan (olika skolor) än jag kan minnas och fått höra många väldigt märkliga saker. Sedan har vi också mött många fantastiska pedagoger som med litet fantasi hjälpt mitt barn att trots sin sjukdom kunna nå sina egna mål efter de egna förutsättningarna.
  23. Medlem sedan
    Jan 2008
    #12
    Jag säger inte emot att det finns pedagoger av olika sort. Helt klart är det så.

    Men det finns också lärare som arbetar mer än andra på sin fritid... När en lärare säger "det går inte" så KAN det vara en omskrivning för "jag hinner inte". Tyvärr begriper inte alla skolledare det, en del begriper men vågar inte riktigt se problemet (eftersom det är praktiskt om en lärare jobbar 120% istället för 100% men bara får betalt för 100%). Ofta vet man många saker man skulle kunna göra, i teorin, men som sedan är omöjliga att hinna med på 30 minuter om dagen eller vad man nu har i planeringstid. Jag har också arbetat med elever med hög frånvaro, och joxandet med att få hem uppgifter, kommunicera med Skype, mejlkontakten med föräldrar osv. kunde utan vidare ta mer tid per dag än vad närvarande elever fick per skalle.

    Jag känner inte alls till din situation, men det låter tufft. Vill inte alls säga något annat. Bara ge ett annat perspektiv. Det KAN ju vara så att den nya läraren har förstått att den förra lärarens arbetssätt inte alls nådde fram till några andra elever, och därför anpassat undervisningen för _dem_ och infört mer diskussionsuppgifter, undersökningar och annat som är svårare att mejla hem till er familj. Bra för de som behövde ett mer varierat arbetssätt, dåligt för ditt barn. Ofta är det så grymt i skolan, att det som gynnar några elever kan missgynna någon annan.
  24. 12
    Jag säger inte emot att det finns pedagoger av olika sort. Helt klart är det så.

    Men det finns också lärare som arbetar mer än andra på sin fritid... När en lärare säger "det går inte" så KAN det vara en omskrivning för "jag hinner inte". Tyvärr begriper inte alla skolledare det, en del begriper men vågar inte riktigt se problemet (eftersom det är praktiskt om en lärare jobbar 120% istället för 100% men bara får betalt för 100%). Ofta vet man många saker man skulle kunna göra, i teorin, men som sedan är omöjliga att hinna med på 30 minuter om dagen eller vad man nu har i planeringstid. Jag har också arbetat med elever med hög frånvaro, och joxandet med att få hem uppgifter, kommunicera med Skype, mejlkontakten med föräldrar osv. kunde utan vidare ta mer tid per dag än vad närvarande elever fick per skalle.

    Jag känner inte alls till din situation, men det låter tufft. Vill inte alls säga något annat. Bara ge ett annat perspektiv. Det KAN ju vara så att den nya läraren har förstått att den förra lärarens arbetssätt inte alls nådde fram till några andra elever, och därför anpassat undervisningen för _dem_ och infört mer diskussionsuppgifter, undersökningar och annat som är svårare att mejla hem till er familj. Bra för de som behövde ett mer varierat arbetssätt, dåligt för ditt barn. Ofta är det så grymt i skolan, att det som gynnar några elever kan missgynna någon annan.
  25. Medlem sedan
    Apr 2000
    #13
    Det skulle kunna vara så som du beskriver. Men den nya läraren är inte helt ny. Bara för ämnet. Förra året fungerade det ämne den läraren hade (ämnena är likartade), i år funkar vare sig det nya eller gamla och en hel del av det som inte funkar är simpla saker. Saker som faktiskt inte kräver ansträning alls (och det är samma typ av uppgifter som förra året men får man inte ens en lärobok blir det svårt -det är alltså på den nivån vi pratar). Skype eller hemskickade uppgifter är det inte tal om. Istället har de lärare som inte lyckats blivit norm. Alla förändrar sitt arbetssätt efter dem. Litet handlar det om att skolan bestämt sig för att barnet bör bemötas på ett annat sätt än vad flera av varandra oberoende läkare rekommenderar utifrån sjukdomsbilden. De ger stöd, men utifrån metoder som inte alls funkar, anpassade de metoderna så skulle vi gemensamt nått längre. Men nu har man istället bestämt sig för att inget går, vilket förstås blir litet galet.

    Men rent generellt tror jag (och nu menar jag skolan i stort inte en specifik skola) att det kan handla om ineffektivit ledning, om bristande rutiner, om skolledare som inte prioriterar rätt eller är tydliga i sina ledande roller. Och inte heller ger sin personal de rätta förutsättningarna. Det handlar inte alltid enbart om tid och resurser. Utöver att jag hängt i skolan alldeles för mycket de senaste 8-9 åren har jag jobbat som lärare. Även om det var längesedan och förutsättningarna var annorlunda då, så vet jag delvis hur det kan vara. Jag har all respekt för att lärarrollen inte är enkel och att man oftast förväntas klara jobbet och göra storverk på tid som inte räcker till. Det jag i huvudsak vänder mig emot är att man i mågna skolor säger att det inte går innan man ens provat. Hur kan man då veta?

    Ibland upplever jag att man i skolans värld är rätt snabb att tillskriva den enskilda eleven eller föräldrarna problemen. Att det ofta ligger helt utanför skolans ram och att man därför inte behöver göra något, varför jag inte alls fann slutsatserna i avhandlingen som nämndes ovan förvånande. Det är ofta så jag upplever skolan och dess personal. Det tycker jag är jättetrist. Särskilt som jag vet att skolvärlden faktiskt kryllar av många fantastiska pedagoger.
  26. 13
    Det skulle kunna vara så som du beskriver. Men den nya läraren är inte helt ny. Bara för ämnet. Förra året fungerade det ämne den läraren hade (ämnena är likartade), i år funkar vare sig det nya eller gamla och en hel del av det som inte funkar är simpla saker. Saker som faktiskt inte kräver ansträning alls (och det är samma typ av uppgifter som förra året men får man inte ens en lärobok blir det svårt -det är alltså på den nivån vi pratar). Skype eller hemskickade uppgifter är det inte tal om. Istället har de lärare som inte lyckats blivit norm. Alla förändrar sitt arbetssätt efter dem. Litet handlar det om att skolan bestämt sig för att barnet bör bemötas på ett annat sätt än vad flera av varandra oberoende läkare rekommenderar utifrån sjukdomsbilden. De ger stöd, men utifrån metoder som inte alls funkar, anpassade de metoderna så skulle vi gemensamt nått längre. Men nu har man istället bestämt sig för att inget går, vilket förstås blir litet galet.

    Men rent generellt tror jag (och nu menar jag skolan i stort inte en specifik skola) att det kan handla om ineffektivit ledning, om bristande rutiner, om skolledare som inte prioriterar rätt eller är tydliga i sina ledande roller. Och inte heller ger sin personal de rätta förutsättningarna. Det handlar inte alltid enbart om tid och resurser. Utöver att jag hängt i skolan alldeles för mycket de senaste 8-9 åren har jag jobbat som lärare. Även om det var längesedan och förutsättningarna var annorlunda då, så vet jag delvis hur det kan vara. Jag har all respekt för att lärarrollen inte är enkel och att man oftast förväntas klara jobbet och göra storverk på tid som inte räcker till. Det jag i huvudsak vänder mig emot är att man i mågna skolor säger att det inte går innan man ens provat. Hur kan man då veta?

    Ibland upplever jag att man i skolans värld är rätt snabb att tillskriva den enskilda eleven eller föräldrarna problemen. Att det ofta ligger helt utanför skolans ram och att man därför inte behöver göra något, varför jag inte alls fann slutsatserna i avhandlingen som nämndes ovan förvånande. Det är ofta så jag upplever skolan och dess personal. Det tycker jag är jättetrist. Särskilt som jag vet att skolvärlden faktiskt kryllar av många fantastiska pedagoger.
  27. Medlem sedan
    Jan 2004
    #14
    Jag har ju ett barn med NPF och samtidigt som jag stred stenhårt för hennes rättigheter i skolan så vet jag ju att hon inte var ensam om att ha speciella behov.
    Jag lästa denna text häromdagen och den är så himla bra. Jag kan dock inte läsa den utan att gråta för det var en väldigt jobbig tid när vår dotter gick i skolan och hon fick ta mycket skit för saker som gick snett.
  28. 14
    Jag har ju ett barn med NPF och samtidigt som jag stred stenhårt för hennes rättigheter i skolan så vet jag ju att hon inte var ensam om att ha speciella behov.
    Jag lästa denna text häromdagen och den är så himla bra. Jag kan dock inte läsa den utan att gråta för det var en väldigt jobbig tid när vår dotter gick i skolan och hon fick ta mycket skit för saker som gick snett.
  29. Medlem sedan
    Jan 2004
    #15
    Kanske ska klistra in länken också
    http://newsner.com/2014/11/vi-maste-...r-mitt-hjarta/
  30. 15
    Kanske ska klistra in länken också
    http://newsner.com/2014/11/vi-maste-...r-mitt-hjarta/
  31. Medlem sedan
    Jan 2008
    #16
    Du har många poänger.

    Men jag tänker också att många inom BUP, sjukvården och allehanda föräldraorganisationer ändå inte förstår skolans vardag riktigt. Det är jättestor skillnad på att tänka "Hur ska jag hjälpa Rasmus med hans specifika problem?" och på "Vad är bäst för klass 4B som helhet?" Jag menar - finns det någon logisk anledning överhuvud taget till att solpersonal skulle vägra utföra en del åtgärder "bara för att"? Generellt talat nu då, det finns ju felplacerade människor i alla yrkesgrupper.

    Tänker på det där med lärobok - det kan mycket väl vara en väl genomtänkt pedagogisk tanke med att arbeta utan speciellt läromedel. Ett läromedel är skrivet av någon som vill tjäna pengar och det finns ingen garanti att läromedel är heltäckande eller ens bra. Finns ju massvis med andra vägar till information - artiklar, filmer, kortare avsnitt ur böcker, tidskrifter osv.

    Läkare är experterna på sjukdomarna, absolut. Men skolpersonalen är experter på SIN verksamhet och ibland är helt enkelt inte sjukvårdens rekommendationer för ett barn riktigt överens med skolforskningens rekommendationer för 30 barn. Det är inte enkla dilemman som uppstår när olika behov och experters råd kolliderar och när en eller två vuxna ska räcka till för så många barn på en gång.
  32. 16
    Du har många poänger.

    Men jag tänker också att många inom BUP, sjukvården och allehanda föräldraorganisationer ändå inte förstår skolans vardag riktigt. Det är jättestor skillnad på att tänka "Hur ska jag hjälpa Rasmus med hans specifika problem?" och på "Vad är bäst för klass 4B som helhet?" Jag menar - finns det någon logisk anledning överhuvud taget till att solpersonal skulle vägra utföra en del åtgärder "bara för att"? Generellt talat nu då, det finns ju felplacerade människor i alla yrkesgrupper.

    Tänker på det där med lärobok - det kan mycket väl vara en väl genomtänkt pedagogisk tanke med att arbeta utan speciellt läromedel. Ett läromedel är skrivet av någon som vill tjäna pengar och det finns ingen garanti att läromedel är heltäckande eller ens bra. Finns ju massvis med andra vägar till information - artiklar, filmer, kortare avsnitt ur böcker, tidskrifter osv.

    Läkare är experterna på sjukdomarna, absolut. Men skolpersonalen är experter på SIN verksamhet och ibland är helt enkelt inte sjukvårdens rekommendationer för ett barn riktigt överens med skolforskningens rekommendationer för 30 barn. Det är inte enkla dilemman som uppstår när olika behov och experters råd kolliderar och när en eller två vuxna ska räcka till för så många barn på en gång.
  33. Medlem sedan
    Jan 2008
    #17
    Ja, den är fint skriven!

    Samtidigt tänker jag också att det inte är fel att inse vilka begränsningar man har i sin yrkesroll och i den tid man har till sitt förfogande. Visst kan man inte skylla allt på tid och resurser, men samtidigt måste man få känna att det är okej att sluta när arbetstiden är slut och inte känna sig tvingad att sitta kvar och skriva ännu ett mejl med dagens positiva framsteg (för att man vet hur glad föräldrarna blir) och för att gå ut på fritids och prata en stund om fotboll med den som var arg tidigare på dagen (för att fylla på med positiva upplevelser i relationen). Jag menar, det finns ju hundratals sådana enkla småsaker man skulle kunna göra mer av, men som sagt blir det ohållbart i slutändan om man inte får tiden att räcka till allt. Man kan alltid prata mer, spendera mer tid, skicka mejl om allt positivt man observerar.

    Självklart ska man försöka få till det så bra som möjligt och är man kreativ kan man ofta göra en del förändringar och hinna bekräfta de som bäst behöver många gånger per dag. Det känns bara så fel att en lärare inte ska kunna hinna med utan att behöva uppleva att h*n måste "kämpa" för att barnet ska må bra eller känna sig ledsen i duschen på morgonen. Det ska inte behöva vara en kamp, det ska vara en naturlig del av arbetsdagen att hinna med, för både barnets och lärarens skull.
  34. 17
    Ja, den är fint skriven!

    Samtidigt tänker jag också att det inte är fel att inse vilka begränsningar man har i sin yrkesroll och i den tid man har till sitt förfogande. Visst kan man inte skylla allt på tid och resurser, men samtidigt måste man få känna att det är okej att sluta när arbetstiden är slut och inte känna sig tvingad att sitta kvar och skriva ännu ett mejl med dagens positiva framsteg (för att man vet hur glad föräldrarna blir) och för att gå ut på fritids och prata en stund om fotboll med den som var arg tidigare på dagen (för att fylla på med positiva upplevelser i relationen). Jag menar, det finns ju hundratals sådana enkla småsaker man skulle kunna göra mer av, men som sagt blir det ohållbart i slutändan om man inte får tiden att räcka till allt. Man kan alltid prata mer, spendera mer tid, skicka mejl om allt positivt man observerar.

    Självklart ska man försöka få till det så bra som möjligt och är man kreativ kan man ofta göra en del förändringar och hinna bekräfta de som bäst behöver många gånger per dag. Det känns bara så fel att en lärare inte ska kunna hinna med utan att behöva uppleva att h*n måste "kämpa" för att barnet ska må bra eller känna sig ledsen i duschen på morgonen. Det ska inte behöva vara en kamp, det ska vara en naturlig del av arbetsdagen att hinna med, för både barnets och lärarens skull.
  35. Medlem sedan
    Apr 2000
    #18
    Nej, nej nu missförstod du mig. Alla andra elever hade en lärobok och uppgifter som som skulle redovisas var kopplade till läromedlet. Vi har hamnat där igen, att det till nästa vecka finns en läxa i en bok vi inte fått. Om man förväntas prestera som andra måste man ges tillgång till samma arbetsmaterial, särskilt när det är så enkelt som att få en lärobok. Om det inte funkar, då tycker jag att det finns allvarliga organisatoriska problem.

    Nu blir det litet mer specifikt kopplat till vår situation än jag tänkt, men om skolan inte riktigt tycker att det som förmedlas från läkare stämmer och istället tänker att det är nog så här och sätter in åtgärder som ofta anses fungera bra för den situationen blir det fel. Och handlar inte om att skolan, i det här fallet är experter på sin verksamhet. Om man sätter in åtgärder som ofta fungerar bra för barn med en NPF-diagnos för att man bestämt att det är nog så det är, trots att läkare in absurdum berättat att det handlar om något helt annat då kanske inte åtgärderna fungerar. Fast man har ju gjort något, utifrån de premisser man känner till. Att det sedan inte fungerade var ju tråkigt och då anser sig skolan ha gjort allt de kunnat.

    Det är säkert ofta så som du beskriver, och jag har förståelse för det. Jag förstår självklart att man måste se till en hel klass. Men om stöd ändå skall ges måste man fundera på vem stödet skall vara utformat för. Ibland tycker jag skolan är litet för trångsynt och har svårt att ta in andra perspektiv. I vårt fall har det handlat om nästan det du beskriver, skolan har vägrat för man trott att det handlat om något annat och då vet skolan faktiskt hur man gör. Och nej det finns ingen logisk förklaring och jag hoppas att det inte är särskilt vanligt.

    Jag tror egentligen inte att skolan är unik här, många ser sina egna perspektiv och tänker att så här måste det vara, då blir man låst och gör som man alltid gjort och använder det man känner till väl. Signalerna blir också konstiga om alla får höra av rektor att så här skall vi göra. När det sedan inte ens provas och därför inte gick blir det ännu konstigare. Istället blir alla bara frustrerade. Både personal och föräldrar och då skapas en massa problem en tydlig ledning faktiskt kunde ha undvikit genom litet klok styrning.
  36. 18
    Nej, nej nu missförstod du mig. Alla andra elever hade en lärobok och uppgifter som som skulle redovisas var kopplade till läromedlet. Vi har hamnat där igen, att det till nästa vecka finns en läxa i en bok vi inte fått. Om man förväntas prestera som andra måste man ges tillgång till samma arbetsmaterial, särskilt när det är så enkelt som att få en lärobok. Om det inte funkar, då tycker jag att det finns allvarliga organisatoriska problem.

    Nu blir det litet mer specifikt kopplat till vår situation än jag tänkt, men om skolan inte riktigt tycker att det som förmedlas från läkare stämmer och istället tänker att det är nog så här och sätter in åtgärder som ofta anses fungera bra för den situationen blir det fel. Och handlar inte om att skolan, i det här fallet är experter på sin verksamhet. Om man sätter in åtgärder som ofta fungerar bra för barn med en NPF-diagnos för att man bestämt att det är nog så det är, trots att läkare in absurdum berättat att det handlar om något helt annat då kanske inte åtgärderna fungerar. Fast man har ju gjort något, utifrån de premisser man känner till. Att det sedan inte fungerade var ju tråkigt och då anser sig skolan ha gjort allt de kunnat.

    Det är säkert ofta så som du beskriver, och jag har förståelse för det. Jag förstår självklart att man måste se till en hel klass. Men om stöd ändå skall ges måste man fundera på vem stödet skall vara utformat för. Ibland tycker jag skolan är litet för trångsynt och har svårt att ta in andra perspektiv. I vårt fall har det handlat om nästan det du beskriver, skolan har vägrat för man trott att det handlat om något annat och då vet skolan faktiskt hur man gör. Och nej det finns ingen logisk förklaring och jag hoppas att det inte är särskilt vanligt.

    Jag tror egentligen inte att skolan är unik här, många ser sina egna perspektiv och tänker att så här måste det vara, då blir man låst och gör som man alltid gjort och använder det man känner till väl. Signalerna blir också konstiga om alla får höra av rektor att så här skall vi göra. När det sedan inte ens provas och därför inte gick blir det ännu konstigare. Istället blir alla bara frustrerade. Både personal och föräldrar och då skapas en massa problem en tydlig ledning faktiskt kunde ha undvikit genom litet klok styrning.
  37. Medlem sedan
    Jun 2005
    #19

    Skrämmande

    att de som har hand om barnet i flera timmar då i skolvärlden tycker att de är helt felfria....

    Och skyller allt på barn och hemförhållanden.
    Medgång gör vänner, motgång prövar dem.

  38. 19
    Skrämmande att de som har hand om barnet i flera timmar då i skolvärlden tycker att de är helt felfria....

    Och skyller allt på barn och hemförhållanden.
  39. Medlem sedan
    Jan 2004
    #20
    Jag håller helt med dig.
  40. 20
    Jag håller helt med dig.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar