Hej!
Vi har bott ihop i år med våra 4 barn som är hos oss VV.
Vi har väldigt olika ingång i detta med att sätta gränser mot dom. Sambons mamma gjorde ALLT för honom så länge han bodde hemma. Han tycker det var bra.
Samtidigt vill han leva med mig som vill ställa sunda krav på barnen. Det kan handla om väldigt enkla saker som att ställa in i diskmaskinen eller att tonåringarna städar sin gemensamma toa 2-3 ggr/år.
Sambon vill verkligen inte stöta sig med sin son (15 år) därför säger han inte ifrån utan gör även detta åt honom.
Vi är som jag uppfattar det ense i sakfrågan om att ha riktlinjer kring dom här sakerna,men när det kommer till handling vill pappan vara snäll och då gör han det själv istället och då faller ju hela saken. Jag blir irriterad över att vi ska ställa krav på de andra tre men inte på sonen.
Nu har jag fått känslan av att jag är för krävande som vill fostra mina barn i att ta ansvar för vissa saker. När jag ifrågasätter varför sonen ska slippa undan känner sig sambon förstås kritiserad och missnöjd med sitt liv med mig.
Men vi är ju överens i sak....
Jag undrar nu om jag klarar att backa undan och inte se att han helatiden ser mellan fingrarna med att det är olika villkor för barnen i familjen.
Om jag inte klarar det spricker det nog mellan oss är hans besked.
Jag känner att jag börjar ifrågasätta mig själv. Kanske är jag för krävande att leva med. Kanske blir det jag som får ge upp mina föräldrarinstinkter för att bli mer foglig och acceptera att han vill kunna curla i större omfattning än jag känner är ok i mina ögon.
Mina barn frågar mig då och då varför vissa saker dom förväntas göra inte gäller plastsyskonen i lika stor utsträckning. Vad ska jag svara dom?
Jag får vara den jobbiga mamman, den elaka styvmodern och den dömande partnern i den här situationen.
Det är inte bra för någon.
Hur ska det bli?
1
Jag tampas med svåra tankar. Hej!
Vi har bott ihop i år med våra 4 barn som är hos oss VV.
Vi har väldigt olika ingång i detta med att sätta gränser mot dom. Sambons mamma gjorde ALLT för honom så länge han bodde hemma. Han tycker det var bra.
Samtidigt vill han leva med mig som vill ställa sunda krav på barnen. Det kan handla om väldigt enkla saker som att ställa in i diskmaskinen eller att tonåringarna städar sin gemensamma toa 2-3 ggr/år.
Sambon vill verkligen inte stöta sig med sin son (15 år) därför säger han inte ifrån utan gör även detta åt honom.
Vi är som jag uppfattar det ense i sakfrågan om att ha riktlinjer kring dom här sakerna,men när det kommer till handling vill pappan vara snäll och då gör han det själv istället och då faller ju hela saken. Jag blir irriterad över att vi ska ställa krav på de andra tre men inte på sonen.
Nu har jag fått känslan av att jag är för krävande som vill fostra mina barn i att ta ansvar för vissa saker. När jag ifrågasätter varför sonen ska slippa undan känner sig sambon förstås kritiserad och missnöjd med sitt liv med mig.
Men vi är ju överens i sak....
Jag undrar nu om jag klarar att backa undan och inte se att han helatiden ser mellan fingrarna med att det är olika villkor för barnen i familjen.
Om jag inte klarar det spricker det nog mellan oss är hans besked.
Jag känner att jag börjar ifrågasätta mig själv. Kanske är jag för krävande att leva med. Kanske blir det jag som får ge upp mina föräldrarinstinkter för att bli mer foglig och acceptera att han vill kunna curla i större omfattning än jag känner är ok i mina ögon.
Mina barn frågar mig då och då varför vissa saker dom förväntas göra inte gäller plastsyskonen i lika stor utsträckning. Vad ska jag svara dom?
Jag får vara den jobbiga mamman, den elaka styvmodern och den dömande partnern i den här situationen.
Det är inte bra för någon.
Hur ska det bli?
Låter som en man som gör vad som helst för att slippa ta ansvar för något och dessutom lyckas skjuta över allt på dig. Ta det inte. Peka på honom istället när barnen undrar och fråga för all del 15-åringen vad dennes känsla för rättvisa säger honom. Skulle han finna sig i det motsatta, att allt gällde honom men inte de andra barnen? Runda den fega fadern, helt enkelt.
Så det där med att han menar att om han inte får vara en fegis som gör sin tonårsson en björntjänst (för att inte lära sina barn att hantera det riktigt livet är det och inte alls snällt) så tar er relation slut, ja, sätt tydliga ord på det och fråga om han verkligen menar det, för i så fall kan ingen annan människa vara särskilt viktig för honom om det är viktigare att få fega ur precis hela tiden.
2
Låter som en man som gör vad som helst för att slippa ta ansvar för något och dessutom lyckas skjuta över allt på dig. Ta det inte. Peka på honom istället när barnen undrar och fråga för all del 15-åringen vad dennes känsla för rättvisa säger honom. Skulle han finna sig i det motsatta, att allt gällde honom men inte de andra barnen? Runda den fega fadern, helt enkelt.
Så det där med att han menar att om han inte får vara en fegis som gör sin tonårsson en björntjänst (för att inte lära sina barn att hantera det riktigt livet är det och inte alls snällt) så tar er relation slut, ja, sätt tydliga ord på det och fråga om han verkligen menar det, för i så fall kan ingen annan människa vara särskilt viktig för honom om det är viktigare att få fega ur precis hela tiden.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
