Har ni fått sparken någon gång

[mandelblomma]

Alltså inte uppsagd som av arbetsbrist utan mer av karaktären att något hänt som osams med chefen eller vad som helst?
Jag träffade en gammal kompis i går och blev påmind om att jag faktiskt gått sparken för att chefen och jag inte kunde komma överens. Minns inte detaljerna men jag var anställd på timme där och blev ombedd att inte komma tillbaka något mer efter kvällens pass. Jag sa att då har jag nog ingen lust att ens vara kvar där på kvällen utan jag stämplade ut och gick hem. Ett år senare fick chefen där sparken och de ringde mig igen, för jag hade såklart rätt och chefen fel
Någon annan som kickats?

[FruFet]

Nej inte än så länge. Jag brukar oftast komma ganska bra överens med folk. Jag har heller aldrig lyckats säga upp någon, det är väääldigt svårt (och ja, jag har försökt...).

[mandelblomma]

typ nästan omöjligt, har försökt det jag med...min spark var i min ungdom och i ett annat yrke än det jag har nu Brukar också komma överens med de flesta men när jag tänker tillbaka på det så känner jag fortfarande att jag hade rätt

[FruFet]

Vissa är helt enkelt dumma, eller hur?

[mandelblomma]

så kan man nog sammanfatta det hela, hon fick ju också själv sparken ett tag senare på flera grunder.

[Haqvin III]

Nej, det har aldrig hänt. Möjligen har det bidragit, att jag alltid har jobbat i offentlig tjänst. Jag har dock inte konsekvent hållit mig väl med mina chefer. Flera har, tvärtom, helt befogat åkt på rejäla, verbala råsopar. Tror emellertid att jag alltid har gjort ett gott och uppskattat jobb, och att det har haft betydelse för min anställningstrygghet.

Faktum är att jag för ett par år sedan anmälde önskemål om andra arbetsuppgifter, vilket min dåvarande chef skulle försöka ordna. Jag fick dock i efterhand veta, att hon inte hade tagit de kontakter hon skulle göra, därför att de ville ha mig kvar inför kontorets flytt och att mina kunskaper då behövdes. Jag blev, försiktigt uttryckt, inte helt glad över chefens självsvåldiga tilltag. (Nu är det dessutom betydligt svårare att åstadkomma ett byte av arbetsuppgifter.)

[Smålandspappa]

nej någon sådan plump har jag inte i mitt protokoll. Där ser man.

Jag har arbetat klanderfritt i hela mitt liv. Jag har ett helt rent protokoll.

[mandelblomma]

alla erfarenheter är bra erfarenheter.
Jag lärde mig en del av det med faktiskt

[Smålandspappa]

få veta att man inte är oersättlig eller odödlig.

[71:an Nika]

Jag har blivit det två ggr, en gång från fast anställning och en gång från timanställning.
Ena gången var jag rent förstörd, det var så hemskt och jag var så ledsen och upprörd så jag var i stort sett vaken i tre dygn och ältade med folk härifrån samt på ett annat forum.
Dock blev jag inte sparkad från arbetsgivaren, de ville ha kvar mig till andra brukare, utan bara från min brukare.

Andra gången brydde jag inte mig, det var nu i somras. Personer på arbetsplatsen som var grymt avundsjuka på att jag hade så mycket jobb och att jag stod på egna ben och inte ville vara tillsammans med dem och för att jag liksom inte gjorde som de tyckte.
Det var bara en bonus att jag inte fick vara kvar. Hade många inbokade timmar som jag fått och ska få betalt för, trots att jag inte jobbat.

Båda gäller jobb som personlig assistent, och där är det väl den sämsta anställningstrygghet som finns.

[Gretah]

Att få sparken är väl nästan en omöjlighet?
Har aldrig fått sparken men sagt upp mej själv två gånger.

[Valerina]

Nej det har jag aldrig blivit.

[Valerina]

Jag förstår att det var trist att din chef inte gjorde det hon hade sagt att hon skulle, men blev du inte lite stolt och glad över att dina kunskaper behövdes så till den grad att de inte ville släppa dig?

[Haqvin III]

I och för sig, men man gör inte så, och de uppgifter jag har är på samma gång stressande och mördande trista.

[mandelblomma]

betänk att jag var 20 år och timanställd

[Valerina]

Jag håller helt med om att chefen gjorde fel och jag förstår din besvikelse över hennes agerande. Men liiiiite smickrad ska du nog vara i alla fall

[Haqvin III]

Det är jag väl i och för sig, men deras uppfattning är faktiskt inte så överraskande, eftersom jag är den ende vid kontoret som kan de frågor jag sysslar med ordentligt. Vi hade dessutom kort om personal inför flytten, så hade jag försvunnit, så hade kontoret fått allvarliga problem.

[Valerina]

Se så Haqvin, se det nu positivt *försöker muntra upp lite*

[Mamma Erik]

När jag gick in i väggen blev jag ombedd att sluta. Jag lovar att min närmsta chef hade dåligt samvete när han sedan fick reda på hur dåligt jag mådde, han tyckte han kunde gjort mer för mig, men det är inte lätt när någon går in i väggen. Men håller ju skenet uppe, dessutom så ansåg jag att jag var så blåst, så jag hade inget där att göra.
Han gjorde sedan allt för att vara en bra referens och stöttade mig på min väg tillbaka. Vi har fortfarande kontakt.
Jag fick ingen fortsättning av en provanställning, trots att den projektledaren jag arbetade för ville ha mig kvar. Min chef visste knappt vad jag gjorde, även om jag försökte berätta det för honom.
Den projektledaren var också en referens
Om jag varit ärlig om det?
När jag var på anställningsintervju så jag var ärlig om detta. Men de ville ha mig ändå.
Jag tror de är rätt nöjda med mig, då jag senast för ett par veckor sedan sålde in mig på ett toppenuppdrag

[Pyssling]

Aldrig fått sparken, men jag har ju inte haft så många jobb jag kunnat få sparken från heller
Har varit egen större delen av livet.
Men de sista 12 åren har jag även haft en anställning och där har jag just sagt upp mig, skitjobbigt när man haft en massa ansvarspositioner, men jag förberedde långt innan o lämnade ifrån mig en hel massa i god tid innan, så de blev inte direkt överraskade då jag sa upp mig