Gravid, känner ångest, HJÄLP
Gravidsnack
  1. Medlem sedan
    Jan 2015
    #1

    Gravid, känner ångest, HJÄLP

    Jag träffade min sambo för nio månader sedan och blev blixt förälskad. Jag hade aldrig känt mig så säker på kärleken som då och kände i hela kroppen att jag ville leva resen av mitt liv med honom och ha barn med honom.

    Min längtan blev starkare och starkare och alla tidigare rädslor för att binda mig och skaffa barn var som bortblåsta. För ca fyra månader bestämde vi oss för att börja ha oskyddat sex och gick in med inställningen att blir jag gravid så är det underbart men vi ville inte börja stressa och sätta krav på varandra. Jag blev så lycklig och kunde bli tårögd av lycka när jag såg framför mig hur vi skulle bli gravida och hur lyckliga vi skulle bli den dagen.

    I december började jag må psykiskt dåligt. Kände mig nerstämd och började tvivla på hela min existens, vårt förhållande, om min kärlek var äkta och ja, allt helt enkelt. En vecka senare visade det sig att jag var gravid. Till saken hör att jag mått psykiskt dåligt upp och ner under flera år och har ofta haft "tvångstankar" som gått ut på att jag ifrågasatt det mesta i mitt liv.

    Jag är nu i v7 och all min tidigare längtan efter ett barn är som bortblåst. Jag känner ångest från och till hela dagarna och ibland önskar jag att jag får missfall. Jag har börjat tvivla på mitt förhållande, på om jag överhuvudtaget vill ha barn, på min sexualitet, min sexlust är som bortblåst (jag har tidigare älskat sex med min sambo) och jag känner mig helt enkelt bara så jävla ihålig. Jag kan inte känna några som helst känslor förutom ångest och oro förutom korta stunder då och då där jag gråter och berättar för min sambo att jag älskar honom sen är det som bortblåst igen och tillbaka kommer all tvivel och ångest. Saker jag vart säker på tidigare ställs på sin kant och jag vet inte ens om jag vill behålla barnet. Den kvinna jag var för två månader sedan känns helt utbytt. När jag såg barnkläder tidigare kände jag en sån otrolig längtan och jag grät av lycka när jag tänkte på att mitt framtida barn skulle vara 50% min sambo. Nu känner jag mig bara helt tom.

    Ingen har berättat för mig att graviditet kan kännas så här ångestfylld. Jag vill dö. Finns det någon som känner eller känt likadant?
  2. 1
    Gravid, känner ångest, HJÄLP Jag träffade min sambo för nio månader sedan och blev blixt förälskad. Jag hade aldrig känt mig så säker på kärleken som då och kände i hela kroppen att jag ville leva resen av mitt liv med honom och ha barn med honom.

    Min längtan blev starkare och starkare och alla tidigare rädslor för att binda mig och skaffa barn var som bortblåsta. För ca fyra månader bestämde vi oss för att börja ha oskyddat sex och gick in med inställningen att blir jag gravid så är det underbart men vi ville inte börja stressa och sätta krav på varandra. Jag blev så lycklig och kunde bli tårögd av lycka när jag såg framför mig hur vi skulle bli gravida och hur lyckliga vi skulle bli den dagen.

    I december började jag må psykiskt dåligt. Kände mig nerstämd och började tvivla på hela min existens, vårt förhållande, om min kärlek var äkta och ja, allt helt enkelt. En vecka senare visade det sig att jag var gravid. Till saken hör att jag mått psykiskt dåligt upp och ner under flera år och har ofta haft "tvångstankar" som gått ut på att jag ifrågasatt det mesta i mitt liv.

    Jag är nu i v7 och all min tidigare längtan efter ett barn är som bortblåst. Jag känner ångest från och till hela dagarna och ibland önskar jag att jag får missfall. Jag har börjat tvivla på mitt förhållande, på om jag överhuvudtaget vill ha barn, på min sexualitet, min sexlust är som bortblåst (jag har tidigare älskat sex med min sambo) och jag känner mig helt enkelt bara så jävla ihålig. Jag kan inte känna några som helst känslor förutom ångest och oro förutom korta stunder då och då där jag gråter och berättar för min sambo att jag älskar honom sen är det som bortblåst igen och tillbaka kommer all tvivel och ångest. Saker jag vart säker på tidigare ställs på sin kant och jag vet inte ens om jag vill behålla barnet. Den kvinna jag var för två månader sedan känns helt utbytt. När jag såg barnkläder tidigare kände jag en sån otrolig längtan och jag grät av lycka när jag tänkte på att mitt framtida barn skulle vara 50% min sambo. Nu känner jag mig bara helt tom.

    Ingen har berättat för mig att graviditet kan kännas så här ångestfylld. Jag vill dö. Finns det någon som känner eller känt likadant?
  3. håll ut <3
    #2
    Hej Lovven!
    Jag kände EXAKT likadant som du känner i den perioden av graviditeten!! Det låter nästan som mitt liv du skrivit om, för det är på pricken alltihop! Men detta är nog vanligare än vad man tror. Den främsta orsaken är antagligen hormonerna!! Jag kände mig nedstämd, hade sån jäääkla ångest och visste inte heller om jag ville detta. Jag bara grät o grät, allt kändes bara skit & jag hatade mitt liv. Har haft depression för ett antal år sen, och det kändes exakt som att jag hade hamnat där igen fast ännu värre! Men det försvann som tur är (är nu i v.14) :-) Jag kan fortfarande känna mig nere, ledsen, irriterad o arg ibland men inte alls på samma sätt o nu vet jag ju att det är hormonerna som spökar. Man kan bli heeelt knäpp av dom! Det är därför man inte känner igen sig själv riktigt!! Och jag har läst om flera som har varit i exakt samma situation som dig, och så har dom gjort abort o sen blivit sig själva igen o då har dom verkligen ångrat sig. Så mitt råd är: håll ut!!! Det blir faktiskt lättare :-) Och försök att påminn dig själv om känslorna du kände innan, för det är ditt riktiga jag! Och skulle det inte bli bättre, prata med din barnmorska om det och kanske en psykolog som barnmorskan kan hjälpa dig att ordna. Tänk på mig som mådde som du för inte så himla längesen, och igår var jag o köpte dom första bebisplaggen o kände mig så himla glad :-) STOR kram till dig <3
  4. 2
    Hej Lovven!
    Jag kände EXAKT likadant som du känner i den perioden av graviditeten!! Det låter nästan som mitt liv du skrivit om, för det är på pricken alltihop! Men detta är nog vanligare än vad man tror. Den främsta orsaken är antagligen hormonerna!! Jag kände mig nedstämd, hade sån jäääkla ångest och visste inte heller om jag ville detta. Jag bara grät o grät, allt kändes bara skit & jag hatade mitt liv. Har haft depression för ett antal år sen, och det kändes exakt som att jag hade hamnat där igen fast ännu värre! Men det försvann som tur är (är nu i v.14) :-) Jag kan fortfarande känna mig nere, ledsen, irriterad o arg ibland men inte alls på samma sätt o nu vet jag ju att det är hormonerna som spökar. Man kan bli heeelt knäpp av dom! Det är därför man inte känner igen sig själv riktigt!! Och jag har läst om flera som har varit i exakt samma situation som dig, och så har dom gjort abort o sen blivit sig själva igen o då har dom verkligen ångrat sig. Så mitt råd är: håll ut!!! Det blir faktiskt lättare :-) Och försök att påminn dig själv om känslorna du kände innan, för det är ditt riktiga jag! Och skulle det inte bli bättre, prata med din barnmorska om det och kanske en psykolog som barnmorskan kan hjälpa dig att ordna. Tänk på mig som mådde som du för inte så himla längesen, och igår var jag o köpte dom första bebisplaggen o kände mig så himla glad :-) STOR kram till dig <3
  5. Medlem sedan
    Jan 2015
    #3
    Hej! Vad tråkigt att du mår dåligt.. Jag har haft problem med ångest, depression och även medicinerat för adhd tidigare, slutat med alla mediciner för ca 1 år sedan och när jag var på inskrivningen hos bm så berättade jag allt det här då jag är orolig att hormonerna ska ställa till det för mig igen, jag kommer alltid att vara känsligare och det får jag acceptera, och jag är mer uppmärksam på stressfaktorer och försöker träna för att få naturligt lyckohormon. Men du ska inte lida i det tysta utan det finns hjälp att få! Jag råder dig att ta kontakt med din bm och berätta hur du känner, du är inte ensam och det finns mediciner om det skulle vara så illa! Lycka till!
  6. 3
    Hej! Vad tråkigt att du mår dåligt.. Jag har haft problem med ångest, depression och även medicinerat för adhd tidigare, slutat med alla mediciner för ca 1 år sedan och när jag var på inskrivningen hos bm så berättade jag allt det här då jag är orolig att hormonerna ska ställa till det för mig igen, jag kommer alltid att vara känsligare och det får jag acceptera, och jag är mer uppmärksam på stressfaktorer och försöker träna för att få naturligt lyckohormon. Men du ska inte lida i det tysta utan det finns hjälp att få! Jag råder dig att ta kontakt med din bm och berätta hur du känner, du är inte ensam och det finns mediciner om det skulle vara så illa! Lycka till!
  7. Medlem sedan
    Dec 2014
    #4
    Har också haft ångest och gråtit vissa dagar, och det var just i början av graviditeten. Ångesten handlade om min arbetslöshet och i detta bli oplanerat gravid. Jag har haft turen att ha sån underbar sambo att han fick mig lugn och mig själv igen efter någon vecka. Nu är jag i vecka 16 och mår bättre än vad jag gjort det senaste året! Underbart!
    Så, håll ut, hormonerna gör alla problem i din vardag 10 ggr värre i början.
  8. 4
    Har också haft ångest och gråtit vissa dagar, och det var just i början av graviditeten. Ångesten handlade om min arbetslöshet och i detta bli oplanerat gravid. Jag har haft turen att ha sån underbar sambo att han fick mig lugn och mig själv igen efter någon vecka. Nu är jag i vecka 16 och mår bättre än vad jag gjort det senaste året! Underbart!
    Så, håll ut, hormonerna gör alla problem i din vardag 10 ggr värre i början.
  9. Medlem sedan
    Feb 2015
    #5
    Hej Lovven! Här är en till som känner igen sig. Jag har skickat ett privat meddelande till dig.
  10. 5
    Hej Lovven! Här är en till som känner igen sig. Jag har skickat ett privat meddelande till dig.
  11. Medlem sedan
    Feb 2015
    #6
    Citat Ursprungligen postat av Lovven Visa inlägg
    Jag träffade min sambo för nio månader sedan och blev blixt förälskad. Jag hade aldrig känt mig så säker på kärleken som då och kände i hela kroppen att jag ville leva resen av mitt liv med honom och ha barn med honom.

    Min längtan blev starkare och starkare och alla tidigare rädslor för att binda mig och skaffa barn var som bortblåsta. För ca fyra månader bestämde vi oss för att börja ha oskyddat sex och gick in med inställningen att blir jag gravid så är det underbart men vi ville inte börja stressa och sätta krav på varandra. Jag blev så lycklig och kunde bli tårögd av lycka när jag såg framför mig hur vi skulle bli gravida och hur lyckliga vi skulle bli den dagen.

    I december började jag må psykiskt dåligt. Kände mig nerstämd och började tvivla på hela min existens, vårt förhållande, om min kärlek var äkta och ja, allt helt enkelt. En vecka senare visade det sig att jag var gravid. Till saken hör att jag mått psykiskt dåligt upp och ner under flera år och har ofta haft "tvångstankar" som gått ut på att jag ifrågasatt det mesta i mitt liv.

    Jag är nu i v7 och all min tidigare längtan efter ett barn är som bortblåst. Jag känner ångest från och till hela dagarna och ibland önskar jag att jag får missfall. Jag har börjat tvivla på mitt förhållande, på om jag överhuvudtaget vill ha barn, på min sexualitet, min sexlust är som bortblåst (jag har tidigare älskat sex med min sambo) och jag känner mig helt enkelt bara så jävla ihålig. Jag kan inte känna några som helst känslor förutom ångest och oro förutom korta stunder då och då där jag gråter och berättar för min sambo att jag älskar honom sen är det som bortblåst igen och tillbaka kommer all tvivel och ångest. Saker jag vart säker på tidigare ställs på sin kant och jag vet inte ens om jag vill behålla barnet. Den kvinna jag var för två månader sedan känns helt utbytt. När jag såg barnkläder tidigare kände jag en sån otrolig längtan och jag grät av lycka när jag tänkte på att mitt framtida barn skulle vara 50% min sambo. Nu känner jag mig bara helt tom.

    Ingen har berättat för mig att graviditet kan kännas så här ångestfylld. Jag vill dö. Finns det någon som känner eller känt likadant?
    Mitt svar kommer ju inte underlätta för dig mer än att det finns fler som känner som du. Jag gick med självmordstankar i omkring 10 veckor. Jag var trött, håglös, hade ingen lust till något, var disträ. Har precis som du mått dåligt tidigare i livet där även jag ifrågasatt varför jag blev till. Haft (och har) ångest över att inte duga. Känner mig ful, fet, misslyckad, kan inget. Jag pratar fult, säger fel saker osv.
    Det förvärrades då jag blev gravid.
    Jag har aldrig haft längtan efter barn men känt att jag kommer ångra mig om jag aldrig skaffar. Har stabilt förhållande med en make som stöttar mig och varit en otroligt stöd jag varje dag velat dö.
    Nu är jag i vecka 29 och självmordstankarna är borta.
    Mår fortfarande dåligt över mig, att jag inte duger men de tankarna kommer nog alltid finnas där, gravid eller inte.

    jag fick kurator hjälp omedelbart och hoppas att du berättat för din BM vad du känner. De SKA erbjuda samtalshjälp. Och är du gravid är du prioriterad och får hjälp fortare än genom "vanliga" vården.

    det finns hopp! min värsta "downperiod" var fruktansvärd men det blir bättre!

    kram <3
  12. 6
    Citat Ursprungligen postat av Lovven Visa inlägg
    Jag träffade min sambo för nio månader sedan och blev blixt förälskad. Jag hade aldrig känt mig så säker på kärleken som då och kände i hela kroppen att jag ville leva resen av mitt liv med honom och ha barn med honom.

    Min längtan blev starkare och starkare och alla tidigare rädslor för att binda mig och skaffa barn var som bortblåsta. För ca fyra månader bestämde vi oss för att börja ha oskyddat sex och gick in med inställningen att blir jag gravid så är det underbart men vi ville inte börja stressa och sätta krav på varandra. Jag blev så lycklig och kunde bli tårögd av lycka när jag såg framför mig hur vi skulle bli gravida och hur lyckliga vi skulle bli den dagen.

    I december började jag må psykiskt dåligt. Kände mig nerstämd och började tvivla på hela min existens, vårt förhållande, om min kärlek var äkta och ja, allt helt enkelt. En vecka senare visade det sig att jag var gravid. Till saken hör att jag mått psykiskt dåligt upp och ner under flera år och har ofta haft "tvångstankar" som gått ut på att jag ifrågasatt det mesta i mitt liv.

    Jag är nu i v7 och all min tidigare längtan efter ett barn är som bortblåst. Jag känner ångest från och till hela dagarna och ibland önskar jag att jag får missfall. Jag har börjat tvivla på mitt förhållande, på om jag överhuvudtaget vill ha barn, på min sexualitet, min sexlust är som bortblåst (jag har tidigare älskat sex med min sambo) och jag känner mig helt enkelt bara så jävla ihålig. Jag kan inte känna några som helst känslor förutom ångest och oro förutom korta stunder då och då där jag gråter och berättar för min sambo att jag älskar honom sen är det som bortblåst igen och tillbaka kommer all tvivel och ångest. Saker jag vart säker på tidigare ställs på sin kant och jag vet inte ens om jag vill behålla barnet. Den kvinna jag var för två månader sedan känns helt utbytt. När jag såg barnkläder tidigare kände jag en sån otrolig längtan och jag grät av lycka när jag tänkte på att mitt framtida barn skulle vara 50% min sambo. Nu känner jag mig bara helt tom.

    Ingen har berättat för mig att graviditet kan kännas så här ångestfylld. Jag vill dö. Finns det någon som känner eller känt likadant?
    Mitt svar kommer ju inte underlätta för dig mer än att det finns fler som känner som du. Jag gick med självmordstankar i omkring 10 veckor. Jag var trött, håglös, hade ingen lust till något, var disträ. Har precis som du mått dåligt tidigare i livet där även jag ifrågasatt varför jag blev till. Haft (och har) ångest över att inte duga. Känner mig ful, fet, misslyckad, kan inget. Jag pratar fult, säger fel saker osv.
    Det förvärrades då jag blev gravid.
    Jag har aldrig haft längtan efter barn men känt att jag kommer ångra mig om jag aldrig skaffar. Har stabilt förhållande med en make som stöttar mig och varit en otroligt stöd jag varje dag velat dö.
    Nu är jag i vecka 29 och självmordstankarna är borta.
    Mår fortfarande dåligt över mig, att jag inte duger men de tankarna kommer nog alltid finnas där, gravid eller inte.

    jag fick kurator hjälp omedelbart och hoppas att du berättat för din BM vad du känner. De SKA erbjuda samtalshjälp. Och är du gravid är du prioriterad och får hjälp fortare än genom "vanliga" vården.

    det finns hopp! min värsta "downperiod" var fruktansvärd men det blir bättre!

    kram <3
  13. Medlem sedan
    Apr 2015
    #7
    Jag läser ditt och finner nån form av tröst i det. Jag är inte ensam!
    Plussade i lördags och igår hade jag en brutal panikattack och efter det sån hemsk ångest.
    Äter antidepressiva sen 2007 och hoppas att de hjälper så jag inte faller ner i ett hål. Idag vaknade jag med ångest, vill bara försvinna från jordens yta! Har tagit mig ur sängen iallafall å gråter bara. Men jag vet att jag vill det här.
    Hur orkar man jobba och må såhär? Hur har ni gjort.
    Mvc ska ringa mig i em och då ska jag berätta hur jag mår. Kommer förmodligen grina ännu mer, hoppas jag vågar stå på mig.
    Har berättat för min familj redan, eftersom min historia med depression och ångest ser ut som den gör..
    Men Hur har ni gjort med jobbet?
  14. 7
    Jag läser ditt och finner nån form av tröst i det. Jag är inte ensam!
    Plussade i lördags och igår hade jag en brutal panikattack och efter det sån hemsk ångest.
    Äter antidepressiva sen 2007 och hoppas att de hjälper så jag inte faller ner i ett hål. Idag vaknade jag med ångest, vill bara försvinna från jordens yta! Har tagit mig ur sängen iallafall å gråter bara. Men jag vet att jag vill det här.
    Hur orkar man jobba och må såhär? Hur har ni gjort.
    Mvc ska ringa mig i em och då ska jag berätta hur jag mår. Kommer förmodligen grina ännu mer, hoppas jag vågar stå på mig.
    Har berättat för min familj redan, eftersom min historia med depression och ångest ser ut som den gör..
    Men Hur har ni gjort med jobbet?
  15. Medlem sedan
    Sep 2015
    #8
    Åh, ni är inte ensamma! Hormonerna kan ställa till det så jäkligt och tillsammans med det faktum att man verkligen står inför något livsavgörande så vore det nästan konstigt om man inte tvivlade, tvångstänkte och ångestade lite. Har pratat med väninnor som upplevde hur känslorna kunde gå upp och ner som en jojo, man får se dem som vågor som kommer och går utan att fästa jättestor vikt vid dem (när det inte är påkallat förstås).
    Jag svajar som sjutton, jag har dessutom en lindrig borderlinediagnos som tillsammans med hormonerna skickar ut på mig på rejäla berg- och dalbanefärder ibland vilka kan ta dagar eller upp till en vecka att ta mig ur. Min enda tröst är att det går över och att det ligger i mina anknytningstrauman som blir bättre med tiden. Men det är hemskt när man är där och tvivlar och ältar utan att kunna se helhetsbilden eller nyanserna!
  16. 8
    Åh, ni är inte ensamma! Hormonerna kan ställa till det så jäkligt och tillsammans med det faktum att man verkligen står inför något livsavgörande så vore det nästan konstigt om man inte tvivlade, tvångstänkte och ångestade lite. Har pratat med väninnor som upplevde hur känslorna kunde gå upp och ner som en jojo, man får se dem som vågor som kommer och går utan att fästa jättestor vikt vid dem (när det inte är påkallat förstås).
    Jag svajar som sjutton, jag har dessutom en lindrig borderlinediagnos som tillsammans med hormonerna skickar ut på mig på rejäla berg- och dalbanefärder ibland vilka kan ta dagar eller upp till en vecka att ta mig ur. Min enda tröst är att det går över och att det ligger i mina anknytningstrauman som blir bättre med tiden. Men det är hemskt när man är där och tvivlar och ältar utan att kunna se helhetsbilden eller nyanserna!
  17. Medlem sedan
    Sep 2015
    #9
    Sen vill jag likt många andra påpeka att den första tiden av graviditeten verkligen kan vara överjävlig, det går OFTA över och gör det inte det så har man rätt till massor av stöd och hjälp. Jag går till en kurator på MVC regelbundet och det underlättar massor. Tveka inte att ta hjälp, ni är så värda det! <3
  18. 9
    Sen vill jag likt många andra påpeka att den första tiden av graviditeten verkligen kan vara överjävlig, det går OFTA över och gör det inte det så har man rätt till massor av stöd och hjälp. Jag går till en kurator på MVC regelbundet och det underlättar massor. Tveka inte att ta hjälp, ni är så värda det! <3
  19. Medlem sedan
    Apr 2015
    #10
    Citat Ursprungligen postat av DivisionBell Visa inlägg
    Sen vill jag likt många andra påpeka att den första tiden av graviditeten verkligen kan vara överjävlig, det går OFTA över och gör det inte det så har man rätt till massor av stöd och hjälp. Jag går till en kurator på MVC regelbundet och det underlättar massor. Tveka inte att ta hjälp, ni är så värda det! <3

    Hur mår du nu?
  20. 10
    Citat Ursprungligen postat av DivisionBell Visa inlägg
    Sen vill jag likt många andra påpeka att den första tiden av graviditeten verkligen kan vara överjävlig, det går OFTA över och gör det inte det så har man rätt till massor av stöd och hjälp. Jag går till en kurator på MVC regelbundet och det underlättar massor. Tveka inte att ta hjälp, ni är så värda det! <3

    Hur mår du nu?
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar