Familjer NFP?

[colourbox]

I vår bonusfamilj finns barn med NPF. Jag ser även drag av detta hos föräldrarna, vilket gör att jag känner jag behöver anpassa mig mer än vad jag egentligen orkar. Finns nån i samma situation? Tips?

[Anonym]

Jag är i en sån situation också och vet att det kan krävas extra anpassning och tolerans.
Hos oss var det så att pappan som jag lever med faktiskt i princip blundade för att sonen hade speciella förutsättningar vilket gjorde situationen ännu krångligare för mig. Han menade på att sonen är precis som alla andra killar nu när han medicinerar. Detta har jag och sambon fått jobba mycket med, för det stämmer ju inte och det måste hanteras.

Det har i perioder varit smärtsamt och jobbigt, men ändå värt att kämpa för.

Vad är det som är värst för dig?
Har du själv läst på och känner dig uppdaterad om vad nedsättningen innebär? Det kan vara ett första bra steg.

SKickar över styrka och tålamod till dig för jag vet hur tufft det kan vara.

[colourbox]

Åh, vad härligt att få svar. Jag kan mycket om NPF, och ser att jag kan hantera och anpassa rätt mycket så det funkar - när den egna orken finns.

Mina svårigheter ligger i att jag inte är säker på att jag orkar anpassa mig mer. Och det gäller egentligen inte barnet, utan att jag ser drag hos föräldrarna och syskon som jag inte såg från början som försvårar. Jag ser nu hur en hel del av det som gör vardagen svårt för mig bottnar i de sätt att vara som finns inom NPF, vare sig de är så tydliga att man får diagnos eller ej.

Och jag saknar någon att resonera med detta om, att det så pass mycket blir jag som får vara den vuxne och ta ansvar i olika situationer. På sätt och vis låter det lite likt dig, även om det kanske är mer fokuserat på barnet hos er. För mig handlar det om att fler omkring skulle behöva träna strategier men att man lägger allt sånt hos barnet med diagnos (och dessutom inte stödjer på ett optimalt sätt, delvis pga hur man själv är).

Så mitt egentligen problem är egentligen inte hur jag ska agera i olika situationer, utan hur jag ska orka med detta liv. Jag vill inte gärna välja att bryta upp, men det är där jag hamnar i tankarna när jag inte får den respons och det stöd jag behöver för att förändra situationer (som egentligen inte är så problematiska jämfört med många).

Har du alltid tyckt att det är värt det? För att det andra varit så pass bra i grunden eller hur har du känt?

Du har ju också det att det är känsligt att kommentera den andres föräldraskap, hur har du fått till det?

[Anonym]

Oj, ja, det har varit känsligt många gånger och att vi kommit vidare har nog både hängt på att jag med tiden lärt mig att uttrycka dom här sakerna på ett ödmjukt sätt, att min partner med tiden har insett att hans son HAR speciella förutsättningar och behöver få hjälp med det, men också att min partner faktiskt har tyckt att det har varit värt att ta in vad jag sagt, för han vill leva med mig.

Jag fick lära mig en metod på en föräldrarkurs vi gick ihop som innebär att man uttrycker saker i jagbudskap när man vill få till en förändring.
Det innebär att man säger vad man ser och hur man reagerar på det och sedan föreslår man en förändring, helt utan att anklaga.

Det kan se ut så här:
Jag märker att det ofta blir stressigt på morgonen och då känner jag mig orolig. Jag skulle vilja att du hjälper X på ett tydligare sätt så att han kan få komma iväg i tid till sin buss, känns det ok?

Det ger ofta en bra effekt, för det är svårt att svara "nej, det gör det inte" på en sån fråga.

MÅNGA ggr har jag fått ifrågasätta om sonens beteende ändå inte har med hans diagnos att göra och det smärtar lika mycket hos pappan varje gång. Jag har försökt trycka på att det är för att hjälpa sonen att bli en fungerande människa som vi måste bli tydliga och lära honom var gränser går och i vilka lägen det inte fungerar att göra som han gör.

Det ÄR känsliga saker det här. I det här fallet är det mamman som har en diagnos och henne har jag ingen kontakt med.

Jag kan förstå att du tvivlar ibland. Min son har fått stå ut med en del från plastbrorsan pga hans diagnos och det har gjort mig väldigt uppgiven, men det får inte stanna där. Vuxen ömsesidighet och ett gemensamt intresse av att hjälpa barnen och att vilja bo ihop har räddat oss.

Det låter som att det varit lätt. Det har det inte. Men vi lär oss nåt nytt nästan varje vecka barnen är här.

[Anonym Denna Gång]

För dina barns skull.
För vår del så har det varit jag som har haft NPF änglar med i bagaget. De är vuxna nu
Av någon outgrundlig anledning så har maken stannat trots att det tidvis varit extremt jobbigt.

När jag tittar i backspegeln så hade jag velat backa.. för allas skull.. Hade vi varit sambo hade bonusbarnen sluppit hamna ikläm OCH de av mina barn som är normalstörda Har haft en tillflyktsort.. Vi har kunnat flytta ihop när det lugnat ner sig.

Alla säger inte till.. det är långt senare det kommit fram i hur hög grad de utan diagnoser hamnat i kläm... Vårt facit.