Någon annan som inte mår super?
Gravidsnack
  1. Medlem sedan
    Feb 2015
    #1

    Någon annan som inte mår super?

    Hej!

    Är 22+1, och försöker febrilt finna någon mer som inte mår så bra över sin graviditet.

    Förklarar lite; vi hade pratat om barn men detta var inte planerat, men efter att ha funderat så bestämde vi oss för att behålla. Jag har velat ha barn sedan jag var liten, det har varit min stora dröm! Jag var superexalterad till en början, ville ropa ut över hela världen. Men vi bestämde oss för att hålla oss till UL.

    Fick en fantastisk barnmorska och allt kändes bra - tills jag fick foglossningar i v. 14. Trodde det inte var möjligt, men fick order av barnmorskan att uppsöka sjukgymnast och ev. läkare för möjlig sjukskrivning.
    Gick till sjukgymnasten som kunde konstatera att jag var sne i rygg och bäcken och hon gav mig order att uppsöka läkare och få ännu ett utlåtande innan "dom".

    Jag gjorde detta. Och jag har aldrig blivit så fördomsfullt behandlad, blivit så hyvlad och förnedrad någonsin. Blev med en gång förklarad för mig att det är "jävligt ovanligt" att få foglossningar såhär tidigt och "jävligt konstigt" att min barnmorska tillät mig att gå runt att säga så. Blev anklagad för att enbart vara ute efter enkla pengar då jag nyligen blivit "arbetslös" (ska tilläggas' för första gången i mitt liv! Har jobbat konstant sen 17 års ålder med 2-4 jobb samtidigt varav ett heltidsjobb och resten extraknäck. Hade gymnasie och 2 jobb samtidigt, fast jag inte ens behövde!! Jag älskar att jobba.)
    Jag har skinn på näsan - men ja grät. Sen dess har jag inte gått till någon, så sen dess har jag haft ont.

    Efter detta så har jag mest bara stött på fördomar, folk som tror sig veta allt men inte förstår och jag har aldrig mått så dåligt över min kropp. Får ångestattacker, dåligt samvete för att jag inte kan göra så mycket då jag har så ont, gör det ändå och får ännu mer ont. Folk som konstant påpekar att "du måste göra si och du måste göra så". Känner bebisen sparka för fullt, såg en mycket frisk och pigg bebis på UL men fortfarande känner jag inget speciellt känslomässigt. Och då för jag ångest över att jag inte är i totalt extas.

    Jag hittar ingenstans om någon som mår liknande, googlar och söker febrilt efter någon "likasinnad". Blev senast igår påhoppad av en nära vän om varför jag inte gått ut med något offentligt än, tydligen kunde man inte va lycklig över att få barn om man inte gjorde det. Ytterligare en käftsmäll.

    Helt enkelt: jag lycklig över att jag ska få barn - men inte vägen dit.
    Snälla, finns det någon mer där ute som känner/har känt liknande? Blir galen snart.


    Mvh RR
  2. 1
    Någon annan som inte mår super? Hej!

    Är 22+1, och försöker febrilt finna någon mer som inte mår så bra över sin graviditet.

    Förklarar lite; vi hade pratat om barn men detta var inte planerat, men efter att ha funderat så bestämde vi oss för att behålla. Jag har velat ha barn sedan jag var liten, det har varit min stora dröm! Jag var superexalterad till en början, ville ropa ut över hela världen. Men vi bestämde oss för att hålla oss till UL.

    Fick en fantastisk barnmorska och allt kändes bra - tills jag fick foglossningar i v. 14. Trodde det inte var möjligt, men fick order av barnmorskan att uppsöka sjukgymnast och ev. läkare för möjlig sjukskrivning.
    Gick till sjukgymnasten som kunde konstatera att jag var sne i rygg och bäcken och hon gav mig order att uppsöka läkare och få ännu ett utlåtande innan "dom".

    Jag gjorde detta. Och jag har aldrig blivit så fördomsfullt behandlad, blivit så hyvlad och förnedrad någonsin. Blev med en gång förklarad för mig att det är "jävligt ovanligt" att få foglossningar såhär tidigt och "jävligt konstigt" att min barnmorska tillät mig att gå runt att säga så. Blev anklagad för att enbart vara ute efter enkla pengar då jag nyligen blivit "arbetslös" (ska tilläggas' för första gången i mitt liv! Har jobbat konstant sen 17 års ålder med 2-4 jobb samtidigt varav ett heltidsjobb och resten extraknäck. Hade gymnasie och 2 jobb samtidigt, fast jag inte ens behövde!! Jag älskar att jobba.)
    Jag har skinn på näsan - men ja grät. Sen dess har jag inte gått till någon, så sen dess har jag haft ont.

    Efter detta så har jag mest bara stött på fördomar, folk som tror sig veta allt men inte förstår och jag har aldrig mått så dåligt över min kropp. Får ångestattacker, dåligt samvete för att jag inte kan göra så mycket då jag har så ont, gör det ändå och får ännu mer ont. Folk som konstant påpekar att "du måste göra si och du måste göra så". Känner bebisen sparka för fullt, såg en mycket frisk och pigg bebis på UL men fortfarande känner jag inget speciellt känslomässigt. Och då för jag ångest över att jag inte är i totalt extas.

    Jag hittar ingenstans om någon som mår liknande, googlar och söker febrilt efter någon "likasinnad". Blev senast igår påhoppad av en nära vän om varför jag inte gått ut med något offentligt än, tydligen kunde man inte va lycklig över att få barn om man inte gjorde det. Ytterligare en käftsmäll.

    Helt enkelt: jag lycklig över att jag ska få barn - men inte vägen dit.
    Snälla, finns det någon mer där ute som känner/har känt liknande? Blir galen snart.


    Mvh RR
  3. Medlem sedan
    Mar 2008
    #2
    Usch det låter verkligen jobbigt men låt inte EN läkares omdöme förstöra så för dig utan prata med din BM och be att få en ny tid hos någon annan. Sen blir jag lite fundersam över vad det är för "vänner" du har som kan kläcka ur sig såna saker?!?
    Det är ju ganska vanligt med depressioner både under och efter graviditet och har man sen ont och inte får nån hjälp heller så är det väl lart att man inte är superexalterad sen har vi väl alla olika sätt att känna och visa vår glädje och sorg på. En styrkekram till dig och hoppas du kan träffa en lite mer förstående läkare som kan hjälpa dig
  4. 2
    Usch det låter verkligen jobbigt men låt inte EN läkares omdöme förstöra så för dig utan prata med din BM och be att få en ny tid hos någon annan. Sen blir jag lite fundersam över vad det är för "vänner" du har som kan kläcka ur sig såna saker?!?
    Det är ju ganska vanligt med depressioner både under och efter graviditet och har man sen ont och inte får nån hjälp heller så är det väl lart att man inte är superexalterad sen har vi väl alla olika sätt att känna och visa vår glädje och sorg på. En styrkekram till dig och hoppas du kan träffa en lite mer förstående läkare som kan hjälpa dig
  5. Medlem sedan
    Jun 1999
    #3
    Det rosa skimret runt graviditeten, i små små portioner korta stunder, sedan tycker jag att det alla tre gånger varit ganska jobbigt. Både fysiskt och psykiskt. Hormonerna gör mycket, det man tidigare enkelt klarade av gråter man sig nu sönder för. Hela känsloregistret spelas ut under nio månader. och ännu värre blir det om man får utstå orättvis behandling. Försök att inte ta åt dig! De goda råden haglar över en som förstagångsmamma. På gott och ont. Men det är erat barn!
    Och det är ert val när ni berättar för andra. Känslan till barnet brukar växa med magen, jag har även nu tredje gången haft svårt att första att detta mirakel händer igen! men nu när det sparkas vilt, då vet jag. Du har flera månader på dig att omvandlas till mamma. Och för de flesta går det bra, vi är formade för detta. Och skulle det bli problem så finns det hjälp att få. Det är definitivt inga enkla pengar i att bli gravid! Idioti! Och idag är det svårt att bli sjukskriven. Krävs sjukskrivning, ta det. det är dig och barnet det gäller. Och ska sanningen fram, hur många gånger i livet blir vi kvinnor gravida? hur farligt är en sjukskrivning pga av det då?

    Stäng allt ont ute och koncentrera dig på bebisen och familjen!
    Lycka till !
  6. 3
    Det rosa skimret runt graviditeten, i små små portioner korta stunder, sedan tycker jag att det alla tre gånger varit ganska jobbigt. Både fysiskt och psykiskt. Hormonerna gör mycket, det man tidigare enkelt klarade av gråter man sig nu sönder för. Hela känsloregistret spelas ut under nio månader. och ännu värre blir det om man får utstå orättvis behandling. Försök att inte ta åt dig! De goda råden haglar över en som förstagångsmamma. På gott och ont. Men det är erat barn!
    Och det är ert val när ni berättar för andra. Känslan till barnet brukar växa med magen, jag har även nu tredje gången haft svårt att första att detta mirakel händer igen! men nu när det sparkas vilt, då vet jag. Du har flera månader på dig att omvandlas till mamma. Och för de flesta går det bra, vi är formade för detta. Och skulle det bli problem så finns det hjälp att få. Det är definitivt inga enkla pengar i att bli gravid! Idioti! Och idag är det svårt att bli sjukskriven. Krävs sjukskrivning, ta det. det är dig och barnet det gäller. Och ska sanningen fram, hur många gånger i livet blir vi kvinnor gravida? hur farligt är en sjukskrivning pga av det då?

    Stäng allt ont ute och koncentrera dig på bebisen och familjen!
    Lycka till !
  7. Medlem sedan
    May 2010
    #4
    Goa vännen! Jag har inboxat dig. Stora styrkekramar.
  8. 4
    Goa vännen! Jag har inboxat dig. Stora styrkekramar.
  9. Medlem sedan
    Feb 2015
    #5
    Hej RR!
    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Min egen graviditet var långt ifrån någon dans på rosor och jag valde att inte gå ut med min graviditet alls förutom till familj, de närmaste vännerna och mina arbetskamrater. Jag är fortfarande, två år senare, väldigt bekymrad över att gravida kvinnor förväntas vara lyckliga och vilja prata om det med alla som är nyfikna. Jag är journalist och jobbar just nu med sådana här frågor. Jag skulle väldigt gärna vilja prata mer med dig. Kan jag kontakta dig på något sätt för att berätta mer?
    Allt gott, Anna.
  10. 5
    Hej RR!
    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Min egen graviditet var långt ifrån någon dans på rosor och jag valde att inte gå ut med min graviditet alls förutom till familj, de närmaste vännerna och mina arbetskamrater. Jag är fortfarande, två år senare, väldigt bekymrad över att gravida kvinnor förväntas vara lyckliga och vilja prata om det med alla som är nyfikna. Jag är journalist och jobbar just nu med sådana här frågor. Jag skulle väldigt gärna vilja prata mer med dig. Kan jag kontakta dig på något sätt för att berätta mer?
    Allt gott, Anna.
  11. Medlem sedan
    Feb 2015
    #6
    Citat Ursprungligen postat av roccnrolla Visa inlägg
    Hej!

    Är 22+1, och försöker febrilt finna någon mer som inte mår så bra över sin graviditet.

    Förklarar lite; vi hade pratat om barn men detta var inte planerat, men efter att ha funderat så bestämde vi oss för att behålla. Jag har velat ha barn sedan jag var liten, det har varit min stora dröm! Jag var superexalterad till en början, ville ropa ut över hela världen. Men vi bestämde oss för att hålla oss till UL.

    Fick en fantastisk barnmorska och allt kändes bra - tills jag fick foglossningar i v. 14. Trodde det inte var möjligt, men fick order av barnmorskan att uppsöka sjukgymnast och ev. läkare för möjlig sjukskrivning.
    Gick till sjukgymnasten som kunde konstatera att jag var sne i rygg och bäcken och hon gav mig order att uppsöka läkare och få ännu ett utlåtande innan "dom".

    Jag gjorde detta. Och jag har aldrig blivit så fördomsfullt behandlad, blivit så hyvlad och förnedrad någonsin. Blev med en gång förklarad för mig att det är "jävligt ovanligt" att få foglossningar såhär tidigt och "jävligt konstigt" att min barnmorska tillät mig att gå runt att säga så. Blev anklagad för att enbart vara ute efter enkla pengar då jag nyligen blivit "arbetslös" (ska tilläggas' för första gången i mitt liv! Har jobbat konstant sen 17 års ålder med 2-4 jobb samtidigt varav ett heltidsjobb och resten extraknäck. Hade gymnasie och 2 jobb samtidigt, fast jag inte ens behövde!! Jag älskar att jobba.)
    Jag har skinn på näsan - men ja grät. Sen dess har jag inte gått till någon, så sen dess har jag haft ont.

    Efter detta så har jag mest bara stött på fördomar, folk som tror sig veta allt men inte förstår och jag har aldrig mått så dåligt över min kropp. Får ångestattacker, dåligt samvete för att jag inte kan göra så mycket då jag har så ont, gör det ändå och får ännu mer ont. Folk som konstant påpekar att "du måste göra si och du måste göra så". Känner bebisen sparka för fullt, såg en mycket frisk och pigg bebis på UL men fortfarande känner jag inget speciellt känslomässigt. Och då för jag ångest över att jag inte är i totalt extas.

    Jag hittar ingenstans om någon som mår liknande, googlar och söker febrilt efter någon "likasinnad". Blev senast igår påhoppad av en nära vän om varför jag inte gått ut med något offentligt än, tydligen kunde man inte va lycklig över att få barn om man inte gjorde det. Ytterligare en käftsmäll.

    Helt enkelt: jag lycklig över att jag ska få barn - men inte vägen dit.
    Snälla, finns det någon mer där ute som känner/har känt liknande? Blir galen snart.


    Mvh RR
    Hej! Oj, mår och framförallt mått så långt ifrån super eller ens bra man kan komma. Då jag kom in i vecka 8 däromkring kom depressionen och den blev bara värre och värre.

    Jag har sedan innan problem med sköldkörteln och de värdena skönt dratiskt under graviditeten. Med de värderna kom en enorm trötthet, håglöshet, depression. tafatthet m.m.
    Gick i omkring 10 veckor med självmordstankar varje dag! Var tack och lov sjukskriven under denna perod. Fick stödsamtal och har det än idag.

    Jag ville verkligen dö! Det är först nu, i vecka 29 som jag börjar så smått att längta efter att bli mamma. (Barnet var planerat och jag har massa stöd ifrån fadern) Jag gick ut med min graviditet "först" i vecka 18. Det kom fram genom att en person listade ut det och sedan berättade för alla andra. Inget jag valt själv att gå ut med. Men då hon redan spritt det så valde jag att gå ut och bekräfta de hela. Några hade listat ut det innan (som var vettiga att inte säga det vidare) men de ifrågesatte mig varför jag inte gick ut med det. Det är ju mitt val när jag vill berätta!! Ingen förstod.

    Jag ville inte gå ut för jag hade ingen längtan. Jag har aldrig haft längtan efter barn men kommer ångra om jag aldrig skaffar. Allra helst vill jag vara yngre så jag kan vänta ytterligare några år med att skaffa barn.

    nu i vecka 29 är självmordstankarna borta men ångesten av hur livet kommer att bli och om man kommer att klara av det kvarstår. Ångesten över förlossningen, är såååå rädd för smärta tar mycket energi.

    hoppas att du får den hjälp som du har rätt till och tycker absolut att du ska sjukskriva dig om det är det som rekommenderas. Det är två liv som det handlar om! Var rädd om dig och knytet i magen.

    kram
  12. 6
    Citat Ursprungligen postat av roccnrolla Visa inlägg
    Hej!

    Är 22+1, och försöker febrilt finna någon mer som inte mår så bra över sin graviditet.

    Förklarar lite; vi hade pratat om barn men detta var inte planerat, men efter att ha funderat så bestämde vi oss för att behålla. Jag har velat ha barn sedan jag var liten, det har varit min stora dröm! Jag var superexalterad till en början, ville ropa ut över hela världen. Men vi bestämde oss för att hålla oss till UL.

    Fick en fantastisk barnmorska och allt kändes bra - tills jag fick foglossningar i v. 14. Trodde det inte var möjligt, men fick order av barnmorskan att uppsöka sjukgymnast och ev. läkare för möjlig sjukskrivning.
    Gick till sjukgymnasten som kunde konstatera att jag var sne i rygg och bäcken och hon gav mig order att uppsöka läkare och få ännu ett utlåtande innan "dom".

    Jag gjorde detta. Och jag har aldrig blivit så fördomsfullt behandlad, blivit så hyvlad och förnedrad någonsin. Blev med en gång förklarad för mig att det är "jävligt ovanligt" att få foglossningar såhär tidigt och "jävligt konstigt" att min barnmorska tillät mig att gå runt att säga så. Blev anklagad för att enbart vara ute efter enkla pengar då jag nyligen blivit "arbetslös" (ska tilläggas' för första gången i mitt liv! Har jobbat konstant sen 17 års ålder med 2-4 jobb samtidigt varav ett heltidsjobb och resten extraknäck. Hade gymnasie och 2 jobb samtidigt, fast jag inte ens behövde!! Jag älskar att jobba.)
    Jag har skinn på näsan - men ja grät. Sen dess har jag inte gått till någon, så sen dess har jag haft ont.

    Efter detta så har jag mest bara stött på fördomar, folk som tror sig veta allt men inte förstår och jag har aldrig mått så dåligt över min kropp. Får ångestattacker, dåligt samvete för att jag inte kan göra så mycket då jag har så ont, gör det ändå och får ännu mer ont. Folk som konstant påpekar att "du måste göra si och du måste göra så". Känner bebisen sparka för fullt, såg en mycket frisk och pigg bebis på UL men fortfarande känner jag inget speciellt känslomässigt. Och då för jag ångest över att jag inte är i totalt extas.

    Jag hittar ingenstans om någon som mår liknande, googlar och söker febrilt efter någon "likasinnad". Blev senast igår påhoppad av en nära vän om varför jag inte gått ut med något offentligt än, tydligen kunde man inte va lycklig över att få barn om man inte gjorde det. Ytterligare en käftsmäll.

    Helt enkelt: jag lycklig över att jag ska få barn - men inte vägen dit.
    Snälla, finns det någon mer där ute som känner/har känt liknande? Blir galen snart.


    Mvh RR
    Hej! Oj, mår och framförallt mått så långt ifrån super eller ens bra man kan komma. Då jag kom in i vecka 8 däromkring kom depressionen och den blev bara värre och värre.

    Jag har sedan innan problem med sköldkörteln och de värdena skönt dratiskt under graviditeten. Med de värderna kom en enorm trötthet, håglöshet, depression. tafatthet m.m.
    Gick i omkring 10 veckor med självmordstankar varje dag! Var tack och lov sjukskriven under denna perod. Fick stödsamtal och har det än idag.

    Jag ville verkligen dö! Det är först nu, i vecka 29 som jag börjar så smått att längta efter att bli mamma. (Barnet var planerat och jag har massa stöd ifrån fadern) Jag gick ut med min graviditet "först" i vecka 18. Det kom fram genom att en person listade ut det och sedan berättade för alla andra. Inget jag valt själv att gå ut med. Men då hon redan spritt det så valde jag att gå ut och bekräfta de hela. Några hade listat ut det innan (som var vettiga att inte säga det vidare) men de ifrågesatte mig varför jag inte gick ut med det. Det är ju mitt val när jag vill berätta!! Ingen förstod.

    Jag ville inte gå ut för jag hade ingen längtan. Jag har aldrig haft längtan efter barn men kommer ångra om jag aldrig skaffar. Allra helst vill jag vara yngre så jag kan vänta ytterligare några år med att skaffa barn.

    nu i vecka 29 är självmordstankarna borta men ångesten av hur livet kommer att bli och om man kommer att klara av det kvarstår. Ångesten över förlossningen, är såååå rädd för smärta tar mycket energi.

    hoppas att du får den hjälp som du har rätt till och tycker absolut att du ska sjukskriva dig om det är det som rekommenderas. Det är två liv som det handlar om! Var rädd om dig och knytet i magen.

    kram
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar