Skrivet: 2015-02-03, 07:37
#1
Någon annan som inte mår super?
Hej!
Är 22+1, och försöker febrilt finna någon mer som inte mår så bra över sin graviditet.
Förklarar lite; vi hade pratat om barn men detta var inte planerat, men efter att ha funderat så bestämde vi oss för att behålla. Jag har velat ha barn sedan jag var liten, det har varit min stora dröm! Jag var superexalterad till en början, ville ropa ut över hela världen. Men vi bestämde oss för att hålla oss till UL.
Fick en fantastisk barnmorska och allt kändes bra - tills jag fick foglossningar i v. 14. Trodde det inte var möjligt, men fick order av barnmorskan att uppsöka sjukgymnast och ev. läkare för möjlig sjukskrivning.
Gick till sjukgymnasten som kunde konstatera att jag var sne i rygg och bäcken och hon gav mig order att uppsöka läkare och få ännu ett utlåtande innan "dom".
Jag gjorde detta. Och jag har aldrig blivit så fördomsfullt behandlad, blivit så hyvlad och förnedrad någonsin. Blev med en gång förklarad för mig att det är "jävligt ovanligt" att få foglossningar såhär tidigt och "jävligt konstigt" att min barnmorska tillät mig att gå runt att säga så. Blev anklagad för att enbart vara ute efter enkla pengar då jag nyligen blivit "arbetslös" (ska tilläggas' för första gången i mitt liv! Har jobbat konstant sen 17 års ålder med 2-4 jobb samtidigt varav ett heltidsjobb och resten extraknäck. Hade gymnasie och 2 jobb samtidigt, fast jag inte ens behövde!! Jag älskar att jobba.)
Jag har skinn på näsan - men ja grät. Sen dess har jag inte gått till någon, så sen dess har jag haft ont.
Efter detta så har jag mest bara stött på fördomar, folk som tror sig veta allt men inte förstår och jag har aldrig mått så dåligt över min kropp. Får ångestattacker, dåligt samvete för att jag inte kan göra så mycket då jag har så ont, gör det ändå och får ännu mer ont. Folk som konstant påpekar att "du måste göra si och du måste göra så". Känner bebisen sparka för fullt, såg en mycket frisk och pigg bebis på UL men fortfarande känner jag inget speciellt känslomässigt. Och då för jag ångest över att jag inte är i totalt extas.
Jag hittar ingenstans om någon som mår liknande, googlar och söker febrilt efter någon "likasinnad". Blev senast igår påhoppad av en nära vän om varför jag inte gått ut med något offentligt än, tydligen kunde man inte va lycklig över att få barn om man inte gjorde det. Ytterligare en käftsmäll.
Helt enkelt: jag lycklig över att jag ska få barn - men inte vägen dit.
Snälla, finns det någon mer där ute som känner/har känt liknande? Blir galen snart.
Mvh RR