Personlighet eller symptom?
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    Apr 2008
    #1

    Personlighet eller symptom?

    Dottern har ju fått en diagnos. Själv har jag fått en stor bunt papper, information, utredningsresultat, intyg till föräkringskassan, kallelse till diverse ställen...

    Och har svårt att sluta fundera. Klart att hon är samma person som förut. Men efter att läst utredingen... det som jag sett som personlighetsdrag, och som hon även liknar mej i, de står nu som symtom. Och klart att det är bra att se sina svaga och sina starka sidor, för att kunna jobba så framgångsrikt som möjligt med det, och få rätt hjälp. Det borde kanske alla få?

    Men jag får liksom ingen bra balans på mina egna tankar, jag ser bara problem och oroar mej. Eller , inte bara. Men det tar för stor plats i mitt huvud, och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det.
  2. 1
    Personlighet eller symptom? Dottern har ju fått en diagnos. Själv har jag fått en stor bunt papper, information, utredningsresultat, intyg till föräkringskassan, kallelse till diverse ställen...

    Och har svårt att sluta fundera. Klart att hon är samma person som förut. Men efter att läst utredingen... det som jag sett som personlighetsdrag, och som hon även liknar mej i, de står nu som symtom. Och klart att det är bra att se sina svaga och sina starka sidor, för att kunna jobba så framgångsrikt som möjligt med det, och få rätt hjälp. Det borde kanske alla få?

    Men jag får liksom ingen bra balans på mina egna tankar, jag ser bara problem och oroar mej. Eller , inte bara. Men det tar för stor plats i mitt huvud, och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det.
  3. Medlem sedan
    Apr 2000
    #2
    Kanske är det en kombination? Ibland är det nog svårt att dra gränsen mellan vad som uppstår på grund av att man har vissa förutsättningar, och vad som är rena personlighetsdrag. Personligen tror jag inte gränsen är tydlig. ADHD är ju en symptomdiagnos, och det kan vara så att ogynnsamma förutsättningar i miljön gör att de drag som också är personlighetsdrag blir starkare. Det kan man ju förändra genom att vara medveten om det och förenkla i miljön. En anpassning av miljön gör ju däremot inte att personlighetsdragen försvinner helt. Jag tror inte det spelar så stor roll om det står som symptom eller om det är personlighetsdrag egentligen. Har det orsakat problem som man kan förminska genom att jobba med dem på rätt sätt kanske det inte är så viktigt vad det beror på? Personligheten hos din dotter kommer ju att finnas kvar, den är en del av henne -och ingen diagnos. Att oroa sig när en diagnos precis givits är nog rätt naturligt, jag tror det är en process man skall igenom. Och en utredning för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är ju snarast en karta där man ser de svaga och starka sidorna och används kartan sedan rätt så kan svårigheterna förminskas och det blir litet lättare att hantera vardagen, kanske för både dig och din dotter?
  4. 2
    Kanske är det en kombination? Ibland är det nog svårt att dra gränsen mellan vad som uppstår på grund av att man har vissa förutsättningar, och vad som är rena personlighetsdrag. Personligen tror jag inte gränsen är tydlig. ADHD är ju en symptomdiagnos, och det kan vara så att ogynnsamma förutsättningar i miljön gör att de drag som också är personlighetsdrag blir starkare. Det kan man ju förändra genom att vara medveten om det och förenkla i miljön. En anpassning av miljön gör ju däremot inte att personlighetsdragen försvinner helt. Jag tror inte det spelar så stor roll om det står som symptom eller om det är personlighetsdrag egentligen. Har det orsakat problem som man kan förminska genom att jobba med dem på rätt sätt kanske det inte är så viktigt vad det beror på? Personligheten hos din dotter kommer ju att finnas kvar, den är en del av henne -och ingen diagnos. Att oroa sig när en diagnos precis givits är nog rätt naturligt, jag tror det är en process man skall igenom. Och en utredning för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är ju snarast en karta där man ser de svaga och starka sidorna och används kartan sedan rätt så kan svårigheterna förminskas och det blir litet lättare att hantera vardagen, kanske för både dig och din dotter?
  5. Medlem sedan
    Apr 2008
    #3
    Egentligen vet jag ju att du har rätt. Och att olika egenskaper aldrig är bra eller dåliga, utan att de behövs i lagom doser, beroende på vad man gör, det vet jag ju också.

    Sitta lugnt i båten, det är vad jag ska göra. Och minnas att allt redan har blivit bättre, jämfört med hur det var för ett år sedan.
  6. 3
    Egentligen vet jag ju att du har rätt. Och att olika egenskaper aldrig är bra eller dåliga, utan att de behövs i lagom doser, beroende på vad man gör, det vet jag ju också.

    Sitta lugnt i båten, det är vad jag ska göra. Och minnas att allt redan har blivit bättre, jämfört med hur det var för ett år sedan.
  7. Medlem sedan
    Jan 2004
    #4
    Jag håller med Anne m 2 och vill väl också hålla med alldeles särskilt om att det är en process du ska igenom nu. Det är en grej att bearbeta att ens barn får en diagnos och för många är det just då en sorg även om man med sunda förnuftet vet att det är det man efterfrågat och att det är tänkt som en hjälp framöver.
    Bryt ihop ett tag och sen kommer du igen. Typ så
  8. 4
    Jag håller med Anne m 2 och vill väl också hålla med alldeles särskilt om att det är en process du ska igenom nu. Det är en grej att bearbeta att ens barn får en diagnos och för många är det just då en sorg även om man med sunda förnuftet vet att det är det man efterfrågat och att det är tänkt som en hjälp framöver.
    Bryt ihop ett tag och sen kommer du igen. Typ så
  9. Medlem sedan
    Apr 2008
    #5
    Tack för peppning, båda två
  10. 5
    Tack för peppning, båda två
  11. Medlem sedan
    Apr 2000
    #6
    Det är det viktigaste. Att sitta lugnt och minnas att det blivit bättre, och kanske kan det bli ännu bättre. En diagnos är också ofta nyckeln till ett bra stöd i skolan. Mycket kommer självklart vara jobbigt och antagligen kommer det alltid finnas en oro, men jag tror den minskar med tiden. Allt går ju upp och ner. Att ens barn får en dignos är självklart en sorg, tricket är att komma förbi den och använda de nya kunskaperna positivt. Det är jobbigt, men ge det tid!
  12. 6
    Det är det viktigaste. Att sitta lugnt och minnas att det blivit bättre, och kanske kan det bli ännu bättre. En diagnos är också ofta nyckeln till ett bra stöd i skolan. Mycket kommer självklart vara jobbigt och antagligen kommer det alltid finnas en oro, men jag tror den minskar med tiden. Allt går ju upp och ner. Att ens barn får en dignos är självklart en sorg, tricket är att komma förbi den och använda de nya kunskaperna positivt. Det är jobbigt, men ge det tid!
  13. Medlem sedan
    Aug 2013
    #7
    Det kan vara bra att vara klar över, att "diagnosen" inte har något annat att säga, än att vissa beteendemönster och ev. svårigheter har iakttagits. Diagnosen har i sig inget förklaringsvärde. Vad som är personlighetsdrag, "funktionsnedsättning" eller resultatet av ogynnsamma miljöfaktorer finns det inga vetenskapligt hållbara svar på. Diagnosen slår därför på inget sätt fast något grundläggande "annorlundaskap" hos din dotter.
  14. 7
    Det kan vara bra att vara klar över, att "diagnosen" inte har något annat att säga, än att vissa beteendemönster och ev. svårigheter har iakttagits. Diagnosen har i sig inget förklaringsvärde. Vad som är personlighetsdrag, "funktionsnedsättning" eller resultatet av ogynnsamma miljöfaktorer finns det inga vetenskapligt hållbara svar på. Diagnosen slår därför på inget sätt fast något grundläggande "annorlundaskap" hos din dotter.
  15. Salander
    #8
    Går det att tänka lite på varför ni valde att göra en utredning från början? Någonting hade ni sett/känt som gjorde vardagen svårare eller annorlunda.

    Alla av oss har drag av olika diagnoser men när det börjar försvåra vardagen kan ett namn eller en beskrivning på dem göra att det är lättare att hitta rätt stöd?!
    Man går igenom massor av känslor efteråt, det är helt okej.Låt det ta både tid och plats ett tag nu. Kramar till er!
  16. 8
    Går det att tänka lite på varför ni valde att göra en utredning från början? Någonting hade ni sett/känt som gjorde vardagen svårare eller annorlunda.

    Alla av oss har drag av olika diagnoser men när det börjar försvåra vardagen kan ett namn eller en beskrivning på dem göra att det är lättare att hitta rätt stöd?!
    Man går igenom massor av känslor efteråt, det är helt okej.Låt det ta både tid och plats ett tag nu. Kramar till er!
  17. Medlem sedan
    Apr 2008
    #9
    Förra våren hade hon F i sju ämnen, hon var sjuk för ont i magen och illamånde 1/4 - 1/3 del av dagarna. Och utreddes för gluten, laktos, diverse andra somatiska saker. Och så var det utredning för dyslexi, samtal med skolläkare, möten i skolan , remisser osv.
    Men allt har dragit ut på tiden, det har gått seeegt.

    Skolan har anpassats, hon gör sina läxor där. Och jag har lagt om arbetstiden, vi äter frukost tillsammans och jag skjutsar henne till T-banan. Och hon är nu mycket gladare, är där alla dagar utom när hon var förkyld, och hade bara ett F till jul.

    Så vi har ju sett att något varit problem. kanske skulle hon inte behövt diagnosen, eftersom hon ju fått hjälp ändå. Men kanske kan den göra att vi tillsammans kan göra det ännu bättre. Utredningen visade också på en del styrkor hon hade, om vi kan få henne att använda dem mer, så kanske det kan bli ännu bättre.

    Ja, inte slutar man oroa sej över sina barn bara för att de växer upp :/
  18. 9
    Förra våren hade hon F i sju ämnen, hon var sjuk för ont i magen och illamånde 1/4 - 1/3 del av dagarna. Och utreddes för gluten, laktos, diverse andra somatiska saker. Och så var det utredning för dyslexi, samtal med skolläkare, möten i skolan , remisser osv.
    Men allt har dragit ut på tiden, det har gått seeegt.

    Skolan har anpassats, hon gör sina läxor där. Och jag har lagt om arbetstiden, vi äter frukost tillsammans och jag skjutsar henne till T-banan. Och hon är nu mycket gladare, är där alla dagar utom när hon var förkyld, och hade bara ett F till jul.

    Så vi har ju sett att något varit problem. kanske skulle hon inte behövt diagnosen, eftersom hon ju fått hjälp ändå. Men kanske kan den göra att vi tillsammans kan göra det ännu bättre. Utredningen visade också på en del styrkor hon hade, om vi kan få henne att använda dem mer, så kanske det kan bli ännu bättre.

    Ja, inte slutar man oroa sej över sina barn bara för att de växer upp :/
  19. Medlem sedan
    Apr 2008
    #10
    som förälder så oroar jag mej, det är nog bara så det är. Men jag förstår vad du menar, och ska försöka tänka mera så.
  20. 10
    som förälder så oroar jag mej, det är nog bara så det är. Men jag förstår vad du menar, och ska försöka tänka mera så.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar