Orolig
Styvfamiljer
  1. Medlem sedan
    Mar 2015
    #1

    Orolig

    Jag är en 46-årig relativt nybliven sambo sen 9 månader tillbaka. Jag själv har tre killar på 11, 19 och 22 år.
    Min sambo har två barn på 18 res 20 år. Det är i princip bara min yngste som vi har varannan vecka. Det funkar bra, men nu till problemet...

    Hans dotter är 18 år snart. Jag och min sambo har varit tillsammans i snart två år och ganska
    snabbt insåg jag att nåt inte stämde med henne. Kunde inte riktigt sätta fingret på det. Tänkte till en början att det "bara" var tonårsfasoner plus att jag inte är van vid tjejer i den åldern (har ju bara killar). Det jag reagerade på var att hon hade aldrig några kompisar hemma, hon stängde in sig på sitt rum hela tiden, pratade inte med mig, gick aldrig ut, kom bara ut och åt, petade i maten, var sur och krängd mot sin pappa, lyfte inte ett finger hemma mm mm. Precis när vi ,min pojkvän och jag, träffats åkte hon och hennes pappa (min sambo nu) iväg på en roadtrip i USA i två veckor. Hon älskar USA och har alltid drömt om att åka dit, så han ville satsa på det för hennes skull bl a. Jag tyckte det var ett ypperligt tillfälle för dem att umgås och för min pojkvän att förklara för henne att han verkligen älskade mig (hon hade satt sig på tvären när vi träffades och ville inte alls dela pappa med någon ny tjej.Hon surade och levde rövare, trots att vi tog det lugnt, Hennes mamma och pappa hade ändå varit separerade i nästan två år...). Men när de varit hemma i Sverige ett tag skrev hon ett långt brev till honom där det bl a stod att han inte brydde sig om henne mm mm. MIn pojkvän blev ju klart superledsen (han är verkligen en jättebra pappa och har tagit mycket mer ansvar för barnen än mamman). Jag blev riktigt arg och sa det till min pojkvän att hon har INGEN anledning att skriva så. Han har gjort ALLT för henne och - i mitt tycke - curlat rejält.

    Nu till problemet ... Hon bor i en egen lägenhet på annan ort och pluggar där. Kommer till oss cirka varannan helg. Fortfarande är det likadant som tidigare - stänger in sig, pratar knappt mm .
    Hennes högsta önskan har varit sen USAresan att få bli utbytesstudent där. Min sambo har nu "ordnat" detta och lagt ner hur mycket tid och pengar som helst för att få hennes dröm att gå i uppfyllelse.

    En dag kom hon hem med 4 sidor som hennes psykolog och lärare skrivit (vi visste inte ens att hon gick hos en psykolog..) Vi läste och blev minst sagt förvånade. Där stod om hennes sociala fobi, svårt att ta beslut, svårt att ta kontakt, få vänner, sluter sig i sig själv osv. Allt pekar på ADHD, menade de. Min första tanke var "hur ska detta gå när hon åker iväg??". Hon påstår själv att hon kommer att klara det, då min sambo diskuterade detta m henne.
    Hon står nu på kö till BUP för utredning, men det kommer ta tid. Jag har sagt till min sambo att försöka skynda på utredningen. Så kan hon kanske hinna få lite verktyg innan hon åker . Men jag är ytterst tveksam till denna resa ,i a f i dagsläget. . Min sambo vill inte riktigt se problematiken. Han tror att hon ska komma hem som en ny människa... Men hur ska det gå till? Om man åker iväg måste man vara lite framåt, kunna ta beslut, kunna ta "order" från sin värdfamilj, och vara intresserad av människor. Detta var något som poängterades på mötet vi var på om utbytesår.

    Jag vill absolut inte göra min sambo ledsen, men detta kan ta ände med förskräckelse.Hon kan få panik där borta och mamma och pappa kan inte göra ett dugg.
    Jag märker att han inte vill prata om det, men jag är orolig.

    Oj vad långt detta blev - men var tvungen att skriva av mig.

    Vad har ni för kommentarer och råd/tips?? Jag kanske har hel fel i mina tankar... Nån som har erfarenhet?
  2. 1
    Orolig Jag är en 46-årig relativt nybliven sambo sen 9 månader tillbaka. Jag själv har tre killar på 11, 19 och 22 år.
    Min sambo har två barn på 18 res 20 år. Det är i princip bara min yngste som vi har varannan vecka. Det funkar bra, men nu till problemet...

    Hans dotter är 18 år snart. Jag och min sambo har varit tillsammans i snart två år och ganska
    snabbt insåg jag att nåt inte stämde med henne. Kunde inte riktigt sätta fingret på det. Tänkte till en början att det "bara" var tonårsfasoner plus att jag inte är van vid tjejer i den åldern (har ju bara killar). Det jag reagerade på var att hon hade aldrig några kompisar hemma, hon stängde in sig på sitt rum hela tiden, pratade inte med mig, gick aldrig ut, kom bara ut och åt, petade i maten, var sur och krängd mot sin pappa, lyfte inte ett finger hemma mm mm. Precis när vi ,min pojkvän och jag, träffats åkte hon och hennes pappa (min sambo nu) iväg på en roadtrip i USA i två veckor. Hon älskar USA och har alltid drömt om att åka dit, så han ville satsa på det för hennes skull bl a. Jag tyckte det var ett ypperligt tillfälle för dem att umgås och för min pojkvän att förklara för henne att han verkligen älskade mig (hon hade satt sig på tvären när vi träffades och ville inte alls dela pappa med någon ny tjej.Hon surade och levde rövare, trots att vi tog det lugnt, Hennes mamma och pappa hade ändå varit separerade i nästan två år...). Men när de varit hemma i Sverige ett tag skrev hon ett långt brev till honom där det bl a stod att han inte brydde sig om henne mm mm. MIn pojkvän blev ju klart superledsen (han är verkligen en jättebra pappa och har tagit mycket mer ansvar för barnen än mamman). Jag blev riktigt arg och sa det till min pojkvän att hon har INGEN anledning att skriva så. Han har gjort ALLT för henne och - i mitt tycke - curlat rejält.

    Nu till problemet ... Hon bor i en egen lägenhet på annan ort och pluggar där. Kommer till oss cirka varannan helg. Fortfarande är det likadant som tidigare - stänger in sig, pratar knappt mm .
    Hennes högsta önskan har varit sen USAresan att få bli utbytesstudent där. Min sambo har nu "ordnat" detta och lagt ner hur mycket tid och pengar som helst för att få hennes dröm att gå i uppfyllelse.

    En dag kom hon hem med 4 sidor som hennes psykolog och lärare skrivit (vi visste inte ens att hon gick hos en psykolog..) Vi läste och blev minst sagt förvånade. Där stod om hennes sociala fobi, svårt att ta beslut, svårt att ta kontakt, få vänner, sluter sig i sig själv osv. Allt pekar på ADHD, menade de. Min första tanke var "hur ska detta gå när hon åker iväg??". Hon påstår själv att hon kommer att klara det, då min sambo diskuterade detta m henne.
    Hon står nu på kö till BUP för utredning, men det kommer ta tid. Jag har sagt till min sambo att försöka skynda på utredningen. Så kan hon kanske hinna få lite verktyg innan hon åker . Men jag är ytterst tveksam till denna resa ,i a f i dagsläget. . Min sambo vill inte riktigt se problematiken. Han tror att hon ska komma hem som en ny människa... Men hur ska det gå till? Om man åker iväg måste man vara lite framåt, kunna ta beslut, kunna ta "order" från sin värdfamilj, och vara intresserad av människor. Detta var något som poängterades på mötet vi var på om utbytesår.

    Jag vill absolut inte göra min sambo ledsen, men detta kan ta ände med förskräckelse.Hon kan få panik där borta och mamma och pappa kan inte göra ett dugg.
    Jag märker att han inte vill prata om det, men jag är orolig.

    Oj vad långt detta blev - men var tvungen att skriva av mig.

    Vad har ni för kommentarer och råd/tips?? Jag kanske har hel fel i mina tankar... Nån som har erfarenhet?
  3. Anonym
    #2
    Jag är inte alls förvånad att pappan inte ser problemet. Det är väldigt vanligt att föräldrar till barn/ungdomar med problem, sticker huvudet i sanden och tro att problemet inte finns eller att det ordnas om man gör något stort. tex en resa.

    Kruxet är att om tjejen har en diagnos, så kan hon INTE bli botad. Problematiken kommer ALLTID att finnas där, mer eller mindre och med tanke på ditt inlägg så verkar det vara "mer" just nu.

    Jag har jobbat med ungdomar med NPF-problematik i många år och in professionella sida säger att hon inte ska åka i nuläget.

    Jag vet en annan ung tjej som började plugga på universitetsnivå, där föräldrarna höjde den tjejen till skyarna rejält. Hon redde sig några månader, sen blev hon inlagd på psyket. Pressen, ensamheten, tvången satte henne i flera olika dilemman och hon hade inte verktyg att hantera sin vardag.

    En tjej med ADHD, har inte alls samma "symtom" som killar med ADHD. Det är bevisat att psykiska problem kommer som ett brev på posten. De har mer självskadebeteenden och vem säger att er tös inte har det?

    Jag är inte heller förvånad över hennes beteende mot pappan och mot dig. Likaså hennes asociala liv. Typiskt tjejer att bli introverta.

    Något påskyndande av utredningen lär det nog inte bli, många behöver utredas och jag tvivlar starkt på att hon kommer att gå före en massa andra.

    Det som jag blir mycket förvånad över är att ingen visste att hon gick hos en psykolog. Har hon sökt själv eller kanske var läraren, som hon verkar har förtroende för, hjälpt henne?

    Sen är det sannolikt såhär... Hon pluggar bort... dyker upp hos er och gör inte någonting endast för att ladda sina batterier! Hon gör säkerligen av med så mycket energi att hon inte orkar hjälpa till, så hon gör det inte på pin kiv. Hon ser säkert er bostad som ett ställe där hon kan slappna av och vara trygg och vad ni än gör; släng inte ut henne, ställ inte högre krav, för uppenbarligen behöver hon den fristaden.
  4. 2
    Jag är inte alls förvånad att pappan inte ser problemet. Det är väldigt vanligt att föräldrar till barn/ungdomar med problem, sticker huvudet i sanden och tro att problemet inte finns eller att det ordnas om man gör något stort. tex en resa.

    Kruxet är att om tjejen har en diagnos, så kan hon INTE bli botad. Problematiken kommer ALLTID att finnas där, mer eller mindre och med tanke på ditt inlägg så verkar det vara "mer" just nu.

    Jag har jobbat med ungdomar med NPF-problematik i många år och in professionella sida säger att hon inte ska åka i nuläget.

    Jag vet en annan ung tjej som började plugga på universitetsnivå, där föräldrarna höjde den tjejen till skyarna rejält. Hon redde sig några månader, sen blev hon inlagd på psyket. Pressen, ensamheten, tvången satte henne i flera olika dilemman och hon hade inte verktyg att hantera sin vardag.

    En tjej med ADHD, har inte alls samma "symtom" som killar med ADHD. Det är bevisat att psykiska problem kommer som ett brev på posten. De har mer självskadebeteenden och vem säger att er tös inte har det?

    Jag är inte heller förvånad över hennes beteende mot pappan och mot dig. Likaså hennes asociala liv. Typiskt tjejer att bli introverta.

    Något påskyndande av utredningen lär det nog inte bli, många behöver utredas och jag tvivlar starkt på att hon kommer att gå före en massa andra.

    Det som jag blir mycket förvånad över är att ingen visste att hon gick hos en psykolog. Har hon sökt själv eller kanske var läraren, som hon verkar har förtroende för, hjälpt henne?

    Sen är det sannolikt såhär... Hon pluggar bort... dyker upp hos er och gör inte någonting endast för att ladda sina batterier! Hon gör säkerligen av med så mycket energi att hon inte orkar hjälpa till, så hon gör det inte på pin kiv. Hon ser säkert er bostad som ett ställe där hon kan slappna av och vara trygg och vad ni än gör; släng inte ut henne, ställ inte högre krav, för uppenbarligen behöver hon den fristaden.
  5. Medlem sedan
    Mar 2015
    #3
    Hej och tusen tack för ditt svar!
    Jag känner att både mamman och min sambo blundar för detta och tror att bara hon kommer iväg, så löser sig allt, som du skriver. Redan nu - inför planeringen av resan till sommaren-, märker jag hur frustrerad och forcerad hans dotter är och det är ett evigt ringande till min sambo (mamman lägger inga fingrar i kors för att hjälpa till...). med oro för än det ena än det andra. Klart jag förstår att detta är en stor grej i livet, men det känns inte "normal orr", om man får kalla det så.
    Dottern har tydligen anförtrott sig till sin lärare och tagit upp att hon känner sig inte som andra och det är något "fel" på henne. Läraren har då kontaktat skolpsykologen som tagit sig an henne och sammanställt allting på dessa 4 A4-ark som vi fick ta del av. Mamman har vetat om att hon går hos psykolog, men inte sagt något till min sambo (deras kommunikation är under all kritik). Vi fick veta det för inte så länge sen...
    Jag får känslan av att ingen av dem vill "ta" i detta utan utövar strutstekniken. Jag får också känslan av att min sambo skäms över detta och inte vill ta upp det med mig. Han har lite problem med sin son också (av annan art) och tycker detta är jobbigt att "älta" med mig. Märker att han blir ledsen och tycker att jag har inga "problem" med mina killar. de är skötsamma och självgående och framåt. Men ALLA har man mer eller mindre problem emellanåt och jag älskar min sambo över allt annat och vill hjälpa till. Jag tycker ju om hans barn också.

    Precis så du beskriver med "din" universitetstjej är jag livrädd ska hända med hans dotter. Hon har knappt några krav på sig hemifrån och bara pliuggar, pluggar och pluggar. Hon är duktig i skolan och fokuserar nåt enormt på det. Detta är nåt min sambo verkligen ofta lyfter upp. Precis som det skulle "kompensera" det övriga, om du förstår.
    Jag säger till honom att det är kanonbra, MEN...osv. Men då slutar han lyssna.
    Det stämmer också, som du säger, att hon kommer till oss och trivs. Hon säger ofta till min sambo att det är lugnt och tryggt hos oss, så jag antar att det är just för att hon KAN ladda batterierna där.. Dessutom trivs hon så bra med min minsta son, som är 11 år och klok och lugn som en filbunke. Hon tycker om att vara med honom och de gör mkt saker tillsammans, spelar fotboll, kollar film, pratar förtroligt mm. För övrigt låter vi henne vara i fred. Det är hon som får komma TILL OSS , då hon känner för det. Rätt eller fel - jag vet inte.
    På tal om film så är det också en sak... hon tittar VÄLDIGT mkt på film och helst då amerikanska filmer. Jag har fått för mig att det är en flykt från verkligheten och att det är bl a av den anledningen hon vill åka iväg till USA.. Hon har börjat skriva en blogg på nätet och när jag läste den så blev jag rädd. Där skriver hon att hon vill åka för att få må bättre och komma ifrån allt härhemma... Jag tolkar det som att hon vill IFRÅN något istället för TILL något. MIn sambo har inte nämnt ett ljud om hennes blogg. Jag förstår att han känner likadant som jag men vågar inte ta upp det med mig.
    Kan det vara bra att åka iväg när man mår dåligt?? Vad som helst kan hända... utnyttjad, fruktansvärt ensam mm.

    Min bästa kompis är läkare och jag har pratat med henne om detta. Hon säger som du - att vänta med att åka så hon kan "mogna" till och få lite perspektiv och verktyg. Hon är så utsatt i ett nytt land med allt vad det innebär. Är man då inte trygg i sig själv då kan allt hända. Jag håller med till fullo. Vet bara inte hur jag ska kommunicera detta med min kära sambo.
    Hade det gällt någon av mina söner hade jag ALDRIG släppt iväg dem i nuläget. Fast det kanske man säger nu när man står bredvid.Hade man befunnit sig i situationen hade man kanske agerat likadant som han gör. Men det är så frustrerande att stå bredvid och se på. Jag kan tycka att det är oansvarigt som förälder att skicka iväg henne och att man stjälper mer än hjälper...
  6. 3
    Hej och tusen tack för ditt svar!
    Jag känner att både mamman och min sambo blundar för detta och tror att bara hon kommer iväg, så löser sig allt, som du skriver. Redan nu - inför planeringen av resan till sommaren-, märker jag hur frustrerad och forcerad hans dotter är och det är ett evigt ringande till min sambo (mamman lägger inga fingrar i kors för att hjälpa till...). med oro för än det ena än det andra. Klart jag förstår att detta är en stor grej i livet, men det känns inte "normal orr", om man får kalla det så.
    Dottern har tydligen anförtrott sig till sin lärare och tagit upp att hon känner sig inte som andra och det är något "fel" på henne. Läraren har då kontaktat skolpsykologen som tagit sig an henne och sammanställt allting på dessa 4 A4-ark som vi fick ta del av. Mamman har vetat om att hon går hos psykolog, men inte sagt något till min sambo (deras kommunikation är under all kritik). Vi fick veta det för inte så länge sen...
    Jag får känslan av att ingen av dem vill "ta" i detta utan utövar strutstekniken. Jag får också känslan av att min sambo skäms över detta och inte vill ta upp det med mig. Han har lite problem med sin son också (av annan art) och tycker detta är jobbigt att "älta" med mig. Märker att han blir ledsen och tycker att jag har inga "problem" med mina killar. de är skötsamma och självgående och framåt. Men ALLA har man mer eller mindre problem emellanåt och jag älskar min sambo över allt annat och vill hjälpa till. Jag tycker ju om hans barn också.

    Precis så du beskriver med "din" universitetstjej är jag livrädd ska hända med hans dotter. Hon har knappt några krav på sig hemifrån och bara pliuggar, pluggar och pluggar. Hon är duktig i skolan och fokuserar nåt enormt på det. Detta är nåt min sambo verkligen ofta lyfter upp. Precis som det skulle "kompensera" det övriga, om du förstår.
    Jag säger till honom att det är kanonbra, MEN...osv. Men då slutar han lyssna.
    Det stämmer också, som du säger, att hon kommer till oss och trivs. Hon säger ofta till min sambo att det är lugnt och tryggt hos oss, så jag antar att det är just för att hon KAN ladda batterierna där.. Dessutom trivs hon så bra med min minsta son, som är 11 år och klok och lugn som en filbunke. Hon tycker om att vara med honom och de gör mkt saker tillsammans, spelar fotboll, kollar film, pratar förtroligt mm. För övrigt låter vi henne vara i fred. Det är hon som får komma TILL OSS , då hon känner för det. Rätt eller fel - jag vet inte.
    På tal om film så är det också en sak... hon tittar VÄLDIGT mkt på film och helst då amerikanska filmer. Jag har fått för mig att det är en flykt från verkligheten och att det är bl a av den anledningen hon vill åka iväg till USA.. Hon har börjat skriva en blogg på nätet och när jag läste den så blev jag rädd. Där skriver hon att hon vill åka för att få må bättre och komma ifrån allt härhemma... Jag tolkar det som att hon vill IFRÅN något istället för TILL något. MIn sambo har inte nämnt ett ljud om hennes blogg. Jag förstår att han känner likadant som jag men vågar inte ta upp det med mig.
    Kan det vara bra att åka iväg när man mår dåligt?? Vad som helst kan hända... utnyttjad, fruktansvärt ensam mm.

    Min bästa kompis är läkare och jag har pratat med henne om detta. Hon säger som du - att vänta med att åka så hon kan "mogna" till och få lite perspektiv och verktyg. Hon är så utsatt i ett nytt land med allt vad det innebär. Är man då inte trygg i sig själv då kan allt hända. Jag håller med till fullo. Vet bara inte hur jag ska kommunicera detta med min kära sambo.
    Hade det gällt någon av mina söner hade jag ALDRIG släppt iväg dem i nuläget. Fast det kanske man säger nu när man står bredvid.Hade man befunnit sig i situationen hade man kanske agerat likadant som han gör. Men det är så frustrerande att stå bredvid och se på. Jag kan tycka att det är oansvarigt som förälder att skicka iväg henne och att man stjälper mer än hjälper...
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar