Hjälp!!

[Nizze64]

Hej!
Det var längesen jag var här, men nu behöver jag lite feedback från utomstående så att säga.
Hur ska jag tänka och agera? Jag är sambo sedan 3½ år tillbaka med en 11 år äldre man, han har bara ett par år kvar till pensionen och jag har nästan femton år kvar i arbetslivet. Jag flyttade hem till honom, i hans gamla lägenhet där han bott i över 20 år med sitt ex och barnen. Barnen, två söner, är vuxna och jag har också fyra vuxna barn som inte bor i samma stad som oss.
Nu har jag börjat tänka på min/vår framtid och jag vill söka annat jobb på annan ort. Sambon har aldrig bott någon annanstans och är väldigt hemkär. Jag har pratat om mina tankar ett tag så han vet om att jag vill byta både boende och jobb.
Problemet är bara att han och jag har så olika åsikter och det här är ett väldigt känsligt ämne att nämna. Jag har bott på flera platser och bytt jobb, medan han är tvärtom, han har hela tiden varit i den "trygga vrån". Han har svårt att tala om vad han känner, tycker och vill. Han vill helst tänka själv, men jag säger att vi lever ju ihop och måste diskutera saken och lösa problemet och bestämma gemensamt vår framtid tillsammans. Sen gör ju inte saken bättre att vårt sexliv inte är på topp heller, det är en bidragande orsak till klimatet vi har nu tror jag. Det är ett kapitel för sig, men det hör också i allra högsta grad ihop!!
Vad gör jag?? Vi älskar varann innerligt båda två och vill leva ihop, men det verkar så svårt att få ihop allting när vi inte kan prata om det. Hur ska vi kompromissa??

[MaryT*]

Vore det ett alternativ att du veckopendlar?...alltså att du skaffar ett boende i den stad där du börjar jobba, och så kommer du hem på helgerna?...
Kanske vore det bra för er att få längta efter varandra också?

Ibland kan ju han komma till dig, när det passar er båda. Kanske blir han förtjust i den nya bostadsorten och flyttar dit på heltid med tiden?...

Om han har svårt att diskutera saker så kanske det handlar om att han bara har svårt att ta initiativet, att han helt enkelt är van vid att göra som han gör.
Du kanske kan fråga mer? Ta tag i och se till att det blir ett samtal? Och inte nöja dig med korta "Ja" eller "Nej" eller "Kanske", utan ställa följdfrågor så han får utveckla sina åsikter.
Men då får du också vara beredd på att visa respekt för de åsikter han uttrycker. Du ska såklart ha dina egna åsikter också, men samtidigt vara öppen för det han säger.

Kanske kan parterapi vara något?...

[MrsPiggy]

Det där låter inte så lätt. Han låter som en man som har svårt att resonera sig fram till en ståndpunkt, stämmer det? Det känns som om det är det samtalet du skulle behöva. Men jag tolkar också dig som att han redan vet vad han vill. Han vill inte flytta och inte att du flyttar. Det är inte säkert att samtal er emellan ändrar den åsikten. Och då måste du vara beredd på att acceptera detta, och hantera följderna.

Varför är det viktigt att du kan jobba på en annan ort?

[Smålandspappa]

ni är i olika faser i ert liv, han ska snart sluta jobba och kan ta dagen som den kommer. Varför liksom börja flytta och stimma med en det ena, en det andra? Sen är det ett nytt kapitel i livet som kan vara tufft för en del också. De har nog med att komma över den tanken att man inte längre är behövd och att man går in i ålderdomen, varför då bryta upp från en enda trygghet man då har kvar.

Du är mitt uppe i livet fortfarande och tycker att du har mer att ge, vill ha förändring och att det ska liksom "hända något". Dessutom väldigt typiskt kvinnligt vill jag påstå.

Kan ni inte synka er och nå en lösning så tror jag dessvärre att ni får det jobbigt om du ska fortsätta driva din tanke. Om du sedan tidigare vet att han är hemmakär, varför då komma på iden att flytta nu helt plötsligt?

Du får nog fråga dig själv hur viktig denna fråga är för dig och om du inte får med dig din sambo på denna ide, hur ställer du dig då och vad blir plan B för dig?

Och om ni nu flyttar, kommer du nöja dig med det resten av er liv? Eller är du en sådan som ständigt är på jakt efter nåt annat, nått bättre som man kanske aldrig finner?

Jag bara spånar nu och drar det lite till sin spets för att du ska fundera ett varv extra.

[Nizze64]

Veckopendla har vi redan provat när vi inledde vårt förhållande för drygt tre år sedan, så det är inget som vi direkt vill göra om. Jag tror inte att det passar för oss helt enkelt. Men jag skulle kunna tänka mig det som en nödlösning om jag verkligen ville ha det där jobbet och om jag visste att det var för en begränsad tid. För det är en jättemysig grej med längtan och känslorna blir starkare av det också.

Jo, han har svårt att diskutera känslor och relationer överhuvudtaget. För att inte tala om ämnet sex, där stångar jag mig blodig hela tiden - vi pratar helt enkelt inte samma språk. Vi vill göra olika saker, inte heller överens om hur ofta, ibland undrar jag om det bästa är att vi särar på oss. Fast jag älskar honom alldeles för mycket för det, och så är jag rädd för att bli ensam igen.

Vi har försökt att prata och diskutera om mycket, men han är så hemlighetsfull och vill inte gärna uttrycka sig, utan tycker att jag ska prata istället. Han känner sig väldigt obekväm, och det är svårt att få honom att utveckla sina tankar helt enkelt!! Och parterapi säger han blankt nej till!!

[Nizze64]

Nej, det är sannerligen inte lätt när det är den åldersskillnaden emellan oss, 11 år, så vi befinner oss i helt olika stadier i livet. Jag vill fortfarande "växla upp" i arbetslivet, medan han är på "väg ner" så att säga. Och nånstans i alltihopa ska vi ju försöka hamna i mitten så att vi får balans, det vore ju det allra bästa.
På den arbetsplats jag jobbar idag känner jag mig understimulerad och det finns ingen utveckling alls; allt sker bara på rutin och rutin för mig är nedslående, ja kanske rentav dödande i längden. Jag vill ha fler utmaningar, och lite mer "action" kort sagt.

Vi har haft flera samtal om detta, och han känner som sagt ingen brådska, men samtidigt förstår han att jag inte vill leva här hela livet, men jag vill leva med honom. Det känns ibland som en omöjlig ekvation att få ihop, är så tråkigt om det här skulle gå i stöpet nu när vi äntligen har funnit varandra. Men jag vet att han kan tänka sig att flytta, bara inte ännu. Han vill fundera klart och förbereda sig mentalt först.
Sambons äldste son säger att han kan vara grinig och butter men det är ingen mening med att tjata, då slår han bara bakut - bättre då att ge honom pikar då och då och att jag ska stå på mig och inte ge upp!! Och det är nog det bästa rådet jag kan få just nu.
Det här är ju ett så svårt livsavgörande beslut som är bland det viktigaste som jag stått inför.

[Nizze64]

Det är jättebra att du spånar, för det är ju så man förhoppningsvis kommer vidare i sitt tankearbete när man får se problemet ur lite andra infallsvinklar.
Jovisst har jag förstått att vi måste komma till en gemensam lösning, men det är så förbaskat svårt när man älskar någon så djupt och hett och samtidigt ser att den personen inte alls (eller i alla fall inte lika mycket) är med på samma tåg som jag.
Fast det är klart att det grundar sig förstås på att vi dels har en åldersskillnad som just nu visar sig väldigt tydligt då vi är i helt olika faser i livet och dels så har vi levt två helt olika liv också som har format oss båda på varsitt håll till de individer vi är idag.

Jag är definitivt ingen "hoppjerka" som bara vill ha nytt hela tiden och aldrig blir nöjd. Det är bara det att jag känner sån tristess med jobbet (själva arbetsuppgifterna och kollegerna) och vårt boende (en gammal lägenhet med massa gamla minnen som jag flyttat in i). Vill ha en nystart på en ny plats i ett nytt hem - som vi båda är nöjda med. Är det för mycket begärt för att jag ska bli lycklig???
Jag förstår att det här är en knäckfråga som vi båda måste lösa tillsammans, annars kan vi inte fortsätta att leva ihop för det blir som du säger väldigt svårt och jobbigt för mig att driva denna fråga alldeles ensam. Det var därför som jag ville öppna den här diskussionen här, för det är inte så lätt när man sitter där och är alldeles hemmablind och inte kan se några andra nyanser.

Det här du säger med att det är typiskt kvinnligt att det ska hända något, bli en förändring speglar nog också väldigt mycket mer hur man är som människa, behöver inte alltid vara könsbundet. Vissa människor mår helt enkelt bättre av att få mer mental stimulans och omväxling och andra vill ha närhet och trygghet och enkelhet. Jag har ju ett val, och det har min sambo med - hoppas bara att vi väljer det allra bästa för oss!!