Skrivet: 2015-04-17, 22:20
#1
Ett tag sen sist - låååååångt.....
Först och främst, tack för svaren. Det var en jobbig period som blev värre. Hade jag följt mina egna råd hade jag sökt kurator samma dag jag fick diagnosen och inte väntat tills jag var så arg så att jag ville slå ihjäl halva världen. Jag hade tur på kuratorsfronten, det är lite jävlaranamma i den människan och det händer saker. Bra.
Och annars då? Diskbråcket läkte aldrig utan svällde ut till abnorma proportioner. Man fick uppleva ortopedakuten ett par gånger, jag har varit inlagd där också, anmält en läkare till patientnämnden, bytt TNF-hämmare och har förmodligen ett halvt apotek hemma. Häromnatten sov jag sju timmar i ett svep. Då var det 34 dygn sedan jag gjorde det sist. Kuratorn berättade att de diskuterat att ligga på om operation eftersom situationen var "inhuman". Så är det.
Och vårdgarantin, den har man hittat ett kryphål för i Region Skåne. Man kan åberopa den och då får man ett initialt besök inom åtta veckor och själva behandlingen inom ytterligare åtta. Det är inga tre månader..... Eller också kan man mana fram den sista lilla orken bråk och ringa varenda jävla dag så får man till slut en tid i slutet på maj. Tills dess går man på ett smärre apotek narkotikaklassade mediciner och får t.ex. rätt obehagliga minnesluckor, mardrömmar och skakningar. Men det nyper av värsta smärttoppen och det är ju bra.
Jaja, det skulle kunna bli en roman men den lämnar jag till sjukvårdspolitikerna någon gång framöver istället. För vad händer med den som inte kan bråka? Eller som är ensam? Som inte har en superhurtig 71-årig mamma som flyger hit? Eller en fd som kastar sig in i bilen och skriker JAG SKA FANIMIG DÖDA GUBBFAN när en läkare glömt att kolla på röntgenbilderna öht och kallat det vansinniga diskbråcket för "griller i huvudet och oro och ångest"? Den personen blir ju galen på riktigt.
Just nu skulle jag bara vilja kunna sitta ner och äta en hel middag.
Eller sova på nätterna utan mardrömmar.
Och det vore rätt kul att kunna gå ordentligt också, fast det går rätt hyfsat med kryckor. Balansen är inte jättebra men viljan finns i alla fall.
Taxichaufförerna som kör sjuktransporterna är fantastiskt trevliga och berättar massor med roliga och absurda historier. En av orsakerna till att det blir så galet i tidsplaneringarna är att regionen upphandlat själva planeringen av turerna från Senegal. Jamen please, hur ska de rimligtvis kunna veta hur vädret ser ut här just nu, när det tar längre/kortare tid att köra eller om det varit olyckor som gör att de måste köra andra vägar? Snålheten bedrar visheten. Och anledningen till inställda operationer, det handlar om brist på platser till eftervården. Har de verkligen INGEN som kan planera i det här landstinget?
Jag sökte till slut handikapptillstånd fast jag kör ju inte själv längre. Jag kan halvligga kortare sträckor i bilen i alla fall, det är ju bra.
Och vet ni vad som är riktigt bra? Det är inte mitt barn som är sjuk. Risken att få just den här formen av reumatism är 6/100 000. Risken för våra barn var marginellt högre än för andra barn men fortfarande försvinnande liten. Och det GÅR att göra något åt både diskbråcket och spondyliten, det finns annat som är värre.
Har ni vägarna förbi Lund kan jag berätta var ni ska gå om ni vill kolla på lite gerillastickning Jag sover ju så lite så jag tänkte att jag skulle göra något kul och samtidigt hålla igång fingrarna. Så nu sitter det en massa stickade kaniner i den skitfula parken utanför Ronald McDonaldhuset. Där kan man snacka om folk det är synd om på riktigt, varenda förälder där skulle ju gladeligen byta med mig rakt av. Tänkte att något barn skulle titta ut en morgon och säga "men mamma, det är en randig kanin i lyktstolpen" och bli lite glad en liten, liten stund.
Jag trodde att vi var rätt anonyma men tydligen fick halva reumatologen nys om att det var vi som satt upp den så där sket sig min finfina idé om att brodera "älska jobbet med patienter som fortfarande andas eller sök dig till patologen" utanför ortopeden haha.
unlearn