Det kanske låter konstigt men redan innan jag träffade min sambo och innan vi började prata om barn så hade jag en stark underliggande rädsla för att jag inte skulle kunna få barn. Den oron har funnits där så länge som jag minns och den var väl kanske inte helt oberättigad. Både min mamma, moster och mormor har allihopa fått operera bort delar av sin "kvinnlighet" pga cellförändringar. Jag är fortfarande i mina unga dar, men vetskapen om ett arv man förmodligen har är lite skrämmande. Jag har gått och tänkt att man kanske inte borde testa sig förrän man är färdig med att ha barn. Låter dumt, jag vet. Man går nog och oroar sig för ingenting. Tanken att inte kunna få barn med den man som jag älskar har tuggat på mig.

Just därför känns det som en stor lättnad nu när vi är gravida i vecka 8 och jag mår hur bra som helst. Den där bekräftelsen kunde släcka min ångest och nu ska jag njuta av att ett nytt liv kommer skapas!

Ville bara dela med mig av min rädsla, ångest samt lycka och undrar så klart om det finns någon som kan relatera? Eller är det bara jag som är "orolig mamma" redan innan jag blivit gravid.