psykisk ohälsa och andra människor

[erikastockholm]

Jag har funderat mycket på detta. Psykisk ohälsa är ju liksom fysisk ohälsa inget man väljer. Där är jag med. Samtidigt så kan man inte förvänta sig att människor i ens omgivning ska behöva tåla vad som helst bara för att man inte är helt frisk. Lite vanligt hyfs måste man klara på en arbetsplats eller i vardagslivet även om man inte är helt frisk. I synnerhet om man inte erkänner att man är sjuk.

Hade förut en kollega som inte gick att samarbeta med för att hon fick hysteriska utbrott och manipulerade andra. Om man träffar henne lite förstår man att hon inte är frisk. Men finns det överhuvudtaget någon ursäkt i det?

Har både haft ett ex och en vän som ställer in saker för att han/hon inte känner för det. Beror i båda fallen på depression även om det aldrig uttalades. Ingen av personerna var sjukskrivna för depression. Hur ofta och mycket kan man som vän/partner godta att bli bortvald av den anledningen även om det finns en sjukdom. Ibland kan jag också känna så - nä jag vill inte idag - men jag tar hänsyn till andra och gör saker ändå. Jag förstår att det är viss skillnad men samtidigt blir jag ändå lika sårad. Om en alkoholist ställer in saker pga fylla eller bakfylla är det inte ursäktat (tror jag) även om alkoholism är en minst lika allvarlig sjukdom som depression. Samma sak gäller en full kollega - den personen skulle arbetsgivaren kräva att den behandlades för att få stanna kvar.

Lite svamligt jag vet, men vill gärna höra era tankar i dessa frågor.

[Valerina]

Nej man behöver inte tåla sånt. Det är också ganska vanligt tror jag att dessa människor som är otrevliga, får utbrott, ställer in saker ofta och med kort varsel blir bortvalda till slut. Folk hittar andra vänner. Det ligger ju liksom lite i ens natur att man inte vill vara med folk som är otrevliga.

Det kan ju vara svårare på arbetet där vi har en hel del lagar som skyddar de anställda. Och de lagarna är ju bra många gånger, absolut. Men de ska ju inte vara till för att kollegor till den som får utbrott ska behöva jobba i en otrevlig miljö. Även där kan man ju kräva ett normalt beteende av sina anställda. Folk kan faktiskt få sparken pga samarbetssvårigheter även om det nog kräver en del förhandlingar med facket innan det går igenom.

[MaryT*]

Intressanta frågor tycker jag.
Och jag tänker nog lite som du där.

Men det är ju väldigt många sidor av problemet.
Jag känner att som kollega och/eller vän skulle jag bli bekymrad över personen som beter sig som h*n gör. Jag skulle se den psykiska ohälsan som en förklaring, men inte som en ursäkt. Och jag skulle inse att den som mår sämst av beteendet är ju personen själv, och därför skulle jag göra vad jag kan för att personen ska få hjälp.

Men man ska givetvis inte behöva ta vad som helst. Man måste känna var ens egen gräns går, så att man inte blir onödigt sårad eller börjar må för dåligt av det hela själv. Mycket beror ju på vilken kommunikation man kan ha med personen, tänker jag. Och vilken sjukdomsinsikt h*n har.

Jag är själv där just nu att jag ganska ofta ställer in saker och ting för att orken helt enkelt inte finns. Den som mår sämst av att ställa in är nog jag, för jag har oerhört förstående vänner och familj! Ingen har någonsin visat minsta irritation över det, de vet att jag gör så gott jag kan och att jag VILL verkligen träffa dem och göra saker med dem. Och de vet att jag är fullt medveten om mitt mående och min ork.
Jag har en väldigt öppen kommunikation om det med dem som står mig nära, och jag känner att vi vet var vi står. Därför skulle jag bli jätteledsen om de plötsligt tog avstånd - även om jag skulle förstå på ett sätt också.

Men det blir ju svårare med en person som inte har någon som helst sjukdomsinsikt och som bara beter sig illa rakt av. Då finns ju inte kommunikationen där. Om en kollega t ex fick utbrott ibland, men att h*n mellan varven var öppen och helt ärligt förklarade varför och bad om ursäkt för sitt beteende och även gjorde vad h*n kunde för att komma framåt, så skulle ju förståelsen vara långt större än annars.

Men svårt är det! Väldigt svårt.

[Valerina]

En av mina bästa vänner har ju haft cancer och då var det ju ungefär så som du beskriver din situation nu. Det hände ju att hon fick ställa in eller tacka nej redan från början när saker föreslogs. Och visst förstår man. Det är också som du säger beroende på vilken sjukdomsinsikt personen har, när det gäller t.ex utbrott eller avbokningar.

[k1101]

Som någon annan i tråden också är inne på så tror jag att man får funderar över var ens egen gräns går. Vad orkar jag med? Mår jag så bra själv att jag klarar att skaka av mig det personen säger eller tar jag åt mig och börjar må dåligt av det? I vilken utsträckning kan jag leva med att inte kunna lita på personen eller kan jag hitta ett sätt så att jag kan bjuda med personen gång på gång utan att det gör något att det blir inställd många gånger.
På arbetsplatsen är det också ok så länge jag är ok med det (trots att det kanske inte är helt rimligt), men den dagen jag inte är ok med det och det påverkar mitt jobb, min förmåga att prestera min del då är det ju en fråga för chefen att ta tag i.

[-Allis-]

Det är lite dubbelt det där. Jag använder nätet som en ventil t.ex. I mitt riktiga liv får jag fnosker om omgivningen gastar stackareeeeeee och allra helst ska de inte prata så mycket alls om det. Och inte jämföra med snia egna jävla problem och förstååååå allt.

Så jag skulle nog vara den där besvärliga kollegan som sa hälften och retade folk till vansinne för att de inte fick någon vettig helhetsbild. Och då handlar det om fysiska sjukdomar. Jag tror att toleransen kring psykiska sjukdomar är betydligt mycket lägre. Och låt säga att någon mupp som undertecknad FICK en depression eller något liknande, ja då hade jag nog inte sagt jota.

Sen kan det väl vara så att det är väldigt svårt att särskilja vad som är sjukdomen och vad som bara handlar om ens personlighet. Den senare kan man ju försöka ändra själv, om man vill, kan och orkar. Jag har en kompis som har en bipolär diagnos och somligt handlar säkert om sjukdomen, annat om en ganska rigid människa som manipulerar sin partner, familjen och omgivningen på ett inte helt smickrande sätt. Jag tror hen kommer undan just för att man stirrar sig blind på diagnosen istället för att se personen.

[Inngela]

Förstår vad du menar, men tycker du gör en liten tankevurpa.

Psykisk ohälsa inget val, förmodligen kan personen inte bättre. Så att du blir irriterad är lite som att irritera sig över att någon hasar sig fram långsamt pga dålig höft t ex. Att ha dålig impulskontroll, vilket kan bero på psykisk ohälsa, kan innebära att man blir otrevlig utan att vilja vara det, att en deprimerad ställer in något i sista sekund beror förmodligen på att hen verkligen inte klarar av att ta sig hemifrån.

För att summera mitt svammel, det är sällan ett val, så jämför inte med dig själv, för du har uppenbart det valet. Sen förstår jag att omgivningen ledsnar, men de allra flesta människor gör förmodligen gör sitt allra bästa.

[S-JJ]

När det gäller att välja bort umgänge p g a t ex depression så kan jag mycket väl förstå det, och tycker att man som vän/bekant ska acceptera det. Orkar man verkligen inte och mår man sämre av det så ska man ju som sjuk inte göra det bara för andras skull. MEN det är då också en naturlig följd att relationen förändras och kanske dör ut. Man kan inte som sjuk hålla sig undan ett långt tag och sen när man mår bättre förvänta sig att tiden stått still. Utan relationen kan som sagt ja tagit rejäl stryk, utan att någon av parterna behöver ha agerat fel eller vara okänsliga dåliga människor. Relationer behöver helt enkelt näring för att inte dö till slut.

[Haqvin III]

Psykisk ohälsa innebär inte alls att man är "otillräknelig" (annat än i extrema undantagsfall). Psykisk ohälsa är därför givetvis aldrig en ursäkt för kränkande beteende mot andra. Vi har i princip alla ett ansvar för vårt beteende. Sedan kan förmågan att ta ansvar var försvagad av att man psykiskt står under press eller befinner sig i kris, något omgivningen absolut bör kunna ha förståelse för. Det betyder dock inte att man måste acceptera kränkningar av olika slag, utan enbart att man lämpligen kan modifiera sina reaktioner mot dem på olika sätt.

Det är precis samma situation, som om man har bjudit en människa i djup sorg på kalas. Man behöver inte acceptera några oförskämdheter från den människan, men man får ha förståelse för att hon inte kan sprudla av glädje eller intressera sig för omgivningen i någon större utsträckning.

[Haqvin III]

Om jag får göra en freudiansk tolkning, Allis, så tror jag du är allergisk mot andras förståelse, därför att du har svårt att själv acceptera de besvär din ohälsa åsamkar dig. Vad tror du om det?

(Sedan har vi det där med "psykisk sjukdom". Någon vetenskapligt hållbar definition av psykisk sjukdom finns faktiskt inte. Därför blir också frågan om vad som beror på "sjukdomen" och vad som beror på personligheten rent akademisk.)

[Salander]

Att folk ställer in eller bokar av tycker jag att man får stå ut med. Det är vanligt hyfs att vara beredd på det. Händer det ofta så är man ju lite beredd. Det är ju inte så att de ställer in för att vara dum mot dig utan för att de inte mår bra. Jag tackar i stort sett nej till allt i november -december varje år pga nedstämdhet. Vi tackar också ibland nej till familjesammankomster till och med i sista stund pga barnet med särskilda behov inte håller ihop. Det är naturligtvis tråkigt men våra vänner är just vänner så de behåller oss ändå.

[erikastockholm]

Tack för alla era tankar. Jag har läst alla noga och reflekterat även om jag som vanligt skriver i appen och det då är svårt att skriva ett personligt svar till alla.

Jag tror att det för mig inte alls bara om att någon ställer in utan hela sammanhanget. Jag tänker att även om det beror på att man mår dåligt att man ställer in 4 ggr av 4 tillfällen till samma person så måste man i så fall när man får tillbaka glädjen och orken faktisk visa lite extra för den personen att man vill ses om man ska räkna med att bli bjuden igen. Jag tänker också att man kanske ska vara lite försiktig till vad man tackar ja till när man är inne i en period man mår dåligt. Ofta är det bättre att säga att just nu vill jag inte liva något i förväg istället för att boka in någon och sedan (återigen avboka). Detta i synnerhet om det bara är två som ska ses. Den man bokar in kanske, som i mitt fall, avstår från annat för att träffa en. För mig som är singel kan det kännas rätt ledsamt att bli avbokad i sista minuten och sitta själv.

Jag tänker också att man som vän eller partner har mer tålamod om det är så under en intensiv sorgeperiod/sjukdomsperiod i något år eller under 1-2 månader per år än om det händer ideligen. Kommunicerar man också varför det blir så kommer det också vara lättare för den andra att inte bli sårad.

Jag kan lika lite rå för att jag blir sårad som den som är sjuk kan rå för att den är sjuk. Det är verkligen ingen känsla jag väljer. Någon ovan skrev irriterad - det tror jag aldrig jag själv skrev men visst kan jag bli det men det blåser bort fortare. Att bli sårad tär mycket mer.

Jag funderar en hel del över var mina gränser går. Jag kommer aldrig välja att aktivt bryta kontakten med en person som inte klarar av att ses, men jag kan nog mycket väl låta det rinna ut i sanden. Detta eftersom tiden och orken tyvärr inte räcker till för att jag ska gå omkring och vara ledsen.

[Haqvin III]

Om man avbokar en träff för att man inte mår bra bör man naturligtvis tala om för den andra parten att man gör det just för att man inte mår bra. Det är, som jag ser det, den helt avgörande frågan. Avbokar man utan att ange skäl, kan det förstås bli sårande för motparten. Säger man att det beror på att man mår dåligt, får motparten acceptera och tåla det.

[anne17]

Det finns nog inga enkla svar. Fysisk sjukdom accepteras väl inte heller fullt ut för övrigt. Det som gör det enklare är att fysisk sjukdom ofta syns mer och kan beskrivas på ett mer lättbegripligt sätt.
Man får nog välja själv vad man accepterar och inte. På arbetsplatsen blandas folk med olika personligheter och erfarenheter och gränsen för psykisk ohälsa är inte knivskarp. Människor kan nog ställa till det utan att vara psykiskt sjuka, det kan räcka med att man är väldigt oilka och har olika värderingar.

[-Allis-]

Ponera att det finns två motpoler. På ena sidan går man så mycket upp i sjukdomen/funktionsnedsättningen/whatever att man blir den. Man HAR inte en utvecklingsstörning utan ÄR utvecklingsstörd. Ruggigt.

På andra sidan står den som vägrar inse att hen är sjuk öht. Tar inte ut sjukpenning, vägrar ha kontakt med rehab, arbetsterapeuter och slänger kallelser till uppföljningar. Också ruggigt. Potentiellt dödligt ruggigt faktiskt.

De flesta befinner sig säkert någonstans där mittemellan. Tittar du runt omkring dig har du säkert horder som snabbt lägger huvudet på sned och utbrister STACKAREEE så fort din sjukdom försämras. Blir du friskare av det? Gladare, mer benägen att söka hjälp? Känner dig mer inkluderad och vill vara en del av gruppen alla andra? Skulle inte tro det.

Jag tror att en välvillig omgivning som inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till olika sjukdomar kör det säkra tycka-synd-om-kortet. Men det hjälper väldigt sällan och det är inte samma sak som att bry sig om på riktigt. Den som bryr sig om på riktigt frågar dig vad du behöver. Om det sen är en kram eller att följa med till en fyrkantig läkare är ju skitsamma. Man bryr sig.

Jag utnyttjade tycka-synd-om-kortet som barn när det var något jag inte ides göra. Funkade jättebra tills min mamma kom på mig och tur är väl det, för hur hade det kunnat bli annars.......

Så nä, du får köra din hemmasnickrade Freud på någon annan. Jag har vett nog att använda systemet till det jag behöver och be om hjälp av en omgivning som inte passiviserar

[Haqvin III]

Nåväl, att visa förståelse är inte liktydigt med att lägga huvudet på sned, "tycka synd om" och sedan inte bry sig.

[-Allis-]

Javisst, somliga lägger säkert stor vinn vid att vara förstående och stanna för att lyssna på dig men hur ofta möter du stackare-attityden av någon som sen inte gör mer än så? Klappar dig på axeln och springer vidare. Vad i ditt liv har blivit bättre då - mer än att du för hundrafemtioelfte gången fått det bekräftat att du är - inte något du har - en stackare. Alltså det är inte bra.

Jag tror att alla människor bär på oändliga krafter, idéer, förhoppningar och gud vet allt. Sen om det handlar om att våga säga ifrån till sin mamma eller lyckas få nobelpriset i medicin känns rätt egalt. Det finns en massa där som ens omgivning antingen kan kväva eller locka fram.

Vårt extrabarn inleder varenda läxsession med en radda om hur dålig, värdelös och dum han är. Sen kommer ett halvsvårt ord i texten och då bryter han ihop för det ordet bekräftar hans uselhet på alla plan. Hjälper ett stackare där? Nä det om något skulle verkligen befästa hans självbild.

Ibland säger vi saker utan att reflektera över vad de faktiskt menar, eller att för den delen tänka att de kan mena olika för olika personer.

[MaryT*]

Fast när det gäller just hur andra hanterar att jag själv är sjuk, där är i alla fall jag inte så värst känslig. Jag tänker att folk gör väl så gott de kan. Hur ska man liksom veta vad som är rätt? Gör JAG alltid det rätta när jag själv möter någon som är sjuk eller har mist någon anhörig eller gått igenom något annat jobbigt?..

Jag kan liksom inte förvänta mig att alla ska veta exakt hur jag vill bli behandlad. Folk reagerar så olika. Jag har en bekant som varje gång vi ses, orerar om hur FRUKTANSVÄRT det är det jag gått igenom, och att jag är så stark och att hon gråter när hon tänker på det ibland. Själv tycker jag inte att det är så jättefruktansvärt (jag menar det finns ju tusen värre saker!), och jag tycker inte att jag är så värst stark alla dagar, och det är ju tråkigt om hon ska sitta och gråta för det (när jag själv inte tycker att det egentligen, till syvende och sist, är så fruktansvärt...).
Men det är _hennes_ reaktion. Vem är jag att säga att hon reagerar fel? Hon kanske har något som ligger bakom, upplevelser som gör att hon reagerar som hon gör?... Jag behöver ju inte gå närmare in på det, jag kan ju bara tacka för hennes omtanke och byta samtalsämne.

Men jag, precis som du, uppskattar inte när människor som inte känner mig kommer med sina hemmasnickrade Freud-teorier om varför jag reagerar/agerar eller inte reagerar/agerar som jag gör/inte gör. Speciellt när det är människor som inte känner mig ett skit. De får gärna ha sina teorier hemma på sin kammare, men att servera dem till mig? Nä, det är ju närmast ett stört beteende.

[Inngela]

Hon får såklart reagera som hon vill, men att agera ut det och ta upp det med den som är sjuk gång på gång tycker jag blir lite konstigt. Risken är hon drar ner andra i sitt sorgliga träsk och behöver bli tröstad av den hon gråter över. Knepigt beteende, men sett och upplevt det några gånger. Är hon väldigt självupptagen som person?

[Haqvin III]

Faktum är att jag inte möter särskilt många som säger "stackare" till mig. Inte särskilt många som bryr sig heller, å andra sidan. Man skall absolut hjälpa med att ta fram den kraft som finns hos alla människor, i stället för att "tycka synd om" och sedan svika. Samtidigt måste man förstås vara medveten om, att människor kan ha svårigheter som inte lätt (eller ens alls!) kan övervinnas.

Om du anser att det är "stört beteende" att komma med "hemmasnickrade Freud-teorier", så får jag väl be om ursäkt. Till skillnad från somliga andra riktar jag mig dock direkt till den berörda personen och lämnar möjlighet att gå i svaromål. Jag betraktar det som både hederligare och mer respektfullt.