Jag undrar om det finns andra här ute med samma problem och kanske tips och tankar?
Jag får Varje dag en väldig obehagkänsla och ångest över graviditeten, mest på kvällen. Där jag känner att jag "förstör mitt liv" osv, skit dumt jag vet men hjärnan säger så. Det var planerat, jag har ett stabilt liv för övrigt men ändå kommer dom här j***a tankarna
1
gravid och ångest Jag undrar om det finns andra här ute med samma problem och kanske tips och tankar?
Jag får Varje dag en väldig obehagkänsla och ångest över graviditeten, mest på kvällen. Där jag känner att jag "förstör mitt liv" osv, skit dumt jag vet men hjärnan säger så. Det var planerat, jag har ett stabilt liv för övrigt men ändå kommer dom här j***a tankarna
Jag undrar om det finns andra här ute med samma problem och kanske tips och tankar?
Jag får Varje dag en väldig obehagkänsla och ångest över graviditeten, mest på kvällen. Där jag känner att jag "förstör mitt liv" osv, skit dumt jag vet men hjärnan säger så. Det var planerat, jag har ett stabilt liv för övrigt men ändå kommer dom här j***a tankarna
Kände så i början, har haft mycket ångest innan också och med en så stor förändring i livet så kom ångesten som ett brev på posten, men ju längre tiden går destå bättre känns det faktiskt
2
Känner igen.
Ursprungligen postat av smyl
Jag undrar om det finns andra här ute med samma problem och kanske tips och tankar?
Jag får Varje dag en väldig obehagkänsla och ångest över graviditeten, mest på kvällen. Där jag känner att jag "förstör mitt liv" osv, skit dumt jag vet men hjärnan säger så. Det var planerat, jag har ett stabilt liv för övrigt men ändå kommer dom här j***a tankarna
Kände så i början, har haft mycket ångest innan också och med en så stor förändring i livet så kom ångesten som ett brev på posten, men ju längre tiden går destå bättre känns det faktiskt
Kände så i början, har haft mycket ångest innan också och med en så stor förändring i livet så kom ångesten som ett brev på posten, men ju längre tiden går destå bättre känns det faktiskt
Jag hoppas det blir så för mig med, det var ändå planerat så det är kanske hormonerna som spökar. Jobbigt är det iallafall :/ vilken vecka är du i?
3
Ursprungligen postat av Mavieestbelle
Kände så i början, har haft mycket ångest innan också och med en så stor förändring i livet så kom ångesten som ett brev på posten, men ju längre tiden går destå bättre känns det faktiskt
Jag hoppas det blir så för mig med, det var ändå planerat så det är kanske hormonerna som spökar. Jobbigt är det iallafall :/ vilken vecka är du i?
Jag hoppas det blir så för mig med, det var ändå planerat så det är kanske hormonerna som spökar. Jobbigt är det iallafall :/ vilken vecka är du i?
Näe det är inge roligt alls. Har hört andra som fått möjlighet att göra ett tidigt ul så det blir mer "verkligt". Jag är i v16 nu och det känns mycket bättre för mig och jag tror man behöver tid till att låta det sjunka in även om det är planerat.
4
Ursprungligen postat av smyl
Jag hoppas det blir så för mig med, det var ändå planerat så det är kanske hormonerna som spökar. Jobbigt är det iallafall :/ vilken vecka är du i?
Näe det är inge roligt alls. Har hört andra som fått möjlighet att göra ett tidigt ul så det blir mer "verkligt". Jag är i v16 nu och det känns mycket bättre för mig och jag tror man behöver tid till att låta det sjunka in även om det är planerat.
Jag kände så under hela graviditeten, vissa dagar var värre än andra. Jag gjorde ändå UL i vecka 7, 14, 16, 20, 24, 26 och 28... och i 28 +4 kom vår lilla grabb. Ultraljuden fick det inte att kännas mer verkligt eller som en bättre idé. Först några dagar efter förlossningen så började jag känna att det här är min son och jag vill att det ska gå väl för honom. Det är 2,5 vecka sedan han föddes och nu känner jag inget tvivel. Snarast så verkar sjukvården förvänta sig att jag ska vara mer distansierad, deprimerad och uppgiven än vad jag är. Alla vändningar i hans mående bara hittills har kanske fått mig att snabbare fästa mig. Ångesten då han varit nära att dö har inte gått av för hackor men har kanske samtidigt fått mig att ryckas från de vanliga tvivlen som jag trodde att jag skulle ha till en mer basal önskan att han ska klara det.
Det var en jäkla chock att få barn den 7 juni då man var inställd på 25 augusti men nu känner jag bara att jag vill att min lilla pojke ska överleva och få ett så normalt liv som möjligt. Inget av det som jag trodde jag skulle känna har blivit verklighet. Det känns som att allt annat löser sig.
Det kommer säkert dippar. Men man behöver inte vara en sådan där mamma dom beter sig som att de funnit Gud då de är gravida och då barnet kommit. Man kan vara lite mer skeptiskt inställd. I nästan alla fall så växer man ändå in i rollen och börjar älska sitt barn utan att ångra sig.
5
Jag kände så under hela graviditeten, vissa dagar var värre än andra. Jag gjorde ändå UL i vecka 7, 14, 16, 20, 24, 26 och 28... och i 28 +4 kom vår lilla grabb. Ultraljuden fick det inte att kännas mer verkligt eller som en bättre idé. Först några dagar efter förlossningen så började jag känna att det här är min son och jag vill att det ska gå väl för honom. Det är 2,5 vecka sedan han föddes och nu känner jag inget tvivel. Snarast så verkar sjukvården förvänta sig att jag ska vara mer distansierad, deprimerad och uppgiven än vad jag är. Alla vändningar i hans mående bara hittills har kanske fått mig att snabbare fästa mig. Ångesten då han varit nära att dö har inte gått av för hackor men har kanske samtidigt fått mig att ryckas från de vanliga tvivlen som jag trodde att jag skulle ha till en mer basal önskan att han ska klara det.
Det var en jäkla chock att få barn den 7 juni då man var inställd på 25 augusti men nu känner jag bara att jag vill att min lilla pojke ska överleva och få ett så normalt liv som möjligt. Inget av det som jag trodde jag skulle känna har blivit verklighet. Det känns som att allt annat löser sig.
Det kommer säkert dippar. Men man behöver inte vara en sådan där mamma dom beter sig som att de funnit Gud då de är gravida och då barnet kommit. Man kan vara lite mer skeptiskt inställd. I nästan alla fall så växer man ändå in i rollen och börjar älska sitt barn utan att ångra sig.
Jag kände så under hela graviditeten, vissa dagar var värre än andra. Jag gjorde ändå UL i vecka 7, 14, 16, 20, 24, 26 och 28... och i 28 +4 kom vår lilla grabb. Ultraljuden fick det inte att kännas mer verkligt eller som en bättre idé. Först några dagar efter förlossningen så började jag känna att det här är min son och jag vill att det ska gå väl för honom. Det är 2,5 vecka sedan han föddes och nu känner jag inget tvivel. Snarast så verkar sjukvården förvänta sig att jag ska vara mer distansierad, deprimerad och uppgiven än vad jag är. Alla vändningar i hans mående bara hittills har kanske fått mig att snabbare fästa mig. Ångesten då han varit nära att dö har inte gått av för hackor men har kanske samtidigt fått mig att ryckas från de vanliga tvivlen som jag trodde att jag skulle ha till en mer basal önskan att han ska klara det.
Det var en jäkla chock att få barn den 7 juni då man var inställd på 25 augusti men nu känner jag bara att jag vill att min lilla pojke ska överleva och få ett så normalt liv som möjligt. Inget av det som jag trodde jag skulle känna har blivit verklighet. Det känns som att allt annat löser sig.
Det kommer säkert dippar. Men man behöver inte vara en sådan där mamma dom beter sig som att de funnit Gud då de är gravida och då barnet kommit. Man kan vara lite mer skeptiskt inställd. I nästan alla fall så växer man ändå in i rollen och börjar älska sitt barn utan att ångra sig.
Oj vilken omställning när det blev tidigare! Hoppas allt går bra för er. Igår fick jag tider för tidigt ultraljud och KUBtest så nu är det lite verkligare måste jag säga, ångesten har minskat!
6
Ursprungligen postat av Tribute
Jag kände så under hela graviditeten, vissa dagar var värre än andra. Jag gjorde ändå UL i vecka 7, 14, 16, 20, 24, 26 och 28... och i 28 +4 kom vår lilla grabb. Ultraljuden fick det inte att kännas mer verkligt eller som en bättre idé. Först några dagar efter förlossningen så började jag känna att det här är min son och jag vill att det ska gå väl för honom. Det är 2,5 vecka sedan han föddes och nu känner jag inget tvivel. Snarast så verkar sjukvården förvänta sig att jag ska vara mer distansierad, deprimerad och uppgiven än vad jag är. Alla vändningar i hans mående bara hittills har kanske fått mig att snabbare fästa mig. Ångesten då han varit nära att dö har inte gått av för hackor men har kanske samtidigt fått mig att ryckas från de vanliga tvivlen som jag trodde att jag skulle ha till en mer basal önskan att han ska klara det.
Det var en jäkla chock att få barn den 7 juni då man var inställd på 25 augusti men nu känner jag bara att jag vill att min lilla pojke ska överleva och få ett så normalt liv som möjligt. Inget av det som jag trodde jag skulle känna har blivit verklighet. Det känns som att allt annat löser sig.
Det kommer säkert dippar. Men man behöver inte vara en sådan där mamma dom beter sig som att de funnit Gud då de är gravida och då barnet kommit. Man kan vara lite mer skeptiskt inställd. I nästan alla fall så växer man ändå in i rollen och börjar älska sitt barn utan att ångra sig.
Oj vilken omställning när det blev tidigare! Hoppas allt går bra för er. Igår fick jag tider för tidigt ultraljud och KUBtest så nu är det lite verkligare måste jag säga, ångesten har minskat!
Under en graviditet så sker hormonella förändringar som gör att det kan kännas ångestfullt. Jag blev trött, irriterad och kände oro. Vet att det kom en del tårar hos mig över onödiga små saker.
Det är en del av graviditeten, men det kan vara på plats att informera sin partner så att den vet hur man känner och kan stödja.
7
Under en graviditet så sker hormonella förändringar som gör att det kan kännas ångestfullt. Jag blev trött, irriterad och kände oro. Vet att det kom en del tårar hos mig över onödiga små saker.
Det är en del av graviditeten, men det kan vara på plats att informera sin partner så att den vet hur man känner och kan stödja.
Under en graviditet så sker hormonella förändringar som gör att det kan kännas ångestfullt. Jag blev trött, irriterad och kände oro. Vet att det kom en del tårar hos mig över onödiga små saker.
Det är en del av graviditeten, men det kan vara på plats att informera sin partner så att den vet hur man känner och kan stödja.
Han är självklart medveten om min ångest, det har jag haft till och från innan och inget man döljer lätt när man lever ihop 😄
8
Ursprungligen postat av mollylilly
Under en graviditet så sker hormonella förändringar som gör att det kan kännas ångestfullt. Jag blev trött, irriterad och kände oro. Vet att det kom en del tårar hos mig över onödiga små saker.
Det är en del av graviditeten, men det kan vara på plats att informera sin partner så att den vet hur man känner och kan stödja.
Han är självklart medveten om min ångest, det har jag haft till och från innan och inget man döljer lätt när man lever ihop 😄
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Ursprungligen postat av smyl
Jag undrar om det finns andra här ute med samma problem och kanske tips och tankar?
