Om ni skulle vara föräldrar till ett barn i övre tonåren, och det barnet har sökt och fått ett sommarjobb (nej, det handlar inte om mina barn, de jobbar inte just nu).
Det går bra i några dagar, ditt barn trivs med jobbet.
Men sen kommer det fram att h*n inte trivs så bra alls, utan tycker att det är stressigt och att h*n inte mår bra av den press som blir.
Det finns inga andra sommarjobb att hitta längre givetvis, så om h*n hoppar av så blir det inget jobb och därmed inga pengar (som h*n egentligen behöver inför hösten).
Hur skulle du ställa dig som förälder? Skulle du försöka peppa ditt barn att fortsätta, jobbet är ju en begränsad tid (bara över sommaren) och pengarna behövs ju?
Eller skulle du tycka att det var klokast om ditt barn hoppade av och så fick det lösa sig med allt annat hur det ville?
Skulle du kunna tänka dig att skjuta till pengarna som behövs till hösten, om barnet hoppar av?
Det här handlar alltså inte om mina egna barn, så jag kan inte säga till 100% hur jag skulle ställa mig. Men situationen finns i min närhet just nu.
*I need some fine wine and you, you need to be nicer...*
1
Jobba till varje pris? Om ni skulle vara föräldrar till ett barn i övre tonåren, och det barnet har sökt och fått ett sommarjobb (nej, det handlar inte om mina barn, de jobbar inte just nu).
Det går bra i några dagar, ditt barn trivs med jobbet.
Men sen kommer det fram att h*n inte trivs så bra alls, utan tycker att det är stressigt och att h*n inte mår bra av den press som blir.
Det finns inga andra sommarjobb att hitta längre givetvis, så om h*n hoppar av så blir det inget jobb och därmed inga pengar (som h*n egentligen behöver inför hösten).
Hur skulle du ställa dig som förälder? Skulle du försöka peppa ditt barn att fortsätta, jobbet är ju en begränsad tid (bara över sommaren) och pengarna behövs ju?
Eller skulle du tycka att det var klokast om ditt barn hoppade av och så fick det lösa sig med allt annat hur det ville?
Skulle du kunna tänka dig att skjuta till pengarna som behövs till hösten, om barnet hoppar av?
Det här handlar alltså inte om mina egna barn, så jag kan inte säga till 100% hur jag skulle ställa mig. Men situationen finns i min närhet just nu.
Jag skulle peppa barnet att fortsätta jobba, såvida det inte är direkt hälsofarligt att fortsätta. Min grundtanke är att man gör det man åtagit sig och hoppar inte av för att det är jobbigt. Sen beror såklart allt på hur stressigt och omöjligt det är att vara kvar, men sommarjobb brukar inte vara en jättelång period och ibland får man helt enkelt stå ut med en jobbig situation och lära sig hantera det jobbiga.
2
Jag skulle peppa barnet att fortsätta jobba, såvida det inte är direkt hälsofarligt att fortsätta. Min grundtanke är att man gör det man åtagit sig och hoppar inte av för att det är jobbigt. Sen beror såklart allt på hur stressigt och omöjligt det är att vara kvar, men sommarjobb brukar inte vara en jättelång period och ibland får man helt enkelt stå ut med en jobbig situation och lära sig hantera det jobbiga.
Det är en nyttig lärdom att alla jobb inte alltid är enbart roliga utan också kan vara pressande och stressiga. Det kanske ger motivering till att studera vidare för att kunna få en annan typ av jobb i framtiden. Att bara ge upp ger definitivt ingenting, framför allt inte på litet längre sikt.
Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!
Värd hos Allt för Föräldrar
3
Bit ihop och jobba Det är en nyttig lärdom att alla jobb inte alltid är enbart roliga utan också kan vara pressande och stressiga. Det kanske ger motivering till att studera vidare för att kunna få en annan typ av jobb i framtiden. Att bara ge upp ger definitivt ingenting, framför allt inte på litet längre sikt.
I första hand peppa och uppmuntra, med viss reservation för omständigheterna (ger barnet normalt lätt upp i vanliga fall, hur illa är det egentligen, hur länge hade det gällt att bita ihop i så fall osv). Är det stressigt men inte fullkomligt horribla omständigheter så är det säkert bara en bra erfarenhet för barnet, även om det känns jobbigt. Sedan kan det ju kännas jobbigt och stressigt för att man är ovan och då finns det en poäng i att barnet härdar ut och hinner uppleva att det som kändes stressigt från början kanske går riktigt bra efter ett tag. Men till varje pris? Nej, absolut inte.
4
I första hand peppa och uppmuntra, med viss reservation för omständigheterna (ger barnet normalt lätt upp i vanliga fall, hur illa är det egentligen, hur länge hade det gällt att bita ihop i så fall osv). Är det stressigt men inte fullkomligt horribla omständigheter så är det säkert bara en bra erfarenhet för barnet, även om det känns jobbigt. Sedan kan det ju kännas jobbigt och stressigt för att man är ovan och då finns det en poäng i att barnet härdar ut och hinner uppleva att det som kändes stressigt från början kanske går riktigt bra efter ett tag. Men till varje pris? Nej, absolut inte.
Givetvis inte jobba till varje pris, inte om de riskerar liv och lem, men jag skulle inte låta mitt barn ge upp direkt om det bara handlade om att man blir stressad och tycker att pressen är jobbig. Det är ju så på de flesta arbetsplatser att det inte är roligt jämt, det måste man ju lära sig.
Så jag skulle peppa barnet att stå ut, göra vad jag kunde för att underlätta att de klarar att slutföra sitt åtagande. Aldrig att jag skulle skjuta till pengar istället och låta ungen lära sig att man inte behöver göra något om det inte är roligt. Hur ska de någonsin klara sig i arbetslivet då?
Vi har varit i just den situationen när äldsta dottern jobbade på snabbmatsrestaurang sommaren efter studenten. De första veckorna tyckte hon var förfärliga men när hon väl lärt sig jobbet och lärt känna kollegerna var det hur kul som helst. Hon jobbar fortfarande där under helger och lov medan hon pluggar.
5
Givetvis inte jobba till varje pris, inte om de riskerar liv och lem, men jag skulle inte låta mitt barn ge upp direkt om det bara handlade om att man blir stressad och tycker att pressen är jobbig. Det är ju så på de flesta arbetsplatser att det inte är roligt jämt, det måste man ju lära sig.
Så jag skulle peppa barnet att stå ut, göra vad jag kunde för att underlätta att de klarar att slutföra sitt åtagande. Aldrig att jag skulle skjuta till pengar istället och låta ungen lära sig att man inte behöver göra något om det inte är roligt. Hur ska de någonsin klara sig i arbetslivet då?
Vi har varit i just den situationen när äldsta dottern jobbade på snabbmatsrestaurang sommaren efter studenten. De första veckorna tyckte hon var förfärliga men när hon väl lärt sig jobbet och lärt känna kollegerna var det hur kul som helst. Hon jobbar fortfarande där under helger och lov medan hon pluggar.
Jobba till varje pris tycker jag inte att man kan kräva. Men jag säger som många ovan, att stötta och uppmuntra i första hand är det som känns mest naturligt. Man ska inte ge upp "bara" för att det känns motigt och stressigt. Sedan beror det förstås på orsakerna till stressen och hur pass allvarligt den yttrar sig. Men det är tufft att jobba och en omställning från att gå i skolan så att ge det tid innan man ger upp tycker jag är det allra viktigaste. Som någon ovan nämnde kanske upplevelsen kan bidra till motivation för att utbilda sig och kunna välja bredare mellan yrken om några år.
7
Jobba till varje pris tycker jag inte att man kan kräva. Men jag säger som många ovan, att stötta och uppmuntra i första hand är det som känns mest naturligt. Man ska inte ge upp "bara" för att det känns motigt och stressigt. Sedan beror det förstås på orsakerna till stressen och hur pass allvarligt den yttrar sig. Men det är tufft att jobba och en omställning från att gå i skolan så att ge det tid innan man ger upp tycker jag är det allra viktigaste. Som någon ovan nämnde kanske upplevelsen kan bidra till motivation för att utbilda sig och kunna välja bredare mellan yrken om några år.
Svårt att säga både "jobba på" och "strunta i det". Beror liksom på omständigheter vi inte känner till.
Ett sommarjobb är inte livsviktigt. Men finns det ett mönster i tonåringen att den ofta tröttnar, ger upp, har latmasken i sej eller faktiskt har nån form av problem - fysiskt eller psykiskt?
Pengar behövs för de flesta, ständigt, men om det verkligen skulle vara så att det finns ett faktiskt problem, kan kanske ekonomin lösa sej ändå.
Jag minns ett mycket kort jobb, bara några dagar gällde det, i mina tonår. Jag avskydde det. Ingen tog hand om mej, de få jobb jag fick var snart avklarade... Och min ena förälder tvingade mej att göra de dagar det gällde då det var dennes arbetsplats. Jag blev verkligen ingen gladare, starkare, lyckligare människa av att härda ut tyvärr.
8
Svårt att säga både "jobba på" och "strunta i det". Beror liksom på omständigheter vi inte känner till.
Ett sommarjobb är inte livsviktigt. Men finns det ett mönster i tonåringen att den ofta tröttnar, ger upp, har latmasken i sej eller faktiskt har nån form av problem - fysiskt eller psykiskt?
Pengar behövs för de flesta, ständigt, men om det verkligen skulle vara så att det finns ett faktiskt problem, kan kanske ekonomin lösa sej ändå.
Jag minns ett mycket kort jobb, bara några dagar gällde det, i mina tonår. Jag avskydde det. Ingen tog hand om mej, de få jobb jag fick var snart avklarade... Och min ena förälder tvingade mej att göra de dagar det gällde då det var dennes arbetsplats. Jag blev verkligen ingen gladare, starkare, lyckligare människa av att härda ut tyvärr.
De skulle få sluta direkt
Mina barn kommer inte hem och säger att det är stressigt och att de inte mår bra, om det verkligen inte är illa.
De vet att man kan jobba under en viss stress, men i det läget säger de inte att de inte mår bra.
9
De skulle få sluta direkt
Mina barn kommer inte hem och säger att det är stressigt och att de inte mår bra, om det verkligen inte är illa.
De vet att man kan jobba under en viss stress, men i det läget säger de inte att de inte mår bra.
Det beror lite på vad det grundar sig på att h*n inte trivs och tycker att det är stressigt. Vilket jobb är bara roligt och aldrig utsatt för någon press? Väldigt få, om några. Tycker många människor, inte bara unga, verkar tro att allt ska vara så roligt och enkelt numera och det är ingen bra hållning i livet eftersom det sällan blir sant. Att öva sig på att stå ut ibland är väldigt nyttigt.
Det är ju också viktigt att lära sig att om man inte jobbar så får man inga pengar. Man kan inte ha ett jobb länge som man vantrivs på, men jag känner nog inget som stått ut i väntan på att hitta något nytt någon gång i livet och då handlar det inte om några veckor utan snarare om några månader eller rent av år.
Samtidigt skulle jag givetvis hålla med mitt barn om det faktiskt stämde att chefen var ett kräk, kollegorna rent elaka, pressen totalt orimlig och så, om jag trodde att mitt barn inte bara överdrev utan att det sannolikt också var så.
10
Det beror lite på vad det grundar sig på att h*n inte trivs och tycker att det är stressigt. Vilket jobb är bara roligt och aldrig utsatt för någon press? Väldigt få, om några. Tycker många människor, inte bara unga, verkar tro att allt ska vara så roligt och enkelt numera och det är ingen bra hållning i livet eftersom det sällan blir sant. Att öva sig på att stå ut ibland är väldigt nyttigt.
Det är ju också viktigt att lära sig att om man inte jobbar så får man inga pengar. Man kan inte ha ett jobb länge som man vantrivs på, men jag känner nog inget som stått ut i väntan på att hitta något nytt någon gång i livet och då handlar det inte om några veckor utan snarare om några månader eller rent av år.
Samtidigt skulle jag givetvis hålla med mitt barn om det faktiskt stämde att chefen var ett kräk, kollegorna rent elaka, pressen totalt orimlig och så, om jag trodde att mitt barn inte bara överdrev utan att det sannolikt också var så.
Tack för alla svar!
Jag har funderat en del över det här över dagen, och blir lite bedrövad av inställningar som "Bit ihop och jobba", utan att se någon gråzon eller anledningar till att det kanske inte funkar...
Jag tänker nog ganska exakt som Nika - jag skulle lita på mitt barns omdöme och stötta henom i beslutet att hoppa av. Och då pratar jag om just de barn jag har, och hur de har hanterat jobbigheter tidigare o s v. Jag vet att de inte lägger av hur som helst - jag vet att om de nu känner att det inte går, ja då går det inte. De har kämpat hårt förut med skola och andra saker utan att ge upp, och jag vet att de har en moral som gör att beslutet att lägga av inte har varit givet.
Men sen kan det ju vara annorlunda med andra tonåringar. Fast hade jag en tonåring som ofta gav upp och hoppade av saker för att det var lite jobbigt, skulle jag verkligen försöka hjälpa mitt barn att ta tag i problemen. Det måste ju ligga nåt bakom!...
Hade jag möjlighet skulle jag även hjälpa till ekonomiskt om det behövdes. Jag vet att de inte skulle utnyttja mig i onödan. Men i första hand skulle jag försöka ge "hjälp till självhjälp" på olika sätt.
11
Tack för alla svar!
Jag har funderat en del över det här över dagen, och blir lite bedrövad av inställningar som "Bit ihop och jobba", utan att se någon gråzon eller anledningar till att det kanske inte funkar...
Jag tänker nog ganska exakt som Nika - jag skulle lita på mitt barns omdöme och stötta henom i beslutet att hoppa av. Och då pratar jag om just de barn jag har, och hur de har hanterat jobbigheter tidigare o s v. Jag vet att de inte lägger av hur som helst - jag vet att om de nu känner att det inte går, ja då går det inte. De har kämpat hårt förut med skola och andra saker utan att ge upp, och jag vet att de har en moral som gör att beslutet att lägga av inte har varit givet.
Men sen kan det ju vara annorlunda med andra tonåringar. Fast hade jag en tonåring som ofta gav upp och hoppade av saker för att det var lite jobbigt, skulle jag verkligen försöka hjälpa mitt barn att ta tag i problemen. Det måste ju ligga nåt bakom!...
Hade jag möjlighet skulle jag även hjälpa till ekonomiskt om det behövdes. Jag vet att de inte skulle utnyttja mig i onödan. Men i första hand skulle jag försöka ge "hjälp till självhjälp" på olika sätt.
Jag skulle nog ha försökt peppa barnet att fortsätta, allt i livet är ju liksom inte fantastiskt och kul och försörja sig måste man. Jag tänker att en ung person inte ska få en bild av att jobb är något frivilligt, som man gör för att det är roligt. Men det är ju såklart en balansgång, om barnet mådde riktigt dåligt (mobbingsituation eller liknande) skulle jag nog föredra att hen slutade. Så fick vi försöka lösa situationen tillsammans, men jag skulle ju inte skjuta till "lön" motsvarande ett jobb utan det fick väl bli mat och husrum och lite fick pengar då.
13
Jag skulle nog ha försökt peppa barnet att fortsätta, allt i livet är ju liksom inte fantastiskt och kul och försörja sig måste man. Jag tänker att en ung person inte ska få en bild av att jobb är något frivilligt, som man gör för att det är roligt. Men det är ju såklart en balansgång, om barnet mådde riktigt dåligt (mobbingsituation eller liknande) skulle jag nog föredra att hen slutade. Så fick vi försöka lösa situationen tillsammans, men jag skulle ju inte skjuta till "lön" motsvarande ett jobb utan det fick väl bli mat och husrum och lite fick pengar då.
Så som du beskrev det är mitt bästa förslag på hjälp till självhjälp just "bit ihop och jobba" - det lär sig ungdomen något på som kan vara nyttigt i framtiden. Om du sedan lägger till en massa annan information är det möjligt att bilden kan förändras men du fick svar efter den information du gav. Det får du bli så bedrövad du vill av.
Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!
Värd hos Allt för Föräldrar
14
Som man frågar får man svar Så som du beskrev det är mitt bästa förslag på hjälp till självhjälp just "bit ihop och jobba" - det lär sig ungdomen något på som kan vara nyttigt i framtiden. Om du sedan lägger till en massa annan information är det möjligt att bilden kan förändras men du fick svar efter den information du gav. Det får du bli så bedrövad du vill av.
Då kommer ju en ny faktor in i bilden, nämligen bedömningen av hur barnet hanterar sådant som är jobbigt. Min egen är ganska lat och behöver lära sig att bita ihop och jobba sig igenom istället för att smita undan och när han väl gör det är han ganska nöjd med att han gjorde det. Men om jag skulle låta honom komma undan varje gång utan att granska det närmare så skulle han inte ha lärt sig något om det. Alltså utgick jag mest från det.
17
Då kommer ju en ny faktor in i bilden, nämligen bedömningen av hur barnet hanterar sådant som är jobbigt. Min egen är ganska lat och behöver lära sig att bita ihop och jobba sig igenom istället för att smita undan och när han väl gör det är han ganska nöjd med att han gjorde det. Men om jag skulle låta honom komma undan varje gång utan att granska det närmare så skulle han inte ha lärt sig något om det. Alltså utgick jag mest från det.
Ja, det förstår jag!
Men jag är rätt säker på att om du t ex visste att han varit stressad och inte mått så bra även i våras, t ex, så skulle du vara uppmärksam och inte bara helt "svartvitt" kört på med "Bit ihop och jobba!".
Jag försökte hålla ts så öppen jag kunde, alltså att man kunde resonera fritt och ur flera synvinklar (om man vill och kan ). Det var därför jag blev bedrövad över svar som t ex Christophers.
18
Ja, det förstår jag!
Men jag är rätt säker på att om du t ex visste att han varit stressad och inte mått så bra även i våras, t ex, så skulle du vara uppmärksam och inte bara helt "svartvitt" kört på med "Bit ihop och jobba!".
Jag försökte hålla ts så öppen jag kunde, alltså att man kunde resonera fritt och ur flera synvinklar (om man vill och kan ). Det var därför jag blev bedrövad över svar som t ex Christophers.
Jag skulle nog inte heller skjuta till motsvarande ett jobb oavsett vad jag skulle ha för ekonomi. Fast det beror också på en del omständigheter, det finns ju lägen då jag skulle kunna göra det.
19
Ja, det är en balansgång...
Jag skulle nog inte heller skjuta till motsvarande ett jobb oavsett vad jag skulle ha för ekonomi. Fast det beror också på en del omständigheter, det finns ju lägen då jag skulle kunna göra det.
Fast har man skrivit på ett anställningsavtal kan man ju inte bara gå hem för att det blev lite jobbigt efter några dagar, eller hur tänker du här?
20
Fast har man skrivit på ett anställningsavtal kan man ju inte bara gå hem för att det blev lite jobbigt efter några dagar, eller hur tänker du här?
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
