Angående förlovning och att gifta sig

[MaryT*]

som diskuterades igår.
Hur tänker ni om själva löftena när man gifter sig? Jag vet inte om det kan vara olika löften eller om alla kör samma, men jag tror att jag och min exman t ex lovade där i kyrkan att vi skulle älska varandra och vara varandra trogna tills döden skilde oss åt. Än är ingen av oss död, men inte älskar vi varandra längre heller...så så gick det med den saken

Skulle jag gifta mig idag skulle jag inte lova nåt sånt. Däremot kan jag lova att jag verkligen har för avsikt att stanna hos honom (inte min exman då, utan min nuvarande sambo ) och att inte bara ge upp om det blir tuffa tider. Och att göra mitt bästa. Mer än så kan man inte lova känner jag... Och större löften än så vill jag inte ha från honom heller. Hur kan man lova att älska någon till döddagar? Det kan man väl inte veta nu om kärleken kommer att ta slut eller inte?...

Om du har gift dig - vad lovade du då?
Och vad skulle du kunna tänka dig att lova om du gifte dig idag?

[S-JJ]

Ja det kan vara olika. Kyrkligt antingen "Jag, NN,
tar dig, NN,
nu till min hustru/man
att dela glädje och sorg med dig
och vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt."
eller
"NN, jag vill älska dig,
dela glädje och sorg med dig
och vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt."
Borgeligt kan man säga nästan vad som helst

Inget av de kyrkliga löftena uttrycker således "Jag lovar att älska dig för alltid" egentligen, och i synnerhet andra varianten innebär mer en intention än ett löfte att känna på ett visst sätt.

Jag skulle inte gifta mig om inte avsikten var att leva ihop i kärlek för alltid och att jag ansåg förutsättningarna för det goda, vare sig det vore första eller andra gången. Som troende vill jag ingå mitt äktenskap framför Gud så skulle jag mot förmodan gifta mig igen hade det blivit kyrkligt igen, troligen med löftesvariant två.

[Vanda]

Vi gifte oss borgerligt och valde den korta versionen:

Vill du x ta denna y till din hustru? -Ja
Vill du y ta denne x till din man? -Ja
Jag förklarar er nu för äkta makar.

Klart.

[MaryT*]

Ja, nu när du säger det så har jag för mig att vi sa variant nummer två. Och det ville vi ju (eller jag kan ju bara tala för mig själv men tar för givet att han inte stod där ofrivlligt ).

[MaryT*]

Kort och koncist, inga krusiduller .

[Salander]

Vi gifte oss kyrkligt och lovade allt det där. Kärleken finns kvar och vi har gått igenom mycket svåra saker och fortsatt välja varandra.
Jag önskar såklart att det håller tills döden skiljer oss åt. Samtidigt skulle jag vilja att min man gick vidare om jag blev svårt hjärnskadad eller knalldement.

Om jag blev ensam och sedan hittade en ny man skulle jag inte gifta mig. Det är bara en gång för mig.

[MaryT*]

Jag hoppas också att det håller för er. Jag tror på att det finns evig kärlek. Eller ja, det FINNS det ju, bevisligen . Kanske inte för alla men det _finns_.

Jag skulle precis som du vilja att min sambo gick vidare om jag blev svårt hjärnskadad eller "knalldement". Vi har ju haft anledning att prata om det.
Men själv skulle jag nog ha väldigt svårt att lämna i vilket fall som helst... Svårt det där.

[Salander]

Det är förmodligen helt omöjligt att lämna i det läget, men om jag blev så sjuk att jag blev helt institutionsvårdad så vill jag att han i alla fall har en liten fling vid sidan om för att behålla glädjen. Han tycker att jag är förskräcklig när jag säger så. Jag tänkte inte ens på att ni har haft anledning att diskutera det. Hoppas du inte tog illa upp av mitt svar.

[MaryT*]

Nej men gud nej, inte ett dugg illa tog jag vid mig . Det får du inte tro.

Men ja, det är hemskt svåra frågor det där. Och så klart vill man (jag) sin partner det bästa. Men det vore som sagt inte lika lätt om det var ens egen partner som var så sjuk...

[Salander]

Bra.

[S-JJ]

Jorå du tvingade honom säkert... onda kvinna

[CarolinaK]

Jag har lovat att ta min man "to have and to hold, from this day forward, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, until death do us part."

Det känns fint. Så känner jag för honom. Vi stretar på, genom livet, tillsammans. Jag kan lätt stå för de löftena, och jag försöker påminna mig om dem ofta.

som diskuterades igår.
Hur tänker ni om själva löftena när man gifter sig? Jag vet inte om det kan vara olika löften eller om alla kör samma, men jag tror att jag och min exman t ex lovade där i kyrkan att vi skulle älska varandra och vara varandra trogna tills döden skilde oss åt. Än är ingen av oss död, men inte älskar vi varandra längre heller...så så gick det med den saken

Skulle jag gifta mig idag skulle jag inte lova nåt sånt. Däremot kan jag lova att jag verkligen har för avsikt att stanna hos honom (inte min exman då, utan min nuvarande sambo ) och att inte bara ge upp om det blir tuffa tider. Och att göra mitt bästa. Mer än så kan man inte lova känner jag... Och större löften än så vill jag inte ha från honom heller. Hur kan man lova att älska någon till döddagar? Det kan man väl inte veta nu om kärleken kommer att ta slut eller inte?...

Om du har gift dig - vad lovade du då?
Och vad skulle du kunna tänka dig att lova om du gifte dig idag?

[~ullebulle~]

Vi förlovade oss efter två månader. Det kändes både stort och fint. Vi har varit gifta i 21 år, och när vi gifte oss (borgerligt för övrigt så det var ju inget inför gud-påhitt då) så var vi fortfarande nykära och lovade och lovade och det kändes inte ens svårt så man tänkte nog inte ens på själva innerbörden för att man någonstans tyckte att den var så självklar på något vis. Men med tiden så avtar ju förälskelsen och livet blir mer uppenbart och det är ju svårt att hantera många gånger. Då är det svårt att hålla löften.

Fast nu, efter 21 år som gifta och lite mer än 23 år ihop så känns löftena (om vi ens gav några, den delen minns jag inte ens trots att vi valde "den långa" versionen haha!) verkligare och som att de sitter väldigt djupt i oss båda. Vi har kämpat i både med och motvind och vi är två extremt krävande individer som är dom enda som förstår sig på varandra även fast vi är så sjukt olika. Inte ens min svärmor, som väldigt länge satt fast vid min man förstår honom som jag gör. Och vice versa, fast jag tror inte att det är någon annan än han som känner eller förstår mig som han gör, inte ens mina allra närmsta vänner.

Vi har för övrigt inte kvar våra ringar, varken förlovnings eller min vigselring. De var fula, och jag pantade bort dem när vi behövde pengar. Känns inte ett dugg vemodigt, tvärtom Kärleken sitter inte i dom

[MaryT*]

Så känner jag för min sambo också, verkligen gör jag det. Och han har i handling bevisat för mig gång på gång att han är någon att hålla i handen när åskan går och att han inte drar bara för att det blir svårt och inte som man tänkt sig.

Men jag kan ju inte veta om jag (eller han) känner på samma sätt hela livet ut. Det är det jag menar. Men jag hoppas verkligen, verkligen det. Är det nån jag ska bli gammal med så är det honom <3

[MaryT*]

Oj...nej, kärleken sitter inte i ringarna men jag skulle ha hemskt svårt för att panta bort dem. Jag är nog lite blödig på det viset :/...

För mig känns det som att det mest är jag som är krävande att leva med. Men om jag tänker efter så har han ju också sidor som inte vem som helst skulle fixa. Fast jag gillar dem . För de gör ju honom till den han är.
Vi är rätt olika på många sätt, han och jag. Men på "rätt" sätt, uppenbarligen.

23 år ihop...det är länge! Hoppas att ni håller ihop minst lika länge till!

[~ullebulle~]

Om man som icketroende (som majoriteten av svenska kyrkans medlemmar ändå är, i alla fall "ej aktivt troende") så kan man nästan lova vad som helst i kyrkan och det har ingen större vikt än om du "tager någon, - ja" borgerligt. Jag kan nästan tycka att det är ett större statement att (så länge man inte är aktiv i någon kyrka eller trossamfund alltså) gifta sig med allt det innebär fast borgerligt istället för i kyrkan baraföratt.

Oftast känns det som att folk (i min umgängeskrets i alla fall ) gifter sig i kyrkan för att den är den vackraste lokalen, för att traditionen känns fin osv. Hittills har jag inte varit på ett enda svenska-kyrkan-bröllop där gud varit en viktig del av själva grejen. Däremot har jag varit på ett antal borgerliga bröllop i jehovas vittnens "regi" eller vad man ska kalla det, och där har ju Gud och äktenskapet och alla löften en svinstor roll i både ceremonin, vad man lovar och allt möjligt därtill.

In the end tror jag att det är inställningen till ens livskamrat och syftet med själva giftermålet som spelar roll, inte vad man står och lovar på dagen d. Man behöver inte ens gifta sig för att den inställningen ska finnas och vara rätt

[~ullebulle~]

Ja, det hoppas jag också

Jag tyckte under flera (jag tänkte skriva många, men det är inte majoriteten av alla år vi har tillsammans så det ändes orättvist även om det säkert är sant) år att han var den som var jobbig, och svår att leva med. Fast ju äldre jag blivit desto tydligare förstår jag att jag själv inte alls är en enkel person att leva med. Säkert skitbra kompis och mamma och allt det där, men som partner - inte den bästa/enklaste personen i världen. Vi är jobbiga och svåra på så tvärt olika vis också, så att vi stått ut, krigat och älskat varandra så länge trots allt måste betyda något. Nu känns det enklare och mer självklart än aldrig förr, och alla svinjobbiga perioder känns bara värdefulla nu när man har perspektiv

[MaryT*]

Att det trots olikheter stämmer så bra med vissa personer är märkligt. Det är ju så i vänskap också många gånger, men då lever man ju oftast inte ihop och behöver dela vardagen.

Här kan jag inte säga att vi har stridit direkt. Vi har tyckt olika men i det stora hela måste jag säga att det har gått förvånansvärt smärtfritt allting. Det har liksom bara stämt.
Men så var vi ju över 30 båda två när vi träffades. Kanske blir det lättare stormigt när man träffas som unga.

[~ullebulle~]

Ja, jag tror att vi växt ihop från två ytterligheter till att hamna lika mycket närmre varann men ändå fortfarande vara långt ifrån Och att båda förstår ens egna "svåra att leva med-egenskaper" bättre nu än för kanske 10-15 år sen och då är det enklare att ta hänsyn till den andres lika jobbiga påhitt.

Ang. ringarna, ingen av oss är ett dugg blödiga när det kommer till dem (tur eftersom det var jag som pantade haha!). Jag har några smycken som är jättebetydelsefulla för mig och som jag är rädd om, men dom är MINA. Jag har valt dem och dom har bara med mig att göra, de är lika personliga som mina tatueringar. Och mina tatueringar (utom en) är jättefula men precis exakt som jag ville ha dem.

Skulle iofs kunna tatuera in min mans namn eller initialer också, men då ska det vara något riktigt fint påhitt och nåt sånt har inte kommit till mig ännu

[Valerina]

Jag tror vi hade de traditionella, att vi lovade att vara varandra trogna i nöd och lust tills döden skiljer oss åt o.s.v.
Jag vet inte riktigt vad jag skulle välja om jag skulle gifta mig idag. Jag gillar tanken som du beskriver, att man lovar att försöka, att ens avsikt är att man ska leva ihop för resten av livet.