downshifta
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    Oct 2014
    #1

    downshifta

    ett begrepp jag inte är helt bekväm med som ord då många gör detta av av skäl som är helt nödvändiga då skilsmässor, arbetslöshet eller liknande ger en sämre ekonomi som konsekvens.
    Att dra ner på utgifter när man lever i sus och dus och har en rejäl buffert på banken är ingen större konst som någon längre skrev, men när man redan har det tufft ekonomiskt är det självklart svårare.
    har ni själva haft perioder i livet då ni tvingats downshifta, eller helt enkelt varit tvungen att göra saker som att sälja bil, långa pengar eller liknande för att klara er vardag?
    Jag har haft flera såna perioder, den första när mina nu stora barn var små och vi bodde i ett hus med 15 % ränta och där vi ändå valde att vara hemma med barnen i fyra år och gjorde så med mycket knappa inkomster.
    Jag blev en trollkarl på att laga billig god mat. Det var begagnade kläder innan second hand blev " inne" som nu. Inga sus och dus resor. Men det gick.
    Sen hade vi direkt efter den perioden då vi liksom kommit till " botten" av vad vi klarade av, en ny tuff period då min förra man blev sjuk. Inkomsterna ökade inte som vi planerat efter de här 4 åren, utan minskade och utgifterna ökade.

    Sen har jag haft andra kortare mer hanterbara perioder i livet, ex vid studier när jag var själv med barnen och så.

    Jag tror inte jag skulle göra nu som begreppet downshifta betyder, inte frivilligt.
    Fick jag däremot ett mycket mer välbetalt jobb där det också var möjligt att jobba deltid skulle jag förmodligen göra det om jobbet var kul. Jag har i sommar tackat nej till den möjligheten för att jag inte ville ha det jobbet trots över 10 000 kr mer i lön.

    Hur resonerar ni?
  2. 1
    downshifta ett begrepp jag inte är helt bekväm med som ord då många gör detta av av skäl som är helt nödvändiga då skilsmässor, arbetslöshet eller liknande ger en sämre ekonomi som konsekvens.
    Att dra ner på utgifter när man lever i sus och dus och har en rejäl buffert på banken är ingen större konst som någon längre skrev, men när man redan har det tufft ekonomiskt är det självklart svårare.
    har ni själva haft perioder i livet då ni tvingats downshifta, eller helt enkelt varit tvungen att göra saker som att sälja bil, långa pengar eller liknande för att klara er vardag?
    Jag har haft flera såna perioder, den första när mina nu stora barn var små och vi bodde i ett hus med 15 % ränta och där vi ändå valde att vara hemma med barnen i fyra år och gjorde så med mycket knappa inkomster.
    Jag blev en trollkarl på att laga billig god mat. Det var begagnade kläder innan second hand blev " inne" som nu. Inga sus och dus resor. Men det gick.
    Sen hade vi direkt efter den perioden då vi liksom kommit till " botten" av vad vi klarade av, en ny tuff period då min förra man blev sjuk. Inkomsterna ökade inte som vi planerat efter de här 4 åren, utan minskade och utgifterna ökade.

    Sen har jag haft andra kortare mer hanterbara perioder i livet, ex vid studier när jag var själv med barnen och så.

    Jag tror inte jag skulle göra nu som begreppet downshifta betyder, inte frivilligt.
    Fick jag däremot ett mycket mer välbetalt jobb där det också var möjligt att jobba deltid skulle jag förmodligen göra det om jobbet var kul. Jag har i sommar tackat nej till den möjligheten för att jag inte ville ha det jobbet trots över 10 000 kr mer i lön.

    Hur resonerar ni?
  3. Medlem sedan
    Aug 2002
    #2
    Är inte heller någon stor fan av det begreppet och tycker att det oftast handlar om folk i (som någon annan skrev) höga positioner som väljer att göra annat och har det ganska bra ställt.

    När jag var arbetslös och maken föräldraledig blev det ett slags downshiftning eller helt enkel så att vi fick mindre pengar att röra oss med. Helt ofrivilligt!

    Sen kan ju jag tycka att det är en annan utmaning i att ha ett roligt och utvecklande jobb som man känner att man kan utvecklas i utan att man jobbar mer än full tid. För då hinner man med sin familj, intressen etc.

    Så har jag det. Jag har lyckats hitta en arbetsplats som det tar 15-20 minuter att cykla till, med ett roligt och utvecklande arbete som jag klarar av på min 38,75 h vecka, på detta hinner jag umgås med familjen och vänner, träna 3-6 ggr per vecka. Och det är jag nöjd med!
  4. 2
    Är inte heller någon stor fan av det begreppet och tycker att det oftast handlar om folk i (som någon annan skrev) höga positioner som väljer att göra annat och har det ganska bra ställt.

    När jag var arbetslös och maken föräldraledig blev det ett slags downshiftning eller helt enkel så att vi fick mindre pengar att röra oss med. Helt ofrivilligt!

    Sen kan ju jag tycka att det är en annan utmaning i att ha ett roligt och utvecklande jobb som man känner att man kan utvecklas i utan att man jobbar mer än full tid. För då hinner man med sin familj, intressen etc.

    Så har jag det. Jag har lyckats hitta en arbetsplats som det tar 15-20 minuter att cykla till, med ett roligt och utvecklande arbete som jag klarar av på min 38,75 h vecka, på detta hinner jag umgås med familjen och vänner, träna 3-6 ggr per vecka. Och det är jag nöjd med!
  5. Medlem sedan
    Nov 1999
    #3
    Efter att de senaste 12 åren haft två omgångar arbetslöshet för egen del, samt fyra år med terminsvikariat (utan sommaranställning) för makens del, så känner jag inte att det lockar att "downshifta" nu när vi äntligen fått rull på livet igen... Nog har det funkat och med god planering har vi haft råd att åka iväg på semester till släkten i Spanien, ha två bilar i alla fall och låta barnen syssla med de fritidssysselsättningar de har velat, men det har baske mig inte varit lätt alla gånger.

    Det kommer kanske en dag då fritid är mer värt än pengarna jobbet ger, men just nu är inte den dagen...
  6. 3
    Efter att de senaste 12 åren haft två omgångar arbetslöshet för egen del, samt fyra år med terminsvikariat (utan sommaranställning) för makens del, så känner jag inte att det lockar att "downshifta" nu när vi äntligen fått rull på livet igen... Nog har det funkat och med god planering har vi haft råd att åka iväg på semester till släkten i Spanien, ha två bilar i alla fall och låta barnen syssla med de fritidssysselsättningar de har velat, men det har baske mig inte varit lätt alla gånger.

    Det kommer kanske en dag då fritid är mer värt än pengarna jobbet ger, men just nu är inte den dagen...
  7. Pyssling
    #4
    För mig betyder downshifta att välja att jobba mindre och därmed ha mindre pengar att röra sig med.
    Att vara tvungen att strama till ekonomin pga skilsmässa eller arbetslöshet har ingenting alls med downshifting att göra i mina ögon.

    Vi hade det väldigt tufft ekonomiskt för kanske femton år sedan och var tvungna att strama åt ekonomin och rensa bland utgifterna för att vi skulle gå runt helt enkelt. Så något liv i sus och dus var det sannerligen inte.

    Men sen när kostnaderna var sanerade så blev det enklare att spara och vi kunde lösa lån och på sätt sänka kostnaderna ännu mer. Sen har det rullat på.
    Sen hjälpte det självklart till att barnen blev större och försörjer sig själva, fem barn kostar ju en del jämfört med bara ett barn, som bor hemma nu,

    Vi lever väldigt billigt jämfört med många andra, tror jag, det är ju liksom en förutsättning för att kunna klara sig på liten inkomst.

    Sen får ju inte sparande och gnetande ta över helt, man måste ju leva i nuet också och inte bara spara för att ha pengar i framtiden. Men jag tycker att vi har hittat en bra balans, vi sparar 10% av inkomsten varje månad men vi reser ibland och vi unnar oss lite i vardagen, men inom rimliga gränser. Jag känner inte att vi försakar något direkt, genom vårt sätt att leva, tvärtom faktiskt.
  8. 4
    För mig betyder downshifta att välja att jobba mindre och därmed ha mindre pengar att röra sig med.
    Att vara tvungen att strama till ekonomin pga skilsmässa eller arbetslöshet har ingenting alls med downshifting att göra i mina ögon.

    Vi hade det väldigt tufft ekonomiskt för kanske femton år sedan och var tvungna att strama åt ekonomin och rensa bland utgifterna för att vi skulle gå runt helt enkelt. Så något liv i sus och dus var det sannerligen inte.

    Men sen när kostnaderna var sanerade så blev det enklare att spara och vi kunde lösa lån och på sätt sänka kostnaderna ännu mer. Sen har det rullat på.
    Sen hjälpte det självklart till att barnen blev större och försörjer sig själva, fem barn kostar ju en del jämfört med bara ett barn, som bor hemma nu,

    Vi lever väldigt billigt jämfört med många andra, tror jag, det är ju liksom en förutsättning för att kunna klara sig på liten inkomst.

    Sen får ju inte sparande och gnetande ta över helt, man måste ju leva i nuet också och inte bara spara för att ha pengar i framtiden. Men jag tycker att vi har hittat en bra balans, vi sparar 10% av inkomsten varje månad men vi reser ibland och vi unnar oss lite i vardagen, men inom rimliga gränser. Jag känner inte att vi försakar något direkt, genom vårt sätt att leva, tvärtom faktiskt.
  9. Medlem sedan
    Aug 2011
    #5
    Fast jag förstår inte riktigt varför det ska behöva vara "en större konst" för att det på något sätt ska räknas (som jag uppfattar att flera här tycker)?... Jag tycker att det är kalasbra att folk som lever "i sus och dus och har en rejäl buffert" inser det ohållbara dels i miljötänket (överkonsumtion) och i om de känner sig ständigt stressade och att det är ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare. Såklart är det enklare rent praktiskt att genomföra det om man har en väl tilltagen buffert - men effekten (för miljön och för familjen) blir ju densamma som om någon annan väljer att gå ner i arbetstid och konsumtion?...

    Inte heller behöver det vara så negativt att tvingas gå ner i standard p g a skilsmässa, arbetslöshet eller så. Det beror ju väldigt mycket på ens egen inställning och hur man tar sig an det. Man KAN ju välja att stirra sig blind på allt man "mister", vara avundsjuk på allt som alla andra gör, fokusera på allt det negativa.
    Eller så kan man ju se det mer konstruktivt.

    Jag fick "downshifta" rejält när jag skilde mig. Men för mig blev det inte så värst negativt ändå. Jag fick omprioritera, hitta nya lösningar, och visst fanns det stunder då jag bekymrade mig för hur det skulle gå ihop ekonomiskt.
    Men å andra sidan fick jag tillfälle att göra nåt som jag drömt om sen tonåren - att bo i ett litet enkelt torp i skogen . Och den där perioden då jag levde där själv med mina barn och hundar och katter, den ser jag tillbaka på med glädje - trots väldigt begränsad ekonomi och andra ledsamheter!

    Sen mötte jag min sambo och självklart blir det enklare med ekonomin om man har två inkomster. Fast ett par år senare valde jag att downshifta helt självmant, på grund av att ett av mina barn behövde mig extra mycket. Jag behövde finnas tillhands, samtidigt som jag ju behövde ha åtminstone en liten inkomst för att kunna klara mig. Så då slutade jag jobba heltid, började jobba mest på frilansbasis och då jobba hemifrån. Inkomsterna minskade såklart drastiskt, men det var ju väntat. I utbyte blev jag mer tillgänglig för mina barn, jag kunde styra mina tider själv, jag var fri att göra de jobb jag ville och tacka nej till de andra, jag fick mer tid med hela familjen, och jag mådde bättre ö h t.
    Någon shoppinglust har jag nog aldrig haft, så det saknar jag inte. Jag tycker att det kan vara roligt att resa, men jag behöver inte komma iväg utomlands två gånger om året, inte ens en gång om året. Inte ens varannat år. Jag trivs väldigt bra hemma.

    Jag vet bara att när jag ligger på min dödsbädd så kommer jag inte för en sekund ångra att jag inte jobbade mer för att kunna konsumera mer. Däremot kommer jag att vara glad att jag fick så mycket tid med min familj!
    Det är _min_ prioritering, vill jag poängtera, och ingen pekpinne för hur andra ska välja (bäst att skriva det, en har ju varit med förr här menar jag ).
  10. 5
    Fast jag förstår inte riktigt varför det ska behöva vara "en större konst" för att det på något sätt ska räknas (som jag uppfattar att flera här tycker)?... Jag tycker att det är kalasbra att folk som lever "i sus och dus och har en rejäl buffert" inser det ohållbara dels i miljötänket (överkonsumtion) och i om de känner sig ständigt stressade och att det är ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare. Såklart är det enklare rent praktiskt att genomföra det om man har en väl tilltagen buffert - men effekten (för miljön och för familjen) blir ju densamma som om någon annan väljer att gå ner i arbetstid och konsumtion?...

    Inte heller behöver det vara så negativt att tvingas gå ner i standard p g a skilsmässa, arbetslöshet eller så. Det beror ju väldigt mycket på ens egen inställning och hur man tar sig an det. Man KAN ju välja att stirra sig blind på allt man "mister", vara avundsjuk på allt som alla andra gör, fokusera på allt det negativa.
    Eller så kan man ju se det mer konstruktivt.

    Jag fick "downshifta" rejält när jag skilde mig. Men för mig blev det inte så värst negativt ändå. Jag fick omprioritera, hitta nya lösningar, och visst fanns det stunder då jag bekymrade mig för hur det skulle gå ihop ekonomiskt.
    Men å andra sidan fick jag tillfälle att göra nåt som jag drömt om sen tonåren - att bo i ett litet enkelt torp i skogen . Och den där perioden då jag levde där själv med mina barn och hundar och katter, den ser jag tillbaka på med glädje - trots väldigt begränsad ekonomi och andra ledsamheter!

    Sen mötte jag min sambo och självklart blir det enklare med ekonomin om man har två inkomster. Fast ett par år senare valde jag att downshifta helt självmant, på grund av att ett av mina barn behövde mig extra mycket. Jag behövde finnas tillhands, samtidigt som jag ju behövde ha åtminstone en liten inkomst för att kunna klara mig. Så då slutade jag jobba heltid, började jobba mest på frilansbasis och då jobba hemifrån. Inkomsterna minskade såklart drastiskt, men det var ju väntat. I utbyte blev jag mer tillgänglig för mina barn, jag kunde styra mina tider själv, jag var fri att göra de jobb jag ville och tacka nej till de andra, jag fick mer tid med hela familjen, och jag mådde bättre ö h t.
    Någon shoppinglust har jag nog aldrig haft, så det saknar jag inte. Jag tycker att det kan vara roligt att resa, men jag behöver inte komma iväg utomlands två gånger om året, inte ens en gång om året. Inte ens varannat år. Jag trivs väldigt bra hemma.

    Jag vet bara att när jag ligger på min dödsbädd så kommer jag inte för en sekund ångra att jag inte jobbade mer för att kunna konsumera mer. Däremot kommer jag att vara glad att jag fick så mycket tid med min familj!
    Det är _min_ prioritering, vill jag poängtera, och ingen pekpinne för hur andra ska välja (bäst att skriva det, en har ju varit med förr här menar jag ).
  11. Medlem sedan
    Jul 2003
    #6
    Jag tolkar begreppet nog på samma sätt som Pyssling - att det är ett aktivt val man gör när man de fakto skulle kunna leva annorlunda, dvs med större inkomster (och större utgifter, större konsumtion) men låter bli i förmån till tid med familjen, fritid.

    Att vi sedan alla mer eller mindre gör dessa avvägningar i det lilla (ska man ta extra passet och ta in mer pengar den här månaden, ska man ta jobbet längre bort med högre lön, men längre pendling, ska man ta ut överskjutande semesterdagar i pengar eller ledighet osv) kallar jag inte att downshifta, även om det naturligtvis hänger ihop en del.
  12. 6
    Jag tolkar begreppet nog på samma sätt som Pyssling - att det är ett aktivt val man gör när man de fakto skulle kunna leva annorlunda, dvs med större inkomster (och större utgifter, större konsumtion) men låter bli i förmån till tid med familjen, fritid.

    Att vi sedan alla mer eller mindre gör dessa avvägningar i det lilla (ska man ta extra passet och ta in mer pengar den här månaden, ska man ta jobbet längre bort med högre lön, men längre pendling, ska man ta ut överskjutande semesterdagar i pengar eller ledighet osv) kallar jag inte att downshifta, även om det naturligtvis hänger ihop en del.
  13. Medlem sedan
    Jun 2004
    #7
    Jag har varit ensamstående under min dotters uppväxt, det gick bra trots studier under flera år, samt deltidsarbetslöshet före studierna. Fick ett mindre arv som hjälpte till något när min dotter var riktigt liten, men efter det har jag ändå klarat mig bra. Jobbat extra under studierna och tagit ICA-lån till t ex resor, ridläger osv. Det har gått hur bra som helst att betala tillbaka sedan när min dotter blev stor, vi flyttade till mindre lägenhet något år innan hon flyttade hemifrån. Det var många familjer med 2 arbetande föräldrar som klagade över ekonomin mkt mera än mig under den tiden, jag tyckte vi hade råd till allt nödvändigt och dottern fick allt hon ville ha.
  14. 7
    Jag har varit ensamstående under min dotters uppväxt, det gick bra trots studier under flera år, samt deltidsarbetslöshet före studierna. Fick ett mindre arv som hjälpte till något när min dotter var riktigt liten, men efter det har jag ändå klarat mig bra. Jobbat extra under studierna och tagit ICA-lån till t ex resor, ridläger osv. Det har gått hur bra som helst att betala tillbaka sedan när min dotter blev stor, vi flyttade till mindre lägenhet något år innan hon flyttade hemifrån. Det var många familjer med 2 arbetande föräldrar som klagade över ekonomin mkt mera än mig under den tiden, jag tyckte vi hade råd till allt nödvändigt och dottern fick allt hon ville ha.
  15. Medlem sedan
    Apr 2008
    #8
    Jag planerar nog inte tillräckligt för att växla ner på det sättet. Det har funnits perioder när jag har haft ont om pengar, ja. Men det liksom bara blev så

    först när jag var ung, fick jobb, köpte lägenhet. Men efter ett par årtröttnade jag på jobbet och började plugga istället. Och att betala lånen och räntorna med studielånet var drygt. Men jag kom mej aldrig för att sälja, ville ju bor kvar i innerstan, så det gick på något sätt ändå. blev jag för hungrig åkte jag och hälsade på föräldrarna, och åt middag där

    Sedan när jag var ensamstående och ville bo större, så köpte jag radhus, samtidigt som jag jobbade deltid. Dottern ärvde kläder av mina kompisar, och vi levde på blodpudding. Men helt ärligt, något livsval att leva annorlunda var det ju inte ett dugg, tvärtom flyttade ju vi till större.
  16. 8
    Jag planerar nog inte tillräckligt för att växla ner på det sättet. Det har funnits perioder när jag har haft ont om pengar, ja. Men det liksom bara blev så

    först när jag var ung, fick jobb, köpte lägenhet. Men efter ett par årtröttnade jag på jobbet och började plugga istället. Och att betala lånen och räntorna med studielånet var drygt. Men jag kom mej aldrig för att sälja, ville ju bor kvar i innerstan, så det gick på något sätt ändå. blev jag för hungrig åkte jag och hälsade på föräldrarna, och åt middag där

    Sedan när jag var ensamstående och ville bo större, så köpte jag radhus, samtidigt som jag jobbade deltid. Dottern ärvde kläder av mina kompisar, och vi levde på blodpudding. Men helt ärligt, något livsval att leva annorlunda var det ju inte ett dugg, tvärtom flyttade ju vi till större.
  17. Salander
    #9
    När vi fick barn bestämde vi oss för att de inte skulle gå i förskolan utan att vi skulle jobba 50-75% båda två och gå omlott. Det krävde förstås kontroll på utgifter osv.
    Sen höll det ju inte när maken blev cancersjuk. Dock fortsatte ju snålandet då sjukpeng på icke-heltidslön inte var så fett, så det var ju bra att vi var inställda på det.
    Vi har periodvis haft det planerat knapert med pengar pga studier osv. Alla dessa gånger har vi samtidigt drabbats av långsjuka barn eller vuxna så vi har ofrivilligt blivit bra på att snåla.
    Nu har vi mer eller mindre tvingats till ett dyrare boende (och mindre) vilket svider i en sparsam själ
    Jag lever efter devisen att jobba så lite som möjligt då mina barn behöver mig hemma på olika sätt, så det är väl ett slags downshiftande.
  18. 9
    När vi fick barn bestämde vi oss för att de inte skulle gå i förskolan utan att vi skulle jobba 50-75% båda två och gå omlott. Det krävde förstås kontroll på utgifter osv.
    Sen höll det ju inte när maken blev cancersjuk. Dock fortsatte ju snålandet då sjukpeng på icke-heltidslön inte var så fett, så det var ju bra att vi var inställda på det.
    Vi har periodvis haft det planerat knapert med pengar pga studier osv. Alla dessa gånger har vi samtidigt drabbats av långsjuka barn eller vuxna så vi har ofrivilligt blivit bra på att snåla.
    Nu har vi mer eller mindre tvingats till ett dyrare boende (och mindre) vilket svider i en sparsam själ
    Jag lever efter devisen att jobba så lite som möjligt då mina barn behöver mig hemma på olika sätt, så det är väl ett slags downshiftande.
  19. Salander
    #10
    Eller det är inte 100% sant, Jag jobbar så mycket som krävs för att vi ska ha en viss levnadsstandard. Vi kunde ta bort lite mer i form av dyr mat och en resa/år men det vill vi inte. Den marginalen får finnas och försvinner om sjukdom/långvabb åter drabbar oss.
  20. 10
    Eller det är inte 100% sant, Jag jobbar så mycket som krävs för att vi ska ha en viss levnadsstandard. Vi kunde ta bort lite mer i form av dyr mat och en resa/år men det vill vi inte. Den marginalen får finnas och försvinner om sjukdom/långvabb åter drabbar oss.
  21. Medlem sedan
    Aug 2006
    #11
    Jag har ingen som helst lust att downshifta. Om mitt barns välmående krävt det hade det ju fått bli så men där är vi inte.

    Vi lever inte i sus och dus och lyx alls men har absolut många utgifter vi egentligen klarat oss utan. Tyvärr är jag skitkass på att hålla i pengarna, min missbrukarpersonlighet ger sig till känna både här och där, och med de inkomster vi har nu skulle vi kunna leva ännu "frikostigare" än vi gör om inte det problemet funnits. Så en downshiftning hade nog krävt ett system där maken haft all egentlig kontroll över pengarna. För hålla budget kan inte jag.
  22. 11
    Jag har ingen som helst lust att downshifta. Om mitt barns välmående krävt det hade det ju fått bli så men där är vi inte.

    Vi lever inte i sus och dus och lyx alls men har absolut många utgifter vi egentligen klarat oss utan. Tyvärr är jag skitkass på att hålla i pengarna, min missbrukarpersonlighet ger sig till känna både här och där, och med de inkomster vi har nu skulle vi kunna leva ännu "frikostigare" än vi gör om inte det problemet funnits. Så en downshiftning hade nog krävt ett system där maken haft all egentlig kontroll över pengarna. För hålla budget kan inte jag.
  23. Medlem sedan
    Aug 2013
    #12
    Jag har ju "downshiftat" sedan många år, av nödtvång. Kan väl inte påstå att det med automatik har skapat ett fritt och underbart liv, men heltid i mitt nuvarande arbete är uteslutet. Sedan är det en annan sak att man ofta förväntas utföra ett heltidsarbete, trots att man arbetar deltid.
  24. 12
    Jag har ju "downshiftat" sedan många år, av nödtvång. Kan väl inte påstå att det med automatik har skapat ett fritt och underbart liv, men heltid i mitt nuvarande arbete är uteslutet. Sedan är det en annan sak att man ofta förväntas utföra ett heltidsarbete, trots att man arbetar deltid.
  25. Pyssling
    #13
    Jag har också svårt för det där att det inte riktigt "räknas" om man nu skulle råka ha till exempel en rejäl buffert.

    Sen är det ju också så att en rejäl buffert inte är något som bara har dimpit ner i skallen helt från ingenstans på de allra flesta som har en. Utan det ligger oftast aktiva val bakom, man har valt att spara pengar istället för att resa utomlands för tredje gången samma år, till exempel.
    Eller man har valt att inte byta kök eller bygga altan eller whatever och valt att spara pengarna istället.
    Eller man har helt enkelt valt att leva jäkligt sparsamt några år, för att bygga upp en rejäl buffert.

    Men då får man höra att det är minsann så himla enkelt att downshifta och jobba mindre om man har en rejäl buffert. Som om den där bufferten kom till av sig självt liksom.

    Jag tror som du, på min dödsbädd kommer jag nog definitivt inte ångra mig ett endaste dugg över att jag inte jobbade mer i livet.

    Det finns en liten risk att jag under pensionsåren kommer att ångra mig en liten smula, när jag tar emot min urkassa pension, men jag sparar själv för att kompensera och jag hoppas komma upp i en dräglig summa som jag kan leva på i månaden. Tror nog att det ska gå bra. Bara man är medveten om konsekvenserna av sina val så att man kan agera och förebygga lite, om man vill mildra konsekvenserna lite
  26. 13
    Jag har också svårt för det där att det inte riktigt "räknas" om man nu skulle råka ha till exempel en rejäl buffert.

    Sen är det ju också så att en rejäl buffert inte är något som bara har dimpit ner i skallen helt från ingenstans på de allra flesta som har en. Utan det ligger oftast aktiva val bakom, man har valt att spara pengar istället för att resa utomlands för tredje gången samma år, till exempel.
    Eller man har valt att inte byta kök eller bygga altan eller whatever och valt att spara pengarna istället.
    Eller man har helt enkelt valt att leva jäkligt sparsamt några år, för att bygga upp en rejäl buffert.

    Men då får man höra att det är minsann så himla enkelt att downshifta och jobba mindre om man har en rejäl buffert. Som om den där bufferten kom till av sig självt liksom.

    Jag tror som du, på min dödsbädd kommer jag nog definitivt inte ångra mig ett endaste dugg över att jag inte jobbade mer i livet.

    Det finns en liten risk att jag under pensionsåren kommer att ångra mig en liten smula, när jag tar emot min urkassa pension, men jag sparar själv för att kompensera och jag hoppas komma upp i en dräglig summa som jag kan leva på i månaden. Tror nog att det ska gå bra. Bara man är medveten om konsekvenserna av sina val så att man kan agera och förebygga lite, om man vill mildra konsekvenserna lite
  27. Pyssling
    #14
    Det är väl definitivt ett downshiftande, av bästa anledning, tycker jag!

    Fantastiskt att ni ändå lyckats jobba lite mindre och klara er på det, trots sjuka barn och vuxna, hoppas verkligen att det ordnar upp sig till det bästa för er nu iom flytten!
  28. 14
    Det är väl definitivt ett downshiftande, av bästa anledning, tycker jag!

    Fantastiskt att ni ändå lyckats jobba lite mindre och klara er på det, trots sjuka barn och vuxna, hoppas verkligen att det ordnar upp sig till det bästa för er nu iom flytten!
  29. Medlem sedan
    Oct 2014
    #15
    Vill säga att jag absolut tycker det räknas ändå. Det jag menar är att det är lite enklare att göra det då. Precis som det är enklare för er med ett barn hemma o fem utflugna mot när alla barn bodde hemma.
    För oss var det enklare när de första barnen föddes när jag var hemma i över fyra år. Sen kom ju en period till direkt på det och då var liksom reserverna slut. Lakan o sänglinne nött. Husgeråd o en del möbler behövdes liksom bytas ut av slitageskäl. Det var liksom svårare då när vi redan hade haft det ekonomiskt snålt i många år mot om en sån sak skulle hända nu när linneskåpet är fullt .
    Men jag menar absolut inte att det inte är bra ändå och ber om ursäkt, om du uppfattade mig så.
  30. 15
    Vill säga att jag absolut tycker det räknas ändå. Det jag menar är att det är lite enklare att göra det då. Precis som det är enklare för er med ett barn hemma o fem utflugna mot när alla barn bodde hemma.
    För oss var det enklare när de första barnen föddes när jag var hemma i över fyra år. Sen kom ju en period till direkt på det och då var liksom reserverna slut. Lakan o sänglinne nött. Husgeråd o en del möbler behövdes liksom bytas ut av slitageskäl. Det var liksom svårare då när vi redan hade haft det ekonomiskt snålt i många år mot om en sån sak skulle hända nu när linneskåpet är fullt .
    Men jag menar absolut inte att det inte är bra ändå och ber om ursäkt, om du uppfattade mig så.
  31. Medlem sedan
    Jan 2009
    #16
    Jag har haft två perioder när jag gått ner i inkomst. Första gången när vi fick barn och jag valde att vara hemma utan inkomst 9-10 månader. Tänk att vi hade råd med det trots att jag var fattig student och mitt ex hade en hyfsad men inte hög inkomst. Vi var sparsamma och sparade t.o.m. pengar under den perioden. Det var inte jobbigt då det var självvalt och vi inte hade så höga omkostnader.

    Andra gången var i samband med min skilsmässa. Att plötsligt stå med en inkomst som var betydligt mindre än hälften av vår gemensamma tidigare inkomst var segt. Vi hade haft riktigt bra med pengar och plötsligt fick jag tänka till. Jag var inte fattig, men hade många utgifter första åren (nya möbler, husgeråd och elektronik då halva hemmet försvann i skilsmässan). Jag snålade med maten och nöjen samt slet på gamla kläder tror inte jag köpte några nya kläder hela första året. Det var en stor omställning men nyttigt.

    Nu har jag fått upp min lön samt har köpt på mig nya saker samt vant mig med att vara själv och leva på en lön. Så jag har "skiftat upp" igen. Har dock funderingar runt hur jag vill leva mitt liv och använda mina pengar.
    Ha det gott!
  32. 16
    Jag har haft två perioder när jag gått ner i inkomst. Första gången när vi fick barn och jag valde att vara hemma utan inkomst 9-10 månader. Tänk att vi hade råd med det trots att jag var fattig student och mitt ex hade en hyfsad men inte hög inkomst. Vi var sparsamma och sparade t.o.m. pengar under den perioden. Det var inte jobbigt då det var självvalt och vi inte hade så höga omkostnader.

    Andra gången var i samband med min skilsmässa. Att plötsligt stå med en inkomst som var betydligt mindre än hälften av vår gemensamma tidigare inkomst var segt. Vi hade haft riktigt bra med pengar och plötsligt fick jag tänka till. Jag var inte fattig, men hade många utgifter första åren (nya möbler, husgeråd och elektronik då halva hemmet försvann i skilsmässan). Jag snålade med maten och nöjen samt slet på gamla kläder tror inte jag köpte några nya kläder hela första året. Det var en stor omställning men nyttigt.

    Nu har jag fått upp min lön samt har köpt på mig nya saker samt vant mig med att vara själv och leva på en lön. Så jag har "skiftat upp" igen. Har dock funderingar runt hur jag vill leva mitt liv och använda mina pengar.
  33. Pyssling
    #17
    Ingen fara, det var inte riktat till dig, utan en allmän trötthet på folk bara

    Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det är så himla lätt för oss att spara pengar och att jobba mindre, för vi har ju inga huslån. Nej, för huslånen försvann ju bara så där *poff* utan att vi gjorde ett endaste dugg. Eller kanske var det inte riktigt så det gick till?

    Vi har ju ansträngt oss lite för att få det som vi har det idag, det har handlat om val och prioriteringar.
    Vissa har lite svårt att se sånt, de tycker bara att det är så enkelt för en del samtidigt som det är helt omöjligt för dem själva.

    Jag återkommer till ett citat jag gillar skarpt: Gör du som alltid har gjort så får du det som du alltid har haft det. Stämmer ganska bra
  34. 17
    Ingen fara, det var inte riktat till dig, utan en allmän trötthet på folk bara

    Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det är så himla lätt för oss att spara pengar och att jobba mindre, för vi har ju inga huslån. Nej, för huslånen försvann ju bara så där *poff* utan att vi gjorde ett endaste dugg. Eller kanske var det inte riktigt så det gick till?

    Vi har ju ansträngt oss lite för att få det som vi har det idag, det har handlat om val och prioriteringar.
    Vissa har lite svårt att se sånt, de tycker bara att det är så enkelt för en del samtidigt som det är helt omöjligt för dem själva.

    Jag återkommer till ett citat jag gillar skarpt: Gör du som alltid har gjort så får du det som du alltid har haft det. Stämmer ganska bra
  35. Medlem sedan
    May 2004
    #18

    Ordbajseri.....

    känner jag spontant av människor som försöker sticka ut lite och vara lite hippa. Mig impar det det inte ett skit på. Varför ska man göra det liksom om man inte är tvungen. Som du skriver så är det många som blir tvingade ändå av olika skäl.

    Alla hamnar förr eller senare i ett läge där man kanske på nåt sätt måste strama åt eller ändra sin ekonomi, inget konstigt med och jag tycker det är mest patetisk att slänga sig med olika ord för det, fast de kanske behöver det som ett litet skydd emot sig själva att inte deppa ihop. Då kan man fortsätta sin sociala teater att aaa jag har downshiftat till släkt och vänner.

    Ungefär som att säga att jag är inte arbetslös, jag är mellan två jobb....ja tjosan. Fint ska det vara idag.
    Same shit different day.
    Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.

    Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
  36. 18
    Ordbajseri..... känner jag spontant av människor som försöker sticka ut lite och vara lite hippa. Mig impar det det inte ett skit på. Varför ska man göra det liksom om man inte är tvungen. Som du skriver så är det många som blir tvingade ändå av olika skäl.

    Alla hamnar förr eller senare i ett läge där man kanske på nåt sätt måste strama åt eller ändra sin ekonomi, inget konstigt med och jag tycker det är mest patetisk att slänga sig med olika ord för det, fast de kanske behöver det som ett litet skydd emot sig själva att inte deppa ihop. Då kan man fortsätta sin sociala teater att aaa jag har downshiftat till släkt och vänner.

    Ungefär som att säga att jag är inte arbetslös, jag är mellan två jobb....ja tjosan. Fint ska det vara idag.
  37. Medlem sedan
    Oct 2014
    #19
    Vad bra.
    Vi kommer Iofs aldrig ( eller vem vet 2 miljoner kanske trillar ner 😉 bli skuldfri på huset. Men vi har också tankar på hur vi kan jobba mindre när barnen blir färre hemma och på sikt flyttar alla ut. Då tänker jag att vi har större möjligheter att bo billigt o kanske bo utomlands delar av året och bara jobba periodvis i sverige.
    Just nu vill vi ha den ekonomi vi har för att kunna göra o leva som vi gör nu. Men då har vi inget ekorrehjul och jag resonerade säkert annorlunda om det var så.
  38. 19
    Vad bra.
    Vi kommer Iofs aldrig ( eller vem vet 2 miljoner kanske trillar ner 😉 bli skuldfri på huset. Men vi har också tankar på hur vi kan jobba mindre när barnen blir färre hemma och på sikt flyttar alla ut. Då tänker jag att vi har större möjligheter att bo billigt o kanske bo utomlands delar av året och bara jobba periodvis i sverige.
    Just nu vill vi ha den ekonomi vi har för att kunna göra o leva som vi gör nu. Men då har vi inget ekorrehjul och jag resonerade säkert annorlunda om det var så.
  39. Medlem sedan
    Jan 2009
    #20
    Pyssling - de hade ju haft rätt om ni fått kontanter från era föräldrar och betalt huset kontant. Det finns sådana människor.

    Jag tänker som du att både avbetalda lån och buffert är något som de allra flesta måste kämpa en hel del med att få ihop. Det är inget som dimper ner från himlen. Samtidigt är det så att vissa människor faktiskt inte har några inkomster att skaffa sig en buffert för och inte heller kan betala av lån. Det krävs ändå att det finns något kvar när det allra mest nödvändiga är betalt. Precis som någon konstaterar ovanför är det inte lika svårt att gå ner i inkomst när man har linneskåpen och garderoberna fulla och rätt nya möbler. Det är svårare gå år efter år och vara fattig. Någon gång behöver man nya glasögon, nya handdukar, ny vinterkappa (eller nyare beg) och nya träningsskor. Det är också svårare att vara fattig när man är äldre än som ung student. Släktingar sticker till en slant och överblivna prylar till ungdomar och det blir aldrig skämmigt. Det är inte lika enkelt om man är vuxen och kanske med egen familj att ta hand om.
    Ha det gott!
  40. 20
    Pyssling - de hade ju haft rätt om ni fått kontanter från era föräldrar och betalt huset kontant. Det finns sådana människor.

    Jag tänker som du att både avbetalda lån och buffert är något som de allra flesta måste kämpa en hel del med att få ihop. Det är inget som dimper ner från himlen. Samtidigt är det så att vissa människor faktiskt inte har några inkomster att skaffa sig en buffert för och inte heller kan betala av lån. Det krävs ändå att det finns något kvar när det allra mest nödvändiga är betalt. Precis som någon konstaterar ovanför är det inte lika svårt att gå ner i inkomst när man har linneskåpen och garderoberna fulla och rätt nya möbler. Det är svårare gå år efter år och vara fattig. Någon gång behöver man nya glasögon, nya handdukar, ny vinterkappa (eller nyare beg) och nya träningsskor. Det är också svårare att vara fattig när man är äldre än som ung student. Släktingar sticker till en slant och överblivna prylar till ungdomar och det blir aldrig skämmigt. Det är inte lika enkelt om man är vuxen och kanske med egen familj att ta hand om.
Sidan 1 av 2 12 SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar