Skrivet: 2015-08-21, 16:22
#1
Om ni hade begränsad tid kvar att leva..
Vad skulle ni göra med den tiden då?
Ja jag vet att alla har en begränsad tid i livet men om vi sägeratt ni vår veta att kommer leva något år till eller så.
Vad skulle ni göra med den tiden då?
Ja jag vet att alla har en begränsad tid i livet men om vi sägeratt ni vår veta att kommer leva något år till eller så.
så vanligt som möjligt. Min erfarenhet är att det är just den där vanliga vardagen ( om man nu trivs i sin vardag) som man saknar när man förlorar den. Med nära och kära och sin familj och faktiskt jobba- i alla fall lite- så länge det går.
sen skulle jag leva som jag gör nu. Ta dagen som den kommer och dricka god whisky.
Same shit different day.
Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.
Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
Intressant fråga. Jag har funderat lite över det där, inte minst som en vän gick bort i våras alldeles för tidigt. Hon hade fått "några månader till max två år". Hon valde att leva fullt ut så länge det gick, med samma engagemang som tidigare. Dock var hon sjukskriven. Sedan gick det fort utför och sedan var det slut. Hon gjorde inget särskilt utan levde som vanligt. Tja, något extra glas gott vin kan hon ha unnat sig, men annars inte.
Jag tror att det är väldigt olika från person till person. Jag tror också att det är så svårt att veta innan man är där. Det är svårt att få det konkret att ta ställning till annars.
För egen del tror jag att jag skulle förändra vissa saker för egen del men gentemot familjen leva hyfsat som vanligt. Jag tror inte att jag skulle vilja göra det till en märkligare tid för dem än vanligt. På något sätt skulle det kännas som ett ansvar för att det skulle bli lättare för dem att gå vidare sedan.
Väldigt hypotetisk fråga. Som Sp säger, skulle jag säkerligen säga upp mig från kolgruvan, men vetskapen att man är sjuk och snart skall dö ger förstås inte ledigheten någon glädje eller frihetskänsla. Men lyckades jag samla kraft att göra något alls, så skulle det bli mer av mitt ideella arbete med psykiatri- och människorättsfrågor och mer vistelse vid mitt sommarställe.
Vilken svår fråga! Jag vet inte riktigt men jag skulle försöka umgås med barnen, maken, familjen och mina vänner så mycket som möjligt. Antagligen jobba mindre (halvtid). Kanske resa lite också med familj och vänner.
Jag skulle nog försöka gå ner i tid. Skulle hyra en bostad och sälja bostadsrätten för att få loss lite pengar till rajtan tajtan. Eller kanske snarare till resor, SPA och yogahelger. Men mest av allt skulle jag ägna tid med min familj. Fast det skulle jag gärna nu med, men tonåringar är inte alltid sugna att hänga med mamma. Inte heller min 12 åring tycker jag är hans bästa vän längre. Konstigt.... ;-)
Ha det gott!
Svår fråga, men spontant skulle jag nog behålla rätt mycket av vardagen, för resten av familjens skull. De som ska finnas kvar.
Jobbar ganska lagom lite redan nu, kanske skulle dra ner till halvtid eller 40% och umgås med nära och kära och göra bara sånt jag och de gillar resten av tiden.
Simma, promenera, resa till Fuerteventura nån vecka eller två, dricka gott vin och äta god mat, yoga, lite sånt.
Eller så skulle jag tillbringa tiden i fosterställning, helt panikslagen över att jag snart ska dö. Risken att det skulle bli så är väl tyvärr rätt stor med tanke på min ångestsjukdom.
Hoppas att jag slipper få reda på hur jag verkligen skulle reagera i en sån situation.
Jag skulle ägna all tid jag bara orkade åt främst min familj men också mina närmsta vänner.
Jag skulle inte vilja resa, tror jag...eller kanske nåt litet, men i så fall med familjen. För att bara en gång till få uppleva barnens glädje med det.
Annars skulle jag mest vara hemmakring.
Svår fråga, omöjlig att svara på
Jag tror att jag skulle vilja vara nära min familj - min man och mina barn. Bara dem förmodligen. Göra saker med dem, prata om hur det var när barnen var små och växte upp och vad som är viktigt i livet. Och det här skulle vi nog göra under extra glada omständigheter (om möjligheten fanns alltså, ekonomiskt sett) som resor, upplevelser osv.
Det bästa med mig är att jag är så jävla rolig.
Tack för svaren, kom att tänka på det eftersom en person just nu är i det läget och jag imponeras av att han passar på att göra allt roligt nu. Jag vet inte själv hur jag skulle reagera men jag hoppas att jag också gör massa saker som jag njuter av om jag hamnar i en sån situation.
Begränsat kontakterna med sjukhuset till ett minimum. Ja, överhuvudtaget hade jag nog begränsat antalet negativa influenser och sett till att vi fått ut mesta möjliga av tillvaron. Skrivit en massa brev till ungarna när de inte var hemma, spelat in knäppa filmer tillsammans med dem och älskat dem tills de kände sig halvkvävda.
Ganska likt det vi gör i dagsläget mao, minus kontakterna med det tradiga sjukhuset då
Jag har en vän som är i den situationen. Prostatacancer, prostatan bortopererad, metastaser i tjocktarmen - som är bortopererad, metastaser i levern - som är halvt bortopererad. Nu har han metastaser i ryggraden som är inoperabla, och lever väl ett år till, säger doktorn. Han går på morfin och tycker att det är underbart att vara hög varenda dag, helt lagligt. - Det är som att leva i Paradiset, säger han. Fast hans hund, en stövare, ser hemskt bekymrad och orolig ut. Fattar den vad som är på gång?
Min vän gör en sak som han alltid velat göra: han håller torprundor i trakten kring Osby och Broby, och berättar för hugade sällskap om hur det var i de här torpruinerna en gång i tiden.
Själv skulle jag nog få ägna mig åt att avveckla en massa saker, fundera över hur det skulle bli för mina fem barn, gå igenom mina prylar och papper och se igenom vad som ska efterlämnas till barnen, och köra resten till tippen. Sen skulle jag kanske göra en farewell tour och besöka gamla platser och vänner en sista gång.
Vännens hund förstår nog vad som är på gång, man har t o m börjat träna hundar i att avslöja cancer i ett tidigt skede http://www.hundsport.se/redaktionell...undsparar.html
Jag har en vän som var svårt sjuk en period, deras hund lämnade inte hennes sida på 3 månader. När hon började känna sig bättre så växte avståndet mellan henne och hunden igen. Hon (vi) är övertygade om att hunden var så nära för att kunna larma om det blev riktigt illa.
Här har vi en som inte tänker ge sig, Yoshiro Nakamatsu:
http://www.tv.nu/p/15082213501410kun...len?popup=true
Hundars luktsinne är ju fantastiskt, och borde utnyttjas mycket mer och bättre än idag.
Tänk om man kunde få en hunds luktsinne. Fast det hade kanske varit jobbigt med att få alldeles för mycket information om allt möjligt.
Med tanke på vad hundar luktar på så --- näää kanske inte
Försöka ordna det så bra som möjligt för de som blir kvar. Skriva brev som mina barn kan öppna när det fyller jämt eller får barn eller gifter sig. Skulle välja några livshändelser som jag hoppas att de får hinna med och skriva om dem.
Sedan vara hemma och umgås med dem jag tycker om. Kanske en sista resa i början av sjukdomstiden.
