Behöver råd och hjälp att våga...

[albatross1]

Hej på er,
Jag och min särbo har en väldigt märklig relation (som min fjortonåriga dotter uttrycker det). Det började för tre år sedan. Vi var ute på dejt och egentligen var han inte alls den som jag hade tänkt att jag skulle kunna ha en relation med. Jag tyckte om att han gav mig uppmärksamhet och det var lite spännande sådär. Jag hade precis skilt mig från barnens pappa och jag var svältfödd på kärlek. Vi inledde en relation och blev snabbt ett par trots att jag hade mina tvivel.

Han ville mer än jag i början, involvera barnen och skrika ut till resten av världen (Facebook) att vi var ett par. Jag bromsade och han slöt sig mer och mer. Han sjönk in i en djup depression som varade i flera månader. Jag fick till sist honom inlagd på psyk och där någonstans tog relationen slut eftersom han inte kände något längre. Jag var förtvivlad eftersom jag någonstans på vägen blivit kär.

Efter två veckor blev han utskriven och tog kontakt med mig igen. Hoppet tändes och han var av och på i nästan ett år innan jag tröttnade på att få vara nära honom ibland när det passade honom. Jag började dejta andra och då vaknade han plötsligt och vi blev tillsammans på riktigt igen.

Det har nu gått tre år sedan vi blev ihop första gången. Förhållandet kretsar väldigt mycket kring hans mående. Han är sjukskriven sedan lång tid tillbaka och har under den tiden vi varit tillsammans haft mycket ångest med katatoniska inslag där han liksom "fastnar", han är helt okontaktbar och stel i hela kroppen. Han hör allting, men kan inte förmedla sig. Detta sitter i ca en halvtimme och efter det sover han i flera timmar. Mina barn har blivit vittne till detta ett flertal gånger och nu senast för en vecka sedan då vi var på en utlandsresa. Vi satt på en restaurang när det hände. Jag tror att det utlöstes efter ett bråk som vi haft precis innan gällande barnen. Han tycker att de är ouppfostrade och ser det som sin rättighet att gå in och fostra dem på ett auktoritärt sätt som jag själv inte alls gillar. Vi satt alltså där på restaurangen i ett främmande land när detta hände. Jag hade precis beställt in vin och mat. Vi fick avbryta allting och personalen hjälpte oss med att få en taxi att köra fram till restaurangen och sen fick två servitörer leda honom till taxin. Min dotter tyckte att det var jätte pinsamt såklart, men min son brydde sig inte så mycket, han tyckte mest synd om honom och hjälpte honom att andas rätt medan jag sprang efter taxin.

För att sammanfatta allting lite kort så är ett av problemen hans psykiska mående som drabbar alla. Detta kanske jag kunnat hantera om allting annat varit bra, men vi kan aldrig bo ihop eftersom han inte har någon ekonomi, han är alldeles för tvångsmässigt pedant och han är inte så bra med barnen. När det bara är vi har vi det mysigt, men om jag ska vara ärlig kanske det mest är för att jag inte tycker om att vara ensam de veckorna som jag inte har barnen. Vi har inte så mycket att prata om, han är väldigt fåordig och när han säger något är det mest dryga kommentarer eller skämt. När jag väl blir arg och sätter ner foten, då plötsligt kan det komma långa utförliga sms där han kan sätta ord på allting och förklara sitt beteende på ett fullt begripligt sätt, men irl, oftast inte. Vi har fantastiskt bra sex vilket jag värdesätter mycket, men det går ju inte att bygga en relation på.

Så varför har jag så svårt att lämna honom??!!! Vad är det för fel på mig? Snälla ge mig era synpunkter och feedback.

Tack på förhand!
M

[Snäckan #1]

Seriöst nu...

Är du helt 100% absolut säker på att verkligen blir katatonisk som i sjukligt sådan eller spelar han?

Jag är fullt medveten om att om man mår psykiskt dåligt så kan man bli sådan, men min magkänsla tvivlar faktiskt. Rent krasst så får han en hel del vinning i sitt beteende, dvs uppmärksamhet och folk som tycker synd om och ställer upp och fixar runt honom. För det finns faktiskt människor som vinner mer på att spela sjuka....

Du måste verkligen ta dig en REJÄL funderare om du verkligen ska involvera dina barn i denna relation, mer än vad du redan gjort. Dels är han otrevlig mot dem och dels så skriver du själv att ni aldrig kan bo ihop pga hans ekonomi och hans pedantiska, vilket jag definitivt tolkar som OCD (tvångsbeteende)

Att ha en relation med en person som mår psykiskt dåligt, sen barn på det, det blir ingen lätt resa kan jag säga.
Hade det varit jag, hade jag dragit öronen åt mig för läääängesedan, men å andra sidan har jag sett alldeles för mycket inom mitt yrke men du måste vara medveten om vilket sjuhelsickes last du kommer att få dra!!!!!

Han är ju elak också....så varför i hela friden drar du inte nu?!

"Felet" med dig, precis som med många kvinnor, TROR de kan ändra personen. Kvinnor i största allmänhet har en sida som vill "ta hand" om andra människor som inte är psykiskt starka, och det är väl det du känner att du får tillbaka, känslan att hjälpa kan vara väldigt stark som gör att man fortsätter.

Men om du nu ENDAST sätter dina barn först...
Hur mår de i allt? Förutom att det kan vara pinsamt...
Hans psykiska välmående påverkar barnen, vilket du måste fatta. Vad händer om hans beteende eskalerar och han blir ännu mer elak? Var går DIN gräns? Hur många dryga kommenterar ska du/barnen tåla för att kunna gå vidare och då utan honom?

Sen tänker jag.... hur ser dina tidigare relationer ut? Samma där, där du ska ta hand om någon som inte kan reda i sitt eget liv?

Personligen tror jag du behöver stärka din egna självkänsla och självförtroende innan du skapa en sund relation till någon man.

Ta en rejäl funderare över ditt och barnens liv. Jag är övertygad om att det finns en bättre man för dig. Sexet är inte allt

[Malinau]

Parkerar här.

[erikastockholm]

Du skriver:

"När det bara är vi har vi det mysigt, men om jag ska vara ärlig kanske det mest är för att jag inte tycker om att vara ensam de veckorna som jag inte har barnen"

Det din ärlighet om varför du träffar honom säger en hel del. Jag tror du måste börja där. Börja med att bygga dig ett eget lyckligt liv utan en man. Skapa vanor, vänskapliga relationer, intressen som gör att du mår bra. Ett liv som gör att du inte känner dig ensam utan barnen (de kommer ju inte bo med dig hela livet hoppas jag).

Han verkar varken gilla dina barn eller vara särskilt bra för dem så undvik att ta med honom på din barntid. I första hand kanske du borde göra slut så som du känner. I andra hand föreslår jag detta. Umgås med honom när du längtar efter honom och känner att det känns kul att träffa honom. Utan barnen! Samtidigt så bygger du upp ditt eget liv och din egen skälvkänsla om det går. Går det inte kan de bero på att han sänker dig. Var uppmärksam på det.

Lycka till!

[Kärleksförtvinad]

Det enda vettiga du kan göra, det är att sätta DINA BARN först. Hur nödvändig är den här relationen med denne man för dig? Inte särskilt.

Mår barnen bra av allt detta? Nej, det tror jag verkligen inte.

Lämna, lämna, lämna. Låt vården ta hand om honom, du har inget ansvar för hans välmående. Däremot har du ansvar för att dina barn får en så bra och trygg uppväxt och uppfostran som möjligt. Denne man fyller inga hål i det syftet. Han behövs inte för dina barns bästa, och han behövs inte för ditt bästa. Det finns gott om män med mindre problem.

Män som också kan ge dig fantastiska upplevelser mellan lakanen... utan att komplicera dina barns uppväxt med psykiska besvär och påtvingat auktoritära tankar kring uppfostringen.

Hårda ord? Visst, men jag tror att du behöver det. Vakna upp, kliv åt sidan och se på dig och dina barn. Och se på vad denne man kompletterar med för att göra era liv bättre. Och se vad han bidrar med för att göra det sämre. Och ta sedan ett beslut som innebär det bästa för dina barn.