Hur mycket orkar kärleken?
Kärlek & relationer
  1. Anonym
    #1

    Hur mycket orkar kärleken?

    Jag är en 37-årig kvinna som har en relation sedan drygt 1,5 år med en några år äldre man som har två tonårsbarn, 14 och 18, från ett långt äktenskap.
    Han skiljde sig för att vara med mig. Efter några veckor flyttade han tillbaka till sin familj pga skuldkänslor, varpå han bodde där någon månad för att sedan skilja sig på riktigt.
    Vi var då tillsammans fyra månader, innan han fick en kris (mest av skuld gentemot sina barn) och inte gick att ha en regelbunden relation med, så jag gjorde slut.
    Trots att barnen visste att det var mig han skiljde sig för berättade han inte för dem att vi hade en relation förrän alldeles nyligen. Detta gjorde han för att jag då lämnat honom igen då upplägget inte fungerade för mig. Saker vi bestämt ställdes tex in då barnen kom förbi spontant, även om det inte var ”hans” vecka. Sedan höll han inte tidsgränsen för när han lovat berätta för barnen – något jag förlitat mig på och hoppats att han skulle göra.
    Jag har hela tiden betonat min ålder och att jag vill ha familj och ett eget barn. Det har han sagt att han vill och han blir desperat när jag gör slut med honom. Men han är så rädd för att förlora sina barns kärlek och att göra så att de mår dåligt. Jag respekterar det, men jag vill ju inte vara olycklig själv – jag vill ha en relation där vi bor ihop och har en vardag tillsammans.
    Jag vill gärna lära känna barnen. Jag kan tänka mig att, de veckor barnen är där, sova tillsammans med honom på bäddsoffa i vardagsrummet, då han bara har en liten trea och jag en ännu mindre lägenhet– innan vi skaffar en gemensam lägenhet.
    Jag läser på nätet om nya flickvänner som benämns som häxor. Jag tror inte att jag är en sådan – men det är ju bara jag som har ansvar för min egen lycka och jag har inte träffat barnen.
    Han har nyligen frågat dem om de vill träffa mig och de har sagt nej. Han är frustrerad för han älskar mig.
    Jag är medveten om att sådana här situationer tar tid och jag förstår hans dilemma. Men jag har ju ett eget dilemma: jag har inga egna barn och vill gärna ha, och om han nu vill göra detta med mig som han säger, måste han ju göra något nu och inte om ett år. Jag tycker det är bra att han respekterar sina barns viljor. Men då han är ganska dålig på att kommunicera undrar jag samtidigt om han skulle kunna resonera med dem på ett annat sätt, de är ju ganska stora – och att vara med mig verkar ju viktigt för honom.
    Jag har blivit ihop med honom igen för fjärde gången nu. Men tiden går och jag känner mig för tillfället mer arg / frustrerad/ledsen än kär och funderar på om det kanske inte fungerar? Den tillit jag haft har börjat naggas i kanten – det jag inte ser händer litar jag inte på kommer hända.
    Det kanske blir för svårt? Jag känner mig dum för att jag trott så mycket på det här och på honom. Kanske har han denna karaktären – att han liksom slingrar sig och lovar saker, då han är för feg för att lägga alla korten på bordet?
    Eller ska jag bara köra på med honom och försöka få ett barn?
  2. 1
    Hur mycket orkar kärleken? Jag är en 37-årig kvinna som har en relation sedan drygt 1,5 år med en några år äldre man som har två tonårsbarn, 14 och 18, från ett långt äktenskap.
    Han skiljde sig för att vara med mig. Efter några veckor flyttade han tillbaka till sin familj pga skuldkänslor, varpå han bodde där någon månad för att sedan skilja sig på riktigt.
    Vi var då tillsammans fyra månader, innan han fick en kris (mest av skuld gentemot sina barn) och inte gick att ha en regelbunden relation med, så jag gjorde slut.
    Trots att barnen visste att det var mig han skiljde sig för berättade han inte för dem att vi hade en relation förrän alldeles nyligen. Detta gjorde han för att jag då lämnat honom igen då upplägget inte fungerade för mig. Saker vi bestämt ställdes tex in då barnen kom förbi spontant, även om det inte var ”hans” vecka. Sedan höll han inte tidsgränsen för när han lovat berätta för barnen – något jag förlitat mig på och hoppats att han skulle göra.
    Jag har hela tiden betonat min ålder och att jag vill ha familj och ett eget barn. Det har han sagt att han vill och han blir desperat när jag gör slut med honom. Men han är så rädd för att förlora sina barns kärlek och att göra så att de mår dåligt. Jag respekterar det, men jag vill ju inte vara olycklig själv – jag vill ha en relation där vi bor ihop och har en vardag tillsammans.
    Jag vill gärna lära känna barnen. Jag kan tänka mig att, de veckor barnen är där, sova tillsammans med honom på bäddsoffa i vardagsrummet, då han bara har en liten trea och jag en ännu mindre lägenhet– innan vi skaffar en gemensam lägenhet.
    Jag läser på nätet om nya flickvänner som benämns som häxor. Jag tror inte att jag är en sådan – men det är ju bara jag som har ansvar för min egen lycka och jag har inte träffat barnen.
    Han har nyligen frågat dem om de vill träffa mig och de har sagt nej. Han är frustrerad för han älskar mig.
    Jag är medveten om att sådana här situationer tar tid och jag förstår hans dilemma. Men jag har ju ett eget dilemma: jag har inga egna barn och vill gärna ha, och om han nu vill göra detta med mig som han säger, måste han ju göra något nu och inte om ett år. Jag tycker det är bra att han respekterar sina barns viljor. Men då han är ganska dålig på att kommunicera undrar jag samtidigt om han skulle kunna resonera med dem på ett annat sätt, de är ju ganska stora – och att vara med mig verkar ju viktigt för honom.
    Jag har blivit ihop med honom igen för fjärde gången nu. Men tiden går och jag känner mig för tillfället mer arg / frustrerad/ledsen än kär och funderar på om det kanske inte fungerar? Den tillit jag haft har börjat naggas i kanten – det jag inte ser händer litar jag inte på kommer hända.
    Det kanske blir för svårt? Jag känner mig dum för att jag trott så mycket på det här och på honom. Kanske har han denna karaktären – att han liksom slingrar sig och lovar saker, då han är för feg för att lägga alla korten på bordet?
    Eller ska jag bara köra på med honom och försöka få ett barn?
  3. Medlem sedan
    May 2005
    #2
    Separationer är många gånger komplicerade och ganska ofta mer komplicerade än man inser innan. Det är på många sätt en sorg som måste bearbetas, även om man är den som väljer att lämna och till och med om man är helt övertygad om att det är rätt och faktiskt mår bra av det. Att tugga sig igenom en sorg tar tid. Man brukar ofta säga att man behöver ett år för att ha bearbetat den så att man kan gå vidare. Visst finns det skillnader mellan både sorgens karaktär, orsak och mellan individer, men man ska inte underskatta att allt har en bearbetningsprocess som inte går att skynda på hur som helst.

    Den man du har träffat har en lång relation bakom sig och två tonårsbarn. Vore det inte mer alarmerande för dig om han helt samvetslöst bara kastade sig in i något nytt utan större hänsyn till dem än som det är nu? Tänk på att i synnerhet barnen inte varit med i någon process som ledde fram till separationen och än mindre har något med en ny kärlek att göra. De ligger efter i hela processen. Försöker man skynda på barnen i den så är risken mycket stor att det slår slint.

    Det handlar inte om att du är en häxa. Det handlar nog snarare om att de inte jobbat sig fram till acceptans innan de ställs för saker att ta ställning till som är jobbiga för dem. Jag tror att den här mannen inser det, men utsätts för krav från din sida som kastar honom hit och dit i lojaliteterna.

    För dig verkar ett eget barn ligga högst upp på agendan. Just nu är det nog bland det sämsta du kan göra för alla inblandade. Barn sätter man till världen när livet är stabilt och nu verkar inget stabilt. Att använda ett barn med honom som någon slags vapen för att få honom att välja dig kommer med 99 procents sannolikhet inte att lyckas om det är din baktanke. Så nej, du ska verkligen inte köra på och försöka få ett barn med honom. Det låter som en riktigt dålig idé, tycker jag.

    Ska ni ta er vidare så måste ni förstås kommunicera. Ni måste hitta en väg framåt där alla respekteras. Inte alltid så lätt. Ett sätt är ju att ta hjälp av en familjerådgivare som kan ge er både tankehjälp och verktyg.
  4. 2
    Separationer är många gånger komplicerade och ganska ofta mer komplicerade än man inser innan. Det är på många sätt en sorg som måste bearbetas, även om man är den som väljer att lämna och till och med om man är helt övertygad om att det är rätt och faktiskt mår bra av det. Att tugga sig igenom en sorg tar tid. Man brukar ofta säga att man behöver ett år för att ha bearbetat den så att man kan gå vidare. Visst finns det skillnader mellan både sorgens karaktär, orsak och mellan individer, men man ska inte underskatta att allt har en bearbetningsprocess som inte går att skynda på hur som helst.

    Den man du har träffat har en lång relation bakom sig och två tonårsbarn. Vore det inte mer alarmerande för dig om han helt samvetslöst bara kastade sig in i något nytt utan större hänsyn till dem än som det är nu? Tänk på att i synnerhet barnen inte varit med i någon process som ledde fram till separationen och än mindre har något med en ny kärlek att göra. De ligger efter i hela processen. Försöker man skynda på barnen i den så är risken mycket stor att det slår slint.

    Det handlar inte om att du är en häxa. Det handlar nog snarare om att de inte jobbat sig fram till acceptans innan de ställs för saker att ta ställning till som är jobbiga för dem. Jag tror att den här mannen inser det, men utsätts för krav från din sida som kastar honom hit och dit i lojaliteterna.

    För dig verkar ett eget barn ligga högst upp på agendan. Just nu är det nog bland det sämsta du kan göra för alla inblandade. Barn sätter man till världen när livet är stabilt och nu verkar inget stabilt. Att använda ett barn med honom som någon slags vapen för att få honom att välja dig kommer med 99 procents sannolikhet inte att lyckas om det är din baktanke. Så nej, du ska verkligen inte köra på och försöka få ett barn med honom. Det låter som en riktigt dålig idé, tycker jag.

    Ska ni ta er vidare så måste ni förstås kommunicera. Ni måste hitta en väg framåt där alla respekteras. Inte alltid så lätt. Ett sätt är ju att ta hjälp av en familjerådgivare som kan ge er både tankehjälp och verktyg.
  5. Anonym
    #3
    Alltså, det är ingen tvekan om att Malinau har gett dig det "korrekta" svaret. "Skaffa inte barn förrän livet är stabilt" o.s.v.. Så skulle jag också ha skrivit om jag hade varit en professionell kuratortant i någon damtidning.

    ...MEN. Du är 37 år. Du vill ha barn. Möjligheten att få det tar slut inom c:a tre år. Det kan redan vara för sent om du har otur. Du har i vilket fall som helst inte många ägglossningar att förlora, innan du måste köra igång. Kanske vill du även hinna ge ditt barn ett syskon - och då borde du ha börjat för ett par år sedan för att ha något så när goda chanser.

    Du har alltså ingen tid kvar att leta efter den perfekte mannen och det perfekta förhållandet. Kanske finns det även faktorer i dig själv, i din livsstil, i dina omständigheter, som gör att det är mycket osannolikt att det ska hända? Eftersom du är 37 och det inte har lyckats hittills?

    Hur kommer ditt liv att arta sig om du inte har barn (och barnbarn så småningom), när du är 50, 70, 90..? Om det känns som en skrämmande och ödslig tanke, så bör du för din egen skull köra på nu. Strunt i vad andra tycker. Inget liv är perfekt, inget förhållande är perfekt. Många som ger förnumstiga moralråd lever inte själva heller i livslång kärnfamilj...

    Det värsta som kan hända är ju att du inte pallar med styvbarnen, och drar med ditt barn. Men då har ditt barn i alla fall en mamma som har längtat efter det, en pappa och två stora halvsyskon, och när stridslarmet har lagt sig kan det bli en bättre uppväxt än vad många andra barn har. Om du skulle gå nu och bli desperat om ett år eller två och skaffa barn på klinik, som så många kvinnor gör nu i det läget. så skulle det barnet få en mycket sämre, mer isolerad och sårbar livssituation med bara dig i hela världen.

    Så jag säger: kör på! Tänk även på, att dina styvbarn är så stora att det ändå är en begränsad tid nu som de kommer att bo hemma. 18-åringen kan flytta när som helst, 14-åringen kommer förmodligen snart att bli mer intresserad av kompisar, tjejer o.s.v. än att hänga med far och styvmor. Det hade varit mycket värre om de varit 4 och 8!!!
  6. 3
    Alltså, det är ingen tvekan om att Malinau har gett dig det "korrekta" svaret. "Skaffa inte barn förrän livet är stabilt" o.s.v.. Så skulle jag också ha skrivit om jag hade varit en professionell kuratortant i någon damtidning.

    ...MEN. Du är 37 år. Du vill ha barn. Möjligheten att få det tar slut inom c:a tre år. Det kan redan vara för sent om du har otur. Du har i vilket fall som helst inte många ägglossningar att förlora, innan du måste köra igång. Kanske vill du även hinna ge ditt barn ett syskon - och då borde du ha börjat för ett par år sedan för att ha något så när goda chanser.

    Du har alltså ingen tid kvar att leta efter den perfekte mannen och det perfekta förhållandet. Kanske finns det även faktorer i dig själv, i din livsstil, i dina omständigheter, som gör att det är mycket osannolikt att det ska hända? Eftersom du är 37 och det inte har lyckats hittills?

    Hur kommer ditt liv att arta sig om du inte har barn (och barnbarn så småningom), när du är 50, 70, 90..? Om det känns som en skrämmande och ödslig tanke, så bör du för din egen skull köra på nu. Strunt i vad andra tycker. Inget liv är perfekt, inget förhållande är perfekt. Många som ger förnumstiga moralråd lever inte själva heller i livslång kärnfamilj...

    Det värsta som kan hända är ju att du inte pallar med styvbarnen, och drar med ditt barn. Men då har ditt barn i alla fall en mamma som har längtat efter det, en pappa och två stora halvsyskon, och när stridslarmet har lagt sig kan det bli en bättre uppväxt än vad många andra barn har. Om du skulle gå nu och bli desperat om ett år eller två och skaffa barn på klinik, som så många kvinnor gör nu i det läget. så skulle det barnet få en mycket sämre, mer isolerad och sårbar livssituation med bara dig i hela världen.

    Så jag säger: kör på! Tänk även på, att dina styvbarn är så stora att det ändå är en begränsad tid nu som de kommer att bo hemma. 18-åringen kan flytta när som helst, 14-åringen kommer förmodligen snart att bli mer intresserad av kompisar, tjejer o.s.v. än att hänga med far och styvmor. Det hade varit mycket värre om de varit 4 och 8!!!
  7. Anonym
    #4
    Vill berätta om min erfarenhet. Blev oplanerat gravid när jag var 37 år, hade inga barn sen tidigare. Pojkvännen ville inte ha barnet, men jag valde ändå att behålla. Pojkvännen accepterade ändå situationen, men har varit en sådär pappa. Jag känner skuld för att jag tvingade honom.
    Kan du inte inseminera eller adoptera på egen hand istället?
  8. 4
    Vill berätta om min erfarenhet. Blev oplanerat gravid när jag var 37 år, hade inga barn sen tidigare. Pojkvännen ville inte ha barnet, men jag valde ändå att behålla. Pojkvännen accepterade ändå situationen, men har varit en sådär pappa. Jag känner skuld för att jag tvingade honom.
    Kan du inte inseminera eller adoptera på egen hand istället?
  9. Anonym
    #5
    Fast pappan FINNS i alla fall. Han kan bli till hjälp för ditt barn i många situationer längre fram, som du inte ens kan föreställa dig ännu. Och det finns kanske en farmor, farfar, faster, farbror som bryr sig? Kusiner, som i alla fall i viss mån kan ersätta de syskon barnet inte fick?

    Ett inseminationsbarn med en ensamstående mamma blir MYCKET sårbart och utsatt. Det skulle jag absolut inte rekommendera någon att göra, faktiskt, det är inte juste mot barnet.

    Adoption är mycket svårt att få för en ensamstående. Det gick lättare att tag för att det fanns många oönskade flickor i Kina, som de hellre adopterade till ensamstående utomlands än tog hand som själva i landet. Men den trafiken är strypt nu. Dessutom är det bättre även för adoptivbarn att få komma till hela familjer. Om en ensamstående får adoptera idag så är det ofta ett barn som paren har ratat, typ svårt handikappat eller stort och oregerligt. Vilket kanske inte är så lätt för en ensamstående kvinna att ta hand om.
  10. 5
    Fast pappan FINNS i alla fall. Han kan bli till hjälp för ditt barn i många situationer längre fram, som du inte ens kan föreställa dig ännu. Och det finns kanske en farmor, farfar, faster, farbror som bryr sig? Kusiner, som i alla fall i viss mån kan ersätta de syskon barnet inte fick?

    Ett inseminationsbarn med en ensamstående mamma blir MYCKET sårbart och utsatt. Det skulle jag absolut inte rekommendera någon att göra, faktiskt, det är inte juste mot barnet.

    Adoption är mycket svårt att få för en ensamstående. Det gick lättare att tag för att det fanns många oönskade flickor i Kina, som de hellre adopterade till ensamstående utomlands än tog hand som själva i landet. Men den trafiken är strypt nu. Dessutom är det bättre även för adoptivbarn att få komma till hela familjer. Om en ensamstående får adoptera idag så är det ofta ett barn som paren har ratat, typ svårt handikappat eller stort och oregerligt. Vilket kanske inte är så lätt för en ensamstående kvinna att ta hand om.
  11. Medlem sedan
    May 2005
    #6
    Vad roligt att du fick användning för lösnäsan igen!
  12. 6
    Vad roligt att du fick användning för lösnäsan igen!
  13. Medlem sedan
    Aug 2011
    #7
    Haha, nämen...inte bara jag som såg?
  14. 7
    Haha, nämen...inte bara jag som såg?
  15. Medlem sedan
    May 2005
    #8
    Till och med jag såg, kan man säga. Så uppenbart var det.
  16. 8
    Till och med jag såg, kan man säga. Så uppenbart var det.
  17. En som älskar
    #9

    Tre år

    Jag vill påstå att det där snacket om att man behöver ett sorgeår inte stämmer.

    Räkna med tre år.

    Tre år tar det innan man läkt efter en separation. Min vän sade det till mig när jag var nyseparerad och jag blev nästan arg på henne. Inte ville jag krisa i tre hela år! Jag mådde väl ganska ok....trodde jag.

    Men nu, tre år efter separationen kan jag instämma. Tre år för att bli hel, landa som ensam/styvförälder och alltihop.

    Det är inget hinder att starta en ny relation under de tre sköra åren, tycker jag. Tvärtom, det kan hjälpa till i läkandeprocessen.

    Så mitt svar blir, ge honom tid. Han tar de bästa beslut han kan i nuvarande läge. Om du älskar honom så orkar du.

    Om du håller ut så kommer han att växa i sitt föräldraskap som skild förälder. Tänk vad han redan har gjort för din skull!

    Det hörs som att din stress och rädsla för att bli barnlös är mer drivande än kärleken till mannen. Och att drivas av rädsla är aldrig rätt.

    Vad säger att du inte blir barnlös om du lämnar honom....vi har inga garantier i livet.

    Du har nu en man som lämnade allt för din skull, ett stort Kärleksbevis. Det har jag aldrig fått uppleva utan tvärtom, jag lämnade men han ville inte längre när det blev allvar. En sorg jag inte helt kommit över även om jag nu faktiskt är lycklig med min nya man.

    Jag tycker att han är värd din lojalitet nu särskilt om han är mannen du vill ha.

    Det är inget som hindrar att ni parallellt bygger erat liv. Lägg grunden och försök få barn ändå. När barnet kommer så kommer det att vara älskat av alla ändå och bonus syskonen kommer att komma till er.

    I bland måste man bara leva.

    Det är så mycket värt att få leva med den man älskar. Vad säger att Du blir lyckligare med en annan man om än ni får hundra barn?

    Om du älskar, då ger du honom tid.
    Om han älskar, så kan ni samtidigt planera gemensamma barn.

    Lycka till, hoppas det blir bra för er!
  18. 9
    Tre år Jag vill påstå att det där snacket om att man behöver ett sorgeår inte stämmer.

    Räkna med tre år.

    Tre år tar det innan man läkt efter en separation. Min vän sade det till mig när jag var nyseparerad och jag blev nästan arg på henne. Inte ville jag krisa i tre hela år! Jag mådde väl ganska ok....trodde jag.

    Men nu, tre år efter separationen kan jag instämma. Tre år för att bli hel, landa som ensam/styvförälder och alltihop.

    Det är inget hinder att starta en ny relation under de tre sköra åren, tycker jag. Tvärtom, det kan hjälpa till i läkandeprocessen.

    Så mitt svar blir, ge honom tid. Han tar de bästa beslut han kan i nuvarande läge. Om du älskar honom så orkar du.

    Om du håller ut så kommer han att växa i sitt föräldraskap som skild förälder. Tänk vad han redan har gjort för din skull!

    Det hörs som att din stress och rädsla för att bli barnlös är mer drivande än kärleken till mannen. Och att drivas av rädsla är aldrig rätt.

    Vad säger att du inte blir barnlös om du lämnar honom....vi har inga garantier i livet.

    Du har nu en man som lämnade allt för din skull, ett stort Kärleksbevis. Det har jag aldrig fått uppleva utan tvärtom, jag lämnade men han ville inte längre när det blev allvar. En sorg jag inte helt kommit över även om jag nu faktiskt är lycklig med min nya man.

    Jag tycker att han är värd din lojalitet nu särskilt om han är mannen du vill ha.

    Det är inget som hindrar att ni parallellt bygger erat liv. Lägg grunden och försök få barn ändå. När barnet kommer så kommer det att vara älskat av alla ändå och bonus syskonen kommer att komma till er.

    I bland måste man bara leva.

    Det är så mycket värt att få leva med den man älskar. Vad säger att Du blir lyckligare med en annan man om än ni får hundra barn?

    Om du älskar, då ger du honom tid.
    Om han älskar, så kan ni samtidigt planera gemensamma barn.

    Lycka till, hoppas det blir bra för er!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar