Jag och min "sambo" har varit ett par i 3år.
Det har varit väldigt mycket från och till, dvs jag var inte så intresserad i början och sedan när han fångade mitt hjärta så lämnade han mig.. Han menade på att jag inte var den han sökte. Så har det hållit på det första året och det har satt sina spår och sår.
Han har velat att vi flyttar ihop medan jag har varit tveksam då jag inte velat förhasta mig. Detta även pga att vi båda har barn. Och dels för att det varit väldigt känsligt mellan honom och hans ex.
Nu har vi valt att flytta ihop men jag har än inte fått sålt min bostadsrätt och troligen kommer det dröja 2 månader till.
På något sätt är jag osäker än. Jag är rädd att det blir något konstigt igen och att jag står där med allt nerpackat, ingen bostadsrätt kvar och vet inte vart jag ska ta vägen.
Mycket kanske ligger i mig, att jag har svårt att lita på andra och att rädslan att ge allt av mig och sedan bara bli lämnad.. Det skrämmer mig.
Helt ärligt, så är jag rädd att han får kalla fötter och kommer på att han inte alls vill ha mig i sitt hem.
Denna oro påverkar mig givetvis. Jag tänker ofta på det och vet ju med mig att jag måste besluta snart, eftersom att min bostad ligger till försäljning och jag måste börja packa ihop och flytta mina möbler.
Frågan är om jag vågar göra detta... Kommer jag finna mig lugn och trygg med att bo ihop?
Det har ju varit en säkerhet i och med min bostad. Jag har vetat att jag bara kan åka hem till mitt om något blir strul eller tjafs.
Bor vi ihop så har jag ingenstans att ta vägen. Det är kanske det som är största oron.
Hur hade ni andra gjort i min situation?
1
Inte lita.. Jag och min "sambo" har varit ett par i 3år.
Det har varit väldigt mycket från och till, dvs jag var inte så intresserad i början och sedan när han fångade mitt hjärta så lämnade han mig.. Han menade på att jag inte var den han sökte. Så har det hållit på det första året och det har satt sina spår och sår.
Han har velat att vi flyttar ihop medan jag har varit tveksam då jag inte velat förhasta mig. Detta även pga att vi båda har barn. Och dels för att det varit väldigt känsligt mellan honom och hans ex.
Nu har vi valt att flytta ihop men jag har än inte fått sålt min bostadsrätt och troligen kommer det dröja 2 månader till.
På något sätt är jag osäker än. Jag är rädd att det blir något konstigt igen och att jag står där med allt nerpackat, ingen bostadsrätt kvar och vet inte vart jag ska ta vägen.
Mycket kanske ligger i mig, att jag har svårt att lita på andra och att rädslan att ge allt av mig och sedan bara bli lämnad.. Det skrämmer mig.
Helt ärligt, så är jag rädd att han får kalla fötter och kommer på att han inte alls vill ha mig i sitt hem.
Denna oro påverkar mig givetvis. Jag tänker ofta på det och vet ju med mig att jag måste besluta snart, eftersom att min bostad ligger till försäljning och jag måste börja packa ihop och flytta mina möbler.
Frågan är om jag vågar göra detta... Kommer jag finna mig lugn och trygg med att bo ihop?
Det har ju varit en säkerhet i och med min bostad. Jag har vetat att jag bara kan åka hem till mitt om något blir strul eller tjafs.
Bor vi ihop så har jag ingenstans att ta vägen. Det är kanske det som är största oron.
Det där låter verkligen inte bra. Man ska gå på sin magkänsla, och den verkar ju säga "nej" här. Överhuvudtaget ska man tänka sig för innan man bildar en styvfamilj. Det är ytterst sällan det kommer något gott av det. De jag känner som har levt i styvfamilj - antingen som barn eller som vuxna - har samtliga berättat negativa saker. Det har varit en glidande skala av irritation, vantrivsel och obehag kan man säga.
Är det inte mycket bättre att ni fortsätter att leva i era små familjer med var sina barn, och träffas bara du och han - utan att blanda in barnen - på era barnfria veckor eller helger?
2
Det där låter verkligen inte bra. Man ska gå på sin magkänsla, och den verkar ju säga "nej" här. Överhuvudtaget ska man tänka sig för innan man bildar en styvfamilj. Det är ytterst sällan det kommer något gott av det. De jag känner som har levt i styvfamilj - antingen som barn eller som vuxna - har samtliga berättat negativa saker. Det har varit en glidande skala av irritation, vantrivsel och obehag kan man säga.
Är det inte mycket bättre att ni fortsätter att leva i era små familjer med var sina barn, och träffas bara du och han - utan att blanda in barnen - på era barnfria veckor eller helger?
Och en annan tanke: om du och dina barn ska flytta in till honom, så kommer ni att vara dom som kommer som inkräktare, som ändrar på ordningen... Och du kommer att få stå ut med mycket som påminner om hans ex - hennes inredningslösningar, prydnadssaker, tavlor, mattor och gardiner som HON har valt... Du kan inte byta ut allt.
OM ni ska flytta ihop så är det mycket bättre att ni skaffar något gemensamt, där ni båda börjar från scratch med lika mycket att säga till om. Tänk även på att det måste vara större yta och fler rum för en styvfamilj, jämfört med en lika stor kärnfamilj. Eftersom styvsyskon inte lika naturligt delar på ytorna som riktiga syskon gör. De behöver kunna dra sig undan och vara för sig själva.
3
Och en annan tanke: om du och dina barn ska flytta in till honom, så kommer ni att vara dom som kommer som inkräktare, som ändrar på ordningen... Och du kommer att få stå ut med mycket som påminner om hans ex - hennes inredningslösningar, prydnadssaker, tavlor, mattor och gardiner som HON har valt... Du kan inte byta ut allt.
OM ni ska flytta ihop så är det mycket bättre att ni skaffar något gemensamt, där ni båda börjar från scratch med lika mycket att säga till om. Tänk även på att det måste vara större yta och fler rum för en styvfamilj, jämfört med en lika stor kärnfamilj. Eftersom styvsyskon inte lika naturligt delar på ytorna som riktiga syskon gör. De behöver kunna dra sig undan och vara för sig själva.
Förstår hur du menar och det är det som jag också är rädd och orolig över.
Dvs att vi (jag o mina barn) aldrig kommer känna oss som hemma, att vi kommer ha känslan att vi bara bor tillfälligt där.
Och sedan när det kommer till hans barn, att de kommer alltid se huset som mammas och pappas plus att de kommer känna att någon inkräktar i deras hem.
Man ska givetvis inte bara se problem men man bör vara uppmärksam på att det kan komma att bli problem. Problem som att hans barn kommer säga "måste Sofia och Sebastian bo här? Kan inte dem flytta någon annanstans!?"
Dels så får och bör han ha i åtanke att exet kanske inte finner det så trevligt att någon ny flyttar in i hennes gamla hem.
Nu har ju förvisso en ny kvinna flyttat in i det hem som jag och mina barns pappa hade men vi har ju varit separerade i 7 år och det bryr jag mig inte om längre.
Men för min nuvarandes ex är det nog mer känsligt.
Är så svårt sådant.
Har pratat med mina närmaste om detta och alla säger som du, dvs att man kan flytta ihop den dagen barnen flyttat ut inte innan.
För även om jag inte hade haft barn, så är jag en inkräktare som tar mammas plats och det är nog ganska vanlig känsla gör ett barn.
Så tänker säkert även mina barn om deras bonusmamma.
4
Svar Förstår hur du menar och det är det som jag också är rädd och orolig över.
Dvs att vi (jag o mina barn) aldrig kommer känna oss som hemma, att vi kommer ha känslan att vi bara bor tillfälligt där.
Och sedan när det kommer till hans barn, att de kommer alltid se huset som mammas och pappas plus att de kommer känna att någon inkräktar i deras hem.
Man ska givetvis inte bara se problem men man bör vara uppmärksam på att det kan komma att bli problem. Problem som att hans barn kommer säga "måste Sofia och Sebastian bo här? Kan inte dem flytta någon annanstans!?"
Dels så får och bör han ha i åtanke att exet kanske inte finner det så trevligt att någon ny flyttar in i hennes gamla hem.
Nu har ju förvisso en ny kvinna flyttat in i det hem som jag och mina barns pappa hade men vi har ju varit separerade i 7 år och det bryr jag mig inte om längre.
Men för min nuvarandes ex är det nog mer känsligt.
Är så svårt sådant.
Har pratat med mina närmaste om detta och alla säger som du, dvs att man kan flytta ihop den dagen barnen flyttat ut inte innan.
För även om jag inte hade haft barn, så är jag en inkräktare som tar mammas plats och det är nog ganska vanlig känsla gör ett barn.
Så tänker säkert även mina barn om deras bonusmamma.
Du litar inte på det här av någon anledning. Det enkla svaret är att så länge du inte litar på det här så ska du inte göra det. Det vore inte rätt mot någon inblandad. Risken att det inte blir bra är alldeles för stor. Vad det än är som behöver till för att du ska känna dig trygg och tillfreds så måste de lösas innan.
Det är ett stort steg för er alla och jag får lite intryck av att du redan ångrar dig. Det är ju ingen bra början.
5
Du litar inte på det här av någon anledning. Det enkla svaret är att så länge du inte litar på det här så ska du inte göra det. Det vore inte rätt mot någon inblandad. Risken att det inte blir bra är alldeles för stor. Vad det än är som behöver till för att du ska känna dig trygg och tillfreds så måste de lösas innan.
Det är ett stort steg för er alla och jag får lite intryck av att du redan ångrar dig. Det är ju ingen bra början.
Du skriver att han vill att ni flyttar ihop. Är han då beredd på att flytta till ett nytt boende själv? Om det är han som så gärna vill flytta ihop borde han vara motiverad till att flytta själv också. Då är det ingen som flyttar in till den andre, och ni blir mer jämbördiga.
6
Du skriver att han vill att ni flyttar ihop. Är han då beredd på att flytta till ett nytt boende själv? Om det är han som så gärna vill flytta ihop borde han vara motiverad till att flytta själv också. Då är det ingen som flyttar in till den andre, och ni blir mer jämbördiga.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
