Är jag för sträng?

[Anonym]

Jag börjar bli rädd för mig själv, mitt barn är överdrivet "lydig" och jag kopplar det direkt till att jag kanske är för hård/sträng mot honom. Han är 2,5år.

Jag ska ge exempel!
* Mitt barn stannar bredvid vattenpölen och "frågar"(mer en blick) om lov ifall han får gå i den om han inte har stövlar. Har han stövlar så vet han att det går bra. Säger jag nej så går han inte i den.

* När mitt barn tog mitt smyckeskrin, som han får titta i, så rev han ner en liten figur samtidigt som han inte plockade upp. Jag ropade att han skulle ställa tillbaka den men han kom inte. Jag tänkte inte plocka upp den men tjatade inte på honom heller, efter en stund sprang han dit och ställde tillbaka den, som att han inte kunde släppa det.

* Han städar oftast undan efter sig

Skit samma med exempel nu, han frågar nästan alltid om lov, lyssnar på vad jag säger och är sådär extremt lydig och enkel. Gillar inte ordet lydig, men det beskriver ärligt talat det hela bäst.

Är det bara en period? Han är ju livlig och tar för sig, härjar i lekparker, har kul på dagis, äter bra, leker glatt osv så han är ju inte dyster eller så. Vi har från start haft väldigt bra rutiner hemma (som såklart har förändrats med hans ålder) och vi har det mysigt och bra, tycker jag, men någonstans så känns det som att jag är för sträng!! Hur har han annars blivit såhär? Vart är den egna viljan? Vart är det där busiga, att springa i vattenpölen ändå bara för att det är så jävla kul, skit samma vad mamma säger! Jag är rätt hård och tror att jag behandlar honom som om han vore äldre ibland. Jag är så bestämd, t ex om han hackar gaffeln i bordet så säger jag "gör inte så för bordet kan gå sönder" han gör det igen och jag säger "nästa gång kommer jag ta gaffeln" och han gör det en tredje gång, och då tar jag alltid gaffeln om jag har sagt det. Och då får han skrika bäst han vill. Kan det vara därför som han lyssnar så?

Och till saken hör ju också att detta ger mig extra mycket dåligt samvete när jag tappar tålamodet och ryter till, eller när jag säger "snälla var tyst nån gång" när han upprepat samma sak tiotusen gånger trots att jag svarat honom. Men gud, hur kan jag säga så? "Han skapar sällan problem, gör sällan något dumt osv osv och så tappar jag tålamodet för ingenting.."

(Vill tillägga att han har sina utbrott emellanåt och är helt galen, otröstlig osv som alla barn, menar absolut inte detta som ett perfekta-mamman-inlägg, jag är verkligen fundersam på om det är normalt att en snart treåring kan vara så "lydig"??)

Och eftersom att jag är ny här och är van "familjeliv" sedan tidigare så måste jag bara tillägga ännu en grej så att inget missuppfattas, är det sommar och varmt och tiden finns så skiter väl jag i om han springer i vattenpölar med tygskor, men är det lite kyligare, man har ont om tid och skorna ska användas på dagis dagen efter så är det ett blankt nej. Jag säger inte nej "bara för att".

Har läst några trådar här och tycker denna sida känns mycket mer seriös! Hoppas på svar, och förlåt för megalångt inlägg!!

[Klunssmurfen]

Definiera sträng och hård, svårt att få en riktig bild av av det du skriver.


Det tar tid för en vuxens hjärna att vänja sej vid rutiner och det tar längre tid för barn, vardagsrutiner som dom ändå ska lära sej ska man vara noga med men det går.
Annars måste man tjata extra mycket, vilket i längden påverkar humöret hos både föräldrar och barn.

Säger till ett par gånger utan att vänta i flera minuter mellan och "nästa gång.." så får barnet själv välja om det ska sluta hugga med gaffeln eller mista den, alternativet är att tjata om det tills man blir förbannad och tar den ändå, vilket i längden påverkar humöret hos både föräldrar och barn.

Om han brukar få hoppa i vatten pölar känns det inte lika viktigt att göra det den gången han inte har stövlar, tjatar du bara gör han det ändå.
Det känns inte så viktigt att få hugga med gaffeln i bordet, tjatar du bara gör han det ändå.
Han städar för han har lärt sej det.

Vid 2.5 är föräldrarna fortfarande nästan allt för ett barn och tar efter en hel del men sen kommer dom att bli mer och mer självständig, kompisar och syskon kommer att få mer inflytande och han kommer att vilja göra saker som känns viktigare än att hoppa i vattenpölar och får större vilja att testa gränserna.

Barn vill inte ha tjatiga föräldrar men dom tar inte ansvar för att slippa konflikter, tar inte ansvar för att slippa tjat, har väldigt svårt att välja sina konflikter, lär sej inte tråkiga rutiner självmant.

Om du jämför med barn som får höra på tjat och gnäll hela tiden, är du sträng och hård eller tar rollen som vuxen så du slipper tjata och bråka?

[Anonym]

Tack för ditt svar! Det var ett tag sedan jag skrev inlägget och under tiden som gått har svaren på mina funderingar kommit av sig själv. Vad min känsla är, är att jag gjorde helt rätt! Sen har det ju självklart tillkommit nya frågetecken, men det hör ju till här i livet! Man blir aldrig fullärd och alla gör olika, så egentligen är det ju lite riskabelt att ställa frågor som kan ha tusen olika svar.
Tack för att du tog dig tid!

[Klunssmurfen]

Det finns alltid tusen svar, omöjligt att sätta sätta ej in i två personligheter från ett inlägg.
Man får läsa svaren med magkänsla.