Skrivet: 2016-01-29, 02:33
#1
Avundsjuka, HJÄLP (lång text)
Att det är okej för min partner (pappan till mitt ofödda barn) att gå ut med nya kollegor, träffa vänner, träffa folk, träffa sin familj och gå ut o dricka osv, medan jag sitter här med en fet mage och rullar tummarna. Jag försöker verkligen hitta hobbys, eller någonting att göra under dagarna så jag inte känner mig helt patetisk, men i slutet av kvällen sitter jag ändå och bara tänker på när han ska komma hem. Men när han väl är hemma så känns det som att vi behöver lite tid ifrån varandra ibland, att det blir för mycket liksom.
Har känt att ända sen jag blev gravid så har det varit hundratusen gånger svårare. Jag har velat fram och tillbaka, ska jag vara med honom eller inte? Är han verkligen man nog? Är han redo för det här?
Nej, han är inte redo, inte jag heller för den delen. Känns som att vi tog på oss ett ansvar som inte var gjort för oss. Ibland känns det som att han aldrig kommer klara det, med tanke på hans sätt att kolla tillbaka i tiden HELA TIDEN. Jag förstår inte honom när han berättar om sitt förflutna och vad han önskar att han gjort och inte osv, för jag tänker mer att om det hände så hände det, gjorde det inte det så gjorde det inte det.
Just nu vet jag inte om det är hormonerna, jag är inne i sista veckan av graviditeten, men jag vill bara gråta, vara deppad och har vid flera tillfällen tänkt "Fuck it, det är själviskt av mig att sätta ett barn på denna värld när inte ens jag vill vara här, let's just end it." (Jag vet, det låter fett töntigt, men jag har tänkt så) och jag är rädd för mig själv, att jag är så otroligt förstörd som människa och nu ska få ansvaret över en liten människa.
Varje gång han går ut och jag ser honom posta på facebook hur kul han har med sina nya polare som kommenterar och han kommenterar tillbaka osv så dör lite av mig inombords. Och JAG HATAR DET. Jag hatar mig själv för detta. Varför kan jag inte vara stänga av alla känslor? Eller avundsjukan i alla fall? Han har aldrig gett mig anledning till att misstro honom och jag tror verkligen inte han någonsin skulle vara med någon annan eller så. Han har egentligen bara ögon för mig, masserar mig nästan varje kväll, vilket han gjort nästan hela graviditeten, säger fina saker och visar hur exalterad han är för att få träffa bebis snart.
Men snälla hjälp honom genom att hjälpa mig för jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Någon annan med galen avundsjuka och deppkänslor som kan hjälpa mig ur ett hål här??
