Då jag är väldigt tidigt in i graviditeten har jag inte berättat för någon fler än sambon. Vill inte säga något till vänner/familj då jag inte riktigt vet någonting. Sambon föreslog dock att jag skulle prata med någon som haft barn eller är gravid för att växla tankar - Så... Här är jag.
Vi har varit sugna på barn till och från. Jag har väl varit den som varit mest peppad på det. Har varit jätteledsen då tidigare gravtest varit negativa (det senaste året). Och så kommer dagen då alla gravtest är positiva.
Jag förväntade mig det där man ser på film eller som man ofta kan höra bland vänner & bekanta; Man blir så otroligt lycklig och glad.
För mig blev det bara ett enda stort emotionellt kaos. Jag grät men inte av lycka utan av tomhet (tror jag). De senaste dagarna har pendlat mellan lyckorus över att det finns ett litet knyte i magen medan jag i andra stunden inte ens kan föreställa mig själv som förälder. Tanken av att vara gravid och få barn är så overklig, så långt ifrån min värld.
Jag vet att om jag gör abort kommer jag ångra det samtidigt som jag är LIVRÄDD över att ångra mig halvvägs in graviditeten. Då är det ju försent att göra något åt det och jag kommer bli en hemsk mamma.
I det stora hela vill jag ha barn.. Men jag vet ju ingenting. Jag är så himla osäker. Jag vet inte om man ska känna så här som jag gör med pendlingen av känslor. Jag vet inte om jag kommer bli en bra mamma och hur ska jag veta att jag verkligen vill det här?
1
Ska man må så här?? Hej allihopa!
Då jag är väldigt tidigt in i graviditeten har jag inte berättat för någon fler än sambon. Vill inte säga något till vänner/familj då jag inte riktigt vet någonting. Sambon föreslog dock att jag skulle prata med någon som haft barn eller är gravid för att växla tankar - Så... Här är jag.
Vi har varit sugna på barn till och från. Jag har väl varit den som varit mest peppad på det. Har varit jätteledsen då tidigare gravtest varit negativa (det senaste året). Och så kommer dagen då alla gravtest är positiva.
Jag förväntade mig det där man ser på film eller som man ofta kan höra bland vänner & bekanta; Man blir så otroligt lycklig och glad.
För mig blev det bara ett enda stort emotionellt kaos. Jag grät men inte av lycka utan av tomhet (tror jag). De senaste dagarna har pendlat mellan lyckorus över att det finns ett litet knyte i magen medan jag i andra stunden inte ens kan föreställa mig själv som förälder. Tanken av att vara gravid och få barn är så overklig, så långt ifrån min värld.
Jag vet att om jag gör abort kommer jag ångra det samtidigt som jag är LIVRÄDD över att ångra mig halvvägs in graviditeten. Då är det ju försent att göra något åt det och jag kommer bli en hemsk mamma.
I det stora hela vill jag ha barn.. Men jag vet ju ingenting. Jag är så himla osäker. Jag vet inte om man ska känna så här som jag gör med pendlingen av känslor. Jag vet inte om jag kommer bli en bra mamma och hur ska jag veta att jag verkligen vill det här?
Exakt så kan det kännas vännen!
Jag kände likadant! Och ibland känner jag tomhet å förvirring än idag. Gravid v 28 nu. Kan fortfarande inte känna glädjen trots att jag ser att min lilla tjej rör sig i magen.
Inga konstigheter alls.
En kollega sa till mig när jag berättade om mina känslor
" det är därför du e gravid i 9 månader för att du hjärnan och kroppen ska hamna i balans å acceptera det nya livet "
Oroa dig inte... jätte vanligt Med depression och nedstämdhet
Styrkekramar till dig !!!
2
Exakt så kan det kännas vännen!
Jag kände likadant! Och ibland känner jag tomhet å förvirring än idag. Gravid v 28 nu. Kan fortfarande inte känna glädjen trots att jag ser att min lilla tjej rör sig i magen.
Inga konstigheter alls.
En kollega sa till mig när jag berättade om mina känslor
" det är därför du e gravid i 9 månader för att du hjärnan och kroppen ska hamna i balans å acceptera det nya livet "
Oroa dig inte... jätte vanligt Med depression och nedstämdhet
Hej! Jag hade liknande känslor som du i början, ena stunden var jag superglad över att jag äntligen var gravid men ena stunden kände jag en tvivlande känsla över att jag inte skulle klara av det eller att det skulle hända något.... Att det verkade lite för bra för att vara sant! Men efter hand som tiden har gått så har de negativa tankarna försvunnit, när jag fick se vår lilla bebis i v13 första gången och sedan i v19 andra gången och vi fick bekräftat att de var en liten pojke som låg där inne så släppte paniken lite. Och sedan när jag började känna rörelse därinne så var det precis som att allt försvann och idag är jag i v25 och jag känner bara glädje. Det är såklart olika för alla och det finns nog ingen som känner samma sak genom sina graviditeter. Men jag tror att eftersom att du är så tidigt i din graviditet så kommer det nog släppa efter hand. Det är helt normalt att känna som du gör..... Har du pratat med en barnmorska om det?
3
Hej! Jag hade liknande känslor som du i början, ena stunden var jag superglad över att jag äntligen var gravid men ena stunden kände jag en tvivlande känsla över att jag inte skulle klara av det eller att det skulle hända något.... Att det verkade lite för bra för att vara sant! Men efter hand som tiden har gått så har de negativa tankarna försvunnit, när jag fick se vår lilla bebis i v13 första gången och sedan i v19 andra gången och vi fick bekräftat att de var en liten pojke som låg där inne så släppte paniken lite. Och sedan när jag började känna rörelse därinne så var det precis som att allt försvann och idag är jag i v25 och jag känner bara glädje. Det är såklart olika för alla och det finns nog ingen som känner samma sak genom sina graviditeter. Men jag tror att eftersom att du är så tidigt i din graviditet så kommer det nog släppa efter hand. Det är helt normalt att känna som du gör..... Har du pratat med en barnmorska om det?
Håller med alla andra, är i v 14 själv och har inte kunnat känna någon rikigt glädje än, men det kanske man inte måste göra heller. Man mår sisådär och det är så mycket annat som spökar. Mitt psyke är ett helt annat än innan.
Ang. rädslan över att vara en dålig förälder så vill jag påminna dig om att du har en partner så ni kommer vara två som delar på allt. När jag insåg att jag faktiskt inte skulle ta allt det jobbiga själv kändes det mycket lättare! Så enkelt egentligen (om man har en delaktig parner förstås).
Flera mammor har sagt att man får hata sin unge ibland, man får lämna den skrikande i ett annat rum för att själv kunna hämta andan och orka med. Man är inte en dålig förälder för det! Den perfekta mamman finns inte. Kram!
4
Håller med alla andra, är i v 14 själv och har inte kunnat känna någon rikigt glädje än, men det kanske man inte måste göra heller. Man mår sisådär och det är så mycket annat som spökar. Mitt psyke är ett helt annat än innan.
Ang. rädslan över att vara en dålig förälder så vill jag påminna dig om att du har en partner så ni kommer vara två som delar på allt. När jag insåg att jag faktiskt inte skulle ta allt det jobbiga själv kändes det mycket lättare! Så enkelt egentligen (om man har en delaktig parner förstås).
Flera mammor har sagt att man får hata sin unge ibland, man får lämna den skrikande i ett annat rum för att själv kunna hämta andan och orka med. Man är inte en dålig förälder för det! Den perfekta mamman finns inte. Kram!
Jag har pratat med bm och fick bekräftat att det är vanligt att man blir helt omställning uppi hjärnkontoret de första 12 veckorna.
Som tur är (!) slog det om veckan innan bm-besöket så känner mig rätt glad och lycklig över att vi väntar ett litet knyte! Det kändes bara så hemskt den första veckan.. Var väl en aning chockad också.
Nästa vecka har vi vårt första ul och längtar i massor! ♡
5
Jag har pratat med bm och fick bekräftat att det är vanligt att man blir helt omställning uppi hjärnkontoret de första 12 veckorna.
Som tur är (!) slog det om veckan innan bm-besöket så känner mig rätt glad och lycklig över att vi väntar ett litet knyte! Det kändes bara så hemskt den första veckan.. Var väl en aning chockad också.
Nästa vecka har vi vårt första ul och längtar i massor! ♡
Självklart är det en stor omställning för att blivande mammor, speciellt första gången kan jag tänka mig. Men va skönt att det har lagt sig nu för dig och att du kan njuta av tiden du har framför dig, och vänta bara tills ni har varit på ul..... den känslan är obeskrivlig.
Stort lycka till och njut nu
6
Självklart är det en stor omställning för att blivande mammor, speciellt första gången kan jag tänka mig. Men va skönt att det har lagt sig nu för dig och att du kan njuta av tiden du har framför dig, och vänta bara tills ni har varit på ul..... den känslan är obeskrivlig.
Åh, om du visste hur vanligt det är! Det är sällan som på film, verkligen inte. Jag mådde piss fram till v 16 och blev mest äcklad av ultraljudet - tyckte att det helt sjukt att något växte inuti mig. Känslorna går upp och ner, de SKA göra det skulle jag nästan vilja säga. Den stora livsomställningen som det innebär för med sig ett helt spektrum av känslor som man dels måste kunna hantera själv men också lära sitt barn att hantera. Jag hade inte känt så mycket längtan förrän nu, i v 34, då ser jag verkligen fram emot förlossningen mot att tidigare varit livrädd. Det är en process!
7
Åh, om du visste hur vanligt det är! Det är sällan som på film, verkligen inte. Jag mådde piss fram till v 16 och blev mest äcklad av ultraljudet - tyckte att det helt sjukt att något växte inuti mig. Känslorna går upp och ner, de SKA göra det skulle jag nästan vilja säga. Den stora livsomställningen som det innebär för med sig ett helt spektrum av känslor som man dels måste kunna hantera själv men också lära sitt barn att hantera. Jag hade inte känt så mycket längtan förrän nu, i v 34, då ser jag verkligen fram emot förlossningen mot att tidigare varit livrädd. Det är en process!
ser att det är ett år sedan du skrev men jag vill bara säga att jag känner så igen mig i det du skriver, jag har i stort sett haft panikångest, gråtit floder varje dag sedan jag plussade.
Så jag hoppas också på att det ska gå över så att ajg också kan börja glädjas åt min graviditet.
8
ser att det är ett år sedan du skrev men jag vill bara säga att jag känner så igen mig i det du skriver, jag har i stort sett haft panikångest, gråtit floder varje dag sedan jag plussade.
Så jag hoppas också på att det ska gå över så att ajg också kan börja glädjas åt min graviditet.
Jag hoppas att det går över för dig snart ♡ Det jag kan ge som råd är att prata, prata, prata! Prata med din barnmorska, familj/vänner eller någon annan du vet lyssnar.
9
Jag hoppas att det går över för dig snart ♡ Det jag kan ge som råd är att prata, prata, prata! Prata med din barnmorska, familj/vänner eller någon annan du vet lyssnar.
tack för ditt svar, känner mig så ensam
har bokat in tid hos psykolog nästa vecka
10
tack för ditt svar, känner mig så ensam
har bokat in tid hos psykolog nästa vecka
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Det kändes bara så hemskt den första veckan.. Var väl en aning chockad också. 
