Skrivet: 2016-05-02, 22:12
#1
Får utbrott på barnen
Hej alla!
Jag skriver här för att få skriva av mig lite och få höra era tankar/erfarenheter/råd.
Jag har en tre småttingar. De är 3 år, snart 2 år och 2 månader.
I vanliga fall har jag ett gott föräldrasjälvförtroende. Jag älskar dem så mycket, är jättejättestolt över dem och njuter av att vara mamma. Jag tycker inte att allt med barn är kul, tycker till exempel det är jättetråkigt att leka i lekparken och jag kanske inte har världens bästa tålamod jämt, men jag försöker så gott jag kan och försöker fokusera på det som är härligt och underbart. Allt är inte kul jämt, men jag älskar ändå småbarnslivet. Jag har en god relation till barnen. Vi är väldigt kärleksfulla mot varandra, säger förlåt, kramas och pussas mycket.
Men, jag har den senaste tiden, kanske 3 veckor tillbaka, varit så känslosam och arg och irriterad. Och inte nog med det, jag har verkligen betett mig som en dålig förälder också. Jag har varit lättretlig och jag kan inte riktigt förklara varför. Problemet är att detta resulterat i att jag har vääääldigt kort stubin och kan verkligen inte kontrollera mina känslor, får utbrott på barnen som jag sedan mår dåligt över.
I grund och botten är jag en känslosam person som har nära till känslor och lätt blossar upp. Detta är något jag fått lära mig att hantera i relation till barnen. Händer det någon gång då och då att jag "tappar det" när vi alla är trötta och hungriga, ja det må så vara, men nu händer det flera gånger om dagen varje dag! Det är som att jag går omkring på helspänn och minsta lilla grej från barnen får mig att explodera. Jag känner inte alls igen m själv, iallafall inte i förhållande till barnen! Känns som PMS som aldrig går över.
Saker som är jobbiga i vanliga fall, men som man liksom lär sig leva med som förälder, står jag verkligen inte ut med! Till exempel, min äldsta dotter vill vara med mig HELA TIDEN, och är min lilla svans. Helt plötsligt står jag inte ut med att hon hänger efter mig hela tiden. Imorse tvättade jag håret över badkaret och när jag vände mig om höll jag på att snubbla över henne för att hon lagt sig på golvet för att rita en teckning precis bakom mina ben. Jag fick ett utbrott på henne, fast jag kände på en gång att det var så sjukt onödigt. Och ikväll var jag ensam vid läggning och båda de äldsta var extremt gnälliga och trötta vid läggning. Min snart 2-åring gnällde hysteriskt över att det låg en filt i hans säng och när jag tog bort filten skrek och grät han över att han visst ville ha filten. Den här gången fick jag inte bara ett litet utbrott, utan jag fullkomligt tappade kontrollen, började skrika och slängde filten vid hans fötter.
Jag skrämde verkligen barnen och skämdes så himla mycket efteråt. När jag sen gick in och bad om förlåtelse och försökte säga att mamma betedde sig jättedumt och tröstade dem så kände jag bara att jag orkar verkligen inte längre. Jag beter mig som en liten barnunge, när de behöver en trygg och stabil mamma.
Mina barn är verkligen jättefina ungar, de är inte mer "jobbiga" än andra. De förtjänar INTE den här monstermamman de fått helt plötsligt. Varför mår jag såhär helt plötsligt? Jag har ju en 3-månaders också men vi får sova bra om nätterna och det har inte varit några svårigheter just med att få en ny bebis i familjen. Den andra barnen älskar henne och allt har fram tills nu varit lättsamt och gått över förväntan med tanke på hur tätt vi ändå har fått våra tre.
Är det någon som känner igen sig? Vad är det för fel på mig? Jag har haft depressiva perioder och varit utmattad i tonåren. Är det något sånt som spökar måntro. Det här är verkligen inte hållbart, barnen mår dåligt, jag mår dåligt...just nu är jag inte den mamma de behöver och det gör mig verkligen bedrövad, jag som älskar mina barn och älskar att vara mamma och är en ganska bra mamma egentligen. Har ni några tankar?