Får utbrott på barnen
Föräldraskap
  1. Medlem sedan
    May 2016
    #1

    Får utbrott på barnen

    Hej alla!
    Jag skriver här för att få skriva av mig lite och få höra era tankar/erfarenheter/råd.

    Jag har en tre småttingar. De är 3 år, snart 2 år och 2 månader.

    I vanliga fall har jag ett gott föräldrasjälvförtroende. Jag älskar dem så mycket, är jättejättestolt över dem och njuter av att vara mamma. Jag tycker inte att allt med barn är kul, tycker till exempel det är jättetråkigt att leka i lekparken och jag kanske inte har världens bästa tålamod jämt, men jag försöker så gott jag kan och försöker fokusera på det som är härligt och underbart. Allt är inte kul jämt, men jag älskar ändå småbarnslivet. Jag har en god relation till barnen. Vi är väldigt kärleksfulla mot varandra, säger förlåt, kramas och pussas mycket.

    Men, jag har den senaste tiden, kanske 3 veckor tillbaka, varit så känslosam och arg och irriterad. Och inte nog med det, jag har verkligen betett mig som en dålig förälder också. Jag har varit lättretlig och jag kan inte riktigt förklara varför. Problemet är att detta resulterat i att jag har vääääldigt kort stubin och kan verkligen inte kontrollera mina känslor, får utbrott på barnen som jag sedan mår dåligt över.

    I grund och botten är jag en känslosam person som har nära till känslor och lätt blossar upp. Detta är något jag fått lära mig att hantera i relation till barnen. Händer det någon gång då och då att jag "tappar det" när vi alla är trötta och hungriga, ja det må så vara, men nu händer det flera gånger om dagen varje dag! Det är som att jag går omkring på helspänn och minsta lilla grej från barnen får mig att explodera. Jag känner inte alls igen m själv, iallafall inte i förhållande till barnen! Känns som PMS som aldrig går över.

    Saker som är jobbiga i vanliga fall, men som man liksom lär sig leva med som förälder, står jag verkligen inte ut med! Till exempel, min äldsta dotter vill vara med mig HELA TIDEN, och är min lilla svans. Helt plötsligt står jag inte ut med att hon hänger efter mig hela tiden. Imorse tvättade jag håret över badkaret och när jag vände mig om höll jag på att snubbla över henne för att hon lagt sig på golvet för att rita en teckning precis bakom mina ben. Jag fick ett utbrott på henne, fast jag kände på en gång att det var så sjukt onödigt. Och ikväll var jag ensam vid läggning och båda de äldsta var extremt gnälliga och trötta vid läggning. Min snart 2-åring gnällde hysteriskt över att det låg en filt i hans säng och när jag tog bort filten skrek och grät han över att han visst ville ha filten. Den här gången fick jag inte bara ett litet utbrott, utan jag fullkomligt tappade kontrollen, började skrika och slängde filten vid hans fötter.

    Jag skrämde verkligen barnen och skämdes så himla mycket efteråt. När jag sen gick in och bad om förlåtelse och försökte säga att mamma betedde sig jättedumt och tröstade dem så kände jag bara att jag orkar verkligen inte längre. Jag beter mig som en liten barnunge, när de behöver en trygg och stabil mamma.

    Mina barn är verkligen jättefina ungar, de är inte mer "jobbiga" än andra. De förtjänar INTE den här monstermamman de fått helt plötsligt. Varför mår jag såhär helt plötsligt? Jag har ju en 3-månaders också men vi får sova bra om nätterna och det har inte varit några svårigheter just med att få en ny bebis i familjen. Den andra barnen älskar henne och allt har fram tills nu varit lättsamt och gått över förväntan med tanke på hur tätt vi ändå har fått våra tre.

    Är det någon som känner igen sig? Vad är det för fel på mig? Jag har haft depressiva perioder och varit utmattad i tonåren. Är det något sånt som spökar måntro. Det här är verkligen inte hållbart, barnen mår dåligt, jag mår dåligt...just nu är jag inte den mamma de behöver och det gör mig verkligen bedrövad, jag som älskar mina barn och älskar att vara mamma och är en ganska bra mamma egentligen. Har ni några tankar?
  2. 1
    Får utbrott på barnen Hej alla!
    Jag skriver här för att få skriva av mig lite och få höra era tankar/erfarenheter/råd.

    Jag har en tre småttingar. De är 3 år, snart 2 år och 2 månader.

    I vanliga fall har jag ett gott föräldrasjälvförtroende. Jag älskar dem så mycket, är jättejättestolt över dem och njuter av att vara mamma. Jag tycker inte att allt med barn är kul, tycker till exempel det är jättetråkigt att leka i lekparken och jag kanske inte har världens bästa tålamod jämt, men jag försöker så gott jag kan och försöker fokusera på det som är härligt och underbart. Allt är inte kul jämt, men jag älskar ändå småbarnslivet. Jag har en god relation till barnen. Vi är väldigt kärleksfulla mot varandra, säger förlåt, kramas och pussas mycket.

    Men, jag har den senaste tiden, kanske 3 veckor tillbaka, varit så känslosam och arg och irriterad. Och inte nog med det, jag har verkligen betett mig som en dålig förälder också. Jag har varit lättretlig och jag kan inte riktigt förklara varför. Problemet är att detta resulterat i att jag har vääääldigt kort stubin och kan verkligen inte kontrollera mina känslor, får utbrott på barnen som jag sedan mår dåligt över.

    I grund och botten är jag en känslosam person som har nära till känslor och lätt blossar upp. Detta är något jag fått lära mig att hantera i relation till barnen. Händer det någon gång då och då att jag "tappar det" när vi alla är trötta och hungriga, ja det må så vara, men nu händer det flera gånger om dagen varje dag! Det är som att jag går omkring på helspänn och minsta lilla grej från barnen får mig att explodera. Jag känner inte alls igen m själv, iallafall inte i förhållande till barnen! Känns som PMS som aldrig går över.

    Saker som är jobbiga i vanliga fall, men som man liksom lär sig leva med som förälder, står jag verkligen inte ut med! Till exempel, min äldsta dotter vill vara med mig HELA TIDEN, och är min lilla svans. Helt plötsligt står jag inte ut med att hon hänger efter mig hela tiden. Imorse tvättade jag håret över badkaret och när jag vände mig om höll jag på att snubbla över henne för att hon lagt sig på golvet för att rita en teckning precis bakom mina ben. Jag fick ett utbrott på henne, fast jag kände på en gång att det var så sjukt onödigt. Och ikväll var jag ensam vid läggning och båda de äldsta var extremt gnälliga och trötta vid läggning. Min snart 2-åring gnällde hysteriskt över att det låg en filt i hans säng och när jag tog bort filten skrek och grät han över att han visst ville ha filten. Den här gången fick jag inte bara ett litet utbrott, utan jag fullkomligt tappade kontrollen, började skrika och slängde filten vid hans fötter.

    Jag skrämde verkligen barnen och skämdes så himla mycket efteråt. När jag sen gick in och bad om förlåtelse och försökte säga att mamma betedde sig jättedumt och tröstade dem så kände jag bara att jag orkar verkligen inte längre. Jag beter mig som en liten barnunge, när de behöver en trygg och stabil mamma.

    Mina barn är verkligen jättefina ungar, de är inte mer "jobbiga" än andra. De förtjänar INTE den här monstermamman de fått helt plötsligt. Varför mår jag såhär helt plötsligt? Jag har ju en 3-månaders också men vi får sova bra om nätterna och det har inte varit några svårigheter just med att få en ny bebis i familjen. Den andra barnen älskar henne och allt har fram tills nu varit lättsamt och gått över förväntan med tanke på hur tätt vi ändå har fått våra tre.

    Är det någon som känner igen sig? Vad är det för fel på mig? Jag har haft depressiva perioder och varit utmattad i tonåren. Är det något sånt som spökar måntro. Det här är verkligen inte hållbart, barnen mår dåligt, jag mår dåligt...just nu är jag inte den mamma de behöver och det gör mig verkligen bedrövad, jag som älskar mina barn och älskar att vara mamma och är en ganska bra mamma egentligen. Har ni några tankar?
  3. Medlem sedan
    Dec 2015
    #2
    Hej Fanny! Först och främst låter det som att du är en jättefin mamma som tänker på dina barn, deras behov, som är mån om att kommunicera med dem och som söker stöd när du märker att det blir för mycket. Att ha tre barn är påfrestande. Oregelbunden sömn, matvanor och ingen tid för egen återhämtning gör att ens stresshanterings möjligheter försämras, man blir helt enkelt sämre att hantera påfrestande situationer ju mer "bollar man har i luften". Det är naturligt och många föräldrar, inklusive mig själv hamnar lätt där. Det blir bättre med tiden när det nya (tänker på nya barnet) har stabiliserat sig. Klängigheten hos äldsta kan sannolikt bero på att nytt barn tar ännu mer av mammas uppmärksamhet, men det kommer lägga sig när hon har vant sig. När jag läser det du skriver får jag dock tankar på att det kan vara tidiga tecken på depression som följd av långvarig stress och utmattning. Ett av symptom vid depression är just lättretlighet, sämre förmåga att stoppa aggressiva impulser och nedstämdhet. Om du har personer i ditt nätverk som kan avlasta en tid - be dem om hjälp. Som ex matlagning, ta ut ett/två av barnen på promenad så du kan ta en dusch och bara hinna ikapp egna tankar. Har dessa symptom hållit i sig mer än två veckor och förämras (dålig sömn, ingen aptit, svårt att koncentrera sig, gråter lätt tex) så är det dags att vända sig till din vårdcentral för att de ska kunna bedöma om det är depression och i så fall ska den behandlas (vilket är mycket lättare i tidigt stadium än om det går längre tid) Du är modig och stark som reagerar på att något inte stämmer, lita på den känslan och be om hjälp - antingen familj/vänner eller vården. Kram!
  4. 2
    Hej Fanny! Först och främst låter det som att du är en jättefin mamma som tänker på dina barn, deras behov, som är mån om att kommunicera med dem och som söker stöd när du märker att det blir för mycket. Att ha tre barn är påfrestande. Oregelbunden sömn, matvanor och ingen tid för egen återhämtning gör att ens stresshanterings möjligheter försämras, man blir helt enkelt sämre att hantera påfrestande situationer ju mer "bollar man har i luften". Det är naturligt och många föräldrar, inklusive mig själv hamnar lätt där. Det blir bättre med tiden när det nya (tänker på nya barnet) har stabiliserat sig. Klängigheten hos äldsta kan sannolikt bero på att nytt barn tar ännu mer av mammas uppmärksamhet, men det kommer lägga sig när hon har vant sig. När jag läser det du skriver får jag dock tankar på att det kan vara tidiga tecken på depression som följd av långvarig stress och utmattning. Ett av symptom vid depression är just lättretlighet, sämre förmåga att stoppa aggressiva impulser och nedstämdhet. Om du har personer i ditt nätverk som kan avlasta en tid - be dem om hjälp. Som ex matlagning, ta ut ett/två av barnen på promenad så du kan ta en dusch och bara hinna ikapp egna tankar. Har dessa symptom hållit i sig mer än två veckor och förämras (dålig sömn, ingen aptit, svårt att koncentrera sig, gråter lätt tex) så är det dags att vända sig till din vårdcentral för att de ska kunna bedöma om det är depression och i så fall ska den behandlas (vilket är mycket lättare i tidigt stadium än om det går längre tid) Du är modig och stark som reagerar på att något inte stämmer, lita på den känslan och be om hjälp - antingen familj/vänner eller vården. Kram!
  5. Medlem sedan
    Sep 2016
    #3
    Hur går det?
    Tänk på matvanor, det löser inget men blir värre om man fuskar med måltiderna.

    När du är lugn och sansad, försök att visualisera hur du ska hantera situationer och försök att ha det i bakhuvudet är du väl är där.
    När det blir för mycket, backa lite, slappna av och på igen.


    I övrigt har jag inga bra förslag.
    Depressiva perioder:
    Bipolär? något som inte gått till sej sen tonåren, bara inte lärt dej att hantera vardagen eller är det något i livet som du inte mår bra av?
  6. 3
    Hur går det?
    Tänk på matvanor, det löser inget men blir värre om man fuskar med måltiderna.

    När du är lugn och sansad, försök att visualisera hur du ska hantera situationer och försök att ha det i bakhuvudet är du väl är där.
    När det blir för mycket, backa lite, slappna av och på igen.


    I övrigt har jag inga bra förslag.
    Depressiva perioder:
    Bipolär? något som inte gått till sej sen tonåren, bara inte lärt dej att hantera vardagen eller är det något i livet som du inte mår bra av?
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar