Föräldrars roll i skolarbetet

[MaryT*]

http://www.aftonbladet.se/debatt/article23397839.ab

En lärare som vänder sig till föräldrarna och kräver att de engagerar sig mer i läxor och prov, och ingjuter i sina barn/tonåringar hur viktig skolan är.

Tror ni att en genomsnittsförälder är alltför oengagerad i sitt barns skolgång? Engagerar ni er mycket själva? Ställer ni krav på era barn/tonåringar vad gäller läxor/prov?

Här hemma har jag låtit barnen sköta det själv i stor mån. Ber de om hjälp med läxförhör o s v, så hjälper jag givetvis till. Och jag påminner om läxor och prov när jag vet att de har nåt sånt.
Men jag har aldrig haft nåt sånt "Du måste plugga minst en halvtimme varje kväll!". Därför att jag inte tror att det skulle funka på mina barn. Däremot har jag pratat mycket om vad man har att vinna på att plugga trots att man kanske redan tycker att man kan det man har i läxa/till prov. Jag har gett mig själv som ett dåligt exempel på att strunta i att plugga i högstadiet för att sen upptäcka att man inte har minsta studievana när man kommer till gymnasiet, därför att man bara flöt med tidigare.
Nu har sonen börjat nian och jag kommer nog att ligga på lite mer om läxor o s v, och påminna om att det är viktigt för att han ska kunna plugga det han verkligen vill plugga sen på gymnasiet/högskolan. Betygen räcker säkert till som det är nu, men det gäller ju att hänga med sen också. Och det gör man inte om man inte vet hur man pluggar och har vanan inne.

[Salladen]

Har inte läst artikeln men men grundinställning är att läxor ska bygga på repetition av saker man lärt i skolan och vara så pass enkla att barnet klarar det själv. Då behövs inte gnällas på föräldrar som är så poppis numera i skoldebatten
Vi har behövt ha alldeles för stort engagemang och ju undervisat ena sonen själva under de år då inget skolstöd funkade. Att skolinspektionen gav hård och svidande kritik var ju bra men under tiden tickade ju terminerna på och vi hade inget val än att undervisa på.
Vi har också behövt hjälpa dyslektikern mycket innan han fick hjälpmedel i våras.
Lillis går av sig själv och där har vi varit slarviga med läxdisciplinen. Han har väldigt lätt för sig så risken är att han får ett uppvaknande så småningom eftersom han varken har studieteknik eller vana att plugga.
Jag har alltid gillat att studera och har gjort det i omgångar under deras uppväxt. Jag hoppas väl mer att min positiva syn på att studera smittar.

[lisalina]

Skolan kan ju inte trolla.

För att någon ska lära sig måste den personen själv anstränga sig och där tror jag hela samhället brister lite nu för tiden. På alla nivåer. Ingenting ska vara jobbigt, vi hittar nya lösningar för att slippa vänta, göra allt tråkigt lite roligare och så vidare.

Jag (jobbar som lärare) tror att många elever skulle få det enklare i skolan om deras föräldrar hade en annan attityd till lärande och pratade lite mer om att man faktiskt måste anstränga sig ibland (inte bara i skolan!) och om barn tidigare mötte lite fler krav.

Jag tänker också att vi måste välja. Man kan inte både ha världens bästa skola och världens lägsta krav på eleverna. (Om vi nu vill ha världens bästa skola, det kanske vi inte vill, det finns ju också andra värden). För att lära sig läsa så måste man SJÄLV träna på att läsa. I början måste man nästan sitta ensam med en vuxen och ljuda sig igenom text tillsammans, det säger sig självt att 1-2 lärare på kanske 20 elever inte hinner det. Att läsa hemma en kvart om dagen som väl är den vanligaste lågstadieläxan ger eleverna så mycket. Inte för att det görs hemma eller kallas läxa, utan för att alla barn får en egen vuxen.

Vi måste välja mellan att uppfostra barnen till att vara världens medelpunkt och på att få en riktigt kvalitativ gruppundervisning. Någonting har hänt på 10-20 år, det är helt tydligt. Nu är det såå många barn som inte ens förstår varför de inte kan gå och dricka vatten under lärarens instruktion ("jag är ju törstig NU och du kan förklara för mig igen sedan") eller som tre gånger i rad kan fråga om instruktionen verkligen gäller dem också (t.ex. "ALLA ska plocka undan, oavsett om ni är färdiga, för nu måste vi passa lunchtiden". "Ska JAG också plocka undan, jag är ju inte klar??" och upprepa gånger tre). Barn som inte förstår varför de inte kan komma 10 min sent efter en rast. Och nu menar jag inte barn med svårigheter (en del behöver ju förberedas på övergångar och undanplockning, en annan sak förstås med dem) eller barn som har föräldrar som inte bryr sig, utan barn vars kärleksfulla välmenande föräldrar dragit "det kompetenta barnet" lite väl långt.

Vi kan inte heller ha världens mest kunniga elever om vi lägger kortast tid på att lära och träna. Har vi inte läxor måste vi kanske ha lite längre skoldagar. Precis som idrottsträning, den som tränar 4 gånger i veckan blir ju oftast duktigare än den som övar 2 gånger. Zlatan kom inte till toppen genom att "någon annan" fixade så han kunde dribbla.

Vi kan inte ha världens bästa idrottsundervisning när fem elever kommer utan idrottskläder till skolan varje lektion. Lågstadiet, då borde föräldrar ha koll. Nog kan alla glömma ibland, gör jag också, men fem elever per lektion?

Jag är inget stort fan av läxor och tycker att de om de finns ska vara av repetitiv karaktär, som att nöta in tabeller, eller öva läsflyt eller kanske läsa en roman. Men jag håller med artikelförfattaren att föräldrars inställning och attityd är viktig. Jag kan inte förstå hur man låter sin 8-åring gå på träning och sedan förklara i skolan att "han är för trött för läxan efteråt så vi läser bara tre dagar i veckan". Det handlar om 15 minuter (eller 10, eller 5. Bara läs en kort stund) för att visa ditt barn att man inte kan prioritera träningar före skolarbete.

Och när det gäller idrottsklubbarna kan jag inte vara mer enig med honom. Hur kan idrottsklubbar och kulturskolor tro att de står över skolan? Har flera gånger fått höra att klubben kräver att barnet är på träningen 14.00, så de måste sluta en kvart tidigare två dagar i veckan för att hinna. Något är på allvar fel om (några!) klubbar tror att det är ett rimligt krav att ställa...

[Salladen]

Jag håller med om det mesta du skriver . Men jag ser ingen motsats i att träna och klara skolan. Det finns ju en hel del forskning på att de som har en aktiv fritid också är de som klarar skolan bäst.
Men hallå finns det klubbar som vill korta av skoldagen till förmån för träning (!). Haha det har jag aldrig hört förut, men det förvånar mig inte .

[S-JJ]

Nej jag ställer inte krav på mitt barn vad gäller läxor och prov. De "krav" jag ställer handlar om att ta sig dit om inte sjukdom sätter stopp, ta del av undervisningen på sin nivå, ta ansvar för sin skolsituation genom att be om hjälp när han behöver och använda de extra resurser som finns att tillgå, och att berätta för berörda lärare eller annan skolpersonal när någonting inte känns bra.

När det gäller läxor så tycker jag att om det ska finnas ska det vara av sådan karaktär att det är möjligt för eleven att göra dem på egen hand. För vad man än tycker och önskar så kan inte alla få den hjälpen hemma av sina föräldrar och det ska inte drabba eleven ytterligare. Jag upplever också ofta att det är de elever som har det svårt i skolan som får mest läxor eftersom de inte lyckas tillgodoge sig önskad kunskap under skoltid vilket kan slå väldigt fel då dessa elever kan vara de som behöver sin fritid allra mest... Rent principiellt är jag inte helt emot läxor men jag tycker ofta de är av fel art, i fel omfattning och ofta används av lärarna för att slippa ta ansvar för att deras undervisning behöver förändras och anpassas för att eleverna ska nå kunskapsmålen.

[k1101]

När jag läser texten reagerar jag snarare så här:

Hur vore det om skolan - och det helst redan på lågstadiet - förmedlar att det inte är ok att komma för sent, speciellt inte dag efter dag, vecka efter vecka? Att det är respektlöst och störande för övriga om det hela första lektionen dräller in barn med några minuters mellanrum.

Att man själv som vuxen i skolan kan föregå med gott exempel genom att inte avbryta lektioner i onödan, lämna klassrummet och fingra på sin mobil medan man håller i en lektion? Just på den punkten såg jag de mest förfärande exempel under de timmar jag varit med mina barn i skoaln och slutade förvåna mig över att barnen också kände titt som tätt att de behövde lämna sina platser av alla möjliga och omöjliga märkliga anledningar. Jag kommer tydligen från en annan planet där det knappt ens förekom att elever lämnade klassrummet för toabesök under lektionstid.

Måste rektor och mentorer godkänna ledighet för semesterresor eller skulle man kunna vara mycket striktare på den punkten? Ska jag tveka om att begära ledighet för mina barn en dag per skolår om det snarare är regel än undantag att många är borta minst en vecka och att klassrummen i princip gapar tomma i anslutning till jullovet och inför sportlovet?

För egen del behöver jag knappast vara orolig att någon tycker att jag lägger mig för lite i mina barns skolgång... Vad andra föräldrar förmedlar till sina barn angående skolan, tycker jag att jag har svårt att påverka.

[MaryT*]

Jag gissar att din syn lätt smittar, ja.... Som förälder påverkar man nog sina barn mer än man kan ana, åt alla håll! Och i just det här sammanhanget är det ju positivt för dina barn!

[MaryT*]

Fast att försöka göra saker och ting roligare ser jag inget fel i - allt kan ju göras på många olika sätt och med olika syn på det. Så varför harva på på ett tråkigt sätt om det går att göra roligare?...

Däremot får man ju inse (och även förmedla till sina barn) att allt i livet ÄR inte roligt alla gånger, men en del saker måste göras ändå.

[MaryT*]

Fast det vettiga i det är ju att man ställer lagom höga krav på varje enskild unge. Jag kan ibland tycka att många inom skolvärlden på nåt vis verkar tro att alla går att stöpa i samma form. Vilket såklart inte går.
Jag har även ställt olika höga krav på mina barn dels sinsemellan, och dels inom olika områden, och vid olika tidpunkter. Vissa perioder kan man kräva mer av barnet, andra perioden får man nöja sig med det allra mest basala. Och det är ju lättare för oss som föräldrar att se än för en lärare med kanske 30 elever att hålla reda på. Därför har jag också ibland fått uttryckligen be lärare att lita på mitt omdöme när det gäller mitt barn, och vad som ska krävas av honom/henne just då. Något som inte alltid fallit i god jord, trots att de i nästa andetag predikar vikten av att man som förälder engagerar sig....

[MaryT*]

Absolut är det många vuxna inom skolans värld som borde fundera mer över vad de själva är för föredömen för eleverna.
Själv tycker jag att ALLA vi har ansvaret - både skolpersonal och föräldrar.

Det är nog svårt att direkt påverka andra föräldrar och vad de förmedlar till sina barn. Men frågan är viktig tycker jag, och blir det diskussion kan ju det leda till att fler funderar över saken. Och det är ju bra!

[k1101]

Absolut så att det är ett gemensamt ansvar - skola, föräldrar och även elever, lite det jag ville jag sagt. För egentligen vill jag inte alls raljera över lärarnas arbetsinsats - det finns väldigt många duktiga och engagerade lärare (och även annan skolpersonal), som har en alldeles omöjlig sits ibland - och tyvärr långt ifrån alltid en skolledning som backar upp dem.
Sedan hittar man tyvärr en del skräckexempel både bland personal och föräldrar. Är de bara tillräckligt få, så bör en skola som inte redan är på bristningsgränsen av sin förmåga kunna hantera det utan att allting havererar.
Diskussion behövs säkert. Problemet jag hade med texten att det blir lite mycket peka-ut på ett sätt som jag tror gör att de det gäller bara hamnar i försvarsställning och frågan är vad som är vunnet då. Men jag är inte säker på hur man når dem.

[MaryT*]

Ja, det där ensidiga pekandet med finger (från båda håll vill jag säga) leder ju sällan någonstans. Eller ja, alltså ibland är det ju toppenbra med tydligt fingerpekande. Men då i ett enskilt fall - inte sådär allmänt om föräldrar som grupp eller om skolpersonalen som grupp.

En väg kanske hade varit om läraren som skrev texten kunde ha varit mer tydlig med att det även kan göras mer från skolans håll. Att liksom se det hela från lite olika vinklar.

[k1101]

Ja precis - en fingervisning om att det finns brister även på annat håll eller att han är medveten om att det även finns goda exempel hade hjälpt en hel del. Sedan att peka ut idrottsföreningar som en problemfaktor i sammanhanget verkar ju horribelt. Har aldrig hört talas om att man från deras håll skulle jobba emot skolan. Så klart det kan finnas någon enskild stolle som tycker föreningslivet går före allt annat även för utövarna som har en skola att sköta, men det måste väl ändå höra till de absoluta undantagen och inget som rättfärdigar att man drar in dem i diskussionen. Snarare är det väl så att många barn lär sig en hel del om att fungerar i grupp och disciplin genom idrottsföreningarna och deras ledare.

[lisalina]

Håller helt med om att det inte finns motsättning mellan skola och träning. Ledsen om jag var otydlig! Ofta är det ju som du säger tvärt om att de som tränar presterar bättre.

Men det finns ett gäng föräldrar som verkar tycka att det finns en motsättning och att det är skolan som ska backa. De säger (inför barnen) ungefär "eftersom Pelle har fotboll tre kvällar i veckan så läser vi inte de kvällarna". Och nu pratar vi 7-9 år gamla barn som har en läxa (på tid, inte antal sidor) som tar 10-15 minuter.

Och japp, sådana idrottsklubbar finns. Har inte själv pratat med klubbarna, men hört föräldrar hävda att barnen kan bli avstängda från träningen om de inte passar tiden, oavsett om skolan slutat eller inte.

[lisalina]

Det svåra är att i en grupp kan man inte alltid få det på SITT roligaste sätt alla gånger. Självklart försöker (de allra flesta) lärare göra lektionerna roliga och intressanta, men då alla barn tycker att olika saker och arbetssätt är roliga måste man kompromissa och det ofta.

Det finns helt enkelt väldigt många barn som inte kan "ta" att lektionen just idag ser ut just så här, för de är så vana att få bestämma väldigt mycket. I en familj på kanske 4-6 personer finns mycket mer utrymme att bestämma och välja än i en grupp på kanske 25, i en skola med kanske 300 personer.

Jag tror faktiskt att många barn (och vuxna...) skulle behöva träna på att ha lite tråkigt ibland. Åka bil mer än 30 minuter utan ipad, flyga utan att se film, vänta på bussen utan Instagram osv. Självklart ska man försöka göra livet så roligt och trivsamt som möjligt på det stora hela, men jag tror inte att det blir så trivsamt i längden om man inte kan hantera väntan och tristess. Framför allt blir det trist för dem runt omkring. Fråga bara de barn som följer instruktioner hur kul det är att vänta 10 minuter på att klasskompisarna "lekt klart" och behagar komma in från rast/städa undan/vara tysta...

[mandelblomma]

Rent generellt förmedlar vi att vi finns här som stöd om de behöver men vi är också såklart med rent förebyggande! Nu har barnen läxor vilket jag egentligen är skeptisk till så där överlag. Eller jag anser att det finns rätt många ogenomtänkta riktigt dåliga läxor och de är dem jag ifrågasätter .
Vi pratar mycket både med de små och de stora om vinster att läsa och ha en utbildning som leder till ett jobb man trivs på. Samtidigt så stöttar vi deras val av att börja jobb efter gymnasiet ( de stora) bara man har ett jobb och någon form av inkomst. Jag förmedlar också att man kan plugga senare i livet. Där är vi ju exempel både jag o maken eftersom vi pluggar av och till nu med ☺

[lisalina]

Måste man förmedla till vuxna människor att det inte är OK att vara sen till skolan var och varannan dag? För det är vuxna människor som bestämmer och ansvarar över sina lågstadiebarn. Inte är det OK att skälla ut 7-åringar för att föräldrarna inte kan lämna i tid, det är ju inte deras fel. Jag har återkommande meddelat vårdnadshavare till barn som är sena och vad mer menar du att skolan ska göra? Ska rektorn behöva ringa och meddela föräldrar att det inte är OK att vara sen? På allvar, tror folk att det ÄR okej att vara sen om man inte får personliga samtal om det? Om det är så finns nog en del av svaren på skolkrisen där.

Har ju inte varit på samma lektion som du och kanske var den förfärlig. Men känner ändå att jag måste flika in att det kan finnas helt legitima skäl att både använda telefon och lämna rummet. Många använder telefonen för att fotografera i pedagogiskt syfte, kolla av mejlen om datorn är upptagen av t.ex. en film och man akut behöver samordna en rastvakt för att någon är sjuk eller googla fram svaret på en fråga en elev ställer. Surfa eller messa av privata anledningar är förstås inte OK under lektion. Lämnar man rummet kan det vara för att man måste byta ett ord med en annan vuxen (t.ex lämna över information om en elev och informationen behöver ut innan den andra vuxna möter eleven) eller för att ringa en förälder som glömt sjukanmäla.

[MaryT*]

Att klara av att ha tråkigt och göra ingenting, det håller jag verkligen med om att fler borde bli bättre på.
Men det var ju inte riktigt det du skrev i ditt förra inlägg. Där kritiserade du (som jag förstod det) att "ingenting ska vara jobbigt, vi hittar nya lösningar för att slippa vänta, göra allt tråkigt lite roligare och så vidare.". Och det var det jag kommenterade.

[MaryT*]

Fast nu ser du sådär ensidigt på det tycker jag, som det diskuterats i tråden att det är tråkigt att det görs.
Man kan ju vända på saken också och säga t ex att "Måste man förmedla till vuxna människor (lärare) att barn är individer och ska behandlas därefter?". Och att barnen inte kommer in i tid från rasten är ju något som skolan får ta tag i. Föräldrarna är ju inte där. Ska rektorn behöva meddela dig att det inte är ok att barnen kommer in försent från rasten?

Det handlar ju inte om att bara föräldrar gör fel, eller att bara skolan gör fel. Det handlar om individer och olika situationer. Jag tycker att du förenklar det hela lite väl och ser det bara från "ditt" håll som lärare.

[k1101]

Ja det är exakt det du beskriver som var vanligt förekommande på mina barns lågstadieskola också. En handfull barn som mer eller mindre konsekvent kom för sent och så ytterligare en del som kom för sent rätt ofta. Skolan bad föräldrarna gång på gång om ändring utan resultat och övriga klassen fick sina första lektion i princip dagligen upphackat. Jag tror ju snarare att det hade behövts något i stil med att om man inte är på plats i tid så släpps man inte in i klassrummet, där man stör ordningen för övriga 20 förrän till nästa lektion. Inte säkert att det leder till ändring hos de som notoriskt kommer för sent, även om det så klart hade varit önskvärt, men däremot får ju övriga lite mer lugn och ro. Jag vill ju inte tänka på hur en del föräldrar reagerar när deras barn utstått för "denna behandling" och det är naturligtvis ingen smäll som lärarna skulle behöva ta utan där en stark rektor behöver gå in och försvara sin personal och sina regler. Jag ser ju också det hopplösa i att lärare år efter år vädjar till en grupp föräldrar som bevisligen inte bryr sig.

Jo det kan finnas legitima skäl till att använda telefonen och hade det varit en engångsföreteelse eller hade jag inte sagt något om det heller och även för en annan personal att knacka på under pågående lektion kan vara nödvändigt, men det jag såg vid flera tillfällen gav snarare inrycket av dålig organisation som de enskilde läraren knappast kan lastas för, men även en del oprofessionellt agerande. Annars borde det inträffa vid ett fåtal tillfällen och inte precis hela tiden vilket jag tyvärr upplevde. Och även när varje enskilt avbrott verkar befogat kan man ju ställa sig frågan om det inte finns andra lösningar som ger bättre arbetsro för såväl läraren som eleverna, när dessa befogade(?) avbrott hopar sig så att det under vissa lektioner aldrig gick mer än 5 minuter innan nästa avbrott. Ser som tur är stor skillnad på mina barns nuvarande skola (mellanstadiet) och även hur man hade organiserat arbetet på skolan i Tyskland som mina barn besökte under en termin. Även där var det barn som skulle gå iväg till specialpedagog för extra stöd eller arbete i liten grupp osv men jag upplevde aldrig att detta eller sena ankomster tilläts gå ut över undervisningstiden på samma sätt som jag tyvärr upplevde i skolan i vårt närområde. När det gäller lågstadieskolan var det dock tydliga brister i ledarskapet, där jag tror att mycket fungerade så pass bra som det ändå gjorde endast tack vare ett antal erfarna lärare som sedan länge lärt sig klara ut så mycket som bara möjligt utan rektorns inblandning. Samtidigt som bristen på ledarskap som pågått länge till slut märks i allt fler sammanhang, trots enskilda individers försök att täcka upp de brister som uppstår.