Precis som med vuxna så KAN det ju ibland vara så att barn sinsemellan förstorar upp saker, gör en höna av en fjäder.
Men samtidigt, det där är ju dina pojkars upplevelse och den måste man ta på allvar. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man uppmuntrar tankegångarna s a s, utan mer att man lyssnar till _varför_ de anser att det är som det är. Vad de grundar sina slutsatser på.
Att ta upp det med personalen på skolan är ju inte heller tokigt, så länge man gör det på ett konstruktivt vis.
För ÄR det så att killarna särbehandlas negativt så är det ju inte ok på något vis alls. Det är ju få som skulle säga till tjejer att "Äsch, strunta i att du blir tafsad på av klasskompisarna/kallad hora/whatever, lyssna bara på vad läraren säger och så är det bra med det!". För mig handlar det om att lära sitt barn att stå upp för sig själv och inte acceptera en orättvis behandling. Man behöver inte bråka eller ställa till en scen för det, man kan uppmärksamma det på olika vis.
Min son är 15. Häromsistens kom han hem och berättade att en lärare hade sagt till honom och hans kompis att de skulle vara tysta medan de arbetade. Och det hade ju varit ok - om det inte var så att det satt flera andra som inte ens hade tagit upp böckerna än, och lät bara några meter bort. Sonen hade då påpekat det. "Varför säger du till oss som sitter och jobbar, börja med att säga till dem som inte ens fått upp böckerna.". För ok, sonen och hans kompis satt och småpratade, men de jobbade samtidigt.
Läraren hade faktiskt kommit och bett om ursäkt sen.
Men jag skulle nog i första hand diskuterat med pojkarna om jag var du. De hade fått berätta om situationer, och så kunde vi gemensamt spånat om hur de hade kunnat agera själva, vad de hade kunnat säga där och då för att på ett konstruktivt sätt visa på orättvisan. Därför att såna situationer kommer de att stöta på under hela livet, och det kommer inte alltid att finnas en mamma som kan styra upp det.
Mitt i-landsproblem är att nu har jag väldigt bråttom till bussen
.
