Jaha nu är man lonley.
Dagen började bra - men jag visste precis hur den skulle sluta.
Jag kan detta.
Pappa J har aldrig vart borta och barnen då vart som vanligt, nix pix. Direkt så blir de som de där agressiva resistorerna i Niocorette reklamen.
Phu.
Så dagen idag har mest bestått av gap och skrik. Inte ens när morfar kom förbi vart de nöjda. Nu sitter de iaf här på golvet och leker själva. Ta i trä.
Mitt knä har inte vart ledig många sekunder idag, och speciellt om den ena sitter där så bara måste ju den andra dit direkt. Älskade hjärtegryn..
Vore ju mysigt om de bara ville sitta i knät, eller iaf blev nöjda när de hamnar i knät - men så är ju icke fallet tyvärr. Nej, när man väl hamnar i knät ja då ska man böka och "slänga sig baklänges" så det verkar som om man innerst inne bara vill ner på golvet MEN gud benåde den som gör detta.

Dom måste ju känna på sig nått, eller snarare måste jag skicka ut några "känslor" som gör att dom blir lite sådär extra mammiga och sura om vartannat.
Jag undrar bara när jag gör detta - och hur. För det skulle jag vilja sluta med på direkten.

Ja.
Så ser det ut än så länge.
Var väl för övrigt mycket dum som dammade hela huset idag, ryggen är halvt om halvt trasig nu. Suck. Men det behövdes ju så vad skulle man göra.
Nu kommer iaf snart min kära moder hit. Får se vad vi kan tänkas hitta på, en bra film skulle vara toppen. Men jag vet ärligt inte ens om jag orkar. Gah.

Pappa J ringde iaf vid fyra.
Mys.
Vi saknar honom allihoppa redan, tragiskt men sant. Hoppas flygresan går bra för dom nu. Oj, nu kom en klängapa vid namn Jolie så lär avsluta här.
Vi hörs! Hoppas ni alla haft en lite bättre dag än mig för övrigt.