SÖNDAG 23/11

Vattenavgång kl 09.00 hemma precis efter jag skrivit ett blogginlägg. Humor.

Kom in till förlossningen ca 10.30 – inga värkar.

 

Undersökning och efter ca 1 h med Ctg blir vi uppskickade till avd. 86 för inväntan på värkar.

Avdelning: 86

Ligger med Ctg och vilar, vill åka hem och invänta värkar där men det får vi inte. Förlossningsläkaren avråder oss. Ligger nära Jesper och försöker sova – minns att jag kände mig rädd.

Kanske skulle jag bli tvungen att sova här själv när jag mår såhär. Men bara av hans närhet vart jag lugn. - Det löser sig säkert.

 

Får tillslut iaf lov att ”gå runt” på sjukhuset, så vi bestämmer oss för att smyga hem och hämta lite mer grejer. Är borta ca 1.5 h innan vi kommer tillbaka.

Klockan är då ca 15.00 -Inga värkar än.

Kl 17.00 Har fått bytt till ett eget rum, Jesper kommer få stanna kvar.

Börjar få värkar. Duschar med Jesper, samt ensam en stund. Jätte skönt, vill inte sluta.

Vid 20-21 tiden har jag "riktigt ont". Jesper masserar mig, jag går runt i korridorerna samt står upp och kollar på tv i dagrummet.

Vid 22.00 kör dem en Ctg igen, har 8 värkar på 10 min – dock inte så starka (ehh jo)

Får sovdos –bricanyl, morfin å nån tablett.  Hjälper mig inte allst. Är vaken hela natten med lite sådär halvdanna värkar, men strax innan 05.00 ger jag upp och ringer jag på klockan och ber om hjälp. Får en akupunktur nål i huvudet, lyckas tillsist somna. Sover till 07.00

 

Måndag 24/11

Minns inte mycket av morgonen, inga värkar först. Äter frukost, duschar och försöker

"slappna av"

Värkarna kommer igång vid 10.00 och jag ligger med Ctg.

Vid ca 11.30 kommer en förlossningsdoktor in samt 3 personer till, dem informerar mig om

”att jag verkar vara redo för förlossningen”

 

Tjoho tänker vi, känns lite lustigt att packa ihop sina grejer där och - "vara på väg" till förlosningen igen då.

 

Förlossningen.

Ca 12.00 Undersökning öppen ca 3 cm, får ”värkstimulerande-dropp” och dem sätter fast mig vid Ctg:n

Efter ett tag sätter de en ”skalp” på tvilling 1:s huvud istället, finner det mycket jobbigt med alla sladdar.

 

Timmarna går, jag ligger och tar värkarna.

Vill pröva bollen –sitter på den ganska länge. Riktigt känner hur det går framåt med dess hjälp. Får samtigt lätt massage av Jesper. Känner verkligen hur värkarna blir värre och värre.

 

Ca 16.00 Bestämmer mig sen för att duscha. De kopplar loss mig från Ctg:n, säger åt oss att ta ”badrummet” för det är lite mysigare.

De tänder några ljus, musiken spelas i bakrunden och Jesper sitter där utanför duschdraperiet och spelar tv:spel.

Det känns bra. Rogivande –trots all smärta och rädsla som börjar komma krypande.

Lite jobbigt att duscha med droppet några centimeter utanför duschdraperiet och sladden från skalpen. Men orkar inte bry mig för det är så skönt med det varma vattnet.

 

Undersökning efter duschningen, öppen 5-6 cm.

 

Funderar över lustgasen. Men kör på med andningen, den fungerar ju så bra. Alla berömmer mig för att jag klarar av andningen och smärtan så bra -trots att jag har gått så långt.

 

Ligger i sängen och känner att det börjar bli riktigt jobbigt, väljer att duscha igen.

Får en smaskig banan milkshake med mig. Får annu mera beröm av en undersköterska att jag orkat så långt utan någon bedövning alls -det är otroligt säger hon och klappar mig på axeln.

Nu är det fruktansvärt jobbigt att ta sig fram, måste stanna flera gånger på väg ner till ”badrummet” och hänga över Jesper när en värk kommer.

 

När vi kommer tillbaka efter den duschningen görs en ny undersökning – jag är nu öppen 8 cm. Klockan är då ca 20.00 Får ännu mera beröm av barnmorskorna/undersköterskorna att jag klarat mig så långt utan någon bedövning alls. Öppnar mig i "normal takt" enligt barnmorskan.

 

Jag väljer då att börja pröva lustgasen. Är lite orolig över att bli illamående. Går bra att andas med den, mycket lättare att ta värkarna. Mitt ”värke-dropp” höjs hela tiden med jämna mellanrum.

 

Är glad att jag lyckats klara mig så länge utan bedövning – det gör att lustgasen känns som bara den. Visst känner man fortfarande värkarna men ”gasen” tar bort lite av topparna.

– När man hinner ta den i tid. Jag har så himla oregelbundna värkar ibland att Jesper har svårt att se när en verkligen kommer. Vi har iaf två riktigt ”roliga” timmar nu, pratar och skrattar vart om varannat –han hjäper mig igenom värkarna så gott det går också. Men det är som sagt svårt då dem är så ojämna.

 

21.30 Nu är det skiftbyte, känns tråkigt att de två som vart med mig hela vägen nu ska gå hem och inte kommer få träffa våra bebisar. Barnmorskan säger åt oss:

”att nu är det inte långt kvar – innan tolv har ni nog era bebisar hos er.”

Yeah right. Ack så fel du hade!! Haha.

Kl 22.00 är jag öppen 10 cm. Börjar bli jobbigt – men nu är det väl snart över. Nu ska jag ju börja krysta snart?!

Kl 23.00 Inget händer, värkar som vanligt. Frågar hur länge jag ska ha det såhär innan krystvärkarna ”kommer” Dem svara ju så klart att de inte vet. Det är ju väldigt inviduellt –Ja jo, men åååh!!

 

Fram tills Kl 00.00 går allt helt okej, det gör ont men försöker tänka ”varje värk för dig närmare dina barn” …

Tisdag 25/11

Minns inte mycket mer efter detta, vet att jag ligger i sängen och har riktigt ont. Jag undrar när krystvärkarna ska komma, men dem kommer inte. Klockan tickar på. Trodde vi skulle få barn på måndagen, men nu är det redan tisdag. Såhär lång tid ”brukar” det väl inte ta innan krystvärkarna startar (?)

 

Börjar bli riktgt less, men ibland är det tydligen såhär säger personalen. Dem vill ha upp mig lite så jag får röra på mig –någonting jag hela tiden vart mycket positiv till under hela tidigare delen av förlossningen. Men nu gör det för ont. Känner att det ”trycker på” men inte tillräckligt tydligen. Ligger kvar i sängen och tar lustgas på värkarna ibland -men försöker ibland att bara andas igenom dem istället.

 

Mellan 01.00-02.00 försvinner jag in i smärtan flera gånger. Glömmer andas. Somnar ibland mellan värkarna och vaknar till av att Jesper försöker prata med mig. Nu är det riktigt jobbigt, personalen frågar igen om jag inte kan tänka mig att röra lite mer på mig. Personligen vet jag inte ens om jag kommer "överleva" det hela och tycker dem är galna som begär att jag ens ska behöva tänka på att röra mig.

 

Efter en stund hör jag barnmorskan säga till undersköterskan eller Jesper :

-”Vi måste nog vara så elaka att vi får upp henne ändå.”

-”Dorothéa”. . . hör jag henne säga.

-”Jag hörde vad ni sa”, svarar jag bara, suckar och är riktigt missnöjd. Jag har ju fan ont!!! Lyckas till sist komma upp på knä i sängen och står och tar värkarna så i ca 30 minuter. Nu känns det som en nära döden upplevelse. Varför tar det aldrig slut? Jag är ju öppen 10 cm och har ju för tusan vart det i över 4 h snart.

Minns att jag tittar på klockan  – kvart i två –två – kvart över två. Herregud, det kommer aldrig sluta.

 

Hon frågar än en gång om smärtlindring, men jag fortsätter bara med lustgasen samt vanlig andning.

 

Tillslut orkar jag inte stå på knä längre utan lägger mig ner igen - stans projekt.

Har för mig att dem undersöker mig igen. Fortfarande en ”liten kant” som inte mjuknat upp helt. Och inga krystvärkar. Humor.

 

Runt klockan 02.45 kommer en förlossningläkare in och säger till oss att det inte riktigt går framåt längre, och att vi nog måste försöka hjälpa barnen ut nu.

Halleluliah tänker jag – nu blir de snitt, inge mer smärta. Plocka ut dem bara. Ett, två, ett, två..

Samtidigt börjar oron börjar sprida sig över mig. Tänk om nått hänt dem? Kommer de söva mig?

-”Sugklocka" hör jag helt plötsligt komma från doktorns mun.

Nej tänker jag. Fan, fan, fan. Det är ju inte sant.

 

Minns att Jesper frågar lite vad som händer om dem inte får ut dem då. Sen minns jag bara att dem börjar göra iordning. En extra barnmorska kommer in (nu var det alltså 2 barnmorskor, en undersköterska och en läkare i rummet)

De informerar mig att vid nästa värk måste jag ”krysta på” även fast det inte kommer kännas naturligt och så ska doktorn samtidigt dra.

 

Det gör FÖRBANNAT ont när hon ”sätter sugklockan på plats” och jag är nu lite halvt om halvt livrädd. Önskar att det var över, Jesper står på min höger sida och håller mig i handen.

Minutrarna går, känner knappt att det är en värk på väg men den ena barnmorskan ser på Ctg:n och säger att ”nu är det snart dags”.

2 värkar senare (krystar 3 gånger på varje värk) hör jag ett skrik, helt plötsligt ligger en liten baby på bröstet.

Sen vet jag att jag tänker att det minsann var en pojke som dem sagt, -en liten rackare. ”Herregud jag är mamma nu” –tankarna är många och flyger runt i huvudet, men avbryts av en sista tanke: -”Åh måste jag göra om det här strax igen. Jag dör".

 

Innan nästa värk kommer känns som lite av en evighet (tar i verkligheten ca 20min) Jag är riktigt rädd nu, för det där gjorde ONT – nu ska jag krysta utan krystvärkar igen och ingen hjälp från sugklocka.

-”Nu kommer det en värk ”, hör jag ena barnmorskan säga.

Mm mumlar jag, 1 värk går (krystar fortfarande 3 ggr på en värk) – bara en kvar vet jag att jag tänker (för att Noah kom ju ut på två) Den nya barnmorskan trycker riktigt hårt över hela magen vid varje värk för att hjälpa till. Sen krystar jag den andra värken. Näähä ingen bebis än (?)

Den ska ju vara lättare tänker jag. Den första har ju ”banat vägen” det är ju det enda dem har tjatat om på tvillinggruppen. What the ....

Sen minns jag att  medans jag krystar nästa tänker jag ”vafan det här gör ju ondare. Banat vägen så fan heller".

Nästa värk kommer, och helt plötsligt skriker det till igen, och en "jätte" baby kommer upp –som ett yrväder.

En flicka – Wow vi fick verkligen våran pojke och flicka. Välskapta underbara – tankarna är många. Jag ser på Jesper, och alla gratulerar oss. Jag funderar snabbt över smärtan, det är ”över” nu. Minns att jag tänker att det gjorde sjukt ont på olika sätt

(med sugklocka och att bara krysta)

 

Minuterna är långa och jag är kvar i min egen värld – Jag har fött barn vet jag att jag tänker. Vi är en familj.

 

Nästa värk krystar jag en gång sen är moderkakan ute, skönt tänker jag. Resten är också lite suddigt, känns nästan som om det inte var jag var som där.

Vet att barnmorskan undersökte mig och var chockad över att jag inte spruckigt någonting, fast dem använt sugklocka på tvilling ett.

 

Sen ska de små vägas och mätas, tycker det tar lite av en evighet innan det kommer in någon igen. Men efter ett tag (30-60 min) kommer Barnmorskan in och börjar mäta och väga dem, vi gissar och Jesper är som vanligt nära ;) Sen kommer undersköterskan in med smörgåsbrickan. Var så smaskigt.

Efter vi ätit upp ville jag gå och kissa, när jag kom ut från rummet springer barnmorskan emot mig och är rädd att jag ska svimma. What tänker jag?!

Var tydligen inte så vanligt att man brukade kunna vara på benen/kissa direkt efter. Men det gick så bra så – som allt annat man ”tydligen inte brukade kunna”

 

 

BB Avd. 86.

Runt klockan 06.00 kommer vi upp på rummet, helt slut båda två. Är chockad över de små liven som ligger där i min famn när jag rullas runt i rullstolen. Tillslut kommer vi till vårat rum. Jesper får givetvis stanna säger hon. Underbart.

Nu är jag i princip helt borta, dödstrött. Orkar inte ens lägga mig i sängen, en barnmorska kommer in och säger att dem ska ta en massa prover på barnen, hon säger att dem kan ta dom så vi får sova en stund för hon har hört att det vart väldigt utdraget.

Känns konstigt att bebisarna bara "rullas ut" från rummet. Men somnar tillslut, sover runt två timmar sen kommer de små tillbaka och jag blir konstigt nog klarvaken – trots att ögonen korsar varandra. Ligger och bara tittar på de små och kan knappt förstå att det är våra barn -våra underbara små barn.

 

Behövde inge ipren/alvedon förens på kvällen dagen efter förlossningen och två dagar efter det tog jag en "dos" till. Skönt att slippa massa eftervärkar.

Nu är allt iaf över och vi ska lära känna våra barn, spännande. Vi spenderade 6 dagar på bb avd. 86

Kändes alldeles lagom. Noah behövde ju sola lite också. Sen ville vi verkligen ha koll på "matning" av dem innan vi kom hem.

 

 

Jespers kommentar efter förlossningen:

"Du var så jävla duktig, jag bara väntade på att du skulle "balla ur" någon gång -men du gjorde aldrig det".

"Min stålkvinna"

 

1l värkestimulerande dropp gick åt.

2 dl blod tappade jag på förlossningen.

Ca 42 h efter vattenavgång är förlossningen över.



Vi är en familj nu. Han – som jag aldrig trodde jag kunde få, jag och våra barn. Jag har fött hans barn. Och nu ska vi spendera livet tillsammans. Det här är heligt.