Jag har länkat tillbaka till gamla inlägg bla. från när Noah&Jolie kom till världen, när ni kommer in på ett gammalt inlägg tryck F5 för bästa resultat. Då uppdateras sidan lite bättre, då jag ändrat designen sedan 09 när de inläggen skrevs.

 

SÖNDAG 7/2

19:00 Jag misstänker att min slempropp gått av och till de senaste fyra dagarna. Pratar med min vän Linn på kvällen som säger ”att nu är det nog fan på g” Vågar inte riktigt tro henne men har lite annorlunda förvärkar just då, dock mycket oregelbundet.

21:00 Jag och Jesper ser en film, jag har några värkar under filmen - fortfarande jätte oregelbundna men några gör sjujävla ont. Efter filmen går jag på toaletten och ser en liten strimma blod, precis som Linn tidigare beskrivit för mig att hon gjorde. Förstår då att nått faktiskt är på gång. Hurra!

Börjar plocka i ordning hemma. Fixar barnens kläder inför morgondagen om min mamma måste ta dom för att vi åker in, packar ner lite mer i bb-väskan osv.

MÅNDAG 8/2

00:00 Går och lägger mig. Har mycket mer ont helt plötsligt, troligtvis för att jag ränt runt i 1-2 timmar och ”plockat”  Försöker sova men det är omöjligt, börjar klocka värkarna med mobilen – de kommer mellan var 5-8 min och håller i sig dryga minuten.

Hämtar datorn och börjar klocka värkarna på värktimer.se istället – nu kommer de med 5 min mellanrum och håller i sig drygt 1 min. "Ska man inte typ åka in då enligt alla sidor" vet jag att jag börjar fundera Haha. Känner mig lite nervös då vi faktiskt bor 30 min från förlossningen samt att det så klart även denna gång är snöstorm!

Går upp och tar en alvedon samt duschar. Värkarna gör riktigt ont men går att anda sig igenom rätt bra. Sätter mig inne på kontoret och klockar värkarna där.

02.30 Ringer förlossningen. Pratar med en Bm som säger att jag kan komma in nu om jag vill eller vänta så länge som jag känner att det går helt enkelt – med tanke på att värkarna går så pass bra att andas igenom.

Hon skriver upp mig och säger att jag inte behöver ringa in igen, utan det är bara att komma när jag känner att jag inte orkar mer.

Lägger mig i sängen igen och försöker vila. Klockar värkarna lite då och då, fortfarande drygt 5 min mellan. Försöker sova mellan värkarna fram tills 04.00 – då ger jag upp, det är nu mellan 3-5 min mellan värkarna och vissa gör så förbannat ont att det verkligen inte går att ligga och försöka vila.

 

04:10 Sätter mig på kontoret och fortsätter klocka där samt fördriva tiden, lägger upp en sista ”the list” på bloggen. Vankar av och ann, funderar över när jag ska ringa mamma och be henne komma över. Eller kanske väcka Jesper. Struntar i bägge sakerna för stunden och fortsätter vanka av och ann.

Packar ner toalettartiklarna i bb-väskan och skriver en lista till mamma om barnens mattider osv. Jolie vaknar av mitt vankande så Jesper tar in henne till vårt sovrum och lägger sig där med henne, han verkar inte reagera över att jag är fullt påklädd (!) Trött kanske? Haha.

 

05:30 väcker jag Jesper, han ser yrvaket på mig och förstår att det faktiskt är på G. Han ligger kvar en stund i sängen så Jolie inte ska vakna, jag smyger ut. Vill inte att hon ska vakna och se mig då jag anar att hon kanske vill komma upp i min famn då – och bära barn är jag kort och gott inte kapabel till nu!

05:45 Jag ringer mamma som säger att hon kommer så fort hon kan.

06:00 Mamma kommer.

Jolie som nu är vaken och undrar vad vi alla håller på med, nöjer sig som tur är med att sitta och gosa med mormor medans jag tar alla saker och funderar över om jag inte glömt nått.

Jesper går ut och kör ut bilen från garaget, jag går in på kontoret och ska stänga av datorn men slänger först upp denna status på FB som är öppet.

”Dorothea Källgren Bf + 2 ♥”

 

Det är svinkallt ute och lätt den VÄRSTA bilfärden jag vart med om. 35 min, oj vilka långa 35 min. När Noah & Jolie föddes och mitt vatten gick, åkte vi ju in utan värkstart –då var allt bara roligt och spännande. Nu säger jag "kör försiktigt" så fort det guppar lite och tänker "gaaaasa för fan" så fort det är raksträckor. Haha.

När jag sitter där i bilen är jag rädd att ja snart kommer köra ut fötterna genom bilgolvet och springa likt Fred Flinta.

 

Förlossningen

 

När vi kommer fram till förlossningen håller de ju såklart på att bygga om så parkeringen är flyttad – alldeles för långt för att jag ska kunna gå till på köpet. Jag går in först medans Jesper åker för att parkera bilen.

 

07:20 Presenterar mig, tappar mobilen i golvet som går i tusen bitar ”bra nu kommer jag föda barn utan att Jesper hittar mig också. Jippie” Bitter jag?! Nejdå. Haha.

Får lägga mig i ”övervakningsrummet” med ctg, försöker mellan värkarna pussla ihop mobilen, efter drygt 10 min kommer Jesper. Ligger med ctg i ytterligare 15 min innan en gravid otroligt söt Bm kommer in och säger att det ser riktigt bra ut – jag har värkar med dryga 3-5 min mellanrum och de håller i sig bra. "Kul, då ska ni minsann få ett förlossningsrum" avslutar hon med.

Först gör hon dock en undersökning för att se hur öppen jag är. 3 cm visar det sig. 3 CM (!!!!!) SNiiiIKEN! Jaja, alltid nått tänker jag. Jag får de läckra trosorna och en sån där gigantisk binda ifall vattnet ska gå. Hon berättar att hon läst mitt förlossningsbrev och hoppas även hon att denna förlossning ska bli lika lyckad som den förra.

Den gravida otroligt söta Bm frågar även om det är okej med en barnmorske-studen, jag tänker ”Å nej” och säger sedan ”Självklart” Typiskt mig. (Är i efterhand MYCKET glad att jag fick min kära Bm-student! Men sådär mitt under värkarbetet kan mycket i min värld kännas lite negativt fast det oftast visar sig vara hur positivt som helst, haha)

08:00 Vi anländer till vårt förlossningsrum. Bm-sudenten, en till Bm och en uska som ska ta hand om oss kommer in och säger hej . De lämnar den läcka tunikan och rocken och säger att jag kan byta om när jag orkar.

Vid det här lagret är jag så trött. Inte sovit på drygt ett dygn nu och värkarna är jobbiga, minns att jag hela tiden tänker att såhär jävla ont gjorde fasiken inte värkarna sist. Inte ens i närheten. Och ack så rätt jag hade!

Lägger mig på sängen och försöker vila medans Jesper hämtar frukost, har ju inte ätit nått så behöver verkligen energi. Jag är dock för trött för att ens ägna frukosten en tanke, sover lite mellan värkarna i den mån det går.

09:00 Jag väljer att duscha. Först ska det lyssnas på bebisen innan jag kan gå. Allt låter bra.

Duschar en stund och precis när jag kliver ur duschen kommer Bm-studenten in för att lyssna på bebis igen. Hon säger att vi kan ta det inne på rummet istället, jag är mitt uppe i en värk och mumlar nått om 5 min.

Oh yes. 10 min senare har jag lyckats bli torr och inte ens fått på mig nå kläder. Hon knackar på igen och jag säger ”är på väg, snart, har lite.. ehm ont bara” Haha.

10:00 Bm-studenten lyssnar på bebis och allt låter bra. Hon ska även undersöka hur öppen jag är nu. 2.5 timme senare.

Jag vet att jag tänker: ”Snälla säg 7 cm” Men vågar inte hoppas på mer än 5 cm. SNÄLLA åtminstånde 5 ynka cm.

Hon undersöker och ”tror” att hon vet, hon visar Bm lite i smyg som sedan känner hon också

”Nja, det är till och med en cm till” säger Bm efter någon minut ”9 (!) cm är du öppen”

NIO?! What tänker jag. Jesus. Haha. HURRA! Från att ha vart trött och inte varken sagt eller tänkt så mycket blir jag nu glad och lite sådär små lycklig i hela kroppen – inte så konstigt att jag tyckte det gjorde så ini helskotta ont då. De där värkstormarna visar sig åtminstone ha gett reslutat.

Sen kommer uskan in och frågar: Hur går det här då? "Ja vi måste ju se till att duka upp nu. Hon kan ju få krystvärkar när jag går utanför dörrens" skrattar Bm.

Jesper kommer fram och kramar mig och jag vet att jag tänker ”Snart är vi nyblivna föräldrar igen” Det är verkligen en speciell känsla.

10:20 Börjar med lustgasen och ber att få in pilatesbollen, sitter på den en bra stund och värkarna masar på.

Är stor skillnad mot sist när jag var värksvag och fick värkstimulerande dropp samt att allt tog en evighet (42 h) Nu har jag nästan bara värkstormar, där värkarna går in i varandra nästan hela tiden. -Allt går så väldigt fort så jag hinner knappt fokusera.

Jesper masserar mig på rygglutet. Mina alla bm-isar som jag nu kallar dem för kommer in och säger att de måste förlösa en förstagångsföderska som har det lite jobbigt. Lyx tänker jag.

11:00 ”Jag orkar inte sitta mer på den här bollfan nu” säger jag till Jesper och ställer mig upp mot ståbordet och hänger, men det är riktigt svårt att stå upp när vissa värkar kommer så då måste jag sätta mig på sängkanten.

Jag kör på med lustgasen men vet att jag en gång påpekar för en Bm som kommer in när jag larmar, en ny Bm då, eftersom att mina förlöser lyxkvinnan i rummet bredvid -att jag hur som inte riktigt tycker den hjälper. Hon säger att jag kanske ska ha någonting annat men jag väljer att kämpa på som det är istället.

Hon känner efter men säger att det inte riktigt är krystvärkar än, jag smyg krystar lite då och då – eller min kropp gör det, vare sig jag vill eller inte.

Jag ringer på klockan igen efter 5 min och säger  "det här är fan krystvärka" Hon frågar om jag vill att hon ska stanna i rummet och innerst inne vet jag att jag tänker ”Nej hämta de två jag haft hela tiden, vem är du” Men svarar så klart snällt ”Ja tack”

Det är tur att jag bara är bitter inombords! Haha.

Helt plötsligt kommer mina bm-isar in i rummet och allt känns redan bättre, konstigt hur man kan hinna knyta band sådär snabbt. De säger åt mig att lägga mig på sidan och jag påpekar att jag verkligen måste krysta. De säger bara ”gör som din kropp vill”

11:45 Ligger på sidan. Minns att jag helt plötsligt från saft serverat med sugrör. Lyxigt"

Jesper står och peppar och jag krystar lite då och då. Fattar nog inte att det faktiskt händer nu, nyss låg jag ju bara och smygkrystade för mig själv.

12:15 Helt plötsligt säger Bm-studenten: "ta i ännu mera nu" och vid nästa värk krystar jag för kung och fosterland. Två (iaf nästan) djuriska vrål senare kom han, allas våran lillebror 4185 g och ståtliga 53 cm lång.

Han gallskriker –så där högt så man nästan vart chockad, hur kunde en sån liten kille låta så högt? Det första jag och Jesper säger i kör är "han ser ju precis ut som Jolie"

Alla gratulerar och så är det dags för moderkakan, jag tror jag fick krysta en eller två gånger innan den var ute. Minns att jag sedan hör dem mumla - blir lite orolig och försöker tjuvlyssna. Det hela handlar dock om att jag tydligen blöder ganska mycket, men det är ingenting man behöver göra nått åt utan de säger att de bara kommer kolla några extra gånger innan vi lämnar förlossningen så det avtar.

 

12:45 Bm-studenten tittar om det behöver sys - även denna gång lyckas jag undgå det, en härlig känsla då just nålar/sprutor är någonting jag ogillar starkt.

Vi blir lämnade ensamma i rummet och allt känna sådär underbart och tryggt. Vi i vår egen lilla bebisbubbla.

Alvin ligger och äter, någonting han kommer göra de närmsta 24 timmarna. Efter en stund kommer de in med fikat och medans vi äter väger och mäter de våran minsta son.

När det är klart vill hon klämma på magen igen för att se om jag forstätter att blöda, vilket jag gör. Hon antecknar det hela och lämnar sedan rummet. Jag kliver upp och går på toaletten.

När jag kommer tillbaka till rummet är Bm-isarna där och frågar om vi vill ha tidig hemgång, vi svarar att jag och Alvin iaf hade tänkt stanna en natt på BB.

 

BB Avd: 86-87

16:00 Bm kommer in och säger att det är rätt fullt på BB så vi får vänta en stund till. Efter drygt 4 h får vi äntligen bli upprullade till BB. Däruppe möts vi av helt nyrenoverade lokaler och super fräscha rum. Nu finns det skötbord och badbaljshandfat inne på alla rummen och allt är bara helt enkelt mycket trevligare än sist. Man får sköta sig lite mera själv helt enkelt -inte mig emot.

 

När vi kommer upp hade jag planer på att sova - men det lixom försvann fort, jag var alldeles speedad -trots att jag inte sovit på hela natten pga. alla värkarna och att nu även halva dagen efter hade gått. Jag hoppade istället (äntligen) in i duschen och sen går vit ut och käkade lunch i matsalen, jag Jesper och våran lilla bebis som sover sött på rullbordet.
Massa minnen väcks såklart på en gång när vi går i korridoren, hur allt var när vi var där med Noah & Jolie. Det känns skönt att vi inte kommer vara tvugna att stanna nästan en hel vecka som sist.

18:30 Någon timme senare kommer Noah & Jolies gudföräldrar/min syster & hennes Johan på besök. Bara någon timme senare åker Jesper hem, det kändes så konstigt att han lämna mig och Alvin som just hade kommit till världen.

Men samtidigt ville jag ju att han skulle hem till Noah & Jolie. Jag fällde en tår och gosar sedan in mig i våran minsta lilla unge och där ligger vi och myser i ett par timmar innan jag bestämmer mig för att det är dags att sova.

Det är dock inte Alvins plan - han skriker hela natten och NU kände jag att jag på riktigt snart svimmar av trötthet. Jag har snart inte sovit på 48 h - Natten går iaf ”bra” - jag svimmar ju inte.

ONSDAG 9/2

10:00 Jesper kommet tillbaka, han hämtar frukost till mig och sen pratar vi med personalen om våra planer på att åka hem efter lunch.

Dessvärre hade vi precis missat doktorn som måste kika på Alvin innan vi får lämna BB, personalen får dock tag i honom så han kommer tillbaka och kikart på Alvin. Allt ser bra ut och Alvin får ett godkännande att lämna BB - men innan vi åker ska det klämmas på magen igen, jag blöder fortfarande men inte lika mycket. Så jag får även jag en bock och sen får vi åka hem.

12:30 Vi får med oss massa papper och en återbesökstid för PKU samt en ny 48h kontroll. Vi packar ner vårt lilla knyte i bilbarnstolen och beger oss hem exakt 24 h efter förlossningen - hem till Noah & Jolie, för att starta vårt nya liv. Som fem i familjen.

 

4 h på förlossningen

Förlöst på den dagen jag gissat på

Ingen smärtlindring förutom lustgas mellan 9-10 cm - precis som med Noah & Jolie

Inga stygn - precis som med Noah & Jolie

- Än en gång en fantastisk och härlig upplevelse! Tack.

 

 

 

12:18 föddes Alvin Lee Elvin Stolt 4185 gram och 53 cm lång.

Nu är våran familj komplett.

♥

 

---

 

För att läsa om första mötet mellan Noah, Jolie & lillebror Alvin KLICKA HÄR

För att se bilder från första veckan som fem i familjen KLICKA HÄR

För att läsa om förlossningen med Noah & Jolie KLICKA HÄR

SÖNDAG 23/11

Vattenavgång kl 09.00 hemma precis efter jag skrivit ett blogginlägg. Humor.

Kom in till förlossningen ca 10.30 – inga värkar.

 

Undersökning och efter ca 1 h med Ctg blir vi uppskickade till avd. 86 för inväntan på värkar.

Avdelning: 86

Ligger med Ctg och vilar, vill åka hem och invänta värkar där men det får vi inte. Förlossningsläkaren avråder oss. Ligger nära Jesper och försöker sova – minns att jag kände mig rädd.

Kanske skulle jag bli tvungen att sova här själv när jag mår såhär. Men bara av hans närhet vart jag lugn. - Det löser sig säkert.

 

Får tillslut iaf lov att ”gå runt” på sjukhuset, så vi bestämmer oss för att smyga hem och hämta lite mer grejer. Är borta ca 1.5 h innan vi kommer tillbaka.

Klockan är då ca 15.00 -Inga värkar än.

Kl 17.00 Har fått bytt till ett eget rum, Jesper kommer få stanna kvar.

Börjar få värkar. Duschar med Jesper, samt ensam en stund. Jätte skönt, vill inte sluta.

Vid 20-21 tiden har jag "riktigt ont". Jesper masserar mig, jag går runt i korridorerna samt står upp och kollar på tv i dagrummet.

Vid 22.00 kör dem en Ctg igen, har 8 värkar på 10 min – dock inte så starka (ehh jo)

Får sovdos –bricanyl, morfin å nån tablett.  Hjälper mig inte allst. Är vaken hela natten med lite sådär halvdanna värkar, men strax innan 05.00 ger jag upp och ringer jag på klockan och ber om hjälp. Får en akupunktur nål i huvudet, lyckas tillsist somna. Sover till 07.00

 

Måndag 24/11

Minns inte mycket av morgonen, inga värkar först. Äter frukost, duschar och försöker

"slappna av"

Värkarna kommer igång vid 10.00 och jag ligger med Ctg.

Vid ca 11.30 kommer en förlossningsdoktor in samt 3 personer till, dem informerar mig om

”att jag verkar vara redo för förlossningen”

 

Tjoho tänker vi, känns lite lustigt att packa ihop sina grejer där och - "vara på väg" till förlosningen igen då.

 

Förlossningen.

Ca 12.00 Undersökning öppen ca 3 cm, får ”värkstimulerande-dropp” och dem sätter fast mig vid Ctg:n

Efter ett tag sätter de en ”skalp” på tvilling 1:s huvud istället, finner det mycket jobbigt med alla sladdar.

 

Timmarna går, jag ligger och tar värkarna.

Vill pröva bollen –sitter på den ganska länge. Riktigt känner hur det går framåt med dess hjälp. Får samtigt lätt massage av Jesper. Känner verkligen hur värkarna blir värre och värre.

 

Ca 16.00 Bestämmer mig sen för att duscha. De kopplar loss mig från Ctg:n, säger åt oss att ta ”badrummet” för det är lite mysigare.

De tänder några ljus, musiken spelas i bakrunden och Jesper sitter där utanför duschdraperiet och spelar tv:spel.

Det känns bra. Rogivande –trots all smärta och rädsla som börjar komma krypande.

Lite jobbigt att duscha med droppet några centimeter utanför duschdraperiet och sladden från skalpen. Men orkar inte bry mig för det är så skönt med det varma vattnet.

 

Undersökning efter duschningen, öppen 5-6 cm.

 

Funderar över lustgasen. Men kör på med andningen, den fungerar ju så bra. Alla berömmer mig för att jag klarar av andningen och smärtan så bra -trots att jag har gått så långt.

 

Ligger i sängen och känner att det börjar bli riktigt jobbigt, väljer att duscha igen.

Får en smaskig banan milkshake med mig. Får annu mera beröm av en undersköterska att jag orkat så långt utan någon bedövning alls -det är otroligt säger hon och klappar mig på axeln.

Nu är det fruktansvärt jobbigt att ta sig fram, måste stanna flera gånger på väg ner till ”badrummet” och hänga över Jesper när en värk kommer.

 

När vi kommer tillbaka efter den duschningen görs en ny undersökning – jag är nu öppen 8 cm. Klockan är då ca 20.00 Får ännu mera beröm av barnmorskorna/undersköterskorna att jag klarat mig så långt utan någon bedövning alls. Öppnar mig i "normal takt" enligt barnmorskan.

 

Jag väljer då att börja pröva lustgasen. Är lite orolig över att bli illamående. Går bra att andas med den, mycket lättare att ta värkarna. Mitt ”värke-dropp” höjs hela tiden med jämna mellanrum.

 

Är glad att jag lyckats klara mig så länge utan bedövning – det gör att lustgasen känns som bara den. Visst känner man fortfarande värkarna men ”gasen” tar bort lite av topparna.

– När man hinner ta den i tid. Jag har så himla oregelbundna värkar ibland att Jesper har svårt att se när en verkligen kommer. Vi har iaf två riktigt ”roliga” timmar nu, pratar och skrattar vart om varannat –han hjäper mig igenom värkarna så gott det går också. Men det är som sagt svårt då dem är så ojämna.

 

21.30 Nu är det skiftbyte, känns tråkigt att de två som vart med mig hela vägen nu ska gå hem och inte kommer få träffa våra bebisar. Barnmorskan säger åt oss:

”att nu är det inte långt kvar – innan tolv har ni nog era bebisar hos er.”

Yeah right. Ack så fel du hade!! Haha.

Kl 22.00 är jag öppen 10 cm. Börjar bli jobbigt – men nu är det väl snart över. Nu ska jag ju börja krysta snart?!

Kl 23.00 Inget händer, värkar som vanligt. Frågar hur länge jag ska ha det såhär innan krystvärkarna ”kommer” Dem svara ju så klart att de inte vet. Det är ju väldigt inviduellt –Ja jo, men åååh!!

 

Fram tills Kl 00.00 går allt helt okej, det gör ont men försöker tänka ”varje värk för dig närmare dina barn” …

Tisdag 25/11

Minns inte mycket mer efter detta, vet att jag ligger i sängen och har riktigt ont. Jag undrar när krystvärkarna ska komma, men dem kommer inte. Klockan tickar på. Trodde vi skulle få barn på måndagen, men nu är det redan tisdag. Såhär lång tid ”brukar” det väl inte ta innan krystvärkarna startar (?)

 

Börjar bli riktgt less, men ibland är det tydligen såhär säger personalen. Dem vill ha upp mig lite så jag får röra på mig –någonting jag hela tiden vart mycket positiv till under hela tidigare delen av förlossningen. Men nu gör det för ont. Känner att det ”trycker på” men inte tillräckligt tydligen. Ligger kvar i sängen och tar lustgas på värkarna ibland -men försöker ibland att bara andas igenom dem istället.

 

Mellan 01.00-02.00 försvinner jag in i smärtan flera gånger. Glömmer andas. Somnar ibland mellan värkarna och vaknar till av att Jesper försöker prata med mig. Nu är det riktigt jobbigt, personalen frågar igen om jag inte kan tänka mig att röra lite mer på mig. Personligen vet jag inte ens om jag kommer "överleva" det hela och tycker dem är galna som begär att jag ens ska behöva tänka på att röra mig.

 

Efter en stund hör jag barnmorskan säga till undersköterskan eller Jesper :

-”Vi måste nog vara så elaka att vi får upp henne ändå.”

-”Dorothéa”. . . hör jag henne säga.

-”Jag hörde vad ni sa”, svarar jag bara, suckar och är riktigt missnöjd. Jag har ju fan ont!!! Lyckas till sist komma upp på knä i sängen och står och tar värkarna så i ca 30 minuter. Nu känns det som en nära döden upplevelse. Varför tar det aldrig slut? Jag är ju öppen 10 cm och har ju för tusan vart det i över 4 h snart.

Minns att jag tittar på klockan  – kvart i två –två – kvart över två. Herregud, det kommer aldrig sluta.

 

Hon frågar än en gång om smärtlindring, men jag fortsätter bara med lustgasen samt vanlig andning.

 

Tillslut orkar jag inte stå på knä längre utan lägger mig ner igen - stans projekt.

Har för mig att dem undersöker mig igen. Fortfarande en ”liten kant” som inte mjuknat upp helt. Och inga krystvärkar. Humor.

 

Runt klockan 02.45 kommer en förlossningläkare in och säger till oss att det inte riktigt går framåt längre, och att vi nog måste försöka hjälpa barnen ut nu.

Halleluliah tänker jag – nu blir de snitt, inge mer smärta. Plocka ut dem bara. Ett, två, ett, två..

Samtidigt börjar oron börjar sprida sig över mig. Tänk om nått hänt dem? Kommer de söva mig?

-”Sugklocka" hör jag helt plötsligt komma från doktorns mun.

Nej tänker jag. Fan, fan, fan. Det är ju inte sant.

 

Minns att Jesper frågar lite vad som händer om dem inte får ut dem då. Sen minns jag bara att dem börjar göra iordning. En extra barnmorska kommer in (nu var det alltså 2 barnmorskor, en undersköterska och en läkare i rummet)

De informerar mig att vid nästa värk måste jag ”krysta på” även fast det inte kommer kännas naturligt och så ska doktorn samtidigt dra.

 

Det gör FÖRBANNAT ont när hon ”sätter sugklockan på plats” och jag är nu lite halvt om halvt livrädd. Önskar att det var över, Jesper står på min höger sida och håller mig i handen.

Minutrarna går, känner knappt att det är en värk på väg men den ena barnmorskan ser på Ctg:n och säger att ”nu är det snart dags”.

2 värkar senare (krystar 3 gånger på varje värk) hör jag ett skrik, helt plötsligt ligger en liten baby på bröstet.

Sen vet jag att jag tänker att det minsann var en pojke som dem sagt, -en liten rackare. ”Herregud jag är mamma nu” –tankarna är många och flyger runt i huvudet, men avbryts av en sista tanke: -”Åh måste jag göra om det här strax igen. Jag dör".

 

Innan nästa värk kommer känns som lite av en evighet (tar i verkligheten ca 20min) Jag är riktigt rädd nu, för det där gjorde ONT – nu ska jag krysta utan krystvärkar igen och ingen hjälp från sugklocka.

-”Nu kommer det en värk ”, hör jag ena barnmorskan säga.

Mm mumlar jag, 1 värk går (krystar fortfarande 3 ggr på en värk) – bara en kvar vet jag att jag tänker (för att Noah kom ju ut på två) Den nya barnmorskan trycker riktigt hårt över hela magen vid varje värk för att hjälpa till. Sen krystar jag den andra värken. Näähä ingen bebis än (?)

Den ska ju vara lättare tänker jag. Den första har ju ”banat vägen” det är ju det enda dem har tjatat om på tvillinggruppen. What the ....

Sen minns jag att  medans jag krystar nästa tänker jag ”vafan det här gör ju ondare. Banat vägen så fan heller".

Nästa värk kommer, och helt plötsligt skriker det till igen, och en "jätte" baby kommer upp –som ett yrväder.

En flicka – Wow vi fick verkligen våran pojke och flicka. Välskapta underbara – tankarna är många. Jag ser på Jesper, och alla gratulerar oss. Jag funderar snabbt över smärtan, det är ”över” nu. Minns att jag tänker att det gjorde sjukt ont på olika sätt

(med sugklocka och att bara krysta)

 

Minuterna är långa och jag är kvar i min egen värld – Jag har fött barn vet jag att jag tänker. Vi är en familj.

 

Nästa värk krystar jag en gång sen är moderkakan ute, skönt tänker jag. Resten är också lite suddigt, känns nästan som om det inte var jag var som där.

Vet att barnmorskan undersökte mig och var chockad över att jag inte spruckigt någonting, fast dem använt sugklocka på tvilling ett.

 

Sen ska de små vägas och mätas, tycker det tar lite av en evighet innan det kommer in någon igen. Men efter ett tag (30-60 min) kommer Barnmorskan in och börjar mäta och väga dem, vi gissar och Jesper är som vanligt nära ;) Sen kommer undersköterskan in med smörgåsbrickan. Var så smaskigt.

Efter vi ätit upp ville jag gå och kissa, när jag kom ut från rummet springer barnmorskan emot mig och är rädd att jag ska svimma. What tänker jag?!

Var tydligen inte så vanligt att man brukade kunna vara på benen/kissa direkt efter. Men det gick så bra så – som allt annat man ”tydligen inte brukade kunna”

 

 

BB Avd. 86.

Runt klockan 06.00 kommer vi upp på rummet, helt slut båda två. Är chockad över de små liven som ligger där i min famn när jag rullas runt i rullstolen. Tillslut kommer vi till vårat rum. Jesper får givetvis stanna säger hon. Underbart.

Nu är jag i princip helt borta, dödstrött. Orkar inte ens lägga mig i sängen, en barnmorska kommer in och säger att dem ska ta en massa prover på barnen, hon säger att dem kan ta dom så vi får sova en stund för hon har hört att det vart väldigt utdraget.

Känns konstigt att bebisarna bara "rullas ut" från rummet. Men somnar tillslut, sover runt två timmar sen kommer de små tillbaka och jag blir konstigt nog klarvaken – trots att ögonen korsar varandra. Ligger och bara tittar på de små och kan knappt förstå att det är våra barn -våra underbara små barn.

 

Behövde inge ipren/alvedon förens på kvällen dagen efter förlossningen och två dagar efter det tog jag en "dos" till. Skönt att slippa massa eftervärkar.

Nu är allt iaf över och vi ska lära känna våra barn, spännande. Vi spenderade 6 dagar på bb avd. 86

Kändes alldeles lagom. Noah behövde ju sola lite också. Sen ville vi verkligen ha koll på "matning" av dem innan vi kom hem.

 

 

Jespers kommentar efter förlossningen:

"Du var så jävla duktig, jag bara väntade på att du skulle "balla ur" någon gång -men du gjorde aldrig det".

"Min stålkvinna"

 

1l värkestimulerande dropp gick åt.

2 dl blod tappade jag på förlossningen.

Ca 42 h efter vattenavgång är förlossningen över.



Vi är en familj nu. Han – som jag aldrig trodde jag kunde få, jag och våra barn. Jag har fött hans barn. Och nu ska vi spendera livet tillsammans. Det här är heligt.