Friday, yey!

Skolan har börjat igen, viktiga papper är ifyllda, det har bokats tider för utvecklingssamtal, kallats in till föräldramöten, det har varit skolfotografering, kläder har testats ifall de fortfarande håller i storlek eller om det behöver köpas nytt och så har kalasinbjudningar trillat in.

IMG_0611

Lofsangruppen har vi precis lanserat och kommit igång med vår nya och alldeles egna framtagna app. Den är anpassad utifrån hur vi coacher vill jobba med verktyget och hur våra klienter ska kunna träna, dokumentera sin träning, följa kostråd och kommunicera med sin coach på ett smidigt sätt. Under sommaren har jag ägnat mycket administrativt arbete med appen och bara längtat efter att få komma igång och arbeta med den på riktigt. Yey!

Ett litet I-landsproblem: fjärrkontrollen till min Apple-TV är försvunnen sedan typ två veckor tillbaka. Den är så rackarns liten så den glider jämt ned mellan soffkuddarna, men nu verkar den ha hittat ett nytt gömställe och är omöjlig att hitta. Nu ska jag leta ordentligt. Tjohej. Ha en fin helg!

12 veckor knäböj och PR i bänkpress

Tydligen är det overheadsquats man ska göra innan bänkpress. Den kombon resulterade i att jag efter en lång tids vacklande kunde ta ett skutt uppåt med vikterna och äntligen nå upp till ett (del)mål i bänkpress. Jag gissar att rörligheten och ordentligt uppvärmda axlar avgjorde saken.

IMG_0540
Hårresande lyft!

Förra veckan avslutade jag min 12-veckors programmering med fokus knäböj. Jag kan sammanfatta det så här:
– Det är jättebra att följa ett strukturerat program
– Det är viktigt att man följer sitt strukturerade program
– Man bör således inte exempelvis testa maxvikter dagar som inte är avsedda till detta även om ”det känns bra i kroppen”. De lätta dagarna är till för att minimera slitage på kroppen. Lika viktigt är det att bita ihop de dagar det känns riktigt tungt.
– I mitt fall sammanföll denna 12-veckors plan med barnens långa sommarlov, men jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningarna trots många avsteg i rutiner
– Vecka 1-3 ville jag amputera benen pga konstant träningsvärk
– Vecka 4-6 vände allt och jag kände mig starkare än någonsin
– Vecka 7-9 önskade jag att aldrig behöva göra knäböj igen för det kändes oerhört plågsamt
– Vecka 10-12 fick jag skörda min sådd och kan nu träna knäböj både tyngre och oftare
– Observera att en bieffekt av knäböj kan vara ökad muskelmassa, vilket innebär att byxorna kan spricka då och då. I kombination med kostvanor som till viss del består av pizza, hamburgare och Ben&Jerrys (nämnde jag avsteg i rutiner?) så kan det till och med behöva inhandlas en helt ny garderob. Slutsats: knäböj är bra om du gillar shopping.

Crossfit-tävling

Det sa bara SVISCH och så har det gått 10’ish veckor, årets sommarlov är slut och vardagen börjar igen. Måndag är på ingång och alldeles nu börjar storbarnet fjärde klass (nyp mig i armen!) och lillbarnet börjar tvåan (det här är ju helt sinnes!).

Sista sommarlovsdagen var vi dock på varsitt håll. Barnen var hos mormorsgänget och jag åkte till Stadion för att kolla på CrossFit-tävling. Det var första gången jag var åskådare i ett tävlingssammanhang som inte anordnas i en box för dess egna medlemmar och efter dagens lyckade event kan jag konstatera att det är väldigt kul att kolla Crossfit-tävling live.

Som publik hade det nästan inte kunnat bli bättre på Solid Open; mina rastlösa ben uppskattade att kunna röra sig fritt inom arenaområdet, jag gillade möjligheten att se på nära håll och jag hörde även ryktas att både tävlande atleter, domare och volontärer upplevde arrangemanget som välordnat.

IMG_0628 IMG_0622

Jag och mitt sällskap hejade på våra bekanta och imponerades av så många, många andra starka atleter. Det var onekligen intressant att titta på tävlingarna och hur varje atlet kämpade i gassande solsken med landets peppigaste (och mest vältränade) publik som stöd. Vilka krigare, och fantastiskt med så allsidigt tränade atleter som både är überstarka, uthålliga och snabba. Och mentalt starka!

Många atleter vill ha publikstöd, höra hejarop och applåder. De vevar med armarna för att få igång publiken när det inte peppas högt nog. Antingen så gillar man den uppmärksamheten eller så gör man det inte. I guess I don’t, för hejarop och applåder har helt motsatt effekt på mig. Jag är den som håller tyst om att jag har ett personbästa på gång, för att jag helt enkelt inte vill att någon ska börja peppa mig. Jag lyfter bäst när jag har så lite intryck som möjligt att ta in från min omgivning, så det skulle med andra ord krävas en hel del innan jag ställde mig på en arena framför hundratals människor.

Liksom strumpor i sandalerna och annat skoj, så är tävlingsambitioner en sådan sak som andra gärna får hålla på med, men som jag hellre låter mig underhållas av.

Viktigt

På film viftar de med armarna högt över huvudet och ropar efter hjälp. I verkligheten ser det helt annorlunda ut när någon håller på att drunkna. Ofta ser det helt odramatiskt ut när någon i vertikalt läge gungar upp och ned i vattnet utan att göra några ljud ifrån sig. Det är knappt så att man lägger märke till det, för det ser ju nästan ut som att någon bara trampar vatten.

Den som håller på att drunkna har ingen luft kvar för att skrika efter hjälp, för varje gång hen kippar efter andan räcker det nätt och jämt bara till att ta ett snabbt andetag in och ut. För att kunna ropa efter hjälp måste man kunna andas, men om det inte finns tillräckligt med syre går det inte att göra ljud ifrån sig. Det finns inte heller någon kraft i armarna för att sträcka upp en arm och vinka efter hjälp, för av ren instinkt går all energi till att ”klättra upp i vattnet” med armarna sidleds utmed kroppen, allt för att munnen ska stanna över vattenytan.

Jag har besökt stranden med barnen många gånger i sommar och det finns en sak som skrämmer mig oerhört mycket. Det är hur ouppmärksamma många föräldrar är.

Jag ser ofta föräldrar som sitter långt borta från stranden eller klipporna utan att ens kasta en blick mot vattnet och deras barn. Och ännu värre: jag har sett barn som gått eller cyklat till stranden helt utan vuxet sällskap. Att låta barn vistas i vatten innebär ett ansvar. Precis så som vi sätter hjälm på våra barn när de cyklar, så är våra ögon deras livboj när de badar. Det räcker inte med att man tittar en gång varannan minut. Att vara uppmärksam innebär att man har uppsikt över sitt barn hela tiden. Tycker du inte om att vistas i vattnet med barnen, så kan jag berätta att det faktiskt går att prata med andra vuxna även om man tittar på sitt badande barn, men lämna boken hemma och spar solandet med slutna ögon till ett annat tillfälle. Ta inte för givet att någon annan ser just ditt barn. Är ni fler vuxna, så kan ni turas om men se till att ALLTID hålla uppsikt över barnen.

En kompis till mig har en vän som jobbar i räddningstjänsten. Häromveckan hade de fått en anmälan om ett barn som försvunnit på en badplats, vilket ledde till ett stort sökpådrag med polis, ambulans, brandkår och dykare. På stranden hade de uppmanat alla vuxna att ställa sig i rad och tillsammans vada ut i vattnet i en kedja, så långt ut som de bara kunde, för att på så kort tid som möjligt söka igenom ett större område. Tänk detta mardrömscenario, där ett barn saknas och varje insats räknas. Det skrämmande var att ingen ställde upp. Inte en enda!

Det finns inte mycket som förvånar mig idag längre, men när jag fick höra detta började jag koka inombords. Det provocerade mig så oerhört mycket och det gnager fortfarande i mig. Barnet kunde ha varit mitt och det kunde ha varit ditt. Oavsett vems, så är det läskigt att inte en enda vuxen på stranden hjälpte till.

Minigolf, volleyboll, kubb, strandtennis, parkour, glass och bad

Vi har fler än en handfull badstränder inom rimligt gångavstånd. Vid en av stränderna finns en minigolfbana och dit ville Antonio en dag. Vanligtvis brukar vi inte bada på den stranden för jag tycker vattnet är alldeles för grumligt och det är så mycket sjögräs som slingrar sig runt fötterna så fort man doppar sig. Trots att själva badet får minuspoäng från vår del, så hade vi en riktigt härlig dag därborta.

DSC_0007
DSC_0035
DSC_0057
DSC_0056
Antonio rockade på minigolf!

DSC_0068

Efter minigolfen hittade vi en spännande del längst in på stranden. Svenska Kyrkan hade riggat med bollar, nät, kubb och pyssel. Alla som ville fick vara med, så jag och Antonio spelade strandtennis, kastade boll till varandra och sedan anslöt sig ett gäng och vi körde volleyboll tillsammans. Eftersom vi ändå var igång så körde vi också en omgång kubb och Antonio rockade järnet. Efteråt var det skönt att dyka ned i vattnet och bada för att svalka sig! Och ta en glasspaus, så klart.

DSC_0070
Jag satsar på att få jämn bränna över hela kroppen, så jag ställde mig på huvudet en stund för att låta fotsulorna se en liten skymt av solen. Antonio hade gjort en ”kudde” av sand som var skön att vila huvudet på.

DSC_0093
Antonio hittade den här skylten med texten: ”Denna sten är endast för parkour”, varpå han…

DSC_0100
… hoppade och trixade över stenen.

Det finns några föreningar här i kommunen som erbjuder parkour, men tyvärr är alla fulltecknade och vi har ställt oss i väntelista i hopp om plats till Antonio. Han valde att sluta med fotbollsträningarna i våras och vill nu börja med parkour istället. Inte helt oväntat, så lockades Alice av gymnastik, och lyckades få plats i en gymnastikgrupp som börjar om några veckor.