Rosa Skrot

IMG_3935.JPG
Tjejgymmet Rosa Skrot med det enorma halsbandet på väggen.

IMG_3936.JPG

IMG_3937.JPG
IMG_3908.JPG
Jag hittade en egen liten träningshörna.

IMG_3932.JPG
IMG_3933.JPG
Det här med att sjunka ner i soffan med dator i knäet när man jobbar, och sedan byta plats i loungen när det är dags att äta lunch. Det är så man separerar jobb och lunch.

IMG_3917.JPG
Rosa julgran på Rosa Skrot. Såklart.

Jag jobbar en hel del hemifrån och förflyttar mig flitigt emellan köksbordet och soffan. Ibland byter jag arbetsmiljö och sätter mig en stund i boxen där jag tränar eller på ett café i närheten.

Men ibland kan det vara trevligt med lite sällskap också, så idag hängde jag hela dagen på tjejgymmet Rosa Skrot på Södermalm. Jag jobbade, gick lunchpromenad med mina kollegor Lovisa och Rebecca, åt lunch, träffade även kollegan sjukgymnast-Louise och jobbade lite till. Det kan även hända att jag åt några riktigt goda knäck som Rebecca hade bakat och tagit med sig.

Självklart passade jag också på att träna för det här med att sitta still är inte riktigt min grej. Träningen bestod av ett gäng roddar, pushpress och viktade pullups. Därefter 6 on the minute med strikta pullups och kettlebellsvingar. Jag avslutade med intervaller på roddmaskinen.

Man kan på ett lekfullt sätt säga att Skrotet är lite av Lofsangruppens högkvarter, eftersom några av coacherna jobbar där och det blir mer eller mindre en naturlig samlingspunkt. Inte alla dagar i veckan, men ibland. Det är ett härligt gym och det är inte av en slump som det blev utvalt till ”Årets gym 2014″ i Guldhjärtat. Jag var där första gången för strax över två år sedan när det var nyöppnat och är imponerad över hur framgångsrikt gymmet blivit på så kort tid. De fina ägarna har verkligen lyckats skapa en mysig atmosfär, en inbjudande träningsmiljö för kvinnor och ”det där lilla extra”.

 

Att vara vardagsstark

sälen_lindvallen_tandådalen_hundfjället_högfjället_experium_slalom_offpist_barn_skidåkning_skidresa_skistar_skidsemester_vinterresa_112

offpist_skogsåkning_barn_sälen_lindvallen_högfjället_tandådalen_hundfjället_slalom_resa-med-barn_blogg_skidresa_skidsemester_2

sälen_lindvallen_hundfjället_högfjället_tandådalen_skistar_med-barn_blogg_skidor_slalom_skidsemester_vinterresa_skidresa_experium_114

sälen_lindvallen_tandådalen_hundfjället_högfjället_experium_slalom_offpist_barn_skidåkning_skidresa_skistar_skidsemester_vinterresa_9

Träning har inte alltid varit min grej. Jag började träna som vuxen när mina barn var i förskoleålder. Jag var smal och späd i kroppen och vägde ungefär 12-15 kg mindre än vad jag gör idag. Jag misstogs ofta för att vara mina egna barns storasyster, antagligen för att jag var så petit.

Att vara småbarnsmamma slet på kroppen. Jag hade ofta ont i nacken, tyckte att matkassarna var besvärliga att bära hem, avskydde att dra barnvagnen i långa backar och undvek att packa alltför mycket i väskorna för jag visste att det skulle göra ont i axlarna om jag gick runt och bar på grejer en hel dag. Det var när jag insåg att min kropp behövde stärkas för att klara av vardagen som jag började träna.

Du behöver ju inte träna, du som redan är så smal!”, fick jag höra sisådär sjuttioelva gånger.
Träning för mig handlade inte om att vara smal. Jag ville orka vardagen, mitt arbete och mitt liv som mamma. Jag ville bli vardagsstark, så jag började etablera nya vanor med både träning och kost. Träningen började ske regelbundet 2-3 gånger i veckan och någorlunda strukturerat. Det var kämpigt i början, men sedan tog det inte lång tid innan jag märkte skillnad. Då fick jag mersmak. Jag vet precis hur det är att vara helt ny med träning, börja från ruta ett och kliva in på gymmet där alla andra verkar så himla vältränade.

Det har gått några år sedan jag klev in på gymmet för första gången, men att träna för att vara vardagsstark är fortfarande viktigt för mig. Nu är matkassarna både fler och tyngre och backarna är både längre och brantare utan att jag tycker att det är särskilt besvärligt. Har Antonio somnat i soffan hos mormor när vi har varit där någon kväll, så är det easypeasy för mig att slänga upp honom på ryggen och knata hem med både sjuårig son och packning på ryggen. Hade jag inte tagit tag i träningen, så hade jag säkert gråtit av frustration varje gång det hände, för när han väl har somnat så sover han som en stock och skulle vara nästintill omöjlig att få hem om jag inte orkade bära.

DSC_0320-600x397

båtluffa-med-barn-i-grekland-öluffa-i-kykladerna-blogg-bilder-tips-öar-reseberättelse-reseblogg-sikinos-santorini-paros-naxos-antiparos-12-600x397

öluffa_i_grekland_båtluffa_i_kykladerna_med_barn_öar_paros-naxos-santorini-ios-antiparos-sikinos_reseberättelse-tips-budget-priser_kostnad_blogg-62-600x397

DSC_1001-600x397

Det är inte bara att vara vardagsstark som är viktigt för mig, utan också att vara stark när vi är på resande fot. Jag reser alltid som ensam vuxen med två barn och givetvis är det jag som får bära all packning också. Det spelar ingen roll om det är en båtluff eller en skidresa – jag vill orka hålla mig så aktiv som jag vill vara, utan att det börjar göra ont i kroppen.

Det är viktigt för mig att orka bära barnens skidor över axeln när de själva är trötta efter en heldag i backen. Det är viktigt för mig att orka bära väskorna upp för trapporna när vi kliver ombord på en färja i Grekland. Jag vill orka springa till hamnen med packning på ryggen om vi riskerar att bli försenade och jag vill orka vandra upp i bergen och uppleva öns vackraste utsikt. Därför tycker jag det är viktigt att träna för att bli vardagsstark.

King Julien-party med Netflix #streamteam

Ni som följer mig på Instagram @tumadreblogg har troligtvis redan sett lite av vad vi hittade på igår, söndag. Vi fortsatte helgen i tema förhandspremiär av barnfilm – varför ändra ett vinnande koncept? Denna gång åkte vi till Scandic Klara för att titta på en ny originalserie på Netflix, nämligen ”King Julien”. Ni vet, den störtsköna kung-lemuren från Madagascar? Det blev ett djungelkalas i hans ära.

2014-12-152014-12-1512014-12-153

Vi hängde av oss våra pälsar och började med att äta en riktigt bra söndagsbrunch. Familjen Hungry Hippo hade god aptit som vanligt. Vi var först in och sist ut i buffén. Vi kan se det som ett bra betyg på maten.

2014-12-152DSC_0141

Sedan tog vi varsin popcorn (fastän vi var mätta och belåtna), satte oss bekvämt ner i salongen med palmer, ballonger och serpentiner. Där tittade vi på ett avsnitt av King Juliens serie. Första avsnittet hann vi inte se, för då vi satt fortfarande och åt…

2014-12-154DSC_0209

Efter en liten stunds matkoma var det dags att svänga på svansen lite grann. Proffsdansaren Ambra Succi från Bounce var på plats och lärde oss några coola moves. Den här mamman har dock två vänsterfötter, så barnen fick briljera på dansgolvet, skaka rumpa och flexa biceps.

2014-12-156  2014-12-155

Man blir törstig av att dansa! På vägen ut hittade Antonio en vattenkran så han kunde ta ett glas och dricka. Det är ett tecken på att han skakade loss ordentligt. När vi gick hem fick barnen varsin heliumballong och en maffig goodiebag. De hade sedan en timme tillbaka lekt med varsin gul ”vanlig” ballong, men så fort de fick heliumballongerna släppte de plötsligt ner sina ”vanliga” ballonger på golvet, som om de på en sekund tappade all värde. Varför inte ta hem båda? Jag vet inte…

Mätta, glada, lite lagom varma och rosiga om kinderna lämnade vi Scandic Klara för denna gång.

”Mamma, kan vi inte boka en natt här?”, sa Alice.
”Varför då, tänker du?”.
”Alltså, tänk på den där skoputsen! Den är ju ascool!”.  Där ser man, Alice hade visst blivit förtjust i den automatiska skoputsen i lobbyn och tyckte att det var skäl nog till att övernatta på hotellet. Fröken har inte den vanligaste kravlistan på vad som utgör ett bra hotell. Älskade barn!

Tingeling och legenden om Önskedjuret

Senast överförda10tingeling

Vi blev bjudna till Biograf Grand för att se biopremiären av ”Tingeling och legenden om Önskedjuret” idag. Att fira lucia i biomörkret var inte så tokigt. Inne på biografen spelades lugn och stämningsfull julmusik och det hade dukats upp en stooor buffé med julgodis. Mina barn har sett alla Tingeling-filmer och tycker väldigt mycket om dem, så det var inte helt otippat att även denna föll dem i smaken. Filmen börjar visas på bio nästa vecka på fredag, 19 december.

Alice skulle på kalas ett par timmar efter bion och det skulle inhandlas present till födelsedagsbarnet. När vi ändå var på stan tänkte jag att vi lika gärna kunde handla presenten där. Men, nej. Två veckor innan jul, alltså. Hur tänkte jag? Det var så mycket folk, så trångt och köer överallt. Vi kom knappt fram i trängseln och leksaksaffärerna var kaos. K-A-O-S! Jag står inte så gärna i kö en halvtimme och svettas med alla ytterkläder på och dessutom med två barn som ska göra detsamma. Vi tog tåget till Sollentuna istället och där var det mycket lugnare, så vi kunde handla presenten där utan vare sig trängsel eller köer. När jag betalade för presenten tänkte jag att jag säkert fortfarande hade stått kvar i kön inne i stan om jag inte hade åkt.

Allt är inte ens dans på rosor

IMG_3734.JPG

God lunch i Täby C med goa Jessica igår.

Även om saker och ting känns mest bara bra just nu och jag känner mig typ gladast i världen, så har myntet alltid två sidor. Det finns alltid något som skaver. Hos alla. Mig också, fastän jag är lycklig på livet. Det skaver olika mycket i olika perioder. Ibland kan vi hålla den obekväma känslan på ett tryggt avstånd och ibland låter vi oss påverkas av den mer och blir oerhört sårbara.

Jag träffade min fina, kloka vän Jessica och åt lunch med henne igår. Det kan låta märkligt, men jag fick så mycket energi trots att vi bara pratade om tråkiga samtalsämnen. Vi pratade om obotliga sjukdomar, döden, icke existerande familjeband, om att jämföra sig med andra, stress och känslan av att snudda vid den berömda väggen när ambitionerna är höga, man sätter stora krav på sig själv och rushar fram i livet utan tillräcklig återhämtning. Ett öppet och ärligt samtal.

Det är så lätt att måla upp en snygg fasad när man skriver statusrader på Facebook, bloggar eller lägger ut bilder på Instagram. Man delar helst med sig av roliga, fina och glada stunder. Fullt förståeligt. Det är inte många som gärna visar upp dammtussarna i hörnet och öppet delar med sig av sina tillkortakommanden. Men de finns där, bakom varje fasad. Kom ihåg det, ni som hänger ute i sociala medier. Låt er inte luras av att alla andra verkar ha det ”perfekt”.