Gröna Lund

Mina barn har ett långt sommarlov; inget fritids alls, utan ledigt från skolavslutning i juni till skolstart i augusti. Det är tredje året som vi kan göra så, tack vare att jag har möjlighet att jobba hemifrån hela sommaren. Att kombinera jobb med sommarlov går bra. Vi gör typiska sommarlovsgrejer, så som att gå till stranden, plocka blåbär, äta på uteserveringar, ha picknick, ta ett kvällsdopp och så vidare. 

Ganska nyligen gjorde vi en spontanare till Gröna Lund. Det var min mammas sambo som ringde en förmiddag och frågade om mina barn ville följa med honom och min lillebror. Självklart, tänkte jag eftersom jag ändå behövde jobba och det såg ut att bli lite regnigt. Bättre än så kan det ju inte bli när man behöver få saker gjort. Sedan sa han:

– Ska du också följa med? Jag ska ändå inte åka något och eftersom de är tre barn, så blir det ju bättre om ni kan åka fyra. På många grejer åker man ju två och två, så slipper någon av barnen sitta själv… Tänkte jag.

Och ungefär där insåg jag att arbetsdisciplinen sakta började sjunka. Typ så här:

– Nej, jag måste jobba. Tyvärr! Jag kan inte. Fast, nja, det är inte så kul om man åker tre, så jag kanske kan. Eller nej, förresten. Jag behöver verkligen jobba. Fast det låter roligare att följa med. Men jag kan inte. Jag behöver jobba. Eller jo. Jag följer med. Nej, förresten, jag behöver verkligen jobba några timmar. Eller vafan, jag hänger på! Jag jobbar ikväll när jag kommer hem istället! 

Det här med med att kombinera jobb och sommarlov, alltså. Tur jag är flexibel. Oavsett, så hade vi en jättekul dag på Grönan! Både Alice och Antonio ligger precis under 140 cm, så Fritt fall får vänta ett tag till. Det gick dock ingen nöd på dem, för köerna var max 10 min långa till allting och vi kunde åka massor. Om och om igen! Bästa grönan-tipset är att välja en dag då det regnar lite grann. Man slipper både värmeslag och långa köer.

Förutom att vi åkte karuseller och jagade Pokemon, så spelade vi också snurrhjul. Min siffra vann en jätteförpackning med chips – kanske inte helt oväntat för jag vinner saker lite då och då. Jag väntar dock fortfarande på miljonen! 

Det blev inte många bilder från Gröna Lund eftersom jag lämnade ifrån mig mobilen. Men vi åt på Fiesta, som ligger på lilla delen av Gröna Lund, bakom de flygande elefanterna. Riktigt bra ställe, som jag absolut rekommenderar. Det är lite lugnare att sitta där än ute på en random bänk mitt i vimlet och dessutom är maten riktigt bra. Jag åt en sjukt god högrevschili med sötpotatispommes och barnen fick äta tacobuffé och toppa med pannkakor. 

Efter en lång bloggtystnad…

Tack för all er omtanke! Vi lever och mår bra. Jag förstår att många av er undrar och en del även är lite oroliga ifall något har hänt. Den här bloggen har varit aktiv sedan 2007 (nio år!) och helt plötsligt dök det inte längre upp några inlägg. 

Det har inte hänt något. Eller egentligen, massor har hänt men ingenting särskilt tråkigt, allvarligt eller dåligt. Faktiskt, så är saker och ting riktigt fint och livet leker. 

Det var inte min mening att ha en två månader lång bloggpaus. Jag tror att det började någon gång när jag skulle skriva något och så fastnade fingrana över tangentbordet, huvudet var helt tomt och det blev inga ord skrivna. Ungefär som att jag inte hade något att säga just då. Jag hade skrivkramp. Sedan gick det några dagar. Plötsligt var dagarna helt fyllda med saker att göra. Sedan gick det några veckor. Och några till. Till slut nästan två månader. 

När jag dessutom tog en paus från Instagram och inte laddade upp något på tre veckor, så började jag få oroliga mail. En del har följt bloggen i princip från start. Det gjorde mig rörd att läsa dessa mail. När jag sedan mötte en gammal kollega på stranden en dag, så undrade hon om jag slutat skriva. Ibland glömmer jag bort att folk faktiskt läser här inne, är intresserade och bryr sig. Att folk jag känner men som jag sällan träffar läser för att det ligger i deras intresse. Personer som jag träffar oftare läser i princip inte bloggen alls, för de får ju höra allting (och ännu mer!) när vi pratar. Det kanske inte är så konstigt ändå att bloggen hamnat lite i skymundan när livet kommer i vägen. Trots allt är jag en person som mycket hellre träffas, umgås och pratar än skriver i diverse sociala medier. 

Här är några färska bilder på mig och Antonio när vi var på Badberget häromdagen (den ledsna minen gjorde han enbart för att ha något att skratta åt när vi kollade på bilderna efteråt)

Apropå träningskläder och träning på lika villkor…

Mitt fredagsmys är att titta på Crossfit Regionals och denna helg är det Europa/Afrika-regionen som tävlar om kvalplats till världsmästerskapet. Apropå gårdagens inlägg om hur kvinnors träningskläder marknadsförs i sociala medier och att vi faktiskt tränar på lika villkor, så kom detta lägligt…

Skärmavbild 2016-05-27 kl. 17.06.36
Skärmavbild 2016-05-27 kl. 16.57.40
Skärmavbild 2016-05-27 kl. 17.07.58

Det är inget ovanligt inslag i Crossfit att tröjorna åker av, men de här männen fick publikens jubel. Det här gänget rockar kläderna! Underbart, eller hur?

Mer svällande lårmuskler, magnesium-moln och svett som skvätter!

Vi måste ta ett snack nu. Jag, liksom många andra av er, hänger en del på sociala medier så som instagram och Facebook. En sak som gör mig illamående är hur träning och hälsa målas upp i dessa medier. Låt mig förklara.

Häromdagen halkade jag in på ett instagramkonto för nytt svenskt märke för träningskläder. Det är 2016 och jag förväntar mig att ett modernt företag i dagens Sverige också har en modern syn på träningskläder för kvinnor och inte minst hur dessa marknadsförs. Kvinnor tränar, svettas, tar i, brölar ibland, lyfter skrot, fiser, bygger muskler, blir starka. Vi tränar på lika villkor som män – tänker jag. Min förhoppning var således att få se coola starka kvinnor i powerpose med skrot i nävarna. Till min stora besvikelse visade klädföretagets instagrambilder en helt annan bild.

Av bilderna noterar jag följande. Kvinnorna är fullt sminkande. De har i stort sett på varje bild en överdriven svank. De fotograferas ovanifrån så urringningen hamnar i fokus. De putar med läpparna, drar med fingrarna i håret och poserar som om bilden var hämtad ur en Kama Sutra-bok. De sitter också med särade ben och tittar förföriskt mot kameran med halvöppen mun. Jag scrollade många bilder ned för att leta efter minsta antydan att kläderna hade någonting med träning att göra överhuvudtaget och hittade slutligen en bild på en tjej som ålade över en pilatesboll på ett sätt som såg mycket suspekt ut. Jo, det var en tjej som gjorde knäböj med pinne också – givetvis fotograferad ur en vinkel så att bakdelen framträdde mest på bilden. Annars såg bakgrundsmiljön inte alls ut att vara ifrån träningssammanhang utan snarare inifrån diverse hotellrum och andra lokaler långt bort från hantlar, skivstänger och kettlebells. Jag förknippade inte alls företagets bilder med träning och jag blev absolut inte sugen på deras kläder. Det som förvånar mig är att majoriteten verkar inspireras av det här, för det är den här typen av bilder som lockar intresse i sociala medier. Min egen analys är att den som visar mest putande rumpor i sitt flöde har flest följare.

Det finns ytterst få inspiratörer på nätet som sänder ut ett annat ideal. De ytterst få inspiratörer simmar i kraftig motström. Starka kvinnor som lyfter tungt är en liten droppe i havet mot alla överdrivna svankar och putande läppar som dominerar många unga tjejers instagramflöden.

Jag vill se mer starka kvinnor, riktiga träningsbilder, bulliga biceps, svällande lårmuskler, magnesium-moln, svett som skvätter och röda utmattade ansikten med ögon som glittrar efter ett slitigt träningspass. Visa träningsendorfiner! Kom igen nu, tjejer!

Senast överförda9

Jag tänkte först visa exempel på bilderna som jag nämner i inlägget, men ångrade mig för att jag inte anser att de ens hör hemma här i min blogg.

Tankar i provrummet

Ett barn är på bio-kalas och det andra barnet är hemma hos en kompis. Jag har ungefär 2,5 timmar på mig att tillbringa helt ensam i Kista Galleria. Planen är att uppdatera sommargarderoben med nya linnen, klänningar och kanske en och annan blus eller byxa.

Jag vet att det här är ett projekt som kräver mycket tid och jag gör det helst när barnen inte är med, för de har inte tålamod att vänta på mig när jag ska prova kläder.

Scenariot därhemma är densamma varje gång jag ska ha annat än träningskläder på mig. Jag tar på mig ett plagg som jag tycker om, men upptäcker till min stora förtvivlan att jag har växt ur det. Antingen får jag inte på mig det alls eller så fastnar jag i det och lyckas inte komma ur. En gång skrek jag efter hjälp hemma och Antonio fick komma till undsättning för att få loss mig ur ett linne som jag hade fastnat i. När sömmarna spricker i ett plagg som jag har köpt dyrt och tycker väldigt mycket om, så blir jag frustrerad. Antonio skrattade så han grät, medan jag tårades i ögonen för att favoritplaggen inte längre passar.

En sak är säker. Jag vill inte köpa jättemycket dyra plagg, för risken är att de inte passar om några månader. De stora klädkedjorna har helt okej plagg till rimliga priser. Men… De är inte sydda för tjejer som har breda axlar, bred rygg, runda lår, putig rumpa och en cylinder-formad mage. För några år sedan, när jag var smal så passade allting. Jag behövde inte ens prova kläderna, för jag visste att de passade.

Jag plockar med mig massor av kläder att prova, i flera storlekar, men det enda som känns smickrande i provrummet är musklerna som ploppar fram i det skarpa ljuset. Jag gillar muskler, men jag gillar inte att det är så oerhört svårt att hitta kläder. Jag vill kunna klä mig kvinnligt och känna mig fin i människokläder, men jag får helt enkelt acceptera att min kropp inte tillåter det längre.

På 2,5 timme lyckades jag hitta ett gäng plagg – men det var träningskläder. Mission failed. Jag måste ändå säga att jag hellre har muskler, är stark, kan lyfta tungt och får uppleva all den glädje träningen ger mig – det är faktiskt värt tusen gånger mer än att se fin ut i alla kläder.

Senast överförda8