Hejdå Sverige – hej Italien! 

Sedan jag startade eget företag för ganska exakt två år sedan, så har jag inte haft ens en hel veckas sammanhängande ledighet. Några dagar hit och dit och som längst över julhelgerna. 

Därför har jag sett framemot dessa kommande veckor – jag ska vara helt bortkopplad från jobb i två veckor nu! Ledigheten ska jag och barnen njuta av i Italien och vi är på väg dit just nu. 


Från Sollentuna kan vi smidigt ta pendeltåget raka vägen till Arlanda. Idag var det lite ruggigt väder, så Antonio myste in sig i min mjukiskofta.

Glada och förväntansfulla barn. Antonio valde klädsel efter resmål.


På Arlanda! Semestern började med burgare och OS på O’Learys.


Vi köpte böcker och satte oss tills sist vid gaten för att vänta in boarding. Antonio älskar att kolla på plan som både landar och lyfter, och inte minst när planet som vi ska åka med lastas med resväskor. 

Yeay! Ikväll ska vi käka pasta och kolla Colosseum eller något annat turistigt.

Extremfabriken

Jag och Alice åkte till Extremfabriken i lördags. Det ligger ett stenkast ifrån Kallhälls station och de har öppet för barnträning på helgerna mellan kl 10-13. Jag gillar Extremfabriken, så mycket! Jag har klippkort där och åker dit för att ha lite kul ibland, men detta var första gången jag hade barn med mig. Extremfabriken är som en enda stor lekplats för alla vuxna som tycker om att klättra i grejer och utmana sin fysiska förmåga på andra sätt som är möjligt på vanliga gym. Här finns hinderbana, Ninja Warrior-bana, yta för kampsport och yta för funktionell träning. Det finns alltid något att utmana sig i eller bli bättre på! Det är sådant jag går igång på. 

Pelle som äger Extremfabriken är genomsnäll och det märks hur mycket han brinner för detta ställe. Han har byggt i princip alla hinder med sina egna händer – ni kan bara ana hur många timmars arbete det ligger bakom detta! Att han alltid dessutom möter upp med världens största leende och ett varmt välkomnande sätter prickar över i:et. Åk dit och hälsa på! Ni kommer inte ångra er!

Alice vill inte synas i bloggen med än nödvändigt, vilket jag respekterar. Hon har dock godkänt dessa två bilder för publicering. Hon rockade järnet på Extremfabriken och sprang både uppför hinderbanerampen och slog volter. Grym unge – jag är så stolt över henne! 

Lofsangruppens Studio

Mina barn har varit ute på landet med mormorsgänget hela veckan. Jag har både saknat dem, men också njutit av att få tid för mig själv. Att inte behöva ta hänsyn till andras behov är faktiskt rätt skönt ibland, men å andra sidan lämnar barnen ett stort tomrum efter sig när de inte finns fysiskt nära. 

Under veckan har jag bland annat varit i Lofsangruppens Studio, där jag fick lyxen att vara helt ensam med en PT-kund. Jag passade på att träna lite själv efteråt också. Back squats, pullups och roddmaskin – det var allt jag gjorde och det räckte gott och väl.

Alice kom hem från landet idag, fredag, och vi ska vara helt själva bara hon och jag tills Antonio kommer hem igen. Jag vet inte hur länge han stannar kvar ute på landet, men jag vet att han trivs bra där så jag och Alice lär få några dagar (kanske en hel vecka) för oss själva. Det är rena lyxen för ett barn som alltid delar uppmärksamhet med ett syskon! 

Gröna Lund

Mina barn har ett långt sommarlov; inget fritids alls, utan ledigt från skolavslutning i juni till skolstart i augusti. Det är tredje året som vi kan göra så, tack vare att jag har möjlighet att jobba hemifrån hela sommaren. Att kombinera jobb med sommarlov går bra. Vi gör typiska sommarlovsgrejer, så som att gå till stranden, plocka blåbär, äta på uteserveringar, ha picknick, ta ett kvällsdopp och så vidare. 

Ganska nyligen gjorde vi en spontanare till Gröna Lund. Det var min mammas sambo som ringde en förmiddag och frågade om mina barn ville följa med honom och min lillebror. Självklart, tänkte jag eftersom jag ändå behövde jobba och det såg ut att bli lite regnigt. Bättre än så kan det ju inte bli när man behöver få saker gjort. Sedan sa han:

– Ska du också följa med? Jag ska ändå inte åka något och eftersom de är tre barn, så blir det ju bättre om ni kan åka fyra. På många grejer åker man ju två och två, så slipper någon av barnen sitta själv… Tänkte jag.

Och ungefär där insåg jag att arbetsdisciplinen sakta började sjunka. Typ så här:

– Nej, jag måste jobba. Tyvärr! Jag kan inte. Fast, nja, det är inte så kul om man åker tre, så jag kanske kan. Eller nej, förresten. Jag behöver verkligen jobba. Fast det låter roligare att följa med. Men jag kan inte. Jag behöver jobba. Eller jo. Jag följer med. Nej, förresten, jag behöver verkligen jobba några timmar. Eller vafan, jag hänger på! Jag jobbar ikväll när jag kommer hem istället! 

Det här med med att kombinera jobb och sommarlov, alltså. Tur jag är flexibel. Oavsett, så hade vi en jättekul dag på Grönan! Både Alice och Antonio ligger precis under 140 cm, så Fritt fall får vänta ett tag till. Det gick dock ingen nöd på dem, för köerna var max 10 min långa till allting och vi kunde åka massor. Om och om igen! Bästa grönan-tipset är att välja en dag då det regnar lite grann. Man slipper både värmeslag och långa köer.

Förutom att vi åkte karuseller och jagade Pokemon, så spelade vi också snurrhjul. Min siffra vann en jätteförpackning med chips – kanske inte helt oväntat för jag vinner saker lite då och då. Jag väntar dock fortfarande på miljonen! 

Det blev inte många bilder från Gröna Lund eftersom jag lämnade ifrån mig mobilen. Men vi åt på Fiesta, som ligger på lilla delen av Gröna Lund, bakom de flygande elefanterna. Riktigt bra ställe, som jag absolut rekommenderar. Det är lite lugnare att sitta där än ute på en random bänk mitt i vimlet och dessutom är maten riktigt bra. Jag åt en sjukt god högrevschili med sötpotatispommes och barnen fick äta tacobuffé och toppa med pannkakor. 

Efter en lång bloggtystnad…

Tack för all er omtanke! Vi lever och mår bra. Jag förstår att många av er undrar och en del även är lite oroliga ifall något har hänt. Den här bloggen har varit aktiv sedan 2007 (nio år!) och helt plötsligt dök det inte längre upp några inlägg. 

Det har inte hänt något. Eller egentligen, massor har hänt men ingenting särskilt tråkigt, allvarligt eller dåligt. Faktiskt, så är saker och ting riktigt fint och livet leker. 

Det var inte min mening att ha en två månader lång bloggpaus. Jag tror att det började någon gång när jag skulle skriva något och så fastnade fingrana över tangentbordet, huvudet var helt tomt och det blev inga ord skrivna. Ungefär som att jag inte hade något att säga just då. Jag hade skrivkramp. Sedan gick det några dagar. Plötsligt var dagarna helt fyllda med saker att göra. Sedan gick det några veckor. Och några till. Till slut nästan två månader. 

När jag dessutom tog en paus från Instagram och inte laddade upp något på tre veckor, så började jag få oroliga mail. En del har följt bloggen i princip från start. Det gjorde mig rörd att läsa dessa mail. När jag sedan mötte en gammal kollega på stranden en dag, så undrade hon om jag slutat skriva. Ibland glömmer jag bort att folk faktiskt läser här inne, är intresserade och bryr sig. Att folk jag känner men som jag sällan träffar läser för att det ligger i deras intresse. Personer som jag träffar oftare läser i princip inte bloggen alls, för de får ju höra allting (och ännu mer!) när vi pratar. Det kanske inte är så konstigt ändå att bloggen hamnat lite i skymundan när livet kommer i vägen. Trots allt är jag en person som mycket hellre träffas, umgås och pratar än skriver i diverse sociala medier. 

Här är några färska bilder på mig och Antonio när vi var på Badberget häromdagen (den ledsna minen gjorde han enbart för att ha något att skratta åt när vi kollade på bilderna efteråt)