Imorse tryckte i sig min dotter tre (!!!) kokta ägg och det är inget ovanligt för henne. Hon älskar ägg. Nu är den lilla gullungen på dagis. Måste klippa hennes lugg för den växer som ogräs. Som singlemum med endast FP som inkomst i hushållet är det dyrt att ta ungen till frisören, så jag får klippa själv. Det blir precis lika bra.
Dagis vill att vi föräldrar med mindre barn hemma ska ta med tomma barnmatsburkar till julpyssel. Lillen har ju inte börjat än med det (tänkte introducera smakportioner på hans 3 månaders dag den 5 dec, som för övrigt blir den dag han ska vaccineras för första gången). Men jag hittade några av dotterns gamla burkar som har legat och skräpat i skåpet. Glömde ta med dem imorse, så jag får lämna när jag hämtar henne.
Fick med mig en målning imorse som låg på hennes hylla. Hängde upp den i väggen i hennes rum bland de andra. När jag var yngre tyckte jag att småbarn målade så fult, bara massa kladd på ett papper. Jag tyckte överhuvudtaget att småbarn inte ens behövde rita för man ändå bara slängde de fula teckningarna... Haha! Men nu när man har ett eget barn som gillar att rita och måla, så tycker man ju att minsta lilla streck på pappret är jättefint!
Men målningen jag fick hem idag har ett handavtryck på också. Helt klart et fint minne att spara!

Här är konstverket:

Mina barn är så underbara! Storasyster är ju världens härligaste. Vilken empati en nyss fyllda 2-åring kan ha! Om lillebror skriker så är hon snabbt där med en napp till honom och klappar honom fint på kinden och pratar lugnt med honom. Ibland vill hon bara gå fram till honom och ge en kram eller en puss. Och när de sitter i vagnen brukar hon greppa efter hans lilla hans och hålla den. Syskonkärlek.
Och lillebror, vilken himla snäll bebis! Aldrig har jag sett en bebis som är så lugn och harmonisk. Det är sällan han skriker (händer väl ibland om han tappar nappen), men om han gör det så går det fort att trösta. Han jollrar, ler och till och med skrattar flera gånger om dagen. Dessutom sover han hela nätterna och har gjort det ända från början.
Jag är lyckligt lottad. Mina barn är så underbara.

Gick in till dottern inatt för att kolla till henne när hon sov, som vanligt. Av alla de konstiga sovställningar så måste det här ändå ha varit den skönaste av dem alla...? HAHA! Det är sant! Hon låg (läs: stod upp) faktiskt och sov så här! Jag blev ju bara tvungen att fota.

Jag har handlat lite nya kläder till lillkillen nu. Det var roligare än jag trodde att handla killkläder. Det är kul att handla kläder till både lillkillen och storasyster. Synd bara att pengarna tar slut så fort när man hamnar på barnavdelningen i klädbutikerna... Men ungarna måste ju ha kläder på kroppen.
Och imorgon försvinner ännu mer pengar när jag köper en födelsedagspresent till min lillasyster som blir 10 år och jag och en kompis ska till Täby C och "kika runt lite". Blir troligtvis en utelunch också.
Och på lördag blir det en sväng in till stan med en annan kompis. Återigen "kika lite" och utelunch.
Det kostar att vara mammaledig. Haha! Men det är så underbart!

Nu är mina tänder fixade, och vilken jävla tur att jag gjorde det innan jag har fyllt 20 så jag slapp betala för kalaset. Fast kalaskul var det inte. Jag har dragit ut en visdomstand och lagat ett par hål. Dessutom har jag haft tandläkarskräck och nästan börjat gråta av ordet tandläkare. Men jag har haft världens snällaste tandläkare och tandsköterska. Helt otroligt, men efter deras goda bemötande är tandläkarskräcket borta.
Och vart var barnen när jag var och fixade käften då? Jo, storasyster var på dagis och lillkillen fick hänga med. Men inte ville han sova någon av gångerna jag var där... Han låg mest i vagnen och var lugn (som han brukar vara), men när han satte igång och protesterade så var tandsköterskan snabb med att gå och ta upp honom medans jag bara fick ligga kvar där. Ena gången när tandsköterskan inte kunde släppa arbetet så kom det en annan tandsköterska in som hade rast och tog upp honom och gick runt lite och gosade. Han charmade varenda tandläkare! Och efter besöken fick jag låna vilorummet så jag kunde sätta mig i lugn och ro och amma honom.
Tack, mina tandläkare, ni har verkligen varit underbara!

Idag har jag gått och torkat upp spyor hela dagen, bytt sängkläder ett par gånger och tvättat kanske ett ex antal maskiner nerspydda kläder, handdukar och sängkläder. Så kan det gå när en liten två-åring har vinterkräksjukan. Vällingen spyr hon ut. Vatten spyr hon ut. En stund idag verkade hon må rätt bra, så jag lagade mat till henne och den kunde hon hålla kvar i magen. En timme, ungefär - och sen spydde hon ut det också!
Har hållt barnen separerade från varandra hela dagen, så att min son inte också blir smittad. Han är ju bara två månader, så det vore synd om han också började. Jag har tvättat mina händer som om jag skulle ha nån slags tvångstanke, bara för att hålla bakterierna borta. Om lilltjejen mår bättre imorgon så ska hon få ta ett bad. Hon har spya i sitt hår och jag lät henne gå och lägga sig i det skicket, bara för att inte göra det besvärligare för henne änvad det redan är... Min stackars lilla älskling!
Ja, men som sagt: en stund var hon rätt pigg och då kunde hon minsann riva ut alla leksaker i sitt rum.
Så här såg det ut...


                     

Ibland vill man bara stämma dagiset! Nu i veckan fick en mamma ett brev från Stockholm läns landsting Smittskyddsenheten. Det går Resistenta pneumokocker på förskolan, stod det. Och att alla barn skulle göra en provtagning av bakterierna. Hon ringde mig jätteorolig och frågade om jag hade fått brevet, hört nånting om det på dagiset eller om jag överhuvudtaget visste vad det handlade om. Noup, jag visste ingenting.
Dagen efter dimper samma brev ner i min brevlåda. Tack gode gud att min kompis hade förberett mig på det. Annars hade jag blivit precis lika orolig som hon hade varit.
Ytterligare ne dag senare kommer det ett mejl från dagiset. Det står något i stil med att "Vi har uppfattat att förskolepersonalen kan vara med vid näsprovtagningen om inte föräldrarna har möjlighet, men vi rekommenderar att föräldrarna är med vid ett sånt här tillfälle. Därför följer inte förskolepersonalen med. Men vi vill trycka på att det är jätteviktigt att alla barn gör provet."
Självklart ska jag följa med min dotter när hon ska göra provet (hon går för den delen inte ens på dagis den dagen, hon går bara 15 tim/vecka), men jag tycker att det är dålig stil av förskolan att inte personligen informera föräldrarna om att det går såna bakterier på förskolan! Jag som hade haft utvecklingssamtal och grejer samma dag som min kompis hade fått brevet. Inte ett ord sa de!

Imorse vaknade Alice upp som vanligt, kom in till mig och ville gosa och ha det mysigt innan frukosten. Men sen spydde hon helt plötsligt och från att ha varit en liten mysboll blev hon en liten sjukling. Jag tänkte först att hon kanske hade ätit något olämpligt igår. Men jag kom inte på något ovanligt. Hon spydde flera gånger och jag sa åt henne att ligga och vila i sängen. (Nu ligger hon där och sover)
Idag hade jag och samma kompis som jag nämnde ovan planerat att åka in till stan, shoppa, äta lunch och umgås. Hon ringde mig klockan 10 som vi hade bestämt, och jag säger direkt att min dotter ligger sjuk och har spytt, så det inte går idag. Sen säger hon att hennes dotter hade spytt hela natten. Först hade hon trott att det berodde på att hon hade ätit på Burger King med sin pappa dagen innan, men eftersom de båda två var sjuka så var det troligtvis... DAGISET!
Och ännu en gång... Inte ett ord om vinterkräksjuka har vi hört från dem.

Ja, den här dagen (och resten av helgen) kommer gå åt till att ta hand om ett sjukt barn, försöka undvika att bli smittad själv och att hålla minstingen i ett annat rum hela tiden så att han inte heller blir smitta.

Vad kommer nästa gång? Löss? Mask i magen?

Lite tips till er som vill få pengarna att räcka lite längre
- STORHANDLA! Skriv en inköpslista med allt ni behöver för hela månaden. Handla storpack och frys in. Har du rabbattkuponger på te.x blöjor, så utnyttja dem. Det är mycket mer ekonomiskt att storhandla en gång i månaden än att göra massa småköp var och varannan dag. Mjölk, bröd, frukt m.m. ska man självklart köpa lite oftare...
- SKRIV EN BUDGET! Räkna ihop alla inkomster (avrunda gärna lite neråt...) och räkna ihop alla utgifter (avrunda lite uppåt...). Nu har du en bra överblick på hur mycket räkningar (plus mat!) du betalar.  Ett bra tips är att när alla pengarna har kommit in på kontot, så betalar du rkningarna. Sen storhandlar du. Lägg undan lite pengar till bl.a mjölk, bröd, frukt m.m. som du kommer köpa under kommande månaden. Sen kan du göra vad du vill med resten, men räkna med en del småköp ändå (uteluncher osv.)

DRA NER ELKOSTNADEN:
- utnyttja eftervärmen på spisen och använd lock till kastrullen när du kokar upp vattnet.
- koka te med vattenkokare eller micro, inte på spisplattan.
- släck lamporna i de rum du inte är i.
- lämna inte stereo, dator, tv på stand-by. Stäng av dem helt.
- lämna inte mobilladdaren i vägguttaget när du inte använder den.
- skit i gollvärme och handdukstorkaren...
- använd ekonomi-inställningen på tvättmaskinen (eller ännnu hellre: använd tvättstugan!)
- öppna inte kyl och frys i onödan.
- diska inte under rinnande vatten och stäng av duschvattnet när du schamponerar/tvålar in dig.

Det var nån dag nu i veckan, minns inte vilken, när jag hämtade min dotter från dagis. På väg ut genom grindarna möter vi tre lite äldre flickor. De säger hejdå till henne och frågar om det är hennes lillebror eller lillasyster som ligger i vagnen.
"Det är henns lillebror", svarade jag.
"Är du hennes storasyster?", frågade en av dem. Det var första gången nån frågar det, men jag vet att en del unga föräldrar har fått den frågan många gånger.
"Nej, jag är hennes mamma", svarade jag med ett leende.
De tittade på mig och undrade hur gammal jag var.
"Jag är 19"
"Oj, kan man vara mamma om man är så gammal?" (De menade förstås UNG, men ni vet hur sexåringar pratar...)
De räknade ut att jag var 17 år när jag fick min dotter. Och att jag nu hade två barn. De blev förvånade.

Jag tyckte flickorna var jättesöta, nån av de kanske hade ett äldre syskon i min ålder och har svårt att tänka sig att nån som är lika gammal som han/hon kan ha ett barn. Vad vet jag.
Visst, jag är ung, men jag tänker inte på det längre. Jag är som vilken mamma som helst, och det verkar som att alla andra mammor inte tänker så mycket på min ålder. De ser mig som en mamma, helt enkelt. Det är snarare män som tittar lite konstigt på mig ibland (fast oftast bara med ett snällt leende).

Igår hissades flaggor upp i hela landet. För mig var det i min dotters ära på hennes tvåårsdag, men för övriga landet var det nog för det var Gustav Adolf-dagen.  Grattis än en gång till min älskling!

Jag skulle hämta min dotter från dagis och på busshållsplatsen började en man prata med mig. Han ställde de klassiska öppningsfrågorna; om hur gamla mina barn är och vad de heter. Inget märkvärdigt med det, det händer ju var och varannan dag. Och självklart säger han att min son är söt/fin/gullig/... Som alla andra.
Sen börjar han pladdra på om sångstunder för pensionärer, mossan på ett naturreservat, kortfilmer och nallebjörnar. Jag smålog lite, nickade och svarade kort. Tittade bort. Jag var inte alls intresserad.
"Alltså jag är fixerad av nallar... Inte på ett onormalt sätt", sa han. Och så nämde han att han också hade ett barn, som han inte träffar. "För mamman jävlas med mig".
Sen kommer den där frågan: "Skulle du vilja ha promenadsällskap nån dag?". Jag försökte komma undan med ett bra svar.
"Nej... jag brukar vara så upptagen på dagarna. Träffar folk, fixar hemma och är med barnen" (men ärligt talat så är jag ju mammaledig med minstingen som är två månader och har hur mycket tid som helst!).
Han ville ha mitt nummer. Så svarar jag med den frasen som jag brukar köra med: "Jag bytte precis nummer och kommer inte ihåg det nya numret..."
Han gav sig inte. Han ville ge sitt nummer till mig så jag kunde höra av om jag ville. Visst, jag tog numret. Men jag kommer inte höra av mig, det är en sak som är säkert. Skulle jag se honom ute nån mer gång (vilket är troligt eftersom att han nämnde att han bodde i närheten), så kör jag väl med nån av mina klassiker:
"Det blev ett nummer för mycket / för lite, så jag kunde inte"
"Jag råkade nog trycka bort numret innan jag sparade, så jag hade inte ditt nummer"
"Jag / min dotter råkade radera numret"
"Min mobil har varit på lagning, så jag kunde inte ringa"

När jag hade pojkvän, så var det hur lätt som helst att dissa. Jag sa alltid bara:
"Nej, jag har man och barn", så vände de alltid ryggen och drog därifrån på en gång.

Pussas lite med min dotter här och sjunger "Ja må hon leva" för 47:e gången.
Tänk att min älskling har blivit 2 år gammal nu. Mamma älskar dig så mycket!
Efter alla "hurra hurra hurra hurra" klappar hon händerna och ropar: "Bra!"

Välkomna, välkomna alla läsare, alla damer och herrar till premiärinlägget i min blogg. Från och med nu är den här bloggen the one and only om mitt liv som ensamstående 19-årig mamma till två underbara barn. Mina tankar, mina funderingar kommer jag att "skriva av mig", eller som bloggaren Alex Schulman skrev någonstans: "bloggen är min terapi".