Cravings
Bild från idag: Alice badar dockorna i fontänen.
Hon har döpt den mindre dockan till Antonio och den större till Alice!
Jag fick veta att Stina-Lee också blev intervjuad av FRIDA idag, så jag frågade henne om hon skulle vara med i samma nummer som jag och Kissie. Det skulle hon, fick jag till svar. Det blir spännande att se innehållet i tidningen sen...
Nu sitter jag här och planerar inför morgondagen och surfar runt lite på nätet. Jag är lite "smått" beroende av turkisk yoghurt blandat med vaniljsocker... Det är så gott! Jag sitter jämt och äter det. Jag tror det går åt i snitt 5-6 byttor turkisk yoghurt i veckan hemma hos oss.
Bara för det tänker jag tillbaka till tiden när jag har varit gravid och varit riktigt beroende av att få äta något speciellt. Jag har inte haft några "udda" begär, som jag har läst att en del kan ha. När jag var gravid med Alice hade jag jordgubbar, nudlar och apelsinjuice som cravings. Med Antonio var det rött kött, glass och kinamat (en period kunde jag inte annat än att äta på kinarestauranger minst 3 gånger i veckan). Ni som har varit gravida - vad hade ni för cravings?
Godnatt!
På tal om drömmar har jag märkt att jag äntligen har börjat sova lite djupare nu och kan till och med minnas vad jag har drömt om under natten. Det har jag inte kunnat göra som icke-gravid på hur länge som helst och det är helt otroligt vad för skumma grejer det snurrar i huvudet när man sover. Nu ska jag i alla fall lägga huvudet på kudden och invänta några timmars drömmande...
Här är ännu en variant av bilden på Alice som [en läsare] har Photoshoppat.
Bilden är ju hur härlig som helst och det verkar som att ni också gillar den!
Min gravidmage i profil
Så här såg jag ut i profil när Antonio låg i magen.Målade hastigt över en bild som jag hade på datorn.
Tänker dock inte publicera original-bilden eftersom det
är för avklätt för att jag skulle vilja visa upp det allmänt.
Den här bilden är från vecka 35.
Graviditeten med Alice
Jag surfade runt lite och hamnade på en föräldra-community där jag var medlem för länge sedan. Närmare bestämt år 2005 när jag var gravid med Alice (!). Jag hittade min egen profil och äntligen fann jag lite minnen från graviditeten! Det finns inte sparat någon annanstans!
Här är en text som jag hittade:
MIN GRAVIDITET - med vecka och datum.
(7+1) 21 april 2005 - positivt graviditetstest och inskrivning
Jag misstänkte att jag var gravid, så jag gick till MVC och gjorde ett graviditetstest. Det visade positivt och jag fick tid för inskrivning eftersom jag var helt säker på att jag skulle behålla barnet.
Min vikt 44 kg.
(7+2) 22 april 2005 - första ultraljudet
Dagen efter det positiva beskedet gjorde jag mitt första VUL och det visade att jag var gravid cirka 7+2.
BF: 5 december 2005.
(10+2) 4 maj 2005 - inskrivning hos barnmorskan
Jag lämnade urinprov och blodprover och allting såg jättebra ut. Jag fick också böcker och brocshyrer, samt information.
(11+4) 18 maj 2005 - VUL nummer 2
Dags för andra ultraljudet. Barnet sprattlade vilt i magen och visade sig vara 11+4 veckor gammalt. Hjärtat slog fint och det var verkligen en upplevelse!
31 maj 2005 - akuten
Jag har spytt och mått illa under hela graviditeten, men nu var det så illa att jag fick vätske- och näringsbrist, så jag fick åka in på akuten. Jag låg på på kvinnokliniken i 3 dygn och fick dropp. Ett ultraljud gjordes och barnet är sig ungefär 13 veckor gammalt.
(16+0) 13 juni 2005 - besök hos barnmorskan
Jag träffade barnmorskan och pratade om mitt mående och sjukhusbesöket. Lämnade inga prover, men fick lyssna på barnets hjärta för första gången! WOW!
Barnets hjärta: 148.
Min vikt: 45 kg (+1kg)
(17+1) 4 juli 2005 - ULTRALJUD!
Ultraljud på Odenplans läkarhus. Jag har aldrig sett något häftigare! Barnet hade växt bra och barnmorskan såg inga fel.
Kön: flicka!
BF flyttades fram från 5 december till 10 december 2005.
(19+5) 21 juli 2005 - besök hos barnmorskan
hb har sjunkit från 140 vid inskrivningen till 116. Barnmorskan rekommenderar järntabletter. Jag börjar ta dem samma dag. Blodtrycket är samma som vid inskrivningen.
Barnets hjärta: 144.
Min vikt 48 kg (+4 kg).
(21+1) 1 augusti 2005 - namnet är bestämt: Alice!
Jag har köpt flickbebiskläder och tittat på barnvagnar, sängar och mycket annat. Har funderat på namn jättelänge och kommit fram till Alice som tilltalsnamn och Felicia som andranamn. Alice kommer från det att min nu 1,5-åriga lillebror kallades för Alice när min mamma väntade honom (med det blev en liten pojke istället!), och Felicia smälter fint med namnet och betyder "lycka".
Resten av graviditeten står inte med.
Resultatet blev en liten Alice född 6 november 2005.
En prematurbebis spontant född i vecka 35+0.
Så liten som 45 cm och 2338 gram.
Förlossningsrädsla och ensamstående gravid
En kommentar som jag fick:
Vad har du för råd till tjejer som antingen är livrädda för att föda barn eller graviditet (oavsett ålder)? Och även de som nyligen fått reda på att de är gravida men inte är tillsammans med fadern eller fadern inte vill ha något att göra med graviditeten/barnet?
Jag börjar med att svara på frågan angående förlossningsrädslan.
Nu till andra frågan om ensamstående gravida.
Det GÅR att vara ensamstående och gravid - jag har varit det. Troligtvis kommer man dränkas av hormoner och gråta floder för att man inte har någon att dela allt det härliga med. Det är både psykiskt och fysiskt tungt att gå igenom en graviditet oavsett om man har en man med i bilden eller inte. Men man ska vara stark i sig själv och bära barnet i magen med huvudet högt. Jag mår fortfarande dåligt av att tänka på mina graviditeter och de erfarenheter jag har. Tyvärr förknippar jag mina graviditeter med dåliga minnen, men trots detta är det ändå det mest fantastiska jag någonsin har upplevt! Man ska hitta styrkan i sig själv, för barnet man kommer föda behöver ha en stark mamma som förebild.
Gravid med Antonio
Gravid med Alice
BILD! Min fina gravidmage
Antonio ligger i magen, 6 dagar över tiden.
Två dagar senare föddes han. Min älskade fina son!
Jag har också varit tjock...
Att vara gravid är verkligen en upplevelse. Jag minns båda mina graviditeter på både gott och ont. Det härligaste har ju så klart varit känslan av att ha sitt ofödda barn i magen och undra vem det är, hur h*n ser ut och känna livet därinne. Det jobbiga har så klart varit hur jag har blivit behandlad av mina ex. Det har satt djupa spår i mig och jag blir lätt tårögd bara jag tänker på graviditeter. Jag klarar inte av att se filmer, läsa artiklar eller bloggar som handlar om graviditeter, för då får jag bara en klump i magen. Jag har en hel del att bearbeta när det gäller mina graviditeter... Jag tycker att när en kvinna är gravid då SKA hon behandlas med största möjliga respekt, för hon bär på ett mirakel i sig samtidigt som kroppen förändras mer än nånsin annars. Det är värd all respekt i hela världen!
På den här bilden vägde jag hela 63 kg... Det låter inte mycket, men jag var tjock.
Sonens förlossning sept 07
"Mamma har ont", sa jag och sprang iväg för att duscha igen. Fram och tillbaka sådär tio gånger. Värkarna kom med fem minuters mellanrum. När det hade gått nästan två timmar och de bara fortsatte, så ringde jag min mamma som hade sovande jour den natten, så jag ringde henne till jobbet.
"Grattis på födelsedagen", sa jag.
"Öhh, tack...", svarade en nyvaken mamma.
"Jag har haft ont i snart två timmar... De kommer var femte minut".
"Men då ska du ju åka in!" sa hon och erbjöd sig att ringa en taxi åt mig och ringa min lillebror, 16 år, som kunde passa min dotter.
Aha. Skulle jag åka in och föda barn NU? Klockan var efter 6 på morgonen. Jag fixade i ordning mig lite, såg till att allt som skulle vara med var med. Och när min lillebror kom, så gick jag ut och väntade på taxin. Min dotter var i full fart med att ta på sig sina rosa gumminstövlar och solglasögon när jag sa "hejdå" till henne. Nästa gång jag skulle träffa henne, så skulle hon vara storasyter. Min lilla älskling.
Taxichauffören ville inte ta mitt electron-kort och jag hade inga kontanter.
"Ring det här numret, åk dit, så betalar han", sa jag och gav numret till min mammas man. (resan blev också dubbelt så dyr eftersom han tog betalt för resan till dit också). Det var en för övrigt jobbig taxichaffis som undrade om jag hade ont hela tiden och ville hålla mig i handen hela tiden och körde 50 på en 70-väg.
Så var klockan 6.30 och jag skrevs in på förlossningen. Det skulle komma en dagbarnmorska klockan 7, så nattpersonalen tog CTG, men sa att jag fick vänta med att bli undersökt.
Yepp, ungefär var 5:e minut kom värkarna (vilken bra koll jag hade fast jag hade tagit tid helt själv där hemma!)
Barnmorskan kom och undersökte. Öppen 7 cm. Inget vatten hade gått. Vi småpratade lite mellan värkarna och det var lungt. Vi planerade lite för hur jag ville ha det. Jag tackade nej till alla bedövningar, men efter en stund tog jag en låg dos av lustgasen. Det började trycka på ordentligt, men vattnet gick inte. Vi kom överens om att hon skulle få spräcka hål på hinnan, och låta vattnet komma ut, så jag skulle få föda barn. Hon var jättesnäll, och sa att jag var den coolaste morsan som hon hade träffat på långe, för jag var så lugn fast jag kom in helt själv.
Men värkarna var inte effektiva nog. Det tryckte allt mer och jag hade svårt att hålla emot.
"Bara andas igenom värkarna", fick hon upprepa hela tiden. Det var bara att lyda, fast det var SVÅRT. Hade lustgasen fortfarande, men den var inte med i varje värk.
Tills slut fick hon sätta in värkstimulerande dropp och då hade jag redan slut på energi. (ja, jag hade ju knappt sovit ordentligt på länge pga alla toabesök mitt i nätterna och hade varit ensam gravid och med en tjej på snart 2 år)
Det satte igång värkarna lite mer.
"Men för fan, ta ut honom åt mig nu!", skrek jag till slut, men hon sa att det var mitt jobb.
Svettigt, svettigt, ont och ont. Jag började tappa kontrollen och visste inte längre vad som hände. Då kom det in fem andra personer. Barnläkare, läkare, undersköterskor och allt vad det var. Tydligen så gick lillens hjärtljud neråt och de ville avsluta det hela med sugklocka. Scenariot blev läskigt likt det när dottern föddes. Jag visste i alla fall hur det skulle gå till eftersom hon föddes likadant, så jag lugnade ner mig lite och började lyssna på deras röster.
Krystvärarna började.
"En gång till så är huvudet ute!"
"En gång till så har du din bebis!"
Tre dragningar, så var han ute.
Klockan 10.19 föddes han!
De lade upp honom i min famn, men de lade honom med ryggen emot mig.
"Vänd på honom, så jag får se!", fick jag upprepa säkert tre gånger innan jag fick se lillens ansikte.
Så fin han var. Han var så rund om kinderna. Fin färg. Mörkt och ganska mycket hår. Inte så lik mig. Och inte så lik sin pappa. Men det kanske var pappas mun och näsa? Kinderna var så stora så det var svårt att se likheterna. Han var så fin och så fin och så underbart fin!
Han var stor, vägde 4430 gram och var 52 cm lång. Och inte den här gången heller gick jag sönder - otroligt vad kroppen klarar av!
Jag stannade resten av dagen på BB, åkte hem dagen efter och så började mitt liv som ensam tvåbarnsmamma...
Dotterns förlossning nov 2005
INNAN FÖRLOSSNINGEN
Det var söndag 6:e november 2005. Jag var på väg hem till min dåvarande pojkvän. Det var den tiden på året när det var grått ute, lite regnigt och allmänt trist väder.
Hemma hos min pojkvän började vi bråka som vanligt. Han hade tidigare slagit mig, men den här gången blev den sista. Jag minns tydligt när han knuffade ner mig på soffan och jag kände hur magen "hoppade till" och började göra lite ont. När jag hade kommit ut ur lägenheten efter massa skrik och bråk ringde jag polisen. Han hade hällt en skurhink med smustigt skurvatten över mig, så jag hade ingen direkt lust att sätta mig och åka buss, så mitt alternativ var att be polisen om hjälp. De tog upp en anmälan och skjutsade hem mig till min mamma, där jag bodde då.
Klockan var ungefär 13 då. När jag hade kommit hem duschade jag och då började min dåvarande pojkvän ringa och skicka SMS oavbrutet. Det växlade hela tiden mellan "jag älskar dig" och att han skulle döda både mig och barnet. Jag började anteckna hur många gånger han ringde och vad han skrev i sina SMS.
FÖRLOSSNINGEN STARTAR
När klockan hade passerat 17 kände jag hur det började rinna mellan benen. Inte kunde jag kissa på mig nu, tänkte jag som precis hade varit på toaletten. Jag försökte förneka att det var vattnet som gick, jag var ju bara i vecka 35+0! Det skulle dröja drygt en månad till innan hon skulle födas ju! Jag gick ner till köket, satte mig ner i lugn och ro och åt en macka och drack ett glas mjölk. Och då satte värkarna igång och jag försökte hålla masken och det blev svårare att äta.
"Har du ont?", frågade min mamma.
"Ja, det spänner lite och trycker neråt...", svarade jag.
"Ska du föda?"
"Nej" svarade jag. "Men det rinner lite också"
Mamma blev nästan hysterisk.
"MEN DU MÅSTE JU ÅKA IN, DU SKA JU FÖDA!"
"Nej... Inte än. Jag ska föda om en månad", sa jag och försökte förneka att det var dags nu.
Men till slut gick jag med på att åka in till sjukhuset. Min mammas man skjutsade in mig med en bil med inte fullt fungerande bromsar när lövhalkan var som värst och mörkret hade börjat lägga sig.
Jag studerade klockan i bilen och märkte att värkarna kom exakt med två minuters mellanrum och höll sig i nästan en hel minut. Och riktigt ont gjorde det! Men jag försökte hålla masken för att inte stressa min mammas man.
Klockan var 18.30 när jag skrevs in på förlossningen och då kunde jag inte längre stå på benen. Jag blev undersökt på en gång och var öppen 5 cm.
"Då har du redan fixat halva jobbet", sa barnmorskan och sa att jag skulle bli mamma ikväll.
CTG visade riktigt täta och riktigt onda värkar. Och barnmorskan gav mig lustgasen på en gång. Jag drog i mig, men bad dem höja dosen på en gång.
Sen gick det fort. Jag drog ju i mig lustgasen i stort sett hela tiden eftersom värkarna var så täta, så jag hade ingen koll på varken tid eller rum.
Helt plötsligt står det 5-6 personer inne i rummet och presenterar sig som läkare, barnläkare, sköterska och allt vad det var.
De sa att de inte riktigt var nöjda med fostrets hjärtljud och blir tvugna att avsluta det hela med sugklocka.
Jag drog i mig ännu mer lustgas, högsta dosen. Och så kände jag hur krystvärkarna började (just i den sekunden trodde jag att jag skulle bajsa ut en vattenmelon eller nånting - varför hade ingen berättat att det skulle kännas så?!).
De gav mig syre i masken istället och då började jobbet. Efter tre krystningar/dragningar med sugklockan hörde jag de säga:
"Grattis! Nu har du blivit mamma!" och så lade de upp en liten, fosterfettig nyfödd bebis på mitt bröst inlindad i handduk.
Klockan 20.11 föddes mitt barn! Jag brydde mig inte om att fråga om det är en pojke eller en flicka. Jag bara tittade på barnet och insåg att det här barnet skulle betyda mer än allt annat i hela världen.
Barnmorskan frågade om jag skulle klippa navelsträngen, men jag var så slut om chockad och det var hundratusentals känslor just då, så jag sa nej.
"Det är en flicka", förresten, sa någon. Jag hade kollat upp det tidigare, så det var vad jag var beredd på.
Men de var tvugna att gå iväg med henne till neonatal-avdelningen, eftersom hon föddes underburen och hjärtljuden hade stannat där för en stund.
Där låg jag ensam i rummet sen. Åt en macka, ett par alvedon och drack lite juice. Tog en dusch och vilade upp mig lite. Hade inte gått sönder någonstans, så jag behövde inte sys.
Jag tyckte det dröjde en evighet innan klockan hade blivit 22 och barnmorskan sa att jag kunde åka upp till min dotter.
På neonatal-avdelningen fick jag ett eget rum och där inne stod en liten värmesäng och när jag tittade ner i den låg det en liten bebis där. Jag kände igen henne på en gång. Det var hon! Det var min dotter! Det kändes konstigt, men jag frågade sköterskorna om jag fick ta upp henne och de sa att det skulle vara jättebra om jag ammade henne. De sa att hon hade fått lite tillägg när jag var kvar nere på förlossningen. Jag tog upp den lilla, lilla flickan, satte mig på sängen och började amma. Hon fick grepp på en gång och sköterskorna berömde mig för att jag var så duktig, och de sa att det såg ut som att jag hade ammat 50 barn tidigare. Och där stannade vi i 9 dagar, bara hon och jag. I värmen och tryggheten, långt borta från det trista vädret där ute och bråkiga pojkvänner.
Längd 45 cm
Vikt 2338 gram
Född i vecka 35+0
Han rör sig
Här hade jag gått 6 dagar över tiden (2 dagar innan killen ville ut!). Notera hur han rör sig i magen...
