Nu är vi i Malmköping, en liten, liten by ca 1,5 mil utanför den lilla staden Flen.

Trodde aldrig att jag skulle sätta min fot här igen sedan jag flyttade härifrån när jag var 16 år gammal. Jag bodde i denna lilla byhålan under tiden jag gick vårterminen i 8:an tills jag gick ut 9:an, så det var bara under drygt ett år. Jag är med andra ord bekant med detta stället, kan man säga. Jag önskar dock att jag inte vore det.

Tidigare hade jag bott i Märsta, norr om Stockholm, då jag var 3-15 år. Det är således Märsta som jag egentligen är uppväxt i eftersom att jag bodde där under längst tid av min barndom. Även det är en plats som jag helst vill glömma för där hände massor av saker som har satt djupa spår i mig. Jag har nämnt det tidigare att min barndom var kaotisk, men jag går inte på det mer än så. Åter till stället där vi befinner oss nu...

Den här byn Malmköping må vara vacker på ytan, men jag hatade att bo här. Den tiden har jag lagt bakom mig nu och jag skulle nästan till och med vilja påstå att jag har förträngt det mesta som hände då. Jag var definitivt inte Guds bästa barn och mina tonårsminnen är verkligen värdelösa att ens tänka på. Jag är övertygad om att min mamma också vill glömma allt som hände och hade hänt innan vi flyttade. Det var så mycket personliga problem involverade, och i och med att flytten skedde så hastigt på grund av ännu mer personliga problem/familjeförhållanden, så gjorde jag mig aldrig riktigt tillrätta här.

Jag hatade att bo ute på landet, i en by med endast 2000 invånare. Jag var en kaxig förtortsbrud från Stockholm som hamnade ute på vischan och kände att jag aldrig passade in där. Byborna hatade mig för att jag var från huvudstaden och jag hamnade i trubbel väldigt många gånger. Det är många personliga saker, som jag helst inte tar upp i bloggen. Inbiten Stockholmare som jag var så pratade jag nästan varje dag om att jag skulle flytta tillbaka, men lantisarna bara skrattade och hånade mig.
Jag stod på mig, och min vilja kom igenom tack vare att min mamma förstod att den platsen inte var bra att bo på och för att min styvfar jobbade i Stockholm och pendlade långt varje dag. Det funkade inte att bo där - tack och lov!

Den dagen då jag flyttade tillbaka till Stockholm, om man nu kan kalla Vallentuna för det, så var jag världens lyckligaste. Det dröjde inte länge innan jag fann både nya och gamla vänner, men jag blev inte fri från mina problem. Tvärtom, allting blev bara värre.

Om vi spolar bandet och skippar alla dessa personliga sakerna (ja, jag vet - det blir mycket sånt, men allting lämpar sig inte att skriva ut i en allmän blogg!), så kan man säga att jag mer eller mindre blev räddad den dagen då Alice föddes, den 6:e november 2005, när jag var 17 år gammal.
Det var alltså inte så långt efter att jag hade flyttat tillbaka till Stockholmsområdet, men det var det bästa som kunde hända fast många tvivlade på min förmåga att sköta om ett barn. Trots allting jag hade gått igenom så fick jag stöd av min mamma och min släkt och jag struntade fullständigt i vad alla andra tyckte och tänkte. Bara en sådan sak att möta andras misstro under en graviditet är väldigt jobbigt, men jag hade även en fysiskt problematisk graviditet och ett problemförhållande med hennes far. Graviditeten var långt ifrån rosenskimrande, och även förlossningen både startade och slutade kaotiskt.
 
För att jag och mitt nyfödda barn skulle vara trygga och få påbörja ett bra liv tillsammans fick vi bo på en skyddad adress. Alice fick även skyddad identitet på BVC så att ingen obehörig skulle komma åt hennes journaler. Under den första tiden som småbarnsmamma pågick det mängder av brottsutredningar, förhör med poliser, möten med advokater osv. Det var ingen lätt period och jag ville bara fly och komma ifrån allting.

Nu har vi i denna historian bara kommit så långt som till början av år 2006, när Alice var några månader gammal. Jag sätter stopp här, fast den kaotiska resan inte är slut ännu. Det blir så mycket att skriva för dramatiken bara rullade på och rullade på ända tills juni 2007 då jag blev fri från våld, kränkningar, hot, misshandel och förnedring... Då var jag 19 år, ensamstående och en höggravid blivande tvåbarnsmamma.

Denna lilla byn Malmköping är en liten, liten del av mitt förflutna.

Jag har funderat lite på hur jag egentligen är som förälder, vad jag har för styrkor och principer. Nu kommer jag skriva lite om det och utgå endast utifrån mina egna erfarenheter och tiden som jag själv varit förälder, dvs 0-2 år. Jag själv tycker att jag har gjort ett bra jobb och är nöjd med vad jag har åstadkommit - och det märks också på barnen att de mår bra och är trygga.

Som person är jag positiv och lugn, aldrig stressad och har mycket tålamod. Det ser jag som styrkor i att vara mamma. Hur jag är som person är också vad jag förmedlar för egenskaper till barnen. Det märks på dem redan nu, för de är båda två lugna och glada.

Några saker som är viktiga:
VAR NÄRA BARNET. Man ligger och luktar på bebis när man har en nyfödd, men det är inte bara de allra minsta som behöver närhet. Även de större barnen behöver pussar, kramar och gos. När ett barn känner sig älskat utvecklar det självkänsla.
PRATA MED BARNET. Det säger väl sig självt - hur ska barnet annars lära sig prata? Ställ öppna frågor (inte bara "ja/nej"-frågor), berätta, diskutera, vägled, läs böcker, sjung... Lyssna på barnet när det pratar och bekräfta det han/hon säger.
LEK MED BARNET. Barn tycker att det är roligt när föräldrarna är med och leker. Bygg med klossar, bygg pussel, bygg tågbanor, kör bil, laga "mat", lek med dockor... Det finns massor av saker som blir roligare när man är flera och leker!
UTVECKLINGEN AV BARNET. Det är vi föräldrar som ska hjälpa barnet att utveckla både grov- och finmotoriken. Grovmotoriken är att krypa, gå, klättra och balans och det gör man enklast hemma eller ute i lekparken.  Finmotoriken bygger man upp bra med hjälp av att låta barnet upptäcka saker på egen hand; måla, rita, klistra, leka med lera, baka osv.
LÅT BARNET VARA MED. Då känner han/hon sig behövd och därmed utvecklar självkänslan. Låt barnet vara med att laga mat, diska, städa, torka. Lär barnet att skrapa rent tallriken, slänga smutstvätten i korgen, plocka upp sina egna leksaker... Det är bra om barnet lär sig redan från början att det är viktigt att hålla ordning.
BERÖM, UPPMUNTRA, BEKRÄFTA. Beröm när barnet har gjort något bra och uppmuntra det till att göra det igen. Bekräfta vad barnet säger och vill och det är jätteviktigt att bekräfta barnets känslor och inte ignorera det. Återigen; självkänsla.
SJUNG OCH DANSA. Barn lär sig leka med ord med hjälp av rim och ramsor. Sånger och sångrörelser är roligt och utvecklande. Att dansa gör musiken bara ännu roligare, och bäst är det självklart när en förälder är med och dansar.

När barnet vill och inte vill kan vara knepigt. Jag visste redan från början att om man ger barnet allt det pekar på blir det bara värre med åren. Därför har jag lärt Alice att säga "hejdå" till saker som är roliga i affären. Först får hon titta på saken en stund, sen säger jag att hon måste säga hejdå till den. Då lägger hon tillbaka den och säger hejdå. Helt utan problem.
Sen finns det gånger när barnet inte vill göra som man säger. Ibland finns det lösningar på det, tex om han/hon inte vill ta på sig de kläder man har valt ut. Då får barnet välja själv vad det vill ha på sig.
Självklart ska barn få som de vill ibland, men de ska ändå veta att det är föräldern som bestämmer. Man upptäcker själv vad barnet själv kan vara med och bestämma om och tvärtom.
Det svåra är när barnet inte alls vill det som man själv vill. Då gäller det att behålla lugnet och försöka uppmuntra barnet eller i vissa fall vilseleda med hjälp av en leksak eller nåt att äta, tex banan, äpple, smörgåsrån... Viktigt är att inte visa stress eller irritation och bara ta ett djupt andetag och göra ett nytt förskök om man misslyckades första gången.