Underbara saker som barnen har sagt idag
Vi satt och åt inne på Stinsen och när Antonio var klar, men vi andra fortfarande åt klev han ner från stolen och sa:
- Mamma, jag vill bara gå och titta på någonting.
- Vad ska du titta på?, undrade jag.
- Jag vet inte.
Sedan sa han med en övertygande röst:
- Men jag kommer tillbaka alldeles strax.
Wow! Kan man neka en 2½-åring att gå iväg och kika runt lite när han uttrycker sig på ett så fint sätt? Han fick i alla fall lov att gå ifrån bordet och utforska platsen på egen hand. Och precis som han hade sagt, så kom han också tillbaka strax därefter. Just den här händelsen kändes så olik den Antonio som annars har en tendens att bara springa iväg!
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
När vi stod och väntade på bussen upptäckte jag att jag hade fått ett ganska stort skärsår på tummen, men jag hade ingen som helst aning om vart den kommit ifrån. När jag visade det för Alice sa hon med en lugnande röst, ungefär som om hon ville trösta mig:
- Oj, så synd om dig. När vi kommer hem kan jag torka bort blodet och sen kan jag sätta på ett plåster. Du får låna ett Prinsess-plåster av mig, mamma!
Sagt och gjort. När vi kom hem fick hon torka av mitt sår och sedan plåstrade hon omsorgsfullt om min tumme. Sedan sa hon:
- Nu kan du visa plåstret till alla på ditt jobb. Alla barnen kommer fråga vad som har hänt och så får du säga så här: Alice torkade bort blodet och satte på plåster!
Hennes ödmjukhet gjorde mig så rörd att jag sträckte ut mina armar för att ge henne en kram och hon studsade genast upp i min famn och brast ut i ett stort leende som avslöjade hur stolt hon kände sig över sig själv!
När det sker något som bara plötsligt vänder uppochner på allting
Nu blir det långläsning!
Till att börja med vaknade jag pigg och glad imorse. Jag hade gott om tid att fixa alla morgonbestyr och barnen var på strålande humör. Allting var så där löjligt bra så man knappt kunde tro att det var sant. Efter lämning på förskolan gick jag min dagliga morgonpromenad till jobbet och jag nästan svävade på moln för att jag kände mig så LYCKLIG och fylld av positiv energi. Allting kändes så fantastiskt och jag gick och funderade på allt jag är tacksam över i livet.
Dagen på jobbet var riktigt bra. Allting gick som på räls, det fanns god fika i personalrummet (hoppsan, det blev visst en del sockerintag där) och det har varit allmänt glada miner hela dagen. Efter min arbetsdag såg jag framemot att hämta mina barn från förskolan.
Jag möttes av en massa kramar och våran plan för resten av eftermiddagen var att åka till Stinsen för att köpa födelsedagspresent till min lillebror, lite saker som vi behöver ha till helgen, äta på Taco Bar eller Burger King, leka i lekhörnan och ha en lika mysig eftermiddag som vi hade igår.
Efter alla kramar var det dags att klä på barnen. Sedan vet jag inte vad som hände. Allting bara tog en plötslig vändning. Jag tror att det började när Alice ville ha regnjackan på sig, vilket jag självklart inte gick med på då det snöade hejvilt ute och blåste iskallt. Vi talade om att det var alldeles för kallt och att regnjackan får vänta tills det regnar och är blött ute istället.
I vanliga fall brukar vi kunna resonera om saker och hon brukar kunna ta sådana order från mig utan problem. Nu var hennes humör inte alls som det brukar... Det var snarare så där som barn kan bli när de är övertrötta, men hämtningen skedde klockan 16:00 och hon är vanligtvis en väldigt pigg tjej. Att hon skulle vara trött var svårt att tro, men så som hon betedde sig började jag överväga saken.
Jag hjälpte Alice med overallen eftersom att hon vägrade klä på sig själv annat än den där regnjackan. Efter en hel del protester från henne var vi äntligen klara och då plötsligt hittade hon en reflex i sin låda som hon ville ha runt handleden UNDER både overallen och tröjan (det var en sån där reflex i en avlång modell som man slår mot armen för att den ska rulla ihop sig).
Jag sa att hon får dra upp ärmen om hon ska kunna ha den runt armen. Det passade dock inte henne. Alice började skrika, slängde sig på golvet och fick "spaghetti-ben" (alltså att benen bara viker sig när jag försöker lyfta upp henne på fötter igen). Jag förklarade att om det inte passar att dra upp ärmen, så får hon ha reflexen utanpå overallen istället. "Det är ju så man egentligen ska ha en reflex, för att bilarna ska se en i mörkret." Hon fortsatte protestera och jag kände att jag inte ville lägga mer energi på den konflikten då, så jag lät henne vara ifred medan jag klädde på Antonio. Det slutade i alla fall med att reflexen hamnade i hennes väska.
När vi skulle ut från förskolan fick jag lyfta ut henne för att hon vägrade gå själv och då började hon envisas om att åka i vagnen. Det passar sig inte alls, för vi har diskuterat det ofta och för länge sedan att hon är alldeles för stor för att sitta i vagn. Hon började putta, slå och kasta snö på Antonio som också ville sitta i vagnen och till slut slängde hon sig ner i marken och störtbölade.
Jag försökte bita ihop. Tog några djupa andetag. Jag bestämde mig för att vi INTE skulle åka till Stinsen längre för om det skulle fortsätta så här så skulle jag antagligen slita av mig håret till slut. Vi knatade hemåt istället, jag höll en skrikande Alice i den handen som jag inte körde vagnen med i de tunga snödrivorna. Jag gick i tystnad för att försöka samla tankarna, för jag kände att det inte var värt att försöka prata med Alice just då. Inte förrän hon hade lugnat ner sig. Det fanns en risk att det här kunde bli ännu värre om vi började diskutera saken nu.
Vid några tillfällen var jag tvungen att släppa hennes hand för att kunna styra fram vagnen ordentligt och då slängde hon sig ner på marken och skrek ännu högre. Jag funderade... Kan hon vara trött redan så här dags? Det lät inte så rimligt med tanke på att hon kom i säng hyfsat tid igår kväll, sov bra hela natten och vaknade av sig själv glad och utvilad. Vad har hänt under dagen? Har det hänt något på förskolan som gjort att hon känt sig arg eller ledsen? Är det nu hon försöker spela ut sina känslor?
Hemvägen kändes lång med snöstorm, en tung vagn och ett skrikande barn, men vi kom fram till slut! Det var en sådan lättnad när vi hade klivit innanför tröskeln och vi började klä av oss alla ytterkläderna. Sedan satte jag mig ner och sökte ögonkontakt med Alice. Hon sträckte ut sina armar, omfamnade mig och satte sig i mitt knä.
Jag kunde andas ut. Det var en helt obeskrivlig känsla som flödade igenom hela min kropp och jag fylldes av värme. All den frustration jag hade känt innan bara försvann i ett nafs. Jag kände ett starkt band oss emellan som bygger på respekt, tillit och trygghet. Jag kände det så klart och tydligt med den allra varmaste kram som jag fick just då.
Vi satt på hallgolvet och kramades länge, hon blev tyst och sedan pratade jag om vad som hade hänt, varför det hade blivit som det blev och satte ord på alla tuffa känslorna... Hon ville inte svara på mina frågor, men hon lyssnade. En kram var värd mer än tusen ord.
Hon lyssnade på mig och allteftersom att jag pratade kände jag att hon kramade mig hårdare och hårdare. Och den där obeskrivliga känslan blev bara tydligare och tydligare. Det kändes helt fantastiskt att vi kunde kunde lösa vårat problem tillsammans och ha en sådan fin kontakt med varandra trots vårat bråk.
Alice som inte hade pratat alls sa plötsligt att hon ville gå och lägga sig och vila. Hon kramade om mig en sista gång och gick iväg. Jag gick efter henne, men hon sa att hon ville vara ifred. Hon fick vara ifred. Och hon somnade. Hon var trött.
Roliga kommentarer av Antonio
- Det är stängt på min förskola, säger Antonio. Men det är öppet hos mummu!
Alice och Antonio skruvade på radion och från att ha lyssnat på "Lugna favoriter" spelade plötsligt ett metalband, System of a down. Antonio säger:
- Mamma, jag är rädd för musiken. Gubbarna är arga och bara skriker åt mig.
Ordning är bättre än oreda!
Småpotatis för andra, men stort för mig! Antonio hänger som vanligt med mig i köket och när det var dags att plocka in all disk ville han förstås hjälpa till. Han fick i uppgift att lägga in alla plastbesticken i lådan och jag förklarade för honom att gafflar, knivar, tunna skedar, tjocka skedar, fordonsbestick och smörknivarna ska ligga i varsitt fack...
Det var mycket att hålla reda på, men det fick förvånansvärt snabbt och allting hamnade rätt! Det blev kramkalas, pussar, "yeah, yeah" och "gimme five"! Nu vet jag vem jag ska anlita nästa gång det är dags att plocka in bestick.
Förbjudet!
Just nu i skrivande stund är jag bannlyst från barnens rum. När det hänger sådana här skyltar på dörrhantaget så är det strängt förbjudet för vuxna att komma in! Då är det något superhemligt på gång och barnen vill vara ifred...
Men Alice har sprungit ut några gånger ändå och skvallrat vad som sker därinne. Hon och Antonio låtsas att lekrummet har förvandlats till IKEA's lekhörna. Jag tror att det är en viss liten dam som längtar efter att få göra ett nytt besök i det blågula varuhuset?
Bland kuddvändnigar och tvåårsprotest
När Antonio var 3 månader gammal, november 2007...
...Och när Antonio är 2½ år gammal, februari 2009:
- Mamma, jag vill ha täcke ända upp till halsen, säger Antonio.
Jag drar täcket ända upp till hans hans haka, för egentligen menar han inte att han ska ha täcket bara upp till halsen, utan också över halsen. Det är nästan på millimetern viktigt hur högt upp täcket ska vara, trots att han snart kommer sparka av sig det. Jag lämnar honom för att sova, och några minuter senare ropar han:
- Mamma, jag vill ha en kall kudde!
Jag kommer in till honom, vänder på hans sängvarma kudde och han lägger huvudet på den svala sidan. Det där borde han ha klarat utan min hjälp, men jag lägger inte stor vikt på att göra en grej av det. Det där är en sån sak som jag kan stå ut med, till skillnad mot vårat problem med trapporna som jag skrev om i förra inlägget.
Inte nog med att det var skönt att skriva av mig ett vardagsproblem, så har det också vällt in en del kommentarer med tips av olika slag - tack! Jag har givetvis provat det mesta i den här kampen som har pågått mer eller mindre i månader, men vid närmare eftertanke så måste jag medge att jag har gett upp alldeles för lätt. Tålamod och åter mer tålamod...!
Tålamod har jag, men det är dessvärre är det kära vännen "tiden" som är boven. Det är inte alltid lätt att ta god tid på sig när man har arbetat hela dagen, hämtat barnen från förskolan med vetskapen att det finns miljoner med sysslor som måste göras på de enstaka timmarna som är kvar innan läggdags för barnen. Jag måste hinna laga mat, diska, bada barnen och vill gärna slappa och umgås med dem åtminstone en liten stund också innan vi pussar godnatt.
Om Antonio vägrar gå upp för trapporna av ren protest, så har jag nu bestämt mig att han kan han gott vänta därnere i två timmar nästa gång om det ska vara så. Jag tror faktiskt att han kommer ge sig efter max en timme och gången efter det kommer han troligtvis ta ännu kortare tid på sig. Och jag ska helt och hållet strunta i mina grannars nyfikna och dömande blickar.
Med ytterdörren på glänt hör jag honom och eftersom att det är en svängd trappa, så kan jag lätt smyga ner för att titta till honom utan att han för den delen ska få syn på mig. Jag lämnar rapport om hur det har gått för oss imorgon...
- Natti natti mamma, jag älskar dig så mycket. Godnatt.
Tillsammans med alla pussar och kramar är dessa ord guld värda att höra när det närmar sig sovdags. Det är som ett kvitto på att man är en bra mamma och har gjort ett bra jobb. Tänk all den energi man dagligen lägger på att göra barnen trygga, nöjda och glada. Med detta vill jag påminna att just Du är världens bästa mamma för Ditt barn!
Ett TUNGT vardagsproblem
Jag vill att han ska gå själv. Dels för att jag vet att han klarar av det - och självklart också för att jag ska bli av med min hemska värk i rygg, nacke och axlar. Jag är envis - men det är han också, vilket leder till... ja, en del konflikter oss emellan.
En vanlig dag kan se ut ungefär så här:
Antonio går hem från förskolan, en bit på ca 10-15 minuter i hans takt. På vägen kan han både springa, klättra och hoppa som vanligt, till och med gå upp och ner för trappor som vi passerar. Men så fort vi är innanför porten och ska uppför trapporna är det alltid samma visa...
- Nej, jag har ont i benen/magen/fötterna..., klagar han med sin ynkligaste röst.
Jag erbjuder mig att hålla honom i handen, men han vägrar. Eventuellt tar han mig i handen, men vägrar gå upp för trapporna. Jag säger åt honom att gå upp, men han står still eller sätter sig ner. Vi diskuterar saken i några minuter, tills jag hör Alice otåligt ropa efter oss och säga att hon är kissnödig och behöver gå in.
Jag säger åt Antonio att komma upp, antingen går han själv eller så håller han mig i handen. Han står kvar, så jag går upp för att låsa upp till Alice. Jag går ner igen och påminner om vårat nya belöningssystem. Om han går fint upp för trapporna tio gånger, så får han åka i min styvfars bil (han älskar att åka i hans bil!). Men Antonio står kvar, skakar på huvudet och vill att jag ska bära upp honom. Kan tillägga att ända sedan vi började med belöningssystemet för en vecka sedan, så har han gått halvvägs upp för trapporna själv en enda gång.
Jag säger att han har två friska ben att gå med, att jag får ont i ryggen om jag bär upp honom, att stora barn kan själv... Ja, det kvittar vad jag säger för han står envist kvar och vill att jag ska bära. Till slut säger jag att jag går in och att han får komma upp själv.
Jag går upp hem till oss, lämnar ytterdörren öppen så att jag hör honom och väntar på att han ska komma upp. Tro mig eller ej, men det är inte ovanligt att det dröjer 10-15 minuter (!) innan jag går ner igen. Då sitter han fortfarande där och väntar på att jag ska bära upp honom. Jag erbjuder än en gång att jag kan hålla honom i handen och vi kan gå upp tillsammans, men han skakar på huvudet och vägrar.
Vi diskuterar ytterligare i några minuter tills det börjar koka inom mig och jag känner att NU GER JAG UPP. Då händer det... Jag bär upp honom, fast jag lovade mig själv att vara lika envis som Antonio denna gången. Så fort han sitter stadigt på min höft säger han med sin raraste röst:
- Ja, nu bär du upp mig...
Hann vann kampen. Han är nöjd. Igen.
Det går inte att tala honom tillrätta, det går inte att köra ett belöningssystem, det går inte ens när jag lämnar honom själv att vänta, det går inte om jag låtsas att han ska jaga mig uppför trapporna, det går inte att muta honom... Ingeting fungerar. Ingenting annat än att låta hans vilja gå igenom - ju fler gånger jag låter hans vilja gå igenom, desto mer övertygad blir han också att det är han som kommer vinna dessa kamper.
En kamp av detta slag kan pågå som mest en halvtimme innan jag ger upp!
När vi är hemma innanför dörren frågar jag:
- Varför kunde du inte gå uppför trapporna själv?
- Jag ville att du skulle bära mig, svarar han som om det vore helt självklart.
HUR ska jag få honom att gå uppför dessa trappor själv?!
Avslöjad
Detta inlägg skrevs torsdag 28 januari kl. 23:50.
Alice: "Mamma, kom och titta! Antonio har ritat Pippi Långstrump och en clown på golvet!"
Jag: "Nej, men så får man inte göra! Det måste han torka upp på en gång!"
Jag går in för att se vad som hänt.
Jag: "Men, Alice... Är du säker på att det är Antonio som har ritat det här?"
Alice: "Ja."
Är det inte uppenbart? Alice hade ju till och med signerat konstverket med sitt eget namn (visserligen var "halvmånen", alltså bokstaven C, bakåtvänt). Det där var absolut inte en skapelse av en tvååring. Bra försök att skylla ifrån sig på lillebror. Och tack, mamma för de fina pennorna du gav till Alice i julklapp!
Note-to-self: Förvara alltid tuschpennorna utom räckhåll för barnen. Då slipper du incidenter som dessa. Varför har jag inte lärt mig efter alla gånger barnen har ritat på väggar, skåp. fönster, golv, ansiktet, kroppen and the list goes on...?
Vilka påhitt barnen har för sig!!
Vardagslivet in action, men hos oss händer mer än bara matlagning och disk...
Vilken rush det blev imorse. Först och främst snoozade jag alldeles för länge, så jag hade bråttom med i princip allting på morgonen. Men när jag var igång med att plocka fram kläder för dagen till barnen hände det som gjorde starten på våran dag helt kaotisk.
Alice och Antonio kletade tandkräm i deras hår och när jag upptäckte det hade de lyckats tömma nästan en hel relativt nyinköpt tub! Vad ska man då göra när Alice verkligen avskyr att tvätta håret när det dessutom är riktigt ont om tid att ta den kampen med henne? Jovisst, jag satte dem på en pall i badrummet, hällde upp varmt vatten i en stor skål som jag blandade ner schampoo i och drog igenom håret med en kam ungefär sådär sjuttioelva gånger.
Jag var stensäker på att allt kladd hade försvunnit när jag sedan lämnade barnen på förskolan, men när mössorna åkte av såg det ut som att de hade dränkt sitt hår i en burk hårgelé. Det fuktiga håret hade stelnat och håret stod rakt upp! Oh, yes...
Vi kom till förskolan i skaplig tid, men barnen missade dessvärre frukosten. Jag hade räknat med detta, så de fick varsin macka på vägen dit. Sedan fick jag springa till bussen och lyckades som tur är komma precis i tid till jobbet! Men det blev ingen halvtimmespromenad, vilket hade gjort gott efter en stressig morgon. Det blev en toppendag på jobbet i alla fall, som alla dagar!
Jag undrar verkligen ibland vad mina barns pedagoger tänker om oss. Det har nämligen hänt att Alice och Antonio har hällt vällingpulver över huvudet någon morgon, målat ansiktena med tuschpenna och ja... Såna där rackartyg som jag har en underlig känsla av att endast mina barn sysslar med. Kom igen nu, säg mig att ni är fler med barn som får för sig knäppa idéer ibland!?
Tidigare i veckan...
Det är verkligen en stor kontrast det där. Från att ha en egen tvättmaskin till att vara tvungen att boka tvättstugetider så fort man har en yttepytteliten lucka över i vardagen. Barnen har som synes väldigt skoj i tvättstugan, men jag vill gärna slippa alla dessa marathon-tvättpass och kunna tvätta i mitt eget hem som jag gjorde förr!
Funderar starkt på att köpa en ny tvättmaskin... Men det dröjer nog några månader.
Dagens kommentar
Jag öppnar burken med mineralfoundation och lägger en liten klick på sminksvampen. Står framför spegeln i badrummet och börjar täcka min vinterbleka och sömniga hy i hopp om att se lite fräschare och piggare ut än vad jag egentligen känner mig.
- Mamma, gör du en McDonald's nu?!, frågar Antonio som har stått och iakttagit hela tiden.
Va? Vad menar han? Tankeverksamheten sätter igång och jag börjar fundera på om Antonio menar att jag ser ut som en clown när jag har sminkat mig. Men sedan kommer jag på vad den lilla charmören menar... Han förknippar ju McDonald's med ansiktsmålning med färg och sminksvampar!
Vattenfärg och prat om bokstäver
Målning pågår!
Vattenfärgerna som barnen fick i julklapp invigs just nu. Första målningen blev ett vackert porträtt av Pippi Långstrump och när Alice skulle signera den kastade hon om sina bokstäver så att det bildades ett helt annat ord, nämligen "ICA". Det tyckte hon var jätteroligt! Nu är hon inne på sin andra målning och lillebror Antonio har precis joinat oss.
Intresset för bokstäver är relativt nytt för Alice, så nu när den äntligen finns där gäller det att uppmuntra henne till att vilja lära sig mer. Antonio har visat intresse sedan en tid tillbaka och kan rabbla upp delar av alfabetet och känner igen vissa bokstäver. Barn suger ju åt sig information som svampar!
När jag frågade Alice vad "hennes" bokstäver heter svarade hon så här:
A = "A är min första bokstav som går upp och ner och ett streck i mitten"
L = "L är ett streck med ett till streck som jag kan göra"
I = "I är ett streck"
C = "en halvmåne som heter C"
E = "E, är ett streck med tre streck"
Antonio's olycka
Antonio på IKEA idag
Jag hade gjort i ordning min kaffetermos som vanligt, stängt av spisplattan och allt det där. Precis när vi skulle gå ut säger Antonio att han också vill ha en apelsin med sig, för att Alice precis hade varit i köket och tagit en. Han går in i köket och jag hör hur han drar fram stolen, vilket är nödvändigt för att han ska nå upp till apelsinerna.
Plötsligt hör jag ett enormt vrål och när jag har rusat in i köket ser jag att han är uppe på stolen som inte alls står vid kylskåpet... Nej, för den står framför spisen och han hade precis bränt handen på den varma plattan som jag hade värmt upp mjölken på!
Snabbt som blixten tar jag hans skadade hand och sköljer under ljummet vatten (av ren instinkt skulle jag ha sköljt med iskallt vatten, men efter en kurs i barnsäkerhet som jag läste har jag lärt mig att det chockerar huden, så ljummet ska det vara!). Jag står i flera minuter med en gråtande Antonio under armen och klandrar hela tiden mig själv som inte hade haft bättre uppsikt.
Varför följde jag inte med honom in i köket? Varför kunde jag inte hämta den där apelsinen till honom istället för att låta honom gå in i köket själv? Varför lyssnade jag inte noggrannare på åt vilket håll han drog stolen? Varför tänkte jag inte på att den där spisplattan fortfarande var eftervarm? Varför dricker jag kaffe på morgonen överhuvudtaget?!
Tankarna snurrade och jag såg hemska scener från en film spelas upp när ett barn hade bränt handen på spisplattan (återigen den där kursen som jag läste förut). Tänk om hans hand får skador för livet? Tänk om det blir ärr som inte kan läka ordentligt? Tänk om han har JÄTTEONT?!
Men när jag tittade på handen såg jag att det inte var mer än rödflammigt över handflatan. Det var inget som ens såg ut att bli några fula ärr, så jag lindande in handen i bandage och gick till förskolan med honom som vanligt.
Jag berättade vad som hade hänt och sa att han kan ta bort bandaget om han tycker att den är i vägen. Jag förvarnade och sa att det kan klia på handen eller kännas irriterat. Så som jag hade bedömt skadan trodde jag inte att det skulle bli värre med det. Och så åkte jag till jobbet som vanligt.
En och en halv timme senare ringde de från förskolan och sa att Antonio har börjat klaga på att det gör ont i handen. De hade tittat under bandaget och sett att det började dyka upp vätskefyllda blåsor, så jag skyndade mig från jobbet och hämtade min lille pojke. Jag är otroligt tacksam att de ringde och meddelade!
Vi gick till vårdcentralen mitt i all vaccinationskaos och fick tjata till oss en tid hos distrikssköterskan. Hon lindande om hans hand och tyckte att jag hade gjort helt rätt i att lägga bandage på morgonen. Sedan sa hon att skadan läker snabbt, men att bandaget ska sitta där som skydd för att han inte ska klia bort blåsorna. Sköterskan tyckte även att Antonio verkade tillräckligt kry för att gå tillbaka till förskolan och trodde att han skulle klara av verksamheten som vanligt.
Vi gick tillbaka till förskolan och rådfrågade pedagogerna. De verkade tycka att det var helt okej att han kom tillbaka om jag bedömde honom tillräckligt kry, men föreståndaren tyckte att jag skulle vara hemma med honom och se efter att han inte får mer ont. Det blev förstås så att jag gjorde det som var för hans allra bästa: att stanna med mitt lilla hjärta och finnas där för honom om han skulle börja klaga på att det gör ont i handen igen.
Som jag har skrivit tidigare, så åkte vi iväg och julshoppade och åt lunch ute tillsammans innan vi hämtade Alice från förskolan. Antonio klagade inte mer på att han hade ont, och när vi promenerade ute i regnet pillade han till och med av sig bandaget. Blåsorna såg ut att ha lagt sig, och det som syns på handen just nu är tunna röda streck efter spisplattan. Senare under dagen kunde han använda handen som vanligt och han har totalt glömt bort incidenten.
Jag klandrar hela tiden mig själv för olyckan, men är väldigt glad att det inte blev någon värre skada! Antonio är en riktig kämpe, en fighter, en sådan underbar liten stark kille!
Förskolebilderna har kommit!
Färg
Svartvitt
Sepia
Förra årets bilder ser ni under DENNA LÄNK.
Plötsligt inser jag hur mycket barnen har växt under det senaste året...
GRATTIS ALICE 4 ÅR!
GRATTIS min älskade Alice på 4-årsdagen!
Idag hissar Sverige upp flaggorna för att det är Gustav Adolfs-dagen, men hos oss firar vi min lilla dotter som fyller år! Ikväll klockan 20.21 har det gått hela 4 år sedan jag blev mamma till det lilla underverket som var 45 cm lång och vägde 2338 gram. Mycket har hänt på vägen och nu är hon en busig liten flicka full med tankar och idéer om det mesta... Jag älskar dig, hjärtat!
När Alice vaknade imorse gick jag och Antonio in till henne, sjöng "Ja må hon leva", gav henne massvis med pussar och kramar och överraskade henne med ett STORT paket. Är det möjligtvis någon som minns vad jag nämnde förut att jag hade köpt till henne?
Fundera på det ett tag till, för snart ska vi till förskola och jobb. Efteråt åker vi iväg på en kryssning. Att ha kalas i detta flyttstöket känns inte så himla roligt, men det är bra att man kan hitta på ett annat sätt att uppvakta Alice på som gör henne både glad och nöjd.
(Oops, jag glömde visst ställa in kamerans vitbalans innan jag tog bilderna. Jag skyller på min bror som var här igår kväll och lekte amatörfotograf!)
Mumsfilibabba!
Antonio är helt själv i köket. Det blir så där tyst att man börja ana att det är något på gång. Jag går in för att kolla vad han pysslar med...
- Hej mamma! Jag smakar på den här!, säger han glatt och håller upp en burk med citronpeppar.
Han "dricker" ur den och gör söta grimaser, men kan inte låta bli att smaka ännu mer. Tokunge!
Dagens skratt
Bilderna är på Antonio's ena Ed Hardy-tröja
Dagens skratt bjöd Alice på idag. Det är svårt att återberätta, men det var riktigt kul just när det hände. Det var när vi skulle kliva in i hissen och mötte en ung kille.
- Titta mamma, han har ED HARDY på sin tröja!, ropade hon så det ekade i trapphuset.
Själva grejen är att killen bara snabbt skymtade förbi oss och hans tröja knappt syntes under jackan. Ändå var Alice så pass uppmärksam att hon lyckades läsa av ett klädmärke på bara någon knapp millisekund. Killen blev röd som en tomat i ansiktet och ögonen blev stora som tennisbollar. Han log stort och jag själv brast ut i skratt.
Ja, jag vet... Humor på låg nivå, men jag har väldigt lätt för att skratta åt ingenting. Och vad är det man säger - ett gott skratt förlänger livet?
Barnkalas!
Gårdagens frånvaro berodde på att jag hade fullt upp med barnkalas. Antonio's tvåårsdag firades en vecka i efterskott, men det gick ingen nöd på honom! Han var snarare glad över att ha fått bli firad så många gånger. Som synes har Antonio fått en ny frisyr också; nästan som hans "vanliga" mohikanfrisyr, fast ännu mer kortklippt och helt snaggat på sidorna och i nacken.
Tårtan blev verkligen poppis och tog slut nästan på en gång. Det var chokladbotten med krossade jordgubbar och grädde emellan, spritsad grädde på toppen och riven choklad på kanterna. Choklad, jordgubbar och grädde är ALLTID en given kombination.
Antonio älskar tigrar och apor, så det blev djungeltema på kalaset. Tallrikar, muggar, servetter, djungelfigurer, djungelkritor, ormblåsor, kalaspåsar m.m. kommer från Kalasbolaget. Till er som letar kalastillbehör rekommenderar jag verkligen den sidan! Det hade varit toppen att ha en vit pappersduk på bordet, men det funkade lika bra att ge barnen varsitt papper att rita på med kritorna som ingick i dukningen.
Efter tårta var det dags att få egna kalaspåsar. Kinderäggen lockade barnen allra mest.
Antonio har nu fått mängder av nya pussel, böcker, bilar, en ryggsäck, magnettavla med Drömmarnas Trädgård och massor av annat fint. Han gillar ALLT som han har fått den senaste veckan och leker flitigt med sina nya leksaker.
På kvällen åt vi tacos med min familj; mamma, styvfar, alla syskon och svägerska. Vilken kalasdag! Ni kan säkert ana att jag somnade så fort barnen hade gjort det...
