10 saker ni (kanske) inte visste om mig...
1) Jag har gjort ett kirurgiskt ingrepp, nämligen opererat bort en visdomstand. Och jag har EXTREM tandläkarskräck. Jag skulle hellre föda barn - helt utan smärtlindring - tio gånger om - än att borra i en tand...
2) Min tunga är så lång att jag kan nudda nästippen med den.
3) Jag var ensam på båda mina barns förlossningar.
4) Jag är totalt tondöv, saknar taktkänsla och sjunger falskt. Men jag uppskattar musik och imponeras av folk som kan sjunga och spela instrument.
5) Innan jag fick barn hade jag planer på att skaffa familj först när jag var omkring 35 år. Så här några år senare är jag lycklig över att det blev betydligt tidigare än så!
6) Mina starkaste ämnen på högstadiet var bild, samhällsämnen och språk. Jag var mest hopplös i kemi och fysik.
7) Jag har guldfiskminne! Jag behöver upprepa saker många gånger innan det sitter. Namn och siffror är riktigt svårt...
8) Jag har piercing i naveln. Den gjorde jag som 15-åring.
9) Jag har en (kronisk) smilgrop på höger kind.
10) Jag har den absolut ovanligaste blodgruppen, nämligen kombinationen AB RhD-, som endast 1% av Sveriges befolkning har. Jag brukar ibland skämta om att "det där lilla extra som jag har sitter i blodet!".
Hur väl stämmer horoskopet?
Det här är dagens (fiskarna):
TUR - Kommentar: Jag har inte märkt av varken tur eller otur idag.
HÄLSA - Kommentar: Bra humör, ja alltid! Mycket att göra, ja alltid! För lite tid att kopppla av, ja alltid!
EKONOMI - Kommenar: Ja, det var ju löning idag, så tillgångarna ska vara lite goda nu och jag lägger alltid undan en slant till besparing. Och ja, jag behövde lite under dagen, men dock inte från besparingen, då vi var på bio och den lilla shoppingen efteråt.
ARBETE - Kommentar: Jag har ju semester nu, så det är klart jag kan ta det lite lugnt. Eller gäller det här målningen som jag gjorde klart i hallen och köket idag? Jag hade faktiskt gjort ett bra förarbete där.
KÄRLEK - Kommentar: Välkommen, främling! Var är du?
RELATIONER - Kommentar: Åhja, det var ett problem i familjen idag, då Antonio knuffade ner Alice från sängen så att hon slog huvudet på golvet! Ett ledset barn, en ledsen och arg mamma och ett till ledset barn. Men det hela slutade ändå med ett biobesök, så vi var allihopa på glatt humör sedan igen.
Svacka
Men jag är inte mer än människa. Även om jag alltid försöker pusha mig själv till att vara glad, stark och självgående, så dyker det upp en svacka då jag bara rasar inombords. Det är sällan jag känner mig uppgiven, men just nu finns en del saker som drar så otroligt mycket energi från mig.
Jag känner mig svagare än vanligt. Det är nästan som att jag hänger på en skör tråd just nu och inte orkar hålla emot länge till. Jag måste fortsätta kämpa, men det är ett enda stort virrvarr i mitt huvud. Det är tankar som måste sorteras och saker som ska fixas. Det är tufft att alltid behöva klara av allting helt själv.
Det är jobbigt att inte bli förstådd och bli tagen för givet. Det är så otroligt påfrestande att höra nedlåtande kommentarer och möta sneda blickar från folk. Vad ger folk rätt att döma andra? Jag vill skrika för full hals och ställa mig framför en stor slagpåse och slå ut min frustration.
Jag har mycket på mina axlar och det är tungt att bära. Det har varit stunder då jag bara vill dra täcket över huvudet, blunda och gråta ut. Jag vill ta en paus och kunna andas.
Jag ska bli mitt vanliga jag snart igen och känna mig full av sprudlande positiv energi. Jag håller god min och står ut tills dess. Den här svackan är snart över.
Nostalgi... och ego.
Bilder från april 2008 och april 2009. För ett och två år sedan.
Jag blev så där nostalgisk och kände för att titta igenom lite gamla bilder. Då slog det plötsligt upp en fundering för mig... Hur länge har jag varit ensamstående mamma och helt självgående egentligen? Jag började räkna och kom fram till att det har gått tre år nu... Jisses, vilken resa det har varit i både med-, och motgångar! Har jag verkligen klarat mig igenom allt detta - helt själv?
Jag ger mig själv en klapp i axeln och är stolt över vad jag har åstadkommit så här långt. Den gränslösa kärlek jag har för Alice och Antonio är helt obeskrivlig och jag är lycklig över att vara mamma till just dessa två härliga individer!
Önskelista - våren 2010
• SB-600 eller SB-800. En mer avancerad extern blixt till min kamera än nuvarande SB-400. En klar etta på önskelistan, men tyvärr inte särskilt plånboksvänlig.
• Orkidéer. Och krukor till dem!
• Galgar. Tråkvarning, men jag behöver.
• Ramar. Ribba från IKEA är alltid bra.
• Marimekko-skålar. Vill ha dem i flera olika kulörer!
• Kivi-lyktor från Iittala. Vill ha dem i flera olika kulörer!
• Alvar Aalto vas/skål/ljuslykta. Fin designklassiker. Har bara en liten ljusslykta hemma, men önskar att komplettera med vas och skål, eller fler ljuslyktor.
Svininfluensan - att vaccineras eller inte?
Ända sedan jag fick höra talas om att hela Sveriges befolkning erbjuds att kostnadsfritt massvaccineras mot svininfluensan har jag varit skeptisk mot idén. Jag har tänkt att svininfluensan är ytterligare en pandemi som förstorats upp av media liksom galna kosjukan och fågelinfluensan. Därför har jag avfärdat tanken totalt att vaccinera mig och barnen, men nu har tankarna börjat spinna... Och jag är inte alls påläst inom ämnet!
Tanken med detta blogginlägg är att ta del av hur ni andra tänker kring ämnet. Varför har ni vaccinerat er (eller ska)? Varför inte? Jag vet att ni är många fler som fortfarande tvekar, så kanske ni också kan använda detta som bollplank.
Idag har jag diskuterat vaccin och influensa med flera kollegor och pratat lite grann med föräldrar till barn på mitt jobb som låtit sig vaccineras. Varje gång någon berättar varför de har vaccinerats har jag mer och mer börjat överväga tanken att också göra det. Vem vet - snart kanske även vi står i den där långa kön utanför vårdcentralen och väntar på att få spruta in ett för oss totalt okänt vaccin. Likt zombies i en skräckfilm står folk i långa rader varje morgon och väntar på sin tur. Tanken slår mig då att detta är ju på riktigt och inte i en film.
Varje dag får man höra om nya dödsfall som svininfluensan har orsakat. Inte bara på personer som har haft ett dåligt immunförsvar utan också på fullt friska människor - och barn! Att jag eller mina barn skulle drabbas av en dödlig sjukdom skrämmer mig otroligt mycket, men å andra sidan kanske vi inte alls blir lika hårt drabbade om vi nu skulle råka ut för svininfluensan. Många klarar sig ju väldigt lindrigt undan, men vågar man chansa?
Förra helgen var vi sjuka i influensa, men kanske inte svinvarianten. Jag hävdar envist att denna pandemi inte drabbar JUST OSS, men tänk om vi skulle drabbas av liknande igen - och bli riktigt sjuka? Är det kanske inte en bra idé att börja ta sig en riktig funderare om det där med vaccinet ändå?
Men å andra sidan... Varje vaccin man tar sänker kroppens eget immunförsvar. Och vad är det för något som till och med tillverkarna har tagit ifrån sig allt ansvar ifrån? Ja, visst att det innehåller kvicksilver, men sannerligen i väldigt små mängder för att fungera som ett slags konserveringsmedel. Kvicksilver finns ju även i alla vaccin som vi har fått på BVC genom alla åren och det är ingen skada skedd. Nja, Förutom det där TBC-vaccinet som mina barn fick förra året. Alice fick ju en hemsk infektion och ett djupt som sår som var stort nog att trycka ner tummen i.
Tänk om vi blir mer sjuka av vaccinet än vad vi skulle ha blivit av influensan? Många har ju blivit svårt sjuka (och dött) även av vaccinet. Hela denna grejen med att inte riktigt veta vilket man ska göra är nästan som att spela rysk roulette. Antingen så klarar vi oss helskinnade... eller inte.
Nu vill jag utnyttja Era tankar kring ämnet för att vägledas ytterligare till ett beslut om vaccinationen Hur resonerar ni som har tackat ja till vaccinet - och ni som inte vill ta det? Och ni som inte har bestämt er - vad får er att tvivla?
RÄTTEGÅNG.
Min advokat ringde och lämnade ett röstmeddelande när jag var på jobbet igår. Tydligen kommer inte mitt ex närvara på rättegången, så förhöret med honom kommer att ske via mejl. Hur det nu än ska gå till... Varför det blir så har jag ingen aning om, men om jag ska gissa så antar jag att han är för FEG för att komma. Han säkert totalvägrar. Han drog ju ut på hela rättsprocessen genom att vägra besvara telefonsamtal, inte svara på frågor när någon slutligen fick kontakt med honom, inte uppge sin adress, förneka allting och bara hänvisa alla till sin advokat. Tror han att han kommer lindrigare undan, eller?
Här har liksom jag gått i över två år och varit nervös inför rättegången, drömt mardrömmar och mått skit över det som har hänt - så vägrar han ens närvara när det är dags att skapa rättvisa! Det känns som ett hån mot mig som har kämpat i över två år. Jag blir arg men ändå lättad. Det kanske känns lättare för mig att tala ut om jag slipper se honom, men jag önskar på något sätt att han ändå fick höra vad jag har att säga, så att han får skämmas, känna skuld och må dåligt över det han utsatte mig för. Det här känns så orättvist, men jag hoppas att det blir en rättvisa skapad nu. Fast jag kommer få leva med såren i resten av mitt liv.
Önska mig lycka till idag. Jag behöver det.
Mötet med min advokat
Det var fruktansvärt hemskt att vara på advokatbyrån idag. Det värsta var förstås att gå igenom åtalet, alla förhör som varit med i förundersökningen och se bilder på de skador som jag hade efter misshandeln. Det kändes som att alla såren revs upp och gnuggades in med salt. Jag satt tårögd hela tiden och grät några gånger. Det har trots allt gått mer än två år nu, men det gör fortfarande ont att tänka och prata om allt det hemska. Efter ett tag lär man sig dock leva med ett stycke grov kvinnofridskränkning i bagaget, men det har sannerligen satt sina spår i mig.
Det sved att mitt ex har förnekat allt som han har gjort, att en del punkter i åtalet har lagts ner och att han har födröjt hela processen genom att vägra svara på telefonsamtal och inte velat prata under förhör. Inte ens hans försvarare orkade jaga honom. Dessutom fick jag reda på att Antonio har ett yngre syskon, som jag hoppas innerligt att slipper ha en elak pappa. Det jag blev utsatt för önskar jag att ingen annan ska behöva genomlida, och inga barn ska behöva se sin mamma bli slagen. Tyvärr finns det många kvinnor i Sverige och övriga världen som lever i ett tyst lidande för att de inte vågar berätta för någon vad som försiggår bakom stängda dörrar. Våga anmäla!
Vi gick även igenom hur rättegången går till och det var nyttig information för mig. Dessutom fick jag veta att jag när som helst kan pausa rättegången om jag känner att jag inte orkar prata. Det känns tryggt, för med tanke på att jag grät hos min advokat så tvivlar jag inte på att jag kommer göra det i rättssalen också. Jag vill bara snabbspola förbi det hela och få det överstökat - det är otroligt jobbigt att gå igenom det här.
Efteråt kände jag för att spendera tid för mig själv och rensa tankarna. Jag var helt skakis och omtumlad, så jag promenerade genom staden längs Skeppsbron, till Kungsträdgården och tröstshoppade lite. Shopping är som plåster för själen, men en god asiatisk buffé med sushi och glass till efterrätt gjorde också susen. Det blev förstås många pussar och kramar när jag hämtade barnen från förskolan - Alice och Antonio, ni sätter alltid guldkant på tillvaron och får mig att le även när jag mår som sämst!
Och ni, bloggisar! Tack så hjärtligt för all Er stöd som jag får - det värmer att ni är så snälla, rara, omtänksamma och helt underbara! Ni är guld värda!
Nu släpper jag det här för stunden och fokuserar på det goda i livet istället. Om inte alltför länge är det dags för rättegång och då blir det nya tag! Orka, orka, orka...!
Bloggmobbning
Jag funderade på något som har varit aktuellt den senaste tiden, nämligen bloggmobbning. Det har diskuterats om ämnet i flera andra bloggar och skrivits i kvällstidningarna att många bloggare har tvingats stänga ner sina bloggar på grund av att de inte orkade stå ut med alla elaka kommentarerna som de fått.
Det sägs ibland att man som bloggare får räkna med att få elaka kommentarer om man väljer att skriva för allmänheten. Enligt mig är det rentav löjligt att ens argumentera så. De som skriver elaka kommentarer till andra borde istället lära sig vett och etikett!
För mig är det ofattbart hur folk kan sitta och slänga ur sig spydigheter till andra bakom sina dataskärmar. I många fall är kommentarerna sådant som man förmodligen inte ens skulle vågat säga om man mötte personen i verkligheten - i vissa fall har jag hört talas om bloggare som fått stå ut med riktigt allvarliga kränkningar och hot. Unga flickor får elaka kommentarer om sitt utseende och föräldrar får stå ut med pekpinnar och ska läxas upp i hur man tar hand om sitt eget barn.
Det där kan vara riktigt känsligt för den som inte har lärt sig att ignorera kommentarerna fullt ut! Det finns nämligen ingen ung tjej (eller någon annan överhuvudtaget) som mår bra av att höra hur ful man är, hur fult man klär sig och hur fult man sminkar sig. Det finns inte heller någon förälder som vill höra att man har fula barn eller gör fel i sitt föräldraskap när man egentligen dag in och dag ut kämpar för livets mirakel.
Tänk också på att bloggaren själv väljer vad det skrivs om. Bara en liten bråkdel av ens liv hamnar på bloggen, och resten är det vi kallar för "privatliv". Det finns inte heller någon anledning för någon utomstående att komma med pekpinnar i hur, när och vad det ska skrivas om. Allt sådant är upp till skribenten själv att avgöra.
Så, lägg av med dessa dumheterna nu, ni som av någon konstig anledning känner er tillfreds av att trampa ner på folk! Jag förstår inte varför människor ständigt vill leta fel hos andra istället för att uppmuntra och vara en god medmänniska. Vad tjänar man egentligen på att vräka ur sig obefogad kritik och spy galla?
Jag undrar hur ni mår när ni lägger huvudet på kudden om nätterna. Känns det bra att ha mobbat något? Har ni fått en skön kick av att ha varit elaka? Själv mår jag bra när jag har skrivit snälla och uppmuntrande kommentarer till andra, men sådan är jag.
(P.s Ursäkta för dålig uppdatering igår och idag, men jag har verkligen hundratusenmiljoner tankar just nu och känner att jag behöver ta itu med dem innan jag bloggar. Dessutom blir det lite bloggtorka när man i princip bara sitter inomhus på grund av Alice's vattkoppor)
Att göra, eller att icke göra...
Bild från igår - tänk er att den lille plutten fyller två år om knappt två månader!
Jag håller på och velar fram och tillbaka just nu... Vill så gärna åka utomlands framåt sensommaren, men det dyker upp en massa om och men.
Det som får mig motiverad till att vilja ta vårat pick och pack och åka är att Antonio har "knäplats" på flyget fram till och med att han fyller 2 år i september, och jag slipper därmed betala för tre flygstolar.
Det som drar mig tillbaka är rättegången (typiskt att sånt ska falla in så olägligt att det sätter käppar i hjulet!). Jag vill ju kunna NJUTA av semestern utan att irra runt och behöva tänka på att något tufft väntar mig när jag kommer hem. Dessutom har jag möten med min advokat, så det går inte att bara dra iväg hur som helst innan rättegången.
Det ultimata vore dock att åka direkt efter rättegången när bördan har släppt och jag eventuellt har lättare att kunna koppla av och njuta, men då har Antonio redan hunnit fylla två år... Och så är vi återigen där; det blir dyrare att åka. Det kanske är ett pris jag får betala, men det känns surt då jag kunde ha sparat in några tusenlappar om vi åkte ett par veckor tidigare. Det går ju inte heller att mjölka ur mig hur mycket pengar som helst... Dessutom är det ju höst då och jag har - förhoppningsvis - mina studier att sköta och hela det där vardagsracet har börjar rulla igen... Det går inte bara att släppa allting och dra iväg!
Att bli kvar i kalla Sverige låter inte lika lockande som att ligga och steka på stranden.... Hmm?
Bara för att få ur mig det...
Sedan vet jag att bara en liten bråkdel av allt som hände finns skrivet i denna bloggen och jag blir lite kluven på om jag ska skriva ner hela historien precis som den är. Helt oreducerad. Vid närmare eftertanke, så borde jag egentligen berätta om hela min uppväxt och hur mitt liv såg ut fram tills att jag var 19 år gammal och kom ifrån alla motgångarna. Det finns så många skelett kvar i garderoben som vill komma ut... och det är inga snälla rackare. Det finns ord i bagaget som jag inte ens vill uttala, för att det gör så ont. Jag kanske berättar allt någon dag när jag känner mig redo.
Jag vet bara inte. Det känns så privat, så tabu och är väldigt känsligt. Ibland är jag till och med rädd för att folk ska döma mig för att jag har haft otur i livet, och att jag endast har dansat på de allra taggigaste kvistarna. Men nu står jag ju här och vet äntligen vad ordet "lycklig" egentligen betyder. Livet tog sin vändning när jag var som allra längst nere på botten. Hur konstigt det än låter, så är jag tacksam för livet, för de erfarenheter som jag har gjorde mig stark - och allra mest tacksam är jag för den gåva att jag fick bli mamma till mina barn - det gav mig mening i livet och räddade mig. Alice och Antonio, jag älskar er!
(Ni behöver inte förstå inlägget, jag ville bara få ur mig det.)
Ett äventyr på gång, och "några" rader text
Alice ville inte idag, men Antonio kan vara en linslus ibland!
Jag och barnen tittade igenom kategori: Våra äventyr i bloggen. Syftet var att se på bilder som dessa och dessa. Det är nämligen dit vi ska idag har Alice bestämt.
Det slog mig att kvalitén på bilderna VERKLIGEN har ändrats enormt under den tiden jag har bloggat. Jag menar, från att ha använt bilder tagna med en 3,2 megapixel mobilkamera, till en 5,2 megapixel kompakt digitalkamera, för att sedan gå över till en Nikon D40x-systemkamera med kitobjetiv och slutligen en D80 som i skrivande stund kan varieras med mina tre olika objektiv. Inom loppet av 1½ år. Skillnaden på bilderna märks, kan jag lova!
En sak till som jag kom att tänka på är att jag förut inte ville skriva i förväg vart vi skulle. Nu har jag börjat göra det lite mer och mer. Dock inte alla gånger, för att bibehålla en viss "spänning" i bloggen också.
Varför jag aldrig gjorde det förut var för att jag var rädd att "fel ögon" skulle läsa och dyka upp där vi befann oss. Även om jag fortfarande kan vara nojig för att stöta på fel personer när jag är ute med barnen, så är det inte i den utsträckningen som förr.
Att leva i rädsla är hemskt, men jag är glad att jag sakta med säkert har börjat inse att det inte är kul att leva med begränsningar. Särskilt inte om man själv känner sig tvingad att sätta upp dem för att man är livrädd att något hemskt ska hända. Tidigare upplevelser som inte alla gånger har varit särskilt trevliga har satt sina spår i mig. Det har också medfört att jag har undvikit att besöka vissa platser där jag har varit rädd att vistas i, men en stor del av dessa platser har jag äntligen lyckats besöka, dock med en stor klump i magen.
Än har jag inte lyckats bearbeta allting som jag har gått igenom, men jag känner att jag är på god väg. Fast egentligen, - kan man någonsin lyckas komma över sina tyngsta bördor som man har i bagaget?
Det börjar bli en aningen känslofyllt inlägg för att handla om våra planer för dagen, så jag sätter punkt här, och återgår till den lilla dagboks-bloggen som detta faktiskt är... Så, några typiska mammablogg-rader nu då...
Vi har ätit lunch och Antonio har sovit middag, så nu är vi allihopa mätta i magen och lagom utvilade för ett litet äventyr. Jag återkommer senare med bilder från dagen och önskar er alla en härlig dag så länge!
Latte- och shoppingläger för 11-åringar
Täby kommun arrangerar sommarlägret "Girl & The City" för 11- till 13-åringar.
Glöm det traditionella sport- och ridkollot. I Täby erbjuds tjejerna istället en veckas "cityliv" med "latte varje dag". Kopplingen till tv-serien "Sex & The City" är tydlig i beskrivningen i Täby kommuns broschyr med sommaraktiviteter.
Läs mer [här] och [här].
Jag saknar nästan ord för hur sanslöst detta låter i mina öron. Det skulle vara svårt att föreställa mig min 11-åriga lillasyster sitta på innehaken kring Stureplan och sippra på en caffelatte med shoppingpåsar från NK. Inte bara henne, utan 11-åringar överhuvudtaget.
Är detta verkligen något som småtjejer, som inte ens har blivit tonåringar, behöver göra? Borde inte kommunen satsa på att arrangera vettigare saker för flickorna än att lära dem dricka latte och leva ett liv som grundar sig på att konsumera? Shoppa kan man göra med sina föräldrar! Sommarläger är till för att leka och ha roligt, så kan man inte göra flickorna en tjänst och låta dem vara barn?!
Vad tycker ni om idén med "Girl & The City"-kollot?
Genus-debatt!
Det handlar inte om att vägra klä sin dotter i rosa kläder eller att enbart köpa dockor till son. Enligt mitt tycke handlar det snarare om att börja tillföra och sluta begränsa.
Ja, jag kan medge att jag klär mina barn ganska könsstereotypiskt. Alice har ofta rosa på sig, medan Antonio ofta bär blått. Jag begränsar dem inte från att vara klädda i dessa färger, men samtidigt försöker jag också tillföra andra alternativ. Detsamma gäller leksaker. Jag förbjuder varken bilar, dockor, vagnar eller annat för någon av dem. Möjligtvis vapen, men det är en annan historia; nämligen att jag inte vill att mina barn ska leka våldlekar. Det hör dock inte till ämnet, så vi fortsätter på det här med genus...
Förutom kläder och leksaker, så handlar genusfrågan om hur vi pratar, vårat kroppsspråk och ordval som vi använder oss av. Det är nog lätt hänt för många att man använder uttryck som "cool" och "häftig" när man tilltalar en pojke. För flickor är det ofta förekommande att de får höra orden "söt" och "fin". Genom att höra detta målar barnen upp en självbild. Pojkarna börjar se sig själva som häftiga, medan flickorna tror att deras värde grundar sig på att de är söta.
Nu vill jag att Ni, mina läsare, debatterar kring GENUSFRÅGAN. Baktanken är att jag ska få ta del av andras tankar och funderingar, eftersom att min inlämningsuppgift denna veckan handlar just om ämnet. Jag ska göra så gott det går att snabbt godkänna alla kommentarer under detta inlägg så att ni lättare kan ta del av andras åsikter och diskutera med varandra om ni vill.
Besvara gärna frågor som till exempel hur genusmedvetna ni anser er själva att vara, hur ni arbetar kring dessa och om ni tror att det har någon större påverkan på barnen.
153 kvinnor
Jag lyssnade igenom hela ljudbildspelet - gör det ni med! Man ser bilder på helt vanliga kvinnor i alla möjliga åldrar och livssituationer, bakgrunder, sysselsättningar, intressen, bostadsorter... En sak har de alla gemensamt; de dödades av en man som de älskat och litat på.
Aftonbladets 153 kvinnor-special berör mig otroligt mycket. Det kan hända vem som helst.
Hittegods
Lite bilder på hur våra dagar ser ut numera... Ja, i alla fall 1½ timme/dag ägnar vi åt detta!
Jag kan tillägga att det var en helt omedeven handling att jag tog de två "pusselbits-bilderna" på Alice, det vill säga den högst upp till vänster och den längst ner till vänster. Jag ville bara ta några detalj-bilder, men slumpen var roligare.
Barnen har varit trötta ikväll, men haft svårt att komma till ro. Efter att ha skakat av sig lite myror i kroppen (sjungit, hoppat och dansat i mammas säng!), lyckades de blunda och somna till slut. Själv ska jag poppa popcorn och försöka ta det lugnt ikväll. I varje fall i den mån det går när man har studier att sköta också.
Först till något helt annat. Det var en liten händelse på bussen idag som fick mig att fundera lite. Det låg nämligen en kvarglömd påse med nyshoppade kläder vid ett säte. Två tonårsflickor satte sig där och den ena började rota i påsen på en gång. Att döma av den flickans ansiktsuttryck såg hon helt överväldigad ut. Hon visade innehållet för sin kompis och de började viska och fnittra lite. Snabbt och smidigt tryckte den ena tjejen påsen i sin väska som om det hade varit hennes egen.
Hennes agerande fick mig att tänka tillbaka på en händelse för några veckor sedan. Det var en morgon då jag skulle åka till jobbet och klev på en nästintill folktom buss. I ett tomt säte hittade jag en laptop, och utan att ens tänka på det tog jag upp den och lämnade till chauffören som hittegods. Det gav mig gott samvete. Vad det än är för ägodel som har kommit bort tycker jag att det är en fråga om medmänsklighet att åtminstone försöka få dem att komma tillrätta...
Det gäller att man gör så som man själv önskar att andra gjorde. Om jag skulle ha tappat bort något på bussen eller tåget, önskar jag givetvis att någon ärlig människa har lämnat in det. I sådana fall skulle jag smidigt kunna ringa SL's hittegodsavdelning för att få tillbaka det. Visserligen tappade jag mitt månadskort på bussen häromveckan, men jag räknade med att jag aldrig skulle få tillbaka det...
En ovanlig eftermiddag i mina skor
Här är våran eftermiddagspromenad ur en annorlunda synvinkel.
Mossa - det var mjukt!
Kottar - det var mysigt!
Stenar - det var klumpigt!
Vass - det var skönt!
Vitsippor - det var vackert!
Snö - det var kallt om fossingarna!
Kärleksbrunn - det kanske ger mig tur i kärlek?
Påskdagen... eller natten till påskdagen?
Oj, så trött och jag var när jag skrev detta! Tokigt, tokigt!
Tänkte jag möjligtvis hoppa över självaste påskafton...?
© Thailand 2-17 februari 2009
Nu har det snart gått två månader sedan vi kom hem och Alice pratar fortfarande dagligen om Thailand. När solen skiner säger hon: "Det är varmt ute nu, som i Thailand!". När hon ser ett flygplan, så vinkar hon och säger: "Hejdå alla människor, ha det bra i Thailand!".
Antonio verkar också ha goda minnen från semestern. Han säger ord som "monkeys", "elefant", "taxi" och "flygplan" när han hör Alice prata om paradiset på andra sidan jordklotet. Dessutom brukar han peka ut vilka saker som är köpta därifrån och det imponerar mig att det aldrig slår fel!
Som jag skrev förut; att ta del av barnens perspektiv är som att ha en resa i resan!
Det jag menar är att det är helt underbart och otroligt givande att resa med barn!
Många tror inte att resor ger ut särskilt mycket till småbarn, men det är helt fel! Det är ju under småbarnsåren som barnen växer upp till individer och under den perioden är det enbart positivt för deras utveckling om de får ta del av olika kulturer, miljöer, situationer och träffa lite nya kompisar.
Ända sedan den dagen vi kom hem har vi längtat tillbaka. Vi kommer garanterat åka dit fler gånger, men inte än. Nu har vi nämligen börjat planera lite smått inför en annan utomlandsresa... Vi ska ju upptäcka fler länder än Thailand!
Dags att sova kanske? Klockan är ju kvart i fyra på morgonen.
