SKÖNHET

 

Skönhet. Ett väldigt känsligt ämne. Yta. Det yttre, utan tanke på det inre. Ni som läser min blogg vet att jag går till Calle Westerby på Forma Vita Stockholm ungefär en gång var sjätte månad för att han är bäst i stan på att få mig att se bättre ut helt enkelt. Häromdagen var det dags igen. Och även om ni sätter morgonkaffet i halsen så vägrar jag att ljuga och hyckla om att jag använder fillers för att fylla ut där ansiktet tappat sin spänst och mjukhet.

 

 

Jag är väldigt nöjd. Calle gör extremt små förändringar eftersom jag vill se naturlig ut samt att jag har en grundhy och drag som gör att det bara behövs minsta möjliga mängd. Det här är ju ämnen som helt försvinner ur kroppen efter 7-12 månader.

 

Vi har använt Teosyal, en icke animalisk hyaluronsyra från Teoxane. Teosyal injiceras under huden som kompenserar, tack vare en stark koncentration av hyaluronsyra, denna förlust av kroppens egen hyaluronsyra. Man kan få ett lätt blåmärke som försvinner på några dagar vilket jag bara fått en gång.

 

 

Teosyalen har vi lagt i mina surveck från näsa till munnen samt Vistabel botox i argrynkan mellan ögonen för att se mer avslappnad ut. Men även i de djupare vecken i pannan. Dock ytterst lite för jag vill kunna ha kvar min mimik förstås. Man skulle kunna säga att det ser ut som jag har sovit en bra natt och ser utvilad ut. (fast jag sover typ aldrig) Det är det närmaste jag kan komma förändringen som jag inte vill ha för stor. Så låt oss göra klart att det alltså är på tre ställen jag fått behandling. Vecken från näsa ner till munnen, de där som gör att man kan se rätt trött ut ibland. Den djupa rynka mellan ögonen samt några få linjer i pannan. Inte alla.

 

 

 

Det är så märkligt bara att det ska vara lite ”fint” att minsann inte bry sig. Men att man både färgar håret, sminkar sig,  bleker tänderna och använder lösnaglar och löshår, det är socialt accepterat nuförtiden. Det handlar mer om var den egna gränsen går för vad man gör. För mig går gränsen att skära med kniv i mitt ansikte. Alltså göra ett ansiktslyft. Men jag kan inte ha några aspekter på hur man vill leva sina liv. Medan andra aldrig skulle falla sig in att bleka tänderna eller sminka sig ens, där går deras gräns. Nej. Jag skiter i försvarstalet. Jag är gammal nog att göra och ta ansvar för vad jag vill.

 

 

 

 

Ikväll väntar vimmel på  musikalen ”Kom igen Charlie”. Fotograf Micael och jag jobbar.

LADY ELLER TEEN?

Foto: Malin Bondeson

 

Det finns så mycket fina klänningar. Den här i helsiden som jag fick låna av svenska Greta till Kristallengalan. Underbar. Enkel. Inga detaljer eller krimskrams. Sedan att jag lyckades kladda ner den med bläck från min penna är en annan sak. Dyr kem. Olycksfall i arbetet kallas det. Jag känner mig utklädd i klänning och eller kjol. Som om jag ska på maskerad.

 

 

Jag tror att det handlar om att jag blir så mycket mer kvinna. Att mina former syns mer och jag vet inte om jag är så cool med det. Jag gillar min kropp. Gillar att den är lång och stark. Den har sina skavanker men den har burit ett barn och gått igenom operationer. Mera att jag känner mig ”naken” i kläder som är för tajta. För avslöjande. Och nej. Jag vill inte vara supersmal och benig. Det är så lustigt det där. I Europa hyllar vi det smala, att tjejer nästan ser ut som killar. Smala höfter, liten rumpa och gigantiska bröst. Som en seriefigur. Porrkropp. Medan man i Afrika och Latinamerika gillar kurvor, stjärtar, midja. När jag var Afrika klagade de på hur mager jag var. Men är jag ovan vid att mina kurvor syns. Måste träna mer på att känna mig bekväm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tacka vet jag jeans

 

Jag är en jeans och t-shirt tjej. (Eller kvinna kanske jag ska säga). Och på senaste tiden har jag inte ens high heels som jag alltid brukar ha. Jag har blivit så bekväm. Går helst omkring i jeans och collegetröja, bomberjacka och sneakers. Och högt på längta- lite listan är en ryggsäck! Threst frågar vad som hänt, att jag klär mig annorlunda. Och jag vet inte. Får ont i fötterna av höga klackar och det är inte värt det längre.

 

Foto: Micael Engström

 

Jag  blir superlång i heels. Det skiter jag fullständigt i. Det är inte mitt problem. Tycker det jättefint att vara lång även om det tog många år för mig att gilla läget. Länge gick jag med hukad rygg och platta skor. Genom hela grundskolan. Ändå upp till jag var runt 25 innan jag faktisk kom på att det är både coolt och snyggt att vara lång. De killar som har problem med det är de som ofta saknar självförtroende och är i behov av att känna sig manliga genom att vara ”längre”. Som om manligheten sitter i längden. Manligheten sitter i hur en man  får mig att känna mig. Ingenting annat.

 

Jeans, skinnjacka och boots. Inget krångel. Foto: Malin Bondeson

 

Min idol när det handlar om att klä sig effortless är ju Emanuelle Alt. Chefredaktör på franska Vouge. Det har jag ju sagt tusen gånger. Enkelt, rockchic och med en liten tvist. Den här outfiten är jag hela vägen. Bootsen. Ah, to die for. När vi ändå är inne på det ytliga så kör vi ett Calle-inlägg imorgon med allt vad det nu innebär. Nu.

Till jobbet.

 

 

SMÄRTA

 

 

No pain. No gain. Man kan ju tycka vad man vill om den här. En glasstrut? En upp och nervänd tand?  Det är egentligen oväsentligt. Det är ett hjärta. Som Lennox ritat. Älskar det där operfekta, kantiga. Att det är hans exakta teckning. Det  är min kollega Maggie som lockade ut mig till Märsta och till salongen Ancient Art Tattoo  Body &Piercing. Hennes vän Michel är på plats denna soliga söndag.

 

 

Jag har inga problem med smärta. Det jag menar är att det förstås gör ont men inte på ett outhärdligt sätt. Jag har varit med om mycket, mycket värre smärta i mitt liv. Under både längre och kortare tid. Men jag vågar inte göra den där stora gaddningen jag egentligen vill. Det är inte smärtan jag fasar för. Det är att jag kommer ångra mig. Att det ska se skitigt ut och att det är pubertalt patetisk. Men älskar stora gaddningar på andra. Speciellt killar.

 

 

Michel är duktig. Det hela är klart på 5-8 minuter. Jag instagramar och videofilmar under tiden. Dokumenterar mitt liv. Det har jag gjort sedan jag började blogga för sju år sedan. Här finns videos och bilder på allt. När jag opererade in och ur min port-a-cat, när min kisspåse går sönder i sängen klockan 6 på morgonen på SÖS, när Lennox dyker i det knallgröna vattnet i Thailand, när jag är på middag med vänner,  när jag gråter på toaletten för att jag är så trött av cellgifter. Högt och lågt. I en salig blandning som jag tror är väldigt mycket Vimmelmamman.

 

Michel tänder doftljus.

 

 

Maggie har en nakenkatt vid namn Precious. Det kan vara den fulaste katt jag någonsin sett men otroligt gullig. Precious följer med oss och äter glass vid Våfflan i Sigtuna, hon går lös men lämnar oss inte. Men hon fryser jämt och behöver ha kattkläder på sig. På sätt och vis är hon inte som en katt utan mer som någon art jag aldrig träffat. Alldeles varm men skrynklig över hela kroppen.

 

Hon är ganska rolig på videon här nedan. Nu ska jag och min nya tatuering ta oss till ett utvecklingssamtal i skolan. Och sedan vidare till jobbet.

Enjoy

 

 

 

 

Och vinnaren…

 

Vi måste ändå börja med valvakan jag tittade på igår från soffan. Det är med stor sorg och oro jag noterar att SD blir vårt tredje störta parti. Ett rasistisk och främlingsfientligt parti och jag inser att jag förmodligen har en hel skara bekanta som röstat på dem. Människor som är oroade över bland annat invandringen och som väljer att lägga sin röst på ett gäng rasister förklädda till polerade snobbar i kostym med slipat munläder. Om du kisar kan du se de rakade huvudena, bomberjackorna och de svarta kängorna. Djävulen förklädd till Prada.

 

Berns Salonger. Torsdag. Hahahaha. Alla tittar i kameran utom jag.

 

Jag minns känslan. Förra året var det jag som stod där med vinsten i handen. Men nu är det inte mig vi ska prata om utan gratulera 36-åriga Menfa Baris från Älvsjö som reser till Tanzania med mig och Specsavers i februari. Platsen är Berns och det är tomt nästan när jag kommer vid 17. Jag sitter i juryn och vi går igenom kort vad jag ska säga bara.

 

 

Och här är alla finalisterna . Fina och härliga på sina egna sätt. Och lite nervösa när jag frågar hur de känner sig. Specsavers har fixat så fint med snittar och dryck. Gästerna droppar in och det blir en modevisning samt själva momentet med tävlingen.

 

 

Här är Claudia från Specsavers. Ni minns henne säkert från vårt resa till Tanz förra året. En himla mysig tjej som jag gillar mycket.

 

 

 

Kvällens konferencier Emilia de Poret med Karin Sturesson från Spotlight Pr pratar om upplägget

 

 

Och så tänkte jag ha en liten tävling. Jag är inte så förtjust i tävlingar men fick frågan av Specsavers. De här coola solisarna från Tiger blir dina om du kan maila mig hur många varumärken Specsavers har samt ge mig den bästa motiveringen till varför just du ska få dem. Maila mig på vimmelmamman@gmail.com senast onsdag. Glöm inte ditt namn och adress bara.

 

 

Och åter. Lämna in dina gamla läsglas till närmsta Specsavers.

Ikväll väntar vimmel vid 18. Ingen rast. Ingen ro.

 

LINDEX 60 ÅR

 

Jean Paul Gaultier. Foto: Micael Engström

 

Lindex firar flott i dagarna två i Götet. Jean Paul Gaultier. Extravagant show. Internationella modeller och Agnes på scen. Sushi och champagne och ett herrejössesparty. Vi åker tåg dit och hem. Jag är så trött bara. Känner mig helt komig av trötthet. Skulle kunna crasha på hotellrummet och inte vaknar förrän dagen efter. Men det går inte förstås. På med klackarna och skinnkjolen. Leendet. Jag är grym på att spela teater.

 

Jag tror att det är den mentala spänningen som släpper efter mitt besked för några veckor sedan. Det brukar vara så. Att jag varit så spänd. Och den här gången fick jag ju vänta två månader på svaret. Inte undra på att man blir som en blöt fläck sedan. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag sover. Jag är helt slut. Svullen i ansiktet av trötthet. Svider konstans i ögonen. Glömmer saker hela tiden.

 

 

 

I morgon är det dags att rösta och jag har bestämt mig. Jag är ensam hela dagen. Threst och Lennox spelar golftävling. Jag har en del jobb att göra som jag inte hinner göra på arbetstid. Artiklar att skriva. Och så har jag en tatueringstid i Märsta kl 13. Får köra efter GPS:en dit. Har ingen aning om vart det ligger. Norrort. Det enda jag vet. Nu väntar en trädgård full med äpplen som måste plockas. Hepp.

annonser