Medan jag väntar på mitt besked om huruvida det blir något fortsatt liv vill jag berätta om Jenny. Det har jag gjort förut och jag har en stor kärlek till organisationer, föreningar eller stiftelser som gör något för andra människor i utsatta situationer. Nu handlar det om en helt vanlig mamma, som du och jag som verkligen ville förändra utsikterna för barn som föds och bor i fängelser runt om i världen. De tusentals osynliga barnen som ingen riktigt ser har ingenting. Inga leksaker, ingen framtid och ibland är blir de föräldrarlösa och kommer aldrig ut därifrån. Jenny startade företaget Invisible Friends som helt enkelt handlar om att att köpa två dockor. Den ena dockan behåller du och den andra skickas till ett barn någonstans i världen. Dockorna har inga ansikten just för att barnen ska kunna rita dit det ansikte de vill och med dockan följer också en lapp där det står att någon annan har köpt dockan och tänker på barnet. Hemma i köket har tankarna tagit form och sakta växt fram. Dockorna ska göras samt skickas över världen och jag hoppas så på att ni vill gå med i facebookgruppen eller sprida det här på era bloggar, twitters och andra plattformar.
Jag träffade Jenny när jag intervjuade henne för mamas räkning. Igår mailade hon mig och ville berätta om deras fortsatta arbete. Ny video samt 100 barn som nu fått dockor. Jag är så jäkla imponerad av människor som faktisk gör något för att förändra utsikterna för en annan människa. Och jag tänker att det är en fantastisk present. Att ge bort en docka istället för någon onödig pryl som man ända bara ställer undan. En osynlig vän i en värld där man har inget. Och vilken eldsjäl! Lennox docka sitter vid sängkanten. Jag försöker komma ihåg att med jämna mellanrum berätta igen vad den betyder. Hejja Jenny. Nu hoppas vi på att många tittar på din nya video här.
Do the impossible-Reach the invisible
Jag sitter på jobbet och lämnar ifrån mig vimlet Men in Black. Och så ringer det på den fasta telefonen. En klar och stadig röst i andra änden.
”Jag har cancer. Kan du prata lite med mig?” Jag behöver veta vilka strategier du har använt för att mentalt klara det”
Vi pratar lösa avföringar, fokusering, läkare som man inte förstår, framtid, second opinion, operationer, barn och vård utomlands. Just det där med bajset tar jag med lite lägre röst även om mina kollegor numera är vana. Och lite tröst och pepp fast jag absolut inte sitter inne med någon som helst fakta hur man bäst överlever mentalt. Mitt eget recept är Lennox och vardagslivet. Det är det enda jag kan säga och utgå från mig. Hon måste hitta sina egna halmstrån att hålla fast vid.
Och när jag två timmar senare står och jobbar på en filmpremiär tar någon mig mjukt på armen. En man i glasögon viskar
”Jag har samma sjukdom som dig men ingen spridning”. Jag gillar din blogg”
Och så är han borta lika snabbt i folkvimlet.
Sociala medier bygger broar. Delar. Berättar. Får oss att känna oss mindre ensamma. Digitala möten kan aldrig ersätta det riktiga men det är onekligen fantastisk att kunna nå ut till er alla.
Premiär Men In in Black
Fotograf Micael Engström
V städar garaget. Allt ska röjas undan och säljas. Det sista som kallas renoveringen ska ske. Garaget ska jämnas med marken och en carport ska byggas. I går morse kom en cementbil och gjöt plattan och vi ska lägga stenplattor på uppfarten. Sedan så. No more renovering. Allt är då tip top occh klart och vi kanske äntligen kan bara vara utan att hela tiden ha projekt (stoooora) som ska göras.
Vill ni ha pålitliga hantverkare? Här finns numret!
Det är nu 16 dagar sedan jag röntgade buk+lunga+lever. Ännu inget kuvert med blått fönster i brevlådan. Så jag ringer. Och blir sedemera uppringd av sköterskan på övre gastro, huddinge. Bengan har tjuvtjock berättar hon.
”Ja jag vet att du ska få svar och jag har ju sett dina plåtar men —– har så ont om tider nu men snart kommer det. Antingen ringer jag om tiden eller så får du en kallelse”
Jag börjar såklart kalkylera med att hon ljuger. Att det handlar om att man upptäck förändringar och att man måste vinna tid för att korrekt bedöma dem. Därför svarar hon sådär för hon kan ju inte berätta det för mig i telefonen. Eller?Så länge koncentrerar jag mig på att hitta en bra sovsäck till Lennox som ska övernatta med klassen. Jag koncentrerar mig på det jag kan kontrollera och jag gör det bra. Minutiöst och effektivt.
Men jag svettas under armarna hela tiden.
Mormor har aldrig varit något central figur i mitt liv. Hon har funnits där och jag tycker naturligtvis mycket om henne och vår relation har varit på ett rätt slätstruket men bra plan. Trevlig kanske man skulle kunna säga. Numera bor hon ensam i en liten tvårumslägenhet med pentry i centrala Örebro. Och hon fyller 95 år. Min mamma och hennes syster hjälper henne naturligtvis men utöver det har hon nu hjälp från kommunen med städning och handling. Samma hjälp som jag själv gav till pensionärer under mina 11 yrkesverksamma år i Örebro.
På senare tid har jag verkligen lagt mig om vinning att hälsa på Mormor varje gång jag är hemma. Jag vet att hon inte kommer att finnas så länge till trots att hon är parant och fin varje gång. Hon hör förskräckligt dåligt bara. Jag antar att det är smällar man får ta. Den här gången fick Lennox stanna hos kusinerna. Jag tror att det var därför jag liksom lyssnade extra noga eftersom jag inte behövde rädda någon Mingvas eller se till att han inte stötte emot något av de andra prydnadssakerna i lägenheten.
”Lotta, du lilla Lotta” Vad ska det bli av dig? Du har så fina tänder, är det dina egna? Och inga rynkor har du heller”
Så brukar Mormor säga. Om mina tänder framför allt. Och så pratade vi om livet och döden. Om hur det är att faktisk vilja få gå vidare när nästan ingen är kvar och att alla dagar är lika samma. Lördag som tisdag.
”Och jag som bara vill leva Mormor”
Och hur hon längtar hem till sin Gud som jag gett sparken. Att hon vet vad som väntar Världen och att hon inte vill vara med.
”Det blir inte roliga tider. Vi är i slutet nu och det vi har framför oss är inte roligt alls”, fortsätter hon. Och så berättar hon om båtresan när hon var 19 år och kräktes i sin hatt som hon senare var tvungen att bära när hon sjöng i kyrkan och att det var så fattigt och eländigt att de var tvungna att kissa på sina bara fötter för att hålla dem varma ibland. Och jag blir nästa avundsjuk på den där visheten hon äger om att det blir bättre efter döden.
När jag trycker på hissen står hon kvar vid dörren. En hand på rullatorn och den andra krampaktigt i dörrhandtaget. En liten springa bara. Svajig och längtande efter att få somna på kvällen och inte vakna mer. Men egoistisk som jag är önskar jag att vi ska ses nästa gång. Och jag tänker på ett citat jag läste nyss.
Man måste lära sig leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala
(Astrid Lindgren)
Herregud vilka uppoffringar vi gör för våra barn. Det är intressant det där för alla familjer har sin gräns för hur mycket man vrider ut och in på sig själv för att göra ungarna glada. Vi är rätt oense där Threst och jag. Jag tycker han tillmötesgår Lennox in absurdum. Brer ny macka om det är fel på något sätt, låter honom byta kläder 100 gånger, cyklar hem från träningen fast regnet står som spön i backen och vi kan stoppa in cykeln i bilen. Osv. Ni fattar. Och så blir jag the bad guy som säger nej.
Just nu turas vi om att hoppa studsmatta så brösten blir som taxar. (I alla fall mina) Eller så turas vi om att stå i hallen med innebandyklubban och Lennox i full hockeymundering med skydd och hjälm med visir. Han i mål och jag eller Threst som utespelare. Eller så gör vi drinkar gjorda på blåbärsoppa, honung, vatten, mjölk eller vad som finns hemma och som vi sedan sörplar i oss medan vi himlar med ögonen och förtjust utbrister ”Åh vad gott, men gud, det här var helt fantastisk!”. Eller så spelar vi fotboll eller åker skate i vilket väder det än är. Och jag kan inte låta bli att förundras och beundra de föräldrar som har ingen. Nobody att lasta över på. Ni är mina vardagshjältar all time high!
RSS-flöde
Lämna en kommentar