Jag är i skolan några timmar. Den där världen vi på riktigt kommer att inträda i nästa år då vi har en ettagluttare. Och jag är lite lycklig. Inte här i skolan. Här är jag otroligt ambivalent jämt. Men vi tar det sen. Lyckan jag känner består av att jag fick mens och eftersom jag alltid tycker det är jobbigt med magsmärtor (som hittills alltid resulterat i mens) så sticker tankarna iväg. Så igår blev jag lycklig över något så märkligt som detta.
Någonstans efter mitt besked tappade jag verklighetsförankring. Tilltro. Trygghet i att allt varande är på sin plats och i sin ordning. Att världsordningen blev rubbat tufsade till mig. Det där händer ju andra inte mig. Andra blir sjuka, omkommer i trafikolyckor, försvinner i tsunamis eller blir bortglömda på sin svensexa och dör av alkoholförgiftning.
Inte jag. Inte vi.
Så numer har jag min gard uppe. Det finns egentligen inget som längre förvånar mig. Allt kan hända. Skolan idag var en liten pärs. Lite oskyddad i mitt skal. Otroligt oskyddad skulle jag vilja säga faktisk. Allting berör mig. Barnen som tränar på ”Du blomstertid” tillsammans med de större ettorna får mig att vrida mig bort med ansiktet från dem och ta djupa andetag eftersom tårarna bara tränger upp ur ögonen. Och när något så simpelt händer som att Penny-Lee vill hålla mig i handen och Stella tycker jag har en fin tröja. Då blir det jobbigt igen. Jag hoppas verkligen det här beskedet kommer snart så jag slipper vara som ett enda sår av känslor. Sorg, rädsla, stolthet och melankoli i en enda röra. Ni vet den där klumpen i halsen som kommer när man ser sitt barn på avstånd uppträdda eller göra något som får den att bli stolt och man själv sitter i publiken eller för all del för sig själv. Den känslan uppvriden till hundra känner jag hela tiden när jag är i skolan. Och när vi släpper ut fjärilarna på ängen bakom skolan är den känslan extra stark. Lennox pedagoger undrar väl vad det är för kuf som går omkring med blanka ögon och ett stelt leende hela tiden.
Jag tror att jag kanske ska ringa efter den där kallelsen. Så här lång tid har det aldrig tagit. Och samtidigt så skönt att fortfarande bara få vara i något slags ovetande skvalp.
Vi startar med brunch med familjen Holm. Denzel och Keyla, Shatilla och Erik. Platsen är Hammarby Sjöstad, ett stenkast från oss. Jag äter en enorm räckmacka, Lennox pannkakor och Threst kött.
Sedan åker vi hem för att välkomna Yxkullarna med barn. De ska sova över eftersom vi alla är bjudna hem till Christian och Christina som bor nära oss. Trädgårdsfest. Regnet strilar ner men grillen är på och ungarna placeras framför barntillåten film. Det blir sent som vanligt och efter många goda samtal och skratt ringer vi taxi.
Härliga Sandra
Tessan
Och Åsa
Patrik är Lennox gudfar
Och så börjar vi söndagen med en frukost, signerad Threst innan Yxkullarna åker hem. Vi sätter oss i bilen för att möta upp Abbe och Faiza som ska titta på sommarhus i Norrtälje. Men det är ett helt annat inlägg.
Det är förvånansvärt lugnt den här kroppen. Det enda jag faktisk märker av anspänningen av det som komma skall är några små katastroftankar som ploppar upp lite nu och då. De är helt avgränsade från skitsjukdomen. De handlar om Lennox. Om att det kan hända något som skiljer mig från honom som en olycka eller en kidnappning. Vilket ur min amatörpsykologiska sida är samma sak. Förstås. Och jag funderar på otroligt små banala saker som hur jag ska lösa blomfrågan till min läkare Bengan. Jag kan ju inte köpa med mig dem och få ett dåligt besked. Och jag vet inte om han har en patient efter mig. Om jag ska springa ner och köpa blommor sen. Så banala är tankarna när hela mitt liv fortsatta existens står på spel.
Lite handlar det om att jag bara kan kontrollera vissa saker. Och de försöker jag då styra in absurdum istället. Helgen har bjudit på idel sol. Vår sociala samvaro med vänner har antagit i det närmaste gigantiska proportioner och har innehållit trädgårdsfest, brunch och sommarhusvisning i Norrtälje. Och jag har precis bokat tågbiljetter till helgens besök hemma i Fjugesta. Två vimmel ligger i pipelinen. Och några försök till löpning. Annars är nog kalsonginköp till Lennox det absolut största som händer idag. Jo, min revisorn kommer ikväll. Nog så viktigt förstås. Och nog så viktigt att uppskatta de här små oslipade stunderna som oftast blir kristallklara när man är mitt i dem. Det är ju oftast i de små sammanhangen man känner en gemenskap.
Det lilla blir det stora.
Och att jag ibland blir helt paralyserad av panik för några sekunder när jag tänker på att det skulle kunna bli så att jag inte får vara här. Det här sista beskedet är så avgörande. Så definitivt. Så obegripligt stort att det nästan svindlar. För jag har fantiserat om den här dagen ända sedan jag blev sjuk. Fantiserat om hur den ska se ut. Hur den ska sluta och framför allt hur det ska kännas hur än svaret blir. Det har varit mitt mål att ta mig hit. Fyra års-gränsen för kolorektalcancer i Stockholmsregionen. Och som vanligt pratar jag inte så mycket om känslorna. Och jag antar att det har gått så lång tid för alla andra omkring mig att det nästan är självklart med ett bra, sista besked. Men för mig finns det inga som helt garantier för någonting.
I bilen lyssnar jag på favoriten Ted och klamrar mig fast vid de tröstande orden.
”Det finns tid till försoning innan natten slagit ut
För jag tror, jag tror att livet
får ett lyckligt slut
Och är det inte verklighet
så drömmer jag”…
Ted Gärdestad
Med risk för att vara tjatig så blir det den här bilden igen på några av våra vänner. Vi pratar om det ibland hemma. Att vi är så lyckligt lottade som har dessa relationer med dem. Det är onekligen Thrests kompisar från början om man nu ska prata om dem som ägodelar. Men med åren (11 år snart) så har de blivit lika mycket mina. De är roliga, duktiga och framgångsrika i sina jobb (som om det måste vara ett krav hör jag några av er säga) Men det vill jag mest poängtera att det är kul med drivna och ambitiösa personer omkring en som ger mig inspiration. Och att de naturligtvis är lika älskade även om de vore arbetslösa.
Och någon jag är lite extra stolt över är vännen tillika författaren Caroline Engvall. Flera av er har säkert läst hennes bok ”14 år till salu” som belönades med priset Platinapocket för mer än 100 000 sålda ex. Senaste boken heter ”Skamfläck” och Caroline brinner för de unga utsatta flickorna i Sverige som använder sina kroppar i syfte att få uppskattning, pengar, godis, kläder. Det finns många av dem därute som söker bekräftelse på fel sätt. Skolflickor som surfar på sidor där äldre män jagar dem. Nu har Caroline varit med och producerat den här filmen. Stolt som en tupp blir jag över hennes brinnande engagemang för ett problem som är mycket större än vi tror.
Saltå Kvarn lanserar nya bröd och goda juicer. Hela frysen är nu full samt att en gammal kompis till mig har startat en näthandel där man kan handla allt till hemmet. Han vet att vi gillar blått och vitt för det mesta i paketet från shoppa Hemma var i dessa färger. Tusen tack!
Och den här helgen går i aktivitetens tecken. Lunch klockan 12 idag med Shatilla och Erik på restaurang Göteborg. 16: kommer Åsa och Richard. 18 är det trädgårdsfest hos Quarles och söndagen rivstartar med hustittning med Abbe och Faiza. Sa jag att vi har väldens bästa vänner?
Foto: Malin Bondeson i går kväll
Det bästa jag hört på senare tid är att jag är en livsnjutare. Att det går, för mig, att leva vidare trots den här skitsjukdomen. Det har varit ganska viktigt att visa er. Dels för inspiration men mest för att jag själv har mått bra av att försöka njuta av livet extra mycket. Att korka upp den där fina flaskan en vanlig grå tisdag och hälla dyra droppar i badet fast man bara ska gå och och lägga sig. Eller varför inte försöka resa och se världen medan man kan. Sedan ska man inte förringa det lilla livet som blivit det stora. Det kan vara en paradox att prata om att man inte behöver så mycket och ändå fara som en tok över jorden. Som vanligt finns det motsättningar i allt vi gör. Konstigt vore det annars och jag kan lika gärna njuta av ett cykeltur som att trampa sand i Thailand. Det ena utesluter inte det andra liksom.
Häromdagen blev jag tipsad om resesajten Destly där man kan få bra rabatter på exklusiva hotell i världen. Upp till 70 % på vissa ställen. Jag lägger det på till mina bokmärken och kommer definitivt att bli medlem för att ta del av deras smarta erbjudanden. Redan i sommar planerar vi att resa och eftersom vinsten förra helgen som Årets inspirationsblogg var en resecheck från Vingresor på 5000 kronor så passar det bra att hitta ett rabatterat hotell. Cancerhelvetet har definitiv fått mig att ta vara mer på livet och att leva det fullt ut. Och att inte ursäkta sig hela tiden för de val man gör. Fan, vi utplånar oss själva mer vår ödmjukhet och viljan att passa in och bli så in i norden omtyckta hela tiden. Det är något jag lärt mig under resans gång. Att inte vara så himla ängslig. Sedan har jag lärt mig att cellgifter visst luktar och att om man sätter på kranen tillräckligt mycket kan ingen höra att man gråter. I alla fall ingen som inte bör.
Ännu har ingen kallelse landat i brevlådan.
RSS-flöde
Lämna en kommentar