LIVET I 180

 

Carola Häggkvist och Micael Bindefeld i Kalmar i onsdags. Jag träffar Håkan Hellström som vann tre Rockbjörnar i torsdags.

 

Lördag. Sen, sen frukost. Kristallen igår. Vimmel Krakel Spektakel i morgon. Mitt liv har den senaste veckan varit indelat i timmar. Allt schemalagt. Jag gillar när det är fullt ös. Men inte på det här viset. En helt osannolik vecka ligger bakom mig. Rekord i vimmel. Sedan har jag ju privata saker som jag behöver squeeza in i schemat. Jag och Malin  här nedan på väg till Kalmar. Tydligen gillar vi båda leopard.

 

 

Vi avnjöt en fantastisk trerätters där i Kalmars slotts nyrenoverade matsal. Mina bordsgrannar var Anna Shimoda, min förlagskollega på Hänt Extra samt fotograf Jonas Hessman. Men vi nåddes alla av ett påstått rykte om en ung mans död så det lade sordi på resten av kvällen. Åtminstone för mig. Jag tog mina höga pumps i handen och gick ensam, barfota hem genom natten till mitt hotellrum. Passerade den vackra slottsbron och gick vidare i den långa allékantade vägen till mitt rum.

 

 

Kristallengalan igår kväll. En orgie i vackra klänningar. Den röda mattan har aldrig varit rödare. Jag hade fått låna en sidenklänning från märket Greta. Och jag som inte riktigt känner mig bekväm i klänning. Hemma efter ett par timmar. Chips och mysbyxor i soffan.Fångade David Hellenius, Malin Åkerman, Benjamin Wahlgren och Sigrid Bernson samt Tilde de Paula Eby på bild.

 

 

Och snart är det dags igen. Om några timmar 50-års kalas. Och vimmel i morgon 10:30.  Min mamma är på väg hit från Örebro för att vara barnvakt. Nästa vecka bjuder på nada. I stort sett. Camilla Läckberg har stort 40-års kalas nästa lördag. Det blir 80-tals tema. Och jag gillar ju rock´n roll looken så jag kommer inspireras av Van Halen som jag lyssnar mycket på. Eller titta på W.A.S.P.

 

 

GLÄDJE OCH SORG

 

Fotograf Malin Bondeson

Jag är rusig av lycka. Bengan släpper mig fri efter fem år. Jag tillhör inte längre sjukvården. Igår var sista gången vi sågs. ”Gå ut och lev Lotta”. Jag kan fortfarande röntga mig förstås privat. Och det kommer jag göra. Kosta vad det kosta vill.Jag kan omöjligt vila i att aldrig mer kontrollera min kropp förstås. Jag sitter i hans kala rum med de tre stolarna och utsikt mot den grå sjukhusbetongen. Vi pratar statistik och siffror. Överlevnad. Fem och tio-års gränser. Jag ser att han rör på munnen men jag hör inte. Är för lycklig för att ta in något alls. Förstår inte ett smack av vad han säger. Hans händer, de där händerna som han haft djupt inne i min kropp, min lever, sätter han mot varandra.

 

När vi skiljs år vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill krama honom. Utan honom hade jag inte levt. Jag hade inte funnits här idag. Hur tackar man någon för livet efter fem år? Skickar man blommor? Presenter? När det enda jag vill är att ge honom hela världen och lite till. Vi tar lite tafatt i hand. Skojar om att nu vill han inte se mig mer. Tackar kliniskt på något vis.

 

 

Det var en mycket konstig dag igår. Så mycket olika känslor som jag sa till en vän. En bekants son lever inte längre. Vi känner varandra väldigt ytlig, hon och jag. Träffade henne som hastigast i söndags. Hon kramades och var så fin i ny frisyr. Ovetandes om vad som komma skulle. Men det spelar ingen roll om vi känner varandra eller inte. Att förlora sitt barn går inte att föreställa sig. Det får inte hända. Ändå gör det det. Det färgade min dag förstås samtidigt som jag fick ett fantastisk besked. Livets lotteri.

 

Ikväll, den TV-sända Kristallen-galan. Jag står på röda mattan och kommenterar gästernas kläder med Jessica Almenäs live. Samtidigt som jag gör mitt vimmel. De här kontrasterna i mitt liv. Men just nu känns det som om jag kan bestiga berg. Oövervinnerlig. Stark.

 

Och så vill jag bara säga att ni är fantastiska. För det är ni.  Och bör veta.

 

YES!

 

Korridoren på Huddinge. Som jag har gått den förr. Samma känsla i magen. Samma stolar i väntrummet. Torr i munnen. Svettig under armarna. Kan inte tänka en enda redig och klar tanke. Det finns bara här och nu. Så närvarande i sekunden. Inget annat existerar. Bengans torra handslag. Frågar hur jag mår. Vill bara skrika ”Säg det då!” och så kommer det.

 

”Allt är bra. Gå ut och lev”


Tittar på Threst. Känner hur jag ler från öra till öra. Det bubblar i hela mig. Det är lika fantastisk varje gång.  Som att få livet tillbaka. Det där underbara, jobbiga, roliga, fula, vackra, härliga och komplicerade livet. Vill bara hem och pussa på Lennox. Hålla om den där kroppen och borra in näsan i hans lockiga hår. Tack vänner för stöd och kärlek. Ni betyder massor!

Livet segrar. Igen.

KALMAR SLOTT

 

 

Polarpriset. Hötorget. Konserthuset. Regn. Jag är där i god tid för en gångs skull. Hela tre minuter före utsatt tid. De har varit så snälla att fixa tak åt pressen. Och tur är väl det för regnet vräker ner stundtals. Precis när vi ska ta bild på Tilde de Paula Eby ringer Lennox. Han vill följa med en kompis hem. Det vill inte jag eftersom jag planerat jeansköp till honom i Sickla.

 

Älskar den här bilden på vår Kronprinsessa som jag tog med min mobil. Hon skrattar från hjärtat och det är så härligt att se. Jag är annars inget fan personligen av Kungahuset. De är en del av mitt jobb men jag finner andra kända mer intressanta för det mesta.

 

 

Tilde är alltid varm och gullig och idag berömde hon mig för mitt instagraminlägg. Sen bad jag henne titta in i kameran och det gjorde hon lydigt innan hon fortsatte att vara programledare inför själva galans början. Vi har träffats en del när jag varit gäst hos henne i TV-soffan.

 

 

Årets Polarprisvinnare var Peter Sellars. Jag blir galen på alla de här äldre männen som vinner. Varför inte en kvinna oftare. Jag vill se Dolly Parton på röda mattan eller varför inte Kate Bush, Stevie Nicks eller Aretha Franklin?  Sedan -92 är det bara fyra kvinnor! som fått priset.

 

För en gångs skull stannade Kung Carl Gustaf upp några sekunder och stod still. I vanliga fall rusar han förbi hela presskåren och vägrar stanna upp. Jag tror att hans charmiga och proffsiga dotter fått honom att tänka om. Åtmistone kan han  inte lämna dem där på mattan. Kallt så in i bängen var det. Jag åt smågodis mellan varven och pratade med kollegor de dryga två timmarna.

 

 

Den här veckan handlar bara om jobb och inget om familjeliv. All work. No play. Jag kommer hem sent. Sover. Går upp 6 och kommer hem sent. Logistiken med hämtningar, träningar, mat och lägg sköter Threst. Han är inte förtjust i det. Att det blir så här intensivt ibland. Han kommer ju inte loss och kan styra alls över sin tid utan får foga sig efter mitt liv. Men nästa vecka ser det annorlunda ut igen.

 

Jag flyger till Kalmar om några timmar. Kalmar Slott har revoverats
. Sittande middag. Sova i en hotellsäng och så flyga hem på torsdag morgon. Avsändare? Bindefeld. Men det blir en tidigt kväll. Jag måste vara klar i huvudet på torsdag. Klockan 13:30 håller ni tummarna. Som ni gjort så många gånger för mig nu. Skickar goda tankar och kärlek åt mitt håll. Jag brukar ta lugnande tabletter innan jag ska in i det där väntrummet och få mitt svar. Men så ska jag ju till Rockbjörnen efter. Om jag är frisk vill säga. Vid andra besked får faktisk någon annan rycka in med all respekt.

Sajten loppi ville veta mina höstmåsten. De hittar du här:

 

IMG_2387.JPG

COUNTDOWN

 

Jag minns inte när den här bilden är tagen. Kanske någon gång 2009. Troligtvis. Jag minns inte vad som ska göras. Förmodligen ska min port-a-cat sköljas. Inte heller minns jag vilken dag det var eller ens vilken plats. Huddinge eller SÖS.  Det var ganska många sådana här dagar. Då trodde jag aldrig att jag skulle glömma dem. De var så knivskarpa. Jag kan fortfarande minnas lukten av cellgifter. Jo. De luktar. Och att jag alltid skulle vara så duktig och käck. Inte visa hur jävla rädd jag var. Jag var alltid ensam. Någon gång min vän Lennart. Men annars var jag själv. Skulle vara så duktig och klara mig minsann. Inte störa. Besvära. Fråga. Och rent fysisk går det väl an. Men om jag, Gud förbjude, blir sjuk igen kommer jag aldrig släppa någons hand.

 

Överallt människor. Som tar i en. Händer. I början var det ok. Sedan blev jag allergisk mot alla dessa händer som ville ha något av mig. Blod. Eller en ven. Och jag kan än idag ibland ogilla när jag kommer för nära människor som hos tandläkaren. Jag är naturligtvis glad för alla de här händerna egentligen. Och operationerna. Och cellgifterna. Jag hade inte levt utan dem. Inte en chans. Ni kanske ruttnar helt på mig och mitt cancerprat de här dagarna. Det är inget mot vad jag gör som har det flåsande i nacken all the time. Men på torsdag får jag veta.

 

Idag. Polarpriset. Hang in there Mrs Gray

annonser