ETT ANNORLUNDA BOENDE

 

Vi besöker en av de många kåkstäderna. Kommer dit på eftermiddagen och möts som vanligt av en hord av små fina människor i varierande storlek. Här bor 7000 människor under hemska förhållande i små plåtskjul som man  ihoplappat med lite plastbitar, gamla bilvrak och allehanda bråte  och plåt man hittar. Det är väldigt trångt. Sjukdomar sprids med rasande fart. HIV och TBC är väldigt utbredd. Barnen snoriga och många rossliga av luftvägsinfektioner. Här finns varken vatten eller electricitet och föreställ er själva den misär det innebär.

 

 

Barnen vill kramas. Hålla handen. De slåss om att få vara nära. Puttar undan varandra hela tiden. De har även skabb och andra hudsjukdomar eftersom hygienen är helt obefintlig här när vattnet är en bristvara. De allra flesta går inte i skolan och arbetslösheten och alkoholproblemen är skyhöga. Här jobbar volontären Shelley en dag i veckan med att försöka hjälpa de som är sjuka.  Vi vandrar i de små smala gångarna. Här lever människor i skjul som är cirka 9-10 kvm. Många personer under samma yta.

 

 

Alldeles  granne med den här kåkstaden ligger en fantastisk golfbana. Och ett stall omringat av vita fina staket och vackra hästar. Samt den den fina fyrfiliga motorvägen. Man hör den nästan om man spetsar öronen riktigt. Men här är det som om tiden står stilla.

 

 

Det ligger sopberg överallt och brandrisken är extremt hög då man eldar och skjulen är ihopsatta med varandra.

 

 

Vi hälsar på en äldre farbror och hans fru. Mannen är väldigt sjuk i TBC. Håglöst sitter han utanför skjulet. Monica från Give  a child a family lägger armarna om honom. Det är så fint att se att hon trots allt elände hon möter varje dag inte blivit avtrubbad utan  istället välkomna de känslor som kommer. Vi står alla tysta en stund. Bara barnens skratt som hörs omkring oss.

 

 

 

Vi får titta in i en av skjulen. Härinne är det en extrem ordning. Två små sängar. Ett litet rum till avdelat med en pappskärm. Det är bäddat. På krokar hänger det mest nödvändiga. En handduk.Några kläder. En spegel på vägen. Jag får huka mig rejält och det är väldigt mörkt. Och jag vill inte ta några bilder av respekt för kvinnan som bor där.

 

 

Och när vi närmare oss slutet ser vi det alla. Det lilla skjulet med den underbara texten som visar på att vi människor är stolta över det lilla vi har. Hur fattigt och eländigt det än må vara så ÄR det här någons hem som man är stolt över. Tror vi alla blev väldigt berörda av detta. ”This is my house and my famalay”.

 

 

ZOLO

 

Sydafrika Durban 24/10. Foto: Torbjörn Selander.

Zolo är ett år. Han är alldeles  stilla i min famn. Och varm. Zolo är född utanför äktenskapet  och enligt hans mamma är fadern okänd.  Lille Zolo kom till sjukhuset med sin mamma och var svårt undernärd och i mycket dåligt skick när han var nio månader gammal. Han är HIV-positiv, en smitta han fått från henne via födseln och han har även TBC. Det var sjukhuset som slog larm till socialen som i sin tur kontaktade Give a child a family. Zolos mamma tar inte sin bromsmedicin som hon ska, trots att den är gratis.  Det var i juli som han kom hit direkt från sjukhuset och hans mamma får nu stöd, support och regelbundna samtal med psykolog för att kunna komma på fötter och eventuellt få en möjlighet att reda upp sitt liv och återförenas med Zolo. Hon  kommer och besöker honom. Jag undrar vad hon gör. Stryker hon honom över den mjuka kinden? Den som vilar mot min bröstkorg nu. Låter hon hans ettårstunga kropp somna i hennes famn? Präntar hon in hans små ansiktsdrag i sitt minne till de möts igen? Förstår hon vidden av att han berövats henne? Men hon är glad åt att se honom berättar Monica för mig.

 

Man försöker i möjligaste mån sammanföra barnen med sina biologiska familjer. I hela 52% lyckas man tack vare det familjestärkande programmet som man utarbetat här. Men om inte föräldern visar det minsta intresse av att vilja kontakta eller besöka barnet måste man fundera på en annan plan. Här utgår man alltid från barnets bästa. Alltid.

 

– Vi ser till att de får alla möjligheter de kan att få träffa sitt barn. Ger dem pengar till transport om det är det som är problemet.

 

För Zolo finns en chans att få komma hem. Om hans mamma visar vilja att förändras, att hon tar sina bromsmediciner regelbundet, att hon fortsätter komma på besök. Barnen här får inte stanna för länge. Det får aldrig bli ett hem för dem. Mellan 6-9 månader är maximum men helst kortare tid. Barnskötarna måste få tid på sig att emotionellt avsluta relationen med barnet, en process som tar tid och ska få ta tid. Och de får rådet att knyta an till barnet hur kort tid det än stannar.  Risken att barnet får anknytningsproblem senare i livet, i alla sina vuxna relationer med kärlekar, vänner och sina egna, framtida barn, är stor annars.

 

Över hela Afrika lider man av att tystnaden. Man har levt under krig, hot, förföljelse, folkmord, flykt och HIV i generationer. Det har lärt människor att stänga av för att kunna överleva. För att kunna stå ut med att så många familjemedlemmar försvinner.  Här på Give a child a family jobbar man med kris och traumahantering för föräldrarna. För många är det första gången man får gå igenom de stora händelserna i sitt liv, öppna upp. Prata.I förlängningen genererar det i att man har lättare att förstå hur viktigt det är med de tidiga minnena och  och hur stor skada ett barn kan lida av att inte bli bemött där det är.

 

Zolo vilar i min famn. Den lilla bananbiten har han slutat äta på. Han är bara helt still. Lutar sitt stora bebishuvud mot mig som inte kan begripa hur man kan försumma en sådan här lysande diamant. Den största ädelstenen av dem alla. Våra barn. Jag gungar lite från sida till sida. Tänker på att han bara är en av de hundratusentals barn som lämnas åt sitt öde varje minut, timme i världen. Runt omkring oss i lekhagen kryper 22 stycken till. Några har precis börjat gå. En handikappad pojke skriker rakt ut när han drar sig fram på armbågarna med kroppen släpande efter sig, Han låter så när han är glad har jag fått lära mig.  Vilar en stund i att de här barnen är lyckligt lottade. Zolo får bromsmedicin. En säng, mat i magen och någon som möter hans blick.  Så ser det inte ut för många, många andra.

 

Bli en skyddsängel och stöd Monicas fantastiska arbete här.

KVINNOKRAFT

Jag vaknar upp till den här vyn varje morgon. Drar för de tunga gardinerna och om jag står tillräckligt länge ser jag dem. Både delfiner och valar som gör enorma plask i det gröna vattnet. Indiska oceanen gör åtminstone inte mig besviken. Dagarna är fyllda av möten och allt det goda som Monica och Give a child a family gör här. Vi åker till gruppen av socialarbetare som träffas för att prata om allt kring hur det är att ta emot ett barn från de sociala myndigheterna.  Det fanns tidigare ingenting i den afrikanska kontexen hur man placerade barn. Man kollade inte upp om den nya vårdnadshavaren var dömt för tex sexuella övergrepp, eller på annat sätt fanns i brottregistret och inter var lämplig att ta hand om ett barn. Numera utvärderas familjer noga och går en treårig utbildning där fyra kurser ingår. Sorg och trauma, moraliskt tema, och odlingsprogram för att kunna odla sina egna grödor innefatta bland annat i föräldrarkurserna.

 

Man utbildar även invånarna att bli childproctectors i sin by. Alltså se barnen ur ett barnperspektiv och vara lite av en mentor och förebild för de familjer som redan har egna barn eller fosterbarn från GCF. Skola, terapi, hälsa och utveckling är några av de hörnstenar man jobbar mycket med. Den modellen har nu blivit så väldokumenterad att både myndigheter och enskilda organisationer vill använda den. Monica reser mycket och applicerar detta sätt vilket har gett ett stort gensvar i andra afrikanska länder.

 

Här träffas Monicas personal och det var så roligt att se hur de livligt diskuterar  kring viktiga frågor som rör barn.

 

Vi åker vidare ut på landsbygden. Det är cirka 20 grader, mulet, och regn. Det har regnat mycket den senaste tiden. Vi ska besöka en supportgrupp med kvinnor som har hand om många barn. De väntar på oss i en rund zuluhydda. Det är mörk när vi kommer in. Kvinnorna sitter längst väggen. De är mellan 40-70 år gamla. De för stöd av GFC och utbildning i barnuppfostran, terapi, sorgebearbetning och ekonomi (många av deras barn har dött i HIV och de tar nu hand om barnbarnen)  Vi presenterar oss. Och de sig. Det är helt fantastisk att lyssna till deras historier. En av kvinnorna är runt 80 och har hand om 16 barn varav flera är hennes barnbarn. Och alla har mellan 1-4 egna barn som dött.

 

 

 

Det är en väldigt stark stund därinne när alla, en efter en reser sig och berättar vilka/vilket barn de förlorat. Så mycket samlad kvinnokraft och hur nu tar de hand om så många ensamma barn. Att kvinnorna är Afrikas ryggrad tål att sägas igen. Monica brister i gråt när hon reser sig och tackar  för vi fick komma. Det är överhuvudtaget mycket gråt på den här resan men också sådan glädje att se att allt detta verkligen fungerar.

 

Margret, 78,  har hand om 16 barn och barnbarn varav hälften är föräldrarlösa.

 

Och vad är svårast då? Att skaffa mat varje dag, kläder, blir svaret. Men också att den här gruppen som träffas har lärt dem att man ska leka med barnen och prata med dem på ett annat sätt. Nu har de blivit lydigare och lyssnar mer. Säger de. Jag tänker på hur vi mammor i Sverige pratar om självförverkligande. Kontrasterna är totala minst sagt.

MONICA WOODHOUSE

 

Svenskättade Monica Woodhouse. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara vad hon gör för det afrikanska samhället i allmänhet och de afrikanska barnen och dess bemötande i synnerhet.  I över 20 år har hon envist kämpat för att se till att övergivna barn får en ny chans. Eller återförenas med sina familjer efter familjestärkande program där man involverar hela samhället.  Hon och hennes man Basil öppnade upp sitt hem för kvinnor och barn som sökte hjälp innan det blev demokrati i landet. De fick tälta i parets trädgård och de huserade många familjer i sitt eget hem.

 

Monica kommer från en missionärsfamilj och är uppväxt I Sydafrika. Hon drivs av den mest makalösa passion jag någonsin sett för att motverka, men samtidigt långsiktig, med hjälp av sitt team förändra sättet att respektera och se barn och deras mest grundläggande behov. Det görs genom att varsamt och respektfullt förändra inställningen till barn. Att jobba med prevention ute i byarna så barnen inte ska behöva tas om hand av socialen och sedan komma hit. Det är ett långsamt arbete som ger klang och trovärdighet och bygger på att projektet måste ha respekt för kulturen och dess traditioner.

 

De här barnet som via socialen hamnat på barncentret Give a child a family har haft en enorm tur. Några har precis börjat gå. Andra kryper ännu. De klänger och vill bi burna. Är extremt närhetstörstande. Blir alleles stilla i famnen. Nästan apatiska. De är distanslösa eftersom de fullkomligt skriker efter beröring. Många har blivit övergivna. Andra föräldrarlösa. Missbruk och våld i familjen gör att något slagit larm om barnet. Sexuella övergrepp. Vanvård pch psykisk ohälsa är faktorer som är vanliga.

 

Sydafrika är hårt drabbat av aids.  Flera av de barn jag träffat är Hiv-positiva och många föräldralösa på grund av aids. Lägg till en skenade arbetslöshet, stor fattigdom och enorma klyftor där den finputsade golfbanan parar sig med den lappade kåkstaden någon kilometer bort, där barnens uppsvällda magar och lusiga huvuden är markanta.

Det är så mycket jag vill berätta. Så många möten. Sådana fantastiska, sorgliga, otroliga historier jag hört. Jag har besökt informell settlements (kåkstäder) zuluby och townships. Jag har klappat och pussat på så många barn att jag tappar räkningen, gråtit floder så snart jag varit ensam. Men också sett sådana glada barn och förstått att den här unika modellen som  Give a child a family är och som  utarbetats numera är en väldokumenterad metod och också ett tvärstrukturellt arbete som genomsyrar hela verksamheten.

 

 

SYDAFRIKA-GIVE A CHILD A FAMILY

 

Give a child a family. Ett av Läkarmissionens fantastiska projekt. Det blåser när vi landar. Kontraster. Kåkstäder blandas med vitputsade lyxvillor längs Indiska Oceanen som ligger som ett pärlband längst den slingrande kustvägen. Brusar och frustrar. Är oerhört vacker i all sin vildhet. Vågorna är enorma och dånet bedövande när vi kommer närmare. Vi äter lunch längst vägen till turistorten Margret. Vi ska besöka svenskättade Monica Woodhouse helt fantastiska projekt ”Give a child   family”.

 

 

Det är annorlunda här mot Uganda. Fem timmar senare och det finns en struktur. Rena, prydliga gator. Välordnade radhuslängor. Africa light. Vi checkar in på ett litet men pittoreskt guestgouse och har hämtar upp Läkarmissionens andra ambassadörer Andreas Lundstedt och Doreen Månsson. Och så somnar vi efter att ha beställt pizza.

 

 

Torsdag 9:00. Vi rullar in mot barncentret. Blir välkomnade av Monica. Får skriva in oss i receptionen. Här måste man hålla noga koll. Ingen kan komma in här och plocka med sig ett barn tillbaka. Här jobbar man med de sociala myndigheterna. När de får in ett larm om ett barn som far illa hamnar barnet här. Det stannar mellan 6-9 månader. Det här är inget barnhem. Barnhem är aldrig bra för barn. De ska växa upp i en familj med familjestrukturer. Ett barnhem får aldrig bli ett hem. Därför vill man så snabbt som möjligt hitta antingen en fosterfamilj eller jobba med familjestärkande program med den biologiska familjen så att barnet kan återvända hem.

 

 

De här barnen som kommer in är mellan nyfödda upp till cirka 15 år. Den minsta har varit en åtta timmar gammal bebis som föddes av en 13-årig mamma som blivit våldtagen och som slängde barnet i en latrin. Bebisen hade fortfarande navelsträngen kvar när hon kom till Give a child a family. Här hamnar barn som blivit slagna, utsatta för sexuellt våld hemma eller av andra, levt med psykiskt sjuka eller alkoholiserade föräldrar och inte fått sina grundläggande tillgodosedda som mat, skydd, kärlek. Barn som farit så illa att socialen måste gå in och plocka bort det från dess vårdnadshavare. Och de är små. Avdelningen för 1-3 åringar är full.

 

 

Monica gör ett helt otroligt jobb. Vill du stöta det och bli skyddsängel så är hon och barnen dig evigt tacksam. Utan givare finns det ingen möjlighet för henne att fortsätta bedriva den här unika verksamheten.

 

 

annonser