Jag handlar ganska mycket av mina kläder på Myrorna eller Stadsmissionen. Eller för all del andra secondhand butiker. Dessa skor hittade jag förra helgen på Myrorna i Örebro. Väldigt mycket Lotta men fruktansvärt obehagliga så vi får väl se om vi kan bli kompisar. De var längesedan jag tipsade om guldkorn på loppi. Men här kommer några val. Grå tisha, De här fina mössorna med stjärnor på från Nova Star och denna fina college.
Annars väntar Eriks 40-års kalas om några timmar. Klädsel vitt. Det kan bli spännande.
Det skramlar av glas. Ljuset som flödar in i köket är bedövande och smärtsamt vackert. I det där ljuset ligger ett löfte om framtid och hoppfullhet. Allt är vackert i det där ljuset. Mina kollegor är här på middag. Jag är lycklig. Vänner, vår, en ljusnade framtid. Lennox och Threst är på övernattning med klassen och lika närvarande som jag är i nuet, lika nära är jag dig. Hela tiden och alltid. Tänker på hur du har det. Om du har roligt. Om du har satt på dig munkjackan vi packade ner. Om ni grillar marshmallows och har femkamp. Mamma först och främst. I andra hand Lotta? Nej men Lennox är alltid nära.
När jag är ute och springer är doften av syrén påtaglig. Den försvinner när jag kommer ut på öppet fält men när jag flåsade kryssar mellan villagatorna dyker den upp. Försvinner ibland för att bli mer påfallande i den sena kvällen och fukten. Och precis som på t-banan tidigare vill tårarna ut. Linda skulle fyllt 35 år idag och jag sörjer att hon inte får känna en kväll i syrenernas tid och gullregnets klasar (Hjalmar Gullberg)
Och jag undrar som så många gånger förr varför det just är i de lilla tingens storhet som jag blir så ledsen.
Mest över de som inte finns kvar. Jag lever och finns här och det är alldeles alldeles fantastiskt. Men jag ska inte plåga er med mina evinnerliga existensiella krumbukter. Jag förstår att de är tjatiga men jag kan bara skriva om det som ligger mig nära för stunden. Det kommer mer ytliga inlägg, redovisande, men just nu är jag där jag befinner mig och jag är så innerligt tacksam att jag inte är här…
Bild lånad här
Medan jag väntar på mitt besked om huruvida det blir något fortsatt liv vill jag berätta om Jenny. Det har jag gjort förut och jag har en stor kärlek till organisationer, föreningar eller stiftelser som gör något för andra människor i utsatta situationer. Nu handlar det om en helt vanlig mamma, som du och jag som verkligen ville förändra utsikterna för barn som föds och bor i fängelser runt om i världen. De tusentals osynliga barnen som ingen riktigt ser har ingenting. Inga leksaker, ingen framtid och ibland är blir de föräldrarlösa och kommer aldrig ut därifrån. Jenny startade företaget Invisible Friends som helt enkelt handlar om att att köpa två dockor. Den ena dockan behåller du och den andra skickas till ett barn någonstans i världen. Dockorna har inga ansikten just för att barnen ska kunna rita dit det ansikte de vill och med dockan följer också en lapp där det står att någon annan har köpt dockan och tänker på barnet. Hemma i köket har tankarna tagit form och sakta växt fram. Dockorna ska göras samt skickas över världen och jag hoppas så på att ni vill gå med i facebookgruppen eller sprida det här på era bloggar, twitters och andra plattformar.
Jag träffade Jenny när jag intervjuade henne för mamas räkning. Igår mailade hon mig och ville berätta om deras fortsatta arbete. Ny video samt 100 barn som nu fått dockor. Jag är så jäkla imponerad av människor som faktisk gör något för att förändra utsikterna för en annan människa. Och jag tänker att det är en fantastisk present. Att ge bort en docka istället för någon onödig pryl som man ända bara ställer undan. En osynlig vän i en värld där man har inget. Och vilken eldsjäl! Lennox docka sitter vid sängkanten. Jag försöker komma ihåg att med jämna mellanrum berätta igen vad den betyder. Hejja Jenny. Nu hoppas vi på att många tittar på din nya video här.
Do the impossible-Reach the invisible
Jag sitter på jobbet och lämnar ifrån mig vimlet Men in Black. Och så ringer det på den fasta telefonen. En klar och stadig röst i andra änden.
”Jag har cancer. Kan du prata lite med mig?” Jag behöver veta vilka strategier du har använt för att mentalt klara det”
Vi pratar lösa avföringar, fokusering, läkare som man inte förstår, framtid, second opinion, operationer, barn och vård utomlands. Just det där med bajset tar jag med lite lägre röst även om mina kollegor numera är vana. Och lite tröst och pepp fast jag absolut inte sitter inne med någon som helst fakta hur man bäst överlever mentalt. Mitt eget recept är Lennox och vardagslivet. Det är det enda jag kan säga och utgå från mig. Hon måste hitta sina egna halmstrån att hålla fast vid.
Och när jag två timmar senare står och jobbar på en filmpremiär tar någon mig mjukt på armen. En man i glasögon viskar
”Jag har samma sjukdom som dig men ingen spridning”. Jag gillar din blogg”
Och så är han borta lika snabbt i folkvimlet.
Sociala medier bygger broar. Delar. Berättar. Får oss att känna oss mindre ensamma. Digitala möten kan aldrig ersätta det riktiga men det är onekligen fantastisk att kunna nå ut till er alla.
Premiär Men In in Black
Fotograf Micael Engström
V städar garaget. Allt ska röjas undan och säljas. Det sista som kallas renoveringen ska ske. Garaget ska jämnas med marken och en carport ska byggas. I går morse kom en cementbil och gjöt plattan och vi ska lägga stenplattor på uppfarten. Sedan så. No more renovering. Allt är då tip top occh klart och vi kanske äntligen kan bara vara utan att hela tiden ha projekt (stoooora) som ska göras.
Vill ni ha pålitliga hantverkare? Här finns numret!
Det är nu 16 dagar sedan jag röntgade buk+lunga+lever. Ännu inget kuvert med blått fönster i brevlådan. Så jag ringer. Och blir sedemera uppringd av sköterskan på övre gastro, huddinge. Bengan har tjuvtjock berättar hon.
”Ja jag vet att du ska få svar och jag har ju sett dina plåtar men —– har så ont om tider nu men snart kommer det. Antingen ringer jag om tiden eller så får du en kallelse”
Jag börjar såklart kalkylera med att hon ljuger. Att det handlar om att man upptäck förändringar och att man måste vinna tid för att korrekt bedöma dem. Därför svarar hon sådär för hon kan ju inte berätta det för mig i telefonen. Eller?Så länge koncentrerar jag mig på att hitta en bra sovsäck till Lennox som ska övernatta med klassen. Jag koncentrerar mig på det jag kan kontrollera och jag gör det bra. Minutiöst och effektivt.
Men jag svettas under armarna hela tiden.
RSS-flöde
Lämna en kommentar