KÄRLEK

 

Jag ser dem på T-banan ibland. Eller på fik. De där förälskade människorna man bara trodde fanns i filmer. Ofta vill jag bara stirra på dem. Se hur de gör. Och de är helt uppslukade av varandra. Drunknar i varandras ögon. Kan inte slita blicken från varandra. Det skulle kunna detonera en bomb under deras fötter. De skulle inte ens notera det. Jo, jag blir avundsjuk. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Den där totala, starka förälskelsen som man inte kan leva i så himla länge. Som lägger sig. Blir till en annan kärlek. Ofta en mer stabil och förnuftig. Resonabel kärlek som klarar påfrestningar, småbarn, vaknätter, sjukdomar, renoveringar, för mycket månad i slutet av pengarna, arbetslöshet, personliga kriser och utvecklingar, hopplöshet och en gnutta brist på nyfikenhet.

Den är häftig att se. I går morse stod en man och en kvinna och var sådär uppslukade av varandra. Klockan var 8:30 och jag hade kräkts om någon stoppat sin tunga i min hals vid den tidpunkten. To early för mig. Men de bara log och kysstes, kysstes och log fast ett femtiotal resenärer stod och flåsade dem i nacken, inklusive jag. Den där passionerade, starka förälskelsen är fantastisk. Personligen är jag ju inte så romantisk. Men med åren har jag blivit mer och mer säker på att kärlek, om den är på riktig, kan förändra mycket. Men den kräver omsorg och vattning för att inte dö. Ett ständigt arbete.

 

Och personligen går vägen till mitt hjärta inte via kyssar utan att att bli lyssnad på. Jag vill känna mig lyssnad på. Respekterad. Att en man inte bara ska gilla mig på helgerna i glitter och glamour. Utan även med sunkiga trosor, dålig andedräkt och på mitt allra sämsta humör. Som stannar no matter what. Som vill vara min soulmate, min bästa vän, som alltid står upp för mig, tror på mig och tar min rygg i alla lägen, som kallar mig för sin babe, som håller i mig när det blåser, som får mig att skratta när jag är låg, som utmanar mig och som ser till att jag håller fötterna på jorden, som rockar min värld, som gör mig knäsvag i hans närhet, som hämtar mig mitt i natten när det är knas, som vet vad som tänder mig, vad som gör mig ledsen, vad jag gillar i godishyllan och som aldrig sviker.  Vi två mot världen.

 

OM ATT LÄMNA ETT BARN

Foto: Niclas Hammarström

Sveriges just nu bästa blogg skrivs av journalisten Magda Gad. Hon som  åkte till Liberia för att skriva om ebolan, fann flera barn i ett skjul där de helt paralyserade av sorg efter att ha förlorat sina familjer i sjukdomen var helt utelämnade till sig själva. För trots att vi skänker miljarder till att stoppa sjukdomen och upprätta kliniker så finns inga pengar vikta till de efterlevande. Barnen. De får klara sig bäst de kan, hur små de än är och inga släktingar vill ta hand om dem på grund av rädslan att bli smittad. Då träffade Magda femåriga Gloria som bara ville dö. Hon hade förlorat sin mamma, pappa och syskon och ville helt enkelt inte leva längre.

– När jag mötte Gloria, 5, kom jag till en gräns. Hon hade då – på två veckor – förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon i ebola. Nu ville ingen ta hand om henne och ingen kom och lekte med henne, för att de var rädda för ebola, trots att Gloria är frisk och inte smittar. Hon satt i ett skjul, hoplappat av korrugerad plåt och pinnar, och grät och sa om och om igen: ”Nu vill jag också dö, jag vill bara dö, jag vill DÖ.”

Hur går man ifrån ett sådant barn?

För några dagar sedan åkte Magda tillbaka för att se hur det gått. Dels för de pengar hon samlat in via sitt konto för att kunna bygga ett litet hus till de här barnen. Men också för att på plats få träffa dem igen och försöka se hur hon ska gå vidare med det stora ansvar hon tagit. Jag vaknar varje morgon och kollar hennes blogg. Och jag lägger mig varje kväll och gör detsamma. Gloria ler igen. Hon har fått ett hus att bo i.

Jag ber dig att läsa bloggen. Lägg den som favorit. Den gör stor skillnad. Till Magda

Magdas konto är på SEB 5206 005 13 55. Maila henne hur mycket du satt in på gad_media@hotmail.com. Inga administrativa avgifter, inga mellanhänder, inget spill – varenda krona når dessa utsatta barn.

JUST INGET ALLS

 

 

När jag ringer runt efter en ledig läkartid tar det mig exakt sju minuter att hitta en. Dock inte på Östermalm nära jobbet som jag hoppats på. Utan i orten ( Tack J) Stureby levererar galant och 14:45 är jag där.Domen blir lunginflammation. Och pencillin. Mycoplasma troligvis  som är  en segdragen historia. Nåja. Jag smittar inte. Jag frågade. Alltså kan jag jobba om jag tar det väldigt lugnt och inte stressar. Ser till att jag har goda marginaler istället för att rusa fram. Äter. Dricker. Lägger mig tidigt. Jag som aldrig är sjuk. Men vet att mitt tempo varit högt. Mycket resor och intryck samt en rejält ökad arbetsbelastning på jobbet. Och tror mitt immunförsvar varit dåligt på grund av allt av allt det där toppar med på tok för lite sömn. Till jul hoppas jag kunna sova länge, åtminstone någon av dagarna.

 

Och så vaknar jag av att jag fått en allergisk reaktion!  Blivit helt svullen i ansiktet och fått klåda på kroppen. Så nu måste jag sluta med penicillinet. Har ring läkaren och hon skriver ut ett nytt om/när reaktionen lagt sig.

 

Nu till något viktigare. Cancersjuka Jeanette , 29, är ensamstående mamma till Cataleya, 2, och har, precis som jag, drabbats av en tjocktarmscancer.  Hon har inte vetat om hon ska få uppleva sin 30-årsdag den 20 december och hade en önskan på Ung Cancers önskelista att få hålla den festen. Mailet kommer från en av tjejerna i projektet kring festen som undrar om jag vill berätta att man kan lägga en slant till Jeanette för att kunna finansiera det hela. Här kan du läsa mer.

HELGEN

Tänk vad skönt det är att bara släppa allt. Vi har haft så mysigt. Ätit så himla god mat, druckit en massa goda drinkar (läs tequilashots) Pratat, skrattat, gråtit och dansat på Munken där det var 90 %killar. Och jag har sovit hela lördageftermiddag. Det har inte hänt sedan jag fick barn men var helt enkelt tvungen. Mår inte alls bra. Har en tid på Stureby Vårdcentral nu idag 14:45. Men jag har kämpat på. Den här helgen har ju varit en överraskning och Micaela och jag delade sviten på två rum. Men sedan sov jag i soffan eftersom jag har en sådan skrällande hosta och ville inte väcka henne stup i kvarten.

 

 

Det har varit stormvarning på Gotland men det har bara varit mysigt att bädda ner sig med en massa godis, tidningar och lyssnat till regnet och blåsten mot de stora takfönstren. Tjejerna tog en promenad och var nere på julmarknaden medan jag försökte sova mig frisk vilket inte alls funkade. Wisby Clarion ligger ju mitt i stan och det tar bara några minuter att ta sig överallt. Jag är så väldigt tacksam för de här fina vännerna. Att de gör något så fint för mig.

 

 

Micaela och Lenita

Blomma

 

Sinnesjukt god mat på Lenitas brors krog Wallers

 

 

 

 

 

 

 

Vi flög hem på eftermidagen och jag och Micaela åkte direkt från Bromma till Berns Salonger. Threst fyllde 46 och vi firade honom med en asiatisk brunsch samt en bricka från Svensk Tenn. Alla barnen var där och sedan gick jag direkt vidare till ett vimmel på Rigoletto medan de andra åkte hem. Hemma vid 18:30 och helt slut.

Ska bli skönt att komma till läkaren och få bukt med det här i kroppen idag.

LOVE GOTLAND

 

 

Här sitter jag och bejakar livet i skinn från Frontow Living och leo från Zara. Sjuk som ett as. Men det syns väl inte som vanligt. När jag blev sjuk i cancer. Och sedan frisk bestämde jag mig för att försöka leva livet som det passar MIG. Och allt som oftast gör jag det. Men i fredags var jag så himla hängig och hostig. Överraskningsresan gick till Gotland. Hannah Graaf som dels fyllt år men även haft en väldigt tung period när hennes systerson Isak, 19, gick bort i september och jag som fyller på julafton, fick ju bara instruktioner om vad vi skulle ta med samt vara. Och vi har haft det magiskt även om jag är sjuk. Men min kamera strular. Kan inte ladda upp bilder så jag återkommer i morgon med headlines. Ska bara till en läkare och se till att ta en odling på det jag har.

 

 

 

annonser