SÅHÄR NÅGRA TIMMAR KVAR

IMG_2379.JPG

Foto: Micael Engström 2009

Frukost på rummet. Borde vara fantastisk men just nu är det mesta uppåt väggarna. Jag vet att jag måste vara stark. Och jag vet att Lennox måste få ha sin mamma kvar. Och jag äter lydigt min frukost och hälsar på Carola Häggkvist vid bussen men shit pommes, mina tankar är inte alls här. Nu har jag inte så mycket mer att skriva. Ord känns överflödiga. Klockan 13:30. Karma.

KALMAR SLOTT

 

 

Polarpriset. Hötorget. Konserthuset. Regn. Jag är där i god tid för en gångs skull. Hela tre minuter före utsatt tid. De har varit så snälla att fixa tak åt pressen. Och tur är väl det för regnet vräker ner stundtals. Precis när vi ska ta bild på Tilde de Paula Eby ringer Lennox. Han vill följa med en kompis hem. Det vill inte jag eftersom jag planerat jeansköp till honom i Sickla.

 

Älskar den här bilden på vår Kronprinsessa som jag tog med min mobil. Hon skrattar från hjärtat och det är så härligt att se. Jag är annars inget fan personligen av Kungahuset. De är en del av mitt jobb men jag finner andra kända mer intressanta för det mesta.

 

 

Tilde är alltid varm och gullig och idag berömde hon mig för mitt instagraminlägg. Sen bad jag henne titta in i kameran och det gjorde hon lydigt innan hon fortsatte att vara programledare inför själva galans början. Vi har träffats en del när jag varit gäst hos henne i TV-soffan.

 

 

Årets Polarprisvinnare var Peter Sellars. Jag blir galen på alla de här äldre männen som vinner. Varför inte en kvinna oftare. Jag vill se Dolly Parton på röda mattan eller varför inte Kate Bush, Stevie Nicks eller Aretha Franklin?  Sedan -92 är det bara fyra kvinnor! som fått priset.

 

För en gångs skull stannade Kung Carl Gustaf upp några sekunder och stod still. I vanliga fall rusar han förbi hela presskåren och vägrar stanna upp. Jag tror att hans charmiga och proffsiga dotter fått honom att tänka om. Åtmistone kan han  inte lämna dem där på mattan. Kallt så in i bängen var det. Jag åt smågodis mellan varven och pratade med kollegor de dryga två timmarna.

 

 

Den här veckan handlar bara om jobb och inget om familjeliv. All work. No play. Jag kommer hem sent. Sover. Går upp 6 och kommer hem sent. Logistiken med hämtningar, träningar, mat och lägg sköter Threst. Han är inte förtjust i det. Att det blir så här intensivt ibland. Han kommer ju inte loss och kan styra alls över sin tid utan får foga sig efter mitt liv. Men nästa vecka ser det annorlunda ut igen.

 

Jag flyger till Kalmar om några timmar. Kalmar Slott har revoverats
. Sittande middag. Sova i en hotellsäng och så flyga hem på torsdag morgon. Avsändare? Bindefeld. Men det blir en tidigt kväll. Jag måste vara klar i huvudet på torsdag. Klockan 13:30 håller ni tummarna. Som ni gjort så många gånger för mig nu. Skickar goda tankar och kärlek åt mitt håll. Jag brukar ta lugnande tabletter innan jag ska in i det där väntrummet och få mitt svar. Men så ska jag ju till Rockbjörnen efter. Om jag är frisk vill säga. Vid andra besked får faktisk någon annan rycka in med all respekt.

Sajten loppi ville veta mina höstmåsten. De hittar du här:

 

IMG_2387.JPG

COUNTDOWN

 

Jag minns inte när den här bilden är tagen. Kanske någon gång 2009. Troligtvis. Jag minns inte vad som ska göras. Förmodligen ska min port-a-cat sköljas. Inte heller minns jag vilken dag det var eller ens vilken plats. Huddinge eller SÖS.  Det var ganska många sådana här dagar. Då trodde jag aldrig att jag skulle glömma dem. De var så knivskarpa. Jag kan fortfarande minnas lukten av cellgifter. Jo. De luktar. Och att jag alltid skulle vara så duktig och käck. Inte visa hur jävla rädd jag var. Jag var alltid ensam. Någon gång min vän Lennart. Men annars var jag själv. Skulle vara så duktig och klara mig minsann. Inte störa. Besvära. Fråga. Och rent fysisk går det väl an. Men om jag, Gud förbjude, blir sjuk igen kommer jag aldrig släppa någons hand.

 

Överallt människor. Som tar i en. Händer. I början var det ok. Sedan blev jag allergisk mot alla dessa händer som ville ha något av mig. Blod. Eller en ven. Och jag kan än idag ibland ogilla när jag kommer för nära människor som hos tandläkaren. Jag är naturligtvis glad för alla de här händerna egentligen. Och operationerna. Och cellgifterna. Jag hade inte levt utan dem. Inte en chans. Ni kanske ruttnar helt på mig och mitt cancerprat de här dagarna. Det är inget mot vad jag gör som har det flåsande i nacken all the time. Men på torsdag får jag veta.

 

Idag. Polarpriset. Hang in there Mrs Gray

HERR CANCER

 

Det har varit en vimmelvänlig helg. Premiär på ”Flygplan” samt ”Guldknappen”. Men jag har också varit på golfbanan med Lennox  I regnet kan jag tillägga. Sedan gick vi hem och tog ett bad tillsammans. Nu är jag tillbaka på jobbet vars vecka är någon form av rekord i kvällsjobb, övernattningar på slott och svar på huruvida min cancer är gone eller inte. Jag försöker att släppa det. Men det är som det där skavsåret på hälen som bara går upp hela tiden. Och jag funderar också på hur det blir om det blir ett negativ svar. Jag som har en fulltecknad agenda.

 

Jag har ju Rockbjörnen på torsdagkväll. Direkt efter tiden hos läkaren i Huddinge. Så konstiga tankar. Och hur blir det sen då? Med resten av livet om det kommit tillbaka? Ska jag bara vänta på att dö eller köra plattan i mattan to the bitter end? Sådär går resonemanget. Ologisk. Försöker gardera mig. Planera hur det blir om det blir dåligt. Och det är då en jäkla tid. Klockan halv 2 på eftermiddagen. Då sitter jag där igen med hjärtat i min hand. Ödmjuk inför det faktum att jag förstås inte kan styra över livet, vimmel eller överhuvudtaget något så oväsentligt som Rockbjörnen. Det är bara att gilla läget helt enkelt. Men jag måste höja ett varningens finger. Om den här Herr Cancer var en person skulle jag strimla honom i bitar.

 

 

 

 

NEW IN

My god. Den här helgen alltså. Den började med middag hos Tomas och Sofie. De där härliga vi träffade i Thailand för fem år sedan. Och eftersom Tomas vet att jag älskar päronkognac hade han köpt en flaska. Och jag dricker ju det som vatten. Det sista jag minns är att jag vaknade naken på soffan kl 7:10 av att jag frös.

 

Och jag är kär i min  fina mockajacka från Jofama. De har tagit fram den här herrjackan i samarbete med tidningen King. Den är sådär lite stor som jag gillar och så gick den förbaskat bra att dricka cognac i. Jag har precis kommit hem från Guldknappen på Grand Hotel. På med klänning och smink 18 och av med skiten 20:15 igen. Och tillbaka i horisontalläget i soffan.

annonser