HALFWAY HOME

 

Tisdagmorgon.  Cirkeln sluts. Vi har varit med i den uppsökande verksamheten på natten. Sedan besökt Club House dit man kommer för att få sin plan. Sin mat.  En säng att sova i. Lära sig respektera andra. Bädda sin säng. Stiga upp och göra sin frukost. Träna fotboll. Och här börjar arbetet med att hitta och återförena barnet med sin familj. Eller, om inte det funkar, hitta en fosterfamilj.

 

Foto: Toby Selander

 

Nu är det dags att åka till sista steget. Halfway home. Det ligger strategiskt placerat lång utanför Kampala. På landsbygden. Vi färdas långt på skumpiga vägar.  Kossor och getter längst vägarna. Skjul. Människor med ris på huvudena. Barn som leker med pinnar. Hit kommer gatubarnen från Club House som vi besökte i förra inlägget. Lennox är långt borta. Det är så konstigt men han får liksom inte rum.  Jag är så otroligt närvarande i det jag ser och upplever att ingenting annat finns. Han har det fantastisk med sin pappa. Och det blir såna extrema kontraster. Det fina i det här är att jag inser hur mycket vi curlar sönder våra barn på sätt och vis.

 

 

 

 

Vi kommer fram till Halfway Home, En stor grind öppnas och vi hamnar rakt in på en stor öppen gräsplan omgiven av hus. Det är barn överallt. Nyfikna. I rena kläder och öppna ansikten. Det är svårt att förstå att de här har varit på gatan, sniffandes lim och fulla av löss. Det här är helt andra barn jag möter Här får man stanna tills man hittar deras familj. Eller en ny. Här bor man åtta barn i varje hus med en vuxen person. Man lever som i en familj. Får lära sig sköta om djur, fotbollen är en central del som skapar gemenskap och man tillreder sin egen mat. Vi välkomnas med sång och dans. Och även om barnen är glada är de alla trasiga och traumatiserade. De har levt på gatan, flytt från dysfunktionella familjer. Har varit utsatta för övergrepp, inlåsta, fått stryk och kränkts på alla möjliga och omöjliga sätt.

Det yngsta barnet här är lilla Huzartja, 7 år nedan. Hans pappa jobbade som motorcykelbud och mamman  lämnat familjen. Huzartja blev inlåst hela dagarna. När hans pappa jobbade stängde han helt enkelt bara in honom i 10 timmar. Så när han en dag fick chansen och dörren var öppen stack han Hizartja. Och kom aldrig tillbaka. Retrak hittade honom på gatan. Det är svårt att veta hur länge han levt där för Huzarja vet inte själv. Han pratar inte speciellt mycket alls egentligen och ingen vet egentligen vad han varit med om där.

 

Derrick, 12.

–  Min mamma är död. Jag minns inte när eller hur. Jag har inga syskon. Pappa och jag blev vräkta från huset vi hyrde. Pappa lämnade mig bara i skogen och gick därifrån. Sedan kom han tillbaka. Jag var rädd.  Sedan lämnade han mig hos en familj där jag blev tvingad att stjäla i andras hus, av sonen i familjen. Polisen kom. Pappa tog mig till Retrak och bara lämnade mig där och sa ”Om ni inte tar hand om honom dödar jag honom”.

–   Tänker du på pappa ofta? Vad han gör, var han är?

–    Nej.

Är du lycklig här, har du det bra?

–  Jag är ganska lycklig.

– Oroar du dig för hur det ska bli? Att du måste få en ny fosterfamilj?

–  Ja, jag är lite rädd och orolig.

Säger han och tittar mig inte en enda gång i ögonen.

 

 

 

Jag träffar en flicka som är kort som en 10-åring.  Hon har lagt glitter på sina kinder. Och i huvudet har hon långa ärr, gropar. Det finns glitter i dem med.

 

Rihah, 17.

–      Jag bodde med min styvmamma i nio år. Min mamma lämnade mig och min syster. Hon var inte frisk. Pappa gifte om sig. Jag jobbade på restaurang när jag var 11. En dag kom min faster och sa att jag skulle bo hos henne. Det blev familjemöte och de lät mig välja. Jag ville bo kvar hos min styvmamma. Men först skulle vi åka i till Kampala bara fyra dagar, min faster och jag. Där tvingade ho mig att sälja majs på en marknad och när jag sålde det för billigt fick jag mycket stryk med pinnar och ibland skor. En dag gick jag inte tillbaka bara. Jag gick till polisen men de hjälpte mig inte. Då gick jag till en annan polis men de gjorde ingenting heller. Jag var väldigt rädd på gatan. Och hungrig. Till slut hjälpte någon mig till Retrak och nu är jag här.

 

–      Vad har du för drömmar?

–      Jag vill bli en som hjälper andra.

– Är du rädd för vad som kommer hända?

–    Nej, jag trivs bra här och kommer få en ny familj, säger hon och spricker upp i ett leende.

–      Vad har hänt med ditt huvud?

–   Jag var tvungen att stjäla när jag var yngre. Ibland hällde man kokhett stearin på mitt huvud. Därför har jag de här ärren.

 

Alla  hennes tillhörigheter ligger i en plastsäck

 

Och så har hon bäddat och lekt med dockor

 

Här bor åtta flickor

 

”Mamman” i ett av husen kramar om en ledsen tjej.

Vi tillbringar en hel dag här. Spelar fotboll. Äter. Pratar. Läkarmissionen och Tigers Club/Halfway home gör ett fantastiskt jobb.  Stöd deras arbete genom skyddsängel. Du kan även göra en insats att bli fotbollsförälder, det har Threst blivit.  Att få vara med och se hela den här kedjan mer mig hopp, att se att det funkar tack vare engagerade människor på plats som brinner för de här barnen och deras villkor. Vi får aldrig sluta titta. På den länken kan du bli  skyddängel

 

Vi åker vidare. I morgon ses vi i Sydafrika hos Monica Woodhouse och hennes barncenter Give a child a family.

 

Hej då Uganda. Nästa inlägg. Sydafrika

EN MELLANSTATION

En av de små fina som ville komma till Club House. Så glad att se honom på plats. Foto: Toby Selander

 

Klockan ringer 6:10. Utanför är det grått. Dagen har börjat och med den kampen om mat för de ca 6000 gatubarnen I Kampala.  Vi ska besöka Club House dit  barn kommer för att få duscha, äta, gå i skolan, sova och stanna några veckor för att sedan slussas vidare till HalfWay home/Tigers Club ute på landsbygden, långt från gatan. Vi ses i lobbyn. Jag och de andra. Beställer en latte, äter bacon, scrambled egg. Checkar ut och blir upphämtade av Retrak, Läkarmissionens lokala partner som de stöttar finansiellt. Det är en hysterisk trafik. Hysterisk. Vi anländer vid 9 till en plåtgrind. Utanför sitter två figurer i smutsiga kläder, barfota. Och därinne väntar tre av de pojkar jag pratade med igår kväll som lovade att komma hit.

 

Här kan barnen få en fristad. Vila. Slippa sova i skift som vissa gör. Slippa bli sexuellt utnyttjade av påverkade vuxna men även av varandra på gatan. De får mat tre gånger om dagen och det stora arbetet börjar med att spåra deras föräldrar. En del av de här barnen kommer från hela Uganda. En del pratar inte den dialekt som finns I Kampala.De är ofta väldigt tillbakadragna. Litar inte alls på vuxna. Här finns en sjukstuga där man plåstrar om de som har sår, blivit knivhuggna i bråk, har infektioner, testar för malaria, samt blivit gängvåldtagna. Några är HIV-smittade och behöver vård. Andra behöver opereras. Många dras med maginfektioner då de äter gamla rester som de hittar.

 

Cirka 178 barn återförenas varje år med sina föräldrar och sedan 2013 jobbar man nu med flickor som bor på gatan. Här finns socialarbetare, som samarbetar med polisen som ser till att barnen får sina rättigheter. Här får de utbildning, rådgivning, spela fotboll och spel, lära sig bädda sin säng, komma i tid, visa respekt, har hygienlektioner, information om AIDS, få yrkesvägledning samt lära sig om sina rättigheter. Det är varmt. Barnen glada att se oss. Och jag åt att se att flera av dem från natten är på plats.

 

Ambroise, som jobbar med att återförena familjerna:

–  Vi pratar inte om familjen när de är på gatan. Så fort du nämner det händer det något i deras ansikten. De har blivit så slagna och svikna av sina föräldrar att vi måste närma oss dem från ett annat håll. Varje barn får sin egen plan här  och vi jobbar mycket med att familjerna ska ta emot dem igen. Ibland är de inte villiga att låta barnet återvända hem. Då måste vi hitta en lösning.



Att bara få lägga sig och sova utan att behöva vakta sin rygg är något de här barnen gör när de kommer till sheltret.

 

Vi går in i skolsalen. Här är trångt. Barnen räcker upp handen och berättar vad som är värst med att leva på gatan. Polisen, Bråk mellan gäng, slagsmål, det sexuella våldet, droger, att tvingas av de äldre att stjäla, att somna hungrig, att skaffa sig dåliga vanor, att frysa är några av svaren. Det slår mig att ingen nämner att man saknar mamma eller pappa. De här barnen är bortanför det. Deras familjesituationer är ofta väldigt svåra.

 

 

Vi skrattar och skojar. Kramas med några. Små trasiga skruttar. Ibland hittar man döda gatubarn. De har blivit knivhuggna i bråk mellan gäng, Sjuka, ätit bröd med råttgift i. Ofta hittar man inte föräldrarna. Ingen känner till barnet. Det har dött ensam någonstans. Krupit in och lagt sig i något trångt utrymme. Jag tittar på dem. Och tänker på min långa nioåring. De här barnen är så små trots att de är något äldre.

 

Och så ska vi åka då till Halfway Home för att se cirkeln slutas. Packar in oss i bilarna. Vinkar hejdå. Och jag tänker på de som jobbar för Retrak.  Hur de är änglar utan vingar.

För 100 månad kan du hjälpa

TILL HELVETET-OCH TILLBAKA

 

Foto: Toby Selander

Det är kolsvart ute när vi öppnar bildörrarna och befinner oss på en smal gata, downtown i Kampala, Uganda.  Klockan är drygt 23. Det har regnat häftigt. Det är blött och lerigt och i de svaga ljuspunkterna blänker vattenpölarna röda från Afrikas jord. Framför mig, längst kanten ligger det vita och grå plasthöljen. De ser ut som liksäckar. Eller kokonger. Ihopdragna runt huvud och fötter. Det är gatubarn i varierande åldrar. De rullar in sig för att få skydd och värme. Lyfter på huvudena när vi kommer. Jag och Läkarmissionens lokala samarbetspartner här, Retrak går närmare. Några av dem har inte lyckats hitta något att dra över sig. De ligger i fosterställningen på pappkartonger. Har kört ner händerna i fickorna på kläder som är så trasiga och smutsiga att det är omöjligt att kunna se ursprungsfärgen.

 

 

Jag sätter mig hos Ivan. Han ser så liten ut, Har en stor täckjacka som är stel av smuts. Under ser jag hans magra bröstkort. Han har ingenting mer på sig förutom ett par shorts. Huden är torr som pergament, läpparna likaså. Retrak jobbar med uppsökande verksamhet. Erbjuder barnen en väg ut. De är välkomna i bilen redan i kväll. De som varit kortast tid på gatan är lättast att motivera.

 

 

Ivan, 13.

Det värsta är polisen, när de kommer och låser in oss, berättar han för tolken. Han är trött. Ser mig inte i ögonen. Pratar väldigt lågt och tyst. Naglarna  svarta.

 

Ibland får vi rester från restaurangen, ibland går vi till ett shelter för att få hjälp om man är sjuk eller måste tvätta sig. Det värsta är polisen som kommer och låser in oss ibland.

 


Jag försöker sätta mig närmare. Samtidigt är det viktigt att vara påpasslig. Alla mina smycken, mobil och kamera har jag lämnat hemma. Vi är på minerad mark och skulle aldrig kunna vara här utan Retrak som på nätterna söker upp barn mellan 7-17 för att få dem att gå med i Tigers club, för att senare komma till Halfway Home och resan mot ett liv utanför gatan. Här återförenas barnen med föräldrarna. Om de lever. Eller vill ha dem tillbaka. Vilket inte är helt ovanligt.

 

 

Det ligger cirka 10-12 barn här i varierande skick och åldrar.  Vi åker vidare. Till ett annat område. Här är de höga och påverkade på lim som de krampaktigt håller i små flaskor. Och mindre än Lennox. Några av dem kan knappt stå ordentligt.  Några haltar. Är skadade. En barn har ett djupt jack i kinden. Han har blivit knivskuren.Det är blött och kallt. De flockas runt oss. Inga skor, Trampar i det kalla vattnet. Det är mörkt och en pojke hackar tänder. Fryser. En annan, liten sticker in handen i min. Ler med sitt lilla ansikte . Jag kramar hans axel. Känner genom den på tok för stora jackan att han är helt utmärglad.

 

 

De drar omkring här bland vuxna hemlösa, droger och prostitution. Ett liv som är så svårt att det inte går att föreställa sig. De är i dåligt skick. Framför allt väldigt, väldigt smutsiga och har trasiga kläder. Den minsta runt 10. Och uppåt. Och så den här lilla som är helt redlös av flaskan med lim han har i handen. Till och med knogarna är svarta av smuts. Han kan inte riktigt fokusera. Svajar av och an. Sluddrar när han pratar. Barfota i lervällingen. Och han når mig knappt upp till midjan.

Andrew, 12.

Min pappa blev sjuk i magen och dog och mamma dog i en trafikolycka. Jag vet inte hur länge jag varit på gatan. Min faster slog mig så jag kunde inte vara där.

Har du några syskon?

Det vet jag inte.

 

De här barnen lämnar hemmet av flera faktorer. Att det är våld i hemmet är alltid en anledning att ett barn inte stannar. Fattigdom. Ingen möjlighet att gå i skolan, En eller båda föräldrarna har dött. Känslomässig misshandel. Ingen mat hemma. En familj i söndring. Tvingad att arbeta.  Trafficking. Det är några, eller alla kriterier som gör att ett barn väljer gatan.

 

 

Elvis, chef för den uppsökande verksamheten på Retrak.

Vi jobbar med barn mellan 7 och 17. Försöker hitta dem som är nya, sjuka eller väldigt unga. Erbjuder dem en lösning men kan aldrig tvinga dem att komma till Tigers Club. Det bygger på förtroende hos barnet. De måste själva komma. Vi finns här och visar oss bland dem både dag och nattetid.


Hem till hotellet. Gråt redan i korridoren. Fulgråt. Den som inte går att stoppa. Maktlösheten som river. Den vidriga känslan av total otillräcklighet. Hur är det möjligt att överleva som barn under dessa förhållanden? Men i morgon ska vi se det bra. Det ljusa. Det som hjälper. För det finns ett ljus i det mörka och det stavas engagemang, tillit och långsiktighet.

 

 

 

KAMPALA

Vi anländer till Entebbe i Uganda.  Vid passkontrollen är det också ebolakoll. Att man är frisk. Vi får ta febern. Allihop. De bär handskar, munskydd och platshandskar. Det känns obehagligt förstås. Som in en skräckfilm men ändå betryggande. Det är fuktigt. Varmt men molnigt. Regnperioden är utan tvekan här.

 

 

 

Henrik från Läkarmissonen har full packning. Det har även Carina Nunstedt från Books & Dreams  med sonen Wilmer som samlat ihop fotbollar och fotbollskläder från Djurgården som ska delas ut till barnen i  ”Tigers Club”.

 

 

 

Och jag reser lätt. Bara det allra nödvändigaste i ryggan samt en resväska förstås. Vi är även på ett lyxgt shoppingmål inne i Kampala. Enorma kontraster. Bara 200 meter härifrån lever människor i djup fattigdom. Så typisk för Afrika och framför allt för de länder som är i stark utveckling. De här stora skillnaderna.

 

Jag sitter på mitt rum och klockan 22 ska vi ut för uppsökande verksamhet för att hitta gatubarn och försöka få dem att gå med i ”Tigers Club”. Vi har beväpnade vakter med oss eftersom vi rör oss i slummen nattetid. Så mellan 22-03 kommer vi att vara ute på fält. Nu är det dags att ringa Lennox och säga godnatt. Utanför hotellet ligger en starkt trafikerad väg. Mitt emot ett enormt glasskomplex, Skillnaderna som sagt.

 

 

”KEEP YOU POSTED”

 

Det här är ett tidsinställt inlägg. Jag har förmodligen kommit fram till Uganda efter att ha sovit en natt på flyghotell i Dubai och mår bra. Hoppas jag. Ser att era kommentarer tenderar att bli väldigt hätska. Det blir ofta så snart jag ska resa. Någon utgick från att Läkarmissionen betalar min taxi. Och nej. Den betalar jag själv. Och det är väldigt mycket värt för dem att låta två kändisar och jag sprida, det vill säga twittra, blogga, instagrama, facebooka om den här resan. Tillsammans har jag, Andreas Lundstedt och Doreen Månsson många många tusen följare på våra sociala plattformar som kommer se vår resa och vilja engagera sig. Det är ju fan att jag inte kan besöka Emma Kock och hennes skitungar. Men det är en dags resa på dåliga vägar till Kabale härifrån. Och vi stannar bara två dagar i Kampala men fullspäckat schema. Jag har hunnit fundera en del i luften. Dels på länderna under mig. Städerna vi passerat. Jag ser dem genom flygplansfönstret. Hur de små svaga ljuspunkterna som ska likna en stad sakta försvinner. Sedan blir det svart. Kolsvart under mig länge. Ibland några svaga ljuspunkter. Electricitet. Nja. Det är inte en självklarhet i stora delar av världen. Egypten, Sudan, Etiopien. Svish.  Vi tangerar det enorma Kongo, stort som Norra Europa. Mitt Kongo som jag är så fascinerad över och där det just nu verkar råda någon slags vapenvila för stunden.

 

Vad händer under mig? Människor föds, dör, älskar, hatar, slåss, äter, jobbar, sover, kämpar. Jag svishar förbi. Passerar dem i en hastighet som är svår att greppa. Förmodligen lutar jag pannan mot det lilla fönstret och fantiserar. Jag är rätt bra på det. Skapa mig inre bilder.

 

Så hav tröst med mig. Tålamod. Jag hoppas det finns uppkoppling på hotellet så jag kan blogga. I Keep you posted. För det är delvis för er skull jag gör den här resan.

 

annonser