ÄR ÅLDERN BARA EN SIFFRA?

 

Foto: Malin Bondeson

 

Jag vet att jag förmodligen är bra mycket barnsligare än de flesta 47-åringar. Att min mentala ålder landar någonstans runt 25-30. Jag är lite splittrad i det där. En del av mig gillar att jag är ung i mitt sätt, att jag har någon form av koll på min samtid, medan en annan del viskar att jag ska ”act my age”. Men jag kan lika gärna slänga käft med en 20-åring som att föra en konversation med en näringsminister på ett vimmel. Jag tror det är tufft att vara ung i dag. Det finns inga jobb, inga bostäder. Man ska vara poppis, snygg, rolig och framåt. Det jag gillar är att unga tjejer tar för sig mer sexuellt. Att det numera är ok att vara drivande i kontaktfrågan, att man som tjej kan stå för och utforska sin sexualitet även om vi förstås är mil ifrån någon form av lika.

 

 

Jag pratade med Olle Waller från programmet ”Fråga Olle”. Sexualupplysaren. Han berättade att han får så många brev från unga killar som är rädda att de inte duger i sängen. Det är sorgligt tycker jag för jag tänker att när man väl hamnat i säng är det väl fullt fokus på annat än att lägga krut på att fundera på om någon duger eller inte? När jag var ung var det inte lika kravfyllt. Man var liksom bra som man var. Vi lever i en värld av perfekt instagrammade bilder, perfekta kroppar och perfekta liv. Och jag är den första att räcka upp handen att bidra till detta. Fast så är det ju inte i verkligheten. Bakom den där kameran. Där är det slut på mjölken, skitiga fönster, irriterade relationer och ordlösa knull.

 

 

Jag gillar mitt unga jag. Det jag gillar mest är att det är på riktigt. Att jag faktiskt inte ”försöker” hänga med för att känna mig ung mentalt utan för att jag faktisk genuint kan hänga med folk i olika åldrar. Jag har träffat tjejer som är 20 år men som är mera som 50-åringar och jag har mött 50-åringar som smälter in i vilka sammanhang som helst. Men jag vill inte byta. Vill inte vara 30 år idag med allt vad det innebär. De har det tufft ungdomen.

 

På modemässan sprang jag på märket Frontrow Living och blev helt såld. Nu har jag gått omkring med den här skinnjackan i några veckor och vill aldrig ta av mig den. Men tyvärr. Snart dunjacka på.

 

SOMMAREN VAR KORT

 

Summering av sommaren. Hur har den varit nudå? Varm. Definitivt varm. Det som gjorde mig allra gladast var förstås när Emma adopterade Isaac. Att mötas av den texten och bilden på dem i flygplanet ger mig fortfarande gåshud och ståpäls. Svårt att toppa känslomässigt. Sedan  var det ju här sommaren jag bestämde mig för att skita gamla hjärnspöken och visa benen. Tänk att jag i 47 år gått omkring i byxor hur varm det än varit. Och så har jag föreläst. Besökte Umeå i våras och fick  den vitaste och vackraste ros jag någonsin sett. Sedan överraskade vi Lenita som fyllde 40 med en resa till Falkenbergs Strandbad jag, Hannah och Micaela.

 

 

Vi har varit i Spanien, på landet hos både Lina och Martin samt Camilla och Simon. High Chaparall, Gröna Lund, golf, hockey och fotbollsläger för Lennox som blivit så stor. Jag ser det på det senaste skolfotot jag fick nyligen. Hur han liksom börjar bli…en pojke. Bredare nacke och axlar. Det där barnhullet börjar försvinna. Jag har fått äran att sitta med i juryn för Årets vinnare i Specsavers glasögontävling och varit på det roligaste festen ever nästan. Läckbergs 40-årskalas. Sedan har det varit en fruktansvärd väntan förstås på mitt röntgensvar som aldrig kom. I två månader. Hela sommaren har jag förstås inte riktigt kunna släppa vad som händer i min kropp. När jag så äntligen fick träffa Bengan i augusti var ju svaret magiskt.

 

 

 

Och Lennox har badat. Äntligen slutat vara en diva som vägrar bada i sjöar utan bara pool. En ny tatuering har landat. Spridda skurar. Jag älskar den som sagt. Just för sin operfekta form. Och jag lovar att jag aldrig kommer tatuera in ett namn i svanken. Det ständigt dåliga samvetet över att jag är hemma hos mamma i Fjugesta så sällan är alltid närvarande. Och jag borde höra av mig oftare till  min pappa i Bryssel. Jag är skitdålig på att ringa honom. Messar ibland men måste jobba mer på den kontakten. Lennox har fått egen nyckel hem!!!! Det är hur stort som helst för mig. Numera går han hem vid 15 och är hemma ensam en timme. Att få honom att sitta i mitt knä? Nja. Några sekunder kanske.

 

Nu till jobbet.

DET GODA TESTAMENTET

 

Foto: Sofia Hadjipetri. I konferensrummet på jobbet

 

 

Det är väl aldrig läge för att dö. Fast det enda vi med all säkerhet vet är att det kommer ske. Oundvikligt. Förr eller senare. Och så var det det här med testamente. För visst ska vi skriva det fast det tar emot så in i bängen. Det blir så mycket lättare för alla de som är kvar om man vet hur man vill ha det efter sin död. Själv har jag inga större tillgångar. Inga fancy smycken, dyra bilar eller egendomar förutom vårt hus förstås. Några pengar på banken har jag inte heller.

 

Men så råkade jag höra talas om Goda Testamentet. Ett initiativ av Frivillighetsorganisationernas Insamlingsråd och ett 30-tal andra ideella organisationer som BRIS, Stockholms Stadsmission, Cancerfonden och Röda Korset. Det kan ju handla om att man testamenterat 1 % av sina tillgångar. Som en vacker kappa, ett boende eller en väggklocka.  Man kan i princip testamentera vad som helst. Gåvor som kan hjälpa andra i utsatthet att få tillbaka kontrollen över sina liv eller föra cancerforskningen framåt

 

Idag får en av fem hjälp tack vare testamentsgåvor. Tänk om fler kunde använda sig av  Goda Testamentet. Det är inte alls krångligt utan löjligt enkelt och finns en bra och enkelt guidning på deras hemsida  hur man går tillväga. Jag har svårt att se något ännu bättre sätt än att lämna efter sig chansen för andra att växa och få möjligheter tack vare min donation.

 

Det bästa är att du skriver det idag för att senare kunna hjälpa barn och vuxna som aldrig kommer tacka dig. Men som ändå kommer vara evigt tacksamma.

 

Här hittar du dem

 

EN PROMENAD FRÅN HJÄRTAT

 

Jag och programledaren Anna Skipper. Foto Micael Engström 2012

 

Jag har fått den fina fråga från Cancerfonden att leda en av deras lunchpromenader (2 kilometer) som de ordnar den 8 oktober  klockan 12 i Stockholm, Malmö och Örnsköldsvik i samarbete med årets Rosa Bandet-kampanj. Tanken är förstås att lyfta vikten av vardagsmotion och promenaden är öppen för alla där man kan anmäla sig på Cancerfondens Facebooksida. I Stockholm finns det två platser där promenaden går av stapeln. Alvik och Kungsträdgården. Jag kommer att leda den i Kungsan och nedan ser du rutten vi kommer gå. Hoppas hoppas vi ses, att du kommer.

 

 

 

Håller på att planera en resa till London med Lennox samt  Charlotta med hennes Rufus. Det blir vi fyra. En riktig mamma/barn weekend där besök på Paddington, godistävling på hotellrum och kanske en promenad i Hyde Park med höstlöv och afternoon the står på schemat.  Jag är måttligt road av städer när jag är på semester om det inte är hardcore shopping. Jag är pro sol och bad. Alltid och oftast endast. Vi får se. Först måste jag överleva hysteriska veckor med sinnesjuka deadlines för att launcha nya Hänt i Veckan. Helgen bjuder på stängning av sommaren. Ta in alla utemöbler, slänga gamla blommor. En middag på lördagkväll med klasskompisars föräldrar (älskar de där middagarna) och förmodligen golf för Lennox och Threst.

 

Var rädd om dig och glöm för all del inte att komma den 8 oktober 12:00 till Kungsan.


Tillsammans kan vi besegra cancer!

 

 

 

 

 

Anna Skipper och jag. Fotograf Micael Engström

SKÖNHET

 

Skönhet. Ett väldigt känsligt ämne. Yta. Det yttre, utan tanke på det inre. Ni som läser min blogg vet att jag går till Calle Westerby på Forma Vita Stockholm ungefär en gång var sjätte månad för att han är bäst i stan på att få mig att se bättre ut helt enkelt. Häromdagen var det dags igen. Och även om ni sätter morgonkaffet i halsen så vägrar jag att ljuga och hyckla om att jag använder fillers för att fylla ut där ansiktet tappat sin spänst och mjukhet.

 

 

Jag är väldigt nöjd. Calle gör extremt små förändringar eftersom jag vill se naturlig ut samt att jag har en grundhy och drag som gör att det bara behövs minsta möjliga mängd. Det här är ju ämnen som helt försvinner ur kroppen efter 7-12 månader.

 

Vi har använt Teosyal, en icke animalisk hyaluronsyra från Teoxane. Teosyal injiceras under huden som kompenserar, tack vare en stark koncentration av hyaluronsyra, denna förlust av kroppens egen hyaluronsyra. Man kan få ett lätt blåmärke som försvinner på några dagar vilket jag bara fått en gång.

 

 

Teosyalen har vi lagt i mina surveck från näsa till munnen samt Vistabel botox i argrynkan mellan ögonen för att se mer avslappnad ut. Men även i de djupare vecken i pannan. Dock ytterst lite för jag vill kunna ha kvar min mimik förstås. Man skulle kunna säga att det ser ut som jag har sovit en bra natt och ser utvilad ut. (fast jag sover typ aldrig) Det är det närmaste jag kan komma förändringen som jag inte vill ha för stor. Så låt oss göra klart att det alltså är på tre ställen jag fått behandling. Vecken från näsa ner till munnen, de där som gör att man kan se rätt trött ut ibland. Den djupa rynka mellan ögonen samt några få linjer i pannan. Inte alla.

 

 

 

Det är så märkligt bara att det ska vara lite ”fint” att minsann inte bry sig. Men att man både färgar håret, sminkar sig,  bleker tänderna och använder lösnaglar och löshår, det är socialt accepterat nuförtiden. Det handlar mer om var den egna gränsen går för vad man gör. För mig går gränsen att skära med kniv i mitt ansikte. Alltså göra ett ansiktslyft. Men jag kan inte ha några aspekter på hur man vill leva sina liv. Medan andra aldrig skulle falla sig in att bleka tänderna eller sminka sig ens, där går deras gräns. Nej. Jag skiter i försvarstalet. Jag är gammal nog att göra och ta ansvar för vad jag vill.

 

 

 

 

Ikväll väntar vimmel på  musikalen ”Kom igen Charlie”. Fotograf Micael och jag jobbar.

annonser