Så fortsätt. Ni har ju idag och i morgon på er att köpa en förlossning i Mors dags present. Eller varför inte som vilken present som helst. Närsomhelst. Spara deras shop som bokmärke. Det finns ju en massa smarta sätt att lyfta människor ur fattigdom. Köp en get, bli fotbollspappa eller mamma, hjälp pygméerna i Kongo (nä, dem hade du inte hört talas om) att bygga hus. Du står för kostnaden-de får en mentor, stöd brunnar i Sudan, skaffa en get, gris eller oxe så familjer kan försörja sig, ge välling till Moldavien, mat till gatubarnen i Rwanda eller vatten till 70 personer på Afrikas horn. Fina saker att ge bort eller till sig själv.
Ja jag ska låta er vara nu. För en stund. Jag smider annars planer med smyckesdesignern Emma Israelsson. Vi har stora saker på gång. Hoppas ni vill vara med på det tåget. Jag kommer att behöva er.
Helgen tillbringas hos Micaela. Threst har herrmiddag. Jag är bortkörd igen. Men hos Miki finns en gästrum och till och med våra tandborstar. Lennox och jag får mysa där.
Hoppas du har det fint
Bild lånad från Apan
Jag är inte någon streber. Jag gillar inte utmaningar eller sporras av sådant. Jag klättrar inte på karriärstegar eller sätter upp mål. Jag är en väldigt liknöjd människa som oftast gräver där jag står. På gott och ont. Men nu har jag blivit utmanad av de här tjejerna. Det är i samband med Svensk fågel som vi sex bloggare utifrån våra egna förutsättningar och mål ska få ett hälsosammare liv. En av anledningarna att jag tackade jag var för att vi blir coachade av TV4:s tränings och kostexpert Leila Lindholm. Leila drabbades av samma cancer som jag för några år sedan men har fortsatt träna och köra sina program. Kan hon kan jag. Vi kommer varje månad få ett uppdrag. Att springa 5 kilometer, börja yoga eller cykla Vättern runt. När uppdraget är slutfört får jag betygsätta det med följande pippi
Supernöjd
Ok
Missnöjd
De där målen kan ju handla om lite vad som. Gå ner några kilo, eller stressa mindre, öka energin eller få bättre flås. Vi kommer att få tips på inspirerande kycklingrätter under vägen. På Pippi på Svensk fågel på Facebook kommer Leila och kocken Ubbe lägga upp tips samt att man kan följa bloggarna. Du kan själv anta utmaningen om du vill där. Vi kör ett halvår och sedan utses Årets kycklingbloggare. Vinst. Att träna med en PT i 10 timmar. (inte i sträck hoppas jag)
Den där Apan satt i grannen verkar vara taggad till max. Igår kväll fick jag ett sms. Hur sjutton man får till en promenad mitt i läggningstider med tre barn är för mig en gåta. Men underbara Anna (apan heter så egentligen) har antagligen lättsövda barn eller en generös sambo. Ja ja. Själv ska jag senare idag hasta hem, laga middag och hasta in till stan igen. Några drinkar med Tessan och Anna vill jag inte missa.
Och när det dyker upp inlägg med lite fåglar och flås så vet ni.
Love the challenge.
Gröna Lund i maj 2013. Foto: Eero
Ni har oftast en mycket trevlig och hövlig ton här inne i mitt vardagsrum. Det är sällan jag behöver be er gå. Jag tolererar rätt mycket. Grus under skorna, armbågar på bordet, rapar och prat i munnen på varandra. Det går bra. Och jag har lärt mig vad ni går igång på. Vad som gör er upprörda, småsinta, engagerade. Jag försöker inte blidka er. Jag skriver vad som finns på min personliga agenda. Det måste jag. Och jag har också lärt mig att skaka av mig era elakaste påhopp. De som inte är rationella utan far med direkt fula påhopp och fabricerade påståenden. Jag är ju en människa i ständig förändring. Det vore ju skit om jag inte hade förändrats alls under dessa sju bloggår. Och jag gillar när ni inte bara håller med. Dynamiken när vi pratar med varandra. Mer sådant tack. Mer interaktion. Det gillar jag. Förutom när det sticker iväg för mycket.
”Lotta är inte ens kreditvärdig. Lån utan lön funkar inte i längden Kan på sätt och vis tycka lite synd om henne. Hon har noll noll…”
Eller
”32 000:- /månad?! för att vara skvallerreporter . Jag är sjuksköterska, har arbetat inom vården sedan 1975. Min månadslön idag är 27500:-Fy f-n.Ursäkta men ”karriär” – mig veterligen har väl du ingen karriär?”
Eller
”Skvallerreporter med 32 000 SEK i månaden kan väl knappast räknas som karriär? Och ja – vi vet vad som ingår i en Carpaccio.
Eller
”Sur för att du inte blev bjuden till Camilla och var tvungen att lägga upp denna helt meningslösa tantfest med föredetta Ö-kändisar eller vad?”
”Såklart vi fattar att du och den där Emma-mamman har fått in lite deg. Vad vi inte fattar är vad de galna damerna (ni läsare) skänker pengar till. Så lurade de är stackars bidragrna! Snart är detta uppe för djupare granskning. Blir kul att se hur det går för dig då, kära Lotta”
Jag vet inte riktigt vad man vinner på att kasta ur sig sådana irrationella påståenden. Möjligtvis mår man lite bättre själv av att pricka skit på andra. Vara lite nedlåtande. Tala om för någon att man inte ska tro att man är något. Man ska hålla sig på mattan. Jag kan inte möta sådana påståenden. Jag har ingen skyldighet att förklara och berätta vad jag har i lön eller varför. Om jag tycker att jag har en karriär eller inte eller om jag blir sur när jag inte blir bjuden på Camilla Läckbergs fest. Jag väljer kärlek istället. Väljer att plocka bort de mest korkade påståenden och kasta ut de framfusiga gästerna. De är alltid välkomna tillbaka hem till mig. Men då med en hövligare ton.
|
|
|
Det är ju självaste fan vad hårt jag går in för att alla känslor måste få finnas. Åtminstone när man är yngre än 10. Sedan ska man helt plötslig kokas ner till någon slag transformerande älskvärd varelse som kan acklimatisera sig till de flesta miljöer. Jag är rätt jobbig när det kommer till barn och känslor. Tycker de ska få plats allihop. Både de som av oss vuxna anses som mindre fina och älskvärda. De där när man gråter och skriker så snoret rinner och hela den vuxna kroppen håller på att fullständigt gå upp i limningen av det där orimliga barnet. Då man helst bara vill skrika tillbaka och bli fem år gammal själv. Vi pratar en del om det. Att alla känslor måste få finnas och få plats och att man bör vara älskad och accepterad för den man är.
Med allt det där jobbiga och arga
Själv har jag blivit bättre på att inte vara så älskvärd. Inte så konflikträdd. Inte så behaglig. Det är ett ständigt arbete. Läskigt, men hur ska vi annars kunna vara förebilder till våra barn om vi själva tvekar? Det får vissa konsekvenser. Det kan man inte lägga ner för mycket krut på. Människor blir alltid ängsliga när något förändras. Jag har lärt mig mycket av Threst även om jag kan tycka att han är lite väl ”orädd” och frank i vissa lägen. Men har har onekligen lärt mig att vara mer rättfram och ärlig med vad jag vill och inte vill. Sjukdomen har fått mig att inse att livet är på tok för kort för att blidka andra och mitt föräldrarskap har gett mig mer mandat att titta på mig själv utifrån. Att få barn ger en onekligen anledning att se över vem man är och vad man vill. Sedan vill jag tacka er. Det verkar som om många har köpt en förlossning i Mors dags present. Det är i alla fall vad jag ser i mina kommentarsfält. Det gör mig stolt och glad. Att ni tyckte det var ett fint tips. Och det är väl bland det finaste man kan ge. En säker förlossning. I morgon ska vi prata om vad man mer kan hitta i bland mina kommentarer.
Grattis mamma. På söndag firas du ståndsmässigt. Om du överlevt din förlossning vill säga. Det har den här flickan som fick en för tidigt född son i måndags. Han har bara legat åtta månader i magen och kom till världen hemma i byn med hjälp av flickans mamma. Han ska Heta Hamisi.
99 procent av alla de hundratusentals kvinnor som dör under graviditet och förlossning lever i utvecklingsländer, varav hälften i Afrika. I Sverige är risken en på 14 100 att dö i samband med graviditet eller förlossning. För en kvinna i Niger är risken att dö en på 23.
Det är Johanna från Läkarmissionen som mailar mig bilder och information. Hon är just nu på plats i Tanzania för att följa deras arbete med mödravården. Hon har besökt sjukhus. Åkt ut med team för att väga och vaccinera barn i byarna och hon har sett små barn födas. Det är precis det här jag gillar med Läkarmissionen. Att de är i det lilla, i det konkreta, själva på plats för att följa arbetet som ni givare i Sverige ekonomiskt hjälper till med.
”Nu har vi mött upp teamet på sjukhuset och ska resa mot byn Uswaya, 32 kilometer från Nkinga. Det är tre sjuksystrar, en läkare och sex studerande. Teamet åker ut tisdagar och torsdagar för att vaccinera barn och hålla hälsokurer för gravida och föräldrar. Studenten Mary, 23, gillar jag. Hon har en sjukhusrock där det finns en logga från Älvsborgs län. Där är jag född och uppvuxen. Underligt att loggan dyker upp här i Tanzania” /Johanna
Alla barn ska vägas. Deras viktkurva hållas koll på och det känns otroligt viktigt. Alla har ett papper med målad kurva och andra uppgifter. Grönt är bra. Grått är oro och rött riktigt dåligt. Läkarteamet har jobbat flera år i byn och mammorna har lärt sig att de måste komma och kontrollera barnen.
Här är Johanna igår på ett barnhem där alla barnen har förlorat sin mamma vid förlossningen. De äter lunch som består av gröt. Alla barnen är mellan 2-5 år.
”Blir arg här, så orättvist att alla 31 barn förlorat sina mammor, en minut eller någon timme just efter att de själva kommit till livet. Väldigt orättvist att mammorna som burit dem aldrig fick hans att se dem, medan jag får lyfta och krama dem” /Johanna
På söndag är det Mors dag. Du firas ståndsmässigt. Febrilt har någon letat efter en present. Ännu något som du kanske inte behöver eller använder speciellt länge. Något som kanske kostade mycket pengar. Eller så går ni ut och äter en svindyr middag.
Ge bort en säker förlossning i stället
Nkingasjukhuset har 200 sängplatser. Läkarmissionen och PMU ger ekonomiskt stöd för att verksamheten ska kunna bedrivas. Att få föda i en trygg och säker miljö. Ett ögonblick som kan rädda liv. Du får ett fint gåvobevis att ge bort.
Det ska jag ge min till mamma
RSS-flöde
Lämna en kommentar