Chappen

 

 

Åh, det är stekhett. Över 30 grader varmt. Jag älskar det. High Chaparal bjuder inte på några överraskningar. Det tar cirka 4 timmar och åka. Vi stannar och äter lunch. Och åker lite fel i Gnosjö.

 

 

Vi har hyrt en liten stuga på campingen. Fyra bäddar. Eller bäddar och bäddar. Det är plywoodskivor med en tunn madrass på, ett bord och två stolar. Men  det ligger två meter från en anlagd liten sjö men tyvärr väldigt nära själva scenen där en trubadur kör fram till 24. Min lillebror och hans dotter Elsa skulle hit samma dag. Snacka om tillfällighet! De bor ju i Örebro och hade planerat en dag här.

 

 

Så vi möts upp och äter middag ihop. Sedan följer de med till vår stuga en stund. De har hyrt boende i Hillerstorp, ett litet samhälle en mil härifrån. Lennox älskar ju det här. Det är för hans skull förstås vi gör det. Han träffar massor av nya kompisar och går inte att få in när det är dags att sova.

 

Vi tittar på lite shower och försöker hålla oss i skuggan.

 

Skönt att få doppa sig efter en svettig dag inne på High Chaparal.

 

 

Och på morgonen tar man sina pinaler och går och tvättar sig på den allmänna toan. Jag har inga större problem med det så länge det är rent och fräsch. Sedan är det ju alltid jobbigt att inte ha egen toalett förstås. Och att borsta tänderna ihop med ett gäng andra är ju också lite speciellt.

 

 

 

 

 

Vi går halva dagen igår. Åker vid 16. Kör förbi den svindlande vackra Jönköping som just igår kväll såg ut som den Italienska kusten. Hänförande vacker. Tänker på Linda. Snabbt ilar hon förbi. Kör halva vägen var. Det enda jag har problem med är alla lastbilar som man måste köra om. Varenda gång får jag sug i magen och svaj på ratten. Och man måste ju förbi dem.

 

Mr triggerhappy har varit i sjunde himlen. I dag väntar en dag på stan för mig. Måste uträtta några ärenden och sedan väntar trädgårdsfest hos Christian och Cristina. Christian fyller år och har bjudit 40 personer. Farmor är barnvakt och man kan ju inte säga annat än att de får tur med vädret.

 

 

Radio

Vi är på High Chaparal i mörkaste Småland. Det har blivit lite av en tradition. Jag har själv minnen härifrån som liten. Sedan är det väl bättre om man minns finkulturella saker som museum och kända tavlor. Det här är ju Ikeas och Svenssons paradis. Foppatofflens mecka och vesuvio med extra allt. Jag älskar det, Lennox också även om jag hade mina funderingar med det här att skjuta och pistoler.

Men så tänkte jag att det är väl bara att låta honom go bananas en gång per år. Get it over with. Låta honom sikta och skjuta tills det står honom upp i halsen. För det är lite som att säga knulla hundra gånger. Till slut har det tappat sin laddade innebörd. Min lillebror och hans dotter råkar vara här samtidigt. Kusinträff i vilda västern. Och sedan åker vi hem och lämnar den här isolerade händelsen bakom oss. Bildregn utlovas i morgon.

Själv är jag sugen på att göra mer radio. Gillade det. Har ju poddat samt varit gäst i olika program. Att få äran att vinterprata var helt fantastisk. Som jag slet i månader med min producent för att få till det. Du kan lyssna på det här om du vill.

Just nu sitter jag i en bil på väg hem.

 

 

20140722-003630-2190049.jpg

VÄNSKAP

20140721-205135-75095092.jpg

Kristina och jag Turkiet, Bodrum 2012

 

Threst vänner har genom åren blivit mina. Mina egna har jag försakat och det är en sorg jag har. Jag tappade bort dem i förälskelsens tvåsamhetsrus och ingen orkar köra en envägskommunikation. Det bara blev så. Jag bjöd inte in, tog inte med, valde på något vis. Det gör ont men jag tänker vara ärlig. Den största blunder jag gjort förutom att tjuvröka som tonåring. Och jag älskar mina numera vänner förstås. Vi har en egen, unik relation vare sig Threst är närvarande eller ej. Men jag kan sakna de där som känner mig sedan långt tillbaka. Och det är aldrig försent. Bara att sträcka ut handen. Några finns förstås kvar. Men de jag byggt upp en relation med i Stockholm försvann i renoveringar, bjudningar och barnafödande. Korkat. Ängsligt och fult. Ta hand om era bästisar. Sätt dem på piedestal och låt ingen man, eller kvinna heller för den delen, komma emellan er vänskap.

På väg till High Chaparal. Finally

SOMMARTIDER

 

Resan till High Chaparall blev uppskjuten. Threst har ryggskott. Lennox hoppat fel på studsmattan och har ont i bröstbenet och jag migrän. Så vi konfererade här på morgonen. Färdigpackade och klara. Att skjuta på det tills i morgon istället då Threst varit hos naprapaten. Det betydde att jag kunde tassa upp till sängen och sova vidare till 12.

 

Annars är vi här hemma. I den där skvalpiga, märkliga känslan av att vara ensammast på jorden. Inga bilar passerar. I mataffären är det nästan tomt. Parkeringen ekar öde.Lennox klättrar på väggarna. Alla kompisar är ringda men ingen hemma och kan leka , komma hit. Alla förslag jag lägger fram förkastas. Det enda han vill är spela laserdome. Och bada men då ska det vara ett utomhusbad med rutsckana och jag vet inget som har det. Inte Eriksdalsbadet i alla fall.

 

Så vi hänger här. Lite håglösa i värmen. Inga grannar är hemma (de har larm) Ibland  får jag samma känsla som i filmen ”Im Legend”. Det är bara vi kvar här. Mitt i sommaren. På söndag åker vi två veckor till Grekland. Och sedan pang. Är det 11 augusti och det här skvalpandet över. Men det är fantastisk att vara ledig förstås även om jag som är ett stort fan av vardagsrutinerna vet att jag kommer välkomna dem igen.

 

Och tips på bra katthem i söderort mottages tacksamt

 

HERE WE GO AGAIN

Någon leker rysk roulett med mitt liv

 

Jag skrev en jävlig bra debattartikel i Aftonbladet 2009. Hur jag fått vänta på ett besked om mitt liv. Då handlade det om 24 dagar. Nu har det gått över fem veckor och jag ännu inte fått något kuvert med Karolinska på. Det kanske är dags att skriva en ny? Jag sitter i en bil på väg till Småland.

” I skiraste maj drabbades jag av tjocktarmscancer. Mitt i livet, nygift och med en liten son genomgick jag en akut operation och blev liggandes fyra veckor på Södersjukhuset i Stockholm.

Fyra veckor av en så fullständig ångest och rädsla att allt annat jag upplevt i mitt hittills förskonade liv tedde sig som löjeväckande lyxproblem. Jag tillbringade tiden i en nersliten och omodern sal med tre andra patienter i varierande skick. I fyra veckor köade jag till de få toaletter som fanns och som var prickiga av avföring från besökare före mig. Jag bad om att få placeras i enbäddssal. Att få gråta ifred, jag och mitt cancerbesked, utan att störa mina grannar med oändliga telefonsamtal och hulkningar i kudden. Det fanns inga enbäddssalar. Inte för mig i alla fall. De var ämnade till de senila som inte kunde dela rum med andra.

Så där låg jag då medan min treåring trasslade in sig i mina livsuppehållande slangar och katetrar under sina besök med min man.

Man missar att röntga min lever innan operationen. ”Men vi kände igenom den med händerna och den kändes fin”. Jag blir överlycklig. En fin lever. Kanske kommer jag att överleva? Efter tre månader upptäcks något i levern. Cellgifterna har inte bitit. Det har bildats metastaser i den fina levern.

Jag får en annan sorts cellgifter för att krympa dem. Uppdraget lyckas efter att man först varit osäker på om det verkligen är metastaser eller bara ofarliga kranskärl. En leveroperation planeras in efter jul. Jag ritar solar till min son. En för varje dag som vi stryker över för att han ska veta när dagen för operation närmar sig. Jag förbereder mig mentalt. Läser på, städar skrivbordet på jobbet, avbokar middagar och köper nya myskläder att bära efter ingreppet.

Läkaren ringer tre dagar innan och avbokar allt. ”Vi vet inte om du har cancer eller inte i levern. Vi är osäkra på om det är metastaser eller kranskärl, du måste göra en ny röntgen”. Himlen rämnar. Har jag aldrig haft någon spridning? Eller har det försvunnit? Någon leker rysk roulett och kaos bor granne med Gud.

 

Jag gör en ny röntgen. Den nionde februari. Det är nu i dag 24 dagar sedan och ännu har jag inte fått något besked. Det är oacceptabelt. Det är existentiell ångest i sin renaste form att behöva vänta så länge. Jag får mitt besked i dag (5 mars) men det spelar ingen roll. Jag säger det igen. Det är oacceptabelt. Har mina röntgenplåtar ramlat mellan stolarna? Kanske ligger de bokstavligen där mellan landstingets gamla karmstolar, nötta av många armbågar eller så hann man inte med mitt fall på dessa tumörkonferenser.

Men ring för bövelen och säg det då. Så jag vet. Så jag kan planera mitt liv. Andas med ett lättare bröst och döva mina nerver.

Vi har en fantastisk sjukvård. Och onkologi. I alla fall hade. Under dessa tio månader sedan mitt liv togs ifrån mig har jag haft tre olika läkare. Jag önskar jag bara hade en. Som visste vem jag var, vad min son heter och kanske till och med frågar hur det där kalaset under helgen varit. Som gör det bästa för mig och pratar med sådan där lugn och fin röst.

 

Vi cancerpatienter behöver nämligen det. En och samma läkare som förstår innebörden av att vandra i dödskuggans dal och hjälper oss förstå dess taggiga diken.

Regeringen tillsätter en utredning för att lägga fram förslag på en nationell cancerstrategi. Om tio år kommer varannan svensk vara drabbad. Ett av målen är att förbättra vården och omhändertagandet av cancerpatienter. Och att bland annat förkorta väntetiderna hoppas jag.

annonser