”RÖKTE GRÄS-KANSKE”

 

Jag är fortfarande euforisk över frukostseminariet i morse. Hans Rosling for president. Han pratade  om barndödligheten i världen på ett sätt som fick oss alla trötta gäster i Operakällarens vackra sal att både gråta och le. Skenade till jobbet efteråt. Skenade därifrån och hem för att gå på skogspromenad med Lennox. Och vi hittade en svamp och ett gäng kilar som rökte gräs. Men äh, vi berättar mer i videon.

 

Börjar få munsår. Typisk när det är för stressigt och för lite sömn. Känns lite förmätet att prata munsår i samma andetag som barn som dör av skitigt vatten. Men kroppen säger ifrån med munsår. Så ikväll blir det tidigt i säng fast jag längtar efter en bra film och varma popcorn. Prioriteringarna Lotta.  Prioriteringarna.

FRUKOSTSEMINARIUM

Guldknappen Foto Malin Bondeson Grand Hotel. Klänning Myorna

 

Måndagmorgon. Frukostseminarium på Operakällaren i samarbete med UNICEF med Timbuktu, Ashok Kosla som är expert på miljöfrågor samt Hans Rosling, en fantastisk människa som är professor i internationell hälsa  och som bland annat sagt att ”minskningen av antal barn per kvinna i världen är en framgångssaga” och dessutom en av initiativtagarna till Läkare utan gränser. Det är klart man vill lyssna till en sådan man även om man knappt hunnit vakna.

 

 

Igår var det även fest för Tozer som till vardags är musikansvarig på Café Opera samt VD för sajten Finest och en massa andra saker som pappa till Dante och Leon och make till Anna. Vi var hemma hos Erik och Micaela och där träffade jag Patrik som är sambo med en kubansk tjej. De bor stora delar av året på Kuba. Patrik stöttar även ekonomisk en skola i Kenya där han ser till att ett hundratal barn får en utbildning. Älskar att ramla på de här människorna som verkligen gör en förändring för andra utifrån de möjligheter man har. Och så blev vi bjudna till Kuba. En invit vi tackade ja till på stående fot.

 

Veckan bjuder inte på några vimmel men mycket jobb på redaktionen. Och ett 40-års kalas på lördag.

 

 

 

 

 

 

LIVET I 180

 

Carola Häggkvist och Micael Bindefeld i Kalmar i onsdags. Jag träffar Håkan Hellström som vann tre Rockbjörnar i torsdags.

 

Lördag. Sen, sen frukost. Kristallen igår. Vimmel Krakel Spektakel i morgon. Mitt liv har den senaste veckan varit indelat i timmar. Allt schemalagt. Jag gillar när det är fullt ös. Men inte på det här viset. En helt osannolik vecka ligger bakom mig. Rekord i vimmel. Sedan har jag ju privata saker som jag behöver squeeza in i schemat. Jag och Malin  här nedan på väg till Kalmar. Tydligen gillar vi båda leopard.

 

 

Vi avnjöt en fantastisk trerätters där i Kalmars slotts nyrenoverade matsal. Mina bordsgrannar var Anna Shimoda, min förlagskollega på Hänt Extra samt fotograf Jonas Hessman. Men vi nåddes alla av ett påstått rykte om en ung mans död så det lade sordi på resten av kvällen. Åtminstone för mig. Jag tog mina höga pumps i handen och gick ensam, barfota hem genom natten till mitt hotellrum. Passerade den vackra slottsbron och gick vidare i den långa allékantade vägen till mitt rum.

 

 

Kristallengalan igår kväll. En orgie i vackra klänningar. Den röda mattan har aldrig varit rödare. Jag hade fått låna en sidenklänning från märket Greta. Och jag som inte riktigt känner mig bekväm i klänning. Hemma efter ett par timmar. Chips och mysbyxor i soffan.Fångade David Hellenius, Malin Åkerman, Benjamin Wahlgren och Sigrid Bernson samt Tilde de Paula Eby på bild.

 

 

Och snart är det dags igen. Om några timmar 50-års kalas. Och vimmel i morgon 10:30.  Min mamma är på väg hit från Örebro för att vara barnvakt. Nästa vecka bjuder på nada. I stort sett. Camilla Läckberg har stort 40-års kalas nästa lördag. Det blir 80-tals tema. Och jag gillar ju rock´n roll looken så jag kommer inspireras av Van Halen som jag lyssnar mycket på. Eller titta på W.A.S.P.

 

 

GLÄDJE OCH SORG

 

Fotograf Malin Bondeson

Jag är rusig av lycka. Bengan släpper mig fri efter fem år. Jag tillhör inte längre sjukvården. Igår var sista gången vi sågs. ”Gå ut och lev Lotta”. Jag kan fortfarande röntga mig förstås privat. Och det kommer jag göra. Kosta vad det kosta vill.Jag kan omöjligt vila i att aldrig mer kontrollera min kropp förstås. Jag sitter i hans kala rum med de tre stolarna och utsikt mot den grå sjukhusbetongen. Vi pratar statistik och siffror. Överlevnad. Fem och tio-års gränser. Jag ser att han rör på munnen men jag hör inte. Är för lycklig för att ta in något alls. Förstår inte ett smack av vad han säger. Hans händer, de där händerna som han haft djupt inne i min kropp, min lever, sätter han mot varandra.

 

När vi skiljs år vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill krama honom. Utan honom hade jag inte levt. Jag hade inte funnits här idag. Hur tackar man någon för livet efter fem år? Skickar man blommor? Presenter? När det enda jag vill är att ge honom hela världen och lite till. Vi tar lite tafatt i hand. Skojar om att nu vill han inte se mig mer. Tackar kliniskt på något vis.

 

 

Det var en mycket konstig dag igår. Så mycket olika känslor som jag sa till en vän. En bekants son lever inte längre. Vi känner varandra väldigt ytlig, hon och jag. Träffade henne som hastigast i söndags. Hon kramades och var så fin i ny frisyr. Ovetandes om vad som komma skulle. Men det spelar ingen roll om vi känner varandra eller inte. Att förlora sitt barn går inte att föreställa sig. Det får inte hända. Ändå gör det det. Det färgade min dag förstås samtidigt som jag fick ett fantastisk besked. Livets lotteri.

 

Ikväll, den TV-sända Kristallen-galan. Jag står på röda mattan och kommenterar gästernas kläder med Jessica Almenäs live. Samtidigt som jag gör mitt vimmel. De här kontrasterna i mitt liv. Men just nu känns det som om jag kan bestiga berg. Oövervinnerlig. Stark.

 

Och så vill jag bara säga att ni är fantastiska. För det är ni.  Och bör veta.

 

YES!

 

Korridoren på Huddinge. Som jag har gått den förr. Samma känsla i magen. Samma stolar i väntrummet. Torr i munnen. Svettig under armarna. Kan inte tänka en enda redig och klar tanke. Det finns bara här och nu. Så närvarande i sekunden. Inget annat existerar. Bengans torra handslag. Frågar hur jag mår. Vill bara skrika ”Säg det då!” och så kommer det.

 

”Allt är bra. Gå ut och lev”


Tittar på Threst. Känner hur jag ler från öra till öra. Det bubblar i hela mig. Det är lika fantastisk varje gång.  Som att få livet tillbaka. Det där underbara, jobbiga, roliga, fula, vackra, härliga och komplicerade livet. Vill bara hem och pussa på Lennox. Hålla om den där kroppen och borra in näsan i hans lockiga hår. Tack vänner för stöd och kärlek. Ni betyder massor!

Livet segrar. Igen.

annonser