Premiär Men In in Black
Fotograf Micael Engström
V städar garaget. Allt ska röjas undan och säljas. Det sista som kallas renoveringen ska ske. Garaget ska jämnas med marken och en carport ska byggas. I går morse kom en cementbil och gjöt plattan och vi ska lägga stenplattor på uppfarten. Sedan så. No more renovering. Allt är då tip top occh klart och vi kanske äntligen kan bara vara utan att hela tiden ha projekt (stoooora) som ska göras.
Vill ni ha pålitliga hantverkare? Här finns numret!
Det är nu 16 dagar sedan jag röntgade buk+lunga+lever. Ännu inget kuvert med blått fönster i brevlådan. Så jag ringer. Och blir sedemera uppringd av sköterskan på övre gastro, huddinge. Bengan har tjuvtjock berättar hon.
”Ja jag vet att du ska få svar och jag har ju sett dina plåtar men —– har så ont om tider nu men snart kommer det. Antingen ringer jag om tiden eller så får du en kallelse”
Jag börjar såklart kalkylera med att hon ljuger. Att det handlar om att man upptäck förändringar och att man måste vinna tid för att korrekt bedöma dem. Därför svarar hon sådär för hon kan ju inte berätta det för mig i telefonen. Eller?Så länge koncentrerar jag mig på att hitta en bra sovsäck till Lennox som ska övernatta med klassen. Jag koncentrerar mig på det jag kan kontrollera och jag gör det bra. Minutiöst och effektivt.
Men jag svettas under armarna hela tiden.
Mormor har aldrig varit något central figur i mitt liv. Hon har funnits där och jag tycker naturligtvis mycket om henne och vår relation har varit på ett rätt slätstruket men bra plan. Trevlig kanske man skulle kunna säga. Numera bor hon ensam i en liten tvårumslägenhet med pentry i centrala Örebro. Och hon fyller 95 år. Min mamma och hennes syster hjälper henne naturligtvis men utöver det har hon nu hjälp från kommunen med städning och handling. Samma hjälp som jag själv gav till pensionärer under mina 11 yrkesverksamma år i Örebro.
På senare tid har jag verkligen lagt mig om vinning att hälsa på Mormor varje gång jag är hemma. Jag vet att hon inte kommer att finnas så länge till trots att hon är parant och fin varje gång. Hon hör förskräckligt dåligt bara. Jag antar att det är smällar man får ta. Den här gången fick Lennox stanna hos kusinerna. Jag tror att det var därför jag liksom lyssnade extra noga eftersom jag inte behövde rädda någon Mingvas eller se till att han inte stötte emot något av de andra prydnadssakerna i lägenheten.
”Lotta, du lilla Lotta” Vad ska det bli av dig? Du har så fina tänder, är det dina egna? Och inga rynkor har du heller”
Så brukar Mormor säga. Om mina tänder framför allt. Och så pratade vi om livet och döden. Om hur det är att faktisk vilja få gå vidare när nästan ingen är kvar och att alla dagar är lika samma. Lördag som tisdag.
”Och jag som bara vill leva Mormor”
Och hur hon längtar hem till sin Gud som jag gett sparken. Att hon vet vad som väntar Världen och att hon inte vill vara med.
”Det blir inte roliga tider. Vi är i slutet nu och det vi har framför oss är inte roligt alls”, fortsätter hon. Och så berättar hon om båtresan när hon var 19 år och kräktes i sin hatt som hon senare var tvungen att bära när hon sjöng i kyrkan och att det var så fattigt och eländigt att de var tvungna att kissa på sina bara fötter för att hålla dem varma ibland. Och jag blir nästa avundsjuk på den där visheten hon äger om att det blir bättre efter döden.
När jag trycker på hissen står hon kvar vid dörren. En hand på rullatorn och den andra krampaktigt i dörrhandtaget. En liten springa bara. Svajig och längtande efter att få somna på kvällen och inte vakna mer. Men egoistisk som jag är önskar jag att vi ska ses nästa gång. Och jag tänker på ett citat jag läste nyss.
Man måste lära sig leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala
(Astrid Lindgren)
Herregud vilka uppoffringar vi gör för våra barn. Det är intressant det där för alla familjer har sin gräns för hur mycket man vrider ut och in på sig själv för att göra ungarna glada. Vi är rätt oense där Threst och jag. Jag tycker han tillmötesgår Lennox in absurdum. Brer ny macka om det är fel på något sätt, låter honom byta kläder 100 gånger, cyklar hem från träningen fast regnet står som spön i backen och vi kan stoppa in cykeln i bilen. Osv. Ni fattar. Och så blir jag the bad guy som säger nej.
Just nu turas vi om att hoppa studsmatta så brösten blir som taxar. (I alla fall mina) Eller så turas vi om att stå i hallen med innebandyklubban och Lennox i full hockeymundering med skydd och hjälm med visir. Han i mål och jag eller Threst som utespelare. Eller så gör vi drinkar gjorda på blåbärsoppa, honung, vatten, mjölk eller vad som finns hemma och som vi sedan sörplar i oss medan vi himlar med ögonen och förtjust utbrister ”Åh vad gott, men gud, det här var helt fantastisk!”. Eller så spelar vi fotboll eller åker skate i vilket väder det än är. Och jag kan inte låta bli att förundras och beundra de föräldrar som har ingen. Nobody att lasta över på. Ni är mina vardagshjältar all time high!
Mitt liv i en salig röra. Kusiner, guddöttrar, semester, simning, cykelturer, renovering, mina favoritmänniskor, springlopp och djurparker. Jag älskar bilder och om jag fick bestämma skulle jag tapetsera vårt hem med fler tavlor på vårt liv. På tal om liv vill jag gärna tipsa er om kurator Sara Natt och Dags senaste bok ”Den bloggande patienten”. Sociala medier är ett relativt nytt fenomen i vårdens vardag, som sjukdomsbloggar där patienter skriver om sina sjukdomar och behandlingar. De får stöd och uppmuntran av både vänner och främlingar på nätet , personer med samma eller liknande diagnos, eller personer som bara läser och vill hjälpa. I den nya boken Den bloggande patienten. Hur påverkas patient, anhörig och vård? beskriver Sara detta på ett lättillgängligt sätt. Hon visar också på att det inte alltid är självklart för vårdpersonalen var gränserna går. Jag har haft förmånen att föreläsa tillsammans med henne några gånger och boken är en viktig del om det fortsatta funderandet runt hur sociala medier påverkar vården.
Bör jag läsa mina patienters bloggar?
Vad får jag skriva på min Facebooksida?
Får patienter lägga ut filmer på Youtube från vår avdelning?
Sara, socionom, kurator på Stockholm sjukhem, författare och föreläsare har fördjupat sig i sjukdomsbloggarnas värld. Här har hon intervjuat ett antal bloggare och personer inom vården för att diskutera, problematisera och reflektera över etiska och moraliska frågeställningar. Dessutom har hon samlat de vanligaste frågorna från sina föreläsningar i boken.
Jodå. Jag figurerar i boken och jodå, det är alltid intressant att läsa om hur andra ser på ens bloggande och vilken påverkan det har på sin omvärld. Tyvärr finns det fortfarande ett slags förlöjligande kring bloggandet. Ett slag ”Jaha du lilla gumman, blogg sa du” och så buntas man ihop med de 20-åriga anorektiska tjejerna som tyvärr drar ner kvaliteten på detta dagboksförande på nätet. Det finns en oerhörd makt i att bli läst av många, ett sätt att nå ut och förändra och det finns faktisk några få personer som kan leva på att endast blogga. Sedan finns det ju otroliga pärlor som Kristians blogg och nu senast, Lille Marie och Lite som vi för att inte tala om den tänkvärda bloggen Frans Resa som borde få en bättre plats hos sajten mama än den har. Det här är bara några av alla de sjukdomsbloggar som finns och som startas av lite olika anledningar. Gemensamt för dem alla är att de låter oss bli delaktiga i tankar och funderingar kring en stor förändring. Det är modigt. Att släppa in någon på den resan kräver mod och styrka.
Det finns ett resonemang kring att man bara läser sjukdomsbloggar som man dras till katastrofer och sorg. Eller skvaller för den delen. Att det är lite ”gamigt” och fult. Att man parasiterar på fenomenen. Sabina bloggade sig in i döden. Likaså Linda. De bloggande in i det sista och lämnade ovärderliga avtryck till sin eftervärld.
Min lilla skrutt kommer till mitt jobb idag. Han får hänga lite med mamma för vårt tåg till Örebro går på eftermiddagen. Träffa lillasyster Lisa och kusinerna. Landa i hängmattan och bli ompysslad av mamma. Livet är allra mest gott att leva.
Krönika: 1177.se
Färdigbehandlad- Och nu då?
Foto: Juliana Wiklund 2011
Av Lotta Gray
Vi tar helgdag/trädgårdsdag. Så länge krönika…
Efter 48 månader som cancerpatient ska jag ut i livet. Försöka leva bland alla andra, som alla andra och försöka släppa tanken på att dö en för tidig död. Jag har genomgått två operationer med lyckade resultat. Jag har fått min cytostatikabehandling och min samtalsterapi. Nu ska jag försöka lära mig att gå igen. Jag har sex månaders respit mellan varje domedag i form av efterkontroller. Sex månader under vilka jag ska se mig själv som fri. Alla andra gör ju det. Dunkar mig i ryggen och utstöter hurra-rop. En del går till och med så långt att de kallar mig för frisk. ”Gud, vad skönt Lotta. Tänk att du klarade skiten i alla fall. Att du blev frisk”. De tror att nu rullar livet på igen, allt återgår till sin normala lunk och faran är över. För mig är det precis tvärtom.
Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet . Nu börjar det på riktigt, det som man ska lära sig njuta av.
Att inte bli galen av oro över minsta förkylning, att inte ringa sin läkare vid minsta tecken på ryggont, att skjuta tankarna på cancer åt sidan och börja se sig som frisk igen.
Jag behåller garden uppe. Jag tänker inte bli överraskad om sex månader. Stå där dum som ett fån i tron att allt var över. Nej, bäst att ha en bakdörr öppen. Men det betyder naturligtvis också att man inte alls lever livet fullt ut som man borde. Att man inte alls kan vara så där gränslöst tacksam som man borde och att man också skäms för det. Att man inte, trots sin nu ganska goda prognos, kan släppa rädslan och paniken för en stund. Alla andra vill ju att jag ska gå vidare och de har ju gjort det. Vänner och bekanta har släppt spöket och på middagarna är jag inte längre i händelsernas centrum. Inget är akut med mig längre. Jag är behandlings- och förhoppningsvis cancerfri. Man pratar hellre om huspriserna eller senaste kändisskvallret. Samtidigt som det är sunt och rätt känns det som ett krav på att jag borde göra detsamma. Släppa taget. Börja leva. Inte tänka på vad som kanske kan hända.
Jag behåller garden uppe. Jag tänker inte bli överraskad.
Alla cancerpatienter är rädda för återfall. Min läkare sa till mig senast att jag måste lära mig leva mellan beskeden. Jag själv ofta pratat om med andra. Att man måste hitta ett förhållningssätt. Men inte lever jag som jag lär. Jag försöker fånga dagen där jag är just nu men lik förbannat slutar den med att jag gråter i kudden och förbannar mitt öde. Allting fortsätter runt omkring mig men jag är så förändrad att det är svårt att hitta tillbaka till den där riktiga livsglädjen. Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet. Jag kunde lika gärna ha varit död nu och ändå gnäller jag över orättvisan i det hela. Min kropp lider ännu av de fysiska sviterna efter behandlingen. Domningar och stickningar i händer och fötter. Enorm trötthet ibland. Svårt med koncentrationen. Men det är ett billigt pris att betala för överleva.
Jag har sex månader framför mig. Ska jag se mig som cancerfri? Eller ska jag automatiskt räkna med ett återfall? Ska jag bestämma mig för att bara tänka på cancer en kvart om dagen som någon rekommenderade eller ska jag acceptera att jag helt enkelt inte kan skaka av mig detta? Ska jag fortsätta prata med mina vänner och riskera att de tröttnar på min oförmåga att gå vidare? Jag önskar att jag hade ett recept. Att jag bara kunde stänga av och njuta till fullo av det liv jag trots allt har rätt att leva.
RSS-flöde
Lämna en kommentar