Vårt internet ligger nere här hemma och jag tycker det är lite meckigt att skriva långa inlägg från telefonen. Dessutom är jag helt knäckt eftersom jag glömt min lånade väska som kostade 5000 kronor, på hotellrummet i Göteborg. Den ligger under överkastet och har aldrig lämnat rummet. Nu säger de att de inte kan hitta den!!!! Vad gör jag? Jag vet ju att den är där!
När man är sjuk så tänker man kanske inte på hur den psykosociala behandling har blivit som den blivit. Med det menar jag att hur du blir bemött i cancervården handlar om vad personalen på plats dels har fått för resurser i form av utbildningar, föreläsningar och kurser men också deras egen erfarenhet av livet som såklart avspeglas i sättet att hantera någon med en svår diagnos.
Jag får ofta frågan när jag föreläser. Hur jag upplever patientbemötandet och mitt svar är alltid: ”Korrekt, jag har blivit korrekt och vänligt behandlad men ibland hade jag önskat att någon såg mig, Lotta, och vågade möta mig där”
Nu efterlyser cancerrehabilititeringsprojektet (oj vilket långt ord) er som har erfarenhet eller bara vill dryfta sina tankar kring det här med ”skitsjukdomar”. Jag lägger länken här så att ni kan gå in och läsa och komma med egna tips, idéer om hur vi ska kunna förbättra vården samt rehabiliteringen. Och försöka tänka på att det är just din erfarenheter som kommer att stå som grund för för att detta ska kunna ske.
Just nu sitter jag förmodligen på ett skakigt tåg till Götet.
Foto Micael Engström Marriott hotel 2010
Hela det här gänget kommer att åka till Alperna i vår.
Mat. Vänner. dryck. En bra kombo. Vi firar Micaela och Eriks tio-åriga bröllopsdag på Matbaren, Grand Hotel. Jag är inte riktigt på humör. Är trött, har sovit för lite. Men maten. My god! Helt fantastisk. Farmor är hemma med Lennox och vi kommer hem runt 22. Vi lägger mycket pengar på mat. Dels förstås för att Threst har ett genuint matintresse och dels för att det är en upplevelse så god som något annat. Hemma åt vi mer ”finmat” innan vi fick barn men numera blir det pasta, kyckling, köttbullar och lasagne som hos alla andra familjer. Oftare kanske med en tvist.
Och vi går väldigt sällan ut och äter såhär faktisk. Däremot blir det oftare middagar hemma med bra råvaror och mycket smaker. Men det där vet ni ju redan.
Och min fina sexåring har fått ny vinterjacka från Polarn&Pyret såhär i slutet av säsongen. Han har växt så det knakar och hans andra röda vinterjacka blev lite för liten lite för fort så att säga. Den här är stor och varm och har en massa smarta lösningar som jag gillar. Och att det skulle vara en snowboardjacka var väldigt viktigt och det är det. Valde mellan jeansblå och den här gröna och han drar faktisk 134 i den här men är jättenöjd och han älskar den.
Själv laddar jag för resan till Göteborg i morgon bitti. Lämnar på skolan och sedan samling vid T-centralen. Över 2.200 gäster är bjudna och det är alltid trevligt med dessa typer av event. När det dessutom är Micael Bindefeld som styr skeppet brukar det alltid bli generöst och påkostat. Och som vanligt följer ni med hoppas jag?
Söndagen tillbringades hos Shatilla. Hon bjöd på lunch och smågodis och chokladtryfflar samt skummande caffe Lattte. Och en massa prat förstås om allt mellan himmel och jord. På torsdag åker jag till Göteborg för att vara med om invigningen av det nya Clarion hotellet på Avenyn. Artister, smokingkod och en herrejösses fest står på schemat och som vanligt vet jag inte vad jag ska sätta på sig. Det kan ju te sig som löjeväckande lyxproblem men för mig, som haft lite andra problem tidigare tycker det är skönt att det ibland för dagen kan vara det största projekt man har. Jag har letar efter lite sajter på nätet med fina klänningar och snubblade in på Monem. Det var så fina saker att jag helt enkelt åkte ut till deras showroom i Solna och provade.
och det var inte helt lätt kan jag säga.
Ikväll blir det middag på Grand Hotel med Micaela och Erik som firar 10 år som gifta.
Foto: Lotta Collste / Knutsson
Gällnö 2008
Åh vad jag älskar den här lilla människan. Kärleken är så stor och den förändras hela tiden. Storleken är samma men känslan är ibland olika om ni förstår vad jag menar. Det är obegripligt att så mycket kan få plats i ett hjärta. Jag har faktiskt börjar med att vara tillsammans med Lennox på skolan de dagar jag jobbar kväll. Vi tar lite sovmorgon, går dit till lunch, och så äter jag med honom sedan stannar jag någon timme och är med på rasten. Jag är oerhört priviligierad som kan göra det. Att få ta del av hans värld någon dag i veckan. Ikväll jobbar jag på Guldbaggen. Så idag kunde jag det.
Lennox håller mig i handen, låter mig gå före i kön till maten och frågar om han ska hämta mjölk. Omkring mig flockas små minimänniskor. Sedan äter vi och går ut i snön.Bygger snökojor med klasskompisarna , tittar på när killarna i mellanstadiet spelar hockey utan skridskor. Pussas på hård mun och vinkar hej då. Om några timmar kommer du nedkrypandes i min säng med dina små virvlande händer och mjuka varma fötter. Jag älskar dig så. Pojken min!
RSS-flöde
Lämna en kommentar