KAMPALA

Vi anländer till Entebbe i Uganda.  Vid passkontrollen är det också ebolakoll. Att man är frisk. Vi får ta febern. Allihop. De bär handskar, munskydd och platshandskar. Det känns obehagligt förstås. Som in en skräckfilm men ändå betryggande. Det är fuktigt. Varmt men molnigt. Regnperioden är utan tvekan här.

 

 

 

Henrik från Läkarmissonen har full packning. Det har även Carina Nunstedt från Books & Dreams  med sonen Wilmer som samlat ihop fotbollar och fotbollskläder från Djurgården som ska delas ut till barnen i  ”Tigers Club”.

 

 

 

Och jag reser lätt. Bara det allra nödvändigaste i ryggan samt en resväska förstås. Vi är även på ett lyxgt shoppingmål inne i Kampala. Enorma kontraster. Bara 200 meter härifrån lever människor i djup fattigdom. Så typisk för Afrika och framför allt för de länder som är i stark utveckling. De här stora skillnaderna.

 

Jag sitter på mitt rum och klockan 22 ska vi ut för uppsökande verksamhet för att hitta gatubarn och försöka få dem att gå med i ”Tigers Club”. Vi har beväpnade vakter med oss eftersom vi rör oss i slummen nattetid. Så mellan 22-03 kommer vi att vara ute på fält. Nu är det dags att ringa Lennox och säga godnatt. Utanför hotellet ligger en starkt trafikerad väg. Mitt emot ett enormt glasskomplex, Skillnaderna som sagt.

 

 

”KEEP YOU POSTED”

 

Det här är ett tidsinställt inlägg. Jag har förmodligen kommit fram till Uganda efter att ha sovit en natt på flyghotell i Dubai och mår bra. Hoppas jag. Ser att era kommentarer tenderar att bli väldigt hätska. Det blir ofta så snart jag ska resa. Någon utgick från att Läkarmissionen betalar min taxi. Och nej. Den betalar jag själv. Och det är väldigt mycket värt för dem att låta två kändisar och jag sprida, det vill säga twittra, blogga, instagrama, facebooka om den här resan. Tillsammans har jag, Andreas Lundstedt och Doreen Månsson många många tusen följare på våra sociala plattformar som kommer se vår resa och vilja engagera sig. Det är ju fan att jag inte kan besöka Emma Kock och hennes skitungar. Men det är en dags resa på dåliga vägar till Kabale härifrån. Och vi stannar bara två dagar i Kampala men fullspäckat schema. Jag har hunnit fundera en del i luften. Dels på länderna under mig. Städerna vi passerat. Jag ser dem genom flygplansfönstret. Hur de små svaga ljuspunkterna som ska likna en stad sakta försvinner. Sedan blir det svart. Kolsvart under mig länge. Ibland några svaga ljuspunkter. Electricitet. Nja. Det är inte en självklarhet i stora delar av världen. Egypten, Sudan, Etiopien. Svish.  Vi tangerar det enorma Kongo, stort som Norra Europa. Mitt Kongo som jag är så fascinerad över och där det just nu verkar råda någon slags vapenvila för stunden.

 

Vad händer under mig? Människor föds, dör, älskar, hatar, slåss, äter, jobbar, sover, kämpar. Jag svishar förbi. Passerar dem i en hastighet som är svår att greppa. Förmodligen lutar jag pannan mot det lilla fönstret och fantiserar. Jag är rätt bra på det. Skapa mig inre bilder.

 

Så hav tröst med mig. Tålamod. Jag hoppas det finns uppkoppling på hotellet så jag kan blogga. I Keep you posted. För det är delvis för er skull jag gör den här resan.

 

ARLANDA-DUBAI-UGANDA

 

Jag har packat. Och ätit en sen frukost. Sagt hej då till de andra två. Och duschat med min bästa duschkräm. Och så har jag pratat med Lennox om ebola. Lite. Försiktigt sådär. Och städat hans garderob så Threst ska hitta den här veckan. Så typiskt mammigt. Som om han inte skulle ha koll annars. Och tjatat om frukt till skolan och varma jackan. Och vikten av att lägga sig i tid förstås. Och att de kan skypa eller köra viber. Sent. Att jag sitter uppe och bloggar hela nätterna som vanligt förmodligen. Och nu kommer snart min taxi till Arlanda. Jag har åtta timmars flight drygt framför mig.

 

Jag flyger med Emirates. Det är världens mest prisade flygbolag med all hight tech man kan tänka sig. Nya filmer, spel, musik, fullständig service, all inclusive förstås. Men jag tänker sova.  Har sömn to catch up, minst sagt.

 

Nästa gång vi hörs blir det i Uganda. I myllret i Kampala. Varmt, bilar, motorcyklar, en och annan get. Gatulivet i Afrika är en…. upplevelse. Intryck, så diametralt skilt från vår strukturerade och organiserade tillvaro. Glöm inte att följa hela historien på vimmelmammans instagram för tätare uppdateringar och andra bilder.

 

Hej på en stund. Och var rädda om er.

”FRIDAY ON MY MIND”

 

Vi har avverkat Göteborg. Sovit som en kratta på Elite Plaza. Grymma täcken men puben utanför höll mig vaken länge. Halva natten. Hittade ingenting att läsa. Hade myror i kroppen. Tankar som Eiffeltornet.  Jag älskar att bo på hotel annars. Det har blivit många genom åren. Det vackraste på Kho Samui, det sunkigaste på Ios, Gekland. Jag tar alltid båda täckena om jag är ensam. Eller ringer efter ett extra. Och vaknar sjöblöt av svett.

 

Söndag avfärd till Uganda med stopp i Dubai en natt på flyghotell. Sedan landar vi måndag eftermiddag och besöker Tigers Club och är med när barnen får mat samt spelar fotboll. Onsdag vidare till Johannesburg och projektet Give a child a family. Det blir väldigt intensivt. Vi möter upp Andreas Lundstedt och Doreen Månsson i Sydafrika. Vädret runt 23 grader. Måste växla pengar och köpa myggnät. Har ingen malariaprofylax. Gamblar. Men har duktigt druckit Dukoral, dock några dagar för sent. Jag är inte där mentalt. Har haft  plattan i mattan rätt länge nu. Afrika känns väldigt avlägset men vet att jag kommer fokusera på det jag har framför mig så snart planet taxar ut från Arlanda och sätter nosen söderut. En svart sjal, en bra bok och en insomningstablett. Sedan hoppas jag på att döda sex timmar.

 

Och så kommer min mamma och Lennox kusiner samt Steve och Kicki ikväll. Men i morgon. Då ska jag andas. Och packa. Och pussas. Åtta dagar borta från Skrutt. Men har fler bottnar än mammarollen.

 

USHER = LOTTA

 

 

Throwback thursday. Bild tagen 2010. På en båt tror jag. Funderar på varför jag är så glad. Var inte speciellt glad där under ett par år. Men blir glad av den här bilden bara. Just nu är jag ju i Göteborg  när du läser detta.  Och så har ska jag gå på på Usher i Globen samt Stephen Simmonds julshow på Cafét längre fram i höst. Det gör mig också glad.

 

Jag har hängt omkring i den här mjuka skinnjackan ett tag nu från Frontrowliving. Fantastisk. Den har trikåinfällningar  längst ärmen  och är därmed följsam och mjuk samt draperad framtill och kortare bak. Är svag för skinnjackor. Känner mig trygg i dem. Men just i detta nu bär jag klänning. Och håller krampaktigt i mina manuskort.

 

 

annonser