TILL HELVETET-OCH TILLBAKA

 

Foto: Toby Selander

Det är kolsvart ute när vi öppnar bildörrarna och befinner oss på en smal gata, downtown i Kampala, Uganda.  Klockan är drygt 23. Det har regnat häftigt. Det är blött och lerigt och i de svaga ljuspunkterna blänker vattenpölarna röda från Afrikas jord. Framför mig, längst kanten ligger det vita och grå plasthöljen. De ser ut som liksäckar. Eller kokonger. Ihopdragna runt huvud och fötter. Det är gatubarn i varierande åldrar. De rullar in sig för att få skydd och värme. Lyfter på huvudena när vi kommer. Jag och Läkarmissionens lokala samarbetspartner här, Retrak går närmare. Några av dem har inte lyckats hitta något att dra över sig. De ligger i fosterställningen på pappkartonger. Har kört ner händerna i fickorna på kläder som är så trasiga och smutsiga att det är omöjligt att kunna se ursprungsfärgen.

 

 

Jag sätter mig hos Ivan. Han ser så liten ut, Har en stor täckjacka som är stel av smuts. Under ser jag hans magra bröstkort. Han har ingenting mer på sig förutom ett par shorts. Huden är torr som pergament, läpparna likaså. Retrak jobbar med uppsökande verksamhet. Erbjuder barnen en väg ut. De är välkomna i bilen redan i kväll. De som varit kortast tid på gatan är lättast att motivera.

 

 

Ivan, 13.

Det värsta är polisen, när de kommer och låser in oss, berättar han för tolken. Han är trött. Ser mig inte i ögonen. Pratar väldigt lågt och tyst. Naglarna  svarta.

 

Ibland får vi rester från restaurangen, ibland går vi till ett shelter för att få hjälp om man är sjuk eller måste tvätta sig. Det värsta är polisen som kommer och låser in oss ibland.

 


Jag försöker sätta mig närmare. Samtidigt är det viktigt att vara påpasslig. Alla mina smycken, mobil och kamera har jag lämnat hemma. Vi är på minerad mark och skulle aldrig kunna vara här utan Retrak som på nätterna söker upp barn mellan 7-17 för att få dem att gå med i Tigers club, för att senare komma till Halfway Home och resan mot ett liv utanför gatan. Här återförenas barnen med föräldrarna. Om de lever. Eller vill ha dem tillbaka. Vilket inte är helt ovanligt.

 

 

Det ligger cirka 10-12 barn här i varierande skick och åldrar.  Vi åker vidare. Till ett annat område. Här är de höga och påverkade på lim som de krampaktigt håller i små flaskor. Och mindre än Lennox. Några av dem kan knappt stå ordentligt.  Några haltar. Är skadade. En barn har ett djupt jack i kinden. Han har blivit knivskuren.Det är blött och kallt. De flockas runt oss. Inga skor, Trampar i det kalla vattnet. Det är mörkt och en pojke hackar tänder. Fryser. En annan, liten sticker in handen i min. Ler med sitt lilla ansikte . Jag kramar hans axel. Känner genom den på tok för stora jackan att han är helt utmärglad.

 

 

De drar omkring här bland vuxna hemlösa, droger och prostitution. Ett liv som är så svårt att det inte går att föreställa sig. De är i dåligt skick. Framför allt väldigt, väldigt smutsiga och har trasiga kläder. Den minsta runt 10. Och uppåt. Och så den här lilla som är helt redlös av flaskan med lim han har i handen. Till och med knogarna är svarta av smuts. Han kan inte riktigt fokusera. Svajar av och an. Sluddrar när han pratar. Barfota i lervällingen. Och han når mig knappt upp till midjan.

Andrew, 12.

Min pappa blev sjuk i magen och dog och mamma dog i en trafikolycka. Jag vet inte hur länge jag varit på gatan. Min faster slog mig så jag kunde inte vara där.

Har du några syskon?

Det vet jag inte.

 

De här barnen lämnar hemmet av flera faktorer. Att det är våld i hemmet är alltid en anledning att ett barn inte stannar. Fattigdom. Ingen möjlighet att gå i skolan, En eller båda föräldrarna har dött. Känslomässig misshandel. Ingen mat hemma. En familj i söndring. Tvingad att arbeta.  Trafficking. Det är några, eller alla kriterier som gör att ett barn väljer gatan.

 

 

Elvis, chef för den uppsökande verksamheten på Retrak.

Vi jobbar med barn mellan 7 och 17. Försöker hitta dem som är nya, sjuka eller väldigt unga. Erbjuder dem en lösning men kan aldrig tvinga dem att komma till Tigers Club. Det bygger på förtroende hos barnet. De måste själva komma. Vi finns här och visar oss bland dem både dag och nattetid.


Hem till hotellet. Gråt redan i korridoren. Fulgråt. Den som inte går att stoppa. Maktlösheten som river. Den vidriga känslan av total otillräcklighet. Hur är det möjligt att överleva som barn under dessa förhållanden? Men i morgon ska vi se det bra. Det ljusa. Det som hjälper. För det finns ett ljus i det mörka och det stavas engagemang, tillit och långsiktighet.

 

 

 

KAMPALA

Vi anländer till Entebbe i Uganda.  Vid passkontrollen är det också ebolakoll. Att man är frisk. Vi får ta febern. Allihop. De bär handskar, munskydd och platshandskar. Det känns obehagligt förstås. Som in en skräckfilm men ändå betryggande. Det är fuktigt. Varmt men molnigt. Regnperioden är utan tvekan här.

 

 

 

Henrik från Läkarmissonen har full packning. Det har även Carina Nunstedt från Books & Dreams  med sonen Wilmer som samlat ihop fotbollar och fotbollskläder från Djurgården som ska delas ut till barnen i  ”Tigers Club”.

 

 

 

Och jag reser lätt. Bara det allra nödvändigaste i ryggan samt en resväska förstås. Vi är även på ett lyxgt shoppingmål inne i Kampala. Enorma kontraster. Bara 200 meter härifrån lever människor i djup fattigdom. Så typisk för Afrika och framför allt för de länder som är i stark utveckling. De här stora skillnaderna.

 

Jag sitter på mitt rum och klockan 22 ska vi ut för uppsökande verksamhet för att hitta gatubarn och försöka få dem att gå med i ”Tigers Club”. Vi har beväpnade vakter med oss eftersom vi rör oss i slummen nattetid. Så mellan 22-03 kommer vi att vara ute på fält. Nu är det dags att ringa Lennox och säga godnatt. Utanför hotellet ligger en starkt trafikerad väg. Mitt emot ett enormt glasskomplex, Skillnaderna som sagt.

 

 

”KEEP YOU POSTED”

 

Det här är ett tidsinställt inlägg. Jag har förmodligen kommit fram till Uganda efter att ha sovit en natt på flyghotell i Dubai och mår bra. Hoppas jag. Ser att era kommentarer tenderar att bli väldigt hätska. Det blir ofta så snart jag ska resa. Någon utgick från att Läkarmissionen betalar min taxi. Och nej. Den betalar jag själv. Och det är väldigt mycket värt för dem att låta två kändisar och jag sprida, det vill säga twittra, blogga, instagrama, facebooka om den här resan. Tillsammans har jag, Andreas Lundstedt och Doreen Månsson många många tusen följare på våra sociala plattformar som kommer se vår resa och vilja engagera sig. Det är ju fan att jag inte kan besöka Emma Kock och hennes skitungar. Men det är en dags resa på dåliga vägar till Kabale härifrån. Och vi stannar bara två dagar i Kampala men fullspäckat schema. Jag har hunnit fundera en del i luften. Dels på länderna under mig. Städerna vi passerat. Jag ser dem genom flygplansfönstret. Hur de små svaga ljuspunkterna som ska likna en stad sakta försvinner. Sedan blir det svart. Kolsvart under mig länge. Ibland några svaga ljuspunkter. Electricitet. Nja. Det är inte en självklarhet i stora delar av världen. Egypten, Sudan, Etiopien. Svish.  Vi tangerar det enorma Kongo, stort som Norra Europa. Mitt Kongo som jag är så fascinerad över och där det just nu verkar råda någon slags vapenvila för stunden.

 

Vad händer under mig? Människor föds, dör, älskar, hatar, slåss, äter, jobbar, sover, kämpar. Jag svishar förbi. Passerar dem i en hastighet som är svår att greppa. Förmodligen lutar jag pannan mot det lilla fönstret och fantiserar. Jag är rätt bra på det. Skapa mig inre bilder.

 

Så hav tröst med mig. Tålamod. Jag hoppas det finns uppkoppling på hotellet så jag kan blogga. I Keep you posted. För det är delvis för er skull jag gör den här resan.

 

ARLANDA-DUBAI-UGANDA

 

Jag har packat. Och ätit en sen frukost. Sagt hej då till de andra två. Och duschat med min bästa duschkräm. Och så har jag pratat med Lennox om ebola. Lite. Försiktigt sådär. Och städat hans garderob så Threst ska hitta den här veckan. Så typiskt mammigt. Som om han inte skulle ha koll annars. Och tjatat om frukt till skolan och varma jackan. Och vikten av att lägga sig i tid förstås. Och att de kan skypa eller köra viber. Sent. Att jag sitter uppe och bloggar hela nätterna som vanligt förmodligen. Och nu kommer snart min taxi till Arlanda. Jag har åtta timmars flight drygt framför mig.

 

Jag flyger med Emirates. Det är världens mest prisade flygbolag med all hight tech man kan tänka sig. Nya filmer, spel, musik, fullständig service, all inclusive förstås. Men jag tänker sova.  Har sömn to catch up, minst sagt.

 

Nästa gång vi hörs blir det i Uganda. I myllret i Kampala. Varmt, bilar, motorcyklar, en och annan get. Gatulivet i Afrika är en…. upplevelse. Intryck, så diametralt skilt från vår strukturerade och organiserade tillvaro. Glöm inte att följa hela historien på vimmelmammans instagram för tätare uppdateringar och andra bilder.

 

Hej på en stund. Och var rädda om er.

”FRIDAY ON MY MIND”

 

Vi har avverkat Göteborg. Sovit som en kratta på Elite Plaza. Grymma täcken men puben utanför höll mig vaken länge. Halva natten. Hittade ingenting att läsa. Hade myror i kroppen. Tankar som Eiffeltornet.  Jag älskar att bo på hotel annars. Det har blivit många genom åren. Det vackraste på Kho Samui, det sunkigaste på Ios, Gekland. Jag tar alltid båda täckena om jag är ensam. Eller ringer efter ett extra. Och vaknar sjöblöt av svett.

 

Söndag avfärd till Uganda med stopp i Dubai en natt på flyghotell. Sedan landar vi måndag eftermiddag och besöker Tigers Club och är med när barnen får mat samt spelar fotboll. Onsdag vidare till Johannesburg och projektet Give a child a family. Det blir väldigt intensivt. Vi möter upp Andreas Lundstedt och Doreen Månsson i Sydafrika. Vädret runt 23 grader. Måste växla pengar och köpa myggnät. Har ingen malariaprofylax. Gamblar. Men har duktigt druckit Dukoral, dock några dagar för sent. Jag är inte där mentalt. Har haft  plattan i mattan rätt länge nu. Afrika känns väldigt avlägset men vet att jag kommer fokusera på det jag har framför mig så snart planet taxar ut från Arlanda och sätter nosen söderut. En svart sjal, en bra bok och en insomningstablett. Sedan hoppas jag på att döda sex timmar.

 

Och så kommer min mamma och Lennox kusiner samt Steve och Kicki ikväll. Men i morgon. Då ska jag andas. Och packa. Och pussas. Åtta dagar borta från Skrutt. Men har fler bottnar än mammarollen.

 

annonser