Gustav med sin lillebror

Det kom ett mail........

Eftersom vi sett att du skrivit om Gustav tidigare ville vi göra dig uppmärksam på det här.......

Mvh,
Blogemup.se


Tv-spelshjälp

Spel som välgörare <http://www.blogemup.se/?p=5582>
Blogemup.se drar igång Tv-spelshjälp-kampanjen, som går ut på att skicka tv-spel, konsoler, handkontroller – allt ni kan tänka er i spelväg – till barn och vuxna på CAST-avdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset. Hjälp oss hjälpa dom!

I verkliga livet finns inga sparpunkter, inga extraliv. Ibland blir det smärtsamt tydligt.
Gustav är 12 år gammal och svårt sjuk i cancer. För ganska precis ett år sedan fick han och hans föräldrar reda på att han hade lymfom, lymfkörtelcancer. Han tillbringade sedan nästan fem hela månader på sjukhus innan han flyttas från Umeå till CAST-avdelningen (Centrum för Allogen Stamcellstransplantation) på Karolinska Universitetssjukhuset, i Huddinge, för benmärgstransplantation. Tiden efter transplantationen blev enormt jobbig.

I höstas startade Gustavs mamma Anna en insamling <http://www.barncancerfonden.se/4711>  för att göra livet på CAST lite lättare.

På barn 3 i Umeå var det lyxigt med datorer kopplade till platta tv-apparater på varje rum som gjorde den trista tiden på sjukhus lite, lite lättare.
På CAST där man transplanteras är det fult och trist och tv:n är gammal och dålig. Det vore fint om Barncancerfonden kunde avsätta lite pengar även till CAST för att göra tiden där lite roligare. Lämna ett bidrag till nya tv-apparater, datorer och Wii- fit till CAST på Karolinska i Huddinge.
53 procent av alla barntransplantationer i Sverige görs på Cast.

När insamlingen nått sitt mål, 100 000 kronor, visade det sig att Barncancerfonden inte kan vika insamlade pengar åt så specifika mål. De nu närmare 145 000 kronorna som samlats in går istället till forskning. Även om en så pass stor summa säkerligen gör skillnad, tycker vi på Blog 'Em Up att ursprungstanken – som ju garanterat ger en mer direkt effekt – är för bra för att ge upp. Vi vill dela med oss till de barn, och vuxna, som tillbringar så ofattbart tuff tid på CAST. Och vi vill göra det med Tv-spel.

Vi uppmanar därför alla våra läsare att skicka spel, konsoler, handkontroller – allt ni kan tänka er i Tv-spelsväg – till CAST i Huddinge. Märk paketet ”Tv-spelshjälp”.

Sprid ordet och dela med er av glädje till människor som verkligen behöver det.

Tack!

Skicka era gåvor till:
Britt-Marie Svahn
Verksamhetschef
CAST B 87
Karolinska Universitets Sjukhuset/Huddinge
141 86 Stockholm

Märk paketet "Tv-spelshjälp"

Här <http://lifeofgurrag.blogspot.com/>  bloggar Gustav om sitt liv, och här <http://annasanatomi.blogspot.com/>  kan man följa mamma Annas blogg.

Hör gärna av er och berätta vad ni skänker, vi gör löpande uppdateringar i blogginlägget.

Vårt bygge är igång. Vi bygger ut, stort kök och två sovrum. Detta är utsikten från vardagsrummet, ut i det nya köket. Threst sliter som en häst. I natt vaknade han  av fruktansvärda kramper i låren efter att ha balanserat uppe på taket i flera timmar. Jag fick strecha åt honom men det funkade inte. Han var tvungen att ställa sig upp. Då höll han på att svimma! Jag fick ta emot honom och lägga honom på mage. Tänk dig en två meter lång, naken Threst  som är helt borta. Herregud! Vilket drama.

Vi hoppas bli klara till maj. Det finns något livsbejakande i att planera för framtiden. Att peka finger åt "skitsjukdomen" och fortsätta göra det vi måste. Nämligen leva.



När jag och Lennox är borta två veckor kommer han att jobba dygnet runt. Jag vet det.  När vi kommer hem i mars kommer bygget att ha kommit långt. Sedan att han kommer ner till Thailand och somnar överallt, det får vi ta. Idag är det onsdag och simträning för Lennox på schemat. Efter vår månad i sol och vatten kommer han kanske lära sig simma. Inte lika lätt i en kall bassäng.


Jag har lånat en resväska av Jonas på jobbet. Tog med den hem på T-banan igår

Vi pratar mycket om resan hemma. Så fort Lennox ser bilder från Thaiti på tv tror han att det är Thailand.

"Mamma, är det där Thailand?"

Eftersom Lennox otippat följde med en dagiskompis hem igår fick jag några timmar för mig själv. Jag satte i mig en enorm tallrik flygande jacob med jordnötter, sedan bastade jag med kläderna på eftersom jag höll på att frysa ihjäl trots att vi har det varmt hemma. Sedan var det dags att hämta en ilsken unge som INTE ville följa med hem.

Fotograf Fredrik jobbar med Charlie i baby-björnen
Foto. Malin Bondeson

När jag ser den här bilden på fotograf Fredrik Hessman och sonen Charlie inser man att världen förändras. Sedan jag började jobba på SE&HÖR har mycket vatten runnit under broarna (säger man så?) Vårt lilla pressgäng höll ihop och har många sköna fester att titta tillbaka på. Resor vi gjort och händelser som svetsat oss samman.

En efter en började bilda familj. Jag och Hasse Shimoda sent. Det skiljer nästan exakt ett år mellan Lennox och Vanessa. Nu har alltså Fredrik sällat sig till skaran och Mia Roswall fick sonen Lukas i somras och  Emelie har Eddie. Chstistina Psarris och jag var gravida samtidigt så nu finns en liten Leo.

Jag minns när vi stod aningens trötta efter lördagens bravader och gjorde barnbio-premiärer (De är oftast på söndagar) Nu är vi där själva med våra barn. Vad vill jag säga med detta inlägg. Tja, ingenting förutom att liten blir stor och att axla föräldrarrollen är en utmaning som iallafall jag inte var reda att anta förrän sent i livet.

Det är måndag och inte vilken måndag som helst. En måndag utan att gråta i bilen eller få ångestattacker när jag tänker på framtiden. Mitt goda besked gör mig ännu inte på den säkra sidan. Det handlar om att vara spridningsfri i åtminstone två år till innan jag kan andas ut någotsånär men just nu tänker jag bara fokusera på det goda.


Lennox får prova ut den peruk som aldrig behövdes utan nu ligger i garderoben.


Jag vill bara påminna er om uppföjningen till TV-serien "Himlen kan vänta" ikväll 20:00, SVT 1. En serie program som handlar om unga människor med en cancerdiagnos. Om att leva livet helt enkelt. Ikväll är det uppföljning om vad som hänt. Och med anledning av detta vill jag även ber er läsa Georges synnerligen utmärkta inlägg som handlar om att gå vidare (George medverkar även i programmet) Klicka här för Georges inlägg.

Några av er undrar hur det är med J. Vi träffades ju genom bloggen och har några gemmensamma nämnare som cancer och småbarn. J mår under omständigheterna bra. Hon går på cellgiftbehandling. Tumören står still och hon kämpar på. Att man blir tårögd av lycka när hon sms:ar att hon åker skridskor med sin femåring kanske ni förstår. Igår var det bollträning och då sågs vi. J skulle jag vilja stoppa ner i min ficka och ta med till Thailand som så många av er andra som behöver det.

Imorgon väntar intervju för tidningen Må Bra. Sedan planera inför resan på söndag. Jag oroar mig lite över bytet i Bangkok och det känns alleles underbart skönt att få oroa sig över något så trivialt och larvigt för en gångs skull.

Nedan följer video från lördagens skridsko efter Boulevardteatern.

Rusigheten känslomässigt är inte över. På vägen hem, efter det där fantastiska samtalet, mötte jag mina medmänniskor på ett annat sätt. Den där osynliga glasväggen har börjat krackelera. Kanske kommer den att rasa helt och jag kan åter befinna mig hos er andra.


Champagne och sushi på schemat. Massa sms i mobilen. Threst bror Iloas är här från L.A. Till och med Tjockkatten ser smalare ut. Iloas frågar mig hur det känns och jag bara ler från öra till öra.


Min son älskar sushi (annars vore han inte min son)



Iloas och jag.

Lennox är uppe ocxh frågvis som vanligt. Att han har en enormt tur som barn vet han inte om. Hans mammas chanser att se honom växa upp har ökat något. Det är svårt att förklara det för någon som inte själv är anhörig eller drabbad. Vad dessa besked egentligen innefattar. De rymmer så mycket. De kan ta ifrån dig livet på några minuter eller ge dig en strimma hopp.

Som vanligt blir jag mentalt trött av den här känslomässig berg&dalbanan. Det kostar på psyket att kastas mellan hopp och förtvivlan. Axlarna är stela och det känns som om jag varit uppe flera dygn i sträck. Trots att vi alla tre (Lennox får jag i säng vid 21) försöker hålla oss uppe och njuta över att "skitsjukdomen" fortfarande är i regress somnar grabbarna Grus i soffan.




Iloas somnar........




Och sedan Threst

.............Men det gör ingenting. Det är en ynnest att få vara själv, i sig själv. Det är alltid så mycket larm, ljud och saker som ska göras, hämtas, fixas. Att bara få sitta själv i en soffa i mitt hus med två snarkande män är inte fy skam det heller. Speciellt inte med ett cancerfritt mellangärde.





Sedan vill jag bara tacka er. Som vanligt är ni underbara med er glädje och det tål att sägas igen. Ni betyder mycket för mig. Tack!

Foto: Maria Östlin

Dr Bengan ringer. Handen är svettig runt mobilen och mina arbetskollegor omkring mig fortsätter gaffla om helgens bravader. Ut, ut i konferensrummet.

"Hej, det är är Bengt xxxxxx. Vi hade ju en tefefontid idag"
"Hej Bengt, jo, ursäkta att jag är en sådan strulmaja. Först vill jag röntgas och ha besked innan jag åker. Nu vill jag inte veta förrän jag kommer hem"

"Jo, du vill veta"
"Nähä, det vill jag inte!"
"Jo, det vill du. Allt är jättebra. Finns ingen spridning någonstans. Ingenting i levern, din lilla "prick" där är fortfarande borta och och ingenting i lungorna heller."

"Så allt är bra? Det finns ingen spridning någonstans?"

"Nej, nu väntar vi ett halvår tills nästa kontroll"

Jag är iskall om fingrarna.- Återigen får jag den där märkliga "utanför kroppen-känslan. Jag förstår inte men för första gången sedan jag blev sjuk ser jag en liten, liten strimma hopp om att jag kanske kommer att överleva. Jag ska dricka så mycket champagne så det sprutar ur öronen ikväll! Jag har helt ärligt inte varit så lycklig över något i hela mitt liv! Just nu är jag cancerfri!!!!! Jag kan åka på min semester och njuta som vilken mamma som helst. Det finns en Gud trots allt!!!!!!!!

Under cellgiftsbehandling.
Foto. Malin Bondeson

Smal och fin med cancermedin? Ja det är en provocerande rubrik. När jag fick min cellgiftbehandling för ett år sedan gick jag ner i vikt. Alla tyckte jag var så smal och fin. man blir ju det av att ligga på sjukhus och inte röra sig ordentligt. Man tappar snabbt i muskelmassa. Sedan är man ju inte sådär hejdundrande sugen på mat efter att 80 cm tarm plockas bort eller när halva levern reduceras.

När min läkare frågar vad jag väger och om jag har aptit är det med stor glädje jag säger ja! Jag vet att tecken på minskad matlust och viktnedgång inte är så bra i kombination med en cancerdiagnos. Så därför älskar jag att jag numera väger lika mycket, om inte mer, dryga 70 kg till mina 178 cm. Jag äter mycket och skiter faktisk min lilla hängmage eller att flera jeans numera sitter väldigt tajt.  Jag vet att att så länge jag äter och frodas är det sunt tecken.








Igår jobbade jag på premiären av "Grease". Min kollega Johnny försöker alltid se så sexig ut så jag försölte anamma hans pose.
Foto: Malin Bondeson

Dessutom har jag tagit ett beslut. Min läkare Dr Bengan ringer idag vid 13. Jag har bett om det men inte för att få svaret på måndagens röntgen utan för att BE om att INTE få svaret innan jag åker till Thailand. Jag har nu inte längre någon förnimmelse alls av levern och jag vet inte om jag klarar att vara borta och njuta en månad om jag får ett dåligt besked. Därför väntar jag med svaret tills jag kommer hem. Men vill rådgöra med honom vad det kan innebära att vänta med behandling en månad OM det nu skulle vara en spridning. Fegt? Tja men jag är inte mer än människa.

Sent. Klockan är 23.45 men fick en uppmaning på facebook jag inte kunde motstå. Jag kommer att gå dit med Lennox på lördag bestämde jag nu. Kommer du?

VI SPELAR FÖR BARNEN PÅ HAITI

SÅ GÖR PRINSESSOR (4-8 år) Boulevardteatern Lör 6 feb kl 10.30 Götgatan 73 T-bana Skanstull Biljett 100 kr
 08 642 98 00

"Vår skådespelare Aja Rodas fick en idé. Hon spelar i stort sätt dagligen "Så gör prinsessor" för, som hon sa "hundratals friska svenska barn" samtidigt som barnen på Haiti lider i en omfattning som är obegriplig.
Idén var att samla andra barnteatrar och skänka föreställningsintäkterna oavkortat till Rädda Barnens insamling till barnen i på Haiti. Detta var i måndags.

Det blev en oerhört lätt uppgift att samla teatrarna! Alla är med, alla jobbar gratis. Vi har redan ett färdigt program, föreställningarna och tiderna är lagda och projektet fick ett namn idag: "Vi spelar för barnen på Haiti".

Igår var det lite hostigt. Dock inte så hostigt att vi inte kunde gå en kort sväng till Skansen och titta på krokodilerna. Precis som i tisdags var vi ensamma. Bara Lennox, jag, alla djuren och en kväkande regnskog.


Kackerlackor

Det har varit bra att få vara med Lennox i tre dagar. Jag har lyckats upprätthålla min mammaroll som inte är helt okomplicerad när man drabbas av cancer. Vi har myst och bara hängt med varandra. På kvällen satt jag med i ett projektmöte för att kunna förbättra satjen 1177.se. Att kunna påverka ur ett patientperspektiv känns viktigt och alla samlade hade sin egen relation till cancer.

Som vanligt vid sådana tillfällen känner jag mig ibland utanför min egen kropp. Det är så otroligt ledsamt och tråkigt att jag sitter där, precis som för de andra drabbade men samtidigt så viktigt att kunna förändra.  Vi brainstormade. Läkare, redaktörer, författare, journalister, cancerpatienter, sjuksköterskor, anhöriga. Pratade om vikten att skriva om de stora frågorna i samband med cancer. Relationen, att vårda en döende i hemmet, hur berättar man för barnen osv. När jag gick därifrån kände jag mig priviligierad att få delta.

I natt vaknade jag, eller rättare sagt tidigt i morse. Det hade börjar ljusna och en lång stund låg jag och tittade på Lennox fina profil. Hans öppna mun, handen som tilliitsfullt och öppet låg över Thrests axel. Pyjamasbyxorna som har åkt upp på ena benet. Och jag försökte hitta ett slags lugn över att vad som än händer kommer han att få ett bra liv. Och jag spände varje muskel i min kropp, med början från tårna till käkmusklerna för att känna att jag inte hade ont någonstans. Att jag har ett jobb jag ska gå till, en längtad resa, en fin familj och underbara vänner. Sedan att jag drog livets nitlott kändes just där och då sekundärt.


Vi har åkt mycket bil de senaste dagarna. Djurgården två gånger.





Idag är det Världscancerdagen. På lunchen, nu om en halvtimme, siiter jag i en debattpanel med bland annat Mef Nilbert, Amelia Adamo och Alexandra Charles och pratar om vikten av prevention, att förebygga och informera.

Jag hittar  mina eftersökta namnband till Lennox på fina butiken Svenska Barnrum i Kärrtorp. De finns även på nätet. Jag får presenter i form av ritbok, pennor och tatueringar och en liten söt barbamamma i form av en sjuksköterska till mig. Allt av bloggläsaren som äger butiken! Lennox  är och lyrisk och vi vill bara säga tack, tack, tack!








Annars är det hostigt. Tur att det är planeringsdagar på dagis. Att hostandet prickas in rätt. Men energibollen är frisk för övrigt. Hoppar och skuttar som en kalv på grönbete och är inte alls påverkad av hostan. Vi åker till Skansen för att titta på krokodilerna och kanske , kanske klappa spindlar men när vi frysande står utanför grindarna ser vi att det stänger 15. Då åker vi en sväng till Auaria där vi aldrig varit förr. Lennox är skitsur rent ut sagt eftersom jag peppat för spindelklappning men tinar upp när jag berättar om hajar istället.




Vi är nästan ensamma och det är alldeles fuktigt därinne. Fiskar och spindlar, Lennox tycker det är jättespännade och trots att jag har huvudvärk (Jag har ALDRIG ont i huvudet annars) som stressar mig lite så lyckats jag ändå skjuta tankat på hjärnmetastaser åt sidan (har jag sagt att jag är dramatisk?)



Thrests bror Iloas frågade mig i förrgår om jag inte tänker på cancern  dagar i sträck. Jag tittade på honom och svarar

"Iloas, en bra dag kanske jag tänker på det bara 50 gånger istället 2250 gånger". Det är precis så jag skulle vilja förklara det"


Det fanns gott om haj.

I morgon tror jag att jag håller Lennox hemma. Inte schysst att låta honom gå till dagis, springa och vara ute. Vi kanske kan baka scones, måla, sjunga, leka. Ha, ha, vilken illusion. Idag har vi rykt ihop flera gånger och jag har varit på gränsen till sammanbrott över alla omständliga saker. Dessutom har den här huvudvärken inte gjort det lättare.

Jag har glömt lägga ut lite bilder från mitt besök på TV4 förra veckan


Efter sändning



Kontrollrummet på "Efter 10"


Gurra med danspartnern skulle in efter mig.

Eftersom Lennox är ledig från dagis i två dagar blir det svårare att blogga. Ber om ursäkt för mitt dröjsmål.

Igår beger jag mig till datortomografin. Det är en rätt fin dag att röntga sig på. Solen har kämpat sig fram och när jag svänger ner i parkeringshuset under Huddinge är dess strålar det sista jag ser. Jag är lite sen sen men  har tur att min favorit röntgen sjuksköterska jobbar.



Det är som vanligt med blandade känslor jag kommer hit. Själva röntgen är inte så farlig även om det slungar en tillbaka i cancerhålet med en rasande fart. Det är svaret på röntgen, några veckor senare, som är våndan. Men man hinner tänka en del lär man sitter där och dricker sin liter vatten. Tankar som, "om allt vore annorlunda" eller "De MÅSTE ha tagit fel på person"

Det sitter en ung man framför mig. Han har portfölj och vattenkammat hår. Jag undrar vad han ska röntga. "Efter 10" går på TV där ett par som förlorat tre av sina fyra barn i en mystisk hjärnsjukdom pågår. Med ens skäms jag lite över mitt gnäll. Det kan alltid vara värre.

Sedan tar jag mig till Dr Bengan och avdelningen för övre bukkirurgi. Jag ska be om en telefontid och det vet ju varenda partient eller anhörig att det är lättare att få tag på sin läkare än hitta glass i Sahara. Jag får en telefontid på fredag lunch. Den här gången röntgade man mage, lever, lunga. Han är smart, den där Dr Bengan. Lika bra att stilla oron hos den där toktanten Gray och det har han fullt rätt i. Den här gången valde jag att göra allt med huvudet högt. Inte tänka så mycket utan låtsats att jag röntgar mig för något helt ofarligt. Ibland funkar det.

Hemma väntar Lennox. Vi ska åka pulka. Livet har sina enorma kontraster, på gott och ont.
 
Någon av er bloggläsare bad mig länka till bloggen om cancersjuka Gustav. Efter att ha varit inne och läst kan jag naturligtvis inte göra annat. Ser att det finns en insamling där. I morgon kväll sitter jag i debattpanel för Väldscancerdagen för att bekämpa den här fruktansvärda sjukdomen. Men än så länge tänker vi på Gustav, Anna, och många fler därute som behöver vårt stöd.

Foto: Malin Bondeson. Shatilla och jag


Jag är på ELLE galan. Shatilla ska få sova en hel natt på åtta månader (hon har bebis hemma) och ska sova på hotell. Hon är nästan mer laddad för det än själva galan. Det bjuds på fantastisk mat och underbara drinkar. Eftersom Lennox inte är hemma betyder det att jag inte behöver gå upp tidigt och. Alltså kan jag stanna länge. Threst skickar ett sms att han är på East. Shatilla och jag är på Riche. Vi går till East. Där får jag ett sms att han gått till Riche.

Jag är hemma vid 03. En stund efter min man. Jag sov till 17:10 igår. 17: måste vara något slags rekord, även för mig som älskar att sova. Idag har jag jobbat på barnfilmen "Grodan&Prinsessan. I morgon bitti står röntgen av buk, lever och thorax på schemat 10:00

Dagis är stängt måndag och tisdag. Funderar på Junibacken och simning.


Musse, som blev Bäst klädda man med en kompis.
Foto: Malin Bondeson


Nu är klockan snart halv fem och mamma och pappa kommer med Lennox. Jag sitter på jobbet men ska hem och träffa lillskrutten nu.

Ni minns väl Anna Pettersson? Anna blev 36 år gammal innan hon lämnade sina små flickor Elin och Agnes och sin man Andreas i juni. Anna och jag hade kontakt med varandra via mail några veckor innan hon dog. Hon frågade mig bland annat hur ont man egentligen skulle ha efter en operation.

Efter att Anna dog har jag och Andreas hörts av ibland. Jag har velat veta hur barnen mår, han har stöttat mig så gott det går i min oro. Igår fick jag ett fantastisk fint mail från Andreas. Sådan lycka mitt i allt elände. Jag bad om att få lägga ut det på bloggen eftersom jag vet att många av er följde Annas kamp på hennes blogg.

Tack Andeas för att du låter alla min läsare ta del av din privata sfär och för att du, som jag, vet hur mycket det betyder för andra anhöriga att läsa din historia!

Mail från Andreas.....

Hej Lotta.

Jag har hängt med och sett och hört din oro om framtiden, den är väldigt påtaglig och jag vet inte om det här är till någon hjälp men jag ville bara ge dig en glimt av det som har varit "efter" för oss.



När Anna gick bort så var det det värsta som kan hända en familj och makar. Vi älskade varandra och barnen. Vi hade en framtid, vi hade planer, vi hade saker att göra och ställen att se innan vi dog. Nu blev det inte så. Efter att hon hade gått bort så var jag rädd för att göra fel, för barnen, för mig, för annas minnen. Jag blev en sorts vårdare av andra efterlevare som behövde hjälp med allt möjligt och även en annan sorts man. Jag insåg att jag inte skulle kunna arbeta på det sätt som jag gjort förut så jag vidareutbildade mig så jag kan hämta och lämna barnen. Det var väldigt många som har varit oroliga för mig och barnen, samtidigt som det har varit precis lika många som har ställt upp och hjälpt till med allt möjligt.


Mitt i allt detta så träffade  jag Alexandra som jag fick känslor för, kände att jag fick stöd från, som älskade mig och stod, och står bredvid mig mitt i allt det här.
Hon hade väldigt många frågor, hon undrade om det här verkligen var rätt för mig, om barnen var ok mm mm och allt kändes fantastiskt. Då började jag istället att må dåligt över att jag var rädd för att förlora henne, inte till någon annan utan för att jag var rädd för att hon skulle dö knall och fall. Det gick så långt att jag till och med tänkte jaga iväg henne, typ bete mig dumt så att hon skulle lämna oss så att hon kunde hitta en man utan mitt bagage men hon såg vad jag gjorde och vi har väldigt lätt för att prata så jag berättade efter mycket om och men vad min plan var.

Hon älskar mig för den jag är precis som anna gjorde, hon står med mig och tar hand om barnen och jag tror henne när hon säger att hon skulle inte vilja att det
var på nåt annat sätt. Hon förstod min rädsla och har gjort så att jag vågar älska igen. Barnen älskar henne och hon älskar dom, Hon ser efter dom och jag står väldigt många gånger och bara ser på med ett ömt hjärta hur lycklig jag är som har fått en andra chans och har träffat en sån som många män bara kan drömma om. Vår familj består av Mig, Agnes, Elin, Alexandra och Anna.

Hon kommer aldrig att bli glömd och hon finns alltid med på ett hörn, men hon kan inte vara här helt enkelt. Hon har annat att göra och det känns som om hon har funnit lite ro nu när allt fungerar igen. Alexandra har flyttat in, barnen busar med oss, elin fyller sju idag så alexandra gör en tårta till henne precis som en mamma ska göra. Elin(den äldsta) frågade Alexandra om hon fick kalla henne för mamma?

Alexandra frågade henne varför hon ville göra det? "jo, du har ju flyttat in här.".. "Jo, men det gör inte mig till er mamma" sa hon då, "det skall vara nåt som känns bra för dig och nåt som du tycker att jag kan vara för dig". "Jamen då kommer jag att kalla dig mamma, för jag älskar dig precis som jag gör med mamma Anna.".....Då får du gärna kalla mig för mamma :)  

Att höra den konversationen mellan dem två gjorde att jag grät och fick en klump i bröstet för Jag har hela tiden varit orolig för mina barn eftersom att allt jag gör är för tre.


Nåväl, jag skickar med lite bilder så hörs vi av. ta hand om familjen
och dig själv.

Kram
Andreas (musikfrökens ex) :)

Någon ville att jag skulle lägga upp klippet från programmet "efter 10"
Done!

Klockan 10 kan du se mig på TV4:s "efter 10"



...........Då kan du lyssna






..........Eller titta

Nu sängen!