Njut det nya året....
På bilden. Här fotar vi nyårsupé med årets "Bonde söker fru"
Idag är det nyårsafton och det väcker en massa känslor. Nytt år. Nystart på allt. Nya löften och chans till förändring. Jag har några löften jag tänker jobba hårt på men de tänker jag faktisk inte avslöja för er. Något måste man ha för sig själv. Man kan dö på många olika sätt men det finns bara ett sätt att leva livet på och det måste jag göra. Bland annat.
För några veckor sedan fotograferade vi "Bonde söker fru" gänget på Grand i Saltsjö baden. Jag hade precis fått min cellgiftsflaska och mådde inte alls bra. Frös, mådde illa och var allmänt låg men ändå alltid kul med dessa jobb vi gör. Vi brukar fota dem i nyårskläder (som jag valt ut) till SE&HÖR.
Idag ska Threst laga nyårsmaten hemma. Vi blir ca 10 personer och kommer att vara i Bromma så vi får forsla maten dit. Ska bli kul och jag är bara så glad att jag får cellgifter på fredag så jag kan njuta av nyårsafton utan att må alltför dåligt. Och denna gång blir sista innan det är dags igen någongång i mars. Hur ska jag fira tycker ni? Och ett riktigt gott nytt år till er alla. Lova mig att hålla ett löfte. Att vara tacksamma för varje dag ni är friska!
Och tack Malin Longborn för det fina julkortet från dig. Det var jättevackert!
Gino, Fjugesta och balans.....
På videoon. Threst gör 80-tals efterätten Gino.
Nu mår jag bra igen och är mer i balans. Jag blev lite rädd när jag mådde så där risigt förra veckan. Även om jag tror att det är sunt och bra för kroppen att reagera så. Fick igår veta att en parallell klasskompis från grundskolan gått bort i hjärntumör. Hon lämnade en tre och sjuåring efter sig. Jag minns henne som skolans snyggaste tjej. Och att det alltid var sånt snack om hennes bröst, att de var så fina. Vi bodde nästan grannar därute på landet i Fjugesta och sågs i skolbussen varje morgon. Och jag hoppas vi ses men inte än på många, många år.
Det här är mitt barndomshem kan man säga i Fjugesta. En liten röd stuga mitt på landet. Pappa och jag. Vi är på väg hem till Stockholm i söndags. Idag kommer Threst och ska lämna Lennox på jobbet en stund. Det går inte riktigt ihop sig annars. Tänkte att vi skulle ha en "hallelujha-moment" och kanske gå till TGI (thanks god its friday) och dricka Oreo cookie milkshake. I morgon kommer vi att fira nyår hos Ykxulls. Lennox mamma är barnvakt och sover över så det är barnfritt, för oss iallafall. En rätt tråkigt inlägg idag. Hoppas ni hänger kvar. I morgon handlar det om "Bonde söker fru"-fotografering.
Innnan vi åkte hem till "Stockis" var vi hos min vän Sussi och hennes familj. Jag tror att Lennox är lite kär i Ella. Men vem är inte det? Världens finaste tjej som man bara vill pussa och krama på hela tiden. Hon är en tuff pojkflicka med två åldre bröder.
Och här är svaren....
Ok... Trodde faktisk inte att det skulle bli så många frågor men hey, sagt är sagt....Nu kör vi! Eftersom en del frågor är av samma karaktär har jag valt att sålla lite.
Hej, jag har läst din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat så nu tänkte jag att jag ska ställa en fråga för att du ska få din frågestund- när jag ville ha frågestund på min blogg fick jag noll frågor (sen fick jag i och för sig en fråga, efter tre dar...) så då blev jag lite ledsen såklart. :-)
Hur är det med sjukskrivning och så; jobbar du lite som du orkar och är hemma och tar igen dig när det behövs eller jobbar du heltid nu också?
All styrka (jag är elitidrottare så jag är ganska stark) och kärlek till dig!
Svar: Jag jobbar heltid och har gjort det sedan augusti. Men var sjukskriven fyra månader efter operationen. Men har en fantastisk chef som låter mig sköta mina tider själv då jag är borta på behandlingar, kuratorsamtal, blodprovstagningar, röntgen, BUP samtal o dyl. Jobbet är min livlina förutom min familj!
vill ni ha ett syskon till
Svar: Threst vill absolut ha ett syskon till Lennox. Men jag kan inte tänka mig ett barn till. Hamnade i en rejäl baby depp läs inlägget "For in my life" i bloggen och är nöjd med ett barn. Hoppas han kommer/kan acceptera att det antagligen bara blir en att älska.
Jag undrar, kände du aldrig av sjukdomen innan du fick veta att det var cancer.När man läser din blogg så hade du om jag inte minns fel väldigt ont i magen efter en middag i februari, hände det någonsin innan det? Jag önskar dig allt gott och tror att du kommer att klara detta. Stor Kram Maria
Svar: Jag har alltid varit frisk och stark. Min kropp har aldrig svikit mig. Symtomen var fruktansvärd magont. som tarmvred i ca 4-5 dagar. Sedan började jag kräkas och åkte in akut med ambulans till SÖS.
Hallå igen tjejen. Vilket är ditt favoritgodis då?
Kram kram från Helén
Svar: Ha, ha. Det är syrliga tefat. ( svåra att få tag på) och cheddarpopcorn.
Skönt att du mår hyfsat och inte har gråtit idag.
Hur träffades du och din man?
Svar: Vi träffades på nattklubben Undici för 6, 5 år sedan. Kände inte varandra innan. Jag var på skitdåligt humör. Vi började prata och data lite försiktigt eftersom jag precis lämnat ett förhållande sex veckor tidigare.
Hur fick du jobbet som vimmelreporter? Vad gjorde du tidigare?
Svar: Jag har jobbat inom vården i 13 år. Från jag var 18-30 ungefär. Sedan på Titan Television där jag satt i "Silikon-soffan" och även var researcher. Hörde ryktas om att de behövde folk på SE&HÖR och blev anställd utan att egentligen ha någon journalistisk erfarenhet.
Först och främst måste jag säga vilken fantastisk stark människa du verkar vara, all kärlek och lycka till dig! Hade tänkt ställe några frågor till frågestunden.
Hur tog Lennox beskedet om att du hade fått cancer, förstod han något? Hur känner han nu?
När du blir frisk (är säker på att du blir det) och allt är på topp, finns det några planer att utöka familjen då?
Ta hand om dig och din familj!
Svar: Jag vill inbilla mig att Lennox inte förstod men det är klart att han gjorde och gör. Jag åkte in med ambulans och trodde jag skulle komma hem dagen efter! Istället var jag borta fyra veckor och det är klart att det måste präglat honom. Jag märker inget direkt på honom. Jag berättar att jag är sjuk, att mamma går till doktorn som hjälper mig att bli frisk. Och han ser ju min cellgiftsflaska var fjortonde dag. Däremot lovar jag inte att jag ska bli frisk. Vill inte ge löften för det blir ett enormt svek om jag inte blir det. Utan jag säger att jag får hjälp, att jag ansvarar för att någon hjälper mig. Syskonfrågan hittar du längre upp.
Hej,Vem/vilka är de trevligaste kändisarna?
Du kommer fixa detta!!!!!!!
Kram Linda
Svar: De flesta är trevliga och sympatiska men favoriterna är Kim Kärnfalk, Anna Book, Thomas Hedengran, Nanne, E-typen, Pernilla W, Josefine Sundström, Tobbe Trollkarl, Gladys, Pia och Jan Johansen.
Har en lite fråga:
Hur gammal var du när du och din man träffades?
Svar: Jag var 35, 5
Hej Lotta!
Du är en stark människa och du kommer att klara hela älende som drabbat dig ska du se,min fråga är vilken mobil i den fina rosa färg är den som du har?
Jätte fin är den
kram!
Svar: Min rosa telefon är en Sony Ericsson. Gillar inte rosa men har fått den så då är det klart man behåller den.
Läste att du var född på Halmstad sjukhus, är du uppvuxen där med?
Svar: Jag bodde bara i Halmstad under mitt första levnadsår. Flyttade sedan till Karlskoga och vidare till Örebro.
Klart du/vi vill ha frågestund! Har du en bra doktor?
Svar: Hmmmm. Njjjaaeeeeaaae. Jag har haft tre olika läkare under åtta månader hittills. Känns inget vidare då det är så oerhört viktigt för oss cancerpatienter att man bygger upp en relation och ett förtroende för sin läkare som är den som meddelar de läskiga beskeden jämt.
Har själv 3 barn och haft höggradiga (tror jag att det heter) cellförändringar i min tjocktarm och kände samma existentiella ensamhet när detta uppdagades som du känner. När man har något livshotande så hjälper det inte hur många nära och kära man har för man är totalt ensam i situationen. Den känslan du har nu kan jag sätta mig in i, sådan ångest som gör att man egentligen inte kan njuta av något enda eftersom i bakhuvudet ligger hela tiden oron att man ska försvinna från jordens yta och inte se sina barn växa upp. Jag går fortfarande på kontroller och varje gång så är hjärtat i halsgropen vad biopsierna ska visa. Men jag vet att om jag skulle få fullt utvecklad cancer så tror jag att jag skulle söka mig till andra i liknande situation för där tror jag att känslan av att vara ensam skulle i alla fall mildras. Hur underbar din man än är så tror jag att du alltid känner dig ensam om din situation med honom eftersom han är frisk och kry. Min fråga till dig är; har du aldrig funderat på att prata med andra i liknande situation? Jag tror iaf att du skulle få ut mycket mer av det. Jag har följt dig och hör din ångest varje dag och hur du kämpar med dina tankar. All lycka till dig, det kommer att blir bra, du har svarat bra på cellgifterna och det är ett fantastiskt tecken...Du kommer att blir frisk igen, det är jag övertygad om... Många kramar och god fortsättning till dig och de dina
Anne
Svar: Visst har jag funderat på det och har ganska mycket mailkontakt med både mammor och pappor med tjocktamscancer som mailat mig privat. Det hjälper oerhört att höra andras historia, rädsla och tankar men även att få höra att man behöver spotta upp sig och inte vara så svart. Däremot har jag ingen i det "riktiga" livet som har cancer som jag umgås med. Vet inte om jag skulle funka att sitta i cirkel och berätta för andra. Det skulle jag antagligen men har inte tagit reda på vilka grupper som finns. Och det stämmer att man alltid känner sig ensam även om man har en hel värld av vänner och makar. Den där sista känslan, närmast hjärtat är ....isolerad. Det är nog mer rätt ord.
Hej, jag bor i Örebro och pluggar på universitetet. Jag undrar vilket förhållande du har till Örebro och vad du brukar göra när du är här? Något särskilt kanske?
Många kramar till dig och tack för en fin blogg.
Svar: Eftersom jag är uppväxt i Fjugesta, mitt på landet i en röd stuga, och gått i skola och bott halva mitt vuxna liv i Örebro så har jag ju mamma, pappa, syskon, vänner kvar och är hemma där ca var tredje månad. Då är vi mest hemmma på landet eller träffar mina gamla väninnor. Kanske går på stan en sväng men oftast har vi fullt schema och åker runt och träffar folk.
roligt med frågestund! Du vet säkert redan att alla tycker att du är så modig och stark och så men jag måste få säga att du är COOL! du är liksom verkligen DU! Och det är så fantastiskt att du delar med dig av ditt liv till oss andra.
- Hur vill du att ditt liv ska se ut om ca 5-10 år?
- Vill du ge lennox (hoppas att han stavas så) ett syskon någon dag?
- Vad är ditt bästa tips när man bara känner sig vilsen, och allt bara känns fel?
Svar: Jag har inga önskningar om hur mitt liv ska se ut om 5-10 år. Jag vill bara att det ska vara ett liv. Att jag lever då. Det räcker långt för mig. Känns ganska oviktigt HUR det ser ut och kan väl inte begära mirakel. Bara att jag får leva är gott nog.
Lennox blir syskonlös, tyvärr, till Threst stora sorg.
Om man känner sig lost och ensammast och mest annorlunda i hela världen tror jag att man ska försöka hitta den där lilla rösten inuti som säger att man trots allt är bra. Att man betyder något för någon och att det alltid kommer en annan, bättre dag. Och att försöka tysta den större rösten som säger att man inte duger och inget vet. Och försöka, fast det är svårt, att tycka om sig själv och se det braiga som alla människor har. Jag brukade lyssna på Mariah Careys text till "Hero" när jag var yngre och fann mycket tröst i den hur larvigt det än låter. Det blir sol i morgon ska du se!
Jag undrar hur länge har du och din man känt varandra. menar du med att din sjukdom har fört dig och din man både närmare och längre från varandra?
Tusen kramar,
Svar: 6, 5 år. Cancer, eller andra katastofala besked som drabbar en människa gör att man måste utkämpa ett krig mot fienden. Min fiende tar enormt mycket energi från mig. Energi som jag annars lägger på min man, mitt barn och mina vänner. Ibland är jag långt ifrån min man. När jag måste fokusera på att slåss, ibland är vi nära varandra. När jag pratar om hur rädd jag är. Ibland är vi som hund och katt och jag känner att jag klarar det här bäst själv (idiotiskt, det är ingen som gör) och ibland älskar jag honom så det gör ont.
Hej!
Köpte Femina idag för jag ville ha en film som följde med. Läste om dig och blev så tagen att jag var tvungen att leta upp din blogg. Skall jag fråga något? Jag kan isåfall fråga "varifrån kommer din underbara färg?" Såg i bloggen att din farmor var från Senegal, men kommer även din mammas släkt därifrån? Hoppas verkligen att du tar dig igenóm det här, du ser så himla fräsch ut att det är svårt att förstå att du är så sjuk. Många kramar, Marina<3
Svar. Tack! Ja, jag gillar faktisk min färg skarp. Solar till och med solarium ibland för att behålla den bättre på vintern. Min pappa är från Senegal i Västafrika och min mamma är svensk. Hon är doch mörkhårig med bruna ögon. Jag är född i Sverige. Thest pappa är från USA. Hans mamma är svensk och han är född i Stockholm. Threst har även några droppar indianblod i sig. Han solar dock inte solarium.
Var det Bo Cederwall som "upptäckte" dig eller hur började din modellkarriär?
Svar. Ja, det var nog "Bosse". Han tog mina första modellkort. Sedan började jag i en modellgrupp som hette Datto i Örebro. Vi åkte runt på shoppincenter och diskotek och gjorde visningar. Jag reste en del och gjorde mycket katalogjobb, bla i Mexico, Marocko, Spanien, italien, USA, Barbados. När jag flyttade till Stockholm gick jag med i Mikas och fick en del jobb. Nu ligger jag på Stockholmsgruppen med Lennox.
Har du någonsin kunnat livnära dig, och kanske till och med levt gott, på ditt modellyrke?
Svar: Absolut inte. Det har alltid bara varit lite extra pengar och har inte satsat någon gång. Lite för stora framtänder, för tätt mellan ögonen och som vanligt inte tillräckligt smal.
Hur hamnade du i panelen i Silikon?
Svar: Jag jobbade med programmet så det var därför.
Jag undrar som även ngn innan frågade, hade du aldrig ngt jox med din mage tidigare i livet, innan du fick skitsjukdomen?
Önskar dig en fotsatt skön helg!
Svar: Jag har alltid haft problem med hård mage. Sedan säkert tio år. Det är det enda jag kan komma på. Vet inte om det finns ett sammanband
Lotta, du är fantastisk på alla sätt och vis. Du är stark, och du är så fylld av kärlek till din familj. Som det där med minneskistan till Lennox..en sån ska jag göra till min dotter också! Som du skriver, vare sig man får leva eller inte,så är några minnen hopsamlade där.
Du är ofta stark, sprudlande och positiv, mitt i allt elände. Det är starkt. Men också helt förtvivlad, såklart. Kom ihåg att det är starkt att våga vara ledsen också. Du vågar se döden i vitögat, och just därför tror jag att du vinner kampen mot den. Som en matador som sakta vågar vända sig om och se en rusande galen tjur rakt i ögonen. Tjuren viker undan av blotta förskräckelsen.
Frågestund var det ja. Oj, det finns många frågor och nu gäller det att passa på! Jag börjar med en, för mig personligen något jag tänker på varje gång jag läser din blogg - någon undrade om Bo Cederwall upptäckte dig. Men jag undrar om du möjligen kommer ihåg min bror Morgan Westlund som var fotograf och gick på Teknis? Han plåtade flera bilder på dig. Han hade en inglasad hemma på väggen i vårt föräldrahem:-)
Många varma tankar till dig!
Svar Det är klart jag gör. Hälsa honom. Men hur kunde ni ha mig på väggen hemma?
Lotta, en fråga till - hur mår dina föräldrar och syskon, hur tar de situationen kring din sjukdom? Att se sin dotter/syster vara sjuk, kämpa och en ständig oro att förlora dig? Har de stöd från andra, förutom från dig (som förmodligen ger dem den bästa trösten)? När någon blir allvarligt sjuk så drabbas ju även hela familjen, ja även dina vänner. Förlorade
min bror, så jag känner väldigt mycket för när unga människor drabbas
Svar: De bemöter det olika. Mamma är oerhört positiv. Pappa säger inte så mycket. Syrran och brorsan nog mer oroliga än vad de visar. En del av de vänner jag trodde var nära visade sig inte vara det. Andra, som jag haft mer sporadisk kontakt med har varit mer stöttande och hört av sig ofta. Det blir ofta en rokad i vänskapskretsen. Och det är ok. Alla har sitt sätt att bemöta cancern och det måste man acceptera.
Lotta, en fråga från mig är, blir du aldrig trött el irriterad på att höra hur stark du är hela tiden?
Jag själv blir nämligen galet trött på det, då jag inte alls känner mig stark utan väldigt liten och många gånger hjälplös och fruktansvärt ensam i allt det jobbiga.
Svar: Jo, eftersom man inte själv tycker man är det minsta stark. Precis som du skriver! Stämmer på pricken. Men jag tror att det är något man tar till och säger för att man tror att det är upplyftande. Fast det ibland har motsatt effekt. Ibland vill man bara skrika" men fatta då! Jag är ju skiträdd och vill bara att du ska vara tyst och ge mig en kram" men man kan inte begära detta av människor som trots allt gör sitt bästa. Definns en slags föreställning om att cancerpatienter ska acceptera sin lott, förlika sig och bli sådär accepterande till sin sjukdom. Aldrig säger jag, aldrig att jag kommer att göra det!
Hur accepterade du detta? Att du hade denna sjukdom, jag menar du skriver blogg,tar han om ett barn och är faktiskt glad.. Och , hur känner du dig, hur är det?
Jag förlorade nyligen en väldigt nära person till mig i cancer.
Svar: Glad? Om jag är glad? Det är inte riktigt rätt beskrivning men visst, ibland slår glädjen till mitt i allt elände men för det mesta är jag sur, ilsk, ledsen, tyst och har ont eller känner mig trött. (fråga min man hur kul jag är) Jag jobbar och bloggar och tar hand om Lennox men det är mitt sätt att göra sjukdomen lite mindre. Om jag lever på som vanligt så känns det (nästan) normalt men tro inte för en sekund att jag är glad för det mesta. Och jag har inte accepterat mitt öde!
Vart gick du i skola och hur nådde du din framgång? Kram Louice
Svar: Framgång? Jag har aldrig sett på mig själv som någon som haft framgång. Menar du i jobb eller? Jag gick gymnasiet Social Service linjen och hade så dåliga betyg att det var helt knasigt. Sedan har jag bara halkat runt på bananskal eftersom jag är helt ointresserad av karriärer och sådant.
Jag läser din blogg varje dag och hoppas och tror på att du blir frisk. Du är en underbar person med mycket kärlek omkring dej. Kärlek och positivt tänkande är bra för läkeprocessen. så till min fråga: Tror du på Gud och / eller ett liv efter detta?
Stor kram till dej. Jag hoppas på att få läsa din blogg under många år framöver.
Svar: Jag trodde på Gud. Fram till 1 maj. Vi hade en rätt skön kontakt med nu är han i frysfacket big time! Han kan omöjligt finnas när han gör mig detta är mitt resonemang. Jag har inte bestämt vad jag tror om livet efter detta. Jag hoppas att man dör och thats it. Att det blir tyst och inget mera. Som att sova. Min största rädsla är att jag ska sitta och titta på alla och Lennox och se hur han blir kanske mobbad eller sviken av en tjej eller på andra sätt far illa och inte kunna göra ett skit! Att skrika och fäkta men han inte ser eller hör en.
Söta Lotta! De flesta stora bloggerskor har frågestund så varför skulle inte du kunna ha det? Din tok! Du är fantastisk! Hur var din jul överlag? Kram
Svar: Tack! Min jul var....annorlunda så klart. Firade för första gången inte hemma hos mina föräldrar. Presenter och klappar känns helt oviktiga. För om åren har jag varit så förväntansfull över vad jag ska få etc. Nu har jag bara varit. Det är inte så viktigt längre. För barnen såklart men inte för mig.
Vad heter din släkt i Örebro?
Svar: Björk i efternamn.
Hur har du alltid hållit dig så smal? Hur kommer det sig att du bara blir snyggare och snyggare? Vilket bombnedslag du kommer att vara vid 80!!! Jo du blir så gammal.
Kram och kämpa på!
Svar: Ha, ha. Tack snälla du! Smal, ja, det är gener kan jag säga. Har aldrig tränat i hela mitt liv och hatar att röra mig. Min pappa är 1. 99 cm lång och väger väl ca 70 kg.
Hej på dig! Jag har följt din blogg länge och jag är helt fast! Du är en sådan glädjespridare trots skitsjukdomen. Utan att ha träffat dig så tycker jag att du verkar vara en riktigt go' tjej på alla sätt å vis =).
Nu till frågan: Vad brukar du bjuda på för mat när ni har gäster hemma?
Svar: Eftersom Threst är fd kock så lagar han alltid den maten. Typisk är då tex
Förrätt. laxcheviche
Varmrätt lågtempad oxfilé med barolosky och potatis&parmesanost kaka
Dessert Hallon&passionfruktspannacotta
Vin. Kraftig Shiraz av något slag alternativ Merlot
Vilken egenskap hos dig är du mest/minst stolt över?
Vilka 3 personer skulle du ta med dig till 3 veckors vistelse på en öde ö (ej familjemedlemmar)?
Drömresemål?
Kram A
Svar: Mest stolt över: Att jag behandlar alla människor lika. Min förmåga att se den lilla människan. Min ödmjukhet och brist på "översitterifasoner"
Minst stolt över: Att jag kan vara snabb att dömma människor. Att jag inte är mer målmedveten och tror på mig själv. Att jag kan ha svårt att visa kärlek ibland.
Tre personer: Maria Ridderstolpe. Hon skulle se till att jag inte latade mig för mycket. Gordon Ramsey som fixar maten och uteliggaren på hötorget. Han behöver lite sol och värmde.
Drömresmål. Karibien. Västindien, Thailand.
Du är viktig för mig en stor förebild! Undrar över dina favorit:
Jeans?
Smink?
Färger?
Blomma?
Maträtt?
Har typ 1000 frågor till men pinsamt ;) så jag får hålla här.
Svar: Tack vännen!
Ingen aning över märket. DA (Dog Artist) Smala, gillar lite rock n´roll stuk.
Gillar pennorna från Make Up Store, foundation, puder och rouge från MAC (de har massor med olika färger för oss "mixade" och skira blanka gloss från vilket märke som helst.
Sobert, vitt, naturfärger som caffe latte, sand, mocka. Gillar inte starka färger.
Vita rosor, vita liljor.
Sushi
Klart man är nyfiken på dig Lotta :) Eftersom musiksmaken säger en hel del om en person, så frågar jag: Vad gillar du för typ av musik? Vad hade du för idoler när du växte upp?
Svar. Stevie Wonder, Michael Jackson, Angie Stone, Brand New Heavies, Blackstreet, Eric Gadd, Blacknuss. Gamla Def Lepard, Aerosmith. George Micael. Jag hade inga idoler direkt när jag växte upp. Det kanske låter konstigt men jag kommer inte på
en enda.
Hej och god fortsättning!
En svår fråga till ditt quiz:
Sen,när du blir friskförklarad, tror du att du kommer kunna "slappna av" och verkligen lita på att du är frisk? Eller tror du att det kommer finnas kvar en känsla av att ha en "tickande bomb" i kroppen?
Kanske en dum fråga att ställa, men jag har ofta tänkt på det - hur jag skulle känna det om det gällde mig. Har alltid varit lite hypokondrisk av mig förstår du. Det var värst när jag var i 10-årsåldern. Då hade jag panisk skräck att drabbas av blindtarmsinflammation. Ja herregud...sen gick det över tills jag utbildade mig till sjuksköterska. Smart yrkesval! Nu har jag symtom på både den ena och den andra hemska sjukdomen. Man har liksom insett att man inte är odödlig längre.
Kram Eva
Svar: Det där är något jag måste jobba med. Att försöka leva utan att tro att det ska komma tillbaka. Jag kommer att ha det jobbigt med att slappna av och ska försöka hitta en psykolog med shematerapi som kan hjälpa mig leva i nuet.
Hej. Jag läser din blogg dagligen, den är bäst och du kommer bli frisk! Undrar lite över hur din fortsatta behandling ser ut? Operation i januari och sedan? Har du fått strålbehandling eller "bara" cellgifter? Jag håller verkligen tummarna för dig, du är så stark!
Svar: Jag har inte strålbehandlats. Det är inte aktuellt för mig utan får nu sista cellgifter om en vecka. Jíppie (Sex månaders behandling) Sedan väntar operation av levern i slutet av januari pch sedan utterligare sex månaders cellgifter igen. Så om allt följer schemat och inget annat inträffar så är jag klar med detta i september....
Vad roligt med frågestund....
Du har så fina kuddar o fin filt i din soffa såg jag i senaste videon. Var har du köpt dom?? Älskar det jag sett av er inredning hemma...
Svar: Tack. Filt är från Plantagen. Kuddar är blandat från Lexington, Gant, R.O.O.M, Åhléns. Vi gillar den den stilen, Amerikansk östkust, båtar, enkla färger, randigt, blått/vitt, Gant, Lexington, vita trägolv stars&stripes
Favorit TV-program?
All time favourite movie??
Tack för frågestund och massor med kramar till hela familjen!
Svar. "Trauma", "förlossningsakuten", dokumentärer, tv8, TV4-fakta. Lite kuriosa. Har aldrig sett ett avsnitt av "Vänner", "Sex&the city, eller "Desperate housewifes" och detta är helt sant. Jag har jättesvårt för den typen av program.
Favorifilm: "Bitter Moon"
Du som skriver bra och med skärpa och verkar har ordets gåva hur har du hamnat på en skittidning som Se och Hör? Får du verkligen ut någonting av att "vimla" och göra kändisar viktiga?? Verkar vara slösaktigt med din journalistiska utbildning och begåvning.
Lycka till med att bli frisk...
Svar: Tack! SE&HÖR är en grym produkt som fyller sin funktion i samhället. Jag älskar mitt jobb. Det ger mig frihet att kunna styra över min mina tider Lennox behöver inte vara på dagis hela långa dagarna eftersom jag oftast jobbar på kvälllen och därför inte är på jobbet hela dagen. Det ger mig en ok lön. Det låter mig träffa en massa intressanta människor och gå på fantastiska evengemang. Det är klart att jag allra helst skulle vilja förändra Världen och skriva om världsvälten i Darfur. Jag har ingen journalistisk utbilding förutom Poppius en termin och blir hemsk glad om du tycker jag är begåvad.
Svar: HmmmmÄr det något vi läsare kan göra för att hjälpa dig?
Svar: Åh vilken fantastisk fråga!!!!!! Ni hjälper genom att läsa och kommentera. Och att värdera era liv. Vara glada över att ni är friska. Den vetskapen gör mig stark. Att ni tar vara på vareviga frisk sekund. Om du lovar mig det så har ni hjälp mig till fullo!
En drömresa när du kan vart går den?
Hur bor ni osv... kram Sussie
Svar: Västindien.
Vi bor i ett gammat sekelskiftshus med öppen spis, kakelugn, punchveranda , spröjsade fönster och stor fruktträdgård. Stureby som är ett äldre villaområde nära Gamla Enskede, Globen. Jag älskar vårt hus! och är inte alls förjust i de nya trivselhusen med raka linjer och stora fönster. Här har vi bott i ca fem år.
Hur var förlossningen med Lennox, vilken vecka föddes han i ?
Svar: Lennox är född med planerat snitt i vecka 38, 5. Jag var totalt förlossningsrädd och idiotsäker på snitt hela tiden.
När ni skulle döpa Lennox, var det självklart att det var just Lennox han skulle heta? Eller hade ni andra namnförslag också?
När du och din familj vill göra något riktigt roligt/mysigt tillsammans, vad gör ni då?
Tack! :)
Svar: Namnet Lennox var bestämt sedan länge eftersom vi visste att det var en kille. Det är coolt men ändå lätt att säga och tufft med ett x! Jag såg en intervju med boxaren Lennox Lewis för flera år sedan och blev kär i namnet. Han hela namn är Lennox Leopold Gray. Om det skulle bli en tjej hade jag velat att hon hette Java men Threst totalvägrade. Vi brukar och bada med Lennox, det älskar han!
Jag har inte läst din blogg så länge och har säkert glömt om du redan skrivit om det här men jag undrar om du är rädd för att dö? :( Ganska hemsk fråga säkert och det är mer än förståeligt om du inte vill svara! Jag tror iallafall att du kommer bli frisk och du kommer få se din son växa upp och bli så lycklig! Han verkar ju ha en av världens goaste föräldrar också! Kram!
Svar: Jag är rädd för att dö mest hela tiden. Det är den frågan jag ställer mig varje dag. Hur kommer det att bli? Att inte få veta vad som händer, att inte kunna påverka Lennox liv. Att vara tvungen att kliva åt sidan! Läs gärna min krönika "Mitt liv" i bloggen. Skräcken föratt dö är det stora påtagliga i mitt liv som jag måste jobba med för att kunna "tänka" bort mer.
Frågor var det, sånt har man gott om, tror jag. :)
Hur mår din mamma i allt detta? Kan ni prata om det och kan du känna stöd ifrån henne och där kunna lämpa av lite elände eller?
Har du syskon? Om du hade fått byta liv, var skulle du då bo och hur skulle det livet se ut då? (att få vara frisk känns som en självklarhet.. :))
Svar. Ang familjen, se ovan. Det känns så svårt att önska sig något när man bara vill bli frisk. Allt annat känns så fjuttigt och girigt och meningslöst. Men ok, jag skulle kanske vilja bo i ett varmt land. Södra spanien, Södra Italien. Jag vill ha en häst igen. Och jag skulle vilja gilla att laga mat.
-Har du "bara" fått cellgifter mot cancern eller har du fått strålbehandling också? -Hur lång tid kommer operationen i januari ta? Och hur lång tid räknar de med att du blir kvar på sjukhuset efter opertionen? Vad innebär det för din kropp att en bit av levern tas bort,hur påverkas den? När min moster fick ta bort delar av sin tjocktarm var de tvungna att ge henne en stomipåse. Men det verkar inte som de behövt göra det på dig? Hur funkar det? Samt undrar som andra här på bloggen om du inte kände av något av cancern innan du fick akut ont?
Svar: Några av svaren finns ovan. Operationen kommer ta ca fem timmar. Bruklig tid på sjukhuset är ca 10 dagar. Jag vet faktiskt inte hur min kropp påverkas men levern växer ut igen!!!! Slapp stomi för de lyckades koppla ihop tarmarna ändå. Funkar bra nu. Men har tagit ca sex månader för magen att funka. Ständiga diareer förut och ont, som tarmvred.
.
Ja, nog blev det fler än tio frågor!! ;o)
Här kommer mina frågor:
Tror du att det finns en Gud?
Bokälskare som jag är så vill jag gärna veta vilken bok du anser är den bästa som du läst!
En stor energifylld kram sänder jag dig och din fina familj.
//Pia
Svar. Några av svaren hittar du ovan där...Bästa boken. Oj, jag läser MASSOR och har alltid gjort.. Måste bli "Parfymen " av Patrick Suskind.
tycker det är lite jobbigt att du fått så mycket läsare.
Innan kunde man liksom skriva kommentarer till dig och få svar på dem + att du hann läsa det man skrev.
Nu har man konkurrens om ett par hundra personer som skriver dagligen, jobbigt.
Och det har gjort att jag inte är så mycket i din blogg mer.
Den var bättre innan allt folk strömmade hit och reklam lades in på sidan för att du ska tjäna pengar på alla som besöker din sida.
Svar: Tråkigt att du tycker så. Inte riktigt planerat att få så mycket besökare. Skriver på samma sätt som om jag hade en eller etthundra läsare. MEN jag läser alltid alla kommentarer och svarar fortfarande på dem som berör mig extra......Angående reklamen så tror jag att jag fått ca 67 kronor de senaste månaderna.
varifrån hämtar du din kraft?
var får du tröst?
vad skrattar du åt?
vad inspireras du av?
hur var du som barn?
på vilket sätt är du och Lennox lika/olika?
* vad fick dig att falla för Threst?
Svar: Lennox, Lennox, Lennox.
Trösten finner jag oftast inte men hos min man eller mig själv. Kloka männinskor ibland som får mig att tänka till extra.
Skrattar åt treårstrotset och gråter åt det med.
Inspireras av mod att gå mot strömmen. Att välja grönt när alla andra klär i lila. Eller att stå upp för den som inte har någon röst.
Jag var glad och busig. Full med skratt och tänkte mycket. När alla andra var ute på rasterna satt jag i biblioteket och läste.
Lennox har mycket mer vilja än vad jag hade som barn.
Thrests pondus, längd, färg och viljan att dela livet med mig.
uj, det blev lite många frågor, men jag är så nyfiken!
kram/mini
Vad är det tokigaste du gjort? Ångrar du något du gjort?
Svar: Att köpa en hund på gatan av en alhoholist. Jag gick in på Seven Eleven och fick emballage snören att binda den med så den kunde följa med mig. Visat rumpan, monat på hela Avenyn i Göteborg i en folkabuss. Tillbringar en hel vecka sovandes på standen på partyön Kos med en vildhund som ständigt sällskap.
Jag ångrar att jag inte ringde polisen den där natten när vi träffade på en rattfull kille. Jag ångrar att inte skaffade barn tidigare. Att jag tittade bort när jag såg en tiggare i Bangkok som verkligen behöve mina pengar. Att jag inte pluggade hårdare i skolan.
Hej Lotta! Vad har dom sagt till dig på Huddinge sjukhus? Hur mycket av levern ska dom ta bort och hur kommer dom att göra? Får du ett stort snitt nu igen? Känner verkligen med dig.
Svar: Jag vet inte hur mycket av levern som ska bort, den växer ju ut igen.Blir ju ett snitt till. Först kejsarsnittet, sedan det långa snittet efter tjockramsoperationen och så detta efter levern men är inte så brydd i dessa är. De visar att jag överlevt bara.
Du kommer få sitta i en vecka och svara på frågor! :-D Jag undrar om du jobbat något med mental träning/avslappning under skitsjukdomstiden? Du fick en utmärkelse på min blogg idag för att du skriver så fint och nära om ditt liv. Det är stort att bjuda på hela sitt känslospektra så här öppet. Ha det fint!2008-12-28 @ 13:06:10
URL: http://finnpajsaren.blogspot.com/ Postat av: jenny
Svar: Jag har faktisk inte gjort något sådant utan min mentala uppbyggnad består av att mitt liv är sig så likt som möjligt. Ska börja simma nu tänkte jag och fick av Threst på mors dag nya fina gåstavar som jag inte använt en enda gång!
Jäkla vilken fin bild du har i detta inlägget!
VAd har du för smultronställe?
Threst jobbar väl inte som kock nu, eller?
Kan ni inte ge tips på en god nyårsmiddag?
Älskar din blogg, du kommer bli frisk, jag känner det på mig!
Svar. Tackar. Mitt smultronställe är när jag får lägga Lennox. Då ligger vi och pratar och myser och har kvalitetstid. Threst jobbar numera som hantverkare och är en grym sådan. Du har ett tips längre upp på en god nyårssupé.
Svar: Ja, Jag och Threst är mulatter.
vad skulle du vilja arbeta med om du inte gjorde det du gör idag.
jag vet inte vad det är, antagligen din styrka.
-ja, det är din helt otroliga styrka som får mig att fortsätta läsa din blogg-
Svar: Jag skulle älska att vara författare. Tänk att folk skulle läsa det jag skriver! Annars vill jag jobba med katastrofområden i Afrika. Förändra. Rädda liv. Det är något jag velat göra länge men sedan kom Lennox.
Hej Lotta! Jag undrar om du har något tips på en bra ansiktscreme? vilket märke använder du? Trevligaste kändisen du träffat? Godaste maträtten? Puss och Kram
Svar. Jag använder fantastiska märket Excuviance som vårdande produkter. Dag/nattkräm och rengöring. Finns endast hos skönhetssalongerna. Trevligaste kändisen jag träffat är nog Kim Kärnfalk och Markoolio. Maträtt blir sushi eller vietmamesiska nem (vårrullar
Hej Lotta, jag undrar om du har några bra tips för "mixed race" hår? Försöker få fason på mina barns hår...
Kram!
Svar: Använd silikonprodukter, tex Björn Axéns serumdroppar, glanssprayer. Köp produkter för afrikanska hår på salonger där de har sådana saker. Finns det ingen där du bor så kör på allt med serum , silikon och glans i ordet. Tvätta deras hår sällan. Inpackningar ofta. Undvik produkter som torkar ut, som har alkohol i sig.
Hej Lotta Jag är också småbarnsmamma med cancer. Den har tyvärr också spridit sig. Jag känner igen mig i dina tankar och känslor. Din blogg hjälper mig att orka vidare. Jag undrar om du tycker att du gjorde rätt som berättade för Lennox om din cancer. Du är så fin. Kramar från en trött mamma 42 år
Svar. Hej Anna. Usch, nu blir jag ledsen. Jag ville inte berätta först utan sa att att bara var bra men efter råd av BUP så säger jag att jag är sjuk men får hjälp av snälle doktorn. Lovar inte att bli frisk för det blir ett stort svek om det inte går så bra..... men berättar odramatiskoch försöker pejla av om han vill ställa frågor lite när som. Håller alla tummar för dig. Och mig!
Jo, jag var ute och shoppade dagarna innan jul varpå du och jag sprang nästan in i varandra. Jag som känner igen dej höll på tjoa till ett hejsan till dej, men kom på att du har ju ingen aning om vem jag är. Är det okej för dej att jag-vi bloggläsare säger hej? Inte någon-vi-har-känt-varann-hela-livet-hej, men ett litet hej?
HEJ!
Svar: Ha, ha. Kul fråga och självklart får ni komma fram och säga hej!
har ställt liknande fråga förut,- undrar bara om din mage fungerar ok eller om du får springa mycket på toa (,du har ju tagit bort en bit av tarmen, eller hur?),själv har jag tagit bort hela tarmen och lever med beckenreservoar, och har det väldigt jobbigt med toaspring både dag och natt. Undrar om du har samma problem och hur du i så fall orkar med ditt arbete? kram, Mia
Svar: I början var det mycket på toa men nu, sedan ca två månader har tarmen stabiliserat sig och har inte ont eller så längre. Äter tvåDimor/dag för att hålla avföringen hårdare.
Hej fantastiska Lotta! Jag undrar vad du tycker om den svenska cancervården här i Sverige? Ris & ros. Min pappa var själv cancerpatient och jag tycker tyvärr vi har haft lite otur med vissa saker.
Svar. Jag är väl sisådär nöjd. Jag vill ha en PET-röntgen. Läkarna säger nej, jag får bara hoppas och utgå från att de gör det allra bästa för mig men jobbigt att lägga sitt liv i någons händer.
Hej Lotta!
Vill börja med att säga att du har en super härlig blogg, följer den dagligen, ett par gånger om dagen är jag nog inne i alla fall :) Hoppas att du/ni haft det bra här i örebro (själv bor jag här). Har nu kanske en lite dum fråga, men jag undrar vart ni har köpt eran soffa? Är nämligen ute efter en vit, har nu kommit på att jag ska byta ut våran :) Var och titta runt lite i stan idag, men fann inte så speciellt många som föll mig i smaken :(
Önskar dig en god fortsättning!
Kram M
Svar: Tack! Den är ifrån Ikea. Tror den heter Ekeskog eller Eketorp.
När det gäller frågor så undrar jag om du försöker ta reda på så mycket du kan om din sjukdom, sitter och googlar, tex. Själv skulle jag nog göra det om jag vore i din situation. Ju mer information ju lugnare skulle jag känna mig. Men det finns nog de som tycker precis tvärtom också. Man får inte glömma att det forskas mycket inom cancersjukdomar och nya behandlingsmetoder utprovas. Så jag ska hålla både tummar och tår för dig!
Svar. Det beror lite på hur stark jag känner mig. Det är mycket hemsk statistik som man lätt kan bli nedslagen av men jag tror på att är makt är kunskap så visst läser jag en massa om coloncancer på nätet. Andra gånger bryrj ag mig inte på flera veckor.
Jag är jämngammal med dig och tror att jag minns dig från 80-talet? Men var? Tidningar eller/och Tv?
Svar: Säkert från progarmmet "Silikon" där jag satt i deras tjejpanel.
Läser du alla kommentarer ?
Svar: Alltid!
Jag har kanske en ganska tråkig fråga men eftersom jag har en mycket nära vän till mig med samma typ av sjukdom (exakt samma ställen som du) så undrar jag bara en sak. -Är det OK för oss att fråga, fråga och fråga om hur det går hur ni mår och vad som händer. Jag menar att som anhörig, nära vän så vill man ju också veta, eller blir ni ledsna av/på alla frågor om sjukdommen. Jag har hittat min styrka här hos dig via din blogg när jag känt mig som mest nere och ledsen. Ibland målar jag fan på väggen som det så fint brukar heta men ibland så känns det som om min vän klarar allt.Min vän säger inte så mycket och det är svårt att läsa av vad han egentligen känner! Vad tycker du? Är det OK att man frågar? Eller ska jag vänta på att han själv berättar?
Sen vill jag bara tacka dig för en underbara blogg, den har som sagt var räddat mig från att gå under i denna soppa som det känns som jag befinner mig i just nu. Jag finner styrka i att läsa dina ord och läsa om att det går bra för dig. Jag försöker överföra dessa positiva känslor och hopp till min älskade vän! Tror att han faktiskt finner lite tröst i det faktum att du svarat bra på behandling.
Många varma kramar från Carin
Svar. Hälsa honom massor från mig. Och fortsätt fråga. Men jag antar att han behöver mobilisera sig genom att inte prata. All hans energi går åt till honom själv antar jag. Han låter inget sippra ut till dig. Var inte klämtjäck bara utan försök att vara där mer som ett stöd, ett ganska tyst sådan och svik hur trulig och tyst han än är. Ring, ring ring. Han slåss med sina demoner men stanna så kommer att berätta. Vad fint av dig.
Kaffe eller te
öl eller vin
Vilken årstid
Katt eller hund
Fisk eller kött
Vilken favvo film
Vilken blomma
Kort eller långt, hår på man ?
Svar: The, Vin, Sommar, hund&katt, kött, "Bitter Moon" vita rosor, snagg.
Hej, jag undrar vilken sorts cancer som du har och om det går att bli botad från just din sort eller om det bara går att bromsa den.
Min kompis dog för ett år sen i cancer den gick inte att bota och jag sörjer henne varje dag hon blev bara 19år gammal.
Svar: Jag har tjocktarmscancer. Cancer går att bota. Det beror på i vilket stadie man hittar den och hur stor spridning det är. Jag hoppas att jag kommer att överleva, De ska skära bort det som spridits till levern och sedan hoppas jag att det inte sprider sig någon annanstans
Hej Lotta!
Eftersom jag har anknytning till Örebro (har pluggat och jobbat där + att min sambo kommer därifrån) så har jag en del Örebrofrågor...
Vad uppskattar du mest när du kommer "hem" till Örebrotrakten?
Har du vänner i Stockholmsområdet som tidigare bodde i Örebro?
och ja... vad är egentligen favoritgodiset???
Svar: Jag uppskattar att träffa mamma, pappa, syskon. Och framför allt gamla nära vänner som känner mig bra. Jag uppskattar att bara hasa runt hemma hos mina föräldrar, måla naglarna, äta godis, kolla på tv. Går aldrig ut på krogen. Det var många år sen. Möjligtvis åka in till stan för lite shopping.. Ja, de vänner som är mina "tjejkompisar" här i Stockholm så är två av dem från Örebro.
Hur kom du på att du hade cancer?
Höger eller vänsterhänt?
Hur gammal e din son?
E du helsvensk?
Jeans eller mjukis?
T-shirt eller långarmad?
H&M eller LIndex?
Har du msn på datorn?
varför har du inte en "fin" bloggdesign?
Har du något djur?
Har du någon kamer? (om du har skriv vilken)
Vad har du för datormärke?
Vart bor du ?
Vad jobbar du med?
när blev du av med din oskuld?
första hånglet?
Första seriösa förhållandet?
när flyttade du hemifrån?
Kan du spela något instrument?
Vill du har fler barn?
Har du varit otrogen?
favoritblogg?
vad fick du i julklapp?
hur gammal e du ?
tror du att du kommer dö?
vad e det sista du skulle göra innan du dog?
välj 4 saker du skulle ta med dig på en öde ö
Svar: Högerhänt, Lennox är tre år. Halvsvenska, pappa från Senegal, mjukis, långärmat, H&M, inget msn, Bloggdesign är inte så viktig. Inehållet i min blogg är viktigare. Jag hat haft häst men har nu katt. Datormärke LG, Jag bor i Stockholm, Stureby, jobbar på SE&HÖR sedan sju år. Blev av med min oskuld när jag gick i 7:an. Första hånglet var nog när jag var nog något år innan. Första seriösa förhållandet var tidigt, från 6:an till 9:an. Flyttade hemifrån när jag var 18. Kan inte spela något inte spela instrument alls. Blir inga flera barn. Jag har varit otrogen för längesedan, i en annan relation. Favoritblogg. Ett liv i exil läs här eller heja abbe läs här. I julklapp fick jag presentkort, sticakde fingervantar, datorväska, tofflor, parfym, pengar, en hotellnatt smycken bla. Ofta är jag säker på att det inte kommer att gå bra. Att cancern kommer att ta mitt liv. Ibland tror jag att det kommer att gå vägen. Ungefär 60-40. Det sista jag skulle göra var att att hålla min son nära nära mitt hjärta. Till en öde öde skulle jag ta med en vass stor kniv, massor av torrproviant, en fungerande mobil och en sexig baddräkt.
Jag tror nästan alla frågor är ställda.
Hur tar du hand om dig själv? Hur får du hjälp med rädsla, oro, osv?
Svar. Jag, vi gick tidigare hos en kurator och känner att jag måste ta upp det igen. Denna gång ska jag hitta en psykolog som mer kan fokusera på att lära mig leva mer i nuet.
Svar: Jag slutade det avsikt med mina p-piller och det tog ca 1, 5 år innan jag var gravid. Så ja, han var planerad.
Vem är din bästa tjejkompis?
Puss, och du KLARAR DET HÄR!
Svar: Sussi och Maria kommer på första delad plats.
Frågestund någon?...
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Jag skulle kunna skriva att jag inte gråtit på en hel dag eller att jag letat efter mitt favoritgodis i hela Örebo City utan resultat. Så då gör jag det. Jag har inte gråtit på en hel dag och jag har letat efter mitt favoritgodis i hela Örebro City. Sådärja. Där emellan har jag ätit smörgåstårta, shoppat, hälsat på bror och tittat på "Stjärnorna på slottet".
Jag undrar om ni vill att vi ska ha frågestund här på bloggen? Lite som "Beppes godnattstund". Jag sitter ner och ni ställer alla frågor ni vill till/om mig och jag lovar att svara så ärligt jag jag på vilka frågor som helst. Men det känns lite larvigt..... Som om jag vore så viktig att folk är nyfikna på mig. Allt är ju liksom redan blottat här. Men vad säger ni? Vill ni eller? Ok, vi gör så här. Om jag får fler frågor än tio så har vi frågestund...Herregud, vem tror jag att jag är egentligen?
Peptalk och huvudvärk
På bilden. Ett stycke leende dynamit. Foto: Tomas Björk (Brorsan)
När jag tittar ut genom fönstret ser jag den kolsvarta natten. I grannhuset lyser en adventljustake. Annars är det totala mörkret kompakt som en filt. Jag ser även friggeboden där Lennox sover och nyss sprakade babywatchern till och fick mitt hjärta att slå aningen snabbare. Jag är hemma hos mina föräldrar och mår rätt bra igen. Sånär som på huvudvärken jag haft den senaste veckan. Den får mig att kisa och gör mig jävligt skitnödig rent ut sagt. Jag tänker metastaser i hjärnan eftersom en tjocktarmscancer kan ha benägenhet att kasta sig dit förutom favoriterna lever och lunga. Men förnuftet säger cellgiftspåverkan. Tänker dock ringa onkologen på måndag för säkerhet skull.
Hade ett bra samtal med min man härom dagen, (jag sa samtal, inte samlag ha,ha) Vi pratade om att jag måste försöka leva i nuet och inte tänka på att dö. Det ärsvårt när tankarna på den överskuggar det dagliga levernet. Jag är ju för sjutton inte Gunde Svan som kunde fokusera på orimliga mål och nå dem ändå. Jag är inte mer än människa. Kanske ännu mer nu än förr. Jag träffar gamla bekanta på stan. "Hur är det?" frågar de. Jag vet inte vad jag ska svara. "Jotack, bara bra. Har lite cancer jag ska tänka bort bara". Men min kloka man har rätt. Fokusera på det goda medans det ännu finns kvar Lotta.
Bilden ovan på Lennox fyller mig med kärlek. Lika mycket som jag älskar honom, lika mycket kan jag vara arg på honom. Jag tror alla småbarnsföräldrar förstår vad jag menar här. Han provocerar och testar mig. Håller min kärlek? Orkar jag? eller brister jag och tappar förnuftet när han vill byta tröja för 68:onde gången. Det är olika. Har jag ont och är trött eller känner jag mig rätt harmonisk?. Trots allt är han ett stycke dynamit förpackad i den där ljuvliga kroppen som briserar lite när som. Och gud nåde den som står i skottlinjen.
Nu ska jag borsta tänderna och lägga mig. Threst sover redan. Jag borde vara mer rädd om min sömn. Cellgifter, småbarnsmamma och oro är ingen bra kombination. Men vinet är gott (ett glas) och vinternatten så förödande vacker att det vore stor skam att sova bort den.
Julafton 2008...
I dag är en annan dag och det blev det verkligen. Mår bättre. Känner mig mer i mental balans än de senaste dagarna och tur var väl det eftersom det trots allt var julafton igår med allt vad det innebär. Vi såsade runt i pyjamas och träningskläder halva dagen. Gick till ICA i mysbrallor och köpt välling och nötter och kokade knäck! Förstår ni vad det innebär? Jag som så gärna bara ville kunna klara av att koka knäck blev som besatt av det men kände mig så ur fas att jag inte orkade. Men på förmiddagen lyckades jag samla ihop mig så pass att jag fixade det! 
a
På bilden. Man måste bjuda på sig själv.
Idag ser jag en strimma ljus igen på den annnars ganska dystra himlen. Det spricker upp och i morgon kanske den är bredare än den solkatt idag på väggen. Och vet vem, nästa år kanske den är som en stor bred ravin som flödar i mina ådror. Artikeln i Expressen igår var stark. Kanske lite väl magstark till och med för mig men stark rubrik funkar alltid och visst, det är mitt eget citat. Annars har vi firat gårdagen som de flesta familjer. Kalle, julklappar, julbord. Lennox åt så mycket skit så han blev speedad som en Duracellkanin på grönbete och däckade i sina nya Hammarby kläder framför tv:n.
På bilden. Thests mamma hade målat av oss. Hon gav mig en riktigt schysst hylla som jag definitivt inte har. Längre.
Jag blir riktigt avundsjuk på er som klär er i fina blanka röda plagg på julafton, små klänningar och fodral och tro mig, jag brukar faktisk bry mig om hur jag ser ut men den här julen får allting stå tillbaka och jag har gått omkring i tjock stickad tröja och duntofflor för jag fryser så. Utseendet blir sekundärt när man bara ser till att överleva dag för dag.
På bilden. Threst syster Asynja med flickvän Tilde.
Igår kväll satt vi här i soffan igen, helt utslagna. Jag hade ätit så mycket godis att det kändes som om tänderna höll på att falla ur och Threst klippte med ögonen. På tv:n gick "Nyckeln till frihet". Den nyckeln skulle jag vilja låna för en stund. Nu åker vi till Örebro om ett par timmar. Firar vidare med min släkt och vänner och kanske en runda på REAN om tid finns.
På bilden. Duntofflor är inte så snyggt men riktigt skönt när man tappat känseln i tårna.
Idag för 42 år sedan....
På bilden. Svart brudklänning från Zubeyde collection
Föddes jag på Halmstad sjukhus. Idag fyller jag år. Det är Julafton och min enda önskan är att bli frisk. Mamma säger alltid att jag är född med guldsked i munnen men det är slut på den turen nu. Det känns så otroligt ointressant när folk frågar vad man vill ha i present och julklapp. Jag har tappat hela grejen. Antar att det blir så när man bara vill en enda sak. Allt annat känns så otroligt onödigt. Vi kommer att fira hos Lennox farmor idag och sedan, dagen efter, bege oss till Örebro några dagar. Jag måste för Lennox skull. Annars hade jag skitit i alltihopa. Bara stängt ner julen, bojkottat den. Låtit den passera över mitt huvud. Men det kan man inte när man har ett litet barn som absolut inte ska behöva lida för min skull. Så jag spottar upp mig och fyller år. Precis som jag gjort de sista 42 åren. Undrar hur det blir med nästa....
Ikväll har vi slagit in alla paket och klätt granen. (Threst, inte jag) Svårt bara att slå in allt med meckiga snören när man inte har någon känsel i fingar och fötter. Känns precis som om jag har förfrusit dem och det är biverkningar från förra cellgifterna för flera månader sedan . Risken är att det blir bestående neurologiska skador. Ja, ja. Jag orkar inte bry mig just nu. Har fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Idag är en artikel i Expressen om mitt julfirande. Folk spyr väl på mig på snart... Och jag som knappt firar den här julen. Men nästa. Då tänker jag stå där som en riktigt bondmora med storsleven i högsta hugg och köttbullarna på spisen. Och med känsel i alla fingar och tår!
Tack Citronfjärilen/Johanna (så fint namn) för det bruna bandet. Du är fyndig du och krämerna är inte slut ännu. Har lite kvar i den i väskan.
Och stora varma julkramar till alla mina fina bloggläsare.
Fick en så rolig kommentar att jag var tvungen att lägga ut den i ett inlägg...
Hur gör du? Har man blivit besatt av din blogg eller?
Sitter här framför datorn och bläddrar igenom dina inlägg, med chips och cola, som om jag vore på bio... hahaha
Kram/Dillan
Kram/ Dillan
Näst sista gången...
Såhär går det till när man plockar bort flaskan. Har bara en omgång kvar innan operationen och kroppen får nu återhämta sig någon månad. Det behövs kan jag säga och man kan inte operera en kropp som är så sliten som min verkar vara nu. Inte så värst dramatisk utan bara mentalt jobbigt. Denna gång var Threst och Lennox med eftersom det var i lördags. Känns ovant. Jag är så van att vara ensam men bra för Lennox att vänja sig vid miljön då jag ska opereras i månadsskiftet jan/feb och han kommer att hälsa på mig på Huddinge. Annars är det ingen julefrid direkt för mig. Vill inte vara tjatig men mår så jävla risigt. I morgon är det julafton. Ögon ska tindra, klappar öppnas, mat ätas och jag som helst av allt vill gömma mig under täcket.
Det är många av er som skriver att det antagligen är en reaktion på att jag har kämpat och varit på topp hela hösten. Nu rasar jag ihop totalt. Kan inte riktigt förklara men känner mig sjuk, orkar knappt sitta upp och allt jag gör är en enorm ansträngning. Och så all denna gråt som bara kommer som ett brev på posten. Någon sa postraumatiskt syndrom.
Måste googla på det...
Jag var ute och köpte julklappar efter jobbet. Jag fattar inte att jag klarade det faktisk. Kom hem vid 20: 00 och var helt förbi av trötthet. Tog en sömntablett och sov i Lennox säng hela natten, ensam för att få lite energi.
Och vi som inte skulle handla så mycket i år.
Och så detta fina halsband med min favoritfärg turkos i stenarna från Maria Winsnes. Om jag hade haft lite tålamod hade jag väntat med att öppna det på julafton men det gick ju bara inte. Tack Maria för så fint brev!
Mitt liv....
På bilden. The love of my life.
Foto: Linda Alfvegren/Mama
Jag är slut som artist. Skiten har definitivt hunnit ikapp mig och jag går på fälgarna nu. Är på jobbet men vet inte om jag klarar att vara här hela dagen. Mår verkligen dåligt mentalt och har en brännande huvudvärk. Jag lämnar er med en krönika jag skrivit för tidningen PS. Den kommer ut i handeln i morgon. En riktigt bra krönika om jag får säga det själv.
Jag vill berätta för dig hur det är att leva livet. Inte det vanliga slätstrukna livet som för de flesta passerar revy som en grå matta och föga bjuder in till några större utsvävningar. Nej, det där livet som skenar gatlopp mellan höga berg och djupa dalar. Det vill jag berätta om för dig.
Jag drabbades i maj av cancer i tjocktarmen och efter ett akut ingrepp, 80 centimeter tarm fattigare, började min nya tillvaro. Det började inte direkt på sjukhuset. Det smög sig på allteftersom veckorna gick och den ofattbara tragedin sakta började sjunka in. Först grät jag hela dagarna. Jag låg i vår trädgård och hytte näven mot himlen och förbannade gud som svikit mig och gett mig ett sådant skitliv. Jag grät när jag nattade min treåring och gör fortfarande och när han frågar "Mamma, du skaka, du frysa?” säger jag att jag fått något i ögat och att det inte är någon fara. Eller så sitter jag i parken och låter tårarna flöda när han cyklar på sin nya cykel eller lindar sina knubbiga armar runt min hals. "Ja äsklar dig" säger han med sin papegojröst och får mitt hjärta att stanna av kärlek.
Det är så jag lever mitt liv numera. Mellan stor lycka och total sorg. Det märkliga är att det fått mig att njuta ännu mer av det som är bra och gott. Att pressa essensen ur de lyckliga stunderna i mitt annars så onormala normala liv. Jag tar ofta den långa vägen hem från dagis. Stannar och tittar på kottarna i skogen eller så sjunger vi favoritsångerna högt. Det lilla livet har blivit det stora och jag är förvånansvärt tacksam över det. Jag har lärt mig vem jag är och vad jag vill och framför allt vad jag inte vill. Jag har lärt mig att ta vara på de där gyllene solstrålarna för jag vet inte när himlen blir mörk igen och jag har lärt mig att leva som om varje dag vore den sista. Men jag är inte stark och ibland panikar jag och gråter som ett barn, oftast när jag är som mest lycklig. Då är sorgen, rädslan och ilskan som störst.
Jag planerar min död. Som en festarrangör planerar jag vita rosor och skönsång av vännerna. Och en hejdundrande fest efteråt med sushi och pepparkaksdeg på menyn. Jag oroar mig för hur det blir med min man och mitt barn. Var ska de bo? Hur blir det med huset? Och han vet väl att sonen måste ha en ny vinteroverall och extra växtmån i skorna? Det är så jag lever nuförtiden. Med döden ständigt nosande i hasorna.
Sjukdomen har fört mig och min man både närmare och längre från varandra. Vi bråkar inte längre om småsaker. Vi vet att efter regn kommer oftast solsken och vi fokuserar på det som är bra. Han är stark och modig. Lite som de där indianerna som inte pratar utan mest är stridslystna för det är precis det han är. Rustad för krig och tar inte ut någon sorg i förskott. "Gråta kan jag göra när vi vet" säger han bestämt och dövar sin ångest med att fixa hemma. Bygger, planerar, ordnar och donar. Planerar för en framtid och det gillar jag mest. Han planerar för vår framtid med en självklarhet som om inget annat finns.
Jag har funderat på att hitta en minneskista till min son. Första hårlocken, första tappade tanden. De där avtrycken av hans händer på dagisteckningen. Hans små vita converse, BVC-kortet. Kläder och minnen av sin mamma och pappa. Brev från mig, hans favoritbok, anteckningar och minnen. Det hade jag velat göra även om jag inte blivit drabbad av cancern men naturligtvis känns det ännu viktigare att han får veta vem jag var när han blir större. Vad jag tycker om för saker, vad min favoritfärg är, hur hans mamma och pappa träffades och vem som var min bästa vän. Måste försöka hitta en sådan minneskista att lägga våra liv i. Det är svårt att låta bli att gråta när jag skriver detta.
Någon sa att när man får cancer får även själen cancer och så är det naturligtvis. För ingen människa på jorden kan gå fridfull ur denna mardröm. Jag tittar på min kropp i spegeln och konstaterar att den har svikit mig. Mager och hängbystad tittar den tillbaka och berättar att med ständiga cellgifter i kroppen blir det så här. Jag bryr mig föga. Det är sekundärt just nu i ett tid där man måste leva. Hela tiden leva mellan röntgenbesked och läkarbesök, cellgiftsbehandlingar, dagishämtningar och storhandling. Gråt och skratt, högt och lågt, lycka och sorg. För vad är alternativet? Att ge upp och lämna sitt barn och sin man i den största sorgen av dem alla? Att skiljas är att dö en smula men för de efterlevande är det som att vara levande död. För döden är generös mot oss som vandrar i dess skuggade dal. Därför lever jag. Jag kämpar och pussar och jobbar och nattar och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det gör jag så bra själv. Och med min nya, tunnare hud är jag sårbar och naken som ett barn. På gott och ont. Allt ser jag, allt hör jag, allt känner jag med en större intensitet än någonsin förr och det gläder mig. Att det kommer något gott ur skiten ändå.
Jag hoppas jag inte skrämt dig, såhär några rader ner. Det är inte min avsikt alls. Jag ville bara berätta hur mitt liv skiljer sig från ditt. Och att jag faktisk vet att jag har lärt mig något. Att livet är skört, underbart, hemsk och vackert och att du ska njuta det i all dess vackra kulörter.
Denna tidning kommer i butik i morgon.
Tjockkatten....
Ïgår var vi hemma på kvällen, Lennox och jag. Vi kollade på "Dansbandskampen", eller rättare sagt, jag försökte titta medan Lennox krälade lcer mig och år lakritsremmar. Sedan gick vi och lade oss. Jag med en sömntablett och Lennox med välling. Idag ska vi till Farmor och lämna julpynt och sdan ev skaffa egen gran.
Någon tyckte vi hade en stor katt. Och visst har Tjockkatten blivit dubbelt så stor sedan han satt här på trappen, utsvulten och mager för sex år sedan när vi flyttade in. Nu är han som en stor hund som följer mig när jag är ute och går och kommer när man ropar hans namn. Han är en ljuvlig katt (läs inlägget Förlåt Loppan)
Jag är ju inget fan av rosa. Ändå är både min mobil och min dator rosa.Kan det vara för att jag fått dem båda och inte valt dem själv. Rosa är en babyfärg som man har på småbarn eller möjligtvis mindre flickor (och pojkar.) Hoppas jag kommer att må bättre mentalt i morgon och kommit ur den här svackan. Känner mig som ett streck och orkar inte prata. stackars Lennox och Threst. Man är ju inte världens gladaste mamma och fru just nu. I morgon ska jag köpa alla julklappar efter jobbet. Hoppas jag känner mig gladare då.
Surkock....
På videon. Min man är trött.
Kära vänner. Idag är det lika tungt som de förra dagarna. Vet inte riktigt vad det är men är helt nere i skorna. Är helt slut mentalt. På bilder ser jag säker glad, pigg och fräsch ut men det är bara en fasad. Så fort jag kommer hem rasar jag ihop till en blöt fläck. Ska iväg till SÖS vid 12 och ta bort flaskan. Kanske blir det bättre sen. Skulle egentligen på partaj ikväll i Nacka men jag måste ringa och tacka nej. Threst får gå själv men känner bara inte att jag orkar. Och det är inte likt mig. Men så måste det få vara om man inte känner att man är på topp.
Lennox och jag ska äta godis och popcorn och nattuggla. Mysigt. På videon är en kort snutt när Threst lagar mat. Och jag kan säga att i den här familjen är det inte alls bara gulli gull och idel lycka. Ibland är det tjurigt, buttert och ilsket. Som det också måste få vara när man lever under den är pressade situationen som tär på alla.
Årets julbord....
Årets julbord blev på Stockholms Fisk. Bara skaldjur, hummer, krabba, ostron, kingcrabs med mera. Jag är inget fan av skaldjur men ville ända gärna vara med. Stannade ett par timmar och var hemma vid 20:00. Svårt att slappna av och njuta. Rör sig en massa tankar i huvudet. Glömde Lennox farmors present i taxin. De där cellgifterna påverkar alla celler. Speciellt de man behöver för att tänka med!
Efterättsbordet var desto bättre. Fattades bara ris alá malta och knäck. 
Hela Åreskutan är fylld av havets läckerheter.
Två av mina kollegor valde spets.
Cellgiiftsflaskan fick skåla i julmust.
Tillbaka på ruta ett....
På videon. Trött, tröttare, tröttast.
För en vecka sedan fick jag mitt positiva besked. Att cellgifterna biter, att några metastaser krymp. Någon ville veta vad cellgifterna heter och det är tre olika komponenter i dem. Camtpo, fluorouacil och något mer som jag inte vet. Mitt problem för dagen är att jag inte riktigt kan ta mig till detta goda besked utan är idag lika ledsen som jag brukar vara vid cellgiftsbehandlingarna. Jag skäms liksom för mig själv att jag inte kan vara mer positiv när alla andra runt omkring jublar. Jag önskar att jag hade en sådan där kristallkula för kunna se in i framtiden. Om jag har någon chans. Visste jag hur det blir och fick jag facit i handen skulle det vara så mycket enklare att leva och mina humörsvängningar skulle lindras. Jag är så less på att hela tiden kastas mellan hopp och förvivlan. Kommer jag att överleva? Kommer jag att dö? Detta är så mentalt ansträngande att man kan bli galen. I natt har jag sovit så illa att jag undrar om jag fått någon sömn överhuvudtaget. Tankarna far omkring. Oron över Lennox och Threst, operationen i januari. Skjukskrivningen och smärtan efteråt, julklappar, jag måste köpa julklappar och försöka hitta den där minneskistan till skrutten,
Ska jag börja skriva brev till Lennox så han kan öppna ett på sin födelsedag varje år eller kommer jag att vara där och fira? eller är det lite väl dramatisk? eller räcker det med att skriva ut bloggen i någons slags bokform som han får när han fyller 15 och kan förstå den vidriga resan som hans mamma gjorde? Sånt där äter upp mig. Och mamma och pappa och alla mina vänner.....Nåja än så länge är jag inte död. Och än så länge leder livet.
På bilden. Glädje. Trots allt.
På bilden. Dagens lunch. Lite cellgifter, Fanta och Threrst nudlar med kyckling.
Kallelser, egokickar och pannkaka....
På bilden. Nu har den kommit.
Idag hade jag bestämt att skita i hur jag mår efter behandling. Jag bestämde mig redan igår kväll (när jag mådde bra) men efter dagens besök har jag halkat ner i skosulorna som vanligt. Tankens kraft, ha, ha. Fryser, svag, lite illamående. Stiltje i huvudet. Känns som jag är lobotomerad och cellgiftflaskan ligger här nu till på lördag i tröjfickan. Dessutom har kallelsen kommit till leveroperationen i slutet av januari. Pust. Inget man jublar över direkt.
Desto gladare blev jag av detta fina inlägg:
Detta inlägg vill jag tillägna vimmelmamman.
Lite kort om henne:
Mamma till lille Lennox
Sambo till Threst
Cancerpassient
Jag vill bara säga detta till henne (dig om du läser),
att du är en sådan fantastisk människa och jag ser upp till dig oerhört mycket!
Att samtidigt ta hand om barn, arbete, familj, Blogg! och annat är fruktansvärt strongt!
Bloggen där allt händer, där vi får följa dina kämpiga såväl glada dagar,
känns ända in i hjärtat.
Du kämpar för din son. Och jag hedrar dig för det!
Ge inte upp, för livet har så mycket mer att ge, vi ska inte behöva omringas och bli instängda
av en sjukdom. Det är inte rätt.
Men jag läser din blogg och tänker på dig/er ofta.
Önskar dig all lycka i fortsättningen och jag kommer defenitivt fortsätta läsa bloggen!
Hoppas skiten dör och försvinner ut ur din vackra kropp snart!
P.s Älskar dina videoklipp, fortsätt me dem!
Kram♥
Att 17-åriga Julia läser mig och gillar det är förbluffande. Hon borde hänga på modebloggar och andra skojigare sajter. Inte inne hos mig, en gammal kärring med cancer, ångest och rädslor. Men är tacksam för varenda liten "bloggist" som Threst kallar er. Tack Julia
På bilden. Detta är vad Sös bland annat kan erbjuda.
Efter behandlingen slog jag till på pannkaka. Smakade papper men julmusten rann ner som ett livsexilir. Vid bordet bredvid satt ett par alldeles, alldes färska föräldrar med en alldeles, alldeles ny liten människa som låg som en ostbåge på pappas axel. Som vanligt blir jag gråtmild när jag ser alldeles nya männinskor. Speciellt på ett sjukhus. Pannkakorna växte i munnen och tårarna hotade att svämma över. Blinka, blinka. Inte sitta och tjuta. Jag har ju fått ett eget barn men blir bara så berörd av livet och döden under samma tak.
På bilden. Knäckformar.Tankens kraft var det ja.
Apropå tankens kraft... Jag har ju planerat att göra knäck nu i flera dagar men det kommer en massa saker emellan. Allt finns hemma, bara att sätta igång. Stackars Lennox. Han får bara baka scones. Men på söndag kanske.......
På bilden. Så här ser det ut hos den normalt onormala familjen Gray. Den tjocke, (Threst eller katten?) och den söte (Lennox)
Lilla stora Lennox
På bilden. Slut på sovandet.
Jag satt och tittade på dokumentären om mannen som är gravid och bliir alleles fascinerad över hela grejen. Mest över att folk orkar bry sig om det är en man eller kvinna som bär och föder ett barn. All kärlek är bra kärlek i min bok. Och det dräller av barn därute som slås ihjäl, drogas, uttnyttjas och växer upp utan minsta omtanke om dess väsen. Och jag är övertygad om att det här barnet kommer till världen i en famn full av kärlek.
Jag har svårt att skriva på tangentbordet. Och sms:a. Och måla mig. Och klia mig i örat. Cellgifterna göra att jag tappat känseln i fingar och tår och det känns som iskall tandläkarbedövning. Tappar saker hela tiden eftersom jag inte känner när fingrarna träffar föremålet. Jag har hämtat Lennox täcke och kudde från dagis. Han är så stor att han slutat sova vid lunch. Det äör otroligt att jag har ett så gammalt barn nu och samtidigt lite vemodigt att stoppa in kudden och täcket i garderoben. I morgon får jag min behandling som jag egentligen skullle fått i måndags. Har laddat väskan med Vicks blå (men är fortrarande lite förkyld så jag inte känner den vidriga sjukhuslukten) tidningar och en fulladdad mobil. Är hemsk trött. Det har blivit sena kvällar och att lägga sig vid 00:30 är inte ok när man behöver sömnen för att klara behandlingen. Nu ska jag ta mig till SÖS för fyra timmars dropp.
Spott i fy?....
På videon. Den blev svartvit.
Min man är besatt. Inte av mig dock utan av en musikbank som heter Spotify. Där kan man kan lyssna på musik. Fråga mig inte vad som är så revolutionerande med detta men enligt Threst är det det bästa som hänt sedan pencillinet. På kvällarna sitter vi som två muppar framför datorerna. Jag bloggar och surfar. Han sitter med hörlurarna på och ser ut som en ...mupp.
Jul på onkologen.....
På bilden. Minigran på onkologen.
På fredag blir det julbord med jobbet. På fredag blir det även cellgifter och det är ingen bra kombo. Var därför på onkologen idag för att byta till torsdag istället så jag kan njuta lite av julbordet. Mitt i den trista korridoren står denna julgran och sprider sin fägring över sjukdom och elände. Då blev jag riktigt glad. Den burrade upp sig så modigt och var med ens så vacker i sin plastiga skrud.
Idag har vi en städfirma hemma. Det var en av vinsterna i "Årets mama" tävling. Ett städföretag har skänkt mig fem timmars städ och ska bli underbart att komma hem idag. Har även tid på BUP (barn&ungdomspsykiatrin) så det blir Threst som får hämta på dagis. Och jag, jag har sakta men säkert börjat glädja mig åt det goda beskedet. Det har varit så tungt och jobbigt så länge så jag har varit helt slut. Men i bilen på väg från dagis igår kom det en sådant där glädjerus över mig. När det pirrar i hela knoppen och det spritter i kroppen och man vill bara krama någon men istället höjer man volymen och sjunger med för full hals till musiken på radion.
På bilden. Vilken tröttskalle.
Hittade den här Metron på en av SÖS toaletter. En smaskig rubrik. En riktig kioskvältare kan man säga. Den fick ialla fall mig att hicka till där på toastolen. Den där känslan av glädjerus var som bortblåst när jag kom ut från sjukhuset. Att ett ställe kan ha sådan negativ påverkan på en människa är otroligt, det är klart att det räddar liv men för mig är det så starkt förknippat med oro, smärta och ångest. Eftersom jag inte heller klarar av lukten av SÖS så har jag köpt vicks blå på burk för att stryka under näsan. Funkar sådär.
På bilden. Vicks blå. Räddaren i nöden.
På väg till jobbet stannade jag och köpte sushi till lunch
Rasistiska tendenser....
På bilden. Min prins.
Foto: Petter Magnusson/Femina kolla här
Lennox och jag är på Högdalsbadet. Han resonerar för sig själv i bastun. "Mamma, på mitt kalas får bara vita komma" Herregud, tänker jag. Hur kan jag ha närt en rasist vid min barm."
Om någon annan nu....
På bilden. En blick. Säger mer än tusen ord.
Jag är lite less på mig själv. På allt jäkla cancertjat och ältande. Idag skriver jag om min gamla kollega Karins blogg istället. Jag ska villigt erkänna att jag var lite rädd för henne när vi jobbade ihop. Hon var den där coola producenten med de hippa kläderna och jag var bara den simpla researchen i hörnet. Jag minns att hon hade en sådan där långsam sexig mörk röst och ett charmigt fnitter. Och så är hon snygg som fan. Lite som Snövit möter Marcia Cross. (Nu blir hon säkert skitförbannad och vill hellre likna Angelina Jolie) Rena drag, förföriska blick och så den där lilla perfekta näsan som man själv aldrig fick.
Karins blogg är en riktig pärla Läs den här. Rolig, fyndig och med en enorm skopa torr humor och sköna vardagsbetraktelser med sötnosen Harry. Tror jag inte ens har hittat ett staaaavfel. (she´s flawless) Och jag är förbluffad och förvånad. Vet inte varför men känns som om den här tjejens iaktagelseförmåga borde komma mer till sin fulla rätt än i en blogg. Hur som helst. Läs och garva gott. Det gör jag.
Förkylningen håller i sig. Den där jävla elefanten har fortfarande inte flyttat sig från mitt ansikte och bröstkorg. Men vad är väl en sketen förkylning i dessa cancertider? Nada, zipp, zero.
Dubbelsjuk....
På bilden. Man har ju varit snyggare.
Det var väl det jag visste. Att jag inte kunde få behandling idag. Är så förkyld och hostig att det känns som en elefant har satt sig på mitt ansikte. Jag har lämnat på dagis bara för att åka hem och tomglo på "Ophra", "Våra bästa år" och ett program om hundar som räddar människor. Ögonen ser ut som små grisögon och jag är riktig blek för att vara "bjun" som Lennox säger.
Jag hatar att vara hemma från jobbet. Inte min stil som brukar släpa mig dit trots cancer, magont och illamående. Men idag gick det inte bara. Vete fåglarna om jag kan jobba i morgon. Inte så smart med mitt nedsatta immunförsvar och alla människor r i julruschen. Dessutom är jag ilsk på att pepparkaksdeg är på svarta listan över de mest farliga ätliga sakerna. Typ. Det innehåller så mycket läskiga E 3457 komponenter att det borde växa ut horn i pannan på en. Är det inte typisk? Det enda jag har riktig craving på och så är det snudd på oätligt. Gladare blev jag över de fina knapparna jag fick av bloggläsaren som skrev ett anonymt brev . Hurra, du räddade min dag och Lennox älskar sin knapp. Tack!
På bilden. Söta knappar med fina budskap.
Mamma rekommenderar att värma rödvin i micron och hälla i en massa socker. Bra för bröstet, säger hon och jag är benägen att hålla med henne. Men vill ju inte bli dyngrak h och börja joddla i trädgården här hemma i villaidyllen. Nä, jag suger på mina halstabletter och väntar på att bli bättre. Kanske finns de i pepparkakssmak.
Blossom och Katrin=Lotta
På bilderna. Ja faktisk.
Fick ett mail av en bloggläsaren Erik som bemödat sig med att sitta och knåpat ihop vem jag är mest lik. Och tametusan om han inte har rätt!
Hejsan Lotta! :)
Jag läser din blogg dagligen och tycker den är jätterolig att följa! En sak som jag alltid har tyckt sen första början är att du är sjukt lika dessa personer om man kombinerar dom! Kolla in bilden jag skickade med så få du se hur gymt lika ni är! Skulle vara roligt om du kunde tycka till om det eller om andra kunde göra det, det kanske är många fler som tycker lika som mej som läser din bloggen :) Ha det superbra nu! :D
För & nackdelarna....
På videon. Familjen Gray
Det är måndag morgon. Jag är så förkyld och hostig att hälften vore nog. Det låter som ett mindre tröskverk i bröstet och hade jag inte fått goda besked i fredags skulle jag säkert tro att jag stod med ett ben i graven. Det är märkligt ändå att jag ännu inte givit upp några glädjetjut. Sakta kommer insikten smygande. Sakta njuter jag varje dag. Och funderar på för &nackdelarna med "Skitsjukdomen" och cellgifterna.
Fördelar
Bra hy i ansikte. Cellgifterna gör att jag ser ut som en barnrumpa.
Bättre hår. Nästan som nordisk tunt.
Smal, cellgifterna håller mig smal eftersom jag ibland inte kan äta pga illamående. Men vill inte bli för smal. (man får vara ytlig även om man har cancer.)
Bryr mig mindre om damm under sängen och grus i hallen. Tid till annat är viktigare
Ser det lilla livet som det stora.
Bryr mig mindre om hur jag ser ut. Trots punkt tre.
Har större förståelse för människor överhuvudtaget. (Gillar inte människor egentligen. Djur är mer min melodi)
Tar hand om min tid här på jorden. Den kan vara utmätt.
Ser varje dag som ett mirakel även om det regnar och plånboken är tom.
Älskar Lennox och Threst ännu mer (hur det nu kan vara möjligt.
Lärt mig att säga vad jag vill och inte vill.
Nackdelar
Oron. Det ständiga oron som äter upp mig.
Illamåendet, tappad känsel i händer och fötter, éerraid (baklänges.)
Kortare stubin.
Torr hy. Kroppen fäller hud som en ödla.
Den Stora Tröttheten.
Ilska. Jag kan vara fruktansvärt arg ibland på just ingenting.
Svårt att räcka till. Vill mycket men orkar mindre.
Är fortfarande förbannad på Gud.
Flippar på Lennox eftersom mitt tålamod tryter snabbt.
Gillar inte vatten längre. Det har en jävligt skum smak nuförtiden.
Idag är det tid för nya cellgifter. 14 dagar sedan sist men jag tror inte jag kommer få ta behandling i morgon. Kroppen måste vara frisk för det och jag känner mig alldeles för risig för att få en massa skit i kroppen. Men det är inte jag som bestämmer utan "onken".
Klackarna i taket
På bilden. Penelope Cruz, Al Bundy, Gigi Hamilton och George Michel.
Det har varit en härlig helg. Såklart. Med en sådant besked i ryggen ter sig livet ljusblått igen och eftersom Threst fyller 40 idag så hade vi en liten fest för att fira mitt goda besked och hans ålderdom. Det blev klackarna i taket, ungar överallt, mat och vin i massor och så denna kärlek igen som träffar mig rakt i solar plexus och alltid tar andan ur mig. 
På bilden. Thrérese och Patrik bar samma jeans. Streetiga G-Star.
Vi dansade och drack iskall champagne för att fira livet och Threst. Och jag tror klockan var över 02: 30 innan de sista gick. Idag har jag ett vimmel 12: 30. Men känner mig rätt fräsch och boostad ändå. Vill bara tillägga att beskedet i fredags INTE är någon friskförklaring som någon trodde. Tyvärr, det vore ju det bästa. Mina metastaser har krympt så de är nu mindre än sju millimeter. (Går inte att se på röntgen) Men de finns fortfarande kvar och det blir fortfarande operation av levern i januari. Nu måste jag rusa för att hinna till vimlet.
På bilden. Champagne och stjärngosse.
På videon. Mästerkocken briljerar
På bilden. Lennox och Calista var klädda i lucia nattlinne versus tomtedräkt hela kvällen..
Ballongen som sprack...
På videon. Threst smygfilmar.
Herrejisses vilken fanclub jag har därute. Och jag läser varenda varenda liten kommentar. Ni när fabulösa!!! Threst har varit på personalfest på Enskede Wärdshus och jag har varit på Friis&Companys rea. Sedan strålade vi samman hemma och åt pepparkaksdeg, drack vin (ett glas) och tittade på Idol. SEDAN visade Threst mig den här videon han tagit i smyg på eftermiddagen men eftersom jag är i ett lyckorus förlåter jag honom. Jag blev så trött av den där lugnande tabletten att jag bara däckade. Sedan släpper förstås den mentala stressen som jag haft de senaste veckorna. Ballongen som sprack helt enkelt.
På andra sidan säkerheten....
På b bilden. Den andas glädje, Precis som jag.
Jag går rakt på sak. ingen vill vänta, alla vill veta. Även ni. DET ÄR BRA!!!!!!!!!!. Det är sommar och smultron. Solens sneda kvällsol och färska jordgubbar med mjölk. Det blev LIV. Och läkaren berättade att de fýra metastaserna i levern blivit så små att de inte syns!!!!! Och att två av dem är ofarliga kranskärl. Och att övriga organ är cancerfria och att han är glad att cellgifterna bitit och gjort sitt jobb och jag är så bedövad av den lugnande tabletten jag tog att jag bara tittar på honom med pundarblick och försöker ta in informationen.
Med ens var det ett rätt vackert rum vi satt i och i mitt huvud som går i slowmotion (vad var det i den där tabletten egentligen) rör sig tankarna som pacman figurer. Threst är överlycklig. Läkaren ser ut som tomten på julafton fast utan skägg och jag sitter där i min munkjacka och är helt chockad. Jag var så inställd på tårar och ångest och bedrövelse att det tar lång tid för mig att förstå att cellgifterna gjort sitt jobb och jag inte har någon spridning i övriga kroppen förutom de två prickarna i levern som nu alltså inte ens syns. Köpte thaimat och åkte hem och njöt av varandra maten och LIVET! Kanske finns det en chans till att jag kommer att klara det här.
Dan före dan....
På bilden. Lekmer är på banan igen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det kommer att bli ett spretigt inlägg idag. Som jag känner mig. Spretig, stissig, ofukuserad och orolig inför BESKEDET i morgon förmiddag. Det kom ett paket från leksaksföretaget lekmer kolla här och även om vi är hur nyfikna vi som helst så beslöt vi att Lennox får öppna det i julklapp. Tack i förskott lekmer! Fick vackra blommor från jobbet igår och letade lucianattlinne till fredagens firande på dagis. Lennox vill nämligen vara lucia även om han sovit i tomtedräkt i natt.
Ikväll ska jag på glöggfest hos Tanya Fylking på Dog artist med Lennox. Kolla här Och sedan på middag hemma hos Silla. Utan Lennox. Innan det är det adventfika på dagis. Jag tänker att jag ska fylla den här dagen till bristningsgränsen med LIV. Hur jag ska kunna sova i natt är obegripligt. Och hur vi ska kunna ta oss till SÖS, in genom dörrarna och sitta där på de fula landstingsstolarna i läkarens lilla kala rum är för mig en gåta. Jag begriper inte på fullaste allvar hur jag ska komma dit. Men idag lever jag. Om morgondagen vet jag intet.
På bilden. Blommor från SE&HÖR
På bilden. Vackert vackert.
Det väntade ett paket till mig från bloggläsaren Cissi Sjödin. Ett otroligt vackert smycke kolla här och ett lika fint brev. Tack. Önskar jag kunde krama dig!
På videon. Threst i sitt esse. Renovering, bygga till, bygga ut, bygga in......
Jag kommer naturligtvis försöka göra ett inlägg så snart jag kan i morgon. Oberoende av svaret. Men räkna inte med det förrän på kvällen. Vi har tagit ledigt hela dagen och blir det postitiva besked går vi ut och äter på em. Blir det dåliga så besöker vi Fonus, ha, ha. Då vet jag faktisk inte vad vi gör......
Vinnaren utsedd....
Payback time...
På bilden. Detektiver.
Jag har kommit över två bio-biljetter till premiären av barnfilmen "Lasse-Majas detektivbyrå". (arrangör Zap Events) Baserad på böckerna av den underbara roliga och trevliga Martin Widmark som vi har äran att bo granne med. Eftersom ni ger mig så mycket så vill jag ge er något tillbaka och om ni listar ut vad min lillasyster heter (finns i bloggen) så har jag två biljetter till röda mattan på söndag 13:30 på Rigoletto. Den första som mailar mig lotta.gray@aller.se får dem. Jag kommer att vara där och jobba så jag får lämna dem personligen.
Mama mia....
På bilden. Mina fem minuter i rampljuset.
Foto: Malin Bondeson
Det är med lite delade känslor jag lägger ut dagens inlägg. Kanske kan bli lite "för mycket" av mig. Alla kanske inte är intresserade av att se hur kvällen på Berns i går ser ut i bilder. Men så tänker jag att ni verkar ju gilla mig och vill ju delge er mitt liv. Ur alla vinklar och vrår och då blir det en massa Lotta idag.
Igår träffades vi inte. DU som förpestat mitt liv sedan i maj och fått mig att tappa fotfästet. Igår var Du inte under min hud, i mina kläder och i mina tankar. Igår var DU förpassad dit du hör hemma. Så långt bort från mig som möjligt. Jag njöt av tiden utan DIG och kände mig fri som en fågel. Och under flera timmar var du som bortblåst i min närvaro. Jag är så trött på att ha DIG i hasorna. Att ständigt tänka på DIG gör mig kraftlös och DU är en riktig energitjuv som släcker allt levade liv.
Igår var kvällen min. Bara min. Att vinna Året hjälte-mama kan du inte ta ifrån mig. Något måste jag behålla för mig själv och DU kan inte förinta all glädje som finns. DU som smyger som en tjuv om natten och tar strypgrepp på min hals när jag som minst anar det. Igår kväll var jag frisk igen. Och det kunde inte ens DU ta ifrån mig.
På bilden. Förvandling.
På bilden. Presentkort på Lindex för 2. 500 kronor är inte fel.
På bilden. Lennox är så trött på kameror.
På bilden. Mamma kom självklart från Örebro.
På bilden. Lennox följer med mamma upp för att ta emot det pris han är så delaktig i.
Superman i kvinnlig tappning?....
På bilden. Segerns sötma smakar bra.
Det finns en rättvisa! Och nu är den min för några timmar. Att jag gick och vann Årets mama-hjälte är alldeles, alldeles underbart och jag är så satans glad för det. Se mer här. Någon var irriterad över att jag fiskat röster. Och ja, med det största spöt har jag stått och draggat i de bästa fiskevattnen. Som en tok har jag tjatat och bönat och bett. Helt enkelt för jag ville vinna. Och om man inte vill att jag ska vinna så låter man bara bli att rösta. Jätteenkel matematik. Men det finurliga med mina läsare är att de är grymma och lojala och det är tack vare er jag sitter här och knaprar på priset. Segern sötma smakar bra. Nu ska jag sova för att orka möta morgondagen i min nya Superman-dräkt.
Jävla amatörer....
På bilden. Det är bara att hinka i sig. En liter vätska på en timme.
Jag var rätt cool igår när jag knatade in på SÖS för att göra min röntgen av lungor och lever. Bestämde mig helt enkelt för att ge fan i att vara ledsen och tog tillbaka kontrollen över mitt liv och stirrade kaxigt alla i ögonen jag mötte. (i vanliga fall lyfter jag knappt blicken från golvet när jag är på SÖS) Jag till och med visslade en snutt på "Amazing" med George Michael. Sedan slog jag mig ner i väntrummet och läste kvällstidningarna medan jag drack den där vätskan som smakar grekisk ozou.
Efter en timma blir jag uppropad. "Charlotte Gray, tack". Det knyter sig i magen och svindlar i huvudet. Dödsdomen är nära och den där inbillade kontrollen jag kände är bortblåst som gäss på stormigt hav. De ska sätta nål för att få i mig kontrastvätska. Och det är nu det börjar. En lång och till en början trevlig man slår mig lätt på armarna medan han småpratar med mig. Han hittar ett kärl och förbereder sig på att sticka. Det gör så fruktansvärt ont att jag inte kan ligga prickstill som han vill utan rör mig några millimeter. "Ligg still, säger jag ju, det går inte om du inte ligger still, se nu vad som hände?" Hans småprat är som bortblåst och jag ber om ursäkt. Sedan sticker han mig på två olika ställen till med samma dåliga resultat och samma irritation. Jag försöker verkligen men mina vener är så sköra av cellgifterna att de bara viker undan och jag känner hur jag börjar gråta under mina stängda ögon. Till slut hämtar han en annan kille som också misslyckas och när en tredje, kvinnlig röntgenmänniska dyker upp är jag på bristningsgränsen.
På bilden. Lika bra att vänja sig.
Jag har lust att skrika: "Kan ni fatta hur jobbigt det är med alla dessa undersökningar, människor som tar i en och sticker i en jämt?" All oro, hur ont det gör och hur trött man är på allting" men det gör jag inte utan ligger där och försöker bita ihop när de använder mig som en nåldyna. Till slut lyckas de och jag förs in i röret för att se hur länge jag får leva....När jag är klar har jag så bråttom därifrån att jag skiter i bh:n och trycker ner den i väskan. Jag måste ut därifrån bara och sätter mig och storgråter på närmsta toalett. Det här datumet har varit en så stor mental anspänning och nu släpper det. I bilen gråter jag så mycket så jag håller på att köra över en mamma med barnvagn. Hämtar på dagis och går på vimmeljobb. Och jag har så ont i armarna och händerna att jag knappt kan skriva.
Med detta inlägg vill jag inte söka sympatier. Jag önska bara att ni som pluggar till att bemötta människor i vården måste se längre än till bara en nåldyna. Jag är en patient som är på en jobbig lång resa och bör bemötas med lite större varsamhet.
På bilden. En slagen hjälte.
Ikväll gäller det. Det är tidningen mamas fest där jag är nominerad som Årets hjälte -mama. Ska vara på Berns 14: 00 för smink och påklädning. Sedan kommer mamma, moster, Threst och Lennox. Jag hoppas alla era röster har burit frukt.
Solitude....
På bilden. Al á 80-talet.
På bilden. Några år senare.
Jag tittar på dokumentären om Britney Spears och hör henne säga: " När man sitter i fängelse blir man ialla fall fri någon gång". Och tänker att hon slog huvudet på min spik. Det är jävligt ensamt häruppe. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv och även i ett rum fullt med vänner känner jag mig ensam och isolerad. Det betyder naturligtvis bara att man är sig själv närmast och att det inte går att sätta på sig någon annans skor. Att jag utför mitt kemiska krig och mentala härdsmälta ensam. Jag vill verkligen inte låta otacksam mot någon men jag ÄR solo i det här.
Det är MINA tankar som sätter krokben för sig själva, MINA tarmar som ställer sig i givakt och gör ont, MINA tårar, MIN ångest och MIN rädsla. Det är MINA fingrar och tår som domnar av cellgifterna och MINA slemhinner som torkar ut av samma sak. Och det är JAG som inte kan känna skillnad på tomat och paprika för allt smakar samma skit. Och man kan säga hur mycket man vill att man förstår för det är det man vill och man försöker och att försöka är gott nog. Men det går inte att leva mig och det kan ingen begära.
Kanske jag ska åka på en sådan där weekend där cancersjuka träffas och bondar. Sitta i cirkel och berätta om fasorna. Men jag tror att jag kommer att känna mig lika ensam ändå. Det är som ett filter mellan mig och "er andra". Och jag hoppas att ni inser hur mycket jag skulle vilja byta tillbaka till er sida. I dag är det tid att röntga lungor och kolla om metastaserna krympt.... En liter kontrastvätska ska drickas och så in i röret och sedan vimmelpremiär på det. För att citera "Brittan" igen. "Jag klarar det som Karate Kid." Läs inlägget (Brittan är bäst)
På bilden. Cykeltur i tråkväder.
Lördagens händelser.....
På bilden. Julkonsert i fantastiska mått.
Gråt när jag somnade vid 01: 30. Grått när jag vaknande vid 8: 30. Trots "Idol" och varma popcorn kände jag mig som en hösäck i fredags kväll. Började med att baka scones men var märkbart irriterad hela förmiddagen. Det är det tråkiga med att vara sjuk och inget veta om framtiden. Att ibland blir man irriterad istället för ledsen.Det är synd om alla i ens omgivning men när hela ens kropp nästan alltid är ledsen så slår det över till irritation ibland. Vi var på glöggmingel hos Barckens och sedan var jag och Lennox bjudna av Charlottes underbara föräldrar till julshowen"Den sjungande julgranen" i Filadelfia kyrkan.(Tack snälla ni. Det var oerhört uppskattat!)
På bilden. Threst surfar.
På bilden. Ovanligt för Lennox att somna i soffan.
På bilden. Jag fick hembakt hårt bröd och pepparkakor av Charlottes mamma
Det var fantastisk. Lennox satt (nästan) still under 1, 5 timme och skönt för mig att tänka på något annat för en stund Sedan kom Threst och hämtade oss och Lennox däckade i soffan medan jag sminkade av mig och Threst surfade. Nu sitter vi här med varsitt glas vin och tittar på "Dansbandskampen." Livet är kanske inte så tokigt ändå.
På bilden. Ett glas rött.
Jul, jul, strålande jul...
På bilden. Denna fina kalender kan man kika på och öppna på sajten Allt för föräldrar.
Julen är en fantastisk högtid. Kanske speciellt för mig som fyller år på julafton. Hela 42 härliga, jobbiga, innehållsrika och lärofyllda år. Då vankas det presenter på morgonen och julfirande på kvällen. Vi har en hysterisk klappöppning som kan gå överstyr där vi alla egentligen ska vänta så att alla får se när vi öppnar våra paket. Julkalendern har i år blivit viktig för Lennox. Han står och stampar med sina små fötter och vill öppna luckan för där finns en liten chokladbit. Men julen gör mig alltid påmind om dem som inte har det så lätt. De hemlösa, barnen till alkoholiserade föräldrar, de gamla och ensamma som sitter själva och räknar adventljusstakar i de andras fönster. Stadsmissionen. Barn som får stå ut med bråk och skrik när det egentligen borde vankas kärlek, omtanke och en glad tomte. Alla har inte en enda stor lycklig familj och oftast blir det extra påtagligt under dessa juldagar. Det är egentligen dessa vi ska tänka på i skenet från våra stearinljus och med magarna fulla av gröt.
Ibland går vi i kyrkan sent på natten mot juldagen. Det är en magisk stämning och aldrig har det varit vackrare än då när kören sjunger de klassiska sångerna och barnen är tysta och andäktiga. Sedan Lennox föddes har vi blivit lite slarviga med det. Men saknar den sköna stämning det ger.
Annars kan jag tycka julen är en enda räcka av såsiga dagar. Såsiga och sköna där man mest hasar omkring i morgonrock halva dagarna och klämmer och känner på sakerna man fått. Lennox leker med sina nya leksaker och pappa envisas med att plocka fram den där julskinkan både till frukost och lunch och till slut vänder det sig nästan i magen av blotta åsynen av den. Julen är vacker. Julen är fin men låt oss inte glömma de andra, de som inte har samma tur som vi har. Vi som lever i värme och kärlek och som vi just dessa dagar borde skänka en tanke till. De mindre lyckligt lottade.
Stadsmissionen
På videon. På väg till dagis och beslutsångest.
Vill bara också tacka läkaren och forskaren Louise som kontaktat mig. Du skrev ingen adress i ditt brev så jag vill bara ge dig en cyberkram. Självklart kommer jag att kontakta Magnus Thörn omedelbart på måndag. Tack snälla du!
ska jag kontakta
Livet på ett bräde...
På bilden. Livet på ett bräde
Det här är liksom livet på ett bräde. En salig samling av saker som blir ett liv. Några nagellack, ett par för stora fotbollskor och en flaska hostmedicin för barn. Däremellan kan man skymta en måttstock och en doseringsspruta. Kanske är det just vårt liv. En blanding mellan sött och salt, surt och besk. En del saker vill man njuta länge, (nagellacket) medans andra smakar besk och åker ut fortare än det kom in (hostmedicinen) så symboliskt rätt, så enkelt uttryckt.
För livet tog en väldigt hastig vändning och när jag får mail och kommentarer (jag läser alla!) så förundras jag över att jag inte är ensam därute. Ni mailar mig om er tankar och funderingar, smärtor och krämpor. Och det är bra för det gör att jag inser att jag inte alltid har det värst. Det berör mig mycket. Någons mamma gick bort i cancer och kommentatoren fick aldrig berättat för sig vad som egentligen hände hennes mamma. Jag är så glad att jag kan sätta ord på vad hon antagligen gick igenom. Att jag kan vara den där vännen eller pappan som alldeles för tidigt rycktes bort i denna vidriga skitsjuka. För en sak är säker. Ingen går opåverkad av detta. I de höga bergen och djupa dalarna som kallas cancer går vi drabbade vilse och resan tar oss ut på okänt vatten där vi likt drunknande klamrar oss fast vid allt som kan hålla oss flytande. Jag väljer att jobba. Någon annan kanske tar upp sin målning medans en tredje bearbetar sin process genom att bygga.
Det är fredag. Det blev en fredag till och jag planerar att vara kvar här så många fredagar jag bara kan. Ikväll blir det "Idol" och knäck bakning och kanske ska lyxa på mig med en hårinpackning medans det finns något hår att packa in i kvar.
Recept av före detting kocken....
På videon. Threst förklarar.
Oj. Jag glömde lägga ut videon från i fredags. Threst har ju lovat att skriva ett inlägg men får aldrig tummen ur....Däremot lämnar jag honom här med ett recept som är helt fantastiskt!
Mycket billigt, passa på: En galen treåring.
På bilderna . Mössan är från Lindex och i fuskpäls förstås!
Till salu på Blocket: Fin ung pigg treåring. Kan hjälpa till med att plocka tvätt, röra i grytor och hålla låda. Högstbjudande.
Ja herregud vilket trots det är nu. Lennox är helt skogstokig och klarar inte av ett nej. Han börjar mornarna med att sparka och gallskrika för att pappa går till jobbet. Sedan fortsätter det
"Lennox, vill du ha mjölk?"
"Ja, jag vill ha mjölk"
"Ok"
"Neeeeej!!!Jag vill inte ha mjölk, jag vill ha julmust"
Sådär håller det på i varierande skala. Det är fruktansvärt jobbigt när man själv inte är helt stabil och tappar fotfästet hela tiden. Det ger mig så enormt dåligt samvete. Att jag inte riktigt orkar hela vägen att vara den där bra mamman utan tappar det där fotfästet och låter mig provoceras. Han sparkar, spottar, knuffas, skriker och beter sig som ett vilddjur. Ibland så till den milda grad att jag tappar hakan av hans raseriutbrott. Vi har provat allt. Varit lugna och pedagogiska, gått ner på hans nivå och tittat i ögonen. Låtit honom bestämma. INTE låtit honom bestämma osv. Nu är det tuffa tag. Det är helt oacceptabelt att sparka på sina föräldrar. Basta! Hör av er om ni vill köpa. Just nu är han riktigt, riktigt billig! så skynda fynda kompis.
Lämnar er med de nya bilderna vi tog i lördags. Efter ett jäkla liv.
Foto. Micael Engström
Usch och fy för campto (cellgiftskomponent)
På bilden. Vem tittar så arg där bakom?
Åh vad jag mår illa den här gången. Inte så att jag spyr men illamående ligger där och ruvar som en ilsken fågel l i bröstet.. Har tagit både primperan och den där andra jag glömt namnet på. Inget hjälper.Blir kortison och Betapred i morgon för att överleva dagen. Sov fruktansvärt illa i natt och svettade floder. Cellgiftsfloder antar jag då kroppen jobbar för högtryck. Som grädde på moset har jag gjort en stor plåtning och var väl inte världens skönaste männiniska med min cellgiftflaska bakfickan och tankar på döden i huvudet.
Den här bilden är lite rolig. Jag skulle kolla mitt nya läppstift i dagsljus (ja det är bara vi tjejer som fattar en sådan grej) och Lennox fick tokspel och skrek "åk då, åk då," säkert tio gånger i rad. Dessa trotsiga treåringar. Ibland vet jag inte om jag ska slänga honom eller mig från fönstret. Julpyntat har vi gjort och käkat pepparkadsdeg som sig bör och jag funderar hela tiden på om jag får vara med nästa jul, om jag får stå där och bära ner allt från vinden bara för att sedan bära upp allt fyra veckor senare. Ett problem jag antar att du inte har.
Nåväl.I dag har jag bara lyckats få i mig popcorn, en potatis, två clementiner, några räkor och några tuggor pepparkaksdeg. När man mår så här kan man bara äta det man är sugen på. Och lyssna på smaklökarna. Nu ska jag gå och lägga mig men först plocka undan alla dessa leksaker, intrampad spagetti i mattan och utspilld mjölk på diskbänken. Numera bagateller som förr fick mig att pusta och frusta men numera bara berikar mitt liv ytterligare.
På bilden. Vi lämnar leksaker som Lennox tröttnat på till dagis.Problemet är att han bara skriker "Min, min" om allt.
På bilden. Det är Thrests jobb att sätta upp ljusen i punchverandan.
På bilden. Än så länge har jag inte tappat håret.
Det är märkligt. De har mer eller mindre "lovat" på onkologen att jag kommer att tappa håret "När händer det? Kommer det bara att rasa? Kan jag vara den första som behåller det på denna behandling?"
"Du måste räkna med att du tappar det" säger min sjuksköterska Liselott och spänner sin glasögonblick i mig. Jag drar och sliter i det men inget händer. Kommer väl kanske senare. Beredd på det värsta men tänker det bästa!
På videon. Så går det till när de sätter fast droppet i 46 timmar.
One to go....
På bilden. Handlade mat och satte på mig embla plåstret samtidigt.
Jag vill bara säga hej till alla Örebroare idag. Nerikes Allehanda har en artikel om mig. Så hej hej, Närke, mitt födelsemärke. Om ni inte orkar läsa hela bloggen så sök i sökrutan på "Jag fick cancer" och läs därifrån och framåt.
Läs artikeln här
Gårdagens cellgiftsbehandlingar var helt ok (hur man nu kan vänja sig det) Och har nu bara en kvar innan leveroperationen i januari ("Skitsjukdomen" har spridit sig med fyra metastaser dit) men drabbades som vanligt av Den Stora Tröttheten när jag hämtade på dagis. Lennox vägrade att gå hem och jag kände hur jag förvandlades till ett monster och funderade allvarligt på att koka soppa av honom när vi kom hem.
Ångrade mig väl hemma och gjorde kyckling i ugn istället fast jag var så såsig att det gick i ultrarapid. Och så den där lukten från sjukhuset. Den gör mig galen. Funderar på att dränka mig i favoritparfymen för att slippa. Det är inte så lätt nämligen att duscha med den här cellgiftsflaskan som sitter fast i kroppen. Jag har inte ens gråtit ännu idag. Annars brukar denna behandlingsdag alltid få mig på ett utomordentligt ilsket och sorgligt humör.
Jag måste bara försöka finna mig i mitt öde. Hela livet är ju en sjukdom vi alla ska dö ifrån och om vi hade gett upp så hade vi aldrig rest oss upp och börjat gå på två ben, som en bloggläsare skrev. Jag är skyldig Lennox det för man kan inte sätta ljuvliga treåringar till världen och sedan kasta in handuken. Inte i min bok iallafall. Så jag är ledsen Gud. Vänd dig till någon annan och låt mig göra det jag är bäst på. Nämligen att leva livet som om varje dag vore den sista!
På bilden. Passade på att skriva en krönika medan jag fick cellgifter.
På bilden. Jajamen. Jag har gått upp trekilo på en månad
På bilden. Att låta Lennox leka vid diskbänken funkar alltid.
Alla föräldrar....
Jag har sålt mig till djävulen. Eller rättare sagt till sajten Allt för föräldrar. Jag har dragit ner brallorna och lämnat mitt skötebarn Vimmelmamman i någon annans grepp och jag har gjort det enbart för att få fler besökare som läser min blogg. Det är en riktigt bra produkt som jag själv valt att lägga mig på. Jag har surfat runt där innan Lennox föddes och häng med mina väninnor inne i snackforumet under kategorin "höstbarn-05" och gör fortfarande när andan faller på.
Om man inte vill umgås i forumet kan man alltid hitta en massa bra saker på denna alldeles förnämliga sida för alla föräldrar. Min webbadress är samma som förut och ingen skillnad kommer att märkas. Om det kan man tycka vad man vill men enbart positivt för alla inblandande enligt mig.
Idag är det åter dax att infinna mig på det förhatliga Södersjukhuset. Ny cellgiftsbehandling. Numero fyra av fem och sedan ett uppehåll för att kroppen ska hinna återhämta sig inför operationen i januari. Jag tänker ta mig en rejäl bläcka och pimpla rödvin till det kalla gryningsljuset går upp runt vårt pepparkakshus. Och jag tänker faktiskt skita i konsekvenserna. Efter sex månaders gifter i kroppen är jag värd att fira. Men först ska vi beta av det förhatliga datumet 12 december med förståndet i behåll.