På bilden. Det gäller att att vara uppdaterad.


Idag är det en sådan där dag när jag inte tänker skriva en rad om....domen. Jag vägrar. ibland står den mig bokstavligen upp i halsen och dagen idag är just precis en sådan. Jag tänker jag lista mina favoritbloggar. De är få men naggande goda.

http://www.norrtjejen.blogg.se/  Detta är min gamla jobbarkompis Annelies blogg. Håller mig uppdaterad med mycket bilder på charmtrollen Isabella och Kalle.

Bloggcitat:"Jag och barnen har bakat lussekatter i dag också. Fast Isabella fick inte vara med för att hon är förkyld och nyser rakt ut stup i kvarten vilket inte är så trevligt då man bakar. Kalle hjälpte till i början men tröttnade efter tio minuter så i verkligheten blev det bara jag som bakade. Medan vi grejade i köket tvättade Pata bilen." 

 http://www.hejaabbe.com Denna fantastiska blogg handlar om hjärtsjuke lille Abbe och hans familj. Abbes pappa har ett välformulerat och vackert språk som jag är mycket förjust i. Dessutom är bloggen estetiskt snygg med proffsiga bilder.

Bloggcitat:" Abbe är ju liksom Abbe oavsett vilka bokstäver man sätter på honom. Ett charmtroll av dimensioner, med hoplappat hjärta, en njure, små trassliga tår och allt det där andra. Det är lika svårt att förstå vad han säger oavsett om han har en diagnos eller inte. Han blir liksom varken friskare eller sjukare med en ettikett."

http://www.lockar.se/ Camilla skriver om livet och kämpandet att bygga upp sitt liv igen efter att äktenskapet med den krossade illusionen om mamma, pappa, barn gick i stöpet. Singel i storstan med sonen Peo, 2, 5. Jag blev  så berörd av Camilla att jag bjöd henne på teater trots att vi aldrig setts. Hon har inspirerat mig att skriva korta meningar med mycket substans.

Bloggcitat: "Varit bortskämd med få olyckor i livet. Kanske var det min tur att få en skopa när skilsmässan slog ner som en bomb. Men inget ont som inte för något gott med sig. Har blivit extremt mycket bättre på att ta dagen som den kommer. Tänka på mig själv, hur jag vill ha det. Inte för att jag kommer fram till några självklara svar. Men ändå. Grejen."

http://beiersdorfbloggen.blogspot.com/ Nu ler jag. Detta har blivit min nya favorit. Klaus är rolig, fyndig, känslig och har en riktigt vass penna. Och om du bara ska läsa en sak till innan du dör så är inlägget "Under en filt hos min allra bästa vän" det bästa jag läst. Och jag läser mycket. Att Klaus och jag kliar varandras ryggar är dock en annan sak.

Bloggcitat: "Och där låg vi med våra Oboy-glas och ett par kanelbullar och delade insikten av att vi höll på att bli män, med allt vad det innebär. Vi hade båda hormoner som for runt i kroppen och sprätte runt och ställde till djävulskap. Vi brottades med stora känslor som knastrade runt i kroppen och försökte hitta vägen ut. Kåthet, åtrå och hopp om framtiden. Och drömmar utan begränsningar. Världen låg framför våra fötter."


http://www.rubbergirl.blogg.se/  En av mina favoritmänniskor, Jill, som jag delat många roliga stunder med. har bloggen Rubbergirl. En stark ultrafeminist i en katts skepnad och med ett hjärta som en sanktbernadshund är det jag kommer på när jag tänker på Jill. Världen behöver fler Jillisar.

Bloggcitat: "jag kommer aldrig glömma den upplevelsen då det blev så markant vilka olika liv vi levde. Det gör vi än i dag: hon är numera vimmelreporter på Se & Hör, flådig villa i Stockholm och med en schysst månadsinkomst. Ja, hon får till och med blommor hemskickade från Bindefeld... Jag bor på landet, är asocial och lever strax över existensminimum medan jag arbetstränar på ett idiotiskt ställe som liknar en öppen anstalt. 
Efter fem roliga år tillsammans skildes våra vägar: jag flyttade hem till västkusten och hamnade i Göteborg medan Lotta tog sitt pick och pack till Stockholm. Så de sista åren har vi inte setts så mycket, men hon kommer alltid vara min bästa vän."

http://juliasvitadrommar.blogspot.com/ Det blir inte snyggare än så här. Inredningsblogg som drivs makalöst proffsigt av Julia med man och två barn. Underbara bilder på gränsen till overkliga.

Bloggcitat: "Letade lite i bildarkivet och hittade dessa bilder från vårt allrum. En gammal pianopall som jag piffat till med nytt tyg och färg samt kära fotografier på list ovanför trappen. Längst ut står en antik skål som kommer från :
C´est la vie Home, den ska ni få se på närmre någon annan dag."


That´s it. Bloggar med ett innehåll, en skillnad och som ger intryck och avtryck. Kanske någon blir din favorit.
I morgon förmiddag är det dax för Södersjukhuset igen och nya behandlingar..... Det är inte hur man  har det utan hur man tar det, eller?

På bilden. Lennox är trött på kameror.

Igår var det en ytterst jobbig dag. Har läst en blogg ett tag. Bloggen om Mikkan som drabbats av skelettcancer. Hon lever med man och sonen Konrad och är väl som jag. Gillar sin familj, sina vänner och livet förstås. Mikkan har ganska långt mellan inläggen eftersom hon inte orkar skriva varje dag. Igår fick jag ett meddelande från hennes mamma att Mikkan gick bort 20 november. Hon somade in på sjukhuset med sin man vid sin sida.  Hennes senaste inlägg var daterat 6 november tror jag.

Åhhh vad ledsen jag blev. Jag blev helt förkrossad. Över en människa jag aldrig mött. Bara hennes själ. Nu finns det en liten kille som saknar sin mamma. Mikkan. Var du än är så hoppas jag du har det bra och inte har ont och är rädd längre. JÄVLA "skitsjukdom".

www.mikaelakarlsson.spaces.live.com/

Sedan ringde min pappa från Senegal. Min farmor gick bort hastigt och lustigt igår tidigt på morgonen när hon skulle gå upp och be. Hon levde i 92 härliga soliga år. Dessutom fick jag höra att en bekant som har cancer, fått en spridning, ett återfall. Mycket tårar har fällts kan jag säga och är helt gråtsvullen.  Tog med mig Lennox till Farsta och köpte en pälsmössa. Bara för att tänka på något annat. Men det är svårt att släppa tanken på Mikkan.

På videon. Varann fredag.

Igår var en hektisk dag. Var på stan hela dagen och råddade inför en fotografering. Hämtade ut min peruk som har legat flera veckor på Perukshopen och väntat. Har haft svårt för att ha den hemma och vil helst inte ens se den. Nu ligger den längst i  garderoben och jag hoppas jag aldrig mer kommer att behöva ta fram den.
Hade även ett intressant lunchmöte och ett vimmel vid 17: 30. Jag älskar dessa dagar. Massor att göra. Ingen tid att tänka och älta och är alltid full av energi. Jag träffade "Idol" deltagarna och de var så pyttesmå och söta så man kunde äta upp dem i ett nafs.

I morse var jag på vårdcentralen för att lämna  blod. Mina värden kollas alltid fredagen innan behandling. Och det gör lika satans ont varje gång. Att man aldrig vänjer sig. Det är bra att Lennox är med . Vill att han ska vänja sig vid sjukmiljön och ha en positiv bild av den. I januari när jag opereras kommer han ju att komma och hälsa på mig på Huddinge sjukhus.

Var vid gott mod när jag kom hem från vimlet. Threst hade tänt brasa och installerat min bilstereo han köpt till mig. Sedan satt han och brände ner mina favoritlåtar. Det är kärlek det. Allt var bra tills "Himlen kan vänta "började och jag blev sådär ledsen och rädd igen. Ända kan jag inte låta bli att titta eftersom jag vet EXAKT vad de går igenom. Det är som att titta på en spegelbild av sig själv.

I morgon har jag bokat tid hos fotografen. Vill ha fina nya bilder på Lennox och mig innan jag kanske blir så sjuk att dessa inte kan tas. Alltid bra att ha som minne vad som än händer.....


På bilden. Hoppas jag aldrig kommer att behöva bära den här.


På bilden. Små sötnosarna från "Idol"

På bilden. Ush och fy och blä.

Tomma saker ger mig kalla kårar. Tomma stolar, tomma sängar, tomma säten i T-banan. Vet inte riktigt vad det är som får mig att känna så. Kanske är det avsaknaden av liv. Av det där självklara som bara ska vara där. Materia och substans. Sparkande ungar i bilstolar. Punkare i T-banan och en stjärnögd Lennox i sängen.Allt ska vara fullt av liv om jag får bestämma men det får jag ju nästan aldrig så jag tittar hellre bort när dessa "hål" dyker upp.

Andra saker som får mig att rysa är det här läskiga valet. Jag får mängder med råd och tips av människor som vill rädda mitt liv och jag är evigt tacksam mot dem alla. Problemet är att jag blir stressad över vad jag ska göra. Dricka det där theet? Bara äta frukt och grönt? Köra GI-metoden? Utesluta vitt mjöl, socker och mjölk? Rabbla blå ros hundra gånger i lotusställning, lyssna på band för cancersjuka? Och dör verkligen cancerceller i syrefattiga miljöer? Allt detta och mer därtill måste jag ta ställning till. För tänk om det är så att det räddar mitt liv. Jag kanske gräver min egen död, ha, ha (det har ju någon annan redan gjort) genom att fortsätta äta pepparkaksdeg, godis, läsk, chips och bara vanlig hederlig mat. Inte vet jag för tanken på att jag  själv kanske kan förlänga eller förkorta livet är outhärdligt.


På bilden. Tack Ingela

Present i brevlåda. Nyfiken i en strut. En jättefin sjal från Ingela i Nacka. Puss på dig!

På videon. Mera

Nu vet jag varför jag tycker så mycket om mina vänner. De är inte rika eller kända. De är vanliga svenne banan med höga amorteringar och noppiga trosor. Några bor här. En del i Örebro och där emellan. Men efter att ha sett den här smått banala videon greppar jag läget. Jag älskar dem för att de.....älskar mig.

På bilden. Efter bröllopsresan. Innan jag visste.

Jag medverkade i radio igår. Vi pratade om cancern. Om Lennox, om livet och så fick jag önska låtar. Jag har alltid velat önska låtar i radio. Det var en skön mjuk stämning. Tror bestämt att programmet hette cappuchino. Och likt kaffe flöt det på riktigt bra. Ända tills jag kom på att jag satt och berättade om bajs. Om mina reerraid ( läs baklänges). Det är bara jag som kan göra en sådan sak. I radio.

Lyssna på programmet här


På bilden. Jag ligger här på jobbet och lyssnar på intervjun från min burk som har världens sämsta ljud.

På videon. Ett skal.

Jag tittar på den här videosnutten och känner inte igen mig. Jag antar att det är för jag är en annan på insidan. Mina tankar och funderingar rimmar illa men fåntratten på videon. Ingen kan gissa att jag tio minuter senare gråter av ilska och rädsla för att  jag vill att allt ska vara som innan "skitsjukdomen" klappade till mig i ryggen.

På bilden. Gissa vad jag har för önskan till Tomten?.
Foto: Malin Bondeson

Jag har fått presentkort på en massage. Det ska untyttjas ikväll. Hoppas massören har hårda nypor. Behöver känna att jag lever......


På bilden. Jag och Mats Ronander på Tomte rock.
Foto: Malin Bondeson

På videon. Några glas rödvin senare.

Min man tror att han är guds gåva till musiken...

På bilden. En sötnos för några år sedan.

Jag är så stolt över min första krönika som är i Metro idag. Lägger ut den här.

Jag trodde på fullaste allvar att jag var en sådan där cool morsa med laptopen under ena armen och en Ralph Laurenklädd unge i den andra. Att jag var en sval och behärskad lattedrickande morsa ständigt på språng men ack vad jag bedrog mig.
När vi blir föräldrar förändras vi. Så är det och så blir det och vi kan tro och hoppas på att vi blir moderna föräldrar hur mycket vi vill. Faktum kvarstår att med föräldraskapet föds samtidigt en instinkt så långt från moderniteter som möjligt. Vi networkar och bygger affärsrelationer. Vi arbetar sena kvällar och tidiga mornar och vi är mycket noga med att våra små ska få delta i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och vi delar det hemliga handslaget. Det som förenar oss världen över. Du ser en pappa på lekplatsen som tappar taget om sin dotter. Hon faller och slår huvudet i sandlådan och du vet precis hur han känner sig. Och han vet att du vet.
Jag trodde i min enfald att jag skulle låta min son få känna på livets hårda skola men blir till en rytande tigrinna när han blir puttad från gungan eller får sista snutten på glassen.
Jag frågar honom ”har fröken kramat och pussat dig idag, älskling?” och får som tur är oftast ett jakande svar. Och jag vaktar på varje nyans i hans varande.
Han är väl lycklig? Han mår väl bra? Han blir väl sedd?
Jag vaktar på känslor. På små nyanser i hans beteende, på skiftningar och uttryck i hans runda lilla kropp och jag bryr mig föga om den senaste sulkyn eller hippa barnjeansen. Jag kryper runt på mina knän i det blöta gräset och leker med leksaksbilen eller bakar scones en tidig morgon och hoppas på att jag gör rätt. För det är på mitt ansvar att han blir en sund och god människa. Att han växer upp med empatiska förmågor och ett stort hjärta, eller?
Och när det väl kommer till situationer där jag trodde på mitt modernare jag så ter sig min intuition som bleknande rosor på en gammal men vacker tapet.

Av Lotta Gray reporter SE&HÖR

På bilden. Lite trötta och på väg i säng.

Jag vet. och jag ber om ursäkt att jag inte bloggade igår. Livet kom emellan och vilket partaj det var hemma hos Familjen Ridderstolpe. Lennox och jag sov ensamma första natten i slottet där det ryktas att det spökar och gissa om jag blev livrädd när ungen vaknar mitt i natten och skriker "Mamma, mamma, ormarna är här". Jag tänkte, vad ser han som inte jag ser? och stirrade ut i mörkret. Men det finns värre saker än lite ormar och spåken som hemsöker en.Tro mig. Vi har festat, ätit god mat som Threst lagat, hållit tal och dansat.Och med 69 partjandes festprissar glömde jag faktisk bort för några minuter vad som jagar mig annars. Födesledagsbarnet och jag hade en mysig stund på salong Aqua där jag tog en fotbehandling och Maria blev fin i håret.


På bilden. Fint ska det va.


På bilden. Gud vad skönt.

Min mamma kom och hämtade Lennox och vi förberede inför festen. Jag mår bra.Iallafall fysisk och har inte ont någonstans och drack en salig blanding av snaps, rödvin och iskall öl. Man måste passa på att leva medans man kan. den här helgen mådde jag bra. Nästa helg har jag ingen aning om.


På bilden. det gick vilt till på dansgolvet.

Maria gick ner i spagat och vann limbotävlingen och jag bara njöt av att vara med mina vänner igen. Jag tog bilen och åkte raka vägen till Gröna Lunds julmarknad för att göra vimmel mellan 16-18 och sitter nu här hemma ensam och väntar på Lennox och Threst som stannade längre på Fiholm. Där vi för övrigt gifte oss i augusti-07.


på bilden. Min guddotter Elsa och jag provar peruker eftersom hon undrade när jag skulle tappa mitt hår.

i morgon måndag har jag en krönika i Metro för er som läser på T-banan. I bilagan "Moderna föräldrar" Och den handlar INTE om cancer!

På bilden. Lägger in en gammal bild. Jessica Almenäs, släng dig i väggen....


Jag bestämde mig för att kontakta BUP (Barn&ungdomspykiatrin) . Inte för att Lennox på något sätt visar att han är påverkar av vår ganska extrema situation utan för att jag som förälder vill ha de bästa redskapen för att veta hur mycket han ska bära, se och höra av vår ångest och rädsla. Idag var det dags för det andra samtalet hos BUP. Det är skönt att ventilera om trotsutbrott och min ovilja att berätta att jag är sjuk. (vill skona honom) men har förstått att han mår bättre om jag är ärlig. Som jag sagt tidigare så är en mamma någon som ska vara glad, stark och trygg. Inte ledsen, rädd och ynklig. Jag måste släppa på den där bilden och lära honom att ALLA känslor är tillåtna och ok. Och jag måste sänka kraven på mig själv och låta honom ibland få se och märka att jag har ont eller är ledsen.

Men det blir jobbigt när samtalen glider in på hur sjuk jag är. Och om jag kommer att få leva. Jag frågade kuratorn hur Threst ska berätta och förklara för Lennox om jag faktisk kommer att dö. Om han ska säga som det är eller säga att mamma bara sover länge eller ligger i jorden. Jag vet inte hur man talar om för ett litet barn att mamma inte kommer tillbaka. Jag vet bara att jag måste få vara trygg i att det hanteras korrekt. "Han måste säga som det är, inte ljuga eller hålla på halster. Mamma kommer inte hem mer, nu är det du och pappa". Och sedan naturligtvis följa upp det som kommer i dess kölvatten i form av ilska, tårar, frågor. Svarade kuratorn.

Det är så klart oerhört jobbigt att närma sig dessa frågor men jag ville ändå bara veta idag. Hur man förhåller sig. Och om jag dör så blir det ju inte knall och fall utan är en process där man ligger på sjukhus och sakta går ner sig. Då hinner man ju ta farväl på ett naturligare sätt. Det förvånar mig att jag kan sitta här och skriva om det utan att bryta ihop. För det var mycket nära att jag gjorde igår där på våning 6 . Bland gosedjur, leksaker och barnsliga tavlor höll jag på att gå sönder inuti för några minuter och jag önskar ingen att vara i mina skor.

I helgen åker vi på 40-års kalas i Västerås. Lovar att försöka blogga under helgen.
Ska ta mig några rejäla rackabajsare och peka finger till "Skitsjukdomen"

På bilden. Jag försökte vinna lite pengar på nya trisslotten.

Den 12 December ska jag träffa min läkare för att få veta hur den senaste röntgen är. Just nu lever jag bara fram till den 12 december. Och det är helt oundvikligt att inte påverkas av det datumet och jag hatar vad det gör med mig. Den ger mig ångestattacker och kort stubin, den ser till att jag inte kan äta och att jag är helt stressad och ordnar att jag inte får sova på nätterna. Den får mig även att tappa kontrollen över allt som förut var lugnt och tryggt. Jävla skitdatum helt enkelt. Bad Threst gå dit ensam med kuratorn för jag vet inte hur jag ska kunna klara ett negativt besked. Att det spridit sig ytterligare. Eller att metastaserna i levern blivit större.

Så jag lever i limbo just nu. I en konstig verklighet. Som får mig att tappa fotfästet  i de mest vardagliga situationer. I bilen på väg till Ikea igår. Pang! 12 december. I kassakön. Pang 12 december. Framför tv:n. Pang 12 December. Kanske tur ända att det inte är dagen efter. Den 13 Dec.


På videon. En snutt från morgonens biltur.

På bilden. Min kärlek ska brinna!.
Foto: Gustav Mårtensson.

Har sovit ganska bra inatt. Funderade på om jag skulle ta en sömntablett men lyckades somna in efter en stunds funderingar på allehanda saker som måste göras. Vardagen rullar ju på. Den struntar i att jag har "skitsjukdomen" att dras med och pockar alltid på uppmärksamhet.

Idag ska jag ta bort droppet. Sååå skönt för jag mår lite illa. Och det låter lite i tarmarna. Är inte direkt sugen på mat, förutom sushi då som vanligt men måste ju äta för att orka. Gamla vänner från förr kontaktar mig via telefon eller mail. Det gör mig nostalgisk och lite rädd. De vill väl inte säga hej då för sista gången?

På videon. Nattningen är oftast min! Kan tilläga att han INTE sover i fotbollströjan.

Eftersom Lennox har varit på sitt andra biobesök, "Madagaskar" och fått dille på att sjunga "I like to move it" så är det parollen för kvällen. Och eftersom jag oftast vaktar på att lägga så blir det jag som får uppleva denna version. Läggningarna är liksom mina om jag inte jobbar på kvällen. Då ligger vi och sjunger, pratar, gnuggar näsor och myser och jag avslutar alltid att viska i hans öra "Du är världens finaste och bästa pojke, mamma älskar dig" när han somnat efter sådär 30 minuter.

På videon. Det riktiga originalet.

Cellgiftsflaskan stör. Trasslar in mig i skåpluckor och barnknän under täcket. Det är tur att den är lätt och i plast annars hade man väl blivit ännu mer tokig än vad man redan är. Nu sitter vi här på jobbet, min cellgiftsflaska och jag. Nerstucken i fickan på min munkkjacka. Regnet vräker ner och hoppas Lennox får galonisarna på sig till eftermiddagsleken ute.


På bilden. Cellgiftsflaskan är emellan oss.

Dock går det rätt bra att sova med den. I morse fastnade den dock i Lennox knän men han tycker mest det är spännade som tur är. Det tycker inte jag.

På bilden. Man sätter på ett Emblaplåster som inehåller smärtstillande en timma innan man sticker.

Idag blev det en sådan där halvjum dag. Ni vet när allt är rätt ok men ändå inte. Mina cellgifter var försenade från apoteket och jag tillbringade totalt sex timmar i den smala sjukhussängen med täcket över huvudet. Tjuvlyssnandes på mina grannar och det lät som om någon kräktes i rummet  bredvid. Skalade clementiner, läste, sms:ade, tittade i taket, skalade lite fler, försökte sova, grät lite i hemlighet och planerade inför Marias fest på lördag. Blev som vanligt irriterad i ögonen  och dick magkramper när "skiten" började ticka in och ringde Threst och bad honom hämta på dagis.


På bilden.  Varannan vecka är det jag och den gula Filten.

Fick ett samtal från någon som läst artikeln i Aftonbladet. Han ville rädda mig genom meditation och kostförändring. "Meditera och säg blå ros, ät majs, vinduvor och äpplen och ett speciellt te att jag ska skicka" Det gör mig oerhört stressad eftersom jag kanske kan döda de där tokiga cellerna som far runt i kroppen som kalvar på crack genom alternativa metoder eller ska jag förlita mig på dokumenterad läkarvetenskap? Hur som haver får jag inte ta hälsokostpreparat under behandling. Kvällen är tung. Fotbollsgala på tv men kan knappt hålla ögonen öppna. Fast programledaren Jessica Almenäs visar halva brösten  jag kan ändå inte hålla ögonen öppna. Vad betyder det? Att jag inte är lesbisk eller helt enkelt  färdig för sängen.


¨På bilden. Dyrbara cellgiftsdroppar sopm kanske kan rädda mitt liv. Jobba! Jobba! Jobba!

Tänk om någon kunde borsta tänderna på en, borsta tänderna och håret, smörja nattcreme och pussa godnatt på pannan. Jag vill också vara tre år och bete mig hur jag vill. Det vore skönt ibland men herregud vilket liv med två stycken i huset. Jag måste vara stark, pigg och en glad mamma som bara  vill ha samma schyssta hylla som Jessica.

På bilden. Kan ni känna den? Doften av sommar.

Kan ni känna den? Doften av sommar som vilar över bilden.Surr från en geting och knastret av hjulen mot gruset.  Små lätta moln som skymmer solen och så mina förmaningar: "Akta,akta. Kör försiktigt. Bromsa nu!". Sol vind och vatten, höga berg och djupa hav. Det är mina drömmar vävda av.

Så känns det i mitt hjärta idag. Efter Moes 40-års fest igår som var en av de trevligaste stunder jag haft på väldigt länge. Men ibland är glädje och sorg nära och fick trösta när tårarna kommer och "Skitsjukdomen"  blir verklig mittemellan kaffet och kareoken. Klockan blev halv fem på morgonen innan jag kom i säng. Nu sitter jag här hemma i Fjugesta, mitt på landet och saknar Lennox och Threst men njuter av tid med mamma och pappa. Och av att få sova ut i morgon bitti.


På bilden. Världens bästa Catte.


På bilden. Den nakne kocken  kom på oväntat besök.


På bilden. Kärlek

På bilden. Jag är lika naken som Lennox.

Besöket hos läkaren i morse framkallade som vanligt en massa känslor av sorg, ilska och vanmakt. Jag har blivit så hudlös. Känner mig naken som ett barn och ledsen av allt nuförtiden. Allt påverkar mig. Allt förstärks och antar enorma propotioner. Jag gråter när jag får brev och presenter av er alla. Jag känner mig oerhört maktlös när jag får mail av förtvivlade föräldrar till cancersjuka barn. Jag måste svälja hårt och blinka hundratusen gånger när jag läser om gatubarnen i Ryssland eller ser orättvisorna som pågår i Världen. Någon sa: "När du får cancer får även själen cancer" och det var klokt sagt.

Det är bra och det är sunt. Att skala av sitt yttersta lager av misstro, arrogans och skeptism. Att vara naken som ett barn är att känna in både det goda och det onda. Kristallklara känslor. Inte grådaskigt som förr. Svart eller vitt träffar en som ett snälltåg i expressfart. Själen är skyddslös numera och det går inte att värja sig mot något. Igår tittade jag på dokumentären "Himlen får vänta" och jag kisade ibland mellan fingrarna. Speciellt när det handlar om Helena med sin hjärntumör. Hon är ju som jag! Pigg. Sprudlande med rosig kind och solsken i blick. Rider sina hästar och mockar i stallet. Och så dör hon! Bara sådär? Jag panikar. Kan man bara gå och dö sådär knall och fall? Man måste väl bli sjukare först? Sakta tackla av och bli mager tärd och svag. Inte fara runt och rida hästar och rasta hundar. Det är sådana tankar som upptar min fredag.

På videon. Sova eller äta?

Lämnar er med lite glädje. Lennox och jag igår kväll. Diskuterar äta eller sova.


På bilden. Tack Kockis!

På posten igår kom det paket. Vackert smycke med inskriptionen Hope från underbara "Kockis" som har sin egna demoner att kämpa med. Smycket kan man köpa från Barncancerfonden och bidra med 150 Kr.
 http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Butik/Ovrigt/Hopesmycket/


På bilden. Ekologiska produkter till Lennox.

Och så budet från Thérése på Bindefeld. Lång brev till en mamma från en annan. Ekologiska krämer för barn till Lennox och tårar från mig. Tack vännen!

På videon. Vår bröllopslåt.

Lämnar er för dagen med en av mina favoritlåtar. Den sjöngs i det lilla fullpackade kapellet på vårt bröllop av min vän Gladys del Pilar och nu tillägnar jag den till er, mina trogna bloggäsare. För så är det. You can reach me with your minds....

På bilden. Sheychellerna, here i come!

Här ligger jag och dräller. Och tänk om det vore på riktigt och inte ett fotomontage från i går kväll på Micael Bindefelds lansering av den nya sajten Reslust. Lennox har aldrig varit utomlands och tänk att få se honom sitta och gräva på en gyllene sandstrand..... Det vore drömmen! Threst hämtade på dagis och jag njöt av några timmars fika med Malin och Silla. Och så är jag på jakt efter den där minneskistan jag pratat om tidigare. Någon som vet var man kan hitta en sådan? Annars pinnar livet på. Trots allt. I morgon ska jag ta blodprover och träffa läkaren Alessandro (ny igen) och sedan sätta mig i bilen ensam till Örebro.
Där bjuds på 40-års kalas och jag ska sova tills ögonen blöder hemma hos mamma och pappa. Threst och Lennox stannar hemma. Den här helgen är bara min och väninnornas.


På bilden. Herregud Lotta, byt färg på bh:n.

Yvonne Ryding är en ärtans pingla. Pigg och glad och snygg som attans. Vi snackade hudkrämer och jag lovade att prova hennes serie när min gamla kräm tar slut. Ikväll tittar jag på "Himlen kan vänta". Fäller en tår och håller en tumme för dessa kämpar som slåss för sitt liv.


På bilden. Den här lilla söta filuren väntade på mig hemma igår kväll.

När jag kom hem från vimlet igår kväll hade den här sötnosen kommit med paket från bloggläsaren Sofie. Tack vännen! Lennox bar omkring på den hela morgonen och kallade den för Loppan!

På videon. Doktor Lotta in action.


Jag träffade jag en cancerpatient på midsommarafton. Barnen lekte små grodorna och hoppade säck runt midsommarstången och det var faktisk en riktigt solig eftermiddag. Lite makabert att stå och prata om cellgifter, illamående och tappade hår denna sommardag men så är livet för mig numera. Den här mannen hade en port-a-cat (där får man sina cellgifter via dropp) inopererad och jag tyckte det var så läskigt och såg så illa ut. Jag visste att jag själv skulle få en drygt en månad senare och är idag förbluffad över hur lite jag känner av den. Nåväl. Igår kväll tog jag bort resterna från tejp som suttit där och tänkte ni ville kolla.







På bilden. Jag vet nog vad ni tänker på, snuskhumrar.

Igår föll lotten på mig att storhandla. Jag brukar alltid älska det. Antar att det härrör från någon urinstinkt där vi bunkrar för att överleva. Tyvärr har min man börjar med självscanning och det tog mig tjugo minuter att bara komma förbi frukt&grönt! Herrejisses vilken tid det tog och jag var skräcklagen hela tiden över att markera två gånger och behöva mecka med den där apparaten igen. Det braiga var att jag hittade pepparkaksdeg. Min favorit efter sushi. Ikväll jobbar jag på Micael Bindefelds lansering av en ny resesajt. Där kan man vinna en resa och eftersom jag haft sånt flyt på sista tiden (förutom Skitsjukdomen då) så hoppas jag naturligtvis på vinst.


På bilden. Fin figur från bloggbesökare Effie.

Tack Effie för den lilla figuren. Den hänger på min bilnyckel nu!

På videon. Smekmånad i Thailand. 14 månader sedan.


På bilden. T&L


På  bilden. På mammas jobb.


Ni är många som frågar "hur Threst tar det". Och det är ju hur man tar det, inte hur man har det som gäller för honom. Jag är lite försiktig med att skriva om hur andra tycker och tänker om "skitsjukdomen" men på allmän begäran så...Ta, ta.

"Skitsjukdomen" har fört oss både närmare och längre från varandra. Vi bråkar inte längre om småsaker. Vi vet att efter regn kommer oftast solsken och vi fokuserar på det som är bra och gott. Han är stark och modig. Lite som de där indianerna som inte pratar utan mest är stridslystna för det är precis det han är. Rustad för krig och  tar inte ut någon sorg i förskott. "Gråta kan jag göra när vi vet" säger han bestämt medan jag iscensätter det värsta scenariot. Han dövar sin ångest med att fixa hemma. Bygger, planerar, fixar och donar. Planerar för framtid och det gillar jag mest. Han planerar för vår framtid med en självklarhet som om inget annat finns.

Vi pratar inte så mycket om "skiten". Vi fokuserar på vardagen med allt vad det innebär av hämta på dagis, handla, laga middag och fokusera på Lennox. Jag går till mina cellgiftsbehandlingar ensam eftersom han har ett jobb att sköta och  ett hus att betala och jag tycker det är helt ok. Senare på kvällen dimper vi ner i soffan med en kopp thé och läser era kommentarer. Han tror på mig. På att jag kommer att klara mig levandes och han gillar inte när jag pratar som om jag inte kommer att finnas kvar. "Lägg av, vad snackar du om? varför säger du sådär?" undrar han när jag babblar på om att Lennox måste ha en ny vinteroverall varje säsong, han vet väl det?. Han är fin och han är min. Och jag säger det igen. Även om det fanns en hel katalog med snygga snubbar därute . Charmiga  Johnny Deppisar och sexiga Colin Farellar så finns det bara en. Threst!


På bilden. Fina ikoner från Kristin.

Slutligen. Tack underbara Kristin  Birkensten för Ikonerna du skickade! De står vid min säng och ger mig styrka att möta dagen.

På bilden. Nä, jag kör hellre rock´nroll den dagen håret faller.

Sös är förknippad med ångest. Ren och skär ångest och smärta. Provtagningar, dramatiska besked om spridning, cellgiftbehandlingar, kuratorsamtal och läkarbesök. Ändlösa korridorer med sterila väggar och så den där speciella lukten. Alltid den där speciella lukten som jag försöker tvätta av mig så fort jag kommer hem.
Idag är det ett nytt SÖS jag möter. Är kallad till en kurs där man lär sig knyta sjalar och sminka hårlösa ögon.
Jag är sen. Närmare bestämt 17 minuter och rasar in i ett rum fullt av kvinnor där de flesta är skalliga. Minst tio rakade huvuden vänds mot mig och jag blir lite full i skratt på det där sättet som man inte får. Jag nickar till mina grannar och muttrar om sena bussar och folk som inte kan köra när det regnar. Sedan får vi sminka oss och knyta sjal.

Jag passar inte in här tänker jag. Jag har minsann ett aktivt liv och en full agenda. Läppglans från Laura Mercier i väskan och  några metastaser i levern. Jag som bara låter cancern nosa mig i hasorna ibland på helgerna. Så inbicillt och dumt tänker jag denna regniga eftermiddag och går på myten om att utseendet betyder något. Man är ju samma människa vare sig man har hår eller inte. Skillnaden är bara att man ser så mycket sjukare ut utan. Vi får en massa produkter i en påse. Landstinget är generösa mot oss som vandrar hand i hand med döden.
Sedan tar vi sällskap till hissen, jag och mina medsystrar och jag önskar dem lycka till i kampen. Kampen om att överleva.


På bilden. Inför Gud är vi alla lika.

På videon. Lycka i en liten ask.

En ny dag gryr. Inte ont. Sol i hjärta, sol i sinne. Glad mamma. Lennox får till och med smaka julmust på morgonen. Smånynnar vid frukosten och känner mig fit for fight att anta måndagens utmaningar. Det verkar vara min dag idag. Till och med gummistövlarna tas på utan protest. Ser en solstrimma på vägen när vi kommer till dagis. "Titta skrutt. Solen, ser du vad fin den är?" Pratar med underbara vännen Maria på väg till jobbet. Du är så stark säger hon och jag ler in i mobilen.

Hur kan två dagar vara så olika undrar jag? Det är makalöst vilken himmelsvid skillnad det kan vara. Det känns som om jag kan förflytta berg och inte ens mitt lunchproblem kan få mig ur balans. Idag kommer jag att leva tills jag blir 100!
Lämnar er med en video på Lennox. Fick ett gigantisk paket från leksaksföretaget lekmer.se och Anna Wolthon där som läser bloggen och ville ge oss lite glädje i Enskede. Jag kan säga att gladare unge får man leta efter. Tack Anna för omsorg om oss och gulligt brev!

Det är som att trampa vatten idag. Jag bara gråter. Jag vet inte riktigt varför och jag försöker verkligen att låta bli. Jag lyssnar på rocklassiker på radion och gråter ännu mer när de spelar November rain med "Gun´s and Roses". Den får mig att minnas när jag stod och skakade hårmanen på något dansgolv och jag undrar om jag någonsin kommer att skaka någon hårman någonsin igen. Det är tomt hemma också och det gör inte saken bättre. Man kan inte gråta när man har en treåring i hasorna. Men nu är det fritt fram och jag snörvlar och tjuter som den värsta Helena Bergström. Det är bara snoret som fattas längst näsan. Igår var det ju bra men idag vete fan vad som hänt.

Ibland tror jag på riktigt att jag förtränger allt. Samtidigt som jag är plågsamt medveten om varenda andetag jag gör i "Skitsjukdomens" kölvatten. Idag är det en sådan dag när jag vet och tänker. Mest på utgången.  På siffror och överlevnasstatistik för spridd tjocktarmscancer.  Mörkret sänker sig redan utanför och det är så grått att man nästan kan skära med kniv i luften. Kanske jag ska ta en promenad men har för ont i magen. Kanske sätta sprätt på de där nötcremerna med lite julmust till. Eller sätta på tv. Men nu, nu ser jag bilen med son och man komma. Äntligen något annat att tänka på.....

På bilden. Mmmmm.

Threst överraskade mig med en hel LÅDA nötcreme. Jag tror att det är 500 små rackare i kartongen och det tyckte han jag var värd efter Mix Megapol vinsten. Vi besökte barnaffären Farm House och jag gick loss på allt i butiken. Precis min stil men  tyyvärr slog min plånbok bakut och jag nöjde mig med ett fantastisk lapptäcke till Lennox säng.


På bilden. Nu ska vi bara styra till resten med.


På bilden. Fantastisk liten butik, den där Farm House.

Att försöka få i sig lite brunch verkade vara stört omöjligt. Josefinas hade stängt, Gamla Stan var hysterisk, favoriten J i Nacka stängde köket precis när vi kom så efter en timme i bil stannade vi  i i Nacka Forums nya shoppingcenter och jag passade på att köpa Fars dag present till Threst.


På bilden. En caecarsallad och foccacia senare.

Vi bjöd familjen Yxull på Sushi och Thom ka gai Soppa på kvällen. Det var då det slog till! Precis efter kramarna och innan första jordnöten fick jag ont i högra sidan av buken. Försökte spotta upp mig och spela Allan men var tvungen att gå på toa mitt i middagen.Blir så trött och less på det här. Först mår jag kanon i tio dagar och sedan bara pang! kommer det. Vid 23 var jag tvungen att gå upp och lägga mig och får väl vara tacksam för den stunden jag kunde vara uppe.


På bilden. Favoriten sushi slinker alltid ner.

Idag har jag ont. Så ont att Thest tog med sig Lennox till Jarlemarks nya husbygge så jag kan ligga och vrida mig själv på soffan. Trots dubbla voltaren och två alvedon släpper det inte. Som intensiv mensvärk ungefär. Nu ska jag ta ett bad. Ett långt, varmt , hett bad med en god bok som tål lite vatten.


På bilden. På fars dag idag blev det en smokingfluga från Lennox och mig.

På bilden. Det SKA bli scones.

Ser ni den lilla tjusiga vinsten här? Perfekt i morse när jag började baka scones 8:00 och behövde recept. Jag mår fortfarande väldigt bra om än trött. Det är ett fruktansvärt tråkigt väder ute och Thest spelar tennis. Lennox farmor ska gå på teater med honom och det är så dubbla känslor. Skönt med egentid men längtar alltid efter honom.
Än så länge sitter håret kvar. Har nu gjort två cellgiftsbehandlingar av fem och varje gång jag borstar håret är jag livrädd att jag ska få det i borsten. Fruktar den dagen eftersom den med all sannolikhet kommer att komma och måste se till att hämta hem den där peruken som väntar på mig på Perukshopen.



På bilden. Sötnosen bakar.

Threst och jag funderar på att åka till Häringe Slott på Afternoon The eller gå till barn inredningsaffären Farm house och kolla på bårder till Lennox rum. Klockan 18 kommer det folk på middag och Lennox ska hämtas hos farmor.  Det skulle ju behövas rensas garderober, bäddas rent i sängar och målas fönsterbräden men njuter hellre tid av maken.  På måndag eftermiddag ska jag på smink och perukkurs på SÖS. Då får man lära sig att knyta sjalar, sminka om man inte har några ögonfransar och sätta på sin peruk rätt. Undrar om jag kommer att vara den enda med håret i behåll?

Det är svårt att hitta rätt på detta  nya lilla tangentbord. Så om ni undrar varför det är felstavat lite här och där beror det på att jag sluntit med fingrarna.

På videon. Lennox tackar.

Yippie! Yes! jag har lite tur i allt det svarta. En liten ljusglimt som förgyller min annars ganska dystra tillvaro. Jag vann datorn och utmärkelsen Årets kvinnliga bloggstjärna! Och om jag hade så långa armar skulle jag dunkat mig själv i ryggen. Men mest av allt vill jag dunka era ryggar och krama er alla som röstat på mig! Återigen. Utan er vore jag intet!
Nu kan jag blogga vidare utan att behöva skita på mig för att inläggen bara ska försvinna och datorn lägga ner helt plötsligt.

Jag vandrar runt i någon slags väntan för jag mår så bra nu. Har varit smärtfri sedan tio dagar och begriper inte riktigt varför. Som Skitsjukdomspatient" tror man att desto sämre man mår av cellgifterna, dessto bättre biter de. Jag sitter här på jobbet och planerar mina vimmel. Tomterock, Gröna Lunds julmarknad, Bio-Madagaskar. Det rullar på därute. Som om ingenting hänt....Jag tittade på dokumentären "Himlen kan vänta" i går kväll. Om cancersdrabbade människor mitt i livet som fått en obotlig diagnos. Jag satt där på golvet och åt popcorn och drack julmust. Threst fixade i källaren. Jag grät som ett barn och fattar inte varför, varför varför. Jag är en av dem även om jag fortfarande har en chans att överleva trots att chansen är mindre nu med spridningen till levern. Jag har inte tid att vara sjuk. Inte lust heller och det gör mig så förbannad att det sätter krokben för mitt sätt att leva.


På bilden. Hittade min gamla filoxa från -98

Jag tittar i min gamla filoxaf från -98. I telefonboken finns samma människor och dess nummer som jag har i min mobil idag. Det måste betyda att jag har kvar mina gamla vänner tänker jag och fnissar åt en dag. 31 oktober-98.

Till Gröna Lund 11: 00 sedan åkte jag och Anneli till Kattis 17: 00. Familjen Windahl+Niclas kvar på Grönan. Jag till Mariettas lägenhet vid 21, sov där. Åt ost och drack vin. Nisse och Eddie sov också där.

Bekymmersfritt, enkel leverne. Inga dagistider. Inga propellrar i sängen och ingen sjukdom. Eftersom jag äter lite dåligt så får jag näringstillskott utskrivet på recept. De har en bra smak av skogsbär. Jag trycker i mig någon om dagen för att se till att hålla mig någorlunda vid god vigör. Annars blir det en lugn helg. Lennox mornor har honom på lördag och då ska vi försöka hitta något mysigt ställe med sprakande brasa, varma scones och gräddig varm ckoklad att njuta av. Bara vi två, Threst och jag utan paegojan Lennox.
Dagens inlägg är lite spretigt. Som jag känner mig just nu. Spretig av lyckan över vinsten. Tack igen!


På bilden. De vore nog ännu godare spetsad med lite Amaretto.


På bilden. Min rosa vinst och rosa bubbel till. Tack vänner!

På bilden. En helt vanlig morgon hos oss.

Jag kan inte hjälpa det. Att skriva så mycket om min son. Men min kärlek till honom är bubblande, kittlande och levande. Ni som inte har barn spyr säkert på alla inlägg om Lennox men i min bok är han Guds gåva till mig. När han lindar sin armar runt min hals och säger att han älskar mig är det större än livet självt och hans papegojröst som viskade i natt "Stäng dörren, spökorna kommer" är som gulligast framåt morgonkvisten.
Tro mig. Ibland är han djävulen själv och jag har ibland vänt upp och ner på honom för att hitta  666 intatuerade någonstans i nacken. Och skitjobbig rent ut sagt när han vägrar att duscha och envisas med att alltid bära fotbollskläder hemma men däremellan är han en alldeles underbar, trotsig, självsäker treåring med en förälskad mamma.

Jag bara måste få se vad det blir av den här lilla parveln. Om han blir fotbollshjälte, frimärksamlare eller statsminister. För mig spelar det ingen roll. Bara han sprider sitt ljus över alla som träffar honom och försöker göra en skillnad här i världen.  Då blir hans mamma och pappa nöjda. Alla ni föräldrar därute vet vad jag pratar om. Min kärlek till Lennox är inte unik. Det är samma universala kärlek som för oss alla.
Min kärlek ska brinna. Alltid!


På bilden. "Jag är inte rädd. Jag kan flyga".

På bilden. Kolla Pontus bakom pelaren.

I morse var jag otroligt glad över att Threst installerat min kupévärmare i bilen och jag var trött och gäspig efter middagen igår. Det blev skaldjursplatå och champagne och det var en ren fröjd att se 80 tjejer skaka rumpa till "Thiller". Jag tryckte i mig kortison för att fixa den här dagen eftersom jag känner att érraid (baklänges) är på väg. Dessutom var vi på föräldrarsamtal på dagis i morse och det var skönt att höra att allt funkar bra.
Jag stör mig lite på kommenarer på min blogg . Att jag kommer att vinna den rosa laptopen för att man tycker synd om mig.....Hmmmm. Vet att jag jag inte ska lägga energi på sådana uttal men om ni röstar på mig av den anledningen ber jag er låta bli. Lova det. Då är det bättre att den som verkligen har den bästa bloggen vinner.


På bilden. Undrar om det är så här det känns att vara hund?

Det finns en massa fantastiska bloggar därute. Välskrivna, underfundiga och genomtänkta. Med en punschhline och en vass penna. Sedan finns det ännu fler som är så bedrövligt tråkiga och allmängiltiga att man stänger ner efter första lästa raden. Ibland funderar jag på vilka ni är som läser mig? Är ni småbarnsmmor, själva, mitt i livet eller tillhör ni den barnlösa skaran? Är ni boende i storstad eller glesbygd? Och hur gamla är ni? Hur som haver är ni drygt 5.000/besökare per dag och det är ju underbart att ni hittar och återkommer hit. Jag hade skrivit min blogg oavsett antal besökare eftersom den är min ventil men uppskattar min trogna läsare och brukar försöka svara er personligen om jag ser era webb eller mailadresser. Det är det minsta jag kan göra eftersom ni ger mig så mycket tillbaka.


På bilden. Att få nytt gloss kan vara höjdpunkten på en dag.

Och ja, det är viktigt för mig att vinna laptoppen. Av rätt anledning. Eftersom jag inte kommer att kunna blogga snart hemifrån pga av att vår nuvarande dator är på väg att krascha så behöver jag den för att kunna blogga vidare. Ikväll softar jag hemma och försöker få Threst att göra ett gästinlägg. Han har nämligen lovat att göra det men vet inte vad han ska skriva om. "Måste jag skriva om skitsjukdomen?" säger han och tittar på mig med hundögon. "Nej, du får skriva om muttrar och spikar eller olika spackeltekniker men jag tror att de vill veta hur du tar det här" svarar jag diplomatiskt. Den som lever får se.

På bilden. Jag löste problemet.

Grattis Obama. Verkligen. Jag gillar att USA fått en svart president. Såklart.
Nu har jag löst problemet med cellgiftsflaskan. Ser till att jag bara har tillräckligt stora fickor på jeansen så löser det sig. Ikväll är det vimmeldax igen. Sittande trerätters med bara tjejer. 80 stycken närmare bestämt och det ska bli riktigt roligt. Det är sol ute och jag har precis varit på SÖS och plockat bort flaskan för denna gång och känner mig fri som en fågel.


På bilden. Tjockkatten vilar buken.

På tal om katter så släpar Tjockkatten in allt möjligt skräp i huset. På vären hittar jag halvöda fågelungar flaxandes mot köksfönstren eller döda ekorrar under soffan. Fast han är så övergödd är hans starka instinkt att döda och visa upp sina byten. Råttor, harungar och fåglar står på menyn och det är obegripligt att förstå hur han ens kan smyga sig på bytet med den kroppshydda han har.


På bilden. Jag har just blivit av med 80 centimeter tarm.

Hittade den här bilden från SÖS i maj. Min buk var uppsvullen och nyopererad och jag var fortrfarande chockad över cancerbeskedet. Men det känns så långt borta nu. Dessvärre har jag redan nu börjat våndas över operationen av levern i januari. Ligga på sjukhus, ny smärta, nytt sår, svårt att gå igen osv men man gör det som måste göras helt enkelt. Finns inget annat val.
Den här solen gör mig gott och Threst planering för framtiden känns bra. Vi bygger ut huset och gör en matsal. Vi bygger till ett badrum på övervåningen och en grovingång i källaren. Det betyder väl att jag måste få leva? Att vi planerar för ett liv tillsamans i vårt pepparkakshus. Att vi ser fram emot en framtid fri från behandlingar och berg&dalbane åkande. Idag är det en bra dag. Om morgondagen vet jag inget.

Till nya besökare:
Rösta här
På mig som vinnare av en rosa laptop

På bilden Lennox ler. Gällnö i somras

Jag måste väl införa lite glädje i bloggandet. Kan ju inte bara vara smärta och svärta hela tiden. Någon besökare skrev "Usch, tråkigt, Jag blir så ledsen" och det är väl inte så klokt av mig. Att göra er alltför ledsna och upprörda. Men så är det ju. Att jag skriver den här bloggen enbart utifrån mig själv. En del tycker den är för personlig, andra att jag kör med självömkan, en tredje att den är bra som den är. För mig har den bara ett syfte och det är att visa hur det kan vara att leva i dödskuggans dal. Jag fiskar inte efter att att någon ska tycka synd om mig. Det gör jag så bra själv. Jag fiskar inte inte efter hurrarop och sympatier. Kommer de så är det bra de med. Jag bara skriver utifrån vad jag känner i mitt hjärta.

Ibland kanske det blir för mycket för en del. Svårt att förstå hur man kan vrida ut och in så personligt  på sig själv och vara så  utlämnade till vem som helst. Och ja, det kanske är svårt att greppa. Men jag har alltid varit så. Även innan "Skitsjukdomen". Som en öppen bok. Men aldrig aldrig är syftet något annat än bara leverera rak ärlig vardagsdramatik. Från mitt numera sjuka perspektiv,

Och nu igen. Jag är värre än Barack Obama. Hans röstfiskeri kan slänga sig i väggen. Du som inte röstat ännu på mig som ny kvinnlig bloggare på Mix Megapol. Gör det nu. Tack
klicka här

På bilden. Den ena skylten är tråkigare än den andra.

Sös idag bjöd på grått väder men hyfsad smärta. Min port-a-cath gör mindre ont nu när de krokar på nålen och jag kom på mig själv med att knappt sluta läsa min pocket under tiden de rotade runt med. Jag låg och tänkte på ett samtal jag hade med en gammal kollega för ett tag sedan. Hon var säker på att det kanske finns en mening med allt. Att min mening är att förändra tankesättet hos de som följer min blogg. Att få människor att tänka till, tänka om, tänka jag får leva och bör  vara tacksam för vareviga frisk sekund i mitt liv. Tanken är ju svindlande och jag köper den rakt av. Om jag förändrar folks tankegång och blir frisk. Fine! men om jag inte klarar mig då? Om jag faktisk kolar vippen och sällar mig till de dödas skara. Om vi  nu ska vara riktigt dramatiska. Och det ska vi. Enda sättet är nämligen att se döden i vitögat.


På bilden. Den här sängen fick mig att få rysningar.

För det är onekligen en fin tanke. Att syftet med "skitsjukdomen" har något gott med sig. Att jag för ut något slags budskap som kan plantera ett frö till att värdera sitt eget liv lite högre. Lite som Klaus sa "Som en cellgiftsbehandling light", att få det bra med det dåliga. Nu slår jag mig inte för bröstet. Det kan jag inte för det sitter en nål  där, ha, ha men vill gärna hoppas på att min blogg ger dig inspiration till att börja leva som om det vore din sista dag på Jorden.
Det stod en tom säng mitt på golvet när jag kom ut från onkolen idag. Med skrynkliga papplakan gapade den tom och jag fick värsta dödsångesten när jag såg den. Armhåren reste sig rakt upp och jag funderade på vem som legat där nyss. Det är  baksidan med detta. Att vi med "skitsjukdomar" tänker ett extra varv till.
Det blir error i hjärnan och man ser bara ond bråd död överallt.


På bilden. Så. Nu har ni sett mina bröst. Också.

Jag och flaskan åkte hem och hämtade på dagis. Threst lagade middag och nattade och jag ska nu lägga mig framför brasan.


På bilden. I morgon ska jag på vimmeljobb. Sittande trerätters. VAR ska jag göra  den här? Vill inte gärna bära munkjacka.


På bilden. Efter 3 timmars droppbehandling sätter jag på mig favvo conversen och drar till dagis.
The show most go on!

Bråttom, bråttom. Lennox ska till dagis och jag till SÖS. Ber er rösta på mig på Mix Megapols hemsida. Någon fantastisk människa nominerade mig som den nya kvinnliga bloggaren med motivering:

Med ett rikt och varierat språk som ofta leder till skratt men även tårar delar Lotta Gray med sig av sitt liv som mamma, cancersjuk och vimmelreporter.

Och priset är en rosa laptop. Bara en sådan sak. Rosa. Ingen och jag menar ingen, kan vara i större behov än mig av en ny. just rosa dator. Vår är helt paj och tar en evighet att starta upp och lägga in bilder. Så snälla ni. Mina trogna läsare. Svik mig inte. Ni har alltid varit mig trogen så  gå in och rösta. Hoppas länken funkar nu. Annars är det http://www.mixmegapol.se/


http://www.mixmegapol.se/taevlingar/sveriges-nya-kvinnliga-bloggare

Create your own visitor map!
På bilden. Kära vänner. Måste hålla koll på var ni är ifrån.

Det här är inte bara karta. Den kollar av var ni besökare är ifrån i landet.

På bilden. Pannkakor till lunch.

Helgen har varit fri från aktiviteter sånär som på Hallowen-fest med Lennox hos fotograf-Jonas. Jag har såsat runt i college brallor hela helgen i stort sett. Threst har jobbat med att bygga väggar runt vår nya pelletsbrännare och Lennox och jag varit ute och cyklat och rensat leksakslådor. Ett helt vanligt vardagsliv och ingen som ser mig kan tro att det pågår en mental härdsmälta på insidan. Träffade på någons mormor på Hallowen partyt. Någons mormor som klarat sig genom tjocktarmcancer och cellgiftsbehandlingar och blivit friskförklarad för tio år sedan. Det är sådant jag gillar att höra. Att det finns ett liv efter detta skit liv som pågår just nu.

Dessutom har jag tandvärk. Men jag tänker att det ena smärtan tar ut den andra (cellgifter denna vecka) och det är väl fiffigt tänkt? SÖS väntar klockan 11. Får en dos på 2, 5 timmar som ger rinnande ögon, torr mun och kramper i magen med omedelbar verkan. Bara några minuter  efter att droppet börja ticka in in kroppen börjar det. Jag får två sprutor i magen för att hålla det i schack dessa timmar. Sedan kopplas min lilla sexiga flaskan på och jag stapplar hem och oftaste ner i sängen där jag ligger i fosterställning och tycker synd om mig själv. Flaskan placerar jag på nattuksbordet eller sticker ner i trosorna beroende på vilken storlek jag har. På trosorna alltså.



På bilden. Threst har slitig som en varg hela dagen med väggarna till pelletsbrännaren.

På bilden, Amanjena, Marrakesh.  Ett av de mest spektakulära hotellen i Världen.

Jag hittar en bild jag tog på Hotel Amanjena i Marrakesh. http://www.amanjena.com/ Jag var där förra året och intervjuade Bryan Ferry i "Roxy Music". Den avantgardiske mörke killen med syntlugg som sjunger hiten "Slave to love". Nåväl. Numer har många gråa hår smygit sig in i luggen men det var en mycket korrekt och vänlig man jag mötte där på hotellet.
Jag har börjar förhandla igen med mig själv och någon högre makt. igen. Om att  blir fri. Fri från denna mardröm och komma ut helskinnad på andra sidan och jag ska byta liv! Jag tänker bli vegetarian och börja träna. Sköta min kropp minutiöst och bara äta ekologiska produkter. Resa till Serengetti (naturreservat i Afrika) och titta på lejonen som lapar sol och bo en hel månad på Amanjena och äntligen, äntligen skriva den där boken.

Men varför börjar jag inte redan nu med detta renlevnadsliv? Varför går jag runt i samma gamla fotspår istället för att bryta ny mark. Är jag så fruktansvärt lat och bekväm att jag måste vänta på ett besked om jag får leva eller inte för att jag ska ta mig i kragen?. Ja. Svaret är ja. Dessvärre. Ni ser gott folk att inte ens en dödlig sjukdom kan få en att bli en annan människa.  Men jag har bara den här kroppen (som nu har svikit mig) och jag har bara det här intellektet. Jag kan inte byta med någon även om jag svär på att göra vad som helst för att vara en frisk människa igen. Vad som helst utom att göra mitt barn illa. Allt annat går jag med på. Det är sådan man blir i lägen som dessa.

Nu är det dags att sova. Threst sover redan på soffan med öppen mun och handen i byxorna. Tjockkatten ligger på rygg i fåtöljen och eftersom jag inte gillar bloggar med långa inlägg (om de inte är riktigt bra) slutar jag här.

På bilden. Fredagens förtäring.

Vi släppte av pappa Threst inne i stan och stannade till i godisbutiken vid Sergelgången. Lennox och jag. Där fick han välja själv men stressade på honom då vi parkerat illa. Regn och blåst ute men vi åkte hem och proppade i oss godis och välling framför "Idol". Sedan gick vi oss la oss i stora sängen och somnade till "Fredag hela veckan". Jag vaknade klockan 06 och Threst hade inte kommit hem! Jag sover nämligen lätt som en fjäder och har inte hört honom komma. Försökte somna om men  fantiserade om trafikolyckor, misshandel och allmän fylla. Lennox snodde runt som en propeller och vaknade 08..

Threst hade gått ner i gästrummet i källaren och lagt sig och efter en barrunda på Christos nya nattklubb och The white room. "Aldrig mer, jag ska aldrig mer gå ut" stönade han när Lennox envisades med brottningsmatch i dubbelsängen. Jag försökte få bort klistret efter kirurgtejpen på min port-a-cat (läs inlägg en dosa gör ingen dag) och blev så påmind om hela den här situationen. Den är läskig att ta på. Glider liksom runt på något sätt. Helgerna är alltid värst. Finns för mycket tid att tänka och fundera. Men också mer tid att vara med Lennox. Vardagarna är fyllda med jobb och korta kvällar men helgerna.....jag vet inte vad jag ska säga men jag gillar dom inte. Längtar alltid efter måndagens kranka blekhet. Utom den här måndagen då det är dags för nya cellgifter i 46  timmar.