På bilden. Man får fixa sig på jobbet.

Bond-premiären var faktiskt rätt trevlig. Jag tryckte i mig en så ansenlig mängd serranoskinka att jag fick en konstig blick av Stefan Sauk. Han kan ju inte veta att allt jag stoppar i munnen smakar skit och pappkartong. Förutom den här salta serranon som av någon anledning var god. Dessutom drack jag iskall, dyr och gratis champagne och rökte åtminsone tre cigg innan kvällen var slut. Festen hölls i Vinterträdgården på Grand Hotel och bjöd på följande: En osedvanligt uppsluppen Tomas Brolin som trots att han förlorat rättigheterna till alkolholförsäljning på Undici var glad  i hatten. Martin Stenmark och Markolioo som kom sist och hördes mest och en danssugen Lina Hedlund.


På bilden. En fantastisk buffé som dock inte var något för vegetarianer.




På bilden. Här kan man faktisk se min inopererade dosa vid höger nyckelben.



På bilden. Rafael Edholm och Börje Salming med något surt i mitten.


På bilden. Anders Bagge. En av mina favoritmänniskor.

Blev otroligt glad när Anders Bagge kom fram och gav mig en kram. Annars är det inte helt lätt att svassa runt på premiär efter vad onkologläkaren sade tidigare under dagen när jag frågade om risken att dessa nya cellgifter kanske inte biter heller. "Kan det vara så?" Ja den lilla risken är ju något högre eftersom de förra inte bet". Det är sådana svar man inte vill höra tre timmar innan en fest. Min fotograf Malin och jag delade på en taxi hem till förorten och jag kan svära på att jag höll på att brinna upp med min värmedyna i sängen när jag vaknade vid 04. i nattt. 
 Ikväll är Threst på middag på Grill. Jag och Lennox myser framför "Idol". Jag dricker en kopp te och hoppas cellgifterna gör sitt jobb.

KaosAnna. Så ledsen för er skull. Förstår att det är tungt nu men efter regn kommer alltid sol. Nästan  iallafall.

På bilden. Lennox i stay-ups.

Jag mår så bra. Just a nother day in paradise. Men pratade med min onkologläkare och frågade hur pass aggresiv min "Skitsjukdom" är. "Den är medel, man brukar dela in dem så blev svaret" Visste redan om det men blir åter plågsamt medveten om mitt tillstånd.
 För att prata om något helt annat så köpte jag strumpor till Lennox. Tänkte han skulle ha långa sköna utanpå byxorna så inte gummistövlarna skaver mot benen. Köpte fel men han älskar sina sexiga stay-ups och kallar dem för fotbollsstrumpor.


På bilden. Minnen på en vägg.

Jag älskar vår hallvägg hemma. Där kan jag sitta och titta på alla vänner, familjemedlemmar och bilder på mig och Threst. En sådan borde alla få ha. Jag vill gärna ha hela väggen upp på andra sidan med men min estetiske man som inte gillar plotter vägrar. Nu är jag på väg till "Bond-premiären". På med stassen, sminket och fixa håret. Känner mig lite sugen på ett glas vin och en cigg. Bara en. Man lever ju bara en gång. Eller?


På videon. Pappa och Lennox busar.

På bilden. Underbara krämer från Johanna

Paket idag från Johanna i Falun. Hon skickar ett lång fint brev med två krämer från Bodyshop. Tack, tack, tack Johanna. Nu ligger en i väskan och en vid sängen. Vilken bra idé eftersom man får torr hud av cellgifterna.

På bilden. Som om jag inte skulle hitta på SÖS.

Jag pallrade mig iväg till SÖS för att ta prover för att kolla hur min éerraid har påverkat mig. Var bara tvungen att ta kort på den här skylten eftersom jag numera hittar som handen i handsken på SÖS. De enda jag riktigt älskar med det där stället är att det är så mycket små nya människor överallt. Små skrynkliga bebisar på väg hem möter jag i korridorerna jämt och de får mig alltid att bli lite sorgset glad. Livet  och döden är så närvarande på sjukhus.


På bilden. De är som små vampyrer de där sköterskorna.

Det satt en stressad man och väntade på att få ta sina blodpover och han pustade och frustade av otålighet. "Nu kommer jag att missa min tandläkartid" "Åh , jag har så ont i tanden, hur kan det ta så lång tid". Sådär höll han på en lång stund och till slut sa jag "Jag har cancer, vi kan byta om du vill". Så typiskt mig och inte särskilt snällt men jag ruttnade på snubben. Läkaren skrev ut opiumdroppar och de har hjälpt. Har fått behålla i tarmen  det jag ätit idag idag men får så himla ont i magen av dem. Tog lång tid att prova de där klänningarna eftersom jag var tvungen att pusta ut mellan varven.


På bilden. En James Bond premiär kräver sin klänning.

Det är Bond-premiär på torsdag. Måste ha en klänning eftersom jag gått ner så mycket i vikt och mina klänningar hemma bara rasar ner över mina obefintliga bröst och magra axlar så det  blev en svart i taft och en beige med rosetter. Eftersom detta inte ska ens påminna om en modeblogg tänker jag inte ta bilder på dem på kroppen. Nu ska jag iväg på Rosa-bandet  galan och förhoppningsvis träffa Anastacia.

Angående min bloggdesign har ni som vanligt rätt. Innehållet i min blogg är det viktigaste och starkaste lysande budskapet. Layoten får faktisk stryka på foten.

På bilden. Munkjacka och mysbrallor på jobbet. Vilket förfall!.

Jag väljer att gå till jobbet i munkjacka och träningsbrallor. Osminkad och med endast Lyspyl på läpparna. Detta är ett förfall i ordets rätta bemärkelse. Och jag gillar inte mitt sätt att klä mig men jag orkar inte bry mig de här dagarna när jag inte mår så bra. Huvudsaken att man är ren och fräsch, rollad och duschad sen får jag väl se ut som ett vrak. Ringde till min läkare och berättade om de senaste dagarnas erriad (läs baklänges). Hon pratar om att jag måste in och kolla mina salter och ev läggas in något dygn för att få dropp och vätska på mig.

I morgon är det bröstcancer-gala som jag bevakar. Och det är viktigt med bröstcancer. Som ALL cancer och jag önskar ibland att det hölls en gala för just   ALL cancer. Både tjocktarm, skelett,  binjure, hjärntumör, urinblåsa pch alla andra varianter av denna vedervärdiga sjukdom. Tänk bara att ha ett bruna-bandet på jackan för tjocktarmscancer. Eller gula bandet för prostatacancer? Det vore väl fyndigt...

Det är många som vill hjälpa mig med bloggdesign och jag vill gärna ha hjälp eftersom jag är totalt otekniskt. men antar att jag måste lämna ut mitt lösenord så den som hjälper mig kan få tillgång till bloggen och det känns så läskigt. Tänk om någon skulle trycka på "Avsluta blogg".

Stina-som ville hjälpa mig att kratta löv. Underbara människa. Tusen tack men vi löser det på något sätt ändå men du får en stjärna av mig för omtanken!

På bilden. Pippi är också ganska självgod.

Jag blir recenserad av bloggaren Klaus på Beiersdorfbloggen.  (Läs honom här)  Det är en himla fin recension av Klaus. Jag blir nästan lite gråtmild själv när jag läser den. Och eftersom det bor en liten liten självgod råtta i oss alla låter jag min komma ut på rastning en stund.

Av Klaus.....
Nu tänker jag för en gång skull vara allvarlig för en stund. De senaste dagarnas aktiviteter framför datorn har gått ut mycket på att skaffa nya läsare till min blogg. Man skulle kunna säga att jag "blogghorat" en aning. Det hela har varit ganska framgångsrikt. Det här inlägget är inte en pusselbit i den strategin.
Men idag har jag ägnat större delen av dagen åt att läsa en riktigt bra blogg. Den heter Vimmelmamman. Tjejen som skriver den tipsade om den själv för att få den recenserad. Och nu sitter jag här och vet inte riktigt var jag ska börja.

Alla känner emellanåt att de har en dålig dag. För 41-åriga Lotta Gray har det varit en enda dålig dag sedan i början av Maj i år. Då åkte hon in akut för att operera bort en cancertumör från sin tjocktarm. 80 cm tjocktarm fattigare börjar hon så blogga igen den 14 Maj. Lotta har bloggat ända sedan februari 2007, men nu tar hennes blogg en helt ny vändning.
Man skulle kunna säga att det är två helt olika bloggar. Före och efter sjukdomen. Men ändå inte. Kärleken till treåriga sonen Lennox och den några år yngre snickarmaken Threst är närvarande hela tiden. Men den förstärks ytterligare efter hon fått beskedet om "skitsjukdomen" som hon kallar den.

Lotta och Threst är väldigt stiliga ihop. Dom är snygga och framgångsrika. Dom gifte sig på min födelsedag. Den 18 Augusti. Före sjukdomen. På bloggen får man ta del av Lottas enorma glädje vid bröllopet. Vid det tillfället har hon ingen aning om att det gror en jävligt otäck liten svulst i hennes kropp.

Och så kommer den 1 Maj och sätter fälleben på tillvaron.

Cancer. Jag har själv drabbats av denna vedervärdiga sjukdom. Den tog min kusin Tomas som jag skrivit om tidigare. Därför tycker jag att det är så fint att Lotta vill dela med sig i sin kamp mot "skitsjukdomen". Att hon sätter ord på rädslan och känslorna hon bär inom sig.
Lotta jobbar som journalist. Och det märks. Hennes språk har en stilistisk skärpa som man sällan ser på en blogg. Ibland blir hon nästintill poetisk. Som när hon skriver om sin lever och oron att cancern ska sprida sig till den. När jag läser hennes inlägg om den minneskista hon vill plocka samman till sin son - om det värsta skulle hända - så blir jag tårögd. Jag blev själv av med båda mina föräldrar i ung ålder och hade verkligen önskat att jag hade haft en sådan. Själv sitter jag uppe långa nätter och sorterar i fotografi och gamla minnen och gör en sådan kista till minne av mina föräldrar. Den är till Stella och Malcolm.

Jag hoppas att Lotta aldrig kommer få nytta av denna kista.

Att skriva om sjukdom är väldigt svårt. Det är en balansgång mellan att lämna ut sig för mycket och bli tjatig, och att utelämna för mycket och bli opersonlig. Lotta sköter den balansgången väldigt bra. Man känner att man får precis lagom mycket smärta levererat i lagom stora doser. De är lite som en cellgiftsbehandling light. Fast utan illamåendet.
Lotta är en mycket vacker människa. Både på utsidan och insidan. Hon är varsam på det sätt hon levererar svåra tankar till läsarna. Och de mörka tankarna finns där - uppblandade med glädjen att se sin son springa genom strålen från vattenspridaren. Kontrasten är förlösande i en - för många - hopplös situation. Och ilskan finns där. Ilskan på "skitsjukdomen". Hon delar öppenhjärtligt med sig av sin oro för att få BESKEDET med stort B. Och om den bråddjupa rädslan för att sjukdomen ska sprida sig vidare i kroppen.

Lagom till midsommar visar hon upp sitt ärr. Det sträcker sig från naveln nästan hela vägen upp till bröstet. Det är ett vackert ärr som utstrålar visdom om livets bräcklighet.
Hon drar sig inte för att beröra det skambelagda. Som diareér och flytningar som är efterverkningar efter operationen. Och om hur det komplicerar det för henne "en smula" när hon - i sin yrkesroll - ska stå på röda mattan på premiärer av olika slag. Slemhinnebesvär från mun och tarm, blåsor i munnen, muntorrhet och diarré avhandlas utan att man känner att det blir påträngande på något sätt. Vi får följa Lotta i vardagen, under besöken på SÖS och i lekparken med Lennox. Vi får ta del av hennes allra innersta känslor gentemot sin man, sin älskade son , sin släkt i Örebro och sina vänner.

Läs inläggen under kategorin "Bästa inläggen". Dom är väldigt bra.

Jag får ofta tårar i ögonen när jag läser Vimmelmammans känslor.
Det finns ett uttryck som jag tycker mycket om. "Att man står med hjärtat i händerna". Lotta har stått med hjärtat i händerna sedan den där dagen i Maj. Och jag hoppas så att hon snart att hon kan få stoppa tillbaka det. In i bröstet igen.
För det är hon och Lennox och Threst värda.
Lotta Gray. Vimmelmamman. En vacker människa.

Tack Klaus. Det allra vackraste är "Att stå med hjärtat i händerna".

På bilden. Tur att jag kan blogga iallafall.

Det här regnet idag passar mitt stämningsläge perfekt. Igår sa det pang! Cellgifter  ihop med pencillin lyckades få mig helt sänkt. Korvgrillningen var ett maratonlopp men trevligt och ville så gärna gå på middagen hos Tessan och Patrik. Tvingade mig upp ur sängen trots att jag höll på att bränna av. Såååå ont i tarmarna och och helt väck i huvudet. Men vänner ger en styrka så jag ville ville ville gå. Klarade mig fram till 22: 30. Satt bara och petade i den goda höstgrytan och smakade inte ens på kladdkakan. Illamående låg som en tickande bomb i halsen så jag gav Lennox välling, på med pyjamas och körde hem i natten. Passade på att gråta på söderlänken för jag hatar när jag inte kan fullfölThrest stannade kvar och hade en supertrevlig kväll.

Nu sitter jag bara här. Klockan är 14: 00 och jag har inte ens klätt på mig. Lennox vaknade 10:30! och min man gjorde en riktig american breakfast med scrambled eggs, bacon och varm choklad. Mår något bättre. Men långt ifrån bra. Hoppas jag mår bättre till i morgon för den här veckan bjuder på "Bond-premiär", besök hos frissan för slingor, (man kan lika gärna vara snygg i håret medans man har något) Rosa bandet-Gala och middag med Kattis och hennes nya bebis. Går inte an att må så här då.

På bilden. Threst bygger i mörkret.

I morse var jag lika trött som när jag somnade och lät Lennox leka "Hela havet stormar" på mig i sängen. Threst spelar golf och Lennox och jag ska på korvgrillning vid 12. Igår kväll byggde Threst en vägg till vår pelletsbrännare i källaren och kom inte in förrän "Idol" slutade.


På bilden. Den är hemskt ful, den nya värmekällan.

När jag satt och åt frukost tittade jag på vår sprithylla. Den är alldeles  full. För i tiden var det alltid halvfulla flaskor men nu är de flesta oöppnade och dammiga. Till saken hör att när man får barn så blir det inte lika mycket fester och middagar hemma som vi hade förr. Sedan "skitsjukdomen" slog till har det inte heller blivit mycket alkoholintag. Kroppen har fullt upp med att hantera och forsla ut cellgifterna så jag vill inte belasta den med mer toxin.Dessutom smakar det inte alls som förut. Ikväll blir det middag hemma hos Tessan och Patrik. Gissa om det är jag som kör hem.

På bilden. Pappa tog bilen från Bryssel och hit för mitt bröllop.

Åh gud vad trött jag är. Somnade när jag nattade Lennox och vaknade av att saliven rann på kinden. Hur är det möjllgt att vara så i bängen dödstrött! Måste ner och plocka maskinen innan jag lägger mig. Igen. Fastnade framför bloggen efter det obligatoriska  samtalet med min pappa. Han bor i Bryssel och vi har inte växt upp med varandra. Jag levde i en skyddad verkstad i lilla samhället Fjugesta utanför Örebro och skötte min häst, gick på logdans och tvättade håret med Date schampo. Han har bara ett barn och det är jag och nu är jag sjuk och han är så orolig. Varje kväll sedan den där hemska natten 1 maj ringer han och frågar hur jag mår. "Hello Charlotte, how are you today?"

Jag hör på hans röst att han är ledsen. Han suckar tungt mellan meningarna och ber mig tala med Gud. Varje dag ska jag intala mig att jag är frisk. Svårt de dagar när humöret är på noll och rädslan och smärtan på topp. Men jag är glad att han finns där för trots mil emellan oss är vi ändå kött och blod. Och det är tjockare än vatten. NU ska jag gå ner och borsta de där tänderna.

På bilden.Sydafrikanskt drag

Ont om tidmen mår sååååå bra idag. Inget smärta någonstans och på väg till lunch med vännerna. Måste bara få iväg dessa biljetter till Soweto gospelkör i morgon på Cirkus 19: 30.Jag ger bort dem nu!!! Två stcken. Kan inte medatt slänga dem. Maila mig bums

På videon. Jag spyr på denna trädgård.

Jag har funderat på att hitta en minneskista till Lennox. En kista där jag kan börja samla minnen till honom. Första hårlocken, första teckningen. De där avtrycken av hans händer på dagisteckningen. Hans  små vita converse, BVC-kortet. Små kläder och minnen av mamma och pappa. Brev från mig, hans favoritbok, anteckningar och minnen. Det hade jag velat göra även om jag inte blivit drabbad av "Skitsjukdomen".  Men naturligtvis känns det ännu viktigare nu att han får veta vem jag var när han blir större. Vad jag tycker om för saker, vad min favoritfärg är, hur hans mamma och pappa träffades och vem som var min bästa vän. Måste försöka hitta en sådan skattkista att lägga våra liv i. Det är svårt att låta bli att gråta när jag skriver detta. Det berör mig och är jobbigt och mina kollegor här på redaktionen undrar säkert varför jag har gått ut på toaletten flera gånger nu.

I helgen måste vi kratta löv. Men jag mår ganska bra och kan hjälpa till. Äter pencillin (röntgenplåtarna visade skum! på lungorna) så det är väl därför jag mår ganska prima. Av pecillinet alltså, inte skummet ha, ha.  Lördagskväll bjuder på middag hos Tessan och Patrik och söndagen kanske hem till Carin.

På bilden. Inte i rätt färg.

På väg hem från jobbet. Stannade till på perukmakaren Carl M Lundh för konsultation. Denna lilla fräsiga peruk är i syntet men hade inte min färg hemma. Provade i en mörkare ton men kan fås i min rätta färg. Schysst att den är uppklippt och flikig. Ser mer naturligt ut då än när den är jämnlång. Vill dock ha den med lite längre hår.   Nu till nästa.....


På bilden. Också fel färg men finns i min färg att beställa.

Den här är längre men fortfarande uppklippt. Syntet .Svårt att tänka sig den mörkare men denna gilladeThrest.


På bilden. Den här är i äkta hår.

Denna har varit er favorit tidigare. Den är i äkta hår men blir lite "perukig" då den är så jämnlång. Verkar bli mer autentiskt när håret är format som en frisyr och mer uppklippt. Svårt...Visst kan man klippa upp den här mer så det blir mer liv men den är inte riktigt formad som de andra två. Lustigt.
För sex månader sedan skulle jag aldrig drömma om att på ett så konkret och iskallt sätt sitta och begrunda vilket hår jag ska ha på huvudet. Ingen önskar mer än jag att håret ska vara kvar men enligt läkaren är det stor risk att det faller på denna nya typ av cellgifter. Idag ser jag helt frisk ut med ögonbryn, fransar och hår i behåll men jag kommer att se såååååå mycket sjukare ut om jag tappar allt. Och då kommer jag inte känna mig lika stark och frisk på insidan heller. Det skrämmer mig lite.


På bilden. Det är inte lätt att välja tapeter

Avslutade kvällen med att komma hem till en tokstädat hus. I åtta timmar har två personer torkat alla fönster och städat tre våningar från golv til tak! Till och med kylskåpet var städat! Vi försökte oss på att välja bård och fondvägg till Lennox rum. Ingen bra idé då vi är ganska oense om färg och stil. Jag vill ha ljusblått, beige, ränder, lite Lexington och Ralph Lauren medan Threst vill att det ska vara ett barnrum med starkare färger, rolig bård och lite "killtema". Hmmmm. Känns som jag kommer att gå lottlös ur striden. 

På bilden. Snällheten personifierad.

Jag är lite smygkär. (Förlåt T) Rent platoniskt alltså. Anders Bagge är mannen på tapeten och aldrig  har väl en tapet varit vackrare än så. Anders Bagge minns mig nog inte. Vi umgick en del med våra respektive för flera år sedan i en annan tid. Hans inre var lika ljuvt som det är nu. Jag gillar Anders Bagge för hans värme. För hans förmåga att se den lilla människan och hans stora goa hjärta. När han kisar in i kameran och får sådana där kinesögon blir jag alldeles varm på insidan.

Det borde finnas fler som Anders Bagge. Han borde säljas i storpack på ICA och finnas i var mans hem. Som en ständig påmnnelse om att snällheten är underskattad och bör omvärderas. Jag skulle vilja sitta i Anders Bagges ficka en hel dag. Han skulle kryssa så försiktigt i TV4:s korridorer för att jag inte skulle ramla ut och ibland skulle han klappa mig på huvudet med sitt runda pekfinger. Och vi skulle skratta ihop och prata om djur. Och sedan skulle vi gråta lite tillsamans när vi lyssnar på vacker musik och jag lovar att bära hans bild i en amulett om halsen. Det är så jag känner inför Anders Bagge och jag hoppas att hans innerlighet kan stänka av sig lite på oss alla.

På videon. Lennox och Threst som huliganer.

Ja, jag firade igår med falukorv i ugn och rosa bubbel . Tillsamans med Threst och Lennox och er, mina trogna läsare firade jag mina friska lungor och intakta luftvägar. Det är klart att det varit sexigare med en ceviché till förrätt, hummer och en iskall chabli men med en trotsig treåring tar man vad man haver. Sedan drog grabbarna igång med Barcelona sången och jag spelade in en snutt.


På bilden. En skyddsängel för bara mig.

Läser bloggen om Caroline som förlorade sin man i somras och förundras över människors styrka i vardagen. Joakim ser dig i allt du!
Läs henne här

I morse tog jag mig till SÖS för att dra ur nålen till mina cellgifter. I väntrummet satt en kvinna som var mycket ledsen. Jag undrar vad hon fått för besked. Kanske en spridning av sin cancer, Kanske en uttsatt tid kvar att leva. Jag ville sträcka ut en hand och fråga hur det var fatt men hade förmodligen inte varit till någon större hjälp när jag själv sitter och kämpar med tårarna.


På bilden. Den här lilla rackaren har suttit fast i min bröstkorg 46 timmar.

Krokade ur nålen. Den har svidit och bränt. Svårt att borsta tänderna, bära Lennox och hämta cornflakes från översta hyllan men om det är det som krävs för att hålla mig vid liv så so what. Det tar fjorton dagar tills vi ses igen. Nålen och jag. Idag hämtar farmor på dagis. Det gör att jag kan jobba längre och slipper stressen att hämta. Tror tamesjutton att Threst skulle gå en golfrunda innan mörkret kommer vid 19.

På bilden. SE&HÖR.

Måste puffa för nya SE&HÖR, nr 44, som är ute i handeln idag i de flesta städer (eller i morgon). Där har en f.d kollega gjort en artikel om mig och "skitsjukdomen"

På bilden. Än är det klös i kärringen.
Foto: Mikael Sjöberg/Expressen

Det ringer i min mobil. Det är min onkologläkare. Mitt hjärta stannar och livet passerar nästan revy. Lite kallsnack, Hur mår jag  mentalt och fysisk? Var hennes smekmånadsresa bra frågar jag fast jag helt ville säga "kom till skott. Ja, säger hon "Jag ringer egentligen för att säga att det inte finns någon spridning till lungor, bukhåla och övre luftvägar".
Jag tokler in i mobilen. Det var det jag behövde!!!!!! Lite positiva besked. Ikväll firar vi med låtsatsskumpa och falukorv i ugn. Firar ni med mig?

Vill bara pusha ännu en sista gång för röstningen av mig till Årets mama. Röstningen gäller hela oktober ut!
Rösta här

På bilden. Bjodpjuddingen och hans mamma.

Natten har varit förfärlig. Sov med morgonrocken för att ha någon ficka att stoppa flaskan i. Svettades som en gris men lyckades inte trassla in mig iallafall. Åkte till jobbet och tänker på något annat. Lennox har just nu en skön förklaring till varför han är brun...."Det är för jag äter Bjodpjudding, mamma" säger han. Så enkelt det är för ett litet barn. En underbar förklaring till hans chokladfärgade ljuvliga hud.

Lämnar er med en video från helgens resa till Örebro

På bilden. Fleccetröja, mjukisbrallor och en turistväska. Vad hände?

Det har gått 7 timmar sedan det nya rävgiftet. Trött, gäspig, spänner i axeln. Väskan glider runt på höfterna som smör på en het potatis trots jag har har den på minsta storleken. Tänker lägga den i fickan på munkjackan istället. Ätit ris med kycklingwook. Lite och sakta. Lagt Lennox, sitter framför brasa. Livet kan vara värre tänker jag och gnuggar mig i ögonen.  Tänker jobba i morgon. Vill jobba i morgon och sova hela natten trots sladd.


På bilden. Present från bloggläsare Fru Bill.

Men glad glad för paketet från bloggläsare Fru Bill. Hon har skickat mig en massa sjalar i fantastiska färger, redo att knyta runt huvudet när håret faller. Och det ska absolut premieras här. Tack fina för omtanke. Du gjorde min kväll definitivt lite lättare att leva!


På bilden. Lennox testar sjalar.

På bilden. Sådärja, nu är det nya cellgiftet på plats.

Det var med en aning skeptism jag åkte till SÖS i morse. Skulle jag ta bilen eller inte? Hur blir man på det nya giftet? Kan jag köra hem eller blir jag helt däckad?  Träffade min vän Johanna och fick en stöttande kram innan det var dags att bege sig upp till onkologen. Bökigare procedurer. Fick två sprutor i magen för att motverka akut eériad (läs baklänges återigen för känsliga) och gjorde förbannat ont när de krokade nålen genom huden för sätta fast den i dosan (bilder kommer nästa gång) Fick låna värmedyna och två filtar och dåsade bort i två timmar.

Nu är jag hemma med min lilla magväska med droppflaskan i. Sladd som går till dosan i bröstet. Undrar vad jag ska säga till Lennox? Att mamma har handväskan runt magen numera. Och hur ska jag sova i natt med den runt magen. Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Vet ni?

På bilden. Min brorsdotter Elsa

Den här Örebrotrippen var en av de bästa. Antagligen för jag varit i stort sett smärtfri och pigg. Varken ont i tarmar eller rumpa eller oxiplatintrött (Oxiplatin är en komponent i cellgiftet) Sen blir man naturligvis nästan fri från "skitsjukdomen" när man man umgås med sina närmsta vänner och släktingar.


På bilden. Min gudson Oskar.

Det har varit en underbar helg och jag har hunnit träffa nästan alla (förlåt mormor) som jag velat. Och jag har knappt tänkt på "Skitsjukdomen" under hela helgen. Threst har tagit Lennox för att jag ska kunna träffa mina vänner i lugn och ro och det har varit så mysigt.


På bilden. Det här, kära vänner, är ett gäng av den ovanliga sortens låååååånga vänskap för vad sägs om 20 år bekantskap.

Sussi, donnan längst upp till  höger har en son som heter Simon. När hon var ledsen över mitt besked om spridningen till levern, kom han hem och sa "Mamma, varför är du ledsen?" Det är Lotta, jag är ledsen för Lottas skull", "Vadå, har hon dött?" Nej, men cancern har spridit sig". "Nä, har den, i hela Sverige?"


På bilden. Simon är rädd att cancern tar över hela Sverige.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jo att Sussi fick sig ett förlösande gott skratt mitt i allt elände och på min bekostnad (Hey, det bjuder jag på vännen) Jag älskar er alla. Det vet ni och våra band är starka och sammanflätade. Som ler och långhalm. Eller Knoll&Tott, eller Kalle&Ada eller Lotta med vänner.....

På bilden. Tjockis med skratt.

Jag har en förmåga att göda folk. Hade ständig ångest över att Lennox är för smal och inte äter tillräckligt .När han var bebis oroade jag mig  för samma sak men kan ju se nu på bilder att han var en välgödd liten kille! Men då tyckte jag inte han fick i sig tillräckligt med bröstmjölk trots att han satt som ett frimärke vid bröstet.


På bilden. Mmmm. Grekisk youghurt.

Det är samma sak med min katt. Han är så tjock så han inte kan slicka sig i rumpan själv. Och min man håller på att gå samma öde till mötes. (Att inte kunna tvätta sig i rumpan, ha,ha) Det är bara jag som ser ut som ett  vandrande skelett. Ikväll åker jag hem till Stockholm. Mår så bra idag. Har inte ont någonstans och är pigg. Antagligen för att det är tre veckor sedan cellgifter och kroppen börjar återhämta sig. Synd bara att jag ska trycka i den lite nya gifter i morgon förmiddag igen. Tillbaka till helvetshålet....

På bilden. Ett av SÖS många ansikten. Förlossningen.  Fredag 10/10-05 Pip!.

Får man alltid det man förtjänar? Har du fått det du förjänar? Och klarar man alltid av den börda man fått att bära? Jag har jobbat inom vården 13 år, skaffat mina fadderbarn, arbetat idéellt på katthem, delat ut frukost till hemlösa tidiga mornar på Sergelplattan, älskat min nästa, alltid varit trevlig och korrekt mot den som tilltalat mig oavsett fylla, ras, kön eller religion. Fått äran att få gudbarn, hållit upp dörrar, rest mig upp på T-banan, bjudit upp den tysta blyga killen i hörnet och lagt alla mina fickpengar på katterna och hundarna i Thailand. Förtjänar jag inte mer än detta? Att leva resten av mitt liv i ständig ångest och oro över att "Skitsjukdomen" spridit sig. Att ha ont hela tiden någonstans, att endast korta stunder glömma vad som drabbat mig och beundra höstlöven som om det vore den sista hösten.

Jag bara undrar och är lite förvånad över detta uttryck "Du får vad du förtjänar". Jag har förjänat mer än så. Jag har faktisk förjänat ett liv i sus och dus. Att se mina barnbarn bli åtminstone lite stora, att ta en salsakurs på äldre dar, att planera resten av mitt liv i ett levande format, att inte bara leva i det jävla nuet utan också i en framtid somär min egen utan sprutor, operationer,cellgifter och total maktlöshet. Så det så!

På bilden. Finn fem fel. En ska bort.

Landade i Örebro vid 18. Hemma hos Annelie där det bjöds på härlig middag och sköna skratt. Jag tog endast ett glas vin,  jag hade förra fredagens minne i färsk behåll. Eérriad och rödvin var ingen bra kombo. Threst och Lennox fortsatte hem till mina föräldrar och vi tjejer hade en myskväll med karaoke och skrattt.


På bilden.E.T Phone home.

När man för en gångs skull får sova ut hur länge man vill så vaknade jag vid 10. Typisk. Jag som tänkte sova jättejättejättejätte länge, som Lennox skulle sagt. Nu är jag på på väg upp på stan för att träffa familjen, Lennox och Threst och vänner. Blir ett kort inlägg (och rätt tråkigt) men med tre kacklande tjejer i bakgrunden är det svårt att få något skrivet. Blev lite stressad då det smakar blod när jag hostar (Vad sjutton finns i de där lungorna egentligen) får svar nästa vecka hoppas jag

På bilden. Jo, jag har nog en personlig blogg.

Jag hittade den här bilden igen. Den finns säkert redan på bloggen någonstans men passade  bra till inlägget. Jag måste lägga på mig på hullet. Har gått ner 8 kilo och det syns och märks på kläderna. Alla jeans sitter som påsar och det kan ju tyckas vara ytligt i sammanhanget men man vill gärna försöka vara fin även om man är en cancerpatient. Till och med trosor och bh ser ur som slokande tygsjok och höftkammarna sticker rakt ut när jag ligger ner.

Brösten ska vi inte prata om. Eller ska vi det? De liknar mest tomma platta behålllare. Jag som hade så snygga bröst en gång i tiden. Alldeles gungiga och runda. Och rumpan ska vi inte heller nämna . Min afrikanska runda röv som nu är platt och trött. Jag försöker äta men det är svårt när cellgifterna förändrar slemhinnan i mun och tarm och allt smakar sågspån. Har en ständig beläggning i munnen och äter mest för jag måste. Tar aldrig mer mat och tycker det mesta smakar skit.  Därför är det svårt att gå upp. Därför är det dumt och tråkigt att lägga slantar på dyra krogbesök nuförtiden. Däremot har jag fått pippi på Redbull men det vågar jag inte dricka för då får väl hjärtat tokspel och  jag dör av en hhjärtinfarkt.
Ikväll vimlar jag på teaterpremiären "Blommor av stål". Med min trötta rumpa och hängiga bröst.

På bilden. Sol, lycka, vänner, tillhörighet.
Foto: Malin Bondeson

Threst klagar. Han muttrar och puttrar som en miljöbil på diesel. Inte på allvar riktigt utan mer med en slags egenkär glimt i ögat. Han vill vara med mer i bloggen. "Varför skriver du aldrig ett inlägg om mig?" frågar han. "Men älskling säger jag, du har ju fått flera egna inlägg". "Farsor på drift " och "En sång för T", har du glömt dem?" Nää, säger han, "men jag vill också vara med". Det är inte helt lätt att tillfredställa alla.

Antingen är det Tjockkatten som spinner och vill gosa i knä eller så ska Skorpan ha nappen och bäras eller så vill Threst ha sin del av den redan beskurna kakan. Men vem ska trösta knyttet då?

På bilden. En höstdag med sin son är inte illa pinkat.
Foto: Mikael Sjöberg

Jag läser på forumet Cancertjejer om landet Cannorlunda. Om en snårig skog med eländig terräng där man inte vet vart stigen bär. Där varje träd och buske antar groteska former och det ständigt blåser. Där man garanterat går vilse även med  karta och kompass. Där traskar jag nu. Ibland är stigen rak och öppen, ibland snubblar jag på rötter som snärjer min fot. Ett land där man inte vet vad som väntar  bakom nästa hörn. Ett land där du är ständigt vilse, sökandes efter svar som ingen ger dig.

Ibland skymtar en ljusning vid horisonten och och du kippar efter luft men lika ofta skyms sikten av mörka moln som hotfullt hänger över dina axlar. Hur mycket du än ropar är det ingen som hör dig  fast du lyssnar efter andras fotsteg. Och hur mycket du än ber till Gud är han inte nära.

På bilden. Den här vackra synen möter mig varje morgon jag hänger ut sängkläderna.

Och tur var väl det för det var en skitmorgon och blev en ännu sämre dag. Det blir lätt så när man gråter sig till sömns. Känslan hänger kvar när man vaknar. Jag tog till mig SÖS för cellgiftsbehandling med det nya cellgiftet i den nya Port-a-caten (dosan som finns under huden där man kopplar in sitt celldropp) Känner mig inte helt bra efter helgen ännu och har fortfarande mycket érraid  (läs baklänges för känsliga). Det gör mig trött och svag och de blev betänkliga om jag skulle få min dos. Kallade på läkaren. En charmig kille som bröt lite läspande på spanska och som inte tyckte jag skulle få behandling. "Vi väntar till måndag så du piggar på dig2. Detta cellgift ger dig érraid så det är dumt att spä på det du redan har" Jaha, hade ju kunnat jobba idag. Då hade jag åtminstone känt mig som en människa. Fick ett mindre psykbryt i bilen. Höll nästan på att köra mot rött på Ringvägen.


På bilden. Dosan syns nästan inte.

Det var en grym kirurg igår med lite "tänk". Hon placerade  verkligen dosan bra så bulan knappt syns under huden. Har lite ont och kan inte lyfta eller bära med höger arm men klarat mig utan alvedon idag. Jag bestämde mig för att åka till Perukshopen och prova ut den där peruken jag hoppas jag aldrig behöver bära. Om jag är snygg i rakat kommer jag vara det! Blev en del skratt men även en sorgsenhet som blir påtaglig när man sitter och förbereder sig på att vara utan hår. Tjejen i butiken sa "men har du cancer? det kan inte vara sant . Hon kände igen mig från min tidning och trodde väl att man är vaccinerad mot "skitsjukdomar om man ser så sund ut som jag.


På bilden.  Peruk med syntethår. Bara som hemlån . Som att låna bok på biblan ungefär.

Och nu min kära cybervänner får ni hjälpa mig att välja. Den här i syntet är lite kortare och mörkare än den andra i riktigt hår. Ser rent ut sagt för jävlig ut. Som  ett billigt fnask på kokain. Jävlars, vad det här suger!!!!!!!


På bilden. Något bättre, eller?

Den här är i äkta hår och längre. Mer lik min egen hårfärg. Lutar starkt åt denna. Vad tycker ni?.  Lennox och Threst ville naturligtvis prova och var mycket vackrare än jag. Kan det bero på att jag älskar dem så mycket?


På bilden. Mina favoritmänniskor.

På bilden. Den nya rallydräkten passade perfekt. Calista ser förvånad ut.

Jag tog mig i kragen. Tog ett fast tag i morgonrocken och bestämde mig för skita i att jag är sjuk på några timmar. Det är det bästa "Skitsjukdomen" har fört med sig. Att man lärt sig fokusera. Sminkade dit ett nytt ansikte och målade till och med tånaglarna röda till öppna skor och begav mig till min son treårs-kalas. Det finns vissa saker som bara måste göras och detta var ett sådant tillfälle.


Threst bilglass tårta var en succé

Alla var där för att använda ett gammalt slitet "vimmelbegrepp" Alla våra fina vänner med sin  varma filt av kärlek. Jag bet ihop, jo det gjorde jag och satte på mig mitt glada ansikte trots att jag var rätt seg. Tryckte i mig tre värktabletter innan jag åkte och de  höll mig flytande ett par timmar.Threst, mitt bättre jag, städade, plockade och gjorde tårta. Tack äskling! Jag bara satt där på min rumpa och njöt av sällskapet. Sedan att jag nästan däckade i bilen hem är ett annat kapitel.


På bilden. Vi lånade restaurangen SERVER av familjen Jarlemark. Kontakta dem gärna vid barnkalas eller vuxenfest.

I morgon 07:00 kommer Malin (vad gjorde jag utan Malin) och följer med till Huddinge Sjukhus för att operera in nya "porten". Nytt sjukhus, lukten av desinfektionsmedel, sterila kläder, sprutor och blinka-bort-tårarna igen......

På bilden. Lennox förra julen.


Det är inte rättvist. Det finns ingen rättvisa! Jag är sjuk. Kände redan igår kväll att feber steg. Ont i lederna och snorig. Kan inte gå på Lennox kalas idag. Vågar inte för mitt immunförsvars skull. Jag missar min egen sons firande!!! Det är katastrof och nu får Threst rodda ihop allt själv med korvar, ballonger, videos, fiskdam, glasstårta osv. Jag fattar inte hur han ska klara det....Och jag är så himla ledsen för att jag inte kan vara där med alla våra vänner och barn. För tänk om jag inte är här nästa år....

Nu ligger jag här hemma med tjockkatten som spinner som ett tröskverk och det är ju en förtröstan. Han spinner och jag gråter. Vilken osedvanligt märklig konstellation.

På bilden. En galen Pippi på fultjack.

Något har definitivt hänt med min tankeprocess.Jag har liksom resignerat och sjunkit ihop som en säck potatis. Blivit uppgiven helt enkelt. Jag orkar inte ens gråta längre. Alla tårar är slut och jag känner mig mekanisk som en docka. Klockan är 15:30 och jag har redan hunnit jobba på premiären av musikalen "Sune", dammsugit och torkat alla golv och planerat inköplistan för Lennox treårs klalas i morgon på restaurang Server. Vi blir ca 30 vuxna och 20 barn och det kommer att bli livat i holken kan jag lova.

Det har kommit blommor. I går stod det fyra paket levererade på trappen. Tack ni omtänksamma underbara. Maria, mitt i prick!. Dessutom är jag lite lite bakis. Rökte som en borstbindare i går på jobbfesten och hinkade i mig rödvin som förr i världen. Och blev boostad med kärlek. Det kändes fint.  Nu sitter jag här och bloggar och dricker Pina Colada. Någon kommenterade att jag uppdaterar för sällan men hinner inte riktigt med mer än ett inlägg/dag.

På bilden. Ett inlägg/dag blir det.

Försöker att inte tänka på måndagens insättning av en ny "port". En port-a-cat som det så tjusigt heter. Sitter som en halv mobil i storlek under huden och är ju lagom sexigt när man har urringat. Där får jag mina nya cellgifter som jag ska ge mig själv hemma!!!!!! från en liten magväska. Som turisterna har.... Herregud. Jag kan se mig själv hasa runt i mjukisbrallor med en turistväska runt höfterna där en slang är kopplad till bröstkorgen, utan hår och med något desperat i blicken.


På bilden. Tack Bindefeld, Helena och Maria.

På bilden. Plattan i mattan.

Jag somnade faktiskt snabbt. Vaknade inte förrän kockan ringde 06:15. Skorpan skulle på treårs-kontroll klockan 8:00.
I i bilen mutade jag honom med en klubba för att  han skulle  visa att han kan räkna, sjunga rita och sparka boll.
Och jag grät inte en enda gång. Inte förrän jag frågade bvc-sköterskan om jag skulle visa Skorpan att jag var ledsen eller ej. Då kände jag att gårdagens besked knackade mig på ryggen.

Jag bestämde mig tidigt för att jobba så länge jag kan. Att försöka låta tillvaron vara sig så lik som möjligt. Att gå på middagar, hämta på dagis, handla och  ta en shoppingrunda. Om cellgiftbehandlingen tillät mig vill säga. Och den har varit schysst. Jag mår illa och är rasande trött men så länge min vardag är sig lik så tar "Skitsjukdomen" mindre plats.
Och några minuter per dag lyckas jag ibland glömma att jag är en cancerpatient under behandling.  Och Skorpan tvingar mig att  köra på. Han ska lämnas och hämtas, ha mat och lekas med, duscha och gå på upptäcksfärd i skogen. Han kräver sin uppmärksamhet och fullständigt skiter i min cancer. Precis som det ska vara. Han har förvisso  en pappa. En fantastisk sådan men jag vill och just nu mer än någonsin.

Idag är det lite festligheter här på jobbet.Ska bli skönt att slippa tänka på "Skitsjukdomen" och bara stoppa in den i garderoben för att för en stund få vara den jag egentligen är.

Era kommentarer är som sagt som en varm filt av kärlek. Den där favoritfilten man alltid har när sommarkvällen blir kall och elden från brasan inte värmer längre.
Tack Christian, Christina, Patrik, Tessan, Rikard  och  Åsa för blommmorna igår. Ni är de bästa....

På bilden. Sommaren var kort.

Det är idel gråt nu. Threst gråter och jag har gråtit så mycket att jag har ont i huvudet och har fått grisögon. Till och med tjockkatten ser sloksvansad ut. Skönt att kunna släppa ut ångan när Skorpan lagt sig. När vi läst sagan och smort in de små kinderna med kräm och gett ad-droppar och pussat kaninen och släckt lampan så började jag naturligtvis att gråta. Igen. Tyckte jag dolde det bra men Skorpan sa "Mamma, varför du skaka sådär, du rädd?"
Ja, allra finaste Skorpa min. Jag är rädd. Så inihelvete rädd men idag gråter vi och i morgon reser vi oss upp, borstar bort krutdammet från byxorna och ställer om siktet. Nu ska jag hämta min insomningtablett för utan den blir morgondagen svår.

På bilden. Jävla broöppning.


Det regnar. Det kunde inte ha varit ett mer passande väder och hela SÖS såg ut som en rysk militärförläggning.  T och jag sitter inne hos läkaren och försöker lyssna......
Jag är ledsen att behöva göra er alla besvikna. Det är metastaser i min lever! Inte bara två utan fyra stycken. De har antagligen varit där hela tiden men varit så pytte yttiga att de inte synts på röntgenplåtar men växt till sig nu och är ca 1 cm stora.  De invaderar min kropp och tar över mitt psyke och idag är det tungt tung att vara Lotta.....

På måndag opereras det in en dosa under nyckelbenet. Där ska jag få det nya cellgiftet som förhoppningvis ska krympa metastaserna. Sedan blir det en leveroperation där man tar bort en bit av levern där de sitter. Denna görs antagligen i januari. Som grädde på moset kommer jag antagligen att tappa håret och ögonbrynen. Det är en av biverkningarna av det nya stridsvapnet.

Det är konkret nu. Jag har en spridning. Jag måste bara skaffa mig ett nytt förhållningsätt. Jag måste hämta kraft. Ny kraft från något helvetes djupt hål inuti mig. Några reserver som jag hoppats ha sparat till dessa tider. Och tider framöver för jag förstår att hittills har det bara varit "A walk in the park". Men jag måste bara gråta först. Och försöka andas. Och inte gråta så att Skorpan ser  att  jag är så rädd nu. Räddare än någonsin. Jag var ju bara en vanlig tjej och nu är allt, precis allt förändrat.....


På bilden. På eftermiddagen idag, efter SVARET, var det dax att röntga lungorna. Gud vet vad man hittar där. Ny väntan igen.....

På bilden. En dag för längesedan.

Jag tänker. Jag tänker att ni kanske spyr på mina bilder jag lägger upp. Att jag kanske borde ta mer fotografiskt snygga bilder eller bilder på andra saker. Jag tänker att ni kanske vill ha bilder på mat och recept och tips på bästa nattkrämen. Eller att ni vill ha inredningsbilder. Jag tänker så det knakar om jag ska sluta lägga in bilder på Skorpan och mig där vi inte gör så mycket. Men sen tänker jag att det faktiskt är min blogg och syftet med den är att tillfredställa mig och inte någon annan. Jag tänker att de som spyr på barnbilder får helt enkelt stänga ner och hitta en blogg som passar dem bättre.
Jag tänker så ibland och lägger ut ännu en bild på oss.

I morgon klockan 11 får vi BESKEDET. Leva. Leva lite längre eller.................Tummarna igen, vänner!

På videon. Han har lungor, pojken.

I natt var det värre än vanligt. Var vaken mellan 03-05 och hade ont i magen. Försökte lindra smärtan med att andas genom näsan och komcentrera mig men slutade bara med att jag blev yr i huvudet. Vete fan var dessa smärtor kommer ifrån men med 80 centimeter borttagen tjocktarm kanske man ska vara glad att man inte har mer ont.

Skorpan, alias Lennox Leopold Gray, fyller tre år idag och hyllades endast med sång i morse. Ikväll kommer mamma och vi firar med paket och tårta. På torsdag får vi BESKEDET och jag tänker försöka leva på nu som vanligt dessa resterande dagar men lättare sagt än gjort. Får enorma humörsvängningar och pendlar mellan  hopp och bedjande förtivlan. Skorpan känner definitivt av stämningen hemma, det går aldrig att lura barn, även om vi försöker vara som vanligt. Det frestar på med denna mentala berg&dalbana för oss alla.

På bilden. Det blir inte roligare än man gör sig.

Igår bevakade jag Eva Röses nya film "Rallybrudar". Beundrar henne, om inte för filmen, så för hennes coola val av namn på sin son. Floyd. Smaka på den ni.  Floyyyyyyyyyyyd. Ligger som en klick messmör i gommen.
Och så var det röstningen. Lägger en länk här för att rösta på mig

Klicka här

På bilden. Deckardrottningen  Camilla Läckberg i  sitt näste.

Jag tackar och bockar så pass att jag nästan skrapar pannan i golvet. Tack för era röster! I morse när vi lämnade våra barn på dagis bjöd Camilla Läckberg hem mig på en fika. Jag är lite förkyld och ska helst inte träffa folk pga mitt dåliga immunförsvar men vem tackar nej till en spännade lattepaus med deckardrottningen Numero Uno? Man vet inte vad som kan hända. Kanske begås ett brott i trädgården bredvid eller så löser hon en av sin mordgåtor framför mig och går bananas. Inget av detta inträffade utan jag hade en underbart mysig stund med en otroligt trevlig och öppen tjej som fick mig att sluta tänka på "Skitsjukdomen" på några timmar.

Jobbade på kvällen. Jobbade och slängde käft med min fotograf Malin som har några riktigt spännade projekt på gång. Skorpan sov när jag kom hem. Hade velat pussa på de där små sockeröronen och snusat i hans nacke.....

Ps: om ni vill får ni ju gärna lägga till min röstlänk på era bloggar. Men bara om ni känner att det är ok förstås...Den finns i förra inlägget.

Klicka här för att rösta!

Nu så. Bara att klicka här för att komma till Expressen och rösta på mig som Årets mama! Kanske för självgod? Nä, nu är det faktisk dax för mig  att ha lite tur......

På bilden. Jag längtar till favoriten Marrakesh.

Jag är sjuk. Tokförkyld och snorig. Dock ingen feber. Då måste man ringa onkologen eftersom ens immunförsvar inte är på topp och om man får en infektion  när man går på cellgifter så kan den bli allvarlig. Sov i Skorpans säng i natt för att få lite sömn men vete fan om det blev bättre. Snurrade in mig i täcket och vaknade var och varannan minut.  Regn utanför fönstret. Precis tagit ett bad. Skorpan och Threst i Nyköping på barnkalas. Underbart med egen tid några timmar. Men känner mig ynklig och svag.

Jag längtar till alla människors favoritställe (de vet bara inte om det) Mytomspunna, vilda, Marrakesh i Marocko. Terracottafärgade hus, doftande medinas, färgexplosioner och minareter. Fullastade åsnor och fantastiska kryddstånd. Dit vill jag nu på stubinen för att lapa sol och slicka mina sår.


På bilden. Dessa vackra kryddor hittade jag i Marrakesh förra året.

På bilden. Morgonpuss har guld i mun.

Natten var bökig. Skorpan har snott omkring som en dåre. Han är inne i någon slags utvecklingsfas. Trotsig på dagarna och bökig på nätterna. Efter att varit hemma hela förmiddagen ska vi nu till Bambinoteatern och titta på "Klas klättermus". Threst spelar golf.

Jag har bett honom se till att jag är vaken och levande innan han går till jobbet 07. Får konstiga känslor att jag ska dö i sömnen och att Skorpan får vara med sin döda mamma hela dagen till Threst kommer hem från jobbet. Fruktansvärda tankar men så är det att leva med den här jävla diagnosen. Det är väl inte helt realistiskt att gå och dö när man jobbar heltid tänker jag men samtidigt blir verkligheten så skev när man lever så nära döden på något sätt.
Så nu petar Threst på mig innan han går iväg på morgonen och hittills har det gått ju bra.

På bilden. Dessa kallelser får mig att bli helt stissig.

Det är något fel med bloggen....Har redan lagt in detta inlägg men det är helt borta.
Dagarna är oförutsägbara. Vissa dagar är bra. Jag har inte ont och är ganska full av energi. Andra dagar vet jag inte hur jag ska komma upp ur sängen och hela dagen är tung och ond. Igår var det en bra dag. Var på jobbet till 17: 30 och sedan vidare till Sissela Kyles nya show för göra vimmel. Frusen. Lite flummig i huvudet. Glömde namnet på Bengt Palmers och det är inte min stil.

När jag kom hem väntade dessa kallelser på mig. Ny röntgen av bukhåla och lungor. Ifall det skulle finnas förändringar där med...Ny väntan och ny ångest. Hatar dessa brev med stämpel från SÖS och Karolinska. Det andra var en genetisk utredning som ska göras. Om "Skitsjukdomen" är ärftlig eller om det är för att jag inte varit väldens bästa med min kost.

Blir låg och ledsen. Tystnar. Jävla skitbrev! Stackars Threst som frestar med varm choklad. Åh vad jag önskar att allt var ogjort. Att mitt liv var precis som innan maj och inget av det här händer!  Det är precis som i de där filmerna när man aldrig vaknar utan samma scener upprepas hela tiden. Precis så känns det. Som en film där ingen trycker på off.
Helgen bjuder på Veras treårs-kalas i Nyköping, kratta löv, barnteater och sedvanlig gråt och ångest.

Ps. Någon kommenterade att min blogg var...söt. Hmm. Känns mer som en berg&dalbana i kaos.


På bilden. I am "Hooked on a feeling" med Björn Skifs.

På videon. Skorpan och jag snackar om "Ärret"

Ja herregud. Vad ska man säga. Trodde jag var rätt cool i morse men kände hur mitt tålamod tröt ordentligt när Skorpan tjafsat om olika tröjor. Tiill och med T sa i bilen på väg till SÖS att jag verkat samlad men han hade ju inte heller bevittnat min gråtattack hemma tidigare.  Samma stolskrap, samma utsikt över Årstavikens blanka vatten, samma läkare och doft av desinfektionsmedel.

"Säg det då" Bara ut med det. "Jag kan ta det. Jag är redo..."

Hmmm. "Vi kan fortfarande inte se". När man för in kontrast i ådrorna som du gjorde igår vid magnetkameran så blir kranskärl, som du har ett av, väldigt vita och upplysta. De liksom lyser av sig själva. "Metastaser blir inte riktigt så vita utan svartare i mitten". Det beter sig inte som klockrena kranskärl (ofarliga) men inte heller som klockrena metastaser men det LUTAR mer åt att det är kranskärl i dagsläget"

Ljus i sinnet och luft i lungorna. Det lutar. Det lutar. Nästa steg är en konferens på onsdag där läkare, onkologer och leverkirurger diskuterar vad det kan vara. Kommer de inte fram till något då så blir det biopsi. Dvs man går in med en nål och hämtar ut ett cellprov.

På bilden. Mer blodprov.

Så kära vänner. Jag vet inte mer idag heller. En veckas väntan till. Det är helt galet egentligen men känns som jag får en fristad av allt väntande. Att jag bygger upp mig ännu mer att det till slut blir ett slutgiltigt besked, Metastaser. Men den som lever får se och det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Tusen tack för alla böner och tummar. Jag tror tametusan att det hjälper!

På bilden. T i sina snickarkläder i väntan på doktorn. Det här sliter oehört på oss alla.