På  bilden. På väg till magnetkameran.

Sov som en gris i natt. Allt bastande och Oxiplatin (cellgifter) tog ut sin rätt och vaknade med grusiga ögon och känslan av ett djur krupit in  och dött i min mun under natten. Lämna på dagis och sedan SÖS och magnetröntgen. Det kändes bättre än  datortomografin förra veckan. Kanske för man fick ha hörlurar på dig.  Där gick ett program om krukväxter. Rätt skönt att lyssna på hur man sköter sin perenner till hösten.


På bilden. Snart dax för ännu en "rörande" ha, ha, resa.

Låg och funderade på er faktisk. På mina fantastiska cybervänner som har en stor del i att jag orkar. Ni berömmer och håller tummar, pussar och kramar, hejar och hojtar och det känns. Tro mig! En del av er har cancer själva. Andra både lockas och skräms av min "skitsjukdom" Och som någon skrev "Du lever min värsta mardröm" 
Sedan gick jag och fick mina cellgifter, Ikea och sedan hämta på dagis. Phuu, det frestar på att vara aktiv.


På bilden. Det är inte klokt vad medicament som ryms på onkologen.

Den här bilden kunde jag inte låta bli att ta uppe på "Onken" Långa rader av cellgifter som ska ut till sina väntande patienter. Alla med ett förtivlat hopp om att de ska hjälpa. Alla med en önskan om bot.
I morgon klockan 10 får vi beskedet. Igen. Om det är metastaser eller ej. Tror  dock inte jag kommer sova som en gris i natt, tyvärr.

På bilden. Karius och Baktius festar loss.

Idag har jag varit riktigt olydigt och busig. Kan någon tänka sig? Jag som inte ens går mot röd gubbe har bastat fast man egentligen inte ska med min Picc-line. Var så frusen och galet trött efter cellgifter, borttappade mobiler och matvägrande unge så jag drog till det offentliga badet. Där blev jag som vanligt utstirrad på min långa ärr men det bekommer mig inte ett skit. Helt ok när barn viskar och pekar men när fullt vuxna kvinnor med hår på musen börjar glo blir jag lite trött. Köpte popcorn och fis ljummen Coca-Cola på vägen hem och frossade framför Idol.


På bilden. Min Picc. blev lite ....blöt

Min Picc-line blev lite blöt och plasten började rulla upp sig efter bastande i en timme. Men det är inte mitt problem utan min onkologsyster Liselotts. Magnetröntgen tid är bokad till 11 i morgon. Banne mig om de inte kan se NU vad det är för förändringar i levern. Har ställt in mig på metastaser och ev leveroperation, byte av cellgifter och vistelse på sjukhus igen men ska inte tappa sugen  i förskott.  Det finns alldeles för många tappade sugar därute.
 Dax att ta fram tummarna tills i morgon alltså.

Ingen bild idag då jag bloggar från SÖS bibliotek...

Jag gjorde det igen! Glömde mobilen inne på toan i foajén på SÖS. Jag är helt flummig i huvudet! Bara att spärra den och se till att de där cellgifterna rinner in i kroppen så jag kan gå och köpa en ny. Pengar rinner som sand mellan mina fingrar. Vanliga biverkningar av cellgift, eller bara av ens livssituation? Vet inte. Är bara grymt irriterad på mig själv nu. Dags att hämta bil på Carglass och unge på dagis. Hörs i möra.

Glömde. (Vill ju ha lite spänning och dramatik i den här annars dödligt svarta bloggen ) Någon lämnade in den på Pressbyrån dit jag chansade på att fråga. Så jag fick tillbaka min lilla rosa livlina. Dock efter att redan ha spärrat och beställt nytt SIM-kort.

På bilden. Att man inte bara kan skita i att trädgården ser ut som ett nöjesfält.
På bilden. Denzel, Skorpan och Shatilla i Kronobersparken. En trevlig stund i lördags förmiddag.

Man tror man ska förändras när man får en sjukdomsdiagnos så allvarlig som "skitsjukdomen". Att man helt plötsligt ska sluta gnälla på vardagliga småsaker och petitesser. Att man ska sluta störa sig på saker som tvätthögar, leksaker i trädgården, brist på pengar eller pipiga ungar. Att man bara ska le mjukt när någon tar ens p-plats mitt framför ögonen på en eller att kattskrället skitar ner ens nytvättade lakan.

Så blir det inte kan jag tala om. Man tror det och man vill det och man blir så jädrans besviken när man inte förvandlas till fromma Moder Theresa i samma ögonblick man bondar med döden. Jag tror det beror på att man ända innnerst inne är samma person med samma gamla synsätt. Jag vet inte. Jag önskar det vore annorlunda och visst, saker och synsätt HAR förändrats men jag blir lika skitsur för samma skitsaker som förut. Utom Skorpan då. Tiden med honom är helig. Och härlig. Väljer lätt bort en Nobelmiddag och fest med vännerna för att njuta tiden med honom. För tiden här har blivit betydligt med värdefull.

I morgon  måndag och på tisdag är det cellgiftsdax. Har laddat med favoritgodiset och en ny bok. Och ett gäng näsdukar förstås och tack fina Åsa och Charlotte för ni skringrade mina tankar i lördags.

På bilden. Jag med lillasyster i knät och lillebror bredvid.

Jag älskar den här bilden. Det vilar någon slags ren och skär glädje över den. Lisa och Tomas håller i sina leksaker och jag är nyvaken i randigt nattllinne. Inget vet jag om morgondagen och gårdagen var ett minne blott. Det enda som kunde förmörka min dag var om jag inte kunde rida efter skolan. Inga ändrade räntelägen, trasiga relationer eller sjukdomar fanns i min bok. Jag var bara en glad skit med urusla betyg som gillade att retas med klasskompisarna. Dessutom var jag ett väldigt glatt barn.

Ibland kan jag känna sorg över vart den där obekymrade flickan tog vägen. Som alltid tog livet med en klackspark och fick alla att le. Som fullständigt sket i krav och måsten och vägrade gå i annat än sneakers. Nu är jag en oroligare själ med ångest inför Världens all smärta och förfall. Den här helgen är T på golfweeend. Jag och Skorpan ska till Ikea och middag på lördagkväll. Och kanske jag ska gå på Skansens marknad som någon la en kommentar om. Och nu till era tummar. Jag älskar era tummar och tår och allt annat ni håller för mig.

Ps. Någon frågade hur länge jag haft ont i magen innan jag åkte in till SÖS med ambulansen.
Svar: Några dagar med svår smärta i intervaller. Som tarmvred ungefär.

Ny tid för röngen var det någon annan som ville veta.
Svar: Antagligen måndag eller tisdag. En akuttid får jag ta.
"Onödigt att låta dig lida och vänta ännu en gång" som läkaren så förnuftigt uttryckte sig")

På bilden. Ängel eller levande....Återstår att se.

Som mamma alltid säger. Inga besked är bra besked. På väg till SÖS var jag samlad och tyst. Passerade Skanstullbron och dess glittrande vatten och tänkte på hur jag skulle må nästa gång jag passerade. Läkarens handslag var torrt och kallt och det skrapade i golvet när vi drog ut stolarna. Solen vräkte ner utanför fönstret. "Hur mår du?" "Jotack, för jävligt"
Get to the point.

"Ähmm. Vi kan fortfarande inte se vad förändringarna beror på utan behöver göra ännu en röntgen som är mer detaljerad"-  Du har två stycketn centimeterstora förändringar i höger leverlob och vi måste gå vidare för att helt utesluta metastaser".

Ok. Fine. Blinkar som en fågelunge. T suckar djupt bredvid mig och kuratorn frågade exakt hur lång väntan på ny tid blir. Vad kan man säga? Ny röntgen, ny väntan, nytt svar. Ny helg med vånda och ångest. Och orkar ni hålla nya tummar för mig igen?

På bilden. Kissnödig snart.

När man ska röntga levrar ska man tydligen dricka en massa vatten. Närmare bestämt en liter inom trettio minuter. Lättare sagt än gjort för mig som inte gillar vatten. Malin kom med små uppmuntrande ord och skyndade på mig hela tiden. Det var Ophra Winfrey på tv:n i väntrummet så jag blev lite sur när jag blev uppropad.


På bilden. "Då går jag in i min lilla kajuta"

Väl på plats blev det lite jobbigare. Malin fick vänta utanför och verkligheten trängde sig på. Att de skulle sticka mig för att föra in kontrastvätska visste jag inte heller och satans vad ont det gjorde i handryggen när de fyllde på. Det var bara att lägga sig och blotta magen och åka in i röret. Jag tittade inte upp en enda gång utan kände mig som en unge som pallat äpplen. Konstig skyldig och liten på något sätt. Plötsligt kändes det som om jag kissade på mig. Helt normalt blev jag upplyst om. Men en sak fattar jag inte. Varför skrattar jag på alla bilder och ser ut som jag ska på någon jävla glassig medelhavssemester? När det endast är sorg på insidan.....


På bilden. Min gamla Lennart

Sedan skildes Malin och jag åt (tack fina gulliga Malin för du alltid ställer upp) och jag shoppade på mig en svart vippig kjol och en tröja med Blixten (cars) på till Skorpan. Sedan åkte jag hem till min gamla jobbarkollega från min vårdbiträdestid , Lennart. Han lagade middag och ojjade sig över räntan. Och min "Skitsjukdom". I morgon klockan 10 är det dax för BESKEDET. Återkommer om jag inte åker in på hispan.

På videon. Skorpan hemma från dagis

Usch och fy. Pust och frust. Klockan 13: 00 är det dags att pallra sig iväg till SÖS och åka in i det där stora röret som är datortomografi, eller CET röngen som det också kallas. Min vän Malin följer med och håller hand. Kan inte grina en massa för idag har jag piffat extra med sminket bara för att skratta döden i ansiktet.



Undrar bara om de flesta av er kan se videos. Kanske bara ska lägga ut bilder. Vill att alla ska kunna följa bloggen.

På bilden. En frukost senare.

Ibland kan de där telefonsamtalen vara av godo. Som idag när de ringde från Expressen och berättade den goda nyheten att jag är en av fem kandidater som gått vidare till Årets Mama-hjälte i tidningen Mama. Av tusentals bidrag är jag nominerad och nu är det läsarna som röstar vem som ska få ta emot priset på en gala i december. Så snälla, när vi presenteras i Expressen så rösta på mig!

Självklart har jag nominerat mig själv. För jag tycker faktisk att jag behöver en uppmuntran efter allt skit som hänt. Jag tycker faktisk att jag behöver en rejäl klapp i ryggen och lite cred för att jag handlar, städar, jobbar, pussar och nattar mellan mina cellgiftsbesök och mentala våndor.

Annars är statusen bättre än i helgen. Har på något sätt förberett mig på det värsta svaret på torsdag. Att det är en spridning till levern och jag måste sedan bara förhålla mig till nya fakta. Eller om de bara hittar två lakritsbitar på tvären. Det vore toppen!

Här kommer mitt brev till tävlingen:

I detta land är det ju inte så fint att tycka om sig själv. Att framhålla sin egen person och vara nöjd över den man är. Men jag är stolt över mig själv och den jag blivit trots det helvete jag just nu går igenom.

Jag drabbades av cancer i maj. En clementinstor tumör i tjocktarmen som totalt förändrade mitt liv. Efter en akut stor operation kom jag hem efter fyra veckors vistelse på SÖS. Kunde inte gå ordentligt eftersom jag hade ett långt ärr från bröst ner till mitt fina kejsarsnittsärr.
Min man fick hjälpa mig med allt. Laga mat, hämta och lämna vår treåring på dagis, städa, handla, tvätta. Jag hade fullt upp med att läka och gråta. Den största smärtan var att inte kunna vara den mamma jag varit. Inte kunna leka, bära och busa.

Nu går jag på en sexmånaders cellgiftsbehandling. Jag jobbar heltid, försöker få vardagen att gå ihop mellan illamåendet och känselbortfall i hals och händer (biverkningar) och den enorma tröttheten som ständigt är närvarande. Jag kämpar. Jag nattar, och badar och leker och pussar fast jag ibland mår så illa att det borde vara omöjligt att ens stå på benen.
Jag vägrar lägga mig ner och jag försöker få till ett så normalt liv som möjligt. Jag fick cancer men cancern ska inte få mig!
Det ljusa och vackra i mitt liv är Lennox. Utan honom vore inte kampen lika stark och jag är fast besluten att se honom tappa mjölktänderna, börja skolan och och bli den fantastiska person han redan är.....

Jag bloggar om min resa. En blogg som jag själv som cancerpatient varit glad över att hitta. En blogg som förhoppningsvis kan ingjuta lite hopp hos de sjuka och friska som läser den.

På bilden. Christer Sjögren show. En trerätters på Tyrol med Ola (kollega)

Jag har bestämt mig för att det här inlägget inte ska handla ett dyft om "Skitsjukdomen". Nu pekar jag finger och "strutsar" till på torsdag. Jag har gråtit tillräckligt i helgen! och tänker inte skriva en rad om herr Kräfta. Lämnar er härmed med bloggarens eviga panikinlägg..Listor.
Listigt va?

Tråkigaste sak att diska:
Kastruller
Dricker du vin?
Jajamän
Vad är det första du gör när du startar datorn?
Startar mailen och kollar min blogg
Vilken fot börjar du med när du sätter på dig skorna?
Höger
Hur hoppar du på cykeln?
Lite i farten
Spagetti eller makaroner?
Spaghetti
Gillar du Bush?
Nä, jag får rysningar av honom
Tittar du hellre på TV på dagarna än på kvällarna?
Nej, på kvällarna förstås!
Har du mycket tandkräm på tandborsten?
Ett tjock lager
Har storleken betydelse?
Nä, det är hastigheten som gäller
Vilken TV-kanal är mest populär hemma hos dig?
TV4 Fakta
Vad har du för färg på mobilen?
Rosa
Kan du cykla utan att hålla händerna på styret?
Ja, faktisk en av mina stora bedrifter, Att cykla utan att hålla i mig 15 minuter.
Vilken TV-reklam är din favorit?
Ingen aning. Hatar reklamen
Vilken är din favoritjuice?
Brämhults färskpressade
Berätta något som en nära vän till dig berättat för inte så länge sedan:
Att Freddan ska bli pappa
Berätta en hemlighet som handlar om dig:
Jag ber fortfarande "Gud som haver"

10 FAVORITER
Färg: Svart
Mat: Sushi
Band: Blackstreet
Film: Beloved
Bok: Parfymen av Patrik Suskind
Sport: Hästhoppning
Årstid: Sommar
Veckodag: Fredag
Glassmak: Gillar inte glass
Tid på dygnet: Kväll

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Ostabilt
Smak: Tacos
Kläder: Jeans &tröja
Bakgrund: Desperate Housewiwes
Nagellack: Mavalas fransk manikyr. Alltid
Tid: 14. 35
Omgivning: Kollegor som dråsar omkring här på redaktionen
Irritationsobjekt: Ont i magen, trött, grusig i ögonen, gäspig

Är inte detta en utomordentligt tråkig läsning? Lovar att jag inte ska upprepa detta i fortsättningen men ville vila er lite från allt elände.....
Lista snodd av Anneli

På bilden. Tänk om jag kunde stanna tiden.

Det är makalöst hur jobbig denna väntan är. Det är bara söndag och jag har redan brutit ihop flera gånger sedan samtalet i fredags. I bilen på väg till dagis grät jag så hysteriskt att hon i bilen bredvid vid rödljuset på Strandvägen tittade riktigt oroligt på mig. Och på toa på Mac Donalds igår var jag tvungen att ta en gråtpaus eftersom jag inte kunde andas av rädsla mellan tuggorna av min ostburgare. Det kryper i kroppen och det känns som om jag lever i ett vakum. Som att gå i sirap. Jag gråter när jag vaknar och är oerhört tacksam över mina sömntabletter som gör att jag slipper ligga och tänka på kvällarna.

Var på middag hos Quarles i går. Skönt men samtidigt jobbigt. Försöker tänka på annat och delta i vanliga samtal men får svårt att andas ibland och måste ta pauser och vila huvudet. Försökte låta bli att blöta ner hela deras kuddfodral med tårar när jag nattade Skorpan i deras säng.

Jag blir mer och mer övertygad om att det är metastaser i levern och tror jag måste be kuratorn följa med mig och T på torsdag. Vet inte hur jag kommer att klara av det.....Idag ska Skorpans farmor ha honom hela eftermiddagen. Delade känslor då jag inte vill missa en minut med honom men behöver få vara ensam med T. Kanske gå på bio, promenad, i höstsolen eller ligga och tom glo in i väggen.
(Tom glo= att titta tomt, är ett uttryck myntat av Maria Ridderstolpe efter en blöt natt på krogen för hundra år sedan)

På bilden. www.colonclub.com

Mitt i allt elände hittade jag den här fina bilden på en tjocktarmsopererad kvinna som likt en grekisk gudinna bär sitt ärr med stolthet.

På bilden. Här sitter jag på Mamma Mu:s premiär och Skorpans första bio.

Mår rätt bra. Tror att det är de åtta kortisontabletterna jag slammar upp i vatten varje morgon. Har nu gjort sex av tolv behandlingar och vet inte riktigt hur jag ska fira. Alkhohol är kanske inte rätta melodin och eftersom allt jag stoppar i munnen smakar sågspån och gammalt damm så kan man ju inte fira med det gamla vanliga belöningssystemet  mat och dryck heller.

Smärtan i fistelgången har lagt sig lite och och är hyfsat klar i knoppen. Ikväll gör jag Christer Sjögrens show och kommer inte hem förrän sent. Ska försöka ta en bild på honom och om inte för er skull så för mammas. Jag tror hon tycker han är lite läcker nämligen.
                                             

På bilden. Här ultraljudscannas min lever. Något jag måste vänja mig vid i minst tre år, var sjätte månad.

Igår var det cellgiftsdax igen. Men först skulle min lever kollas varför jag har lite förändrade levervärden. Man tror det beror på att jag får cellgifter. Att den jobbar som en idiot för att forsla ut giftet ur kroppen. Jag hoppas på detsamma och inte på att det bildats metastaser.....Fruktansvärt jobbigt att ligga där och tankarna rusar genom huvudet helt okontrollerat. Dessutom gör det ont när hon för apparaten över ärret.

På bilden. Ögonfröjd.

Det enda positiva i detta helvetesrum är den vackra bilden på en knubbig bebis. Den pryder det annars helvita sterila taket och får en drömma sig bort några sekunder. De är så gulliga och fina, sköterskorna som fyller kontrastvätska och förklarar men jag är ändå kontrollerat panikslagen för vad de ska finna i min lever.

På bilden. Inte ens på toa kommer man undan cellgiftsdroppet.

Sedan bar det av upp till onkolog avdelningen för att få mitt cellgiftsdropp. Man blir alltid kissnödig av det och måste släpa med sig hela armaturen in på toa. Men denna gång sov jag faktisk under den fula hemska landstingfilten. Sen pallrade jag mig hemåt och somnade 07: 30. Fick nya illamående tabletter, kortison, utskrivna så får vi se om denna gång blir mer uthärdlig.

På bilden. Min man. Tänk om man kunde stänga sina ögon ibland.

Fan. Nu gråter jag stora hulkgråten igen. Var inne på en av mina favoritbloggar www.jagefrisk.blogg.se där Madde, 20, skriver om sin ovanliga cancersjukdom med endast 20% överlevnad. Ja, jag vet att jag inte ska surfa runt och läsa om cancrar hit och dit men blev så oerhört ledsen när jag förstod av hennes många kommentarer på senaste inlägget att hon inte klarat det. Att hon dött antagligen de senaste 10 dagarna. Hennes mamma skrev någon gång den 10 sept att hon knappt  var kontaktbar längre och fick stora doser morfin, Fan, fan, fan också. Vila utan smärta Madde och tack för all inspiration under vägen......

På bilden. Familjen Gray        

Jag träffade en vän som tyckte jag skulle sluta vältra mig i självömkande. Han sa det inte rent ut men i förtäckta ord var det vad han menade. Att jag skulle se mig själv som frisk och inte prata om min cancer som om jag hade den i kroppen. Att jag skulle blicka framåt och se positivt på framtiden istället för att tro att jag ska dö om några år.

Jag har funderat lite på det där mellan biopremiären "Mamma Mu" och middag på Lidingö. Att jag kanske ÄR min cancer. Att jag ska sluta prata och skriva om den och istället se mig som en frisk person som bara får "medicin" i "fall att".  Det är svårt. Det är ett så laddat ord och en så laddad diagnos. Småbarnsmammor, och småbarnspappor med för den delen, dör därute i sin cancer. Och många blir friska. Jag har ingen aning om vem av dem som blir  jag men medan tiden går kanske jag ska börja leva. Inte grubbla så mycket på döden och vältra mig i min sjukdom. Vad tror ni om det?

På bilden. Belöning efter regnrusk

Jag resonerar med gud. Inte för att jag är religiös men ibland är jag förbannad. Ibland vädjande. Igår kväll hade vi ett långt samtal där jag försökte förhandla om min tid här på jorden. Jag lovade att utföra alla hans uppdrag och bli en god människa i alla avseenden.
Att sprida hans budskap, att älska alla oavsett dess handlingar (dock inte fransosen!) Att alltid tro på det goda. Om han låter mig leva hela mitt liv vill säga. Det är dealen.

Ibland hytter jag med näven mot himlen och kräver att rättvisa ska skipas. Att det inte är fair play att låta ett barn växa upp utan sin mamma. Att han kan ta kan någon annan istället men inte mig. Ge fan i mig. Jag har så mycket att göra. Har Inte tid med den här cancerskiten som suger musten ur en både psykisk och fysiskt. Men mest av allt frågar jag honom varför?

På bilden. Tillbaka

Mitt huvud är inte med mig. Tappade plånboken igår igen. (har mitt nummer och en lapp om hittelön i den)   Mitt i vällingvispandet ringde det på min mobil  på kvällen.

- Hej, har du tappat din plånbok? Jag hittade den på Norra Klara Kyrkogata.
- Jaaa, åh vad gulligt av dig att ringa. Vad glad jag blir!
- Skulle vi kunna ses nu ikväll?
- Nej, jag är ensam nu med min son och ska lägga honom så det vore bättre i morgon förmiddag. Jag kan ta mig dit du är. Säg bara adress så kommer jag.
- Vi kan ses på Ica Esplanad, Karlavägen halv elva. Hittelön, hur blir det med det?
- Absolut, det ska du få. 300 är blir väl bra.
- Hmm, ha, ha. Nää, 400 får vi nog säga.
- Ähuuum, Jaha. Ok då. Då säger vi det och ses i morgon förmiddag. Hej då.
- Hej.

Vilket jävla as! Hur in helv... kan man kräva ännu mer. Jag hade bara sagt "Ta din plånbok, jag vill inte ha några pengar. Den är din" När vi träffades så var det en spinkig äcklig fransos med fula solglasögon, tajta jeans och uppknäppt skjorta som mötte mig. Han fick sina 400 och jag min plånbok. Han hade länsat den på allt. Mina 150 kronor och alla mina småpengar. Inte ens en 50-öring var kvar utan bara mina kort. Shit vilket läskig människa.....

På bilden. Ibland lyckas man

Jag är avundsjuk på människor med god frukostvana. Som har en hel arsenal på bordet med nötter, färskpressade juice, ägg, grovt bröd, youghurt, frukt, tomater och gurka osv. Jag försöker äta en bra frukost. Grekisk youghurt med honung och nötter på. Juice, thé, två mackor med ost. Men det är svårt när man ska lämna på dagis en viss tid och schemat spricker rejält om Skorpan krånglar det minsta.

Sedan är det ju inte så gott att micra youghurten och juicen som jag måste göra. Cellgiftbiverkningar att halsen drar ihop sig när jag dricker kallt. Men hey, vad är det mot att inte kunna dricka alls....

På bilden. Ungefär så här suddig känner jag mig i konturerna just nu.

Den här helgen har varit svintung. Hade kräftskiva för hela vårt villakvarter med tält, dukning, skaffa fram bord, sittplatser, handla pajer, chokladtårtor, göra sallader, fixa tävlingar osv. Allt under spöregn. T har gjort allt  ihop med tre andra familjer och jag har legat helt utslagen på soffan och sovit med öppen mun. Tur i himlen att Skorpan var nöjd med att titta på "Bilar" och abrupt väckte mig var 10:onde minut med frågor.

Är så fruktansvärt trött. Somnar i bilar, i samtal, på T-banan och framför tv:n. Och så denna kyla. Fryser in i märgen och igår kväll hade jag dunjacka på mig. Frös ändå. Tur att jag har värmedyna på jobbet och i sängen. Får se upp att jag inte bränner ut mig nu utan spara på resurserna till längre fram då jag bara lär bli ännu slitnare efter varje behandling. Sedan kommer Skorpan komma hem med magsjukor och virus som kommer att drabba mitt immunförsvar. Min målbild (se inlägg min målbild) måste jag fokusera på nu. Tänka på att jag faktiskt fick halva sommaren biverkningsfri och att jag snart har gjort halva tiden av detta svarta hål i mitt liv. Undrar hur vi ska fira. Skulle gärna vilja åka till Thailand i januari men min urholkade ekonomi räcker inte ens till att tänka tanken.


Ikki Ikki Ikki

Slapp betala på sushi haket Ikki i Fältöversten i torsdags. Hade räknat ut att om jag åt ute en dag resten av denna månad kanske lönen räcker så döm om min förvåning när de bjöd! Skönt att de minns sin storkund sedan tidigare.

På bilden. Skorpan filosoferar i juli.

Den här gången var det definitivt sämre ställt med mig och cellgiftsbehandlingen. Mår rätt risigt och illa. Har fått nya illamående tabletter men de hjälper inte så mycket. Svårt att äta. Får ingen energi och går väl ner ännu mer i vikt nu. Jag som klarat mig så bra från illamåendet hittills.

När Skorpan satt på toa häromdagen frågade han mig plötsligt "Mamma, varför é jag bjun?". Jag började en lång förklaring men kom på mig själv att nysta in mig i för komplicerade grejer för en treåring. "För att mamma och pappa är bruna" blev det något enklare svaret. Vi har väntat på den där frågan men trodde inte den skulle komma så snart. Viktigt med rätt svar till en vetgirig unge som redan börjat ställa livets stora frågor.

På bilden. Än så länge är det en seger att bära leopardfärgade skor (älskar leopard)

Idag har det varit cellgiftsdag. Jag bunkrade upp med godisnappar och boken "Fjärilen i min hjärna" som handlar om en man som har en hjärntumör. Typisk mig. Att vältra mig i eländet likt en fet flodhäst. Tittade på filmen "The bucket list" där cancersjuka Jack Nicholson och Morgan Freeman gör allt de drömt om innan de dör. Här är min  "Bucket list" i något mer realistisk version:

* Skaffa en kock
* Någon gång bo i ett varmt land
* Skänka allt du äger och har till en svältande människa
* Äta så mycket sushi att du spyr
* Vara med i Melodifestivalen
* Skaffa ett fadderbarn
* Plocka Skorpan ur dagis och bara njuta av honom (egoistiskt)
* Dricka iskall öl till frukost lunch och middag. Och punch i mängder
* Samla ALLA mina vänner till en stor kärleksfull fest
* Resa. Hela tiden om min hälsa och ekonomi tillåter det
* Hoppa en felfri tävling på världens hetaste häst
* Skiva en bok. Åh vad jag vill skriva en bok!
* Få mamma och pappa att förstå hur mycket jag älskar dem
* Börja spela golf. Och dessutom gilla det
* Acceptera min död
* Köra en Mercedes Sl 500 cab längst highwayen mellan Los Angeles och San Fransisco
* Alltid ha vita rosor och liljor i vårt hem
* Basta varje dag
* Försonas med Nyllet
* Bara vara med Skorpan och T

Kanske inte väldens mest kontroversiella lista men dock det jag skulle kunna förverkliga.