Grattis Lotta. Idag fyller du ett  år. Jag firar att jag levt ett helt år sedan "skitsjukdomen" tog över ratten. Det här datumet kommer för alltid att ha en dålig smak i munnen. För alltid en känsla av sorg. Så här dags förra året planerade jag för att livet var självklart. Att jag naturligtvis skulle leva sisådär 30 år till. Jag planerade  för Lennox och våra gemmensamma liv i framtiden. Ännu var jag totalt ovetandes om vad den framtiden bar i sitt sköte. Jag minns att jag åkte hem från jobbet och skulle titta på valborgsmässoelden med grannarna. Dock med en fruktansvärd magvärk men ändå.......

Grattis Lotta. Du har lyckats leva ett år efter din diagnos. Det är inte alla som gör. Kirurgerna hade kunnat öppnat mig och det varit fullt med cancer och jag hade kanske klarat mig några månader i bästa fall. Så var inte fallet. Jag har fått ett helt år och det mina vänner, är en ynnest ska jag säga. Mitt uppe i all bedrövelse är det en underbar ynnest att  jag firar denna dag. Det har hänt en massa saker under dessa 12 månader. Jag har gjort två stora operationer. Jag har fått cellgifter under sex månader och jag har våndats inför besked fram och tillbaka om jag har en spridning till levern eller inte. Om någon hade talat om för mig allt detta för ett år sedan hade jag bara skakat på huvudet och sagt "Det kommer jag aldrig att klara" men likväl står jag här vid hyfsat gott mod ändå. Människan är förunderlig som hittar hopp i mörkret. Hela tiden hopp mellan öar av total svärta.


Det är en jobbig dag idag. Threst frågar om vi ska bjuda hem några vänner på middag men jag känner mig inte alls upplagd för socialt småprat. Helst av allt vill jag inte gå ner till den där jäkla elden men heller vill att Lennox ska få ha både sin mamma och pappa med. Kommer jag att fira min tvåårsdag? Och kommer jag någonsin att titta tillbaka på det här datumet utan den minsta förnimmelse av sorg? Jag vet inte. Endast den som lever får se.....

Får jag presentera Winnie. Hon väger 22 kg, bor i Uganda och har grönt som favoritfärg. Winnie vill gärna bli doktor när hon blir stor och gillar att leka med sin kompisar när hon inte hjälper sin mamma. Hon är snart sju  år och är mitt fadderbarn från Barnfonden Klicka här.  Jag får brev från Winnie, eller rättare sagt från någon som hjälpt hennes mamma att skriva för hennes mamma kan inte engelska förstås.

Uganda är en bördigt stat i Östafrika  som gränsar till Kongo-Kingshasa, Rwanda, Sudan, Kenya och Tanzania.
Ett vackert ställe men där bara var tredje sjukt barn når fram till sjukvård, nästan åtta miljoner ugandier inte kan läsa och  mer än 1, 1 miljoner är HIV-drabbade. Det är utsikterna för Winnie. Jag gillar att hon tror. Hon vill bli doktor. Det bådar gott att hon sätter sina mål högt. Om jag kan hjälpa henne med det är jag tacksam. Världen är en global by och vi måste kämpa för varenda liten unge.

Doktor Janne månntro?

Det dimper ner ett av de förhatliga breven med stämpeln Karolinska  på vänstra hörnet. Jag har fått en tidigare tid till onkologläkaren Janne efter mitt mail där jag tyckte sex veckor var en orimligt lång tid att behöva vänta på att diskutera vidare behandling. Det funkade. Jag fick en tid redan 4 maj! Gud, eller rättare sagt Janne hör bön. Nu ska vi komma fram till vilken kemisk stridsföring vi ska använda för att bekämpa "skitsjukdomen" för gott. Den friske har tusen önskningar. Den sjuke bara en.....

Jag sitter på jobbet och håller på att gäspa käkarna ur led. Sviterna efter helgens kryssning är fundamentala trots att jag inte drack en droppe och jag kom i säng allleles för sent i går kväll. Behöver sova ikapp men vet inte riktigt hur detta ska gå till. En powernapp på T-banan känns för kort. Kanske jag ska lägga mig med Lennox redan vid 19: 30 ikväll men det är alltid så mycket som ska fixas. Plockas tvätt, plockas disk i och ur maskinen, vika kläder, kolla bloggen, duscha, prata i telefonen, titta på tv, gosa med Tjockkatten, umgås med Threst, läsa en bok, osv osv. Det tar aldrig slut hur och hur man än har planerat att lägga sig tidigt så spricker det alltid. Jag minns vad reseledaren på min absolut mest pubertala festarresa till Ibiza sa för 22 år sedan när han stormade in på vårt hotellrum varje morgon "Sova får ni göra när ni dör" och det har jag tagit fasta på.


Foto: Malin Bondeson



Detta fina paket från företaget Change innehöll en snygg badrock. Tack för ni läser bloggen och engagerar er i mig!

Foto: Malin Bondeson

 Jag är hemma från Tallin kryssningen och har haft en trevlig tripp. Arrangören Bindefeld gav mig den lyxigaste suiten de hade och jag har sovit som en prinsessa med två rum, färska blommor, två flatscreens och enorma fönster.
Tyvärr fattade jag inte det  utan utan lommade med Malin (min fotograf) in i hennes lilla hytt och sov där första natten, innan jag fattade varför inte min hyttnyckel passade. Jag hade fått en helt annat hytt!!!! Tack underbara ni som tänkte på mig!  Jag har dansat och dansat. Bytte till och med skor till sneakers för att kunna skaka rumpa ordentligt trots att det gör lite ont i ärret. Jag har inte tänkt så mycket på "skitsjukdomen" och jag har verkligen njutit varenda sekund.

Jag satt i solen och frös (cellgifternas fel) med de andra i pressgänget.
Foto: Malin Bondeson


Min lyxhytt var en dröm.
Foto: Malin Bondeson

Jag försöker verkligen leva i nuet. Att njuta av att vara närvarande. Det är svårt. Jag måste definitivt jobba på det och det kommer inte naturligt men mer och mer har jag blivit bättre på att uppskatta de små enkla sakerna. Jag undrar hela tiden om jag får leva bara och i så fall hur länge till. Jag måste sluta upp med det men det är just det som är det svåra. Ibland fladdra tankarna iväg mitt under ett samtal. Jag börjar tänka på döden och hur länge folk kommer att minnas mig. Men även på att allt detta runt omkring mig kommer att fortsätta som om inget har hänt.




Jag står längst fram när Darin uppträder. Som en liten tonåring står jag där och gungar med höfterna så gott det går och tar bilder. Skit samma att jag är en gammal kärring. Jag tänker inte sitta längst bak i båten. Han är otroligt söt den där lilla Darin med sina sammetsögon och karaktärsfasta näsa och när vi fotas tillsamans efteråt är jag minst två huvuden längre.













Jag har frusit som en lort bara. Det var kallt på båten och stackars Malin har väl svettats ihjäl eftersom jag dragit upp värmen i hytten på max. Det vill säga 30 grader. Jag har längtat efter Lennox men inte så mycket. Dock var jag tvungen att gå och lägga mig en stund i bollhavet för att känna mig som en mamma.



Ikväll jobbar jag på två vimmel men innan dess ska jag hämta på dagis, laga middag och umgås med min kusin och hans fru och barn som ska bo här några dagar.

Jag sitter och tittar ut över ett grått vatten. Jag har ont i mitt operationsärr av för mycket skratt. Trots att jag var spiknykter igår så lade jag mig 04.30 och var sist på dansgolvet. Jag sitter här och försäker få in bilder men det vill sig inte och som den perfektionist jag är giilar jag inte inlägg utan bilder. Så jag återkommer.........

Blomor från produktion på "K&C"

Jag har varit med i programmet "Kattis&Company". Jag blir så till mig i trasorna att träffa min gamla vän och kollega Alex Schulman att jag glömmer att ta bilder. Och jag blir alldeles till mig av att träffa Peter, men av en annan orsak. Han förlorade sin frun i bröstcancer för två år sedan och berättar att först nu kommer sorgen, först nu slår insikten till. Kvar är barnen och en vardag som måste fungera.  En kurator från Stockholms sjukhem är med. Hon har jobbat länge med palliativ vård (vård i livets slutskede) Jag frågar henne hur det är med döden egentligen. Om människor är redo eller om döden blir en kamp. "Den är oftast så lugn och fin. Oftast har man kommer till någons slags acceptans". Aldrig, tänker jag. Aldrig att jag kommer att komma till någon slags förlikning med dödsriket. Det passar inte mig alls.

Vi sitter där i studion. Jag som cancerpatient, Peter som anhörig. Threst frågar när jag kommer hem. "Hur är det?". "Jag är bara trött på att prata om cancern, det är så destruktivt, jag vill sitta i tv för att jag är känd för annat" säger jag. "Men varför gör du det då? "Därför att det är så viktigt och då blir jag faktisk sekundär, men jag tar det". Svårt att förstå men när jag gör något gör jag det ordentligt.

Någon frågade om jag har klåda av att min lever hade metastaser. Nej kan jag jag säga. Jag har aldrig påverkats av att jag har/hade cancer. Förutom då jag åkte in akut. Och förutom den mentala aspekten. Annars har jag inga symtom av den. Någon/några påpekade att det var reklam på bloggen. Jag förstår inte riktigt vad ni menar? Att jag skrev om Aminoact? Många cancerpatienter har frågar mig hur jag upplevde Aminoact och vill delge min historia. Det är knappast reklam, snarare en välvilja att hjälpa till att informera på ett sakligt och hyfsat neutralt sätt. Och jag kommer alltid att skriva om saker jag gillar. Viktiga saker, ytliga saker. Samma saker jag gillade innan jag blev sjuk. Jag är ju fortfarande Lotta som gillar snygga skor och fina väskor bara med  lite cancer nuförtiden. Som när jag skrev "Kattis&company" i början av detta inlägg så är ju det egentligen reklam också. Och att jag köpt tröjor från Lindex i förra inlägget, samma sak. Svårt att delge er mitt liv då allt skulle kunna vara reklam egentligen. (Undrar varför jag ens sitter här och förklarar allt detta)

Det är lördag och jag är på väg till Tallin i två dagar. 17 00 avgår båten och Bindefeld har bjudit 400 gäster. Kommer hem igen på måndag. Jag var där för många år sedan och gjorde ett modelljobb. Ett katalogjobb. Minns att det var gulligt och pittoreskt och ska bli skönt att åka iväg även om det är på jobb. Jag tar med mig min rosa........vågar inte skriva ut namnet. Kan uppfattas som smygreklam men håller er uppdaterade.

Igår fick jag en kallelse för att röntga mina lungor. Det är inte gjort på flera månader och på torsdag är det dags att pallra sig iväg till Huddinge. Det känns som om livet mest består av scanning av organ och besked. Så kommer det att vara många år framöver. Jag måste bara lära mig att leva där emellan också.

Min outlook (mailbox) fylls varje dag av diverse mer eller mindre intressanta saker. Pressinformation om tv-program, erbjudande från Vingresor, ny tid till min terapeut, Facebook meddelande och privata mail från kompisar. En del har sin mail kopplad till mobilen. Där går gränsen för hur uppdaterat jag vill vara. Ett bra mail jag fick var från läsaren Lina som arbetar med kampanjen barnsäkerhetens år och bland annat med hur vi placerar våra barn i bilen. Under Barnens dag 13 maj i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer det att vara en baklängesmarsch för att manifestera vikten av att placera barnet bakåtvänd längre. Anmäl dig och klicka här

Dagens outlook idag är annars Jeans Gina Tricot, tunika Hunky Dory och stövletter ingen aning



Igår fyndade jag fina tröjor från Lindex. Lennox ville promt ha den med moln på sig i morse och jag blev förstås överlycklig för att han skippade den skitiga Hammarby tröjan.



Idag ska jag spela in programmet hos "Kattis&Company".  Jag undrar om folk börjar tröttna på mig och min cancer snart? men drivs inte av något egenintresse utan tycker det är viktigt att prata om det som är lite tabu. Det viktigaste för mig är att någon där ute med samma skit känner sig lite mindre ensam.

Jag fick ju förmånen att få prova på kostillskottet Aminoact och vill bara delge er som söker information efter alternativa vägar och eftersom flera av mina läsare har efterfrågat mer info om produkten.
Efter att ha frågat min läkare om det var ok så tog jag en 18 dagars kur av kuren mellan min röntgen i december och den planerade operationen i januari . Operationen ställdes in 3 dagar innan p g a att det dagarna innan gjort ytterligare en röntgen och man nu inte längre var säkra på om jag verkligen hade cancer.  Metastaserna betedde sig nämligen inte som de vanligtvis gör. Nu, när jag haft min operation visade det sig att det var rätt beslut att plocka ut dessa förändringar.
I och med att läkarna blev så osäkra på om jag hade cancer eller ej, så tror jag att AA kan ha haft en positiv inverkan för min behandling.

 Under min period i ovisshet har jag haft kontakt med Anneli  som diagnostiserades för bröstcancer tidigare i år.  En vecka innan hennes operation fick hon mina resterande kapslar AA. Efter operationen kunde man konstatera att hennes knöl var farlig men att den var betydligt mindre än de mätt med röntgen innan.  Tidigare har jag även hört från en anhörig till en cancerpatient som berättade att hans fru haft en liknande positiv erfarenhet med AminoAct.
Med andra ord är jag inte helt säker på vad AminoAct har haft för inverkan på mig.  Så mycket kan jag dock säga att OncoNutrition verkar vara ett seriöst företag som inte lovar för mycket. Jag tror därför att AminoAct kan vara värt att prova för de som vill. Man har ju liksom inget att förlora. Maila på svenska till info-swe@onconutrition.com och läs mer på  www.onconutrition.com klicka här för att få mer information.

Nu ska jag sätta tänderna i min lunchlåda som består av pastagratäng.

Ni är väl inte rädda för lite skitsnack?  Hittade denna lilla informativa filmen och tänke att alltid kan det ju väcka någons väckarklocka.....Min klocka klämtade dock lite sent kanske (hoppas inte det) Har ju haft min tumör ca 3, 5 år och den hade växt igenom tjocktarmen. Ja, ja den som lever får se. Nu blir det filmtime!

Cellgiftstrött på SÖS

Jag har nog aldrig pratat om det. Anledningen till att jag bloggar så öppet om "skitsjukdomen". Det har liksom ramlat mellan stolarna under det senaste året sedan någon stal fjärrkontrollen. Varför vill jag visar bilder på operationer, cellgifter, droppflaskor, röntgenapparater och provtagningar? Varför envisas med att skriva om min rädsla, sorg och smärta över att förlora det käraste vi alla har nämligen Livet. En del tycker att jag är patetisk som vrider ut och in på mig själv och blottar mina svagheter som en öppen bok. Jag kan tycka att det är just det som är det starka. Att visa det svaga, det som man inte pratar om, hur rädd man är när man har cancer och hur liten och ynklig man känner sig. Som en fjärt i universum milt sagt.

Så jag bjuder in till denna resa. Antingen reser man med, köper biljett och går ombord, eller så tvekar man i dörren, tycker det är för läskigt och tar ett annat tåg. Respekt till alla. Jag hade blivit överlycklig om jag drabbats av ett cancerbesked och hittat min blogg och jag hade blivit ännu gladare om jag var anhörig till någon som kanske inte vill prata om det hemska. Och nu kommer vi till själva sensmoralen i det hela, nämligen att det är just detta som är mitt syfte. Att visa er friska hur överjävligt det är. Att få er att förstå, bara en bråkdel av vad vi går igenom, att få en anhörig att tänka ett varv till, en cancersjuk att känna sig mindre ensam och en läkare/sjuksköterska att kanske se hela personen med en historia och en bakgrund. Det är oerhört viktigt att visa hela paletten om man ska göra en förändring. Både det tråkiga och svarta men också det ljusa och härliga i att få bli mera levande.



Coloncancer

Riksförbundet för mag/tarmsjuka (RMT) utlyser årets tarmcancerpris. Inte direkt Oscarsgalan kanske men dock en nog så viktig händelse. Priset är 10 000 kronor till den som bland annat medverkar till mer öppenhet kring detta ämne. Jag vill gärna vinna. Jag vill gärna ta dessa pengar och unna mig en fet, varm, skön Thailandsresa. Jag vill se min son sitta i sandstranden endast iförd en gigantisk solhatt och jag vill dricka kall Singha tillsamans med min man tills solen går upp. Och jag vill ta en del av pengarna att finansiera mitt bokprojekt med. Nu vet jag inte om man ska rösta eller bara motivera en tävlande men jag lägger länken här. Klicka  för att komma till RMT.s hemsida

Jag är på jobbet. Det bekanta surret av datorer, Jespers gafflande och Jonatans  nuna mittemot mig är välbekanta inslag. Högar av tidningar, gamla kaffekoppar och knarrande stolar, dammråttor, sladdar och min värmedyna.Jag öppnar alla inbjudningar som kommit och planerar in dem i kalendern. White room, resa till Tallin, opera-premiär, osv. Perfekt. Jag väljer livet i 100 watt.

Vi har bestämt oss för att testa ett koncept från www.matkomfort.se  klicka här Då får man mat för en vecka och Threst, den gamla kockräven, har lovat att recensera den nästa vecka.  Igår träffade jag väninnorna Malin och Silla och vi fikade och åt lunch och skiljdes inte åt förrän många timmar senare.


Inbjudningarna duggar tätt.


Malin och Silla.

Idag är mitt ärr 4 veckor och fyra dagar. Det gör fortfarande ont och jag linkar lite men kan man vara hemma och dammsuga, hämta barn och cykla kan man gott jobba. Tycker jag iallafall. Det är sol ute och jag hoppas så innerligt att det blir varmare också. Jag behöver nämligen lite värme på min frusna lekamen.

Lennox och jag cyklar till den lokala torghandeln. Jag har bestämt mig för att alltid ha färska snittblommor hemma.
Livet är för kort för att vara utan resoner jag och väljer mellan mina favoriter vita liljor eller vita rosor. Jag får rabatt på liljorna. Beror det på att torgmannen vet att jag har/hade cancer och tycker synd om mig (hemska tanke, det gör jag ju så bra själv) eller för att han tycker att jag är en riktig pingla i min Adidas träningoverall, skitiga tänder och fett hår?  Överhuvdtaget undrar jag om jag blivit lite tärd? Jag frågar Threst . "Ser jag ut som vanligt?" "Vad menar du?, du ser trött ut men annars som förr". "Men jag har inte blivit så där sliten och utmärglad ut i anskitet, dödsmärk och cancersjuk som Patrik Swayze?"

Cellgifterna har definitivt gjort att jag ser äldre och mer fårad ut och det är ju egentligen skit samma. Jag lever. Det är det primära. Vi åker på kalas till Denzel som fyller tre och där finns de mest ljuvliga cupcakes jag någonsin sett. Sedan åker vi hem och käkar pizza. Nu är klockan snart 24 och jag har precis skrivit klart en krönika för Plaza Kvinna . När jag postar detta inlägg har det blivit  söndag  förmiddag och jag ska snart  ta en fika med väninnorna Malin och Silla i Brunogallerian klockan 11. Kom förbi och säg hej vetja!


Fina cupcakes


Denzel fyller tre. Här med pappa Erik.


Lennox var en......varg?


Min son hatar kameror.


Margaritha med extra ost bygger den vackra kropp. (Obs, ett skämt)

(Ps. Kanske har förklarat mig dåligt angående min fortsatta behandling. Jag ska alltså träffa en onkolog för att diskutera om jag ska få cellgifter eller inte. Väntar nu bara på en kallelse snarast. Annars blir jag en "jobbig jävel". Då kommer jag att upp upp andra former av ev botande medel såsom Avastin som någon rekommenderade. Kommer även att se till att bli röntgad oftare än var sjätte månad som jag tycker är för sällan. Kommer att själv ombesörja det på tex  Rayclinic www.rayclinic.com. Dessutom kommer jag att slåss för att få en PET-röntgen även om Bengan (min kirurg) inte tycker det är relevant.)

Gårdagen kom och gårdagen gick. Helt otroligt med tanke på mitt zombie liknande tillstånd.  Helt otroligt med tanke på att det värsta scenariot hände i torsdags. Jag har ont i armen och lite érrarid (läs baklänges) Jag tror genast att jag fått skelettcancer och att tumören i tjocktarmen är tillbaka när det mest logiska är att jag går så snett pga av leveroperationen och belastar helt fel muskler och att jag ätit för mycket av något jag inte ska. Typ mörk choklad.

Jag bytte däck på bilen. Inte jag men en mörk snygging som fick vara med på bild. De andra skrattade rått åt sin kollega. Sedan for jag till Skärholmen och köpte ett par snygga örhängen. Livet på en pinne va? Hämtade på dagis och hem och lagade potatismos och falukorv i ugn. Threst och Lennox var ute och cyklade. Idag är det lördag och vi ska på Denzels treårs-kalas. Eftersom jag varit sjukskriven nu fem veckor känns varenda dag som lördag och jag saknar mitt jobb oerhört. På måndag börjar jag.


Bling-Bling


Ska bli potatismos.

Vi köper en korv till Lennox. Mannen i korvkiosken stoppar ner en klubba i korven. Han kan definitivt inte ha egna barn  eller så låter han någon annan ta hand om uppfostran. Gissa vad en treåring vill äta först? Gissa om jag förhandlar i underläge? Puckogubbe.



Jag har funderat lite på det där med cellgifter. Att jag antagligen inte skulle behöva ta några eftersom jag redan fått så lång tid. Så säger man väl till de som har kronisk, obotlig cancer? Att det inte är någon idé. "Det var väl inte det han menade älskling?"  frågar jag Threst hundra gånger. "Hur uppfattade du det?". Varenda ord en läkare säger vägs på vågskål, varenda blick och suck värderas om och om igen. I allfall när det handlar om dessa existensiella besked. Nåväl så läste jag någonstans att 90% av de som överlever sin cancer är vad läkarna kallar en "jobbig patient". Jag beslöt mig genast för att bli en sådan.

Jag somnande faktisk igår. Trodde jag aldrig men vaknade som vanligt badande i svett flera gånger under natten. Idag har jag inte så mycket att säga er. Förutom att jag väljer. Väljer att gå upp och lägga mig. Dra täcket över huvudet och gråta. Eller att gå ut i solen, ta en sushi och köpa ett par överdragsbyxor till Lennox. Det är faktiskt helt avgörande vad jag väljer. Jag kommer naturligtvis ramla ner i det svarta hålet men det känns om om det är nu eller aldrig jag måste välja väg.

Jag känner mig själv så bra nuförtiden (det goda detta har fört med sig) och jag mår inte bra av att lägga mig ner och sova bort hela dagen. Inte riktigt min grej. Jag väljer Livet idag men i morgon kanske det är en annan melodi. Jag lämnar er med bra bra, roliga bilder som får mig på gott humör. Orkar inte tänka på cancer idag. Strutsar och låtsas som om allt är som vanigt.

Expressen idag klicka här

Vi är  tysta i bilen förutom frågan om storhandling. Jag har sminkat mig dagen till ära eftersom jag inte tänker gråta
denna dag. På vägen upp i  hissen håller vi upp dörren för en pappa med en nyföding. Dessa sjukhus med sina enorma kontraster. Den enas bröd, den andres död tänker jag. Vi går åt fel såklart och mina tarmar snor runt som kobror i mellangärdet. Do or die. Tärningen är kastad och vi är här. Väntrummet är fullt av folk i blandad ålder och tjejen bredvid mig har trasiga jeans och skitiga converse. Men hon har ett snyggt läppstift hinner jag  notera.

Kirurg Bengan tar mig i handen och hälsar oss välkomna. Som om vi ska på Karibisk kryssning. Han har kalla smala fingrar som rotat runt i mitt inre. Tänk om han kunde laga mitt hjärta också. Vi kallpratar några minuter om mitt tillstånd. "Jag mår bra, denna leverressektion har gått över förväntan" säger jag och vill bara prata om saker jag känner till.
 Inte ge mig ut på djupt vatten och gå vilse. Bengan hummar. Och så tar han liksom sats efter en djup suck......".Det var metastaser vi fann. Av de fem förändringarna så var fyra metastaser. Sedan har vi upptäckt ytterligare en liten, liten förändring som vi nu måste punktmarkera och se åt vilket håll den sticker. Mycket osäkert om det är en metastas."

Om det nu finns en gud så var han iallafall inte med mig på Huddinge sjukhus idag. Han hade tagit semester och lät mig uträtta mina ärenden mol allena. Jag känner mig blank som ett papper. Fyra stycken hade jag inte räknat med, möjligtvis en. Threst kliar sig i skallen.  Det nästan ekar därinne i det kala rummet. Konstpauserna är många och jag är ett steg närmare döden. Osäkert om jag ska få cellgifter eftersom de bedömer att jag redan fått så länge (sex månader) och man måste ta hänsyn till hur stor impact de egentligen har. Nu väntar datortomografi varje halvår med start i juni. Man måste hålla stenkoll på att inget börjar växa. "Kan jag inte få cellgifter ändå?" tigger jag som en pundare på Plattan.

Så hur känner jag mig då? Är den ljusnande framtiden min? På vägen hem storhandlar vi. Eller rättare sagt Threst.
Jag bara vandrar omkring bland oboy och vitvinsvinäger som ett lallande fån. Vi känns långt ifrån varandra. Men så är livet. Det rullar vidare och medan jag svarar på alla sms som piper i min mobil inser jag att det finns inget som heter Slumpen. Frågan är bara vad som är tanken med denna mardröm.

Jag försöker ta fasta på vad Bengan sa "Det kan ju faktisk vara så att du är botad nu" och aldrig har väl en sträng, barsk kirurg tet sig mer strålande och vacker än då.

Jag bakar scones för glatta livet. Men först ska jag säga tack för alla oerhört stöttande kommentarer på förra inlägget!  Jag bakar scones, mest för att hålla tankarna i schack. De blir gyllenbruna och fluffiga. Jag uträttar även ärenden, köper pelargonier och gud förbjude, röda Foppa tofflor till Lennox.  Äter lunch med snyggingen Shatilla och känner mig cancersjuk i hennes närvaro.


Äntligen kan jag köpa mina vita pelargonier i punscverandan.

Threst berömmer mina nya jeans. "Är det det senaste? Sådana där baggy?" frågar han. "I´m  still Lotta from the block"  svarar jag. Sedan renbäddar jag alla sängar. Jag har märkt att jag alltid blir sådan här innan det är dags för dessa besked. Precis som om jag förbereder mig på att kollapsa efteråt och bara bli liggandes apatisk. Och då måste man ju ligga i renbäddade sängar, eller?


Lotta, 42, tror hon är fjorton.

Sedan får jag presenter igen från er läsare. Nettan skickar en ljuvligt påskpynt och från Christina får jag en jättefin stickad sjal att bära på kalla sommarkvällar. Ditte skickar ett kort med en vacker dikt. Tack så mycket allihopa! Tänk att ni bär mig mer än ni tror..


Stickad sjal från Christina.


Kort från Ditte.


Påskpynt från Nettan.

Idag är det dopparedagen. Alltså dagen då jag får besked om vad man funnit, och tagit bort i min lever. Tänk att jag har en 80 centimeter kortare tjocktarm och en halv lever men ett stort hjärta (bloggkommentatorernas ord) och med det kommer man långt. Idag kommer min fotograf Micke hit med sushilunch och klockan 14 ska Threst och jag till Huddinge och avdelning B73 för att  träffa kirurgen "Bengan" och hoppas att jag kan få stoppa tillbaka hjärtat i kroppen igen. Vi brukar alltid sitta tysta under den där bilfärden. Var och en försjunken i tanken på att tiden här och nu vet vi vad som gäller men om en liten stund har vi ingen aning om livsordningen längre. Det är mörkast innan gryning men jag säger som Petter,  det är min tur nu, vinden har vänt.

Den stora och den lilla.

Jag är på väg in till stan för att luncha med Shatilla. Behöver ett avbrott i min tankekedja. Den mal på rätt bra nu så här dagen innan BESKEDET. Jag funderar mycket på dessa två på bilden. Vad blir det av dem om jag inte fixar detta? Jag vill så gärna att Lennox ska få¨växa upp i denna villaidyll med skogen runt hörnet. Att han ska få gå kvar på sin förskola och sedan börja sexårsverksamheten med sina kompisar. Att han ska ha en bra kontakt med sin mormor och morfar och mina syskon och hälsa på dem ofta. Jag vill att han ska ha en varm vinteroverall och lätta kängor och att han ska få bodylotion efter varje dusch, han är så torr. Och ad-dropparna. Inte glömma ad-dropparna som mörka barn ska ha i fem år.

Och att Micaela, Sussi, Tessan, Malin, Silla, Syrran, Shatilla, Anneli, Mia, dagisfröknar, Åsa, Charlotte, Christina, Anna, Maria, Johanna, Annlo och alla andra av mina väninnor blir som små extramammor. En famn att krypa upp i. En extra smekning på hans hårda lockar och någon som berättar vem hans mamma var. Vad hon tyckte om och hur mycket hon älskade livet.

Threst då? Han kommer givetvis att träffa en ny kvinna. Det vill jag verkligen men han måste ha ett krav och det är att hon älskar Lennox. Det kanske inte är så självklart alla gånger som "bonusmamma". Och så måste de prata om mig. Ofta och i alla möjliga sammanhang. Visa bilder. Barn minns lättare då. Och kanske han kan få ett halvsyskon om Threst lyckats charma trosorna av något ungt villebråd. Det skulle vara bra för Lennox men det viktigaste är att han aldrig, aldrig får glömma sin mamma. Bisarra tankar? Javisst men ack så relevanta. Ännu har inte livets elfte timma klämtat. För ännu doftar kärlek och hoppet blir till tro. För hur tar man farväl av det finaste man har? Hur förbereder man sig i sitt mammahjärta på det mest otänkbara som som finns.?Jag vet inte. Jag kan bara nosa på den känslan och inlägget blev nog en aning grumligt. Tangenterna blir suddiga och kanske, kanske kan det bero på tårarna, som jag inte kan hålla tillbaka, flödar fritt

Nu kan man hämta hem en liten kul logga att ha på sin blogg. Man går in på www.blogmap.se för att hämta den. Och kan även passa på att se vem av toppbloggarna ens egen blogg är mest lik. Förhoppningsvis min. Svamligt? Äsch, det hela går så klart ut på att jag vill att ni ska lägga ut min lilla "Jag är en vimmelmamman-bloggare" hos er. Och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att man kallar min blogg en toppblogg men med ca 77 000 besökare i veckan räknas den tydligen dit. Man ska väl ha tur med något, eller?

Tv-programmet "Cattis&Company" är här och gör inslag inför min medverkan 5 maj. Lennox är på dagis och Threst på jobbet och jag fryser lite i min nya T-shirt.  Vi cyklade till dagis i morse och jag var helt slut som artist när vi kom fram. Igår kväll efter de sedvanliga rutinerna, välling, tandborstning, saga "Jag villintesovajaglängtarefterpappa" skrik så dammsög jag, bloggade och fixade med håret och helt plötsligt fick jag en sådan där rusande känsla i kroppen. Gladrus liksom. Antagligen för att min kropp gillaratt kunna börja göra saker igen som förr, antagligen för att min son sa "Mamma, du är snäll" eller kanske bara för att det låg en bra videofilm och väntade. Skit samma. Jag tar vara på den där känslan som bara varade några minuter men för en evighet fick mig att känna mig som vanligt igen.



Solen kastar en strimma in genom mina skitiga fönster och landar på kokosmattan. En strimma av hopp och värme i mitt annars så stängda hjärta. Kanske, kanske jag vågar hoppas på ljus på torsdag.
Lämnar er med en låt som får mig så glad. Your a traveller, not a passenger in life.

Det rullar på. Det är inte klokt egentligen att inte Världen slutar snurra för min skull. Barn föds, folk blir kära, golv dammsugs, resor planeras, middagar lagas, tv-program produceras, glass äts och munnar skattar. Och för mig är precis allt förändrat. Jo, jag fattar att  navet inte kretsar kring mig. Att livet rullar på därute och just nu, i detta ögonblick, är det någon som dör i cancer medan jag sitter här och bloggar med en ansiktsmaskt från Excuviance på mig. Ur led är tiden. Så vad gör jag då för att behålla lite av min normala vardag? Jag kör på. Som om ingenting speciellt hänt. "Hur är det?" frågar någon" "Jotack, jag har lite cancer bara". Och så följer jag med min son på ännu en av de hundratals cykelturer han blivit besatt av.



Jag märker det mest när jag är med folk. Att jag känner mig så oerhört ensam fast vi kan skratta, prata och ha det trevlig. Det hjälps liksom inte. Rädslan för min ovissa framtiden präglar min nutid. Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg men det kan inte nog betonas. Den här jäkla ensamheten. Jag, mot er friska. Kommer jag någonsin att komma in på er planhalva igen? Jag börjar redan noja inför BESKEDET på torsdag. Spattig, lättretlig, sur, irriterad. Tankens kraft är inte stark just nu. Över detta inlägg vilar en slags pessimism. Jag vet. Och jag vet också att i morgon är en annan dag.

Plats: Stureby, Gamla Enskede, Ikea, Södermalm, Bagarmossens djursjukhus.

Händelser: Påskkärringar/Gubbar, shopping, påskmiddag, gömmande av påskägg, lekpark, cykling, studsmatta, videofilm, popcorn, alhoholfri öl, mörka tankar, sol, koll av Tjockkattens sår, besök av Gry och Alex, mera mörka tankar. bloggande, bastubad.

Status. Sisådär. Låg med gladmask på. Rätt och slätt urtåkig att umgås med just nu. Trots vår.

Vision. Junibacken i morgon för Lennox. Vi barnfria. Sista veckan som sjukskriven.


Golvskyddet Kolon på Ikea. Kolon (tjocktarm)



Threst mamma målar. Detta är min
 favorit.


Det blir aldrig roligare än man gör sig.


Jag gömmer påskägg


Gladmasken är på.

Långfredagen gryr. Inlägget börjar med en bild på en nyvaken Lennox. Med solsken i blick.  Jag inleder dagen med en monolog med Jesus. "idag ska vi tänka på dig där du led på Golgata men var är du nu när jag behöver dig som bäst?" Lennox vill ha vanlig fil istället för vaniljfil och tankarna vandrar vidare. "Om du nu finns så varför gör du då detta mot mig?"  "Varför straffar du mig? jag som läst Gud som haver varje dag sedan bansben och gått i söndagsskola och allt?" Jag får inget svar utan formulerar min egen sanning. Den som gudarna älskar dör ung..Frukosten avslutas med ett litet påskägg.



Vi är kaninvakt och klappar en varm päls. Det kliar i mitt hår. Sticker lite och kliar och jag undrar om det är dags nu, att tappa det . Trots att det tre månader sedan cellgifterna har de naturligtvis en impact fortarande men  jag känner att det är mer än jag mäktar med just nu även om det är sekundärt. Känner mig överhuvudtaget rätt ful och sliten för tillfället. Med all rätt men orkar liksom inte bry mig. Är glad om jag bara kan resa mig upp från sängen utan att det gör alltför ont i såret.



Sedan cyklar vi till stallet och har picnic. Det är dressyrtävling och det är en fröjd att se alla framridna hästar  som är lösgjorda och mjuka, går  på tygeln och bjuder på bettet. Inne i stallet blir det för en stund alleles mörk när man kommer in från det bländande solljuset utanför. "Mamma, vad luktar det?" "Mmmm, bajs, hästbajs". Jag kliar i mitt hår igen och frågar vilken ponny som är snällast att gå in till.



Förra veckan fick jag den här boken av syrran. "14 år till salu" av Caroline Engvall. Jag har den i väskan så jag kan läsa den lite nu och då  och den är en skakande dokumentation över prostitution, svek, våld och isolering. När vi kommer hem från stallet ligger denna bok i brevlådan med ett litet handskrivet kort. "Hej, jag läser din blogg.....ville bara ge dig en present. Från författaren själv, Carolina Engvall. Hon har alltså tagit sig besväret att själv komma hit. Och så lustigt att jag redan fått boken av syrran. Nu har jag två. Tack Carolina. En viktig bok som berör och behövs för att skaka om i grytan.

Från Bloggläsare Kerstin får jag ett fint brev. Tack snälla för omtanke!



Idag är det påskafton. Då ska man fira Jesu uppståndelse. Om fem år. När jag blir friskförklarad, ska jag ha norra Europas största fetaste fest med George Michael på scen, "Freedom" i högtalarna, punsch i champagneglas, sushi i massor och kanske, kanske bjuder jag Jesus, sittandes på min högra sida

Jag lämnar er med en video idag. Vi har gäster och jag har bara smitit ner till kontoret för att skriva dessa rader. Nu väntar Ben & Jerry glass....

Rubrikraden gapar tomt emot mig. Jag som aldrig brukar ha problem med att fylla mina inlägg har egentligen inget att berätta eller? Alla människor har en historia men idag är min kort. Det har nte hänt så mycket sedan igår. Jag har varit i Farsta och tagit en kaffe. Det har jag förstås. Och köpt en mössa till Lennox. Sedan handlat mat och blöjor och pratat med mamma och allsköns människor.



Snart ska jag hämta på dagis. Jo, jag har fixat påskägg. Tänkte gömma dem i trädgården så Lennox får gå på jakt .





Också presenter från bloggläsare



Fint smycke från Helene i Visby. Tusen tack!



Och en underbar poesibok av Kerstin. Tackar och bockar!

Det här inlägget består av mer bilder än text. I morgon briljerar jag igen för  man måste ha det tråkigt för att uppskatta det roliga.

Jag går på bio. Helt ensam låter jag mig lockas av förhandsvisningen på rysaren "The uninvited" mitt i stan. Dessutom kommer jag försent och får treva mig fram i mörkret efter en plats. Var livrädd att hamna i knäet på någon och döm om min förvåning när lamporna tändes och det endast är ca 12 personer i salongen. Jag kände mig vuxen på något sätt som tar ansvar för mina egna nöjen sådär mitt på blanka onsdagseftermiddagen. Innan det hann jag med en lunch med väninnorna. Charlotte gav mig ett påskägg och Åsa var bara sådär förtjusande ljuv som bara Åsa kan vara.



Jag har inte gråtit idag. Jag undrar om det är ett tecken på att jag börjat läka innifrån och ut eller om det bara beror på att jag haft häcken full helt enkelt. Jag tror det beror på att jag börjar att känna igen min kropp. Kan nästan gå rakt fast det gör ont och kan nästan tro att de jag möter ser mig som en frisk tjej (säger man tjej när man fyllt 42?) Livet rullar på.
Det håller inte andan bara för att jag gör det.



Threst betalar mina parkeringsböter på nätet. Jag sitter bredvid och surfar på min dator. Jag är bortskämd med vissa saker men ack så ensam i andra. Vi pratar om att resa till Thailand till vintern och det ilar till i mellangärdet. Vill inte tänka så stort, så framåt och känner hur cancerspöket tar ännu ett grepp med sina klor runt mitt bröst. Jag drömmer konstigt, alltid om tider för längesedan innan jag träffade min man, alltid om det enklare livet  där allting var en fest, varje helg ett party och man inte hade ett bekymmer i världen.



Jag tittar på mitt ärr efter CVK:n (slang som förs in i  en halsven för snabb tillförsel av tex näringsdropp eller andra vätskor)  Jag vet att det kommer att blekna med tiden och om man inte tittar så noga, eller kisar, kan man tro att det är gamla hederliga sugmärken. Bara det att det nuförtiden mest är Lennox som krälar på min hals och sugmärken känns väldigt långt bort.

Vi bjuder hem ängeln i regnjacka aka Johanna, hennes man Peter och sötnos Elvira på middag. Det är en familjär stämning men jag är stel i min leverlobotimerade sida. Straffet för för mycket aktivitet kanske? Dock har jag beslutat mig för att börja jobba den 20:e.  Då har jag varit sjukskriven fem veckor och dessutom har Bindefeld en båtresa i två dygn till Tallin som jag inte vill missa den 25:e.
Rock´n roll. Livet kan inte vänta.

Den har kommit nu. Kallelsen. "Du får vänta ungefär 2-3 veckor" sa Bengan, min läkare. Då har det tagit fem veckor och tre dagar men jag tänker inte ställa till en scen om det. Jag laddar inför den 16 april med is i magen och flaggan i topp. I´m a survivor. Det är rätt märkligt med mig. Under hela min cellgiftsperiod (6 månader) har jag bara varit förkyld två gånger. Jag har åkt T-bana, kindpussats på kändispremiärer där virus och bakterier frodas och lekt med dagisbarn. Ibland verkar det som om mitt immunförsvar är otroligt stark men samtidigt har det ju svikit mig på alla upptänkliga sätt. Jag är en sjuk stark  människa helt enkelt.



Jag träffar min gamla jobbarkompis Lennart. Han bjuder på lunch och vi pratar om livet och döden och det som finns där emmellan. Alla dessa dagar som kommer och går och som kallas att leva. När vi skiljs åt önskar jag att jag kunde stoppa honom i fickan. Jag lämnar in min semester på jobbet. Jag hälsar på min fotograf Malin  i hennes inredningsbutik butik Medinan på Folkkungatan och får en underbart vackert hjärta i fjädrar.



Sedan tarjag mig till Sickla för att köpa gympaskor till Lennox. Funderingarna på Kallelsen gömmer jag längst in i kroppen. Jag tar en bild på mina favoritskor. Tänk av alla skor man har så är det ändå ett par klassiska vita converse som är snyggast. Idag kommer BUP och nu är klockan snart 14.30 och jag har ännu inte borstat tänderna.

Det är söndag. Vädret rimmar rätt bra med min sinnestämning som är allt annat än på topp. Det kommer en ängel och beskär våra äppelträd, eller rättare sagt, en av barnen på dagis mamma Johanna. Hon är trädgårdsmästare och älskar att beskära träd så hon gör det för vår skull och jag tror inte hon fattar hur extremt tacksam jag och Threst är. Sedan äter vi lunch allihop.


Threst hjälper till.


Lennox tittar på.

Idag är det sol igen. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Var det så ramsan gick? Att köpa dammsugarpåsar står på mitt schema för dagen. Vilken händelse va? Jag som är en mycket aktiv person med tusen saker att göra känner mig helt avskärmad från omvärlden men vet ju att jag måste läka och kunna gå rakt innan jag kan börja jobba. Det är så himla svårt bara att foga sig i sitt öde.

På väg till barnfilmen.

Det våras. Ingen kan vara gladare än jag som är i ett extremt behov av denna värme. Lennnox och jag åker in till stan och går på japansk barnfilm. God buffé och friska mammor. Jag har tagit en ketogan (morfin) tablett för att orka med dagen. Sedan åker vi och köper keps och solglasögon till min son. Mina föräldrar är på intåg och Threst gör fantastiska räkmackor som vi äter ute.


Vi träffade Svampbob. Han sa inte så mycket dock

Jag hinner dock inte skriva så mycket mer nu. Måste fixa lunch och åka och byta mitt mobilabbonemang. Kanske senare ikväll.



Denna vecka är jag gästkrönikor på Hannah Graafs nya sajt Bloggfamiljen. Läs min krönika, klicka här

Lennox går under många namn. Skuttibangbang, Skrutt, Gosissen, Korvas, Lennoxen osv. Han tom svarar när man använder dessa smeknamn. Nåväl. Kärt barn har många namn, eller? Vi är på väg till Nickelodeons filmvisning av nya barnfilmen på östasiatiska museet. Threst spelar simulator golf och på eftermiddagen kommer min mamma och pappa. Det är tufft att ha honom ensam. Jag är ju inte så rörlig och mobil och sticker han iväg har jag inte en chans att hinna med. Eller om han vill bli buren eller ramlar. "Mamma, bära mig", "jag kan inte sötis, mamma har lite ont i magen, doktorn har lagat men jag har lite lite ont". Dessutom är det viktigt att Threst får göra lite saker för sig själv då han har en sjuk fru. Och jag vill ju tillbringa så mycket tid jag kan/orkar med Lennox. Tid är bara till låns. Gäller att förvalta den väl. Igår fick jag fina brev och blommogram från bloggläsare. Ni är ju helt fantastiska! Tack.


Från Gun, Eva och Ann-Marie. Tack, ska genast förgylla min dag med vita rosor!


Från Nettan- Ett hjärta i tovad ull. Så fint. Tack!

Ps. Inlägget om sommarpratare är borta. Ni har så rätt. Det är ju EFTER den 19 man kan ringa och rösta.

Jag tar mig till  Bolaget för att köpa akoholfri öl. Jag älskar öl men får inte dricka alhohol på två månader, tills levern växt ut igen. Den klarar ju inte just nu att ta hand om en massa toxiner stackarn. Hittade det jag sökte och bytte även till en ny mobiltelefon eftersom jag startat eget företag och vill ha ett  företagsabbonemang istället. Medan jag stod i butiken så gick min parkeringstid ut och snabbare än man hinner säga "skit också" så fick jag en bot.



Det drar i såret och jag kan ju inte gå rakt ännu. Allting är så svårt att få tag på och vällingen hamnar alltid högst upp i skåpet. Nu har jag flyttat ner den några hyllor. Det kommer en inbjudan till vårt villa kvarters årliga kräftfest. Vi alternerar med att ha den och förra året var det vår tur. Då, i augusti, var jag så dålig av cellgifterna att jag bara låg inne och inte kunde hjälpa till med någonting. Minns att Lennox var en ängel och tittade på video med mig där i soffan. Denna sommar vet jag ännu inte hur det blir. Väntar på kallelsen i brevlådan varje dag. På att få svar om det var metastaser de tog bort eller ofarliga hemagiom. Är det metastaser blir det cellgifter hela sommaren igen. Är det hemagiom är jag färdigbehandlad förutom röntgenkoller var sjätte månad.





Något märkligt hände när jag var på Konsum för några dagar sedan. Kvinnan i kassan frågade mig hur det var. Jag antog att hon läst om mig någonstans och svarade, jo tack, jag kämpar på. Då drog hon plötsligt ner sin tröja och visade sin inopererade port-a-cat (Liten dosa under huden. Via den får man sina cellgifter) "Jag fick cancer i magen men nu är allt borta och jag har jobbat sedan november". Jag blev helt ställd men det väcktes en väckarklocka hos mig. Att det är fler därute som bär på port-a-cater under sina vinterjackor. Jag tror bara att det är jag hela tiden men jag har ju ingen aining om vad tjejen eller killen på T-banan går igenom. Helgen bjuder på besök av mamma och pappa. De ska på teatern  The Producers och sover hos oss.

Lennox Leopold Gray föds okt-05

Jag har nyss vaknat. Klockan är 12.30 och det är ännu en solig dag. Vet inte riktigt hur jag mår än. Bättre än igår hoppas jag. Promenad och hämta på dagis står på schemat. Idag tänker jag inte prata med er om tårar och ångest. Vi pratar om roligare saker och livet. Det hade Sabina gillat.

Jag hittade den här videon häromdagen. Lennox är alldeles nyfödd och jag är en alldeles ny mamma. Jag till och med pratar som en bebis...Platsen är Södersjukhuset, där jag idag får alla mina cellgifter. Tänk att ett ställe kan inhehålla så mycket av livets färger. Jag är väl förberedd. Tror jag. Planerat snitt sedan länge, påläst om både för och nackdelarna. Jag är för feg för att föda normalt. Tänk om jag bajsar på mig och tappar min kontroll? Lämna ut mig totalt till främmande människor som ska se mig frusta som ett vilddjur och så denna smärta. Om jag visste att jag 2, 5 år senare ska stå ut med värre saker än att föda barn och definitivt förlora kontrollen över allt så hade jag gjort  det, nu med facit i hand.


Musik vald, hans namn bestämt sedan länge eftersom vi tagit reda på könet. (Sa jag att jag är en kontrollmänniska?)
Vi skämtar med varandra, Threst och jag när jag drar på mig de vita långa bomullstrumporna. Jag far omkring där på operationsbordet. Känner hur de rotar och drar. Sörplande ljud från fostervattnet som sugs upp. Grått väder utanför fönstret.
Plötsligt ligger han på mina enorma bröst (äntligen bröst) Han är alldeles för ljus för att vara vårt barn hinner jag tänka innan jag kommer på att mörka barn brukar bli mörkare med tiden. (nä, han är inte brevbärarens) Han öppnar sin lilla mun och låter som en arg katt och fäktar ilsket med de små händerna. Ett nytt liv har precis börjat och vår resa tillsamans som jag hoppas ska vara längre än fram till nu. Det är dags att  ut i skogen och se till att få i mig lite serotonin innan solen försvinner bakom de höga, kala tallarna.