Sjuka katter tvättar sig inte....
Det är Sturebydagen. Korv, loppis, fotboll osv. Lennox spelar fotboll varje söndag 16: 00 och denna dag är han laddad till tusen. "Jag ska göra frimål". När vi väl kommer till Stureby fotbollsplan så är det enda han vill att hänga i fotbollsmålet. Sedan gör han i och för sig "frimål" vad nu detta är.
Verandan är nu klar, Drygt två veckors snickrande, helger och kvällar och den är jättefin. Ska nu bara målas förstås.
Jag funderar och oröar mig över krypningarna och "pickandet" i ljumskarna. Jag vet inte om jag inbillar mig men antagligen inte. Det liksom pirrar och kryper i dem och jag försöker känna efter om där är några svullna lymfkörtlar. Trots att jag får panik när jag känner så tvingar jag mig att göra det. Trycker på båda sidor men har inte ont eller ömmar och inget som känns som svullna körtlar. Dessutom hostar jag. Har gjort det hela sommaren. Slemmiga hostattacker som kommer och går. Bäst att skynda på den där röntgen.
Jag funderar också över hur jag kan vara sjuk och samtidigt se så frisk ut. Att jag är mån om mitt utseende, mina kläder och att jag fortfarande gillar att vara fin. Det har alltid varit viktigt. Och jag tänker att "sjuka katter tvättar sig inte". Att det ligger något stark och sunt i att försöka och vilja bevara sitt "jag". Jag är ju fortfarande samma Lotta med samma intressen som innan jag fick mitt cancerbesked.
Världens kortaste inlägg....
Det är söndag. Jag är på väg till en barnbio för att jobba. Därav ett kort och konsict inlägg
Gårdagen: Golf, Kvarterets årliga kräftskiva
Status: Rätt bra, i allafall på em. Urusel förmiddag.
Längtar efter: Att min bakfylla ska lägga sig, en säng, en pizza, ständig sommar. Friska celler. Fred på Jorden.
Nu. Bilder. Hej så länge.......
Michaela på Golfbettet
Ljuva Åsa poserar villigt. (Hon är grym på golf
Rosa bandet. Även på golfbollar.
Present från Threst
Kristallklara tårar
Micke och jag skojar i bilen.
Vi är på väg till TV-priset "Kristallens" gala, min fotograf Micke och jag. Det känns rätt bra. Jag är rätt glad och happy. Hemma väntar väntar min fina son och händiga man och jag har bara (kanske, förhoppningsvis inte) lite cancer i kroppen. Livet kan vara betydligt värre.
Jobbet går bra men för allra första gången blir kontrasterna så tydliga. Det är klart att jag sett dem tidigare men denna gång störs jag av den påfallande flärden, glittret och kindpussarna. Klirret av champagneglas, ett för högt skratt, bländvita leenden och "hej och tjena" . Smattrandet av fotoblixtrar och höga klackar till tajta fodral och aftonväskor. Alla är glada, uppsluppna, fria. De är på väg till fest så tacka fan för det. Jag tänker på J som kämpar för sitt liv ett stenkast bort på sjukhuset och på B som begravdes igår. Allt detta måste få finnas och få rymmas i det vi kallar Liv men ibland blir kontraserna slående.
Norska SE&HÖRs reporter Mårten som jag faktisk aldrig träffas. Ok. En kollega-kram.
Allt går bra. Ända tills jag kommer hem, betalt taxin och tagit av mig skorna. Lennox och Threst bastar. Jag börjar helt okontrollerat att gråta och måste trycka in pappret i munnen för att inte Lennox ska höra. Jag vet och förstår precis varför. Idag blev kontrasten för stor. Tanken på J fyller mig med en så stor sorg. Jag är ju själv en mamma och bara att tänka på tragedin som inträffar får mig att ännu mer inse det sköra i livet. Tiden med våra nära. Idag var det svårt att jobba. Jag är inte mer än människa och ibland tar det på krafterna att stå där och le och vara trevlig när hjärtat är någon helt annanstans.
Ärrig fredag.....
Jag begrundar mina ärr. Visar mig till och med utan tröja när Lennox är med. De kommer ju liksom att sitta där forever. Jag känner inget av min leveroperation i mars. Ibland drar det lite när jag suttit still för länge. Läkaren Anna ringer från SÖS. Precis när Lennox och jag ska åka en tur med sparkcykeln ringer det. Ett missförstånd som är mitt fel. Trodde att det var SÖS som skulle röntga mig men det är Huddinge så nu väntar jag på remiss.
Så här såg ärret ut för några månader sedan.
Jag är himla glad över min nya, fina kalender. Och jag är himla glad över att det är "Kristallen" ikväll, golf i morgon och kräftskiva på lördag. Överhuvudtaget är jag himla glad trots allt. Just nu ligger det en ensamstående mamma på SÖS och har fått veta att hon kommer att dö i sin cancer, relativt snart. Tänk ändå vilken tur jag har!
En doft av döden.....
Jag är på väg till en begravning. Det är en före detta arbetskollega som gått bort. Jag klär mig helt i svart, till och med smycket runt halsen är svart. Jag trodde nog att det sulle vara lättare. Att sitta därinne i kyrkan, titta på kistan och se hennes tre pojkar ta farväl. Dels påminner det mig om livets bräcklighet och självklart sätter det igång en massa processer inom mig. Är det alltså så här en begravning går till? När jag gråter så kommer jag på mig själv med att gråta för min egen situations skull också.
En ros från mig och min moster Maggan som var där i tanken.
Det ringde ingen läkare igår trots utlovad tid. Krampaktigt höll jag den där mobilen endast några centimeter ifrån mig under hela eftermiddagen men ingen ringde.....
Avslutar med lite glädje....
Lennox på väg till dagis i morse.
Snurra min jord, låt mig snurra med dig...
Foto: Micael Engström
"Snurra min jord, låt mig snurra med dig, jag är lika värnlös som du" sjunger Jan Malmsjö. Det kunde lika gärna vara jag som sa det. Just nu är mitt liv inne i en så hektiskt uppåtspiral att jag knappt hinner gå på toa. Kanske är det lugnet före stormen. Att livet ville hinna med så mycket som möjligt innan Beskedet i september. Jag funderar på att börja föreläsa. Syftet är att sprida information om coloncancer, att upplysa och informera, Att berätta om det svåra livet, balansgången mellan småbarn, karriär och sjukdom. Jag är inte unik. Inte alls. Men kanske kan jag, förutom bloggen, berätta.
Jag väntar på att min läkare ska ringa. Jag vill bara förtydliga att jag måste kollas i september. Jag är mycket kroppsmedveten. Jag tycker att det pulserar i lymfkörtlar i ljumskarna. Att jag är stel i nacken. Att jag andas tung efter minsta ansträgning men lika otroligt som att jag fick "skitsjukdomen" (2 % får den i min ålder), lika otroligt kan det ju vara att jag faktiskt kommer att överleva.
Jag får en gammal modellbild skickad till mig av bloggläsaren Jennie (tack!) Det skiljer mer än 20 år mellan dessa bilder men jag känner mig precis som då, kanske lite tröttare, räddare och ledsnare bara.
Dr Åsa och Beck.....
Jag sitter i intervju hela eftermiddagen med Åsa Vilbeck i programmet "Dr Åsa". Det kommer att sändas i slutet av september. Åsa känns inte som en läkare. Mer som en gammal kompis från förr. Idag har jag dessutom träffats de andra i juryn för att plocka ut kandidaterna till Årets hjälte-mama som jag vann förra året.
Threst har börjar bygga vår veranda och den blir gigantisk. På bara en vecka har han hunnit massor och jag ser fram emot att sitta där och dricka morgonkaffet i vår. Dessutom tänker jag ringa tillbaka till kirurgen idag för att kräva att de röntgar mig nu i september. Threst minns det också klart och tydligt. Att jag blivit lovad koll i september för att punktmarkera den där lilla pricken i min lever. Tänk att man måste vara så vaken själv!!!! Att de har skrivit in och beställt röntgen i december fast jag blivit lovad i september. Herregud. Tur att man är så friskt för att vara sjuk.
Jag bevakar "Beck"-premiären och efteråt möter jag upp Silla och Malin på en sushi. Klockan hinner bli 22: 30 innan jag kommer hem och eftersom jag börjar drömma de mest bisarra vidriga drömmarna igen så är jag helt slut idag.
I söndags var vi i stallet. Lennox provade hjälm och klappade hästar. Viktigt med kontakt med djur. Tror stenhårt på det. Att lära sig ta hand om och respektera de vi faktiskt delar detta klot med,
Minns inte namnet men visst är han fin?
Just ja. Ni måste vara med och tävla om en fin barnsäng Klicka här.
Överhuvudtaget tycker jag såklart att ni ska gå in på sajten allt för föräldar där man kan hitta en massa roliga saker och diskutera i forumet. Jag hänger i forumet "Höstbarn-05 titt som tätt. Kanske ses vi där?
Dösnack......
Vi har som vanligt en liten pratstund innan det är dags att sova. Min son och jag.
"Mamma, alla kan dö, eller hur?"
Ja, alla kan dö men oftast dör man om man är gammal eller jättejättesjuk, eller om det händer någon olycka".
"Mmmnm, du vet, den väggen kan dö"
Nä, Lennox, det är bara nänniskor och djur som kan dö" "
Kanske Farmor dör, hon e gammal?
Ja, Farmor kan dö men jag tror inte hon kommer att göra det".
Men pappa och du kan dö också?"
Ja, det kan vi göra".
"Men var ska jag bo då? Ska jag vara ensam här då?"
Nej, då får du bo hos Micaela och Erik eller hos Leos mamma och pappa, Tessan och Patrik".
"Eller kanske jag kan bo hos mormor?"
Ja, men det kanske är roligare för dig att leka med Calista eller Leo då. Det är inte farligt att dö, det gör inte ont och så får man jättefina vingar. Och så träffar man andra, kompisar som är döda så man kan leka och prata med dom. Bra va?"
Jag ringer kirurgen idag. Jag använder min mest myndiga röst och vill veta när min nästa röntgen är i september. Jag vill nämligen att de ska röntga hela bukhålan inklusive lever och lunga. Den är beställd till december! Jag blir paff. Är helt säker på att jag hört september men sköterskan läser i min journal. Jag undrar om jag kan få prata med min kirurgläkare Anna, jag frågar hur jag ska få henne på septembertankar och min förmyndarröst bryts för några sekunder. "Det är helt relevant att man brukar vänta sex månader om allt är bra och man mår bra. Det måste hinna "växa" till sig något som man kan upptäcka och det ser man inte på tre månader" säger sköterskan. Ok. Alltså december. Jag får flytta fram fokus. Känner mig glad men samtidigt rädd. Såklart.
Dagen efter.....
Mitt gudbarn Elsa.
Det är dagen efter där där morgonen jag lade mig 05.45 och det känns. Känner mig sjuk av trötthet och mår illa. Vi köper hem massa thaimat och tittar på en video med Clintan som jag ideligen somnar till.
Det bjöds på massor av godis.
Fina Maria Ridderstolpe
Jad somnade tidigt och trots att vi tänkt fira vår tvååriga bröllopsdag idag så var jag inte väldens charmigaste fru. Det kostar att ligga på topp. Idag väntar kalas hos Michaela, Lennox första fotbollsträning och bastu och pedikyr ikväll.
I morgon väntar inspelning av programmet "Dr Åsa" där jag medverkar senare och sedan biopremiär av "Beck". Gääääsp.
Hej då Fiholm och familjen Ridderstolpe för denna gång.
"Härligt hemma"...
Foto: Maria Östlin
Nu sitter jag här hemma hos familjen Ridderstolpe. Som vanligt gick jag och lade mig sist. 05: 45 var klockan och jag insåg inte mitt stora misstag förrän det kalla (men vackra) gryningsljuset lät mig se konturerna av träden utanför. Jag ska snart sätta mig i bilen och och åka hem till Stockholm, stanna till och köpa Aftonbladets bilaga "Härligt Hemma". bara. I den finns en stor artikel om "skitsjukdomen" och mig i nu nämd ordning, ha, ha. Den finns ute i handeln både lördag och söndag och ser ut så här.
Junibacken och SÖS.....
Vi är på Junibacken. Jag och Shatilla med barn. Det är helt hysteriskt trots att vi valde en måndag. Lennox och Denzel liknar varandra som syskon. I kön till sagotåget spårar en pappa ur. Han skäller och gnäller på sin tvååring på ett sätt som gör att jag får ont i magen. När de är nästan framme efter långt köande orkar inte pappan med sitt såklart livliga barn som inte orkar stå blickstilla och sliter honom ur kön med orden "Nu räcker det!" Hoppas bara att han har en sundare mamma tänker jag.
Shatilla med en sovande darling!
Det har varit en hektisk vecka. Precis som jag vill ha den. I onsdags orkade vi inte laga mat utan gick till vår lokala pizzeria i Svedmyra. De har för härliga matsedlar. Lite skönt felstavat och utan krusiduller.
Jag har även rensat i garderoberna gör att lämna utväxta saker till nya, smarta sajten loppi.se. Kolla in den här Då hittade Lennox sin Spiderman-dräkt som jag hoppats han växt ur. "Kan vi inte ge den till något annat barn som vill leka med den nu" bönade jag.
Dessutom har vi besökt SÖS. Denna hemska plats som skapar sådan ångest i mig tedde sig nästan normal. Är det för att det var tre månader sedan jag hade något med vårdkarusellen att göra? Glömmer kroppen och knoppen så lätt? Utan den vanliga hjärtklappningen trädde jag innanför dörrarna och kände endast ett sting av oro. När jag ska dit för att röntga mig om några veckor vet jag att det kommer att vara annorlunda.
Idag åker jag till familjen Ridderstolpe i Västerås. Det är den årliga kräftskivan.
Och J, om du läser bloggen så finns du i mina tankar hela tiden. Finns det något jag kan göra för dig? Vad som helst så tveka inte att säga till.
Grattis Anna!
Foto. Micael Engström
Hallå Anna Hällman. Grattis till Beck-biljetterna. Vi ses på måndag biograf Rigoletto 18: 30. Filmen börjar 19. Jag har biljetterna till dig. Och alla ni andra som mailat. Ni är för sköna. Bättre lycka nästa gång!
Stjärnkavalkad...och jag.
Foppa och jag.
Foto: Micael Engström
Golfvimmel är alltid roliga att göra. Avspända människor, ofta idrottsmän, som har en skön attityd . Igår var det bra väder och bra vimmel. De flesta kända är hyvens personer med distans till sina jobb. De är som folk är mest med vissa undantag förstås. Kändisar med divalater är ingen bra kombination. De överlever inte så länge i vårt land. Jag umgås inte med några "kändisar" privat. Förutom Camilla Läckberg som har sina barn på samma dagis som jag. Det blir svårt att bli privat när man jobbar på en relationstidning som SE&HÖR och samtidigt "sitta i knät" på offentligheterna. Och jag bländas inte speciellt av dem. Då blir det också svårt att jobba. De har en något distanserad och kylig relation till mig som är helt ok.
Under mina nästan tio år på tidningen har jag endast stött på några riktiga rötägg och det är inga av dessa som följer i bilder......
Fares Fares
Adam Alsing
Björn Borg
Carl-Jan Granqvist
Christer Sjögren
Rafael Edholm Börje Salming
Ulf Elvfing
Jill Johnson
Henke Larsson
Rickard Herrey
Idol-gänget 2008
Mona Sahlin
Danny Saucedou med flickvännen Jana.
Kicken med son.
Michael Nyqvist
Kristian Luuk
Björn Skifs
Lill-Babs
Anders Bagge
Eva Röse
Mats Ronander
Shirley Clamp
Sissela Kyle
Måns Zelmerlöv Marie Serneholt
Zübeyde Simsek
Lars Wallin
Martin Björk
Bröderna Rongedal
Vimmelmamman med rätt att vimla....
Det ska börjas i tid.....
Foto: Hotgossip
Jag befinner mig just i denna stund på Fogelbro golfclub och gör Christos Masters. Det får mig onekligen att tänka på alla dessa fantastiska jobb jag gjort för denna "skittidning" som en del av er väljer att kalla den. Jag har fått vara med på de mest fantastiska tillställningar och praktiskt taget druckit champagne ur glasskor, jag har ätit gåstryffel och sovit på de finaste hotellet, minglat med Beyoncé, Kylie Minouge och Britney men också frusit arslet av mig när jag inte fått komma in på vissa ställen och jag har blivit kallad både det ena och det andra. Tidningen har stöttat mig till 100 % sedan jag blivit sjuk och jag har fått känna om jag orkat komma in och jobba under min cellgiftbehandling.
Mina kollegor är inga hjärtlösa egoistiska typer med endast försäljningssiffror för sina ögon. De är varma, godhjärtade och roliga personer med helt normala liv och att SE&HÖR fyller sin förträffliga funktion tvivlar jag inte en sekund på. Man måste stå för sin produkt annars kan man lika gärna lägga av direkt.
Nåväl. Jag säger det igen. Jag har väldens bästa jobb. I love it! Så det så.
Vem vill se Beck?
Jag har två biljetter tillBeck-filmen "I stormens öga". Jag kommer att göra vimlet men eftersom jag inte är något fan av svenska filmer undrar jag om du vill se den? Och så får jag träffa en bloggläsare i samma veva. Maila mig på tavlingbeck@hotmail.com så drar jag en slumpmässig vinnare innan 12 på torsdag.
Kärlek i cancerns tid.....
Foto: Malin Bondeson
Vi firar två år som gifta. Varav ett år i cancerns tid. Herr Cancer bara flyttade in här utan att fråga. Knackade inte ens på utan klev in utan att ens torka av sig om skorna. Ibland sitter han i soffan bredvid oss. Så nära att man kan känna den ruttna andedräkten i hela rummet. Ibland lyckas vi låsa in honom på toaletten några timmar, eller ibland bara minuter innan han liksom sipprar ut genom nyckelhålet.
Ibland tänker jag på om vi ska flytta, eller om jag ska byta liv men jag vet att jag inte kommer undan Herr Cancer. Han sitter ju inte bara i mitt hus utan även i mitt skinn och mina kläder. Kan man ringa någon vräkningsfirma? Eller någon ghostbuster=spökjägare som kan jaga honom på flykten? Så vi kan få fira våra bröllopsdagar och födelsegar i fred. Det är inte lätt med kärlek i cancerns tid. Jag ska räcka till till många. En god fru, en bra mamma, en produktiv anställd, en kul kompis och en varm dotter. Det är snudd på omöjligt när man ska ta hand om sin egen ångest också. Läka och ladda för att vara allt det där. Något måste stryka på foten. Ofta blir det kärleken fast den borde vara den mest primära. Vi är ju inte mer än människor och om vi bara kunde acceptera att vi är just detta skulle allt bli så mycket lättare. Vi är bedårande barn av vår tid och vi gör så gott vi kan av det vi har.
Herr Cancer ska inte få placera sig på min axel idag. Jag vill fira min bröllopsdag ifred. Kanske äta en bit god mat. Minnas det ljusa, och det friska. Det som var innan allt det här som är nu.
Grattis Älskling. Jag älskar dig!
Sunday, bloody sunday....
Igår var det en alldeles utomordentligt tråkig dag. Lennox kollade Pippi medan jag tvättade håret och dammsög. Sedan åkte vi till Sickla köpkvarter och fikade på Waynes coffe (jag fick betala fullpris, trots denna maknadsföring. Lovar) Köpte jeans åt Lennox på Hempan (H&M) och nöp själv lite i paljettajtsen men måste väl inse min begränsning. "Är det där disco?" frågade Lennox om de glittrande byxorna.
Sedan storhandlar vi på Willys och Lennox är en ängel och sjunger "Stay the night" med Alcazar men det är bara jag som förstår hans svengelska. Nu har han badat och kraschat med Threst uppe i sovrummet tror jag. Själv sitter jag två trappor ner och hör ingenting.
I dag är dagis stängt. Vi ska träffa Shatilla med barn på Junibacken och sedan på Calistas fyraårskalas. Och kanske jag slår till på tajtsen iallafall.
Jag fick en fin present från Brita. Hennes kompis gör dessa smycken och eftersom Brita vet att jag gillar turkost så fick jag ett skärp och ett armband. Och två ursöta små neccesärer att lägga dem i. Tack fina du!!!!!
Ps. Angående förra inlägget och statistiksiffror: Malin hade ingen spridning alls. Bara tumören som opererades bort. Jag har en spridning till EN lymfkörtel och till levern (som i och för sig är opererad nu)
Lite cancer till lunchen...
Det är igår. Lennox och jag är på väg till min medsyster i denna "skitsjukdom" Malin. Vi bor nära varandra. Lustigt att det procentuellt sett bor en tjocktarmscancerdrabbad bara en halv kilometer från mig. På cykelavstånd. Hennes lilla Albin, 3, och Lennox leker och vi pratar om cancer, bajseri och ångest denna soliga dag i augusti. Vi känner inte varandra alls. Bara genom våra bloggar men har en ordlös gemenskap ändå.
Mellan tuggorna av den goda pajen avhandlar vi allt från blaséfulla, ointresserade läkare till statistik för överlevnad (hennes är ca 80-90) min (35-40) och jämför varandras långa ärr. När barnen är där byter vi samtalsämne eller kallar cancern för C-ordet. Rätt eller fel? Det lär jag få veta här bland kommentarerna antar jag. 
Till kaffet tittar vi på bilder från Malins operation. "Du är inte klok. Bad du dem ta bilder?" säger jag. "Jag ville veta vad de gjorde medans jag sov och jag ville kunna bearbeta efteråt" säger Malin. Sedan tackar jag för mig och vi cyklar hemåt. Threst ska på bröllop och har varit och handlat en clubblazer och nya vita Stan smith tenniskor. Han är så stolt över sig själv och kuttrar som en mätt katt när jag säger att han är fin.
Vi kollar operationsbilder från Malins operation.
Vip-pass till Diggilo
Sedan åker Lennox och jag på Diggilo-vimmel och är borta ett par timmar. Nu sitter vi här och har ätit popcorn, åkt taxi (Lennox tycker det är spännande) och det är dags för sängen.
I brist på lakrits blir det kattöron.
När Lennox somnat ska jag ta ett långt hett, bad. Njuta av min nya fina leopard-tshirt och planera för framtiden.
Micke behöver er hjälp...
Jag fick en kommentar av en Mikael Bergström. Han bad mig skriva om sitt projekt för att samla in pengar till cancerforskningen. Och eftersom jag älskar människor som brinner ville jag hjälpa till att hålla liv i lågan . Klicka här
Nedan beskriver Micke kort om anledningen till sitt engagemang:
"Den största anledningen till att jag har startat detta projektet är att min svärmor gick bort i cancer i april förra året. Det var första gången jag verkligen fick närkontakt med cancer. Innan dess var det bara något man visste om och hördes talas om, men det kom aldrig nära. Men nu hände det och det mest skrämmande var nog hur otroligt fort det gick. Ungefär 4 månader från diagnos tills hon gick bort. Efter det så har jag, mycket tack vare min fru Camilla, kommit in på diverse bloggar och hemsidor där folk berättar om sig själva eller familjemedlemmar och närstående som drabbats av cancer. En blogg som berört mig otroligt mycket och som finns att finna under länkar handlar om en liten flicka som heter Felicia som gick bort i december förra året. Man måste läsa bloggen för att förstå. Av en anledning som jag återkommer till så har Felicia en egen rubrik här på hemsidan. Men jag återkommer som sagt till det.
Detta är i alla fall bakgrunden och anledningen till att jag vill genomföra det här projktet. Självklart beror det också på att man vill göra något i kampen mot cancer. Och att jag vill göra en skiva beror på att jag älskar att sjunga. För min del handlar det inte om att bli känd eller bli en stjärna, jag har inga sådana ambitioner. Får jag däremot uppmärksamhet pga syftet med projektet, dvs att intäkterna går till Cancerfonden och Barncancerfonden, så blir jag mycket glad."
Välden behöver fler som du.
Nu ska vi snart träffa Malin. Sedan väntar vimmeljobb på Diggilo-finalen i Ulriksdals slottspark. Lennox får följa med , Threst ska på bröllop och vi fick ingen barnvakt men det är helt ok att hänga med favoritmänniskan istället.
Nedan beskriver Micke kort om anledningen till sitt engagemang:
"Den största anledningen till att jag har startat detta projektet är att min svärmor gick bort i cancer i april förra året. Det var första gången jag verkligen fick närkontakt med cancer. Innan dess var det bara något man visste om och hördes talas om, men det kom aldrig nära. Men nu hände det och det mest skrämmande var nog hur otroligt fort det gick. Ungefär 4 månader från diagnos tills hon gick bort. Efter det så har jag, mycket tack vare min fru Camilla, kommit in på diverse bloggar och hemsidor där folk berättar om sig själva eller familjemedlemmar och närstående som drabbats av cancer. En blogg som berört mig otroligt mycket och som finns att finna under länkar handlar om en liten flicka som heter Felicia som gick bort i december förra året. Man måste läsa bloggen för att förstå. Av en anledning som jag återkommer till så har Felicia en egen rubrik här på hemsidan. Men jag återkommer som sagt till det.
Detta är i alla fall bakgrunden och anledningen till att jag vill genomföra det här projktet. Självklart beror det också på att man vill göra något i kampen mot cancer. Och att jag vill göra en skiva beror på att jag älskar att sjunga. För min del handlar det inte om att bli känd eller bli en stjärna, jag har inga sådana ambitioner. Får jag däremot uppmärksamhet pga syftet med projektet, dvs att intäkterna går till Cancerfonden och Barncancerfonden, så blir jag mycket glad."
Välden behöver fler som du.
Nu ska vi snart träffa Malin. Sedan väntar vimmeljobb på Diggilo-finalen i Ulriksdals slottspark. Lennox får följa med , Threst ska på bröllop och vi fick ingen barnvakt men det är helt ok att hänga med favoritmänniskan istället.
Herrkavaj i spöregn....
Foto, Micael Engström
Jag är på utdelningen av årets "Guldknapp" på Cirkus. Här vimlar det av creddiga stylister, surmulna modeller och svartklädda modejournalister. Jag hade bråttom. Så bråttom att jag inte visste vad jag skulle bära till mina haremsbyxor för 80 kronor från Indiska. Det blev Thrests kavaj och han höll på att skratta ihjäl sig när han såg mig. "Du ser ut som MC Hammer" i låten "Cant toutch this". "Det var det fulaste jag sett, snacka om 80-tal". Jag sa att han inte fattade någonting och ringde taxin.
Jag blir så glad att solen lyser ända trots spöregnet igår kväll. Trots det känner jag mig rätt låg. Jag vet inte varför. Det är helg. Ikväll blir det myskväll med familjen och i morgon följer Lennox med på lunch till Malin, minns ni henne? Klicka annars här som har samma "skitsjukdom" som jag, bara lite bättre prognos. Jag borde vara gladare men som vanligt har jag en kamel i nålsögat.
Haute Couture och onkologen....
Foto Malin Bondeson
Jag befinner mig i glamourdesignern Lars Wallins showroom. Där sys alla fantastiska klänningar för hand och finns endast i ett unikt exemplar. Med priser som börjar på 25-30 000 är de ett hantverk för sig där varje paljett sätts fast för hand och inget skickas iväg för att sys upp i Kina. Lars har precis inlett ett samarbete med företaget Jofama och kvällens event handlar om att visa upp skinnjackan för dam och herr som är resultatet.
Jag nyper i alla tyger och dricker drinkar och låtsas att jag är någon annan för ett tag. Det är inte helt lätt men jag gör mitt bästa.
Här masserar Lars mina fötter
Foto: Micael Engström
I taxin på vägen hem bläddrar jag i min telefonbok. Min blick fastnar på onkologens nummer och plötsligt känns designerklänningar, frasiga tyger och sammetdraperier väldigt långt borta. Oron över framtiden sköljer över mig som ett snälltåg i expresslfart och för en sekund måste jag dra efter andan, så ont gör det. Smärtan är inte alls fysisk såklart utan av mental karaktär men den tar sig fysiska uttryck som att andningen stakar sig. Jag blänger på taxichauffören i smyg. På hans orakade profil och nikotingula fingar. Dessutom spelar han alldeles för högt på radion men trots det skulle jag göra vad som helst för att vara i hans kläder.
När jag kommer hem går jag ut på Yotoube och lyssnar på något som gör mig glad och lättare i sinnet
Begåvade levande Jill Scott. "Living my life likes its golden"
Just ja. På begäran Linus. Den suktande ungkarlen. Killen med DET. En kontaktannons skulle ungefär kunna se ut som följer:
25-årig viril golfälskare med sug i blicken och 192 i längd (kroppslängd alltså) Fina ben, bra tänder, hygglig ekonomi och sunt leverne önskar träffa likasinnad kvinna med flirtiga ögon och en moderlig famn. Linus jobbar dock sin sista dag här idag så ni får kontakta mig i kommentarsfältet.
Ikväll. Guldknappen.
Sedan sist.....
Idag har jag lite bloggtorka. Det måste man få ha ibland. Precis som de stora författarna måste jag iband vila min delikata hjärna för att sedan komma tillbaka starkare än någonsin......Dagen i bilder. Hittills.
07: 15
Vi vaknar.
Toabesök snabbt som attan.
Jag bäddar Lennox säng
Och väljer dagens kläder
Lennox klär på sig under vilda protester oftast
07: 45
Vi äter frukost. Fil med russin och nötter i. Leverpastejsmörgås med inlagd gurka. Juice
Jag är en stor vän av ordning och lämnar alltid köket fint.
Rätt neurotiskt va?
08: 00
Duschar med Niveas tvålolja
Känner efter svullna lymfkörtlar i ljumskarna
Smörjer in mig med Eucering och Body Shops feta hudkräm i doften cocos.
08: 20
Slarvorstar. Borde använda den elektiska egentligen
Concealer under mina mörka ringar.
Rouge från Make UpStore i färgen Patel Rose.
Mörkbrun ögonsbrynspenna från Make Up Store
Alltid samma. Highlighter på kindben från Viva la Diva, Rugeborste från Bare Minerals, mascara i färgen auburgine, rouge, puder och concealer från Make Up Store.
Klar! Ps ibland går jag osminkad till jobbet oxå. Beror lite på dagsformen.
Sena till dagis. Borde åka hemifrån vid 8: 45 egentligen.
Lämnat på dagis. Klockan är 9: 40 och jag väntar på T-banan. Om cirka 30 minuter är jag på jobbet
10: 10 på jobbet
Framme på SE&HÖR
Min kollega Linus har ett stort problem varje dag. Vad han ska äta till lunch. Några förslag så jag slipper höra detta tjat jämt. Maila honom direkt på linus.kannerberg@aller.se (Ps han är singel oxå. Ca 190 lång, surfarlook och längtar efter fast sällskap)
07: 15
Vi vaknar.
Toabesök snabbt som attan.
Jag bäddar Lennox säng
Och väljer dagens kläder
Lennox klär på sig under vilda protester oftast
07: 45
Vi äter frukost. Fil med russin och nötter i. Leverpastejsmörgås med inlagd gurka. Juice
Jag är en stor vän av ordning och lämnar alltid köket fint.
Rätt neurotiskt va?
08: 00
Duschar med Niveas tvålolja
Känner efter svullna lymfkörtlar i ljumskarna
Smörjer in mig med Eucering och Body Shops feta hudkräm i doften cocos.
08: 20
Slarvorstar. Borde använda den elektiska egentligen
Concealer under mina mörka ringar.
Rouge från Make UpStore i färgen Patel Rose.
Mörkbrun ögonsbrynspenna från Make Up Store
Alltid samma. Highlighter på kindben från Viva la Diva, Rugeborste från Bare Minerals, mascara i färgen auburgine, rouge, puder och concealer från Make Up Store.
Klar! Ps ibland går jag osminkad till jobbet oxå. Beror lite på dagsformen.
Sena till dagis. Borde åka hemifrån vid 8: 45 egentligen.
Lämnat på dagis. Klockan är 9: 40 och jag väntar på T-banan. Om cirka 30 minuter är jag på jobbet
10: 10 på jobbet
Framme på SE&HÖR
Min kollega Linus har ett stort problem varje dag. Vad han ska äta till lunch. Några förslag så jag slipper höra detta tjat jämt. Maila honom direkt på linus.kannerberg@aller.se (Ps han är singel oxå. Ca 190 lång, surfarlook och längtar efter fast sällskap)
Just inget speciellt alls....
Foto: Malin Bondeson
Det händer just ingenting speciellt alls. Jag är på Café Opera för att bevaka en invigning av Stockholm Fashion Week. Vi står utanför och plåtar, Malin och jag. Klockan är 20.39 och jag ringer hem för att hinna säga godnatt till Lennox men ingen svarar. Jag håller på att gäspa käkarna ur led så trött är jag.
Jag läser denna bok om cancersjuka Carmen vars man bedrar henne notorisk. Det är hennes man som skrivit boken i vad jag tror, någon slags försoning och som en offentlig ursäkt till deras vänner och bekanta för vilket svin till man han var under hennes sjukdomstid. Jag läser den med en slags vältrande självömkan mellan raderna där hon får sina negativa besked och med någon slags bisarr, skräckblandad förtjusning. När jag kommer till kapitlet där hon tar avdjö av sin tvååring blir jag alldeles förlamad. Det känns som om något litet men mycket viktigt håller på att gå sönder i mitt huvud. Det är andra gången jag läser den här boken. Fråga mig inte varför.
Threst har varit en duktig snickare och byggt färdigt pelletsförrådet lagom till höstregnet. Det ska målas i samma färg som huset.
Jag lyckas övertala vännen Anna att sälja sin dunjacka till mig, eller till Lennox rättare sagt. Jag får den till ett billigt pris och den är så stor att han kan ha den att växa i flera år. Den är lite smutsig på ena sidan. Någon som vet ett bra tips att tvätta av en dunjacka på?
Dessutom har jag slut på min hudkräm så jag käper Exuviances nya. Älskar deras produkter och har använt dem flera år nu.
Shatilla kommer förbi jobbet och jag springer ner för att titta på lilla fina nya Keyla. Hon är bedårande söt men mörkare än sin storebror Denzel. Det är fascinerande hur längesedan jag själv hade en sådan liten bebis. Jag kan inte ens förnimma tyngden av honom i famnen, inte heller de där små blinkningarna eller läten som en katt. Jag minns honom bara där han är nu. Stark, vild och full av spring.
Malin kommer hem med sin sjundemånaders mage. I den ligger lilla Tea och kickar. Vi äter pizza i trädgården. Hon vill en stagnione med en massa oliver och musslor som hon petar bort. Kvar blir något som mest liknar en Margarita. Tea är beräknad samma dag som Lennox föddes. 7 Oktober. "Visst är den stor" säger hon om magen och tindar med de där blå Malinögonen. "Jag längtar så efter att få se henne".
mama mia....
Jag plåtas för tidningen mama. Det är för för en liten sak som kommer i oktobernumret. Det är minst hundra grader varmt men Lennox är som en ängel och lyder fotografens minsta vink.
Det är kul att vara inför kameran och ännu roligare när en liten kille kommer fram och vill ha en puss på kinden. Sedan ser jag att han går tillbaka till sitt skateboard gäng och gör high five. Jag ycker mama är en fantastisk produkt med något för alla och att den är unik i sitt slag.
Dessutom är det intressant at bli sminkad av ett proffs som får en att se helt annorlunda ut mot vad man känner sig på insidan. Det var ett otroligt proffsigt gäng och efter fotogfareringen lovade jag Lennox att köpa vad han ville på leksaksaffären. Det blev en skateboard och med tanke på vad han skulle kunna velat ha så var det ett rimligt val.
Här kollar man i datorn att bilderna funkar
Ikväll är det invigning av Stockholm Fashion Week och Bindefeld har en tillställning på Café Opera vid 19.
Asiatiskt på East och svenskt på Ingarö....
Jag drar på mitt ett spetsnattlinne jag köpt på Myrorna och träffar upp tjejerna på asiatiska fullträffen East på Stureplan. Vi beställer in mat och dryck och minns när jag var här sist. Då var jag och Micaela (som även är med denna gång) gravida i sjunde, respektive åttonde månaden och staplade ut med magarna i vädret.
Nu, 3, 5 år senare är allt annorlunda. Vi tjattar på och äter oss proppmätta. Desserten tar vi på uteserveringen medan vi stirrar med gapande munnar på alla unga, hippa människor med tajta små kjolar och skyhöga skor. Inte en käft ser jag som jag känner igen förutom Lena PH som lämnar East i svart/vit klänning vid 24. Inte en enda människa under dessa sju timmar vi satt där. Jo, en gammal modellkollega, Knut, går förbi och säger hej.
Tessan och Anna
När klockan är 02 bestämmer vi oss för att ta en drink någonstans men allt stänger så vi kissar i Humlegårdsparken innan vi åker hem.
Idag har vi varit ute på Ingarö och badat. Jag har varit seg och trött och kan inte släppa det där surret i ljumskarna. Jag vet inte om det är inbillning.Jag vet bara att det förmörkar dessa soliga dagar och får mig att bli tyst och ledsen. Jag orkar inte tänka på något annat än att njuta av värmen, äta matsäck, läsa, en sandig SE&HÖR och njuta som de flesta andra människor men hur jag än försöker så är det lika svårt som att sluta andas.
Laddad inför stranden.
Lenita och Micke med Vincent.
Lennox har Världens bästa pappa!
Min bevingade häst...cykeln
Tänk vad mycket saker jag gör nu som jag aldrig gjorde för. Som till exempel
*Cyklar jämt och ständigt
*Vaknar innan 9
*oroar ihjäl mig för någon annan
*Tittar på "Pippi" tills ögonen blöder
*Låter någon klänga på mig på nätterna (kunde ibland hända innan barn oxå?
*Ger de plockade smultronen till min son
* Försöker äta bra mat
* Skaffat kombi
* Skaffat solskydd
*Försöker vårda mitt språk
*Låter någon annan få bästa sittplatsen
*Vandrar i skogen och tittar på stenar
*Går ut fast det regnar
*Blivit grym på pannkakor
*Fått bättre tålamod och synkroniserings förmåga
*Kör bättre bil
*Köper BH med push-up effekt
Ikväll har jag bokat bord på asiatiska restaurangen East på Stureplan. När jag var där sist var jag gravid i sjunde månaden så ni kan ju själva räkna ut hur ofta jag rör mig i dessa kvarter frivilligt.
Trädgårdsfest...
Jag sitter på jobbet och är trött efter gårdagens middag hemma hos hos. Vi grillade och Hammars var på besök från Skåne. Det är så varmt ute att jag inte ens tycker det är kallt härinne fast AC är på högsta. Ni verkar gilla min Bruna bandet idé. Det bådar gott. Ska ta tag i det där snarast. Vill just nu bara blunda lite men det kan man knappast göra på sin arbetsplats.
Det är en ära att få ha sådana fina vänner som vi har. En gåva man inte ska ta för självklar. De finns en massa ensamma människor därute.
Vi handlar mat inför kvällen.
Idag när jag körde till jobbet och kom vid Slussen så var det en kvinna som var ute ooch sprang. Hennes lilla, taniga kropp och tärda ansikte fick mig att tänka på cancer (Kan naturligtvis vara precis något annat) och hon var kal på huvudet så när som på en liten keps hon tryckt fast högst upp. Hade jag noterat henne om jag inte själv drabbats? Jag hade, förmodligen som hundratusentals andra, fortsatt min väg till jobbet, suckat över bilköer och inkompententa kollegor och inte ägnat en tanke åt sjukdomar som cancer.
Nu får bilden av hennes tunna vita ben mig återigen inse hur lyckligt lottad jag faktisk är mitt uppe i mitt eget helvete. Det kunde varit mina tunna (inte vita) ben som rörde sig så där ansträngt. Istället sitter jag på mitt jobb, trött efter att ha ätit en god middag med mina vänner. Livet kan alltid vara värre.
Och nu lite ytligheter....
Jag ska göra en riktigt rolig sak nu på fredag och behöver vara lite fin. Därför beställde jag tid hos Marias Nagelteknologi vid Skanstull 0739 550381 (Nej, jag fick inte detta gratis, Däremot rabatt på 50 kronor)
Jag har ganska bra naglar annars och håller inte på med förlängningar om det inte är något mycket speciellt. Men nu tyckte jag att det var värt att lägga lite krut på snygga naglar.
Läskigt va?
Något för fyrkantiga för min smak. Vigselring och förlovnings/BB ring i vitguld med prinsesslipade diamanter. Av vännen Rosie rosie_wallin_harris@hotmail.com
Inte helt lätt
Nu till en liten marknadsundersökning. Jag vill utveckla bloggen mer och funderar på att göra "Bruna Bandet." En viss del av försäljningen går till en fond för tarmcancerforskning där man ska kunna ta del av summan. Tanken är att det ska vara mer bestående än Rosa Bandet som bara är en tygbit som man bär ett tag. Detta är ett snyggt flätat brunt armband i skinn med en liten silverplatta med någon hedervärd inskription typ "Jag gör en skillnad". Ett smycke du kan bära jämt.
Man ska kunna beställa det här på bloggen direkt av mig. Nu säljs ju mitt designade armband av företaget Bracy, där en viss del går till Barncanderfonden men jag tycker det är roligare att själv kunna skapa "Det Bruna Bandet" där jag står som avsändare. Vad tror ni? Finns det ett intresse. Går det att sälja?
Kloka Ruth....
Foto: Micael Engström
Jag är inte typiskt cancersjuk. Jag behåll mitt hår under cellgiftbehandlingen. Jag magrade bara av till den grad att många kallade mig "snyggt smal" efter operationerna av tjocktarm och lever och jag bar fortfarande höga klackar vid vissa, dock ytterst få, tillfällen. Nej, jag faller inte in i bilden av den cancersjuka patienten med insjunkna kinder, hålögd, mager och kal. Jag jobbar, har ett stort socialt liv och ett litet barn. Men det betyder inte att man lider mindre mentalt. Man är lika skiträdd och förbannad. Djupt bedrövad och skakad i sina existensiella grundval som den till synes sämre patienten.
Man behöver alltså inte "bli ful" för man får cancer. Och den som vill vara fin får lida pin men den som vill vara vid liv måste uppenbarligen vara ful. Det är cancerns lagar.
(Ur "En sorts kärlek")
Det enda jag riktigt fastnade för i boken "Den utmätta tiden" av professorn Peter Noll var en beskrivning av den typiska cancersjuke av en vän till denne vid namn Ruth.
"Du stör ju folk med ditt beslut, sade hon. När man har cancer lägger man in sig på sjukhuset och blir opererad. Det är normalt. Men när någon har cancer och glatt springer omkring som du tycker folk det är kusligt. De känner sig plötsligt tvungna att sätta sig in i döendet och döden och det vill de inte.
Det kan de inte heller så länge de inte är i din situation. Därför blir man förargad och förvirrad när du sitter där och säger "jag har cancer," men inte lägger in dig på sjukhuset. Om du lade in dig på sjukhuset skulle allt åter vara i sin ordning. Då skulle allting gå sin gilla gång, Då kunde man besöka dig med blommor och efter en viss tid säga, gudskelov är han utskriven och efter en viss tid säga att nu har han åkt in igen och komma med blommor på nytt men för allt kortare tid. Man skulle i alla fall veta var han är nånstans, att han inte har blivit påkörd av en bil utan har cancer och lägger in sig på sjukhuset och låter dem skära i honom som sig bör.
Du är dem till förargelse, du visar dem att döden finns mitt ibland oss och ger dem ett levande bevis för det. De måste plötsligt tänka på något som de alltid har förträngt. Och de tänker naturligtvis bara på sig själva. Så mycket värre. De måste tänka på vad som skall hända dem en dag och de konfronteras med något levande som egentligen redan skulle vara dött eller åtminstone ligga på sjukhuset."
City igen.....
I lördagskväll kunde jag känna den. Därhemma på landet i Fjugesta blev den extra tydligen. Förnimmelsen av att sommaren håller på att försvinna. Jag vet att vi har ett högtryck på gång. Men för mig är den på väg att försvinna för gott. Det är en doft, en känsla, ent föraning i luften. När jag springer över gräsmattan till lillstugan är den känslan extra tydlig
Syrran gör efterrätt.
Min lillasyster är här. När mamma och pappa lagt sig dricker jag rosé och hon röker som den sista dagen vore kommen. Vi pratar om livet. Om att det är svårt att vara människa med alla krav och förväntningar. Lamporna från bilarna på stora vägen skymtar svagt genom den kalhyggade skogen och plötsligt vill jag var sjutton år och göra äggtoddy igen. Lennox sover gott när jag kryper ner bredvid honom. Jag stjäl lite av hans värme för jag fryser som en hund och trots att jag trycker mina iskalla knän mot hans ben vaknar han inte.
Lennox tar kort.
På söndagen tar jag mitt pick och pack och åker. De gamla invanda vägarna kantas av kossor och nu vuxna lamm. Som vanligt undrar jag om det är sista gången jag är här.
Lennox necessär är mer välfylld än min.
På väg hem till Stockholm igen med en sovande Lennox därbak.
Nu sitter jag här på jobbet. Fem veckors semester är slut och bistrare tider tar vid.
Nu är det baske mig din tur!...
Är det du som är Årets mama-hjälte? Jag vet att du finns någonstans därute. Snyter snoriga ungar, får en taskig ekonomi att gå ihop, lever med en sjukdom, lever ensam, lever överhuvudtaget ett liv som är värt att premieras. Jag blev tidningen mamas hjälte-mama förra året. Jag nominerade mig själv. Det tycker jag du också ska göra . I år sitter jag i juryn.
Läs Expressen artikel. Klicka här
Många bilder blev det....
Miniatyr Fiholm
Jag är hemma hos Maria och Gustaf på Fiholm. Där vi gifte oss för snart två år sedan. Där en av mina allra bästa vänner bor och där Lennox trivs som fisken i vattnet. Men jag har lite ont om bloggtid. Därav många bilder och mindre text.
Fiholm i naturlig storlek
Min guddotter Elsa fyller
Om blickar kunde döda
En sjukt snygg keps från mitt hemland Senegal
Fin blus på rea för 99 kronor
Det känns som hela semestern bestått av packning
Eskilstuna Zoo
När du läser detta är jag i bilen på väg till Örebro. Ikväll kommer syrran dit och sover också över hos mina föräldrar. Och jag lämnar Lennox kvar för att åka upp till Stockholm och börja jobba på måndag. Denna semester ser sitt slut. Jag börjar redan bäva för hösten/vintern. Om inte vi människor begåvats med så stor hjärna hade vi inte haft förmågan att tänka framåt och oroa oss. Men vad är alternativet? Att fortfarande befinna sig i apstadiet.