Foto: Niklas Björling

Så. Nu sitter jag här igen. Tiden har gått över till  det nya året stax. 2010. Det ser fint ut så här i tryck. Låter runt och bra i munnen. Men det är onekligen tid för oss alla att ta oss en titt i den berömda backspegeln. Blev ditt år sonm du önskat dig? Blev du den där personen som du förutsatt dig? Höll du dina nyårslöften under året som gått och framför allt. Blev du lyckligare, gladare, snällare, visare och vänligare?

Min backspegel är lite grumlig. Suddig på något vis. Som om den stått länge i ett ångande badrum. Jag  har nog inte blivit så mycket vänligare, snällare och gladare. Snarare tvärtom. Tacksamheten är blandad med bitterhet i en märklig symfoni. Jag är så otroligt glad åt att jag sitter här just idag och skriver men jag är så otroligt bitter över det som hänt mig, oss, min familj. Otacksamhet har en dålig smak i munnen. Tur att ärlighet smakar bättre.

Folk faller ifrån. Några av mina favoritbloggar som jag följt i campen mot cancern har förlorat slaget. Senast nu Petra. Juldagen lämnade hon in. Ung, stark, brinnande. Jag är kvar. Sorg grumlas med glädje. Vem sa att Livet var lätt att leva?  Jag hör min son leka i badet. Han kör bilar i vattnet och pratar för sig själv. Radion spelar något med Lady Ga ga. Jag sitter här och lever i allra högsta grad. Jag har fortfarande éeriader (läs baklänges) och känselbortfall i fötter och händer och när jag suttit länge blir jag stel i mina ärr. Peace of cake, a walk in the park. Jag finns, känner, andas och lever om än med en mental skärseld som heter duga.

Jag vill också passa på att tacka dig för att du finns här för mig. Med dina uppmuntrande ord, fina tankar och trogna besök. Det betyder väldigt mycket för mig och jag läser alla kommentarer flera gånger. Tillsamans gör vi 2010 till ett riktigt bra, frisk och stark år!

En alldeles underbar God Ny framtid  till er alla som kämpar tillsamans med mig!
Här kan de du vad vi gjorde förra året

Vad är det min son vet som inte jag gör? Lennox är så otroligt pappig att jag blir helt utelämnad.

"Pappa ska natta mig"
"Jag älskar pappa"
"Jag älskar inte dig"
"Pappa ska klä på mig, inte du"
"Jag ska sitta hos pappa"

Sådär håller det på i all oändlighet. Jag vet att jag är den vuxna. Att det bara är en fas, en övergående period, att jag inte ska ta det personligt, att jag måste ställa mig över det  bla, bla, bla men det spelar ingen roll. Jag blir ledsen på riktigt fast jag naturligtvis inte visar det. Jag antar att det är det naturligaste i världen för en pojke att i vissa perioder identifiera sig med sin pappa men aj vad ont det gör. Varför är det så förbjudet att prata om? Att man ibland blir avundsjuk. Det är mycket barnsligt men dock en av våra starkaste känslor.

Jag är inte värd vatten, inte ett ruttet lingon. Ratat är jag och kastad på soptippen. Men samtidigt så innerligt glad över deras relation. Att den är fin och bra och att jag vet att allt skulle funka utan mig. Det skulle inte vara så rent hemma, kaos i klädskåpen och urvuxna plagg men kärleken och omsorgen skulle aldrig svikta. Idag har vi haft en mamma-son dag. Varit i Eriksdalsbadet och badat med  1000 andra föräldrar. Jag har fått tillbaka lite mandat men ibland fått höra.


"Var är pappa?"

Är det här något ni andra känner igen? Att barn ibland blir så otroligt fixerade vi en förälder och nästan ignorerar den andra?

Nu hör jag dock att de bråkar om något på övervåningen. Lennox är arg på den Fantastiska Pappan Threst. Skönt. Även solen har fått fläckar.



Present från bloggläsare Carola!  En hemstickad mössa. Tusen tack snälla du

Den här bilden är ganska fantastisk. Jag gillar ögonblicksbilder, tagna i stunden. Lennox lämnar över sina nappar till Tomten. Det är nu fyra dagar sedan och inte ett knyst. Jo...

"Jag längtar inte efter dem, jag tänker bara på dem"
"Jag är lite sugen"

Det är helt otroligt vad duktig han är. Så målmedveten. Jag är mycket imponerad.


Något jag också varit är lätt magsjuk. Montesumas Hämnd träffade mig i förrgår och planerna på att träffa min gamla modellgrupp Datto hemma i Örebro sprack. Även ett besök hos Familjen Ridderstople fick vi hoppa över. Dock klarade jag mig från kräkningar men var som en utvattnad disktrasa hela dagen.




Mamma, pappa, jag, Lennox och Threst åker upp till Kilsbergen för att åka snowboard. Nostalgitripp för mig. Det är nästan 8- ute. Sedan åker vi raka vägen till Stockis med ett uppehåll för Mac Donalds, alla föräldrars dåliga samvete, i Eskilstuna. Jag mår bra hyfsat bra i magen. Men tankarna är som vanligt någon annanstans.  Jag funderar på vem jag ska försöka ta med till Thailand i februari. Mamma kan inte och jag vill inte vara ensam två veckor helt själv med Lennox. Jag vet att det är helt irrationellt men jag är rädd att jag ska somna en kväll och dö i sömnen och Lennox ska rusa omkring i panik på morgonen.

Naturligtvis är det inte så man som cancerpatient dör. Det är smygande symtom. Organ som lägger av, ett efter ett.  Man dör inte bara pang bom. Jag vet ju allt det där men det spelar liksom ingen roll. För i min bok  kan allt hända. Det hände 2008. Nu är allt möjligt. Eftersom jag fegar ur att åka själv betyder det "bara" 2 veckor i värmen. Jag som gett mig fan på att vara där 1 månad. FegLotta!

I morgon väntar slalomåkning för Lennox för första gången och sedan mini-jul med Threst mamma, syster och hennes flickvän. I morgon. Har jag sagt att det är det vackraste ordet som finns?

Tjosan vänner.

Idag är det juldagen. Förlåt min bloggbrist. Jag har fyllt år. Jag och Pernilla Wahlgren och naturligtvis en massa andra människor har fyllt denna jul. Jag har haft det bra. Lennox är dock ett riktigt bortskämt litet monster. (delvis mitt fel, ensambarn). Vi har ätit en massa julmat, sjungit för mig, tittat på tv och bara njutit av att jag faktisk blivit ett år äldre (inte minsta ångest) Och tänk en massa på dem som är mindre lyckligt lottade. Nedan följer helgen i bilder.......






Födelsedagspresent från mamma. Världens bästa hudvårdsmärke och Roslagspunch.



Födelsedagspresent från Threst. Ett par klassiska curling kängor.



Julklapp från Threst. Dammsugare

 

MIN julklapp till Threst. Två hotellnätter i golfens anda.


Favoritgodis i massor från brorsan bland annat (Föder socker cancerceller?)


Mamma har dukat vackert



Här är jag uppväxt. På landet UTANFÖR Fjugesta



Lennox får en leoparddräkt skickad från bloggläsare Ann Hansson som kom fram i tid!!! Gode Gud Tack!!!!!



Syrran fotograferar allt.



Man måtse vila.



Mammas julklapp bland annat



Mormor


Spiderman-dräkt stod på önskelistan




Pappa


Ibland måste man se på sig själv med nya glasögon

Just ja. Ikväll kan ni som vill titta på vilken bedömning jag får av TV4:s klimatkolls poliser. De är hemma hos mig och bedömer. I TV4. mellan 17:30-18-15. Läs mer här.

Vi åker och handlar ingredienser till knäck på ICA. Lennox får det obligatoriska tuggummit. Jag har laddat med en chokladboll från Östermalmshallen till mig. Dumdristigt att handla med en 4-åring på tom mage, tro mig. Det är extremt långa köer. Jag försöker hitta den kortaste. Paret framför mig verkar välbekanta. Iallafall kvinnan. Hon har leksaker, tror jag i händerna. Hon vänder sig mot mig efter att hon presenterat sin pojkvän:


Hej, vi sågs för ett tag sedan på GV"

Jag letar febrilt i minnet.

"Det var jag med leverärret, jag som mailade en bild till dig på det innan din operation"


"Ja, just ja, Hej. Hur är det?"

"Nja, det är väl inte så bra. Jag har fått tillbaka mitt"

Lennox börjar tjata om serietidningar. Han får ta vilken han vill. Jag måste koncentrera mig för det susar i huvudet.

"Oj, vad innebär det menar du?"

"Det har spridits i levern igen och i andra delar av kroppen". Det upptäcktes vid en röntgen så nu finns inget mer att göra."

"Men har du haft någon smärta? Ont någonstans?

"Nja lite kanske"

"Öhh, ok. Och nu?"

"Min doktor sa "Ett år, kanske".

Detta märkliga samtal utspelar sig mellan lättmjölk och paprikor, Mellan folks förväntningar på julen och trassliga snören. Ungar i overaller och klumpiga kundvagnar. Jag blir så jävla rädd att jag håller på att storkna.

Det är min bloggs "fel" att detta händer ideligen. Självklart. Jag fattar det. Har man valt att vara så öppen som jag får man också ta effekterna av det. Och ingen skugga över "kvinnan". Självklart vill hon dela sitt öde med mig. Men det goda bloggen för med sig överskuggar detta som händer mig ibland.

De flesta bloggar i dessa tider dignar ju av gulliga små utrop om julen, bilder på barn i tomtemössor och skinkrecept. Jag är ledsen om jag inte kan leverera er det.

Ikväll åker vi till Örebro för att fira min födelsedag i morgon och julafton förstås. När jag tänker tillbaka på förra året är det en remarkable skillnad. Då gick jag på cellgifter. Precis i sluttampen efter sex månaders behandling. Jag var helt slut. Detta år är jag mig själv fysiskt. Som vanligt är det värre med den mentala biten.

Redan nu vill jag puffa för helgaktiviterna på Barn i stan. Speciellt för Pippi på Vasateatern. Passar de flesta och går hela lovet.

Ps Bilden är från en fotografering för SOLO där cancerdrabbade kvinnor skulle visa upp sina ärr med stolthet.
Foto: Alexander Pilh


Jag funderar lite på vad som egentligen är Summan av en människa? Är det handlingarna hon gör? Eller är det kanske skinnet hon bor i? Värderas hon utifrån status som arbete, boplats, ålder, kön och etnisitet. Hur många bilar hon kör och var hon åker på semester. Eller är Summan av en människa vikten av organ. Tarmar, lever, vätska och skelett?

Jag hoppas på att Summan av en människa är det hon åstadkommer. Det hon ger tillbaka i form av goda energier, bra karma, påverkan och minnen. Att de, efter att vi dör, lever kvar hos de våra. Att  en doft kan påminna om mig i det mest oväntade ögonblick. Att Lennox ansiktsuttryck  i några sekunder kan likna mina. Kanske väljer han omedvetet val i livet som jag lyckas påverkan i min frånvaro. Att en plats, en situation eller en låt kan få mina nära och kära att slungas tillbaka i tanken, om så bara för några minuter.

Allra helst vill jag förstår åstakomma dessa känslor medan jag lever. Jag är en egenkär jävel. Jag vill precis som de flesta levande varelserna bli struken medhårs. Ofta och länge. Och framför allt vill jag att min uppfattning av Summan av en människa ska delas och förvaltas av min son. Det vore något. Då har jag verkligen uppnått det optimala med livet. Att förmedla mina avtryck vare sig jag lever eller inte.

Foto Micael Engström

Helgen har varit bra. Jag är inte så förtjust i helger. Gillar när ekorrhjulet snurrar på. Inte så mycket tid att tänka då. Vi har varit på teater och bio. Vi har klätt granen och druckit vin (inte Lennox)



Lennox och Threst har skrivit brev till Tomten och det har rullats köttbullar och skottats garageuppfarter.  Det var ett pepparkakshussbak inplanerat men det stöp. Vi har hunnit titta på två bra filmer och tjafsat om huruvida det är bra att köpa ett Wii-spel till Lennox i julklapp eller inte.


Vi har bastat och putsat skor, tittat på boende på Koh Lanta och morrat åt snöfallet. Vi har valt gran och dammat av julstjärnan och vi har lekt Michael Jackson och dansat till till Lionel Ritchies "Dancing on the ceiling" och så har vi mimat till Picadilly Cirkus (mest jag). Och Threst har blivit magsjuk.








Threst och Lennox rullar köttbullar.



Och jag har som vanligt hasat runt i tofflor och mjukisbyxor. Utmaningen i allt detta du läser ovan är att göra det utan att tänka så mycket på framtiden eller det förgångna. Att bara leva helt i nuet.


Stackars Threst är hemma från jobbet i maginfluensa





Litet utrop! Någon som vet var jag kan hitta en tiger/leopard dräkt  att köpa? Har letat som en galning nu....

Den här bilden väcker en massa känslor hos mig. Jag vet inte alls varför. Antagligen för den känns så "äkta" på något vis. Den har en massa glädje i sig även om jag kan skymta ett vemod i mina ögon. Den är tagen på Stureplan som är själva sinnebilden av  glamour, party, pengar och flärd.  Det är ganska sent, mer än halv åtta tror jag och Bang-Bang ska egentligen sova men vi har variit på glöggfest. Stureplan som är ganska långt ifrån Lennox och mitt liv. Förutom glamouren då i form av mitt jobb.

Vi går på teater snart. Sedan klär granen. Tack Gode Gud för tiden med Lennox. Efter jul väntar BESKEDET.

Vi åker till dagis som alla andra mornar. Lennox är påpälsade till tänderna. Vi pussas adjö vid grinden. Igår gick jag och lade mig redan 20.30. Jag var så trött att det kändes som om jag hade feber. Dessutom var Lennox rätt stökig i natt så sömnen har varit sisådär.



På posten kommer fina julänglar till granen av en av mina trognaste bloggläsare Helene i Örebro. Tack fina du. De åker upp i granen till helgen!



Det kommer även ett lång brev från Helena Falkström som driver sajten Vilding där hon bland annat gör fina förkläden. Detta ska vi baka pepparkakor i. Lennox kommentar var " Men tänk om det blir smuts på armarna då?"
Tusen tack för detta coola skydd, Helena. Perfekt att bara torka av. Vildings sajt


Jag vill också tacka er andra bloggläsare för era frågor till Mef. En del är jobbiga för mig. Frågor som jag själv undvikit att fråga men som jag nu kommer att få svar på. Ska maila dem till henne.

I morgon kommer det ett reportage om mig i Nerikes Allehandas nöjesbilaga Latte. Jag får be mamma skicka några tidningar. Vi har satt lite julklappsstopp i år. Kommer bara att ge barnen. Jag tycker det är känns ganska bra. För mig blir det lite annorlunda då jag fyller 43 på julafton pch skulle bli superglad om jag fick present från Röda Korset. Jag tänker faktiskt ge en julklapp via dem år till åtminstone en familjemedlem.



Till Världens smartaste klapp

Helgen blir julig. Pepparkasbak, klä granen och barnteatern "Jakten på julstjärnan" i morgon och barnbion "Alvin" på söndag. Mitt barn kommer att bli überkulturell och att vara barn till en vimmelredaktör är onekligen bra för det mesta. Kanske kommer du dit? Läs mer om "Jakten på julstjärnan" här och ta del av alla andra tips för en kul och aktiv helg.

Det är snökaos när jag beger mig till Huddinge i morse. Min lilla bil som dock har vinterdäck, slirar i mörkret förbi Älvsjömässan. Det är ytterst lite folk i den långa hallen och medan jag väntar en stund på min tur roar jag mig med att studera det vackraste som finns på min mobil. Jag älskar hur solen lyser in och ger hans hår en gloria, jag älskar att det är sommar och jag älskar att Lennox satt stilla så pass länge.








Som vanligt är det som om någon annan är huvudpersonen i den här skräckfilmen. När jag rabblar mitt personnummer för den gulliga röntgensköterskan undrar jag om mitt öde är inskrivet i stjärnorna
.





Det går bra att lägga kontrast. Gör inte ont alls. Jag är bara så trött och blundar medan den digitala rösten uppmanar mig att hålla andan. Jag tänker på alla andra som röntgas och upptäcker fasansfulla saker trots att man kanske tror att man har ett simpelt benbrott. Jag tänker också på om de som ser mina lungor i detta nu såklart ser om min förändring är kvar.




Sedan tar jag mig därifrån fast jag gråter i garaget. Det är helt tomt och bilen är iskall. Jag åker till posten och hämtar ut min blogg i bokform. du kan beställa den här.  Det är en nytt omslag och jag blir så innerligt glad att kunnat få ge den till Lennox att läsa som vuxen.


Därhemma väntar ett tv-team. TV4:s "Förkväll" vill veta om jag agerar klimatsmart och det visas på onsdag ca 18.00. Det är skönt att se ett bekant ansikte. Jonne (th) och jag jobbade tillsamans på Programmet "Silikon" för mer än 10 år sedan!



Klockan blev mycket. Så mycket att det knappt är någon idé att åka in till jobbet. Jag ringer och tar en semesterdag. Passar på att handla julklappar innan jag beger mig till dagis.

Jag håller nästa år i min hand. Tänk om det vore så enkelt. Att hela nästa år var mitt och levande. Det ligger en massa löften i den här almackan som ännu är tom. Blanka sidor upp och ner. Väntar på att fyllas med liv, middagar, resor, födelsedagar, röntgentider och vimmeljobb. Det vackraste ordet jag vet är: i morgon.



Min julsaga som du kan läsa här till höger har genererat i 10 träd. Det räddade min dag. Annars är mina dagar fortrarande inte räknade. I morgon bitti väntar röntgen av mina lungor. Efter jul väntar svaret. Har jag några andra cancerkrämpor? Jag tycker mig förnimma någon slags känsla i armhålorna. Svullna lymförtlar? Jag tycker mig känna en smärta ibland under revbensbågen. Kanske levern har börjat metastaserats. Jag tycker mig fundera mycket, såklart. Konstigt vore det annars.

Jag träffar på proffesorn och onkologen Mef Nilbert på en föreläsning.  Jag frågar henne om hon kan tänka sig att ställa upp och svara på frågor från er bloggläsare. Det kan hon. Hon fattar hur viktigt det är att få svaren på de där frågorna man inte hinner eller vågar fråga när man träffar sin cancerläkare. Så nu vill jag att ni funderar på saker ni undrar över. Ingen fråga är för konstig. Skriv dem i mitt kommentarsfält så kommer jag att sammanställa dem till Mef och redovisa dem på bloggen.



Jag får ett fint smycke i silver från Saharasilver. Det heter Etoile och klirrar så vackert när man rör sig Dessutom är det stilistikt och stilrent. Precis i min smak. Tusen tack!

Så vad gör jag resten av dagen? Jobbar, hämtar på dagis och åker på glöggfest hos vännerna på reklambyrån The Borneo Family. Dagen i dag är ännu min. I morgon väntar röntgen.

Lotta, jag, Micaela och Lenita

Jag blir bjuden av Micaela på Svenska hjältars gala på Cirkus. Det är en mycket mäktig känsla att sitta där på läktaren och bli inspirerad av sina medmänniskors otroliga civilkurage. Att handla osjälviskt är nog en av de noblaste egenskaper en människa kan besitta. Tyvärr är den varan ett sällsynt inslag i vår vardag.





Eftersom jag ett 50 % rabatt kort på Tacobar så blir det ganska ofta det till lunch. Dessutom ligger det nära jobbet. Idag var det tacodags igen och när jag korsade Stureplan för att ta en genväg til Humlegårdsgatan fick jag ett sådan där lyckorus. Kanske var det för bilden i Metro. En man i Somalia som stenas till döds. Tänk vilken tur jag ändå har som får leva. Som får äta mig mätt, somna varmt och rösta på vad jag vill.



Vi firade Threst födelsedag i söndags. Marängsviss bland annat. När Lennox skulle somna blev han väldigt ledsen (Han är enorm pappakär just nu)

"Mamma, du köpte bara lite presenter till pappa.
"Nej, Lennox. Pappa fick flera stycken presenter, eller hur?


Det är mycket märkligt och väldigt larvigt. Att jag blir lite avundsjuk. Att jag inte, just nu, är navet i Lennox liv. Det är bara pappa för hela slanten. Han gråter hjärtskärande på kvällarna.

"Jag saknar min pappa"

På ett sätt är det bra. På alla sätt förstås men att kunna vila i vetskapen om att de har en fin och nära relation är speciellt viktig för mig.



Vad Threst fick? En film/digital kamera från JVC, Everio. Perfekt att  dokumentera alla projekt till hans hemsida och perfekt när vi åker till Thailand i februari. Jag röstar för Koh Lanta. Vad tycker du?

Mina vänner på sajten loppi rullar just nu pepparkaksvagn och ser till att alla bli snälla och mätta. Den kommer till förskolor, fritids och parklekar bara man bokar. Kolla in här.

Idag fyller Threst år. Grattis fina du!!! Firades med paket och marängsviss redan igår för ikväll är jag på galan "Svenska hjältar". Här kan du läsa hur vi firade hans 40-årsdag förra året

Plats. Dagis-Luciafirande 7.30

Känslor: Många, kärlek, tacksamhet, stolthet, kyla, stämning, kalla fötter, varmt hjärta, hopp, rädsla, sorg, glögg, hunger, reservation.







Plats: Hemma

Känslor: Varmt, roligt, scones, stress,



Plats. Hemma

Känslor: Irriterad, trött på kattsmuts, planerande, trött.

Stockholms Fisk var alldeles underbart. Trots att jag inte är så superförjust i skaldjur lyckades jag sätta i mig så det räckte. Mina kollegor från jobbet var lyriska och Jonathans tallrik dignade av mat.

Förra året jag var här var jag inte alls upplagd för något. Jag hade precis fått min cellgiftbehandling och hade flaskan med mig. Minns att ingenting smakade. Inte ens julmusten smakade som vanligt.


Lina och jag




Vid varje tillfälle jag får uppleva igen blir känslan så stark. Alla högtider blir så tydliga. Som milstolpar i mitt liv. Ett år har passerat och jag är faktiskt fortfarande här!



Men jag saknar Tua, min chef som gick bort i september i sviterna av sin tjocktarmscancer. Jag ställer mig upp säger att jag tänker på henne och vi alla höjer våra glas mot himlen.




Det enda jag saknar är knäcken på efterättbordet.


Jag sparkar av mig skorna. Vill inte ha ont i fötterna till dansen


Sedan går alla till Golden Hits. Vi står där och köar men jag känner för att åka hem. Vill avsluta nu och inte trängas i en bar. Redan vid 23 är jag hemma igen.

Har hittat en rolig sajt där man kan göra sitt barn till huvudpersonen i boken. Även personliga julkort. Jag beställde en till Lennox i julklapp och ska bli jättekul att se vad han tycker på julafton.




Nu vill jag gärna lotta ut en bok till dig. Senast tisdag vill jag i så fall ha din motivering till varför du skulle vilja ha en sådan bok.

Tänk att Stefans Sauks monolog i det förra inlägget fick de flesta av er sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Bra. Att uttrycka viktiga budskap med ironi, eller en tvist brukar vara effektivt och att Herr Cancer knackar på oss många av oss, rent av varann svensk, kommer indirekt att påverka alla.



Jag hämtar Lennox på dagis. Vi åker hem till Malin. Hon bor precis vid Globen. Så nära att man nästan kan ta på den från hennes balkong. Ikväll är den blå. Vi stannar bilen för att ta ett kort.




Lilla Thea är ljuvlig. Lennox klappar henne på huvudet och sätter sedan i sig 50 pepparkakor på raken. Malin är lyrisk över mammarollen och får en fin body av oss från Zara.


När vi kommer hem har jag fått en plånbok på posten från Thailand. Det är Åsa som skickat den. Hon vet hur svag jag är för leopardfläckar. Threst är och spelar tennis och Lennox vägrar att sova innan han ätit två kiwifrukter. Jag sätter på bastun och ger Tjockkatten mat. Enkla saker som skänker sådan glädje att jag ryser ibland.


Mina fina liljor är fantastiska. Färska blommor hemma är en hit!




Räven har grävt en stort hål i grannens  kaninbur och tagit Zorro. Att efter elva år gå döden till mötes på det sättet måste kännas snöpligt. Ikväll är det julbord för SE&HÖR. Julbord med skaldjursbuffe på Stockholms Fisk 17 00. Förra året var jag där med min cellgiftflaska i bakfickan och fick knappt ner en bit. I år ska jag ta revansch.


Kaffe på jobbet är det första jag tar innan jag går till min plats.





Stalltipsen till helgens barnaktiviteter finner du här på barn i stan. Vad sägs om bio på Zita för småfolket? Mullvadens stora äventyr visas där. Annars hittar du mänger med andra roliga saker att göra under följande dagar.

Min bloggkollega Anna med sin aggressiva brötscancer har kommit hem från sjukhuset. Hem och träffat sin 2-åring och i morgon gifter hon sig med sin Henrik! Önska henne grattis till att hon väljer Livet och Kärleken trots allt.

Min vän Marita vill att ni diskuterar vidare på hennes nya blogg på Cancerfonden. Lämna gärna era synpukter på vad ni tycker  om den där.

Lennox är hemma från besöket hos mormor. Det så fint städade hemmet förvandlas på en nanosekund till ett hav av leksaker. Allt precis i sin ordning. På kvällen är det sista simträningen. Threst och jag sitter som stolta föräldrar och blir alldeles tårögda när vår avkomma lyckas föra ihop benen rätt. Sedan åker jag på genus föreläsning om barn  på sportstugans dagis, Intressant men få deltagare.

Imorse tar vi Sprutan. Lennox är fantastiskt duktig. Inte ljud säger han fast jag säger att det är ok att gråta. Han håller mig i handen när det är dags för mig och matar mig sedan med godisbjörnar.



Det är helt tomt på barn och kö på BVC. Antar att de flesta har vaccinerat sig nu. Vi är sena till dagis. Så sena att de andra har gått till skogen och Lennox och jag får leta länge. klockan har passerat 10 och jobbet väntar.



Till slut, efter rätt lång tid, hittar vi dagisgruppen.  Dessutom har mina nya fina skor från sajten have2have.se kommit. Lennox vill öppna och prova. Sedan hasar han runt i mina zebra-pumps halva kvällen. De är sköna trots klackhöjden men det visste jag ju vid beställning.









Ikväll väntar 1,6-miljonens klubben. De har en föreläsning med Proffesorn Mef och det är framför allt följande punkt som intresserar mig:

19.45 Vetenskap, cancer och konst. En annorlunda föreläsning om cancer med flera dimensioner. Professor Mef Nilbert, överläkare vid Onkologiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Lund.

Jag har inte heller glömt mitt löfte till er. Att hitta en onkolog (cancerläkare) att intervjua med frågor ni bloggläsare får ställa. Tyvärr tackade överläkaren för institutionen för onkologi och patologi vid Karolinska, Jan-Erik Frödin, nej till min förfrågan i måndags. Han hänvisade till den bristande tiden att kunna hjälpa mig komma i kontakt med några av hans onkologer. Synd då denna blogg i vissa syften borde ses som en plattform att nå ut till många anhöriga, sjuka men även friska som undrar över cancerrelaterade frågor. Jakten går vidare. Nu ringer jag Akademiska i Uppsala.

Foto Mattias/Mama



Efter att behandlingarna är klara börjar oftast det svåra vilket kan vara svårt att förstå. Under behandlingen är man fokuserad, målinriktad på att klara av illamåendet, tröttheten och  de ständiga besöken på sjukhuset. Nu ska jag ut i livet på nya vingliga ben. Cancerfondens "Rädda Livet" tidning bad mig skriva en krönika om tankarna kring detta.
Läs den i lugn och ro.

Efter 21 månader som cancerpatient ska jag ut i livet. Försöka leva bland er andra, som er andra och försöka släppa tanken på att dö. Jag har genomgått två operationer med lyckade resultat. Jag har fått min cellgiftsbehandling och min samtalsterapi. Nu ska jag försöka lära mig gå igen. Jag har sex månaders respit innan nästa domedag. Sex månader där jag ska se mig själv som frisk. Alla andra gör ju det. Dunkar mig i ryggen och utstöter hurrarop. En del går till och med så lång att de kallar mig för frisk. ”Gud, vad skönt Lotta. Tänk att du klarade skiten i alla fall. Att du blev frisk”. De tror att nu rullar livet på, allt återgår till sin normala lunk och faran är över.

För mig är det precis tvärtom. Nu börjar det riktiga livet som man ska lära sig njuta av. Att inte bli galen av oro över minsta förkylning, att inte ringa sin läkare vid minsta tecken på ryggont, att skjuta tankarna på cancer åt sidan och börja tänka sig som frisk igen.

 

Jag behåller garden uppe. Jag tänker inte bli överraskad om sex månader. Stå där dum som ett fån och tro att allt var över. Nej, bäst att ha en bakdörr öppen. Med det menas naturligtvis att man inte alls lever livet fullt ut som man borde. Att man inte alls kan vara så där gränslöst tacksam fast man vet att man ska och att man skäms för det. Att man inte, trots sin nu ganska goda prognos, kan släppa rädslan och paniken för en stund. Alla vill ju att du ska gå vidare.

De har ju gjort det. Vänner och bekanta har ju släppt spöket och på middagarna är jag inte längre i händelsernas centrum. Inget är akut med mig längre. Jag är behandlings och förhoppningsvis cancerfri. Man pratar hellre om huspriserna eller senaste kändisskvallret. Samtidigt som det är sunt och rätt är det en fingervisning om att jag borde göra detsamma. Släppa taget. Börja leva. Inte tänka på vad som kanske kan hända.

 

Alla cancerpatienter är rädda för återfall. Min läkare sa till mig senast att jag måste lära mig leva mellan beskeden. Jag själv pratat ofta om detsamma. Att hitta ett förhållningssätt. Men inte lever jag som jag lär. Jag försöker fånga dagen där jag är just nu men lik förbannat slutar den med att jag gråter i kudden och förbannar mitt öde. Allting fortsätter runt omkring mig men jag är så förändrad att det är svårt att hitta tillbaka till den där riktiga livsglädjen. Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet. Jag kunde lika gärna ha varit död nu och ändå gnäller jag över orättvisan i det hela. Min kropp lider ännu av de fysiska sviterna efter behandlingen. Domningar och stickningar i händer och fötter. Enorm trötthet. Svårt med koncentrationen. Men det är ett billigt pris att betala för att överleva detta koncentrationsläger.

 

Jag har sex månader framför mig. Ska jag se mig som cancerfri? Eller ska jag automatiskt räkna med ett återfall? Ska jag bestämma mig för att bara tänka på cancer en kvart om dagen som någon rekommenderade eller ska jag acceptera att jag helt enkelt inte kan skaka av mig detta? Ska jag fortsätta prata med mina vänner och riskera att de tröttnar på min ovillighet att gå vidare? Jag önskar att jag hade ett recept på detta. Att jag bara kunde stänga av och njuta till fullo av det liv jag trots allt har rätt att leva.

 

Lotta Gray

 

Inte kunde/hann att lyssna på Uffe Puffe Elfving och jag i P4 kan klicka på länken här....

Lördagkvällen tillbringas i soffläge. Hela helgen har varit en enda lång orgie i äta, vila, slappa, titta på regnet, sova länge. Att inte göra någonting är så fruktansvärt skönt ibland. Igår släpade vi oss upp sent. Jag bakade scones ocvh vi åt en sen frukost framför tv:n. Sedan. efter fyra års tjat lyckades Threst övertala mig att äntligen få köpa sin Kitchen Aid. En hushållsmaskin man kan tydligen kan göra allt med. Vi for iväg i regnet för att införskaffa denna dyrgrip och det ska bli intressant att se hur mycket den används. Tydligen perfekt att baka med.


Scones med extra mycket bakpulver

Lennox har det bra hos mormor. Dock vill han inte prata med mig, eller Threst heller för den delen. Mormor frågar:

"Vill du prata med mamma, Lennox?"
"Ja, nä, ja, nä"
"Hej mamma, hej då"

Bixtnabbt säger han hej. Precis som om han vet att jag gärna vill höra hans röst men tillräckligt smart för att inte låta sig beröras och sakna oss.

Någon frågade om mina silverarmband



Från vänster
Turkoster. Present till mig själv när Lennox föddes
Länk från syrran förra veckan
Stelt afrikanskt armband köpt i marrakesh för fyra år sedan
Smal länk, julklapp  från mamma för några år sedan.


Jag har fått förmånen att lotta ut en rakapparat till någon du gillar.  Berätta den finaste julklappen DU fått av din kärlek, kanske kan du du ge tillbaka något till honom? Senast onsdag vill jag veta

Vi är på middag hos Axelsson på den fiiiiina sidan av stan, nämligen Djursholm. Lennox är på väg i helt motsatt rikting. Mot Örebro. Det är jag som kör och jag är urusel på norra Stockholm. Victor och Ella, barnen i huset tittar på barnprogram på övervåningen. Jag hamnar där i de stora Faboy kuddarna och saknar redan Lennox.



Mina tankar är inte riktigt med mig. Jag känner mig inte så social trots det trevliga sällskapet och den goda maten. När jag hör Madonnas "Take a bow" i högtalarna måste jag gå in på toaletten och gråta medan vattnet spolar.
 Det är en av medaljernas baksida med den här diagnosen. Att man när som helst, utan någon större anledning bara blir så ledsen helt plötsligt. Oftast kommer dessa känslor när man är som mest lycklig. När man nattar, sitter på middag med vänner eller myser i soffan till en bra film. Då hoppar cancerspöket upp och hugger en i strupen.

Jag antar att det då blir så påtagligt. Att vetskapen om att detta fantastiska kanske inte kommer att bestå. Det gör att man naturligtvis njuter dubbelt upp av att natta, äta en en god middag med vänner eller mysa i soffan. Paradoxen är total men får mig också att leva här och nu.



Taxin kommer vid 01. Vårt hus är tyst och tomt sånär på Tjockkatten som ylar vid ytterdörren och burrar upp sin långa svans mot mina ben. Idag har jag sovit till ett, precis ätit frukost och väljer mellan en gammal hederlig partynatt på stan eller helt enkelt hämtmat, video och träningsoverall.

Gladys och Morgan Alling

Hela dagen jobbar jag på en fotografering. Threst lämnar på dagis. Jag sköljer ner den sista pencillintabletten och hoppas att den här hostan aldrig kommer tillbaka. Ännu en gång har kuren hjälpt och ännu en gång undrar jag vad det är för envis infektion som kräver dubbel behandling.

Jag har avstyrt min röntgen på SÖS. Mycket riktigt har de två instanserna inget med varandra att göra trots att de båda lyder under Karolinska. Det betyder att jag endast ska röntga lungorna den 17. Röntga och vänta på besked efter jul.

Syster och mamma kommer. Vi äter middag på Italiano papa. Den italienska kvarterskrogen på Nybrogatan. Mamma och jag tar Spahgetti de mare och syster yster en gräddig variant av tagliatelle. En iskall citronsorbet avslutar det hela innan vi knallar ner tiil Chinateatern för att titta på Hairspray. Mamma har fyllt år så detta är min present bland annat.



Hairspray är fantastiskt. Lika fantastisk är Gladys del Pilar som sjöng på mitt bröllop. Då sjöng hon "Get here". Lyssna. Nu rev hon av souldoftande 60-tals dängor med sin unika stämma




Syrran och mamma

Jag ska prova på det nya. Nämligen YanktraKit med 2520 piggar och består av ett bälte, en kudde och ringar. Ett litet kit för hela kroppen. Det nya efter spikmattan. Min blodcirkulation är ju inte den bästa och jag har blivit rekommenderade det av en kompis. Allt kommer snyggt och enkelt förpackat  i en liten svart påse.




Vi har julpyntat lite hemma. Ingen av oss gillar den där överdådiga pyntningen som lätt blir för prålig men jag tycker det är viktigt att Lennox får traditioner. Att få plocka ner lådan från vinden, hjälpa till att sätta upp julstjärnan och de andra sakerna och smaka på mammas glögg (alkoholfri) Threst vill absolut visa. Så ni som saknar honom. Håll till godo!





Mamma kommer att ta med sig Lennox hem till Örebro ikväll. Han stannar till tisdag och hela helgen breder ut sig framför oss. Middag ikväll hos Axelsson, lördagskvällen ännu oplanerad. För er som har era barn hemma, passa på att besöka Tant Klavers julspel på Södermalm i stockholm. Farmor Gunvor brukar ta med Lennox dit ibland. Annars finns det mängder av andra tips här Barn i stan

Nu sitter jag på jobbet och ska skicka tillbaka alla kläder vi lånat. Och ta av tejpen på alla skor!

Eftersom jag fått i uppgift av min arbetsgivare Allers förlag att skíva en julsaga blev jag väldigt smickrad. Jag döpte den till "Flickan med piprensarna". Nu kan du höra mig läsa den eller bara läsa texten själv.
Klicka här

Foto: Micael Engström

Jag är på väg att göra ett stort fotojobb, Dock inte för min räkning. När dagen är slut, runt 24 inatt har jag antagligen tillbringar 19 timmar stående. Nej, just det. Mamma och syrran kommer ikväll. Middag och titta på musikalen Hairspray ska också betas av innan sängen hägrar. Nu måste jag rusa.......

Jag är på vårcentalen. Min port-a-cat ska spolas igenom för att förbereda den på kontrastvätska när jag ska röntgas den 17. Man måste göra det med jämna mellanrum. Spola igenom med koksalt för att den inte ska klegga igen. I fem år ska jag ha den i kroppen. Men det sitter bra. Syns inte så mycket när man har klänning och linne.

(Port-a cat opererades in in en bit under nyckelbenet förra året. Från den går en slang rakt i i halspulsådern.
Den syns som en liten bula under huden, vid mitt armåla.  Man sätter nål via den så att jag kan få dropp med cytostatika och slipper bli söndersticken i armarna. Preparatet är även väldigt frätande och därför är det bra att det går ut direkt i en stor åder.)

Jag funderade på om jag skulle ta med Lennox eller inte. 8.30 är en halvimme innan jag brukar lämna. Delat läger. Det är nog bra att han får se, att det blir naturligt att mamma ibland gör sådana här saker ibland men mammahjärtat vill skydda  honom så mycket det går.

Ni är lite nyfikna på hur det går för min cancerkollega J. Vi träffades ju genom bloggen och ses på söndagarna när våra barn har fotbollslek. J har haft extrem otur. Först "skitsjukdomen" sedan en bukspottskörlelcancer som har extremt hög dödlighet. J lever i allra högsta grad ännu. Hon går på cellgifter för att ev krypta tumören så att det kanske finns en liten. liten chans att operera. Hon kämpar på. Vi står där i den kalla gympasalen på söndagarna. Hon kort och tunn, jag lång och reslig och tittar på våra lekande barn.

De andra mammorna tror nog att vi är som alla andra. Ingen kan gissa den tragedi som döljer sig bakom vår närvaro. Läs mer om J här
Nu ska jag träffa Nerikes Allehanda (Örebros lokala tidning) för en intervju. Om 10 minuter på Stureplan.


Förrförra årets bakning

Ikväll blir det julpynting och bakning av pepparkakor

I morse blev det overall från  Name it. (bilden är tagen tidigare) Lennox är inte förjust i overall. Inte alls. Och jag har försökt att dragit på det där. Tänk att vad ska han bära i januari då det är smällkallt om han har overall nu? Dessutom är han inte helt förtjust som sagt.

"Men jag vill inte ha åveall, jag kan inte springa då? "

Annars är han rätt harmonisk nu. Sköter sig själv på morgonen medan jag fixar och donar. Spelar spel på datorn, leker med bilar. Dock är han förbryllande rädd för spindlar. Men man kan inte vara stor och stark alltid. Överhuvdtaget tycker jag mig se en högst normal liten kille som inte verkar ha tagit allför stor skada av det som pågår omkring honom. Glad men också arg (någon som känner igen det?) bestämd och styrande men när han delar ut sina åtråvärda pussar är han förlåten det mesta.



Vi pratar om nyår. Vad vi ska göra med vem. Och så pratar vi om Thailand. Att jag vill vara där en hel månad för att riktigt kunna ladda dessa tomma batterier. Threst kan bara stanna två veckor.

Jag får en del frågor bland kommenterna. Tycker att det är lite ohövligt att inte svara på dem men vet inte om jag ska göra det allmänt här men gör jag så.

Tjockkatten heter egentligen Loppan
Threst vill gärna vara med i bloggen men väljer själv sina tillfällen.
Jag gillar att skriva i presens form, det är ingen slump eller slarv utan genomtänkt. Blir starkare text då.
Min läkare har inte avrådit mig från alkohol. Och jag anser mig ha en sund inställning till det.
Vi har ingen städerska hemma



Denna lilla blåsa såg jag på Magos utställning. Den får mig återigen att tänka på Det Nya Året. Vad det bär i sitt sköte. Det ska bli riktigt, riktigt intressant att få se.