Eriksdalsbadet 12: 20: pip. Ja, alltså inte på bilden ovan. Det vore ju fantastisk om bilden ovan vore Eriksdalsbadet. Som jag precis skrev...Nä, det är något kallare och med en ljudnivå som får håret att krulla sig mer än vanligt. Det slår mig att det är mest pappor med sina barn där. Eller mammor. Men mest pappor. Nästan inga "hela" familjer ser jag tills jag kommer på att jag faktisk är där ensam med Lennox.

Jag fryser som en lort men Lennox är som en fisk i vattnet, Han kastar sig handlöst överallt. Jag vill sitta i den varma bubbelpoolen. Det vill inte han. Jag vill helst av allt ligga i bastun men those days are over och jag leker som en god frusen mor i över en timma. Nu ska vi på middag i Skrubba. En gammal uppfostringsanstalt för vanartade barn (förr i tiden) Det ligger i Tyresö men det är roligare att säga Skrubba. I morgon är vi barnlediga. Jag vill se "Benjamin Button" men Threst vill måla om Lennox rum. Vi får se vem som vinner dragkampen.

Restauranginvigningen på Vapiano var mycket trevlig. Jag var på ett bra humör  och smuttade på ett glas champagne. Senare, efter att vimlet var klart tog jag några glas till, pratade med kollegor och åt av den underbart goda maten. Var hemma vid 24: 00 och efter att ha kollat blogget dundrade jag i säng. Idag har jag en fruktansvärd huvudvärk och metallsmak i munnen. Lennox var en ängel som tur var och borstade tänderna, duschade rumpan och kissade på beställning utan protester.


"Idol"-vinnaren Markus Fagervall  minglade.

Jag har dessutom ringt igen till Huddinge, övre bukkirurgi. De har endast telefontid  till 11. Jag får vackert vänta till måndag. Om jag inte kan få ett preliminärt  svar då på min magnetkamera kommer jag nog slå på stora trumman och ringa kvällstidningarna. Det är katastof att behöva vänta så länge på denna typ av besked. Och om detta är den normala förfaringstiden så måste man ändra rutinerna.




Nu sa jag sätta i mig åtmonstone den ena av de två ckokladkakorna jag köpt. Har blivit helt besatt av det. Denna helg blir relativt sign. Vi ska bort på lördagkväll och på söndag ska Lennox farmor ta honom så vi kan måla om hans rum. Dessutom öppnar min vän Malin Bondeson, fotograf, upp sin inredningsbutik Medinan på Folkungagan 93 på lördag.



Nu ska jag äta lunch och hasa mig iväg till dagis. Usch vad jag är trött och seg. Att man aldrig lär sig. Kram från en tråkig Lotta med ett alldeles utomordentligt tråkigt inlägg.

Äntligen har jag tagit mig i kragen och skaffat en ram till min favoritbild på Lennox och mig. Nu står den här på jobbet och han känns så nära mig. Igår kväll hade min mage symfoni. Jag låg och läste och den knorrade och lät precis som den gjorde i somras. Efter operationen. En ganska vacker serenad om man inte visste orsaken. Något som var vacker var när Lennox i morse klappade mig på ryggen när jag sulle sätta på honom stövlarna. "Mamma, du är min bästa kompis" och jag fick hjärtstillestånd av kärlekskramp för några sekunder. "Och du är min bästa kompis, jag älskar dig". Ja, ibland är det rosor och skönsång.

Kaninvakt är jag denna vecka till Zorro, grannens kanin. Har lagt in ett kaninlarm på mobilen som piper varje dag då han ska ha mat. Jag tänkte att om jag återföds till någon djur vill jag inte bli kanin. Är mer sugen på en trana som tillbringar våra kalla vintrar på sydligare breddgrader. Jag skulle bli perfekt som trana! Flyga runt och titta ner på Lennox och Threst och hacka hål i huvudet på alla barn som retas med honom. En gång mamma, alltid mamma. Trana eller ej!



Ikväll väntar två jobb. Tacobar har en nyöppning och italienska restaurangen Vapiano öppnar upp i Gamla stan. Man lär inte gå och lägga sig hungrig iallafall. Funderar även på att ringa ansvarig läkare på Huddinge, Ulf, eller kanske Uffe han hellre vill kallas. Börjar känna mig lite stressad av den enkla anledningen att tumörerna (om det nu är det) kanske växer och jag kanske behöver cellgifter igen eller operation så snart som möjligt. Inte sjutton vet jag, jag är bara en simpel journalist som gillar sushi och har fått cancer......


Kvällens inbjudningar.

Jag känner mig som vanligt. Jag glömmer nästan, men bara nästan bort att jag har en jäklarns "Skitsjukdom" i kroppen och till och med om inte minnena från den hemska tiden efer operationen i maj på SÖS har börjat blekna lite. Det är förunderligt hur psyket funkar. Att den här vardagslunken ändå kan få mig att stundals känna mig som innan.

Innan var bra. Innan var såklart ännu bättre än nu. Men innan var också det självklara sättet att anamma livet på. Att muttra och frusta över ganska triviala saker som idag ter sig i en helt annan dager. Tänk vilket lyxproblem att oroa sig över om man ska bli förkyld eller ej. Eller önska sig en plattare mage. Nuförtiden är jag bara glad att jag har en mage som fungerar relativt bra. Eller att jag klarar att sitta en hel middag utan att behöva lägga mig på soffan.
Jag trodde att jag var odödlig. Att jag var den friskaste människan på jorden och aldrig att jag snuddade vid tanken på att jag skulle få en potentiellt dödlig diagnos. Jag kände mig stark, levande och oåtkomlig. Men så bidade den sin tid i tysthet. Länge låg den där tumören och ruvade i min kropp. Växte sig större och starkare för varje minut. Började som små polyper för att sedan bilda större celler till en tumör. Varför fick jag inte symptom tidigare? Varför såg man inte tillväxten
när jag gjorde ultraljud under graviditeten? Och varför, varför just jag?




Igår kväll ville Lennox åka snowracer. Såklart killen ska åka snowracer. Vem vet när snön försvinner och vem vet vad som händer i morgon. Skit samma att det började mörkna och middag egentligen stod på schemat. Vi hade det mysigt där i backen Lennox och jag. En farbror med två hundar var det enda vi såg. Vackra hundar av rasen saluki (jag är fenomenal på hundraser) Vi klappade de där guldfärgade hundarna och kastade snöboll utan vantar. Självklart grät jag en skvätt när hundfabrorn gått. Över just ingenting och allt. Och jag tänkte på att livet kan vara så kristallklart vackert ibland och så förödande vidrigt på samma gång, i samma familj och i samma person. Men jag antar att det är det som kallas Livet. På ont och gott.


Jag köpte semlor med mig hem igår från fiiiina Thelins.


Nu måste vi göra ett ryck. Eller rättare sagt, måste och måste..... De som vill får gärna rösta igen på mig i tävlingen Klicka här.
Jag ligger 1:a som bästa blogg men har sjunkit lite i statistik och på lördag avgörs det hela. Och javisst är jag kanske tjatig men för det mesta är jag alldeles, alldeles underbar.

Jag har dragit ner byxorna och ringt hudvårdsföretaget Exuviance. Bara därför att ni bloggläsare ska få ta del av det absoluta bästa. Jag har använd dessa produkter i flera år och får en märkbart bättre hud av dem. Mer elastisk och klar. Produkterna luktar gott och är dryga. Dessutom är de inte så fasligt dyra och är helt klart värt pengarna.

Exuviance utvecklas av det amerikanska företaget Neostrata. Det är ett medicinskt-dermatologiskt företag som forskar och utvecklar nya produkter för att förbättra hudvården.
Ägarna till företaget Dr. Eugene Van Scott och Dr. Ruey Yu, bägge professorer i dermatologi , uppfann Alpha-Hydroxy-Acid teknologin (AHA) för 25 år sedan och har mer än 80 världspatent på sina produkter. Många stora kosmetikföretag “hyr” företagets AHA-patent, bl.a. L’Oreal, Avon och Estee Lauder.

I och med produktlinjen Exuviance, lanserar Neostrata en helt ny generation av AHA. Den innehåller PHA, Poly-Hydroxy-Acids (Polyhydroxysyra-G4), som passar alla hudtyper, även känslig hud. PHA finns bara i Exuviance produkter.

Evening Restorative Complex
Skäm bort huden om natten med Exuviance nattcreme som innehåller PHA (polyhydroxyacid), extrakt från hav och växter samt A-, C- och E-vitamin. Denna mycket näringsrika creme återuppbygger hudens struktur, förminskar tunna linjer och rynkor samt har en lindrande inverkan på stressad hud. Den har en mild äpple-/citrusdoft. En fantastiskt bra nattcreme till alla åldrar och hudtyper, även känslig hy. Pris: 359 kr, 50 gr.

Multi-protective Day Creme SPF 15
Exuviance NYA DAGKRÄM ger huden massor av värdefull fukt. Den innehåller antioxidanter för att skydda huden mot fria radikaler och solfilter för att förhindra för tidigt åldrande av huden. Hudens celler får näring så att huden håller sig ung och fräsch. En komplett dagkräm som håller huden frisk och fräsch i många år!


Kroppsscrub "Rejuvinating Bionic Scrub
En krämig, exfolierande scrub som skonsamt avlägsnar döda hudceller och gör huden silkeslen, mjuk och återfuktad. Innehåller en blandning av Polyhydroxysyror (inkl Laktobionisk syra*). Vi rekommenderar den framförallt som bodyscrub, men det går även att använda varsamt i ansiktet. Masseras in på fuktig hud. Har en lätt citrusdoft. Passar alla hudtyper. Pris: 274 kr för en tub som innehåller 150 gr.

Ansiktsmask "Purifying Clay Mask
Denna djuprensande och mjukgörande lermask rengör porerna och får huden att slappna av. Masken ger en "kylande" och uppfräschande känsla. Masken innehåller en blandning av Polyhydroxysyror (inkl Laktobionisk syra*) samt vitaminerna A, E och C för maximal återfuktning. Ett tunt lager av masken appliceras på rengjort ansikte och ska verka i 10-15 minuter. Sköljes av med vatten. Passar alla hudtyper. Pris: 299 kr för en tub som innehåller 50 gr.

Vespera Bionic Serum
Ett måste! Exuviance ”face-lift” innehåller massor med fukt - som stannar kvar i huden och skapar en fräschör och lyster. Minskar rynkor, porstorleken, ojämnheter och pigmentförändringar (finns dokumenterat). Ett serum som verkligen håller vad det lovar! Används under nattcremen. Önskas ännu mer fukt kan serumet självfallet också användas under dagcremen. Vespera Bionic Serum innehåller laktobionisk syra*, provitamin A, C och E, samt extrakt från havsplantor och grapefrukt. Oljefri. Passar alla hudtyper. Pris: 599 för 30 ml.

Laktobionisk syra, är ett derivat av naturligt förekommande socker, som används medicinskt samt exklusivt i Exuviance hudvårdsprodukter! Exuviance har gjort banbrytande forskning på området och patenterat användningen av Laktobionisk syra för hudvårdspreparat. Laktobionisk syra har bevisats återställa fuktbalansen på djupet, mjukgöra och bekämpa fria radikaler. Den förstärker cellförnyelsen, gör huden fyllig, minskar synliga ålderstecken och fungerar som en antioxidant.





Exuviance bygger detta vackra ansikte (obs ironi!)

Glömde lägga in videon från lördagskvällen. Erik lagar förrätt, Threst dricker bira. Calista och Lennox leker rollekar, typ
"Jag är pappalejon ochdu är mammalejon"
Micaela plockar och jag, jag bara njuter av att få leva en helt vanlig rörig lördagkväll som jag förr skulle ha tagit så självklart för givet!

Jag ringer igen. Till min kontaktsjuksköterskan Elisabeth "Hej, hej, Charlotte Gray här, personnummer xxxx-xxxx. Ville bara veta vad som händer med mitt svar från magnetkameran för två veckor sedan?"
"Ja, du, det undrar vi med. Ser här att du är uppsatt nästnästa torsdag, alltså den 4 mars. De har inte tittat på ditt ärende ännu".
"Jaha, så då får jag alltså vänta ytterligare?"
"Ja men Alex (min läkare Alexandros) har dig på bevakning"
"Öhhhh. ok".

Är det riktigt klokt? Att man ska behöva vänta så infernaliskt länge på om man har cancer i kroppen eller ej? Det är ju inte nageltrång direkt. Det är tur att jag är så cool i det hela. Skulle lika gärna kunnat hyperventilerat mig igenom denna väntan.

Fina vännen Charlotte ger mig en nageltid för att fixa naglarna. Sådan lyxar jag aldrig på mig. Gör nagelförstärkning som ska sitta fyra veckor. Skönt att sitta och bli ompysslad av någon som tror att jag är en helt normal, frisk kvinna som vill bli lite fin om tassarna. Idag kommer BUP (Barn&ungdomspsykatrin) hem till oss på hembesök. Jag har snyggat till det så gott det går men vet ju att massor med barn bor i vackra välstädade hem men lever i total känslomässig misär. Dock inte vår pralin som är överröst med omsorg och kärlek av båda sin föräldrar. Vill bara försäkra oss om att han inte far illa i denna extrema situation vi lever i.


Vårt vardagsrum när det är....städat.

Nu ska jag läsa sabinas blogg. Hur det går för henne med planeringen för sin begravning. Och sedan köpa semlor och muta BUP damerna med.

 Thor

Baby Thor har blivit kidnappad. Av den som borde älska honom mest. Publiserad en vädjan om hjälp från hans mamma Mias vän Camilla. Baby Thor måste hem nu!


Vad skulle du göra om ditt barn blev kidnappat?

Denna mardröm har drabbat min bästa vän Mia och det är anledningen till att jag skriver till dig.

Mitt namn är Camilla Gervide och jag skriver som sagt till dig å Maria Danielsson Wangs vägnar.
Hon befinner sig just nu i Los Angeles där hon desperat letar efter sin son Thor, som på Alla Hjärtans dag blev kidnappad och bortförd av sin far, Andrew Wang.
Thor är bara ett år gammal och han ammar fortfarande. Han har aldrig spenderat mer än ett par timmar ifrån sin mamma och han har aldrig sovit utan henne.
Nu har han inte sett sin mamma på över 7 dagar.

Mia befann sig i LA för att rättegången gällande Thor äntligen började närma sig sitt slut. Det har varit en upprivande och utdragen process som resulterat i att Mia både förlorat sitt arbete som lärare och skuldsatt sig upp över öronen.
Andrew har, under hela Thors liv, vilket i princip är längden av rättegången, inte haft något intresse av Thor, varken umgänges eller omvådnadsmässigt.
Han har inte betalat något underhåll eller velat träffa Thor mer än ett par gånger här och där sporadiskt.
Dessa gånger har Thor skadats både fysiskt och psykiskt eftersom Andrew visat stor aggression mot Mia och på samma gång låtit den gå ut över Thor.
Under rättegången har han konsekvent ljugit inför rätten för att slippa betala underhåll och avsaknaden av underhåll resulterade i att Mia och Thor näst intill hamnade på gatan.
De senaste månaderna har Andrew haft besöksförbud gällande både Mia och Thor efter en väldigt våldsam incident där Mia till slut fick låsa in både sig själv och Thor på en toalett i väntan på polisen.

Efter månader av uppslitande domstolsförhandlingar kom till slut det efterlängtade beskedet att Högsta domstolen i Kalifornien gav Mia ensam vårdnad om Thor, samt att hon kunde flytta till Sverige för att bygga ett bättre liv till Thor under förutsättning att hon flera gånger per år reser till LA så att Thor kan ha en relation till sin pappa. Andrew är även välkommen till Sverige om han så önskar.
I väntan på besked lyfte domaren av någon anledning Andrews besöksförbud.
När domen kom hade Andrew precis hämtat upp Baby Thor.
Han återvände aldrig tillbaka.

I en stad som Los Angeles där kriminaliteten är hård.står en kidnappad pojke inte högt upp på prioriteringslistan.
En amber alert har inte skickats ut då polisen inte finner Thors liv att vara i omedelbar fara.
Hela processen går smärtsamt långsamt och Mia kan bara se på medan dagarna går.
Risken att Andrew lämnar landet ökar för varje dag som går. Lyckas han föra Thor ut ur landet till sitt hemland Taiwan så kommer Mias son vara borta för alltid.

Som hennes bästa vän gör jag allt jag kan.
Jag kontaktar media, startar grupper och söker efter hjälp på alla platsen jag kan tänka mig.
Nätverket svenskamammor.com har byggt en hemsida till Thor med en efterlysning användbar information.
Där har även en insamling startats.
Mia har insett att, för att hitta sin son måste hon anlita privata krafter.
En privat detektivbyrå som till 100% kan fokusera på att hitta Andrew och Thor.
Men till detta behövs det pengar.
Mia har skuldsatt sig upp över öronen för att få vårdnaden om sin son och tiden går alldeles för fort för att hon ska hinna samla ihop tillräckligt med pengar.
Andrew kan i vilken sekund som helst lämna landet med Thor.

Jag ber om er hjälp.
Alla donationer, stora som små gör en enorm skillnad.
All press, uppmärksamhet och kocus på BabyThors försvinnande hjälper oss enormt.

Finns det nånting ni kan göra för att hjälpa Mia få tillbaka sin son?

Varma hälsningar,

Camilla Gervide

076-1678090

camilla.gervide@gmail.com
camilla@gervide.se

www.caluas.blogspot.com
www.thorwang.com
På dessa sidor hittar ni allt som rör kidnappningen av Baby Thor samt allt som media rapporterat om hittils.

Ps. Alla mina påståenden kan jag självklart visa dokumentation på.
Domslut, polisrapporter, ect.

Den här bilden fick jag av gamla kollegan Burre. Vi har barn i snarlik ålder och jag har väl mailat den här bilden till honom i något svagt ögonblick. Nu kom den tillbaka och med den en massa minnen om min tid som gravid. Jag mådde fantastiskt! Inte en enda krämpa förutom i åttonde månaden när Lennox sparkade mig så hårt i revbenen att jag hade svårt att sitta. Jag fick tidigt en hård kula och blev aldrig så där "lönnfet". Och jag slapp bristingarna. Nu, i efterhand när jag vet att min cancertumör i tjocktarmen uppstod ungefär i samma veva som jag blev gravid så tänker jag att det kanske var pga av det. Graviditet alltså. Det blir ju en enorm celldelning och händer massa saker då och kanske var det där mina celler fick spatt och förökade sig på ett onormalt sätt. Vad vet jag? Detta är ju bara min teori.
Känns bra ändå att veta att om mitt liv nu går till spillo är det inte förgäves. Jag har ju gett ett liv också. I gengäld.

Idag blir det stort minus för snön. Supervacker och underbart för alla barn men jag som skymtade vår i luften för några dagar sedan är riktigt besviken. Det är ju mars! Inte ska det vara så här då. Nu är klockan 11: 44 och ännu inget samtal....

Sorry folks. Inget inlägg igår. Inte likt mig. Nåväl. Var ska vi börja tycker ni? Lördagen grydde med solsken i blick men jag var på ett uruselt humör. Åkte på teater för att titta på snubben från Peru som sjöng halvhjärtade sånger med tropiska rytmer. Jag höll på att somna om jag ska vara ärlig. Threst likaså och Lennox var mest lik en klick smör på en het potatis där han ålade omkring på golvet. Den stora behållningen var Dieselverkstans  fantastiska kakbuffé,den du Pernilla .







Sedan begav vi oss till Jarlemarks i Nacka för premiären på skridsko. Gick galant. Precis som sin mamma var Lennox grym på griller (Jag spelade hockey i Kumla 1990) och vi hade en trevlig stund på isen trots det mentala meltdown som utbröt när vi skulle gå. Kvällen och natten tillbringades hemma hos Jarlemark, precis som förra lördagen. Och jag hejjade faktiskt på E.M.D. Han är duktig din pojkvän, Jana.



Sakta men säkert släppte det dåliga humöret och idag har vi varit på ett lekland och sedan träffat min bror och hans flickvän som kommit för att gå på konsert och sover över till i morgon.  Jag försöker att inte tänka på morgondagen eftersom jag är ganska säker på att jag kommer få besked om levern. Tänker på allt annat än det och så fort tankarna börjar vandra så tvingar jag mig själv att tänka på dammsugning, räkningar, varma stränder osv.  Man blir grymt duktig på att fokusera när man får "Skitsjukdomen" men inget jag vill rekommendera ändå....



Threst somnar så fort han sätter sig någonstans. Ett bevis på att man är i goda vänners sällskap antar jag. Har faktisk varit gråtfri  sedan flera dagar men när jag kröp ner hos Lennox och Threst efter att ha försökt att titta klart på "Little Miss Sunshine" så kom tårarna. Den där varma mjuka barnkroppen, munnen som är öppen och bröstkorgen som häver sig så lugnt under Hello Kitty tröjan är Världens åttonde mirakel. (Lennox alltså, ha, ha)



När vi kom hem hade Kim Kärnfalk varit här och lämnat sin bok "Mamma, mormor och jag" på grinden. Tack Kim. Du håller vad du lovar och dessutom mindre än en vecka efter löftet!



Annars har jag svårt att lägga mig i tid. Jag, om någon, måste vara rädd om min sömn för att orka även om jag just nu inte får några cellgifter (tack gode gud) men lägger mig sällan före 24 och går upp 07. Vill vara vaken så mycket det bara går men det funkar ju inte i praktiken med jobb, småbarn, sena vimmelkvällar osv. Idag tänker jag dock knyta igen säcken tidigt, Ska bara dammuga av, blåsa håret, byta överdrag på soffan och....
 

Nu är klockan 15: 25. Ingen läkare har ringt. Alltså blir det ännu en helg i denna förvisso sköna ovisshet. Jag har bestämt mig för att ge apan i mig en chans, ge järnet i en djurisk dans och njuta, njuta hela helgen. Åker med Lennox på teatern "Heja Amigo" i morgon klockan 12 på Dielselverkstan, Sickla. Kom dit vetja! Därefter skridskoåkning och varm obo´y i Nacka och slutligen "Melodifestivalen".

Ja, jag har ringt. Efter att ha läst era kommentarer blev jag lite orolig. Skitnödig helt enkelt. Så jag ringde och fick beskedet att de inte hunnit med mig på förra fredagens tumörkonferens utan kommer diskuteras idag så kanske, kanske bubblan spricker framåt eftermiddagen. Men den här fredagen är nog en bra dag att dö på. Solen skiner. Jag har pengar i min ficka och en oplanerad helg framför mig. Give it to me bara.
Jag väntar annars spänt på min forna kollega Alex Shulmans recension av min blogg på 1000apor klicka här. I samband med bloggtävlingen jag medverkar i Klicka här och rösta, så skriver han om de tävlande bidragen. Jag har ett inlägg om Alex (På andra sidan Alex) på min blogg som jag skrev för längesedan Läs här

Annars är jag vid ganska gott mod. Ikväll blir det 80-tals rätten Flygande jacob och "Let´s dance". Och i morse åt Lennox frukost med cykelhjälmen på. Sådant får mig att skratta. En än så länge helt vanlig fredag alltså.
Lämnar er med en video från gårdagens bastubad. Jag tränar inför "Melodifestivalen" och jag utgår från att ni fattar att jag är ironisk.

Nej. De ringer inte. Vad betyder det? Betyder det att det tappat mig mellan två sjukhusstolar? Betyder det att det är kranskärl och alltså ingen panik med att ringa? Eller betyder det helt enkelt inte ett skit mer än att de inte ringt helt enkelt.
"Ring själv, det här är ju inte klokt", säger man till mig. Och tro mig. Jag är annars en jävel på att ringa när jag vill få besked om något. En gång ringde jag till alla H&M butiker i hela Sverige för att hitta en speciell tröja jag sett .
Från Haparanda till Ystad. Jag missade inte en butik. Det är jag i ett nötskal. Nu är det ju ett lite viktigare besked än en gammal hempa tröja men något i mig vill inte.

Jag gillar den här bubblan jag lever i. Att inte veta men att det finns en liten chans att det är kranskärl och inga metastaser. Att bara få valsa runt i denna sköna ovisshet ett tag till. Jag behöver inte ta ställning. Ännu lever jag i osäkerheten om jag har cancer i kroppen eller ej. Nej. Jag vill inte ringa. Inte någon gång vill jag ringa och sitta där med svettiga händer och torr mun och vänta på ett faktisk ganska livsavgörande besked. Ännu vet jag inte. Och ännu lever jag i den sköna ovissheten.


Foto: Martin Johansson/Hanky

Middagen igår på Rodizio  var sisådär. Har ju nästan inte ätit rött kött sedan "Skitsjukdomen". Vill inte att det ska ligga och processa i tarmen för länge så jag åt lite anka, kyckling och goda röror. Ett halvt glas vin och några sippar caprinja och så hade jag Dominika Peszynski till bordet. En rolig dam med rapp tunga. Hemma igen vid 21 och rätt ner i sängen.

Idag gör jag ett nedslag i verkligheten. Denna syn mötte mig när jag gick över Karlaplan i morse. Vilket härligt halvblod! Mätte säkert över 1.65 i manken och jag blir så glad över att vi delar denna planet med alla dessa magnifika djur. Fler ridande poliser tack!

När jag var på väg hem och precis gick ner i T-banan var det en mamma på väg upp i rulltrappen med sitt barn i vagnen. Den fastnade på något sätt och vagnen välte med barnet fastkilad under sig. Hon drog och slet i den men fick inte upp den. Jag slängde mig dit och slet upp vagnen med en något sargad tvååring i. Näsan var skrapad och han blödde lite i tandköttet. Mamman pratade enbart spanska. "Doktor titta. Blod" sa jag och visade med kroppspråket att han blödde.
"Nej!, nej!" var hennes omedelbara reaktion och jag förstod att hon var här kanske illegalt i Sverige. Fruktanvärt med dessa människor som lever under jorden på det sättet. Jag insisterade på att hon var tvungen att gå till läkakaren men hon försvann med panik i ögonen.

Mitt hjärta bultade som en stånghammare i bröstet och jag var säker på att hela T-banevagnen hörde dess slag. Hoppas, hoppas hon tar sitt förnuft till fånga.
Igår följde en kompis från dagis med Lennox hem. Det var lite stort. Första gången. "Mamma, får Theodor följa med hem" och ens hjärta smälter. ikväll ska jag på nya restaurangöppningen Rodizio. Ett brasilianskt restaurangkoncept där olika sorters kött grillas över öppen eld. Lite tillbaka till familjen Hedenhös tid alltså.




Ännu inget samtal från läkaren angående min lever. Det är nu 9 dagar sedan jag gjorde Magnetkamera röntgen men som en katt har jag förhoppningsvis just detta. Nio liv.

Lämnar er med en video med sötnosen som rabblar släktnamn.

Jag ser filmen "Män som hatar kvinnor". Bredvid mig i salongen sitter komikern Henrik Hjelt. Jag kommer på mig själv med att skratta på precis samma ställen som han. Betyder det att jag har lika bra humor som honom nu? Jag har svårt för svenska filmer. Dialogerna är ofta urusla och stela, alldeles för teatraliska mig. Detta var inget undantag men 11 miljoner människor kan inte ha fel. Filmen är antagligen super. Bara jag som inte fattar.

Fattar jag gör inte heller när jag träffar Kristian Luuk på efterfesten. "Åh, vilken ära" säger han när jag frågar om han kan ställa upp på bild med mig. Jag undrar om han är ironisk. Det är han antagligen. Det är ju hans signum. Annars är jag mest tacksam över att jag kan gå och röra mig normalt nu. Jag tänkte på det när jag sprang nerför trapporna igår. Vilken ynnest. Hela maj, juni och juli låg jag hemma och hasade mig runt. Jag bara låg där och blickade upp i himlen som oftast skymdes av alla tårar . Att tvätta håret tog timmar och Lennox som ville att jag skulle gunga, spela fotboll och bära.
Mitt långa operationsärr gjorde att jag inte kunde stå/gå upprätt mer än korta minuter i taget och jag minns när jag kunde hämta posten själv. Vilken lycka!



.

Jag hämtar ut mina glasögon jag vann från Synsam och undrar hur länge jag kommer att behålla dem. Glasögon och handskar är jag fenomenal på att lägga ifrån mig. Men de är snygga och hoppas de infriar löftet om en snar vår och en lång, het cellgiftsfri sommar.




Vill bara påminna om att mitt armband till förmån för Barncanerfonden åter finns till till försäljning här

Grattis Annelie till lilla Jolinne! Nu börjar livet!

Hmmmmr. Lyssna upp nu gott folk. Idag blev jag sånär utskrattad när jag kom till jobbet. "Du kommer aldrig att kunna komma med i "Melodifestivalen", har du tänkt på att man måste kunna sjunga också?" osv, osv. Jag låter mig icke nedslås. Tänkte vi skulle börja med att titta på min läppsynk på den här videon jag gjorde för sisådär 20 år sedan hemma på ängarna utanför Örebro.....

Hittills inget samtal från läkaren. Och hur var det nu? Inga nyheter är goda nyheter, eller hur?



Ikväll jobbar jag på "Män som hatar kvinnor" men innan dess väntar dagishämting, laga middag och fixa till sig.
Dessutom vet jag inte om jag är lite sugen på att byta karl. Har ju kört med samma gamla stil nu i många år. Mörka, rakade. Kanske är det nu dags för den lite mer blonda och lockiga typen. Tillbaka till mina hårdrocksrötter helt enkelt. Och så får jag en liten söt bonusson, Teddy, på köpet. Det är väl en bra idé? Lotta goes Kicken från "The Poddles" . Nä, jag vet inte. Once you go black, you never go back.



Oj. Glömde nästan lägga in den superbt snygga utmärkelsen jag fått. Tack, tack!

"Veckans utmärkelse går till Vimmelmamman för sitt otroliga mod och styrka. För en engagerande och välskriven blogg om att vara mamma och människa när livet är som mest turbulent."



Mitt i prick!

Idag var vi barnfria på eftermiddagen. Vi gick på bio och tänkte se filmen om Benjamin Button. Precis när vi betalt så ställdes filmen in. Duken var trasig. Istället blev det "Australia". Snygg, eklektisk film men tråkig handling.
Igår kväll, när jag halvliggandes i Jarlemars Fat Boy , tittade på "Melodifestivalen" bestämde jag mig. Alldeles för mig själv gjorde jag en en deal som jag är ytterst seriös med. OM jag är cancerfri, alltså inte har några metastaser i levern och jag lever så här dags nästa år, ska jag vara med i "Melodifestivalen". Till vilket pris som helst. Om jag så måste ligga med Christer Björkman (lär dock blir en omöjligt uppgift) så måste jag. Bara för min egen skull. Och om Markoolio, E-typen och Lill-babs kan, kan jag. Det handlar inte om de stora rösterna utan om det mesta spektaklet.

Nu måste jag bara börja hitta en låtskrivare. Antar att nästa års bidrag snart ska lämnas in. Ni skrattar ni men jag är dödligt allvarlig. Det blir en  deal med mig själv, att jag numera, efter denna fruktansvärta resa, vågar allt och har inget att förlora. En alldeles egen utmaning. Ett personligt vendetta mot mig själv. För visst kan väl en gammal skvallerjournalist platsa? Någon som har numret till Bobby Ljunggren? Eller känner någon annan duktig, etablerad songwriter som har en förkärlek för pampiga, klassiska upptempo låtar som doftar schlager? I´m right here, right now.

Morgondagen väntar med BUP samtal, vimmelpremiär på "Män som hatar kvinnor" och kanske, kanske ett samtal från läkaren.....


Valentinspresent till Threst igår. Strumpor och middag på T.G.I


Kallt på Kungsbron igår em.

Det är Alla hjärtans och jag vill fira dig. För att du stannar mig på stan och pratar, för att du ringer och skickar sms och för att du lämnar presenter och kommentarer. Jag är helt övertygad om att ni har en stor del i min mentala hälsa och därmed även mitt  fysiska välbefinnande.

Anledningen till att jag fjäskar så här är delvis för att jag är uttagen till en bloggtävling. Den vill jag naturligvis vinna och det är bara du som kan hjälpa mig med det. Rösta här

Annars bjuder lördagen hittills på en utomordentligt dålig barnfilm "Pinocchio" och nu midddag med Jarlemarks. Viltstek, gräddsås, potatis&västerbottenostpuré., gelé och pressgurka. Lite mörk choklad och ett glas Barolo Cannubi sedan är saken biff!

Det blev inget samtal idag. Jag får vänta till nästa vecka och det är ju ingen som lovat att ringa idag utan bara jag som trodde det eftersom de har sina konferenser då. Tjoho vad jag bedrog mig. Nu får jag vänta över helgen och sväva som en fågel i min ovisshet.

Under tiden sedan vi hördes sist har jag ägnat de senaste tre timmarna åt att storhandla. Ingen smart idé när man inte är hundra frisk. Kom precis hem till 20: 00. I morgon blir det barnbio. "Pinnochio" och Lennox och Threst ska gå och jag göra vimlet. Jarlemarks sover över och jag har äntligen hittat en valentins present till Threst. Nu ska jag ta en slurk punsch och torka golven.

Tänker på vännen Annelie som fick värkar ikväll. Kom igen gumman, det här fixar du! Tänk på hur underbart jobbigt, roligt, fantastiskt och omvälvande ditt liv kommer att bli från och med snart....

En stilstudie på Willys







Dessa två personer var och handlade på Willys förra gången jag var där. Mycket märkligt tycker jag!

Foto: Micael Engström

Jag gör mig iordning för att jobba. Tar ett långt bad och kurar in mig i bastun. Känns otroligt lyxigt och nästan snudd på syndigt så här mitt på blanka eftermiddagen igår. Det är så tyst i huset med Lennox på dagis. Jag hinner precis hämta honom och börja skala potatis för att göra potatismos när gasen tar slut!!!! Då äter vi kyckling och potatissallad istället. Tar en taxi till Brolles nya show "Buddy Holly" på Göta Lejon. Sedan vidare till nästa ställe som är Sturecompagniet och lanseringen av herrdoften AXE. Däremellan stannar vi för att äta och när vi kommer fram till Sture minns jag att jag inte borstat tänderna på hela dagen.





Jag träffar på min frisör tillika "Robinson" deltagare Zübeyde.


Dessutom blev jag glatt överaskad av ett mail i mailboxen. Det löd ungefär så här: "Grattis. Du har vunnit dina favoritbågar hos Synsam. Var ska vi skicka dem?" Jag var med i en tävling där man skulle fotas i sina favoritbrillor och vinsten blev ett par Hugo Boss Herr som jag tyckte var riktigt snygga.


Foto: Micael Engström

Men vad hjälper detta? Idag är det fredagen den 13 och jag väntar på besked om min lever. Ingen höjdardag att vänta på livsviktiga besked direkt och jag överväger på fullaste allvar att inte svara i telefonen på hela dagen. Men så tänker jag att det är infantilt av mig. Att jag under dessa nio månader sedan den där skira majdagen när jag drabbades av "skitsjukdomen" borde lärt mig något. Att inte backa för ett skit. Och att se sanningar i vitögat. Så jag väntar. Väntar på det där samtalet. Väntar på att förkylningen ska släppa, på våren och på att kanske, kanske jag kommer att överleva.

Jag är hemma idag med. Snorar runt här och när jag lämnat på dagis (T jobbar i Bromma idag) så skulle jag bara stanna för att köpa mjölk. Tamefan om jag inte får en p-bot på dessa sju minuter jag var borta. Min vanliga otur! Annars ligger jag mest och funderar. Varje smärta i kroppen blir till skelettcancer, varje körning i magen, ny tumör i tarmen, varje huvudvärksdunkning, en hjärntumör. Snacka om att bli inbillningssjuk.



Tjockkattens sår är något bättre. Men han får bära tratt på natten och stanna inne. Jag har ägnat dessa långtråkiga dagar åt att minnas min ungdoms glada dagar och efter att jag träffade Martin "E-type" Eriksson på "Rockbjörnen" för ett tag sedan (Jill, gillar du honom fortfarande?) så mindes jag videon jag medverkade i. Det var sommar och vi spelade in på något slott någonstans. Jag var 28  och hade minst bröst av alla . Därför fick jag inte brottas i sängen med de andra tjejerna utan endast blåsa håret och bada bubbelpool i slutet av videon.
 

Martin är en av de trevligaste människor som finns och att killen är singel (om han nu är det, är dock mitt jobb att veta) är för mig  en gåta. Igår fick jag dessutom en överraskning på posten, Mitt favoritgodis, Igen. Från snälla Helena! Tack, tack. Det tog 1 minut så satte jag i mig hela påsen.



Egentligen borde jag ta tag i min krönika till Cancerfonden och mitt bokprojekt. Jag jobbar på två vimmel ikväll. Brolles nya show och Bindefeld lansering av herrdoften Axe. Dessutom sliter jag mitt hår för att komma på någon fin och gullig Valentins dag present, tips någon? Nu, nu ska jag lägga mig en liten stund. Snora loss lite och titta på de kala träden som sakta rör sig i vinden.

Det här är fortfarande utsikten idag. Sängläge och skrällhosta. Finns massor med saker jag borde göra. Torka av alla dammiga skor tex eller vika alla handdukarna efter färg. Men nu har jag bestämt mig för att inte göra ett skit och det är svårt. Speciellt när den kalla vintersolen avslöjar skitiga fönstrer och dammiga golv. Tjockkatten har fått tokspel och far omkring och burrar upp sig som en påfågel medan han jamar djupt nere i halsen. "Gå ut, håll inte på och kaxa dig med mig" säger jag till honom.



Det är tyst och tomt i hela huset. Sånär som på mitt illvrål när jag lyckades skära ett djupt hack i fingret. Nu har det blödit igenom plåstret och jag ska sova. Stänga av alla telefoner och somna in till "Glamours" signaturmelodi.

Jag är sjuk. I influensa alltså. Är det inte cancer så är det något annat skit! Fryser och har ont i hela kroppen. Hostar som besatt och andas tungt. Kände direkt igår kväll att något var på gång. Nu ligger jag här under täcket och tänker sova bort hela dagen.Det är tur att jag har värmedyna i sängen.

När jag åker till Huddinge är klockan 06: 45 och månen hänger som en enorm gul apelsin på himlavalvet. Den är obeskrivligt vacker och när den för några sekunder försvinner bakom Älvsjömässan känns det som om solen går i moln. Jag undrar varför det alltid är så kallt när man ska göra dessa undersökningar. Hela jag är knottrig när jag ligger och hackar tänder under sjukhusfilten. Denna gång har de beställt en "proffstickare" från narkosen för att jag ska slippa stickas i onödan. Han berättar att min begäran kostar Magnetkameran 700 pix för att han ska komma. Bra, tänker jag. Äntligen får jag valuta för mina skattepengar.



Han behöver bara sticka mig två gånger innan han hittar ett bra kärl och jag fryser så mycket att han skulle kunnat parkerat en traktor i mina ådror utan att jag noterat det. De frågar vilken radiokanal jag önskar lyssna på och jag bestämmer mig för Lugna Favoriter. Lisa Nilsson sjunger "Himlen runt hörnet" och jag undrar om min himmel är närmare hörnet än väntat. Sedan drar magnetkameran igång och sköterskan uppmanar. "Andas in...och andas ut"


I sex timmar har jag befunnit mig på Huddinge innan jag är klar.

Det hela tar ca en timma och inte en enda gång lyfter jag på ögonlocken. Jag blundar mig igenom hela undersökningen som vanligt.Jag har inga problem med att vara i trånga utrymmen men om man är klaustrofobisk lagd skulle man få tokspel av att ligga i ett rör med endast någon centimeter tillgodo från överkropp och ansikte. Jag funderade på vad jag skulle äta till middag. Sedan på Lennox profil, hans lilla näsa och långa ögonfransar. Sedan glider tankarna över på sex! Hur man nu kan fundera på något sådant i viktiga ögonblick som dessa. Antar att det har med liv och död att göra och antar att jag får svar denna vecka på hur mitt liv och min död kommer att bli....... Antar att jag får besked denna vecka. Antagligen fredag. Då hålls nämligen lever/tumörkonferenser där man går igenom varje enskild patient noga.


Belönar mig som vanligt med sushi efteråt...


.....Och 70% mörk bitter choklad.

När jag sätter på bilen strömmar George Michaels "Star people" ur högtalarna men jag känner mig minst av allt som en stjärna idag.

Mamma.

Vi är på väg till Örebro och trots att det är sen kväll och kolsvart ute vet jag precis när vägen ska svänga nästa gång. Lennox sover, mätt av välling. Vi ska på bröllopsfest/inflyttningsfest och tack vare min inställda operation blir det av. Men först en natt hemma i Fjugesta hos mamma och pappa. Jag mår bra. Det märks att jag inte fått cellgifter sedan nyår och förutom min tappade känsel i fingrar och tår mår jag nästan som vanligt. Men bara nästan och när jag tittar på min numera rundare kropp i spegeln påminns jag av den inopererade port-a-cat vid nyckelbenet.



Vi åker förbi min gamla skola. "Stanna", säger jag till Threst. "Härinne hade vi värsta hångelhörnan på discofesterna". Han tittar på mig och gäspar. Vi lämnar Lennox hos syrran och Threst köper chinos på Zara. Det blir en fantastiskt rolig kväll och jag är i mitt forna esse. Vi är de sista som dansar på dansgolvet när alla 55 gästerna har gått. Krama, krama essensen ur livet medans det finns. Jag vet inte när jag kommer att ha så här roligt igen, tänker jag.



Vi sover till 10: 30. Vilken lyx men som den kycklingmamma jag är så vill jag ringa och höra hur allt gått med Lennox. Någon har tagit mina boots och gått hem i och lämnat sina i storlek 38! Vi ringer den mest packade tjejen som var på festen men inget napp. Till slut hittar vi stöveltjuven och jag försöker pressa ner mina fötter men tårna viker sig efter första försöket. Jag får låna Threst spartyskor för att åka och hämta mina.


Inte mina!

Vi åker hem till Stockholm. Jag är så trött att jag håller på att kräkas och efter halva vägen byter vi. Threst är lika trött han. Det är bara Lennox som håller låda. Sätter på bastun men blir ännu tröttare av värmen. I morgon bitti 07:30 är det dags för magnetröntgen. Jag ska blunda och tänka på helgens bravader när jag åker in i röret.






Att basta är balsam för själen.


 
Det kan gå riktigt vilt till på de där rallarfesterna i Örebro!

Ni som läser mig vet att detta är kontrasternas blogg. Välling, röda mattan, champagne, cellgifter, kändisar, villaliv, oro, smärta, glamour....En salig röra helt enkelt. Precis som livet självt. Igår funderade jag mycket på Sabina.
Idag packar vi väskorna och åker till Örebro på bröllopsfest. Lennox ska sova hos min lillasyster Lisa. Vi pratade om det i morse. "Lennox, nu ska du sova hos Lisa och Andreas i morgon, då får ni leka och mysa. Mamma och pappa ska på fest och träffa sina kompisar" "Får jag godis då?" är den lilla sötnosens enda reflektion.

Jag pratar med min läkare. Jag frågar "Om vi nu ponerar att jag inte har några metastaser i levern, har jag aldrig haft det eller har de minskat och försvunnit?" "Nej, du har aldrig haft det", säger han och jag undrar om han förstår all den psykiska oro jag har genomlidit de senaste fyra månaderna. Det är ju dock en jävla skillnad på att ha cancer i kroppen eller inte. Jag väntar och ser. Tar inte ut något i förskott. På måndag har jag fått tid för magnet röntgen. I helgen ska jag "tänka" bort de eventuella elakingarna. Under tiden kan ni roa er med att läsa om mina mode favoriter här

Jag har fått prova produkter från Libero. Efter att ha provat dem på Lennox är jag riktigt nöjd, Gillar inte parfymerade produkter till barn men dessa är nya svanen-märkta saker för bebisar och barn. Garanterat doftfria så man kan sniffa barnlukt obehindrat.

Jag får lite dåligt samvete. Över mitt ältande och gnällande och vältrande. Jag läser Sabinas blogg läs här
och jag blir så oerhört tacksam över mitt lyxiga tillstånd. Sabina har en aggresiv, obotlig cancer och drabbades för några veckor sedan av ännu ett tung besked. Metastaser i hjärnan och ca 2-6 månader kvar att leva. Nu förbereder hon sina två flickor för den sista resan och jag kan inte ens föreställa mig vad hon går igenom. Mina egna problem ter sig som en fis i rymden och jag fylls av en oerhörd tacksamhet över att jag inte (ännu) är i samma sits.

Vi slåss båda mot samma fiende. Hon kallar den "Tengil", jag kallar den "Skitsjukdomen". Vi är i olika stadier av denna mardröm och jag önskar av hela mitt hjärta att mirakel kommer att ske. För oss båda men just nu är det hennes själ jag håller i min hand. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen gud, det finns inga tröstande ord som räcker till och det finns definitivt ingenstans att komma undan.

Var mitt liv utmätt? Fanns det en DNA-kalkyl i mina gener, programmerad i förväg? Är det en slump? Eller vad är tanken med detta? Och tar alltid gud de goda i förtid? Tack Sabina för du ger mig perspektiv i min sjukdom. Att du ger mig en smäll på käften och får mig att sluta ojja mig över "småskavanker". som éeriad, ont i magen eller illamående. Du finns hos hos mig. Finns det något jag kan göra?
 Kan ev fixa biobiljetter till Pinocchio-premiären 14 februari till dig, Sabina . Skulle du vilja gå med barnen? Maila mig. lotta.gray@aller.se

Hur kunde vi glömma räven när vi åkte till dagis igår? Vilken tur att den stod kvar på Thrests bil när vi kom hem. Den måste ju ha frusit morrhåren av sig i kylan. Jag var på läkarjakt igår. Vill gärna veta när jag ska röntgas men det verkade lögn i fan att vi få tag på Doktor Ulf och jag fick en telefontid till honom NÄSTA TORSDAG!!!. Då först kan jag fråga om han kan sätta någon slags prioritet på röntgen. Undrar om jag behöver börja med cellgifterna igen. Gud vet hur länge detta kan dra ut på tiden. Allt får man sköta själv och se om sitt hus. Tur att man är så pigg som man ändå är.

Vi lagar falukorv i ugn när vi kommer hem bara för upptäcka att vi saknar grädde.



Lennox frågar om jag skå åka till sjukhuset "Ska du åka till sjukhuset nu, mamma". Min älskling, jag ska inte åka någonstans . Inte nu iallafall. Svårt för en treåring med dessa tvära kast när inte ens mitt psyke hänger med. Lennox badar . Jag rensar bland medicinhyllan. Sedan är det dags för välling och saga.



Jag fick en liten lapp från Huddinge. Att jag ska skulle ta blodprov på min vårdcentral. Så det gör jag efter dagislämning. Lydigt sitter jag i väntrummet bland alla hostande och snörvlande sjuklingar . De undrar säkert vad jag gör där. Pigg och frisk som jag ser ut. Gjorde inte lika ont som det brukar. Alltid något.





Ikväll ska jag på Make-Up stores fest. Och jag har så jädrans ot i magen. Hoppas det är mensvärk. Tänk att man kan bli så glad över att kroppen ändå verkar funka.

Foto: Malin Bondeson

Idag är det en märklig dag. Jag hör ett par prata franska med varandra på T-banan. Det låter lite sexig sådär i rusningen på Slussen. Lite senare, när jag sneddar över Karlaplan, möter jag två män som också pratar franska. Det förbryllar mig en aning. Stannar första bästa människa och frågar vad klockan är. Hon svarar på svenska. Jag blir lugn.

Det är ju bra för oss vinterglåmiga nordbor att få lite sol på oss. Jag tvingade mig själv att stirra in i solen hela vägen längst Narvavägen tills tårarna började rinna. Det resulterade endast i att jag krockade med barnvagn och höll på att förfrysa ögonen.

Pappa besökte en gammal vän som är sjuk i cancer. Han vårdas i livets slutskede och liknar mer än liten fågelunge än den stora robusta man han en gång var. Jag undrar hur det känns att kyssas så nära med döden. Om andedräkten är stinkande och sur eller om den har en förförisk smak. Om den lockar med löften om vila eller förhoppningar om ett efterliv i smärta. Någon sa till mig " Varför slåss så för att leva kvar i det här jäkla skitlivet som ofta är kämpigt med alla krav, måsten och strävan efter något annat. Vem vet vad som väntar? Någon underbart, ljuvligt och skönt?
Jag vet precis svaret på den undran. Barnen. Vi måste se våra barn växa upp. Därav denna oförmåga att välkomna döden.

Ikväll är det "Gay-galan". Där kommer jag inte att få kyssa några lik. Snarare kindpussas med de mest levande människor som finns. All kärlek är bra kärlek.

Jag smuttar på en litet glas punsch. Uppkrupen i soffan som en gammal kärring. Till och med åderbråcken har jag fått. Threst är på Bambo Palace och sjunger kareoke. Jag kan slå mig i backen på att han sjunger det enda han kan, nämligen "New York, New York". Vilket förfall, och jag sitter och super ner mig på punsch. Men jag är rätt harmonisk och tittar ut i trädgården som badat i ett tunt täcke av snö. Tjockkatten verkar ha funnit sig i sitt inplastade öde och ligger raklång nedanför mina fötter. En god katt förlänger livet. Jag säger det igen.



Barnfilmen idag hette "Bolt" och lyckades trollbinda Lennox i hela 60 minuter innan han fick kolsyra i kroppen och halkade runt i biofåtöljen som en klick het potatis. Threst sov med öppen mun och jag satt och funderade på morgondagens "Gay-gala". Allt jag har avbokat inför den inställda operationen bokas på igen. Bröllopsfest, 40-års-kalas, vimmeljobb, Finlandskryssning. Ett liv fyllt med liv och väntan på den nya röntgen.





Innan filmen var det brunch på hotel Anglais.

En del säger "grattis" och jag vill nästan hyscha. Det finns inget grattis i min värld. Jag är inställd på metastaser så blir inte fallet så hårt.
Vi åker hem till Familjen Jarlemark i deras superkrispiganybyggda villa i Nacka och beställer thai. Barnen badar och jag känner hur mycket att jag vill vara med länge. Calista vinkar i fönstret i sin rosa pyjamas när vi åker. Nu väntar en bastu och en dammsugning hemma.




Micaela och jag skålar i champagne för det nya huset. En sämre söndag kan man ha.