En lite lyckligare lördag....
Tjockkatten längtar efter att få vara ute. Men om man slåss så köttstycken rycker får man snällt finna sig i att vara inplastad.
Vaknar upp med en skönare feeling. Leker med tanken igen att jag inte har någon cancer i kroppen!!!! Vems huvud ska ryka? Ha, ha och om så är fallet, vad var läxan jag skulle lära mig? Endast Gud vet. Och jag är inte hemma ännu. MR röntgen får utvisa svaret.
Vi far omkring och letar efter ett vitt väggskåp. Det är lördag och Lennox startat med lördagsgodis direkt efter frukost.
Han är en riktig livsnjutare. Hittade några butiker som var väldigt mycket vår stil på inredning.
Börjar dagen med att baka scones.
Liknar mest djupfryst billig Willys kyckling.
Butik i Hammarbysjöstad.
Blått/vitt me like! Mio
Fina barnmattor. Mio
Vi var på Ikea (bilderna ovan är inte därifrån som synes) men hittade inget. Threst har en tennismatch som Lennox och jag tittar på och ikväll ska vi vara ensamma för Threst ska ut med lokala måleributiken här i Enskede. Sedan kommer han väl inrasandes och stinker alkohol (skämt, vi är båda ute extremt lite. Jag kanske var ute på krogen privat och frivilligt för....tja, 2 år sedan) Mig hittar man inte på Stureplan direkt. Not my kind of place.
Ska göra ett modejobb ikväll här hemma (mina favoriter) som kommer läggas upp på http://www.alltforforaldrar.se/ i nästa vecka men får vänta tills duracellkanin somnat. Expressen ringer. De läser tydligen bloggen, och gör ett "knäck". Ber reportern att inte vinkla för positivt.
Läs artikeln här
Threst förlorade matchen .
Jag försöker att inte tänka så mycket på samtalet igår. På vad det kan betyda. Vill inte ta ut någon glädje i förskott. Jag har ju varit med förr. Men OM, OM det visar sig att min lever är fläckfri så blir det ett party den sent kommer att glömma! Och en solig resa om jag så måste sälja min bil.
.
En vanlig morgon hos en ovanlig familj.
Inställd operation!!!....
Det ringer i min mobil och jag borde lärt mig att på fredagar får man alltid samtal från en läkare. Han säger att operationen är inställd pga av att man nu blivit osäker på om det verkligen är metastaser i levern eller bara dessa ofarliga kranskärl!!!!! Jag tappar andan och det ringer i öronen. Vad betyder detta? Att jag inte har någon spridning till levern? Att jag inte har någon spridning i hela jävla kroppen! Att jag mina chancer till överlevnad har ökat? Att kastas mellan dessa oceaner av hopp och förtvivlan är cancerpatientens ständiga fölljeslagare och nu väntar en magnetröntgen för att idiot säkerställe vad som finns i min lever.
Lek med tanken! Tänk om det bara är ofarliga kärl. Och i sämsta fall så har mestaserna inte växt en millimeter och det tyder på att det kan vara just kranskärl. Ska jag bada i champagne och tacka livet? Nä, jag gör enligt det afrikanska talesättet. Jag ligger lågt. Tar inte ut något i förskott men jag är SÅ JÄVLA GLAD!!!!!!!!!
Det tar form....
Nu ligger Lennox brev snart i hans minneslåda och Thrests brev i köksskåpet. Kan verka dramatiskt men det är väl bra att skriva ner vad vad vill och känner. Man kan ju faktiskt bli påkörd av bussen i morgon. Helgen bjuder på barnbio, besök i Jarlemarks nya hus (äntligen) och mentala förberedelser inför tisdagen.
Blogg blir bok....
En otroligt bra idé som jag tycker alla ska använda sig av. Sidan är "userfriendly" som det så fint heter på utrikiska och Lennox kommer att få sin bok när han är stor nog att kunna förvalta och förstå den.
Idag var jag uppe hos fina vännen Carin på Björn Borg. Klicka här och fick med mig en hel påse med sköna underkläder och mysiga dressar att ha på sjukhuset. Jag kommer att vara piffigast på stället
Carin på Björn Borg
Och eftersom vi bara har en digitalkamera hemma och Threst måste ha den så åkte jag till Kameradoktorn Klicka här och fick låna en liten fin Nikon Cool Pix av grabbarna där så att jag kan blogga från sjukhuset! Dessutom skickade bekantingen Gun ett paket med produkter från Mary Kay. Har aldrig använd dessa saker utan varit trogen Excuviance men värt att testa. Efter min operation är jag lite sugen på att besöka hennes Bed&Breakfast Allégården där man även kan rida och njuta av Skånes vackra kust. Klicka här
Sköna undisar från Björn Borg.
Nu testar vi Mary Kay
Jag har även köpt en bok om döden till Lennox. Låter nog värre än det är men Pernilla Stalfeld gör ju en massa sköna böcker om lite annorlunda saker "Bajsboken" och Kärleksboken" bland annat. Bra för små barn med konkreta saker, Igår gjorde vi även en liten nedräkning hemma. Fem solar på ett papper (fem dagar till jag åker in till sjukhuset) och så får Lennox färgglägga en sol varje dag. Också ett bra sätt att konkretisera tid på.
Annnars är det en evig väntan nu till på tisdag. Lennox farmor ville ha honom på söndag men jag vill krama de sista dropparna ur den där lilla vildhjärnan. Och så ska vi på bio också.
Tjockkatten bär sin plasttratt och hoppas det läker snart, det där såret.
Armen i vinkel, blicken i skyn....
Jag är på Huddinge igen. Fryser som en liten lort och har inte ätit frukost. Det får man inte när man fått kontrastvätska i armen. Det tog lång tid att hitta ett kärl. De bara drar sig undan och är sköra av cellgifterna. "Häng ner armen så kanske de dyker upp" säger sköterskan. Jag ligger där och blickar i skyn, på de fula plattorna i taket och väntar på att mina blodkärl behagar visa sig igen. Satans vad kallt de har. Till slut får sköterskan hämta en mer erfaren kollega och pang! Där sitter nålen! Att jag aldrig vänjer mig.
Sedan lägger jag mig på britsen och väntar på läkaren som ska scanna levern. På bilden syns mitt nya lipgloss. Det är bra tycker jag. Var tvungen att känna mig lite fin i min utsatthet. Jag väntar och väntar. Precis när jag ska börja göra benövningar för att hålla värmen kommer läkaren in. Det ser ut som förut. Några ofarliga kärlnystan och så några farliga metastaser som varken ökat in storlek eller blivit fler. Jag tänker på Lennox i vattenspridaren i somras. Hur han for omkring som en galning. Det hjälper men bara lite.
Sköterskan sprutar in kontastvätskan och läkaren hummar lite och pratar om att han inte ser träden för all skog. Jag blundar. Efteråt stannar jag till och köper lunch. En Billys pizza och en mini ostbågspåse. Sedan full fart till jobbet.
Passar på att lämna kläder i en av Myrornas uppsamlingsstaioner på väg till jobbet.
Är det inte jag så är det katten....
Dessa krämpor. Är det inte jag så är det katten. Hans sår verkar inte läka. Åker till Djursjukhuset och bävar för kostnaden fast han är bland det käraste jag äger. Har redan varit där tidigare för att köpa tratt runt hans hals för att förhindra att han ska klia upp såret. Till Threst: "Vill du natta eller åka med Loppan?" Han jamar i bilen när jag säger hans namn (Loppan alltså). Lilla vännen. En gång var du centrum i mitt universum. Nu delar du den med Lennox.
Jag blir lite full i skratt när jag läser skylten. Kanske jag inte får vara här? Jag är ju faktisk människa även om jag ibland beter mig som ett djur. Dessutom är jag grymt irriterad. Och jag är så trött på sjukhus. Jag har inte tid med detta sårskit. Jag måste städa Lennox garderob så Threst hittar nu när jag kommer vara borta en tid. Åka och lämna barnkläder på någon av Myrornas uppsamlingsstationer och färga håret. Vill ju vara ett vackert lik (skämt)
Sköterskan rakar bort håret runt såret. Hon har minsann handskar. Det hade inte sköterskan som tog blodprov i min arm för några inlägg sedan (finns video på det). Nåja. Jag fixar iordning i gästrummet till Loppan. Bär ner mat, vatten och sandlåda. Buffar upp kuddarna till och med och funderar på att sätta på radion. När jag tittar till honom någon timme senare är tratten borta och han ligger och sover!!!!! Grrrrrrr.
Torrare än torrast....
Foto: David Lindman
Det är många tappade sugar nu. Världen är full av dem och jag har svårt att inspireras av någonting just nu. Jag vet att jag borde vara tacksam för en massa saker. Att jag överhuvudtaget får leva....Att mitt hår är kvar....Att jag har en underbar familj och fina vänner osv men ibland tappar man liksom bara farten och lusten till det mesta.
Bloggen blir lidande. Tycker att inläggen är tråkiga och utan någon riktig knorr. Saknar min vassare penna och bättre formuleringar. Sitter och stirrar ut i tomma luften för att prestera något bra. Inte likt mig. Orden brukar alltid vara där. Det är bara en svacka. Jag vet det och jag kommer igen. Och jag säger som Britney "Stronger", starkare än någonsin. Fokuserar så hårt på förestående operation och tiden efter att jag antagligen inte kan tänka på annat. I morgon ska jag röntga levern för att se en sista gång, innan operationen, hur det ser ut . Och jag våndas såklart. Vad har hänt där sedan sist jag röntgades? Har det bildats nya metasater? Kanske vimlar det av dem som i "Myrornas krig" eller så har Gud (finns han?) hört bön och trollat bort skiten.
Så länge kan ni roa er med att besöka bloggskolan för att öka besökare till era bloggar.
Kolla här
Äntligen!
Bastun är klar. Jag sitter och drömmer mig bort. Rätar på benen och lutar huvudet mot väggen. I en sekund. Sedan måste jag rädda Lennox från att välta ut vattenhinken. Den blev klart till slut, bastun alltså, och ingen är gladare än jag. Nu kanske mina kalla fingar och tår kan tina upp. Sitter på jobbet nu och har ätit sushi till lunch. Ätit sushi och läser överlevnadsstatistik från Cancerfondens hemsida:
Markanta förbättringar i överlevnadsstatistiken.
Bland alla som har leverresekterats i Sverige lever var tredje patient efter fem år. Och det är markanta förbättringar, tidigare avled i stort sett alla patienter med levermetastaser av sin sjukdom inom cirka tre år efter diagnos.
Och tänker. Tjoho. Hoppas, hoppas jag vinner på ödets lotteri.
Threst gör det sista för att bastun ska bli klar.
Tack du fina Ingalill som skickade denna bok till mitt jobb idag. Den ska jag ha i handväskan och läsa på T-banan. Tack, tack!
Syrran på besök....
Syster Yster Louise är här på besök från Örebro. Vi har glidit ifrån varandra lite sedan jag blev sjuk. "Skitsjukdomen" har en förmåga att färga av sig på allt. Det var skönt att ha henne här och vi har hämtat hem sushi som är bland det bästa hon (och jag) vet. Hon åkte hem på eftermiddagen och nu sitter jag och tittar på "Trauma" och försöker sluka all info om IVA, morfinpumpar, och katetrar. Kunskap är makt. Och även om den förra operationen var lite akut och jag inte alls var förberedd vare sig fysisk eller psykiskt så känns det lite bättre att veta vad som kan/kommer hända 3 feb. Äh, både och faktisk. Nu pratas det så mycket om att jag måste upp och röra på mig snabbt för att förhindra proppar. "Du vill INTE ha en propp i hjärnan eller lungan" sa narkossjuksköterskan och spände blicken i mig. "Du vet väl att cancerpatienter har större chans att få proppar efter operationer?"
Skönt att höra att ni läsare tycker jag har en positivare och gladare ton nu. Jag mår bättre fysisk och så alltså även psykiskt men det är rejält tungt emellanåt. Speciellt nu när jag vet att jag har en tung period framför mig med mycket smärta. Barnkalaset för Iza, 5, idag var dock en ljusning. Kul att träffa Carin och Pierre och barn har ju den underbara förmågan att flytta ens fokus. Carin och jag spelade hockey i Kumla för många , många år sedan och har hållit kontakten sedan dess.
Carin, Tilla, Iza och Pierre. Och en till på väg!
I morgon är det tid att jobba igen. Dagis, storhandling och några tal jag ska skriva till bröllop och kalas jag inte kan gå på pga operationen. Lifés goes on. Still!
Iza som fyllde år, leker hårfrisörska.
Lennox var i sjunde himlen hemma hos familjen Mocka-Modin.
Dessutom ber jag om ursäkt för den fult placerade slideshowen i början av bloggen. Att jag aldrig lär mig att jag inte ska in i HTML kodningen. I morgon åtgärdas det av någon som har bättre koll än jag......
Grisar på ispromenad...
Vi packar bilen och åker till familjen Ridderstolpe i Västerås. Lennox somar vid Skärholmen och jag tänker "Here goes the girlsnight". Det är alltid lika mysigt att köra in på den långa allén och se herrgården som en vit saga där framme. Fiholm kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var här vi gifte oss 2007.
Åt pannkakor och stuvade in ungar i bilarna för att åka och bada i Kolbäck. Sedan att jag körde fel väg hem och att jag hann passera både Hallstahammar och Köpings kommuner innan jag kom på mitt misstag tar vi en annan gång.
Det blev en jättetrevlig kväll med alldeles före mycket vin. (Tänkte att jag ska ju ändå reducera levern så jag kan ju lika gärna tuta och köra) Skämt åsido. Tror inte jag kom i säng förrän 01: 30. Idag har vi varit ute och promenerat på sjön, hälsat på grisen Maja och försökt åka Bob men alldeles för lite snö till barnens förtret. Lennox somnade på vägen hem och min lillasyster har precis kommit hit från Örebro. Nu blir det sushi och KANSKE vi kan inviga bastun!
Brum brum på Cirkus....
Håkan Hellström bar en urtjusig sammetskavaj.
Igår sov vi länge. Lennox vaknade 09: 30. Bakade scones och åkte till Sickla och handlade. Fick en svacka på förmiddagen och drabbades av lite panikångest några minuter. Men sedan kom jag på att jag faktisk mår bra idag och hade en hel härlig dag med min skrutt.
Vinnaren av "Idol". Kevin Borg.
Rockbjörnen hägrade. En gala jag alltid gillat. Passade på att äta där och satte i mig grillspett/laxspett innan kändisarna behagade dyka upp. Träffade en otroligt sympatisk Kevin som till och med tog i hand efter att vi fotats tillsamans. Det kallar jag bra mediaträning! Sedan träffade jag min favorit Martin "E-type" Eriksson. En mycket trevlig och smart kille med hjärtat på rätta stället. 
Det är en vimmelbebis på gång.! Journalistkollegan Mia väntar en liten och jag fick känna på magen. Den har fått sola sig i värmen på Kho Lippe (Thailand) och Mia var brun och fräsch som så många andra så här års.'
'
På den här bloggen döljs inget!
I taxin på vägen hem åkte vi förbi Globen och då trängde tårarna fram. Tänk att sitta och lipa över Globen som kanske inte är den vackraste byggnaden vi har i Stockholm precis. Men så har jag blivit. Känslig för allt.
Jag hade tur. Lennox var fortfarande vaken när jag kom hem och satt och tittade på "Superzebran". Eller satt och satt. Den ungen har aldrig suttit några längre minuter. Vi hittade en stort sår i Tjockkattens nacke. "Så blir det när man slåss" sa jag till Lennox och sedan pussade vi stackars Loppan i omgångar. Det är nog med en skadad krigare här hemma.
Nu åker Lennox och jag till Maria och Gustaf i Västerås och stannat till i morgon. Threst bygger klart bastun och hoppas jag kan inviga den på lördagkväll. Då kommer nämligen min lillasyster hit på visit. Ska försöka blogga ett kort inlägg från Västerås i morgon kväll.
Aj, aj. Tänk att katter alltid ska slåss!
Minneskistan hittad.....
Nu har jag hittar den. Den där minneslådan/boxern/kistan jag letat efter. Kanske inte den ultimata. Lite ranglig och Ikeig men vill gärna börja pyssla med den. Det här är ett känsligt ämne för mig och jag intalar mig att jag skulle skaffat en sådan även om jag var frisk. För Lennox att minnas sin barndom, våra favoritsånger, skorna, osv. Det är det jag tänker när jag funderar på vad jag ska lägga ner.
Ett brev. Étt kärleksbrev, måste hitta en inspelningsstudio där man kan få sjunga in sin egen CD. Ett foto album och så bloggen som jag tänker trycka upp i bokform, www.vulkan.se gör sådant tror jag. Och andra små saker som minner om mig. Naturligtvis hoppas jag på att få vara här när han får denna låda. Att jag kan överlämna den själv. Men som det kontrollfreak jag är vill jag gardera mig. Det här om minneslådan får mig alltid att börja gråta. Hjärtat slår extra slag och andningen blir ojämn. Så nu slutar vi prata om den. Stjärtlapps åkning, teater, eller baka scones står på schemat denna dagisfria dag. Ikväll jobbar jag på Rockbjörnen.
Huddinge sjh, here i come...
Huddinge lasarett en strålande onsdag. Vad kan vara bättre? Tja, en soldränkt strand i Karibien eller varför inte en ridtur barbacka längst vattenbrynet. Mycket är bättre än Huddinge sjukhus trots en strålande onsdag. Jag knatade in där med huvudet högt och modet i behåll och tog det obligatoriska blodprovet för att kolla min status. Vidare till station två för att mäta mitt EKG. Hur mitt hjärta jobbar och klarar av narkosen.
Sedan träffar jag kirurgen och chefssjuksköterska, narkosläkaren och sjukgymnast. Får veta att det antagligen blir ett stort ärr, snett under bysten, att jag kommer att vakna upp med morfinslang i ryggen, epidural, kateter, och dropp och slangar för att sedan efter ett par dagar förflyttas till vårdavdelningen. Jag vägs och mäts, får blåsa i en apparat för att kolla min andningsstatus och längtar hela tiden efter pizza. Konstigt va? Man borde fokusera på annat men antar att hjärnan funkar så för att klara av allt. Det enda jag frågade var "När kan jag gå tillbaka till jobbet".
Den här bilden tog jag på en tavla i korridoren. Inte så trevligt att sitta och titta på medan man väntar på sin tur.
Jag berättade att jag var rädd för att aldrig vakna. Att något ska gå fel under operationen. Att jag aldrig känts så under tidigare sövningar men att denna gång är det annorlunda.
Bilrutor blir skitiga och livet rullar på. Var tvungen att stanna på en mack för att tvätta rutan. Såg ingenting!
Det blev pizza. En härligt fet capricciosa med extra ost. Det var jag värd idag. I morgon är dagis stängt. Lennox och jag ska på teater tror jag. Fast helst av allt vill han åka stjärtlapp!
Nu är jag faktisk uppe i min normalvikt, nästan. Tappade åtta kilo i maj efter tarmoperationen. Bra att jag lägger på mig nu inför operationen 3 februari.
Baracken på tv, middag och snö...
Alla som känner mig vet att jag hatar kyla. Jobbigt med känselbortfallet i händerna. Fryser dubbelt nu. Det är väl det svarta blodet i mig som vilt protesterar och har värmedyna både på jobbet och hemma i sängen. Den hemma är inställd på 22: 00 då den sätts på automatiskt! Idag snöade det och mitt hår måste då döljas totalt. Minsta lilla fukt som kryper in gör det lockigt och det är INTE ok. Måste täppa till glipan mellan mössa och hals.
Jag fick faktiskt rysningar ikväll när jag tittade på Barack Obamas installation. Det är trots allt bara 45 år sedan vita och svarta fick gå på separata toaletter. Och idag har USA fått sin första svarta president. Vi har trots allt kommit någonstans! Känns som en revanch och trots att jag växt upp i lilla samhället Fjugesta och aldrig varit drabbad av rasism så är jag ändå så tokglad idag.
Silla och Malin kom över på middag (som jag lagat). I morgon laddar jag inför besöket på Huddinge hela eftermiddagen. Bloggen har varit fri från sjukhusmiljön nu ett tag men i morgon är det dags igen
Dösnack.....
Jag visar gårdagens bilder i ordning. Lennox bar den här dräkten under overallen på dagis . Han gillar de påsydda "muklerna". Det var en bra dag igår. En dag fylld av aktivitet. Sådant som jag gillar. Ingen gråt och tandagnisslan. Det klarade jag av i fredags då jag läste Sabinas blogg. Hon fick ett besked att hennes hudcancer nu tagit ut sin rätt och gett henne fem metastaster i hjärnan. Beskedet hos läkaren i fredags var 2-6 månader kvar att leva. Det är henne det är synd om. Inte mig.
Jag passade på att handla (på arbetstid) och måste försöka färga håret mörkare (ja, även en cancersjuk vill vara fin) och slog till på bananer, lampor och juice. Mindes allt som fattades hemma. Woh! Sa jag att huvudvärken är borta? Sedan tog jag mig till jobbet och lämnade ifrån mig Elle-galan.
Åkte hem först och lämnade det jag handlat och var tvungen att ta ett kort på vårt hus. Tråkigt när det ser ut som en byggarbetsplats men snart är bastun klar och det blir det fint i trädgården igen. Dessutom ringde jag på hos vår granne Martin Widmark, barnboksförfattare till bland andra Rakel-böckerna, Lasse -Maja och David&Larissa läs mer här
Eftersom Martin haft premiär på barnfilmen Lasse-Maja så ville han se hur det blev i SE&HÖR. Här sitter han i sin skrivarstuga och spottar ur sig den ena succén efter den andra. Lennox kommer aldrig bli boklös, det är ett som är säkert! Viktigt för mig som tycker LÄSA MYCKET är bland det viktigaste som finns. För språkets skull, för att uppleva andra dofter, kulturer, känslor och stämningar. En god bok förlänger livet. Definitivt.
Vidare till Idrottsgalan där jag pratade med Mona Sahlin. Jag är urdålig på sportprofiler och fick skärpa mitt vimmelsinnet till det yttersta. Sedan var det dags för premiären av "Mammut" och så vidare hem för en kopp té.
På kvällen, när vi lagt oss, pratade vi lite om hur jag skulle vilja ha det om jag kilar vidare. Lite dösnack så att säga. Att jag önskar att Lennox ska få bo i hus, att få vara kvar på sitt dagis , att jag vill ha en fondväg bestående av en tapet på honom och mig i hans rum men jag är inte ens på dödens trappsteg ännu så känns lite surrealistiskt att prata om. Och Threst gillar det inte. "Skriv ett brev är " hans uppmaning och det är nog inte så dumt. Ikväll kommer vännerna Malin och Silla på middag och i morgon är det dags för Huddinge och en fem timmar lång dag där jag ska kolla värden, blodprover och EKG inför operationen av levern 3 februari.
Och Barack Obama. Om du läser min blogg så grattis idag. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den dagen en svart president klev in i Vita huset!
You got to work it babe...
Björn Borg är en trevlig prick.
Ni undrar över mitt jobb. Jag skulle kunna bara be er läsa mitt inlägg "Världens bästa jobb" läs den här men det verkar lite slött av mig. Jag jobbar på SE&HÖR som festredaktör. Jag får en massa inbjudningar från festfixare, filmbolag, och andra aktörer som vill ha press bevakning på sina event. Det kan vara allt från att det ska lanseras en ny bil till en filmpremiär eller öppning av ett hotell. Jag väljer vad jag ska gå på och sedan blir det ett vimmel reportage i tidningen. Jag har med mig en fotograf och så tar jag namnen på de jag inte känner igen (oftast kompisen som den kända har med sig) men efter nästan nio år på SE&HÖR så vet jag vad vännerna, barnen eller hunden heter.
Det här är mina sidor.
Det kommer en massa inbjudningar varje vecka.
Träffade min kompis Shatilla som har väldens näst sötaste son, Denzel
Man behöver kanske inte vara raketforskare för att kunna skriva bildtexter men det kräver en stor minnesbank och social kompetens och jag älskar mitt jobb helt enkelt. Det är underhållande, relativt fritt, olika från dag till dag beroende på kvällens jobb och så alla dessa fantastiska buffér. Dessutom är ju SE&HÖR den absoluta bästa produkten på marknaden. Jag har lärt "känna" några kända på vägen och även om jag inte umgås med några privat så har jag mina favoriter och jag tror att till min fördel har jag att jag aldrig varit så besatt av kändisar. Tycker de är som folk är mest och att bli "starstruck" är inte min melodi. Ikväll jobbar jag på Idrottsgalan och sedan vidare till premiären av Lukas Modysson premiär av "Mammut".
Danny Saucedou och hans flickvän Jaana som berättade att hon läser min blogg!
Någon tycker att Katrin och jag är lika. Döm själva.
Because you worth it....
Dufweholm Herrgård
Södertuna Slott
Erbjudande från Svenska Kulturpärlor
Svenska Kulturpärlor erbjuder alla Vimmelmammans bloggläsare en fri övernattning för två på Dufweholms Herrgård utanför Katrineholm eller Södertuna Slott utanför Gnesta.Den fria övernattningen kan nyttjas i samband med att ni köper Grevinnans meny som inkluderar en välkomstdrink, en trerätters middag och kaffe för 595 kr per person.
Erbjudandet gäller på Södertuna Slott måndag-fredag under januari och februari samt tisdag-fredag under juli 2009 och på Dufweholms Herrgård söndag-fredag under januari och februari 2009.
Varmt välkomna önskar familjen Åström med personal
Mer information och bokning
Erbjudandet bokas på Dufweholms Herrgård eller Södertuna Slott.
Ange bokningskod Vimmelmamman
Dufweholms Herrgård
Tel 0150-754 00
info@dufweholm.se
Södertuna Slott
Tel 0158-705 00
info@sodertuna.se
Jag lägger gärna ut reklam eller länkar till saker jag själv tycker känns angelägna eller som jag har en personlig anknytning till och jag säger som abbes pappa läs honom här att vill någon nå ut med ett budskap och jag har en publik so fair enough. Jag vill erbjuda er ett fantastiskt erbjudande från Dufweholms herrgård/Södertuna Slott! Ta med dig familjen och njut antingen på charmiga personliga Dufweholm eller lyxiga och fashionabla Södertuna. Ta en promenad, sitt framför brasan eller relaxa i spaavdelningen med frukt och en iskall öl. Det är du värd och när du nu får ett bra pris så varför inte slå till på lite vardagslyx.
Eftersom jag själv var där förrförra helgen vet jag vad jag pratar om och visst är det produktplacering i sin allra renaste form men jag gillar Dufweholm och jag tror att ni också kommer att göra det. Bara därför. Whats in it for me? En övernattning igen. Kanske vi ses där....
Detta är en av anledningarna.....
Min vän Elin tog livet av sig för två dagar sedan (om du vill får du ta del av Elin i mitt inlägg).
Hon hade cancer. Mådde dåligt. Orkade inte leva.
Hon berättade att hon älskade din blogg.
Hon tyckte du var stark. Hon såg upp till dig.
Elin kämpade tappert. Hon gjorde sitt bästa. Men till slut tog mörkret över.
Du valde livet.
Elin orkade inte.
Men hon fick kraft och hopp av din blogg. Det sade hon själv i höstas.
Därför vill jag tacka dig från Elins vägnar.
Lycka till!
Alias/namn Daniel
Denna kommentar fick jag på min blogg idag. Så oerhört tragiskt. Så fantastisk värmande. Detta är en av de två anledningarna till att jag bloggar. För att hjälpa andra med cancer att orka. Att vi kan kämpa tillsamans på något sätt. Och att ni anhöriga som går sida vid sida i hårt motvind ska få en chans, via mig, att kanske förstå de svindlande tankar och känslor som passerar i våra sjuka liv. Elin orkade inte. Jag anklagar henne inte en sekund. Det är för jävla jobbigt. Hela tiden även om man går på middagar, Formexmässor eller dricker champagne på röda mattor. För några minuter kanske man glömmer. Sedan är man åter obönhörligt fast i skillnaden mellan dig och mig.
Elin. Gott kämpat! Vila i frid från Skiten, Smärtan och Oron.
Jag låter Ted Gärdestad sjunga min absoluta favoritlåt till dig där i himlen. Kanske ni ses på något moln. Hälsa honom från mig att han var genialisk.
No pain, no gaine....
Formex mässan var bra. Det bästa var att jag hittade mitt favoritgodis i en monter och ville ta med hela skålen hem. Miki och jag var barnfria och ljuvligt att bara gå omkring i lugn och ro och drömma. Att jag dessutom sluppit min huvudvärk nu i några dagar är trots allt det bästa som hänt på mycket länge! No pain, no game.
En bekant, Åsa Caap, säljer sköna stora kuddar att sitta på läs mer här och jag vilade benen en stund i en enorm orange bubbla. Att Åsa även har skapat de fina presentboxarna som man kan köpa på Designtorget är den verkliga bedriften. Om du ska ge bort en present så kan du köpa en jättefin box att lägga presenten i. Av de 50 kronor som boxen kostar går minst 40 kronor till Barncancerfondens verksamhet. Många bäckar små ni vet....... Du kan även beställa dem här. En fantastiskt snygg sajt som är värd ett besök. 
Lyckades även snacka till mig en tjusig väska med mockafransar. Lite rock´n roll chic och snygg till den lilla skinnjackan till våren. Den kommer frånCharmant mer info här och finns i deras butik i Souk gallerian på Drottninggatan. Så. Nog om produktplacering och mer om mig. Jag mår faktisk riktigt bra idag bortsett från den här förkylningen. Om man har "skitsjukdomen" så blir liksom alla andra saker bagateller och i vanliga fall hade jag nog sjukskrivit mig för så pass risig är jag men nu stövlar jag på i ullstrumporna. Korkat. Javisst men så likt mig.
I morgon är det Idrottsgalan som ska bevakas. Någon ville veta vad jag gör egentligen på alla dessa event. Skulle ni vilja att jag berättar mer om det? Skorna i förra inlägget är från Din sko. Lennox lampa är ifrån vår ICA butik BEA här i Stureby. Rea, 69 pix. Som hittat för ett reaproffs som mig. I morgon mer från Elle-galan.
Blandad kompott.....
Jag jobbar på Elle galan. Det vimlar av modemänniskor, stylister, fotografer och modeller och så jag och min fotograf Malin förstås. Jag glömde ta med ett block från jobbet. Rycker åt mig ett hemifrån. Döm om min irritation när det är fullklottrat med meddelande som detta ovan. Hela blocket. Fick skiva så gott jag kunde och fick plats.
Lekland idag. Korv och foccacia med Calista och Miki. Grät lite i bilen på väg till Skärholmen. Det var ett tag sedan faktisk och vet inte riktigt varför. Sol som letar sig in genom den skitiga bilrutan och jag blir bara påmind om hur skört livet är och hur lycklig jag är som just nu kan sitta i en skitig bil med världens vackraste i bilstolen. Hans långa mörka ögonfransar vilar mjukt mot kinden och de små händerna har tappat greppet om leksaken.
Så underbart vackert livet kan vara och så oerhört sorgligt. Samtidigt. Jag antar att det är detta som kallas att leva.
Vi har varit och köpt en lampa till Lennox rum. En med stjärnor förstås. Vad annars till stjärnan i mitt liv. Och hunnit med Ikea och handlade på mig en massa onödiga saker men orkade inte med de långa kassa köerna (läs Lennox orkade inte) så jag lämnade faktisk vagnen och gick. Fräckt va? Nu äter vi popcorn och kollar någon film med en galen zebra som vinner mot en häst i ett lopp. Jag har ont i fötterna efter gårdagens gala (mer bilder på måndag) och måste läsa mig igenom veckans tidningshög.
Jag är ju ingen klacktjej. Räcker med mina 178 i strumplästen.
Det tillhör mitt jobb att vara uppdaterad om vad som händer med våra kändisar och skummar igenom ett 10-tal tidningar i veckan. I morgon ska jag på Formex mässan. Mest för att vara smakråd år Miki som precis byggt hus. Min stil är liksom redan klar och ganska otrendig. Lexington, Gant, Newport, amerikanska västkusten, rep, sand, randigt blått/vitt, stenar, ek, naturmaterial, båtar, beige, vitt, vitt, vitt. fårskinn. 
Lennox är så less på kameror.
I fredags hade jag en timma över innan dagishämtning och jag hade ingenting att bära på Elle galan. Ville inte ha någon söt klänning. Kände för att vara svart, klassisk och snygg. Provade mig igenom hela H&M :s sortiment men inget föll mig i smaken.
Lennox är skön. Att sitta och göra nummer två är mycket trevligare framför tv:n
Nu är klockan 21:47 för att vara exakt och kanske dags att lägga duracellkaninen. På vardagarna somnar han vid 20: 00 men är vaken längre på helgerna (och sover längre) Och det är ett himla tjat om min design på bloggen. Det är faktisk rätt oviktigt för mig hur den ser ut. Men för att lugna alla upprörda esteter därute. Snart blir den snyggare, personligare och mera Vimmelmammig.
Någon ville veta vilken plattång jag använder: GDH heter den.
Sisu någon?
Min förkylning vill inte ge med sig. Nu börjar jag hosta slem också. Kanske dags att ringa min läkare men vad kan han göra. Fick ett oväntat brev för några veckor sedan. Minns ni inlägget "Jävla amatörer?". Om hur jag blev rätt illa bemött av röntgen personalen på SÖS. Jag fick ett brev från chefen för datortomografin. Han hade läst inlägget och bad så mycket om ursäkt. Att om man går därifrifrån gråtandes så är det inte bra. Och att jag bör göra en amnälan så de kan få resurser till förbättring. Sådant gillar jag. Rakryggat stå för sina misstag och vilja förändra. Vi hade ett bra samtal igår.
Annars är jag lite less på denna bastu hemma. Threst har kämpat med den så länge men den vill inte upp. Tänk att få krypa upp där med en inpackning i håret och en lermask i ansiktet. Ikväll är Micael Bindefelds Elle-gala. En massa svartklädda tjusiga modemänniskor ska slåss om de prestigefulla priserna i svindyra märkeskläder. Och så lilla jag i H&M som vanligt.
Igår lyckades jag nästan glömma bort att jag är sjuk i "skitsjukdomen". Jag antar att frånvaron av cellgifter gör sitt och jag känner mig stark trots förkylningen. Nästan som vanligt. Men bara nästan.
Hår VS goda syften....
Idag kan du göra en skillnad. Genom att köpa mitt designade armband så skänker du 25% av summan direkt till barncancerfonden. Ett ändamål som definitivt kommer att göra dig lyckligare. Ingen borde drabbas av cancer. Allra minst våra små ädelstenar som inte förstår varför. Men det gör ju ingen å andra sidan. Beställ här
Pga den stora efterfrågan och viljan att skänka mer till barncancerfonden har vi valt att höja priset.
Jag undrar också som så många andra när mitt hår ska börja rasa. De har ju mer eller mindre "lovat" att det ska tappas. Det enda som rasar är löshåret och det är tur det för jag blir lika rädd varje gång jag får en slinga i handen. Lika glad blir jag då det är löshåret som släpper! Dags att gå till Zübeyde på Hunky Dolls för att sätta i nytt snart. Kolla här
Det känns om jag kommer att vara rätt cool med att det ryker. Så känns det när jag tänker på det idag. Att det är sekundärt. Det primära är att överleva men jag tror att den dagen jag står där med hela handen full av hår är jag inte så kaxig. Däremot mår jag rätt bra nu. Inga större krämpor. Har fortfarande inte fått något operationsdatum men gissar att det blir i början på februari. När jag vaknar upp kommer jag att vara cancerfri! Om än så bara för stunden. Vilken känsla att veta det. Nästan så jag längtar efter att lägga på mig slaktarbänken igen. Pervest, eller hur?
Men jag har sår i munnen. Har köpt upp mig på favoritgodiset och käkat syrliga tefat så jag inte kan öppna munnen. Svider och har blåsor och fick knappt upp munnen när jag skulle borsta tänderna i morse.
Ny pyjamas...
Jag är trött som som om jag inte sovit alls inatt. Med Lennox liggandes som en liten märla längst mig är det svårt ibland även om vi köpt större säng just för den sakens skull. Jag tror på samsovning. Det gör man i alla andra kulturer men vi i västvärlden vill att våra nyfödda helst ska sova själva i eget rum, i egen säng så snabbt som möjligt. Vem vill inte ligga nära mamma och höra de välbekanta hjärtslagen? Dessutom måste jag köpa upp mig på lite schyssta nattlinnen till operationen. Vill ha några fina, nya sköna plagg att sova och hasa runt i i korridorerna på Huddinge sjukhus. Det blir Twilfit nästa.
Trött som ett svin är jag på bekostad av just ovanstående. Äter lydigt mina aminoact tabletter och betainkapslar. Blandar det med lite glamouröst lack från Isadora i färgen "Summer". På naglarna alltså. Måste ha in lite flärd i den här cancer karusellen ibland. Och idag är jag på väg till schematerapi. På bedömningssamtal. Behöver hjälp att sluta tänka på att jag ska dö hela tiden. Börja leva. Börja leva på vägen mot döden som syr sin kostym till oss alla i tysthet.
Januari-Galornas månad
Foto: Micael Engström
Idag skulle jag egentligen ha fått mina sedvanliga cellgifter men får nu vila innan operationen av levern. Någon frågade om det märks. Nä, kan jag säga förutom den direkta försämringen någon dag efter. Det tar oftast flera år innan biverkningarna helt går ur kroppen men är naturligtvis glad över varenda sekund utan dem. Eller, vänta nu. Det är jag inte alls. De ser ju till att cancern håller sig i schack så det är med bandande känslor jag njuter nu.
Det är så vackert och samtidigt så jobbigt att leva. Det är en ständig kamp och ibland känns det som jag ror med åror tunga av fisknär och gammal sly. Ibland vill jag bara säga upp mig som mamma, hustru och människa. Kan man få göra det? Lämna in någon slags uppsägningslapp eller åtminstone ta tjänstledig några månader från själva livet. Hur kan man känna sig så väldigt lycklig men samtidigt vara oerhört olycklig? Men så säger Lennox "Vad fin du är mamma" när jag ska gå på Guldbaggegala och då orkar jag en stund till.
Dessa galor finns det mycket av nu i januari. "Grammis", "Guldbaggen" Elle", "Idrottsgalan", "Rockbjörnen".....Jag tycker de är rätt kul att gå på eftersom de ofta genererar att de tunga elefanterna kommer. Och dem vill man ju ha på bild förstås. Ikväll är det galafritt. Just nu är mitt största problem hur jag ska få ut granen utan attt den barrar ner hela huset.
Och vill bara förklara varför det är så mycket stav/slarvfel i mina texter, (pilgrimsmissla istället för pilgrimsmussla tex). Det är för jag har tappat känseln i fingrar och tår av cellgifterna. Det är neurologiska skador som ev kan bli bestående resten av livet (det tar jag gärna om jag får leva) men svårt att knäppa knappar, sätta på mascara, hitta saker i väska eftersom jag inte känner när fingrarna når sitt mål, osv. Ska försöka skärpa mig!
Jill Johnson, jag och skivbolagsdirektören Maria Mohlin Ljunggren.
Foto: Micael Engström
Ont i magen...
Jag är hemma från jobbet idag. Förkylningen ligger som en mössa runt huvudet och vill inte trängas med en massa männinskor på T-banan när mitt immunförsvar redan är nere på 0 efter cellgiftsbehandlingar. Ska dock jobba på Guldbagge galan ikväll. Snorar här i soffan men kan naturligtvis inte ligga still utan har plockat ner julen. Lennox är på dagis och det är alldeles tyst och lugnt.
Nu ska julen ut och upp på vinden.
Men jag har lite ont i magen sedan junibacken igår. En känsla av att jag skulle ha gjort något. När vi kom dit så lade jag märke till en tjej i 30-års åldern som högljutt skrek på sin dotter som var ca 4 år. "NU KOMMER DU HIT HÖRRU, SLUTA SPRINGA OCH LARVA DIG SA JAG!" Alla tittade på henne eftersom hon var så arg och lät så högt. Senare, skulle vi titta på teater och den här mycket disfunktionella familjen som bestod av make och ytterligare en son på ca 1, 5, satte sig precis nedanför oss. Den lilla gallskrek, mamman väste till pappan. "DIN JÄVLA IDIOT, JAG SA JU TILL DIG ATT INTE KOMMA HIT MED UNGEN, HAR DU SVÅRT ATT FATTA ELLER?" mannen var knäpptyst och bara stirrade ner i golvet. Mamman slet och brottades med den lilla sonen och tog i så hårt att jag trodde armarna skulle gå av på ungen. Hon svettades som en gris och talade med hög arg röst. Alla stirrade på dem eftersom något var uppenbart fel och inte helt ok. Hon tvingade in nappen med våld och bad barnet vara tyst. (han ville sitta hos pappan, tacka fan för det) men hon bara sa att det fick han inte.
Pappan var helt passiv och bara stirrade ner i golvet. Till slut efter kanske 10 minuters våldsam brottningsmatch gav mamman upp och formligen kastade barnet ifrån sig med orden TA HONOM DÅ FÖR FAN!" Han tystnade så fort han kom till pappa. Jag satt 10 cm ifrån dem (det var trångt) och kände hur det bara osade trasigt om alla. Kollade om hon hade något övervakare med sig från SOC för så illa var det. Och om man beter sig på bland folk med sina barn kan man ju bara gissa vad de här barnen får stå ut med hemma, där ingen ser. Helt plötsligt kände jag mig som världens mest harmoniska och bästa mamma men ångrar att jag inte frågade vad hon sysslade med. Vi har alla ansvar för våra små när de far illa även om de inte är våra egna.
Sedan kommer många säkert tycka att man ska sköta sin sitt eget och inte lägga sig i hur man fostrar sina barn men det där stämmer inte. Man måste ingripa när ett barn far illa på ett eller annat sätt. Hur skulle samhället se ut om vi alla vänder bort blicken för att vi inte vill lägga oss i? Vad ger det för signaler till våra små. Misshandel anmälningar av barn ökar igen och det är allas skyldighet att "lägga sig i". Jag tänker inte slå mig för bröstet och tycka jag är så bra. Jag gjorde ju ingenting.
Tjockkatten och jag vilar.
Bort med julpyntet och in med det vanliga på fönsterbrädena.
Spökfritt på Herrgård.....
Amuse: Gåslevertrerrin
Förrätt: Creme Nonine med halstad pilgrimsmussla, kalixrom.
Varmrätt: Smörstekt havskatt med potatisterrin med kummin&fänkålskompott med dillskum.
Ostar.
Svartvinbärsgranité
Dessert: Chockladterrin med hallonsorbet.
Threst tog in ett vinpaket men jag tog det lugnt med min lever och snikade med ett glas rödvin som kostade skjortan!
En punch till mig och en lagrad rom till Threst i biblioteket innan vi var redo för sängen.
Threst har ingen aning om vart vi ska.
Det ryktas om spöken på Hergården. Små tvillingflickor i krinoliner som leker med en kungspudel i ett av rummen. Vi är exalterade när vi ska sova. Tänk om det är i vårt rum det spökar. Men inte ens en liten sketen tax såg jag till under natten. Det har varit mysigt. Att få äta utan att bli avbruten. Att läsa tidningen i lugn och ro och att prata ordentligt med varandra. Som man aldrig hinner mellan hämtningar, matlagning, tvätt och slött tv-tittande. Hotellet var fullbokat och vi hamnnade i ett trevligt samtal om amerikansk politik, Nelson Mandela och fotboll med några andra gäster. Tänk att de tror att vi är ett vanlig normalt par. De skulle bara veta vad vi brottas med 24-timmar om dygnet. Hem till Lennox för vidare färd mot Junibacken. Och nu sitter vi här. Två soffpotatisar, långt bort från herrgårdslyx och anklever.
Läs mer här om Dufweholm
Afternoon thea framför brasan.
Jag har aldrig sett så stor nyckel.
Att tvätta håret i lugn och ro är en lyx.
Jag längtar till vår bastu är klar hemma. Jag som föddes frysande.
Snillen spekulerar.
Fördrink i salongen innan middagen.
Threst var nöjd med maten! Tack gode gud!
Dufweholm ligger på en udde. Tänk vad vackert på sommaren.
Hotellfrukost är aldrig fel.
När man jobbar som hantverkare så får fötterna mycket stryk.
Kan varmt rekommenderas för trötta småbarnföäldrar och annat löst folk.
Förlåt Isabella, men jag kunde inte låta bli.
Till sist ville jag bara berätta för läsare som verkar tro att vi går till BUP med Lennox för trotsets skull att inget är mer fel. Det är sunt att trotsa och är helt normalt enligt utvecklingen och det gör ont att växa (Så satans jobbigt för oss färäldrar bara). Det är för att vi lever i en så extrem och pressad situation och jag vill ha hjälp med att lotsa honom genom den. Att försöka vara receptiv och tolka om han far illa av hur vi i familjen mår. Det är första gången jag är mamma och vill gärna veta vad jag kan göra för att hjälpa honom genom detta jobbiga. Sedan pratar vi förstås om hans trots men det är som sagt inte därför jag sökt mig dit.
Bra blogg....
Det här är den nog vackraste bild jag tagit. Den symboliserar styrka, svaghet, litet, stort, pappa och son. Jag blir lite ledsen i hjärtat när jag ser den och jag vet inte varför. Kanske för att jag måste se de där små skorna bli större helt enkelt. Jag tittade på "Let´s dance". igår Jag dricker ett glas Rioja. Jag har ont i huvudet så alkoholintaget kanske inte är så smart men skönt och man kan inte alltid vara klok och förnuftig.
Satan vad bruna de är i "Lets dance". Har alla varit i Thailand eller är det bara solspray som de gödslats med? Och har Almenäsan glömt byxorna nu igen? Threst målar i källaren i pauserna. och jag misstänker att han inte vill missa Laila Bagges bröst. Snart kommer farmor hit och är barnvakt. Jag ska överraska honom och klockan 13 sätter vi oss i bilen och han har ingen aning om var slutdestinationen är.
Dessutom har jag varit på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) efter dagis igår och försökt hitta verktyg att tygla dessa trotsutbrott. Lennox var naturligtvis from som ett lamm och lekte med dockhus och rutchkanor. Sedan handlade vi lördagsgodis men de hade inte min favorit så jag är tvungen att ta mig in till godisaffären på Hötorget idag. Och när vi var i Globen så mötte jag en kvinna i folkvimlet. Hon gick rakt emot mig och väste "Bra blogg" ur mungipan när hon passerade mig. Då blev jag glad ända in i hjärteroten. Glad blev jag även för Hannah Graafs "slängpuss" till mig i Aftonbladet idag. Hannah, vet inte om du läser min blogg men den pussen la sig som ett element runt hela mig, tack vännen!
.
Den onde, den gode och den fule....
Den här bloggen tenderar ju att dra åt lite olika håll. Mycket cancer, lite glamour, sorg och smärta, röda mattor, vällingträsk och lite hederlig vardagsdramatik är något av det spridda innehållet. Och jag följer ibland upp mina bloggläsares funderingar . Denna gång verkar det som om en del kommentatorer tycker det är tråkigt att man skriver att jag är "så snygg" och känner mig manad att försvara eller rättare sagt, förklara.
Här kommer några av gårdagens kommentarer på inlägget "Kaboom"
Jag måste hålla med Johan, inte det att jag har ngt emot att man peppar och ger komplimanger, men lite tjatigt blir det allt och som sagt, ingen direkt dialog el tråd, bara upprepning. Sen kan jag tycka & tänka, att skiter man inte lite i hur snygg man är när man är sjuk liksom, det enda man vill är ju att bli friskt, sen är det ju alltid positivt & kul att höra att man ser fräsch & pigg ut trots sjukdom, i lagom dos, men det finns ju en massa andra spännande & aktuella saker i dina inlägg som man kan kommentera. Må så gott du kan!
Så vacker du är
Superfin bild.
HJÄLP vad vacker du är! :)
Inte undra på att Lennox är så fin också.
Jag tycker också du är jättevacker på bilden. Men du är ju alltid vacker, man skulle inte tro att du går igenom det du gör.Kämpa på, allt blir bra.:)
johan om du läst denna blogg tidigare så ser du att det inte pratats så mycket utseende här hittills utan om väldigt mycket annat. ciao
vilken läcker bild... Så där vacker skulle jag inte ens bli efter 5 timmars styling..och när jag ändå håller på.
Tycker det är roligt att ha lite dialog istället för dessa ändlösa kommentarer som talar om hur snygg du är och bla bla bla. Det är så tråkigt men du kanske behöver det, vad vet jag. Samma på carolina Gynnings blogg, alla ska bara tala om hur snygg hon är hela tiden, och vilken hårfärg hon ska ha. Det är så tråkigt att läsa kommentareren, det skapar ingen dialog eller debatt eller intryck, synd tycker jag. Bara bekräftelse, är det kanske det du behöver och vill ha, då är det ju bra förstås, men dJätte fin
Du är så OTROLIGT VACKER! Stor varm kram Ida.
Fin bild! Fotomodell otroligt snygg !
Du är så oerhört vacker, inte bara på denna bild som iofs är underbart fin utan även då du är osminkad och verkar i vardagen
Håller också med Johan och L, det var ett jävla tjat om utseende....ir lite tråkigt...
Du är så, så vacker! Både på insidan och utsidan av allt att döma :
Du är superdupervacker!! Fastnade helt!!!
Jag kom av mig helt ;-)
my god, vilken vacker bild!
Man kan inte tro att du går igenom ditt livs tuffaste tid, du är snyggare än nånsin!
Gud så fin du är! kram från ö-o
Jag förstår att det är långtråkigt att läsa dessa kommentarer. Men jag kan inte riktigt styra dem (förutom att lägga ut fula bilder förstås) Jag lägger ofta in bilder som jag tror passar till rubriken och innehållet. Oftast tar jag de mest fördelaktiga, såklart men eftersom mitt utseende inte är speciellt viktigt för mig så lägger jag även ut bilder på mig där jag är osminkad, gråtandes, och i träningsoverall. (Det vet alla som läser bloggen regelbundet) och det är precis som bloggen i övrigt. Högt och lågt.
För min del har jag inga som helst problem att visa mig som jag är, sminkad och fixad eller inte och visst är det trevligt att höra att någon tycker jag är snygg men det var många år sedan jag behövde den bekräftelsen. Jag är bra som jag är och hur jag än ser ut. Och det vet jag.
Speciellt sedan "skitsjukdomen" har jag brytt mig ännu mindre om detta. Har varken tid eller ork. Och vilar tryggt i att det faktisk inte spelar någon roll om folk tycker jag är ful eller snygg. Livet går vidare helt enkelt.
I morgon blir det överraskningsresa för Threst i försenad 40-års present.......
Kaboom....
Foto: Linda Lindell
Jag är numer en av mammabloggarna på Boombaby. Läs här Bara sådär.
Och inte att förglömma. Tack Jonna Moilanen för böcker och skivor om mental träning. Jag har redan börjar lyssna lite smått även om det är svårt att stänga av den inre rösten. Verkligen stort tack!
Böcker och band från Jonna!
En helt vanlig onsdag...
Frukost. Jag bakade scones kvällen innan. Lennox äter vaniljyoughurt med skivad och banan och puffar. Oboy. En smörgås. Jag käkar banan och keso. Och hoppas på att det goda humöret håller i sig. In i bilen efter 20 lager tröjor och vantar. Det glipar väl inte mellan hals och overall nu? "Puss hej då korvis, pappa hämtar dig efter att du lekt och ätit" Skynda, skynda till jobbet. Måste lämna ifrån mig "Wallandervimlet". Glider in vid halv tio och lägger tacoresterna (igen) i kylskåpet, slår på datorn och säger hej till min kollegor. Osar till "Rockbjörnen", Elle-galan" och "Guldbaggen". Jobbar fram till 13 då jag äter, tar en apelsin och ringer Threst som inte svarar.
Bert Karlsson var i sitt esse.
16 tar vi bilen till Hovet och Grammisgalan, kollegan Jesper och jag. Jag kör som en biltjuv säger han. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Parkerar i Globen garaget och nu kommer den stora skrällen! Jag är 42 år och har aldrig parkerat i ett garage tidigare eftersom jag haft fobi för det. Den är som bortblåst nuförtiden. Hämtar ut våra pressackrediteringar och väntar på Det Svenska Svåra Musiksverige. Bert Karlsson är i sitt esse och och Gathania Holmberg så lik Alicia Keys att jag häpnar!.
"Idol" Gathania är slående lik Alicia Keys!
Foto: Micael Engström.
Och här är Alicia.
Jag och Titiyo.
Foto: Micael Engström
En timme senare är vi klara. Jag skjutsar hem Jesper till Örby och sedan vidare hem. Lennox är på ett strålande humör och möter mig i trasiga långkalsonger och en glass i handen. Threst har gjort kycklingwook och jag skulle inte vilja byta med stjärnorna på Hovet för en sekund.
Christian Waltz alias släpvagnen och fyrtornet.
En god far...
Jag berömde Threst igår vid sängdax. Berömde honom för hans otroliga lugn med Lennox. Att han oftast lyckas bibehålla vett och sans i dessa utbrott av ambivalens och ilska. När det flyger legobitar och kex, muggar och saliv så är Threst lugn som en filbunke och låter sig sällan provoceras. Det är en konst mina vänner. För dessa små troll spelar på varenda jäkla föräldrarsträng som kopplar ihop vårt DNA och jag önskar jag hade hälften av hans tålamod.
Det är klart att han brister ibland. När han lyfter upp Lennox på övervåningen och ryter till åt honom på ren svenska eller när han ber honom stanna i vardagsrummet för vi vill äta vår middag i lugn och ro men det är bara sunda reaktioner och aldrig att jag tvivlar på hans föräldrarskap. Och det är viktigt för mig. Kanske ännu viktigare än för dig. Att vara trygg i det där faderskapet. Att veta att om jag måste försvinna så kommer Threst att uppfostra honom med regler och kärlek men ändå blir jag så förtvivlad över att hans mamma kanske inte kommer att kunna påverka. Eller ge den där närheten som faktisk bara jag kan göra ibland när han vaknar mitt i natten och skriker "Mamma, mamma, kom och hämta".
Det finns ett inlägg i bloggen som heter "Farsor på drift". Och det finns ju en massa farsor därute. Grymma farsor som vet precis hur favoritnappen ser ut eller vilken storlek på blöjan som är aktuell. Eller som tar de jobbiga striderna utan att refera till mamman. Eller som vill dela på bördan med tidiga mornar och utvecklingsprång. Som vet att man inte kan ta igen den där unika tiden mellan bebis och uppåt då de känslomässiga banden byggs starkare än senare.
Om några timmar går jag och gör Grammisgalan på Hovet. Skönt att ha nära hem.
Eva Röse och jag på Wallander-premiären igår kväll.
Spa på hemmaplan...
Idag har vi haft besök av grannarna på fika . Jag har dessutom haft besök av magont och érriad. Ganska längesedan eftersom min tarm nu verkar ha accepterat att vara 80 centimeter kortare. Jag har inte alls mått bra på flera dagar nu. Känner mig rätt svag. Men nu är det snart tre dagar sedan jag tog bort droppet så jag borde pigga på mig i morgon.
Annars har vi bara varit hemma. Vi vaknade 10: 45 så halva dagen hade redan gått. Vid 16 beslöt vi oss för att ta ett bad, Lennox och jag medan Threst spelade tennis. Vi sitter där i badet med våra identiska hudfärger, kanske Lennox är någon nyans mörkare än jag och så provar vi olika goda schampos och inpackningar Och nu sitter vi här framför dumburken efter fredagens taco rester. Det blir liksom inte roligare än så här i mellanmjölkens land. Jag tänkte faktisk baka scones ikväll när Lennox somnat. I morgon är det Grammisgalan som ska bevakas och vardagen rullar på. Tack gode gud för det! Jag är inte så förjust i dessa ändlösa tomma dagar
.Försökte mig på en lermask
Sedan lekte han doktor och kollade in mitt ärr som faktiskt har bleknat sedan maj.
"Mamma, har du feber?"
Såhär ser det ut nu efter åtta månader.
För en god sak...
Idag har vi varit lite aktivare. Jag pendlar just nu mellan hopp och förtvivlan och det är en känslomässig berg&dalbana som tar mentalt på krafterna. Inget känns roligt, allt är rätt svart. Känns som om jag inte kommer att klara det här. Hur som haver har jag designat ett armband för sajten läs här www.Bracy.se En del av försäljningen går till Cancerfonden. Såklart. Idag var det dax att ta pressbilder som ska ut på hemsidan så jag lyckades slå ihjäl några timmars ständigt tänkande från min oroliga hjärna. Jag förstår att de som träffar mig inte har en aning om vad som pågår inom mig. "Hej, hej, jo tack, det är rätt ok" Och så är det bara kaos inombords men vad ska jag göra? Kan ju inte gärna stå och grina i ICA Maxi kön fast jag skulle vilja.
Jävla skit vad jag vill ha mitt liv tillbaka! Svårt med mina händer och fötter nu när det är kallt. Har tappat känsel i fingar och tår värre nu av biverkningarna. Illamåendet kommer och går men som sagt, värst är den här nya hopplösheten jag känner. Jag är SÅ TRÖTT på det här nu. Vill bara att operationen och den förestående cellgiftsbehandlingen ska vara slut. Att jag ska vara fri även om jag inte är friskförklarad på fem år.
På kvällen gjorde jag premiären av "Wallander" och åkte sedan till Yxkulls för att äta upp desserten vi glömde på nyår.
Sanna från www.bracy.se och jag
Tunikan heter Marielle och finns på www.leilei.nu
Nu är klockan 00:26 och jag borde sova för länge sedan.
Middag och lek på MC Donalds funkar alltid.
Lennox var med mig idag på fotograferingen. Svårt för Threst att ta honom när han bygger bastu i källaren. Och jag vill ju vara med min lilla vilda trotskille så mycket jag kan även om det är jobbigt när jag är trött och ledsen.
Ännu såsigare söndag....
Jag är nyss kommit hem från SÖS och plockat bort den där förhatliga flaskan som jag haft två dygn nu. Känns nästan som om jag rapar cellgifter och detta uppehåll på nästan två månader kommer att vara underbart men även en stressad känsla då jag är rädd att det sprider sig ytterligare under denna tid utan cellgifter i kroppen. Lennox och Threst har åkt och badat och naturligtvis sitter jag och tittar på "Trauma" där man opererar en liten cancersjuk flicka. Mamman och jag gråter ikapp.
Jag ska börja äta ett tillskott som heter Aminoact. Det är ingen medicin utan är ett alternativ för att boosta och hjälpa kroppen att klara av den tuffa cellgiftsperioden. (Jag har kollat detta med min läkare och han har sagt ja till det eftersom det är en alternativt sätt och ingen han har rekommenderat) Jag har varit i kontakt med Olof Mollstedt som låter mig prova detta i en period. Ni som är nyfikna får gärna gå in och läsa på hemsidan. Där finns en svensk länk. Klicka här . Där finns korrekt information.
Nu ska jag passa på att vila innan charmtrollen kommer dånade.
Såsig lördag......
I morse vaknade Lennox 10: 15. Kanske är det trotset som tar ut sin rätt. Hur som haver mådde jag rätt pyton. Somnade igår med hjälp av sömntablett. Idag har Threst jobbat med att bygga bastun i källaren och jag och Lennox varit på Skansenakvariet och klappat tråkiga spindeln Imse och kollat trötta ormar. Han var en ängel. Annars hade jag kastat in honom till de sovande alligatorerna. Det var förvånasvärt lite folk och det var skönt när man inte är på topp direkt. I bilen hem lyssnade vi på Skattkammarens klassiska barnsånger och jag började gråta när jag hörde "Sov du lilla videung" Fattar ni hur labil jag är. Kanske för jag vill ha den på .......om den här resan inte blir så bra
Väl hemma lagade jag mat och nu sitter vi och tittar på "Stjärnorna på slottet" Gardell är både behållningen och förfallet. En sällan skådad fullblodsdsmartyr med enorma divalater ut i fingerspetsarna. Chollinskan som är vän och ljuv, Scheja som är rätt tråkig men har en skärpa jag gillar och saknar hos de andra. Kerstin som jag egentligen är mest nyfiken på och så den ständigt skattande Loffe som egentligen bara blixtrade till en gång under "sin kväll".
Threst är i källaren och Lennox äter lördagsgodis. I morgon tar jag ut flaskan och sedan blir det inte tid för cellgifter förrän i mars. Ska nog ta mig en hutt punchlikör för att fira.
Vad skönt att ni inte ringde Socialjouren efter mitt förra inlägg men jag tror på att vara ärlig. Har svårt för dessa mammabloggar där allt bara är så gulligt hela tiden, det näms aldrig några utbrott eller jobbiga situationer utan allt verkar gå på räls. Att läsa sådant ger mig ingenting. Det blir platt, tråkigt, lamt. Ingen känsla, ingen verklighet, ingen förankring. Sedan behöver/kan/vill man kanske inte vända ut och in på sitt liv som jag gör. Men någongång kanske blotta lite på den där fasaden. De skulle få så många fler läsare, så mycket vet jag.
Love is a battlefield...
"Love is a battlefield" är för övrig en grym låt med Pat Benatar.
Jag har för första gången på åtta månader gråtit för något annat än den här "skitsjukdomen" och det var jädrans skönt kan jag säga faktiskt. Det här treårs trotset går helt överstyr ibland, eller rättare sagt, för det mesta just nu och jag känner mig som jordens sämsta morsa för tillfället. Det spottas, sparkas, slåss, skriks, kramas och pussas omvartannat men de häftiga utbrotten är överjordiskt jobbiga och det tänker jag inte hyckla om. Jag känner mig helt maktlös och blir totalt uppgiven i denna kaos av ilska. Det är lika jobbigt för oss alla tre, speciellt synd om Threst och framför allt Lennox som har en mamma som inte riktigt orkar hela vägen att vara pedagogisk och en alternativlösare till att spotta på mig eller gatan? blå eller röd mugg? blöja på natten eller inte? klä på eller ligga-på-golvet -i-en gallskrikande hög-och -vråla-15 minuter medan jag badar i svett och tillknäppt ilska.
Ibland blir jag så arg och tar i honom så hårt att jag kommer på mig själv med att tänka "Lotta, nu går du lite långt, det är inte du som är tre år och varken vet ut eller in på världen". Då börjar jag ofta gråta för mig själv och ber Lennox om ursäkt. "Mamma älskar dig, det vet du väl? men ibland blir jag så arg på dig men nu är vi kompisar, eller hur?".
Mitt dåliga samvetesberg är nu högt som Kilimanjaaro och växer med en hastighet av 10 meter per dag. Mot Threst, mot Lennox, mot alla vänner jag borde ringa, träffas och vårda. Men energin är låg, speciellt idag, nyss hemkommen från cellgiftsbehandling och med dubbla fula flecce tröjor i soffan och med en son som är hos farmor. Tack gode gud. För vem är man om man inte kan prata om det där jobbiga som alla föräldrar känner. Att man ibland är så trött och less och urförbannad på sin avkomma så man inte vill se dem. Och om jag hör ordet utvecklingsfas en gång till så tror jag att jag blir ännu mer tokig.
Bilder från förra året....
Hoppas ni mår bra idag. Att ni vaknat till det nya året på rätt sida. Vill bara börja mitt nya år med att rättfärdiga mig själv. Någon skrev på sin blogg att hon trodde jag fick hjälp med att skriva vissa saker, (hon tyckte jag skrev rätt kasst men det som var bra trodde hon att jag får hjälp med). Vill bara förtydliga att det naturligtvis är jag och endast jag som skriver. Vore ju rätt tråkigt och meningslöst annars. Och luften är fri att tycka vad man vill i.
Det blev ett hejdundrande kalas igår. Champagnen på kylning och klackarna i taket gjorde inte saken sämre.
Förrätter: 1.Honungsglaserade rödbetor med chevréost, rostade pumpakärnor och balsamicosirap.
Förrätt 2. löjromstoast.
Huvudrätt: Helstekt oxfilé med barolosky , sauterade primörer och potatisgratäng.
Efterrätter. Pannacotta med myntamarinerade jordgubbar, chokladmousse med färska hallon och äppelpaj.
Sedan att vi låst oss ute och fick väcka hela huset när vi kom hem är en annan femma. Jag mår rätt bra. Är trött och den där huvudvärken gör mig orolig men ska ju få cellgifter i morgon och ska berätta om värken då.
Pannacotta med myntamarinerade jordgubbar, mörk chokladmousse med färska hallon och äpplepaj i glas.
Läs mer om Mikis och Eriks cateringfirma här
Jag har faktisk inte tänkt så mycket på "skitsjukdomen" under några dagar. Antagligen för jag mår bra fysiskt. Det brukar gå hand i hand. I morgon blir det andra bullar som vanligt när jag knatar in på SÖS. Denna sista gång innan operationen. Sedan att jag får en sex-månaders omgång till och inte kan se dagens ljus förrän i september kan jag inte tänka på. Då blir jag knäpp. En sommar till alltså i rävgiftets grepp. 
Jag hoppas så på att 2009 blir ett bättre år för det förra var ett riktigt skitår. Ialla fall den senare delen. Den som borde varit knoppig, grön och skir¨blev precis tvärtom. Jag minns att jag satt i avdelning 67:s matsal och tittade ut över den prunkande våren som precis kommit igång med ljusgröna träd, människor i t-shirt och Årstavikens glittrande vatten och bara ville dö. Inget kunde jag göra, inte ens gå ordentligt pga av operationen. Nåväl. Nu ska jag inte sitta och tycka synd om mig själv. Det kan alltid vara värre.