Kan jag få?.....
Barn är underbara. De tror att de kan allt och vågar det mesta. Speciellt kaxiga "snart fyraåringar". De tror att de är störst bäst och vackrast och att hoppa från högsta stegen är en baggis men på nätterna är de små, så små som bebisar och rädda för spöken under sängen. Innan jag (sent i livet) bestämde mig för att försöka bli gravid (försökte ca 6 månader) så fattade jag inte hur skitjobbigt och fantastiskt livet med ett litet barn är.
När vi är ifrån varandra vill jag bara att han ska vara med mig och när vi är tillsamans vill jag ibland bara vara någon annanstans. Som ett förhållande antar jag. Bara det att en partner är utbytbar. Stjärnan i ditt liv stannar för alltid.
Slappardag i Hellas....
Jag beslutar mig för att återgå till kattmatten av märket Hills. Tjockkatten släpper mycket päls såhär mitt i sommaren och jag måste börja med det bättre fodret igen.
Sedan köper jag avmaskningsmedel på Apoteket. Så mycket råttor och skit jag hittar överallt runt huset betyder bara en sak: Mask som ska bort. För några år sedan jobbade jag som volontär på Stockholms Katthem några kvällar/vecka och jag vet hur illa vi behandlar våra katter.
Sedan åker Lennox och jag till Hellasgården för att bada. (Jag badar aldrig i Sverige, måste vara minst 25-30 grader i luften för det) Jasg ligger där i mina mysbyxor i t-shirt medan alla andra svettas ikapp. Lennox sköter sig själv med puffarna runt armarna. Han flyter som en kork men jag släpper honom inte med blicken.
Sedan kommer en hel andfamilj traskande och får tomater och paprika av oss. De äter ur min hand och den kalla näbben känns plastig och allt annat än levande.
På måndagkväll tänkte Micaela och jag köra en golfrunda igen. Jag äger bara en enda pikétröja (Jag är liksom inte så piké) så jag måste införskatta några nya. Den jag har nu har jag fått på Café Operas golfvimmel och jag tvättar den mellan varje gång.
Annars har jag gått upp en del i vikt under denna semester. Det blir ju en del rosé och god mat. Mig gör det inget-. Är inte så brydd i det där. Har gått ner mycket efter operationerna så nu är jag tillbaka på min normala vikt och det betyder väl att jag mår bra helt enkelt. Att jag inte kan knäppa vissa jeans skiter jag faktiskt i. Det finns andra saker att oroa sig över.
Men vi är bra på att äta sallad. Har alltid sallad till maten och Lennox äter gärna grönsaker. Mozarella, pinjenötter, ruccola, avocado, tomat, gurka och en stor skvätt av en bra balsamicovinäg över.
Threst marinerar köttet. Igår blev det kyckling och starka korvar. Och jag tänke göra ett recept på Charlotte Perellis cheesekake men Threst avrådde mig "Det är meckigt med curden" säger han. Nu är vi snart på väg till Västerås. Klockan 15 vankas kalas hos familjen Ridderstolpe och jag stannar ett par dagar för vidare färd till Örebro.
Tack XXX
Förra året på Astrids Värld.
Jag fick ett mail av en bloggläsare. Ett mail som på ett sätt beskriver varför jag bloggar. Att om jag kan hjälpa en enda människa med att sätta ord på sin ångest, oro eller gamla spöken så har jag tydlien lyckats med min föresats.
Hej Lotta!
Nu har jag tänkt skriva detta mail sen jag läste boken "Livet kan inte vänta" för över tre månader sedan men det har inte blivit av - förrän nu. Det är svårt att skriva tankar i någon bra ordning så jag skriver som det kommer...
Jo, som sagt, jag har tänkt skriva till dig ett tag för att dels berätta om min historia, och dels berömma dig för att jag tycker att det du gör (skriver/bloggar om ditt liv) är jättebra! Min mamma gick bort när jag nyss hade fyllt 12 år (för 28 år sedan). Hon fick först bröstcancer som de tog bort men den spred sig till bl a livmodern. Hennes hjärta orkade till slut inte och hon avled tidigare än vi trodde men vet att cancern hade tagit henne så småningom ändå. Min syster var vid tillfället 15 år och min lillebror skulle fylla 3. På den tiden, vi snackar tidigt 80-tal, så fanns inga tankar på att fånga upp oss barn efteråt för att kolla hur vi mådde. Min syster, som var inne i värsta tonårskarusellen, tog stor plats och fick mycket uppmärksamhet av min far medan jag blev den "duktiga dottern" som aldrig skrek, grät eller gapade.
När mammas saker skulle delas upp var jag inte intresserad av något. Jag var alltid pappas flicka (och min syster var mammas flicka) och dessa roller förstärktes än mer efter mammas död. Så småningom träffade min pappa en ny kvinna (som han är gift med än idag) och gick vidare med sitt liv. Min styvmor, som har två döttrar, var bra för oss tjejer i familjen då hon förstod oss lite mer än pappa gjorde (tyckte vi då ialla fall). Hon blev dock aldrig vår nya "mamma", dels för att vi var så pass gamla när hon kom in i bilden, och dels för att hon aldrig försökte ta den rollen.
Tiden gick men jag kunde aldrig prata om min mamma utan att gråta - trots att det gick både 10 och 20 år. Jag kunde inte förstå varför... Men så träffade jag min man och flyttade med honom till Stockholm - där jag plötsligt började få otroliga panikattacker med dödsångest och inte kunde gå in på toaletten utan att få panik. Till slut sa min man åt mig att söka hjälp och det gjorde jag. Där började jag nysta i mitt förflutna och fick förståelse för varför jag hade handlat som jag gjort under alla dessa år. Jag hade helt enkelt förträngt minnet av min mamma och hennes död för att det var så svårt för mig att hantera och för att det gjorde så ont.
Jag gick hos en terapeut under flera år för att reda ut alla känslor och det är jag jättetacksam för - samtidigt som jag är ledsen för att jag har gått i så många år och förträngt saker i mitt liv. Anledningen till att allt kom upp när det kom var, enligt min terapeut, för att jag mådde bra då, hade en stabil plattform med mannen i mitt liv och då tänkte väl min kropp/hjärna att jag kunde hantera dessa känslor. Kroppen och alla celler minns ju vad som händer även om hjärnan kan blockera det. Varför jag t ex alltid fick panik på toaletten var för att jag, när jag instinktivt förstod att jag skulle få mammas dödsbud, gick på toa - som för att förhala nyheten...
I många år ville jag inte heller ha barn. Utan att förstå det själv hade jag tänkt att det inte är någon idé för jag skulle ju ändå dö ifrån det barnet - precis som min mamma gjorde. Idag är jag lycklig mamma till en 2-årig tjej som jag för allt i världen inte skulle vilja vara utan! Men, som sagt, mina beslut togs på grunder som jag inte var medveten om och det är jag väldigt ledsen för idag.
Och, det jag undrar mycket över idag är hur min mamma mådde. Hur kände hon inför vetskapen om att hon skulle lämna oss? Tänkte hon på oss barn det sista? Fanns det något som hon ville säga oss innan hon gick bort? Gick hon och pratade med någon? Jag har frågat min pappa om detta men eftersom så många år har förflutit så minns inte han så mycket heller. Det är där du och din blogg kommer in. Att du skriver om hur du mår, känner och tänker så får din son något att läsa efter dig. Visst, min mamma kunde ha skrivit dagbok och lämnat efter sig, men jag vill säga detta som lite tröst och uppmuntran också efter de tråkiga kommentarerna du fått för att du skriver mycket om dina tankar om döden, om huruvida din son kommer minnas dig eller ej etc.
Jag har gått miste om mycket för att jag inte klarade av att hantera situationen med mammas bortgång och för att ingen omkring mig tänkte efter och kanske såg vad som hände inom mig. Vi pratade sällan om mammas sjukdom hemma men jag minns dagen då pappa berättade för mig att hon inte skulle klara det. Usch, hemska ord för en 12-åring att höra. Min största rädsla idag är att jag eller min dotter ska få bröstcancer. Min mormor fick också bröstcancer men först vid 75 års ålder varför läkarna säger att det inte är ärftligt. Jag är rädd ändå...
Jag hoppas att jag inte har tyngt ner din tillvaro med mitt mail, det var inte min avsikt. Jag hoppas också att det finns någon sorts struktur i det jag skriver även om tankarna kommer som de gör. Jag vill verkligen säga att jag tycker att du är en otroligt stark och kärleksfull människa! Fortsätt med det du gör - det kommer du att må bra av och även din kropp, vilket kommer att ge dig överraskande styrka och mod! Kärleken från familjen gör underverk!
Lycka till i fortsättningen och hälsa din underbara familj! Ta hand om dig själv och dina nära och kära!!
Många kramar!!! XXX
Luggsliten Lotta.....
Jag har en tid hos Zübeyde på Hunky Dolls. Jag behöver göra slingor i hårbotten. Det känns som Östermalm har råkat ut för någon slags ödeläggning. Märks att det är semestertider och ganska lätt att få parkering. "Zubban" har varit i Turkiet i tre veckor men tycker det låter mysigt med Astrid Lindgrens Värld, bananklet och trotsiga fyraåringar. Jag tycker det låter mysigare med paraplydrinkar, bananer i fred och att få sova så länge man själv vill.
Jag vågar mig på att klippa lite lugg. Stort av mig som blir orolig över småsaker som att de bytt spärrvakt i T-banan eller att de ska sluta tillverka Lennox favoritsmak på välling.
Efter tre timmar, lite skitsnack och några koppar kaffe beger jag mig hemåt och fastnar såklart i Årets längsta bilkö. Vem sa att det var semestertider? Threst och Lennox är inne i stan och träffar familjen Holm. Ingen är här när jag kommer och det är en märklig känsla att vara ensam hemma. Som innan barn. Detta är min sista lediga vecka. Idag. 9 00 blir det en golfrunda och på onsdag eventuellt Eskilstuna Zoo eller lådbilslandet. På lördag åker jag och lämnar Lennox hos mormor och morfar. Stannar kanske en natt hos Gustaf och Maria i Västerås (är det ok Maria?) För att fira min guddotter Elsas födelsedag.
Foto: Micael Engström
Sedan väntar T-banan till jobbet. Byta vid Slussen. Trängas med alla andra som måste tjäna sitt uppehälle. Jag brukar försöka sova. Eller läsa. Under perioden när jag fick cellgifter under ett halvår så var jag infektionskänslig. Inget jag märkte av. Hade endast en förkylning men vet att en del då använder munskydd. Man har lärt sig mycket under den här resan. Framför allt att bära munskydd tex kan bero på att man går på cytostatika. Eller när man ber att personalen på Seven Eleven ska micra coca-colan (kyla gör att det sticker i svalget när man får cyto) så finns det alltid en anledning. Eller när man bär täckjacka för att man fryser konstant (också cytopåverkan) Eller att tårarna rinner när det blåser (sköra slemhinnor) Ja, ja. Alltid lär man sig något av att leva. Värdelöst vetande som jag gärna hade velat vara utan.
När jag var 17 år....
Jag tittar på vår vägg med bilder. Försöker knipa med ögonen och kisa för att se om Lennox är lik mig och/eller Threst när vi var små. Försöker se om där finns några drag överhuvudtaget eller om han helt är sin egen lilla person.
Lennox
Threst
Jag får ju bara höra hur lik han är Threst hela tiden. "Nää, men gud så lik sin pappa" eller "Det går inte att ta miste på vem han brås på". Och det är sant. De där breda ögonbrynen och superlånga fransarna är inte mina. Men kanske, kanske kan jag se ett uttryck som liknar mitt ibland.
Lämnar er med Veronicas Maggios underbara låt "17 år" När jag var så gammal var jag bara intresserad av hästar och hade fast sällskap. Men Veronica får mig ända att bli lite smått nostalgisk.
Sigtuna, Cykling och Charlie....
Mikaela och jag
Familjen Jarlemark och vi stannar till I Sigtuna på vägen till landet. Där hamnar vi på en mycket trevlig restaurang vid namn 32 Rum&Kök. Helt i min stil. Vi äter och barnen leker medan vi hyssjar på dem i ett.
Restaurang Ett Rum&Kök
På vägen därifrån ser jag det vackraste hus jag någonsin sett. Ett riktigt "Lotta" hus med liggande panel a la amerikanska östkusten, Lexington-stil i new port anda.
Nybyggt men i gammal stil.
Jag tycker att det surrar lite i ljumskarna. Antar att det är ren och skär inbillning men kan inte låta bli att tänka på när läkaren i juni kände efter svullna lymfkörtlar. Antar att det kanske kan surra lite i ljumskarna utan att man ska dö för det. När vi kommer hem till Stureby efter en veckas farande så möter Tjockatten oss vid dörren. Gräset är långt och mina blommor i köket är vissna.
Ingen orkar laga mat. Vi sorterar tvätt och hämtar hem sushi. Jag räknar till 41 bitar som vi trycker i oss. Bara skitfilmer på tv så vi somnar runt 23 efter att ha bäddat rent och duschat.
Idag letar jag ett gammalt Game boy spel till Lennox. Ni vet ett sådant där gammalt, enkelt med bara några få knappar. Typ starta och sväng höger eller vänster. De finns ingenstans och antar att jag måste kolla Blocket. Han spelar ett spel på min mobil nu men börjar tröttna på det.
Camilla Läckberg med nya lilla Charlie och dottern Meja.
Hos Camilla Läckberg är det fullt hus Hennes mamma från Fjällbacka är där och grannbarnen kilar runt. Nytillskottet Charlie är precis så underbar som nyfödingar brukar vara och Camilla lika cool som vanligt. Vi beundrar det nya (enorma) huset och fikar. Threst och Martin beslutar sig för att spela golf idag.
På posten får jag ett smycke från bloggläsare Lotta i Kiruna. Hon designar egna smycken och jag får en äkta turkos med silverpläterad kedja. Snacka om att ha koll på att jag gillar turkoser! Tack snälla du för omtanken och fint brev!!!!
Jag njuter av min semester. Vill att Lennox ska vara ledig från dagis så länge det bara går. Även om det är ett bra ställe är det dock en förvaring när mamma och pappa jobbar och ett så litet barn ska vara så mycket med sina föräldrar som är möjligt tycker jag.
Jag försöker fokusera på det bra. Att jag inte har ont någonstans. Att jag "bara" besöker toa några gånger per dag och att jag har en frisk familj. Att jag faktiskt inte är född utan rättigheter i ett fattigt land och att jag kan äta mig mätt varje dag. Det sätter perspektiv på tillvaron.
Krigets offer.....
FÖRÄLDRALÖS. Farahs, 3, kropp brann av fosfor under Operation Gjutet Bly, då Israel attackerade Gazaremasan med fosoforbomber. Farah överlevde mirakulöst men hennes mamma dog 3 månader efter kriget, på grund av återkommande infektioner i sina brännskador. Istället är det hennes farmor som tar hand om henne.
Foto: Jonte Wentzel
Krigets ärr läker aldrig
Och här sitter jag i välfärdens Sverige och gnäller över spilld mjölk.........
Bye bye Vimmerby.....
Jag kan inte låta bli att jämföra vistelsen i Astrid Lindgrens värld med förra året. Det var strålande sol och så varmt att asfalten på parkeringen inte gick att gå på. Jag brottades med ständiga toabesök eftersom jag var relativt nyopererad och jag brottades med tankarna kring mitt cancerbesked två månader tidigare. 
Vi besöker alla de kända karaktärerna. Vi tittar på Pippi-föreställningen i gassande sol och balanserar på stockar i duggregn. Vi lyckades även pricka in den mest besökta dagen under hela året. Jag blir fotograferad tillsamans med en bloggläsare. Jag mår rätt bra men kan naturligtvis inte låta bli att tänka på om jag kommer att dra runt här nästa sommar. Det är helt oundvikliga tankar. Jag är en tänkande, intellektuell människa med reflektioner och slutsatser.
Just nu sitter jag i Sigtuna. Hos Micaelas föräldar. Vimmerby är två dagar bort och i morgon är vi åter hemma i Stureby. Tjockkatten saknar oss. Gräset ska klippas och Camilla Läckbergs bebis beskådas. 
Sista rycket....
Ni som vill/orkar/kan. Nu är det sista rycket att nominera min blogg att bli en bok. (BLOK) Klicka här för att komma till Vulkan och rösta
Bloggen som började skrivas för drygt två år sedan. Då var jag ännu en frisk, vanlig kvinna med vardagliga problem. Sedan tog det en overklig vänding. Nu har jag chansen att ge ut min blogg i bokform. Som ett arv till Lennox så han kan läsa om hela min resa när han blir stor. Och all den kärleksförklaring till den här jobbiga, underbara, trotsiga, envisa, vackra, galna tre, snart fyraåring som genomsyrar hela bloggen.
Pippi Rules.....
Jag pluggar golftermer i bilen på väg till Vimmerby. Det är sjukt tråkigt men nödvändigt antar jag. Just nu sitter vi och äter lamm och ungsrostade grönsaker. Och jag dricker punsch. I morgon är det Astrid Lindgrens värld igen men nu ropar de från vardagsrummet hos Mia och Martin där vi bor (De är våra grannar hemma i Stockholm men har haft sommartsuga här i Vimmerby sedan 20 år) Jag ska försöka blogga senare, i bilen hem, under dagen.
Här råder ren och skär idyll. Förutom flugorna och lukten av lagård är det som att komma till himmelriket. Vi lagar mat, barnen rider, Miki och Erik plockar svamp och Threst ger sig ut och springer.
Vi bäddar med våra egna lakan och det enda som påminner om vårt hem är doften av sköljmedel i den lilla stugan. Det stryker runt en späcklig katt som stryker sig mot mina gummiklädda ben.
Man blir trött av att besöka Astrid Lindgrens värld.
Elvis är två månader och av rasen shetlandsponny.
Jag funderar på vad jag ska göra resten av min semester. Threst måste renovera lite hemma. Bygga ett pelletsförråd och jag jobbar igen 3 augusti. Funderar på en vecka till solen. Bara Lennox och jag och kanske Miki och Calista. Kanske min mamma vill följa med.
Nuförtiden, efter "skitsjukdomen" gör jag saker som jag tänker. Varför skjuta upp saker man vill? Varför inte bära finkläderna, höga klackarna och dricka champagnen en vanlig tisdag? Vem vet vad som väntar bakom hörnet?
Fina fina Johannes, son till Mia och Martin.
Barnrum......
Sia
Funderingarna på att göra om Lennox rum har bara stannat av. Han är aldrig där. Bara när han sover. Känns rätt onödigt att lägga krut på ett rum då. Jag tycker mycket om Sias serie för barn. Har några saker därifrån men tycker den är väldigt dyr.
Detta köpte jag i den fina barnbutiken i Höllviken.
Jag gillar ljusblått, jeansblått, vitt, rött och randigt. Lennox rum är väldigt litet och har inga riktigt "hela" väggar att sätta upp en bokhylla eller skrivbord. Då blir rummet väldigt mycket mindre. Svårt....Lyxproblem. Javisst.
Sia
Threst mamma
målar tavlor.
Underbara träbokstäver.
Däremot har jag gjort en annan kul sak. Jag beställde almanacka från klicka på Vulkan . Det är superenkelt att ladda ner de bilder man vill ha och fint att ha sin egen kalender på väggen. Sedan finns den ju där till försäljning för andra, mormor, skläkt och vänner om de vill ha den.
Första sidan på almanackan.
En sak som gör mig lycklig är vårt bigarå träd. Denna bild tog jag i morse från sovrumsfönstret.
Post mortem....
Min kärlek ska brinna. Lennox i slutet av juni.
Jag vill inte skrämma er så här mitt i sommaren. Juli ska ju vara en sådan månad då getingarna vaknar på riktigt, alla har semester och det är lögn i fan att komma förbi Södertälje för alla köer. Ungarna dricker litervis av skitigt sjövatten och det grillas vareviga kväll. Ìnte ska man tänka på ond, bråd död då? Ingen, förutom jag, antagligen. Skitjobbigt för er att höra men jag, som lever i denna mardröm, tänker på den varje dag.
På bilden ovan ser ni anledningen till att döden är så närvarande. Utan denna lilla figur vill jag aldrig bliva stur. Det vill säga, det hade inte spelat lika stor roll om jag lämnat kajutan eller ej om inte "Bang Bang" funnits. Jag funderar mycket på hur det är. Om det liksom finns olika nivåer. Ock om man vet att man har ett barn på jorden när man är död.
Min lillasyster Lisa och jag pratade om detta en kväll för längesedan hemma i Fjugesta. Hon minns det antagligen inte. "Jag tror vi bara blir till jord igen, att vi ingår i kretsloppet. Att någon planta börjar växa av den jorden och så är cirkeln sluten. Du dör helt enkelt. Inget annat. Det blir tyst, tomt. Precis som när du sover". Säger Lisa.
Jag vill att allt ska vara tragiskt och vackert. Att det ska finnas en sensmoral i allt. Och jag undrar om jag kommer in i Pärleporten eller blir förvisad till den evigt brinnande elden. För vem ska höra mig skrika min sons namn då?
Idag är vi på väg till Småland. Till Astrid Lindgrens värld i dagarna två. Jag ska nog på hembesök till Nangijala.
Post Mortem=Efter döden på latin
Allehanda betraktelser....
Jag försöker verkligen njuta av den här sommaren. Av att det senaste beskedet var bra. Ingen ny spridning till lever, lunga och tarm. Men vem sjutton tittar på bukhinna, äggstockar och ändtarm då? De ligger ju också i farozonen. Man blir ju knäpp helt enkelt. Bäst att sätta på sig ett par stanniolpappers öron och tro att man är E.T.
Golfen känns. Ingen träningsvärk idag men igår kunde jag inte ens hyvla ost. På riktigt alltså. Men så pratade jag med Shatilla om hennes förlossning och förstår att att inte kunna hyvla ost är en fis i rymden mot att föda barn vaginalt.
Threst är på 40-års-kalas. Jag och Lennox har tittat på motorcyklar på tv som åker runt runt på en skitig bana. Kan det vara TV1000 sport? Och äter popcorn och dricker välling. (inte jag)
Jag dricker punsh. Rosévinet är slut så nu dricker jag punsh ur dricksglas. (Nä, jag har inga problem med alkoholen)
Vi pratar om att pappa är på fest och dansar. Jag undrar om han verkligen gör det eller mest står och dricker sprit men förklarar för Lennox att pappa träffar sina kompisar. "Älskling. Du vet pappa vill ju träffa sina vänner, som du träffar Theodor och Elliot på dagis, eller hur? " Lennox blir tyst. "Men vi dansar inte".
En annan av mina iakttagelser är all denna tvätt som tenderar att öka i omfång på sommaren. Överallt är det tvätt som ska vikas, läggas in i eller ska tvättas. Och det är jag som gör det för det mesta och nu frågar jag: Står det tvätterska i pannan på mig? Har vi inte avskaffat slaveriet eller?
Min kvällslektyr denna lördagskväll i juli blir golfböckerna. Lagom sexigt. Hade du träffat mig en lördags i juli för 10 år sedan hade jag antagligen stått på ett dansgolv och skakat rumpa till Gorge Michel med ett glas rödvin i handen.
Aj, ja, aj....
Först, innan jag börjar "prata" om annat vill jag gratulera Shatilla och Erik till lilla dotterm Keyla som föddes igår 12: 26. Och till Denzel som nu blvt storebror!
Dagen började med rådjur hemma i trädgården. Sedan hämtade Micaela upp mig och vi åkte till Friiberg.
Anna Book bar ett vackert smycke som Emilia kollar in.
Min kropp ömmar i varenda del. Axlarna, ryggen, magen. Och då har jag ännu inte gått en runda. Men det är kul och jag vill ge detta en chans. Threst och jag delar inga intresssen direkt annars och jag tänker att det kan vara trevligt när vi blir äldre, när dessa småbarnsår passerat, att kunna gå en runda.
Micaela och jag kommer att hamna i samma boll när tävlingen går av stapeln 30 augusti och vi tänkte trycka upp lagtröjor med "Team Blatte". Hon är halvgrek och jag halvafrikan. Calista och Lennox har hängt vid deras pool nu när mammorna lär sig golfa.
Putting
Nog om detta. Inatt sover Lennox hos Calista för första gången själv. Han ville stanna kvar så vi lämnade honom där och nu ringde Micaela och sa att de somnat tillsamans i Calistas säng. Känns konstigt att vata hemma utan honom men nyttigt att få växa för ett barn.
2 Kg senare.....
Vi tar farväl av Höllviken och familjen Hammar. Innan vi åker besöker jag den fina butiken Prinsar och små Sessor. De har så underbara saker att man bara kan gå omkring och drömma därinne. Jag köpte Lennox namn i form av fina prickiga träbokstäver. Där finns även ett mysigt café intill som heter Märtas.
Vi har ju ätit som om var dag vore den sista. Tre-rätters som Threst komponerat varenda dag och eftersom jag inte är något fan av motion så börjar det märkas på magen vad dessa dagar härnere gjort.
Rårakor, grillad kyckling och starka korvar i bakgrunden.
Parmaskinka och bruschetta
Magen börjar hänga över datorn. Inte bra!
Det blev en tuff resa hem från Skåne. Vi startade 17 och var hemma runt 01:00. Lennox skulle kissa, hade växtvärk, var uttråkad och hungrig var femte minut så det blev många stopp. Jag körde halva vägen och är inte så förtjust i mörkerkörning. Threst kollade på DVD därbak och jag åt godis som en galning för att hålla mig vaken (Threst var lika trött som jag) Sedan började jag sjunga på alla Michael Jacksons stora hitar och vips var i Södertälje och jag kunde se vägen igen.
Jag kan inte köra i skor.
Vi stannar i Ljungby för att fixa kvällsvälling
Detär dags att börja röra på sig efter denna matorgie i fem dagar.
Det är tur att golfträningen börjat idag så man får röra lite på sig. Jag gick upp i ottan och tog mig till Friibergs Herrgård. Strålande sol och strålande bra insats. I morgon kommer bilder.
Threst presenterar maten.
Micaela har köpt fina flip-flops till mig på Victoria Secrets i New York.(Känd underklädeskedja med accessoarer)
Denna sommar....
Solsken i blick
I morgon ska till Friibergs Herrgård och ta mitt Gröna kort i golf. Jag gör det mest för Threst skull. Jag är rätt trött på att göra saker för andra. Att vara glad, nöjd och snäll. Det har jag varit sedan jag var liten. Jag har jobbat hårt på att säga ifrån och inte vara den där snälla menlösa tjejen. Det funkar definitivt inte nu när jag måste överleva den här skiten. Ingen kommer att tacka mig för jag INTE är den där "jobbiga" patienten.
Jag har blivit lite bättre på att ta konflikter. Det är jobbigt. Jag har aldrig lärt mig det. Som barn har vi behov. De mest fundamentala och grundläggande är de primära behoven såsom mat i magen, kläder på kroppen, skydd för kyla osv. Det är ganska lätta behov att tillgodose. Sedan har man de känslomässiga behoven: Att bli sedd, att bli bekräftad för den man är, att bli arg, glad, visa alla känslor utan att några ska värderas. Dessa behov är svårare att tillgodose som förälder. Jag jobbar hårt på att lära mig visa att jag inte tycker vissa saker är ok. Och att lära Lennox att det är bra att vara ils och arg ibland.Det är så satans svårt att vara förälder. Återigen. Och det är så satans svårt att vara människa också. Det är svårt att säga "Nej, jag vill inte" Nej, jag tycker inte om" eller "Nej, jag vill faktskt......"
Trots att jag är över 40 år är jag, som så många andra, fast i barndomens fällor.
Cansler
Vi är i Höllvikens lilla glassiosk. Jag, Christofer, 7, och Fabian, 8. Jag är rätt skitnödig. Man blir lätt lätt det med 80 cm kortare tjocktarm. Christofer vill berätta något för Fabian: "Lotta är sjuk, hon har en sjukdom som heter cansler, hon kanske ska dö av den". Hans lilla starka röst hörs i hela den lilla affären. Jag är cool med det. Han är sju år gammal men jag vill inte att Lennox ska förknippa "canslern" med död så jag svarar: "Nej, jag kommer inte att dö, doktorn kommer att laga mig" säger jag och ser till att Lennox lyssnar.
Idag står beslutet mellan att göra slingor eller åka till Båstad. Lyxproblem? Javisst. Efter det bär kosan tillbaka till Stockholm. I morgon väntar en tre dagar intensivutbildning för mitt Gröna kort i golf. Livet kan inte vänta.
Lennox briljerar. Han lär sig cykla utan stödhjulen på några timmar. Jag får en klump i halsen av ....glädje och något annat som jag inte kan sätta fingret på. Antagligen kallas det vemod. Den där starka vackra känslan som kommer över mig i situationer som dessa. Kommer jag att gå vara med och uppleva dessa gigantiska språngbrädor i min sons liv?
Anna filosoferar......
Hej - jag heter Anna - Jag gästspelar här på bloggen idag-
Familjen Gray är och hälsar på oss i Höllviken - jag vill inte att de åker hem.........stämmningen är total - vi hänger så lätt - inga utmaningar - alla är underbara - vi kompleterar....
Kväll nummero fyra....vin i massor, vi älskar att umgås med Gray! Mästerkocken brillierar i köket, kvällen till ära var italia....Lotta, lika vacker som vanligt, man är inte ens i skuggan av hennes skönhet. Det är så enkelt att umgås, skratt kominerat med allvar, ironi laddat med sarkasm, litoteser och massor med hyperboler. I går kväll samtalade vi om vilken historisk tid som skulle varit intressant att leva i - allt från renässanssen till romartiden....steget vidare...vad hade jag arbetat med om jag fått börjat om - alternativen är många - en vill bli advokat - den andre kirurg - eller kriminalare - författare - vilket inte är försent - Idag har jag och Lotta tagit en cykeltur i Höllviken - det är så mysigt - det är platt - och så mycket fantastiska hus att beundra - Höllviken är så mysigt - men personligen krisar jag med jämna mellanrum- vi är ju nyinflyttande - jag är van vid snö skoter, skidåkning eftersom jag kommer från Falun- här är blåst och inget snö - mörkt - ingen snö som lyser upp - men såklart mycket annat som väger upp....längtar till Threst, Lotta och Lennox kommer tillbaka.....Nolens Volens
En vanlig dag....
Jag läser Anna Pe:s kommentar på förra inlägget och funderar högt kring den. Hon menar att det ligger något i att det finns ett ökat intresse av att följa bloggen när utgången för mig är lite oviss . Att desto sämre jag mår, desto högre besöksantal.
En enormt intressant iakttagelse som jag tror stämmer till en viss punkt. Hon skriver bland annat:
"Även om jag tycker att Lotta skriver oerhört underhållande och har en intellektuell spänst som jag gillar så blir det ännu en i raden av dessa tusentals vardagsliv och betraktelser från vardagen"
Det kan också vara så att när jag mår bra, inte är under behandling, har fått goda besked osv så är man inte lika ivrig att gå in och titta på senaste inlägg. Besöksiffrorna har inte sjunkit signifikant. De sjunker alltid under sommaren när folk är lediga och inte är hemma/kommer åt en dator/är på stranden osv. Alla bloggar får sämre siffror nu.
Jag hoppas ju jag ska kunna leverera vardagsdramatik på actionnivå även om mitt liv tenderar att bli ett "vanligt" liv igen. Att jag ska lyckas med konststycket att behålla ert intresse utan röntgenbesked, cellgifter och spridning. Att det ska räcka med bara mig. Men min ångest och rädsla kommer ni inte ifrån. Här nedan följer ett inlägg skrivet på ett sätt som jag aldrig hoppas jag kommer att skriva på. Jag hoppas min "intellektuella spänst" kommer att lysa starkare än så.
Idag har vi haft bra och badat hela dagen, sen åt vi mat som alla gillade. Lennox och Threst har spelat tennis. Sedan åkte vi och handlade mat allesamans. Solen skiner här idag och det är jätteskönt.
Jag tror att vi ska grilla ikväll men det är inte jag så bra på så kanske killarna kan göra det. Annars är semestern bra. Det blev väldigt sent iggår så jag är trött. Hoppas alla ni har det bra. Ses snart.
(Notera att det inte finns några bilder idag) Ville bara visa er hur min blogg ALDRIG kommer att se ut vare sig uttrycksmässigt eller layoutmässigt)
Cogito ergo sum (Jag tänker därför finns jag
En enormt intressant iakttagelse som jag tror stämmer till en viss punkt. Hon skriver bland annat:
"Även om jag tycker att Lotta skriver oerhört underhållande och har en intellektuell spänst som jag gillar så blir det ännu en i raden av dessa tusentals vardagsliv och betraktelser från vardagen"
Det kan också vara så att när jag mår bra, inte är under behandling, har fått goda besked osv så är man inte lika ivrig att gå in och titta på senaste inlägg. Besöksiffrorna har inte sjunkit signifikant. De sjunker alltid under sommaren när folk är lediga och inte är hemma/kommer åt en dator/är på stranden osv. Alla bloggar får sämre siffror nu.
Jag hoppas ju jag ska kunna leverera vardagsdramatik på actionnivå även om mitt liv tenderar att bli ett "vanligt" liv igen. Att jag ska lyckas med konststycket att behålla ert intresse utan röntgenbesked, cellgifter och spridning. Att det ska räcka med bara mig. Men min ångest och rädsla kommer ni inte ifrån. Här nedan följer ett inlägg skrivet på ett sätt som jag aldrig hoppas jag kommer att skriva på. Jag hoppas min "intellektuella spänst" kommer att lysa starkare än så.
Idag har vi haft bra och badat hela dagen, sen åt vi mat som alla gillade. Lennox och Threst har spelat tennis. Sedan åkte vi och handlade mat allesamans. Solen skiner här idag och det är jätteskönt.
Jag tror att vi ska grilla ikväll men det är inte jag så bra på så kanske killarna kan göra det. Annars är semestern bra. Det blev väldigt sent iggår så jag är trött. Hoppas alla ni har det bra. Ses snart.
(Notera att det inte finns några bilder idag) Ville bara visa er hur min blogg ALDRIG kommer att se ut vare sig uttrycksmässigt eller layoutmässigt)
Cogito ergo sum (Jag tänker därför finns jag
Falsterbo.... Skanör....Höllviken.....
De vackraste växte upp i Falsterbo Skanör ....Tomas Ledin. 
Lennox äter smörgås i bilen på väg till Skåne.
Det blåser och regnar. Anna och jag åker in till Malmö och shoppar. Jag shoppar ingenting. Tro det eller ej?. Det blåse r
hela tiden men Skåne är oerhört vackert med sitt säregna landskap. 
Threst har lagat matsäck som vi äter utanför Vetlanda
Idag är det en bra dag. Magen håller sig rätt lugn men jag har en oroväckande hosta sedan några veckor tillbaka. Jag försöker intala mig att lungorna var fina för någon månad sedan. Så snabbt kan det väl inte bildas metastaser? Killarna grillar en fantastisk tonfisk med sallad. Barnen härjar runt och tittar på "Wall-E". Vi dricker rosévin (röker inte) äter och har det supermysigt. Vid 24 är alla toktrötta och säger godnatt.
Anna och jag äter lunch i Malmö på Stora Nygatan 33.
Jag tänker lite på Loppan därhemma. Om jag hällde upp tillräckligt med mat. Mamma kommer till Stocholm i dag och levererar lite kattmys. Jag tänker på Musikfröken igen. Jag tänker på att jag kanske kommer att klara mig och leva länge och jag tänker på det Linda sa till mig en gång: Lotta, du kommer att överleva oss alla.
Anna med sin lilla Estelle.
Det är alltid kul med era kommenter. Jag läser dem alla. Min gula-t-shirt är köpt på Zara. Och Sofies kommentar kräver nästan ett helt inlägg. Jag gillar när kommentarerna leder till inlägg. Det är dialog det. Sofie har rätt till det hon tänker. Men det är rätt läskigt att läsa. Och jag blir lite ledsen men hon är brutalt ärlig men aningen korkad och bara dålig på att formulera sig.
Det är klart att man vill veta. Kommer Lotta att överleva? Blir där någon dramatik? Men jag förstår att alla vill det bästa. Men den här bloggen har en dramaturgisk fördel. Den har allt en bra film ska ska. Spänning, flärd, lite ångest, lite kärlek, vardagsbestyr, glamour och så strösseln på glassen. En liten sjukdom på köpet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Köp biljett och se filmen. Den här bloggen är skriven rakt från hjärtat. Det finns inga baktankar eller sluga uträkningar. Jag hade skrivit likadant om jag haft 5 eller 12 000 besökare/dag.
Jag är samma Lotta....
Foto: Micael Engström
När du läser detta är vi i Höllviken, Skåne. Vi äter och dricker gott. Omgiven av barn och den skånska myllan trivs jag bra. Förra sommaren jag var här gick jag på cellgifter och var allmänt förvirrad och svag, två månader efter ett cancerbesked.
Nu till shoppande. Jag är samma Lotta som innan "skitsjukdomen". Jag är i första hand Lotta, sedan så mycket mer, som mamma, fru, dotter, syster, väninna, kollega. Långt senare kommer cancern. Jag gillade att dricka vin och röka cigg (ihop med vin, inte annars) innan jag blev sjuk. Jag gillade att shoppa, gillade skor och väskor, god mat och punsch till kaffet. Det gör jag fortfarande. Jag är ju samma Lotta och kanske ännu mer Lotta nu som försöker njuta av livets trevligheter. Medans jag kan.
Man blir inte förändrad per automatik när något hemskt händer i ens liv. Det kommer sakta krypandes, den där förändringen. Som att uppskatta det lilla i livet. Att njuta än mer av den där punschen på tungan, rulla vätskan längst bak i gommen och blunda. Eller att dra in doften av av barn extra djupt (jo, de luktar på ett speciellt sätt, som solmogna tomater) eller att shoppa den där trjöjan man velat haft länge.
Jag vet inte riktigt varför jag liksom försvarar mig. Ingen har varit på mig om mitt shoppande. Kanske vill jag bara förklara högt för mig själv.
I början av juli...
Så här är det då här i början av juli? Sommaren står i sin fullaste blom och som jag längtat efter det här i vintras.
Vi människor har ju en förmåga att inte kunna leva i nuet. Vi ska alltid fundera framåt, på vad som komma skall? Att verkligen kunna leva i nuet är en sällsynt gåva. Såhär i början av juli är det ett roligt jobb jag gjort i veckans SE&HÖR.
Såhär i början av juli flämtar Tjockkatten efter luft trots att jag inte tycker det är ett dugg varmt. Annat var det i vintras när han knappt rörde sig ur fläcken.
Och naturligtvis köper jag skor för 99 spänn på rean så här i början av juli. Överhuvudtaget gillar jag nog inte juli så mycket. Det lutar allför mycket åt slutet av sommaren. Juni är bättre. Den har en massa löften i sitt namn. Ännu inte infriade ligger juni som en spikrak motorväg mellan hägg och syren.
Tvätten luktar lika gott denna juli som alla andra julisar eftersom jag använt samma sköljmedel sedan Hedenhös-tiden. Blå comfort.
Och så här i början av juli köper jag blöjor och nappar till min 3, 5-åring och tror att jag inte kommer att göra det så här dags nästa juli. Och vi packar bilen och är just nu antagligen precis på väg ner till Skåne....Precis som vi var förra året vid den här tiden.
Och jag glädjer mig åt det fina paket med kläder från barnshopen Lykkeliam som jag beställt. En fin tröja med stjärnor på och tuffa mörkblå jeans.
Klicka här
Omotiverat dyr....
Praaaaaaada
Minns ni att jag var med i en tävling i mars. Vinsten var 15 000 i presentkort att shoppa för på exlusiva butiken Nathalie Shuterman. Tack vare era röster vann jag Årets livstilsblogg och har letat efter något att köpa. Idag slog jag till på denna Prada väska. Den är tung, luktar skinn och är så vansinnigt dyr att det är löjligt!!! Ordinarie pris 16 :996 kronor. Fattar ni? Sjuttontusen kronor!!!!!. med 40 % rea 10: 195 kronor. Det är inte klokt vad dyrt. Jag har aldrig i hela mitt liv varit i närheten av något liknande. Får lite dåligt samvete på något sätt. Att bära omkring på den. Kom igen. Det är ju faktiskt bara en väska trots allt. Sedan räckte pengarna till ett flätat armband från Bottega Veneta. Så nu har jag 40 kronor kvar av mina 15 000.
Jag vill bara tacka er underbara för att jag återigen vann!
Att min bilstereo blivit stulen är rätt tråkigt men det finns värre saker att uppröra sig över. Det finns alltid värre saker. Idag packar vi inför Skåne. Ska till familjen Hammar i Höllviken och ska bli så spännande att se nya bebisen med det fina namnet Estelle. Threst och Lennox är på Gröna Lund och har tydligen vunnit en enorm kexchoklad. Själv har jag städat hela huset. Och shoppat en väska förstås.
Idag kommer nya SE&HÖR ut. Där finns ett ganska roligt jobb med mig och ett par Louboutins (svindyra skor). Värt att köpa och få sig ett gott skratt
Ps. För att referera till förra inlägget: Visst är jag och mina syskon halvsyskon. Samma mamma men olika pappor.
Oh my god.....
Louise i mitten är gudomligt söt. Bruna ögon och blond. Brorsan är blåögd med mörkt hår och så jag. Katten bland hermelinerna. Ingen av oss tittar i kameran utan antagligen på fotografens knäppande fingrar till vänster om oss.
Detta kort är inte mycket bättre det. Syrran är fortfarande sötast av oss och min rosa kavaj skär sig mot brorsans gröna helylletröja.
Det senaste. Tagen för cirka sex år sedan. Nu med en annan hund i syrrans famn. Vi har alla växt upp. Förlorat det där babyhullet runt kinderna. Mist lite glans i ögonen och insett att Välden är en rätt farlig plats. Både Tomas och Louise jobbar på pappas företag. Louise bor i min gamla lägenhet i Örebro och brorsan har köpt hus och har familj. Louise har sin Andreas. Jag flyttade till Stockholm för 15 år sedan men du kan aldrig ta Örebro ur mig. Min närkingska lyser igenom och jag kommer alltid att kalla det för "hemma".
Här är jag uppväxt. Mitt på landet.
Detta är Elsa. Min bors dotter.
Jag har ju kommit hem nu. Tillbaka till Stockholm och spenderade dagen på stan i olika ärenden medan Lennox straffade Threst för de inte setts på en vecka. Jag var upp på systertidningen Chic och hälsade på, käkade på tacobar och shoppade den efterlängtade plånboken på Zara jag väntat skulle prissänkas. Och sån en fin gul tisha. Sedan åkte jag hem och lagade......tacos. Fantasin är inte på topp. Min andra lediga semestervecka och på torsdag bilar vi till skåne.
Äntligen på rea.
Gult är INTE fult
New York i Örebro....
Födelsedagsbarnet och jag.
Cathrine fyller 40 och firar med New York-tema. Jag bär bara en amerikaprydd BH men äter desto fler popcorn och hamburgare. Till och med en Cuba Libre (drink) slinker ner. Jag har en mycket gammal vänskapskrets i Örebro. Vi är ett gäng tjejer som känt varandra i över 20 år och jag vill påstå att de är mina allra närmsta vänner. Synd på så rara ärtor att de bor så långt ifrån mig bara.
Helene filosoferar.
Vi äter, dricker och diskuterar livet. Som jag antar att de flesta gör när det vankas fest. Sedan följer jag med Sussi hem för att somna i hennes mellansons Simons säng. Jag lligger där på morgonen och lyssnar till familjen Löwdahls alla ljud. Planscher och hockeydiplom tittar ner från väggarna. Barnröster i hallen. Ella som öppnar dörren ochj kikar in på mig. Om jag vore ett barn skulle jag vilja tillhöra flocken Löwdahl men nu är jag en 42-årig tant som stinker alkohol och har metallsmak i munnen.
De senaste dagarna har jag känt mig rätt oövervinnelig. Jag tycker att jag är rätt bra ändå. Att jag har sunda värderingar och ett stort hjärta och att det antagligen finns en mening med allt. Men när jag funderar vidare i min ensamhet ter sig allt så meningslöst. Så urbota fel. Så urskiljningslöst. Min sjukdom alltså. Inte det runt omkring. Livet ler fortfarande mot mig med sitt starkaste grin.
Platser i mitt liv....
Jag kör omkring i Fjugesta. Jag passerar min gamla skola och minns hur jag stod längst fram och berättade att min häst var gul och pekade på den knallgula overheaden. (Hästen var gul,eller rättare isabellfärgad) Hela Klassen skrattade, Lennox sover när jag går ut från bilen för att ta den här bilden. Det finns inga andra minnet, bara detta.
Sedan åker jag såklart förbi huset där min oskuld rök. Det är sig likt och jag kan nästan förnimma känslan när vi satt i köket och drack oboy och käkade APK-limpa efteråt. Korvkiosken har sin centrala placering kvar. Mellan macken och färghandeln. Jag brukade rida dit och hänga med min häst medan de andra tog mopparna eller raggarbilen
En skön plats att växa upp på. Skyddad på något vis. Alla känner alla och jag kan gilla den mentaliteten litegrann. Jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka och det beror helt enkelt på att jag vill ha mer utbud av allt. Även om jag inte uttnyttjar det kulturella livet i Stockholm så ofta finns det där på en armslängds avstånd.
Lennox testar mina nya skor.
Min lillasyster Louise.
Jag testar Lennox blöja.
Och så drar vi en veva med Lennox blöja då eftersom det verkar ligga er så varm om hjärtat.´(Ni som inte orkar bry er om detta delikata problem kan sluta läsa nu) Lennox Leopold Gray är drygt 3, 5 år gammal. Han har varit blöjfri på dagarna i över ett år.På nätterna däremot har inte hypofysen ännu lärt sig att signalera att han är kissnödig och att han ska vakna. Därför har han blöja på natten. Och napp. När han ska sova, är ledsen eller slagit sig. Inte annars. Att han har blöja på natten är fullt normalt och helt i sin ordning. Jag skulle aldrig drömma om att försöka torrträna honom på nätterna. Eller ställa mig och byta lakan varje natt. Ge killen ett break!
Här är jag...
Jag sitter på min gudsons Oskars rum. Försöker lägga mina bilder på "skrivbordet" för att kunna blogga. Men lyckas inte. Det har varit 40-års kalas sedan vi hördes sist, kära vänner. Jag är trött idag och mormor har haft Lennox i natt. Nu är jag på väg upp på stan men ska försöka lägga upp bilder senare ikväll.
Längtan efter något enklare.....
Det är märkligt detta livet. Så mycket enklare det ter sig när solen är som mest generös och allt går så lekande lätt. Inga vinteroveraller och blöta vantar, mörker som lägrar sig redan vid tre och bilar som ska skrapas och den ständiga längtan efter värme. Jag älskar ju denna värme. Kan inte få nog och när andra badar i svett är jag endast lite fuktigt om näsan. Kanske mitt afrikanska påbrå, ha, ha. Vad vet jag.
Vi åker till Ann-Lo och rider på Sotella. Hon är lite spattig och Lennox blir lite rädd. Innan blir vi bjudna på jordgubbspaj, varm från ugnen och aldrig har väl sommaren varit bättre än då.
Men jag tänker ibland på om detta är min sista sommar som jag mår bra? Hur mår jag nästa gång så här års? Förhoppingsvis likadant. Min gamla vän Annelie, som fått bebisen Joline, bjuder på kladdkaka och jag får känna på Jolins runda, mjuka lår. Sedan säger hennes Henkan något som får mig att bli sädär uppsluppet glad:" Min kompis hade cancer i hela kroppen, metastaser överallt, hjärnan osv. Det var tio år sedan..Idag är han helt frisk" Tänk om folk visste hurde de räddar ens dag med bara några sådana ord. Tack Henkan!
Det regnade på Annelie och Joline.
Nu ska vi åka till brorsan och hans tjej och hälsa på Lennox kusin Elsa. Hörde att det blir sämre väder till helgen. Bäst att passa på att njuta.....
Den här lilla skrutten är svår att få liv i på mornarna. 9: 30 gick vi upp idag
Feberfri dag och fullt på schemat.....
Vi badar. Febern är borta. Schemat är fullt idag. Till Ann-Lo och rida, till Anneli och titta på bebis, träffa Kalle i plaskdammen i Stjärnhusen.
Igår träffade vi Catte
Sedan ´vidare till kusinerna för att grilla. Så här är det alltid när jag kommer hem. Fullbokat eftersom jag fortrarandehar många vänner kvar trots mina 14 år i Stockholm.
Reafynd på H&M.
Lennox längtar efter pappa. "Jag vill ha min pappa" säger han och darrar med underläppen. "Ja, jag vet att du älskar din pappa men han är hemma och jobbar". Värmen är bedövande. Cancerspöket långt, långt borta och endast lata dagar står på schemat
Det är otroligt svårt att hitta tid att blogga. Jag är en lojal person. Har jag sagt att jag ska så försöker jag hur sent det än blir. Att gå in på bloggar som inteär uppdaterade är jättetråkigt och till slut återvänder man inte.
Jag glömmer att tepja mitt ärr. Smörjer in mig med hög solskydddaktor där och Hawaii Tropic olja på övriga kroppen
Kycklingmamma i sommarvärme.....
Vi packar in oss i bilen och åker till Fjugesta. Lennox somnar vid Södertälje. Sedan vaknar han vid Arboga.P ånatten blir han sjuk. Hög feber och jag mitt klantarsel har glömt termomentern!!!!
Anna och jag har gått i samma klass sedan hon är min äldsta vän.Här med sladdisen Fanny.
Frsta gången har jag glömt den och jag ´när jag känner på hans kokhetta kropp undrar jag hur hög den är. Han hackar tänder och jag öppnar fönster och dörrar i gästrstugan för att få ner febern. Plötsligt ter sig allt annat som ganska oviktigt. Jag får lite stressfjärilar i magen och då är det bara lite feber vi pratar om.
Trots flytande alvedon vill den inte ge med sig och jag undrar förskäckt hur mycket feber hjan nu har. Inga feberkramper, inga rullande ögon ännu så länge. Såklart kan jag inte sova utan ligger bara och lyssnar till hans snabba andhämtning med handen på hans lilla pickande hjärta. Tillslut faller jag i någon slags halvdvala och vaknar inte förrän jag hör en geting monotona surrande i rummet.
Lennox är feberfri under dagen och vi badar. Antagligen lite korkat av mig för när vi kommer hem somnar han i stugan. Det är ett år sedan han var sjuk, minst och jag undrar vad det kan vara. Nu är klockan äver 24 och alla i huset sover.
Resten av inlägget är i bilder då jag gärna vill smyga in till honom igen.....