Det är fruktansvärt varmt och semestern börjar idag. Jag går omkring i mina flip-flops och njuter av livet. Vi var hos Jarlemarks och badar i poolen. Vi äter lunch och grillat till middagen. Barnen leker i poolen och allt är perfekt tills radioreklamen säger: "Vill du vara med och besegra cancern? Sms:a besegra till XXXX". Pang, så slungas jag tillbaka till min verklighet igen och cancerspöket sticker fram sitt fula tryne för en stund. Men jag njuter verkligen och försöker fånga varje minut. Lennox vattendroppar på ögonfransarna, en spindel på handduken, iskall fläderblomsaft och svetten som rinner längst min näsa, Allt blir så intensifierat. Jag är så lycklig att jag får uppleva detta unika i att bara få vara här och jag tänker på Musikfröken. Jag tänker ofta på Musikfröken i vackra stunder som dessa. Att hon inte här här. Att hon inte får uppleva en stekhet sommardag igen. Och då blir jag så ledsen att jag blir frånvarande för en stund. Micaela undrar säkert vad det är med mig.








Jarlemark sparar inte på krutet!


Inte ett märke efter solen.






Nu är det måndag och min semester börjar. Bang Bang och jag åker till Örebro ikväll. Vi stannar en vecka, hälsar på vänner, syskon, mamma och pappa och firar Catrines  40-års kalas. Bloggar ett inlägg/dag som vanligt. För att sedan åka hem och bila till Malmö och familjen  Hammar. Njut nu min kära. Njut av livet och sommaren och drick min vän, drick sol och doft ty dagen den är din...

För den som vill läsa finns en intervju med mig i tidningen  Kattis&Company som är ute nu.

Jag åker chatrat tåg till Småland och Kosta Boda för att inviga det nya hotellet. Jag är trött redan på ditvägen efter att ha firat av kollegan Jesper som slutar på tidningen efter 9 år. Det är strålande sol och Lennox sista dag på dagis. Hotellet är ebn fantastisk skapelse med mycket glas förstås och på kvällen bjuds på sittande femrättersmeny med utvalda viner.



Jag försöker att låta bli att gäspa käkarna ur led.Varför gick jag och lade mig så sent? Att man aldrig lär sig av sina misstag. Men jag vet ju precis varför det blivit så här. Att jag aldrig vill gå till sängs, åka hem, sluta dansa och ha kul. Det är bara för att jag inte riktigt vet hur länge det kommer att vara så. Jag om någon måste ju vara rädd om min sömn men likväl är jag kvar sist. Sova kan man göra när man dör!


Rödvinsbrässerad rabarberkräm i tuben.

Artisten Vincent uppträdder och jag och min fotograf Malin tycker att han är så söt att vi bestämmer oss för att adoptera honom. Någon annat vore perverst med tanke på ålderskillnaden. Jag är mest förtjust i hans sjukt snygga taueringar.




Jag ber om namnet på Vincents tatuerare.

Vi äter och pratar. Sitter vid pressbordet så det är bara kollegorna. Sedan väntar dans i baren och strawberry  daiquri som inte var väldens bästa. Vid 04.30 gick vi till spat för att bada i poolerna.





Som vanligt har man fel skor








Sofia Wistams son heter också Lennox men jag var först.



De här döskallarna var fantastiska konstverk!




Frukosten var magisk


Det bjöds på  en show i glasblåsning


Jag kom i säng 05.00. Jag har haft jättetrevligt och knappt låtit cancerspöket knacka mig på ryggen. Utom när någon frågade om jag hade sugmärken på halsen!!! Jag förklarade varför. Att jag haft en CVK (Infart där) och att märkena bleknar sakta. Det här inlägget består mest av bilder men jag är så fruktansvärt trött och måste gå och lägga mig. Nu!

Rubriken är som ett skämt. Michael Jackson död!. Varför tar Gud de goda först? Jag tänker inte ösa superlativ över honom. Det gör andra bättre men jag vill bara lämna er med en av mina  favoritlåtar. "Man in the mirror" som har en starkt politiskt text som är oerhört viktigt. Michael, du har redan gjort din förändring. Nu är det upp till oss andra

I´m starting with the man in the mirror,
i`m asking him to change his way,
and no message could have been any clearer,
if you want to make this world a better place,
take a look at yourself and make that change....

Att skådespelerskan Farrah Fawcett  förlorade kampen mot tarmcancer samma dag lockade inte till samma läsning men jag fällde en tår över dem båda.

Jag är på väg på vimmel till Småland. Det är fredag och vi ska till Kosta Boda. Lennox pratade med pappa om min sjukdom förra veckan. Det är oerhört jobbigt för mig. Jag fattade inte att han snappat upp så mycket. "Pappa, jag har ont i min cancer".  Vad göra? Verkligheten smyger sig på. Jag önskar att allt varit annorlunda.

Doktor "Bengan" har semester. Det är klart att han inte orkar tänka på cancerpatienter och blodiga levrar hela dagarna. Istället är det en ung grekisk (tror jag) man som ropar upp mitt namn. Vi bänkar oss, jag och Threst. Han i sina snickarkläder, jag i oskuldens färg vitt. "Det ser bra ut", inga nya förändringar i levern och den där lilla pricken som vi inte riktigt vet vad det är, har minskar något". Ljus i tunneln. Som vanligt stirrar jag så intensivt på läkaren att ögonen tåras. Jag väger varje ord på vågskål men egentligen spelar ingenting någon roll efter att han sagt "Det ser bra ut".



Nu blir nästa röntgen i september. Tre månader av ett vanligt liv, eller vanligt och vanligt. Det var väl att ta i. Den grekiske adonisen klämmer  mig på magen. Han hummar och säger att det känns bra. Det gör det för mig också. Nu väntar en sommar och fem veckors semester som börjar på måndag! Först  åker jag på vimmel till Kosta Boda i Småland och kommer hem på lördag men sedan, sedan väntar kvalitetstid med familj, vänner och iskallt rosévin till grillat kött.
Nu stoppar jag in cancerspöket i garderoben för ett tag.






All sol på Lennox!

Jag sövs. Det gör som vanligt ont att sätta nålen och svider i mina vener när det kärlretande medlet sprutas in.
Vi diskuterar först om jag ska sövas. Det är ju inte det man gör vid en koloskopi. "Hur tyckte du att det var sist du var här för ett år sedan?" Ja, det gjorde ju ont och var bökigt", svarar jag.  Jag drömmer om Lennox och hans dagis. En liten stund senare vaknar jag och allt är klart. Att någon kikat runt i min tjock och tunntarm påminns jag bara om av den lite ömmande ändtarmen. Och nu kommer svaret. "Det såg jättebra ut." Finns inga tumörer någonstans utan allt är fint"

Jag blir alldeles yr av glädje!!!!!! Jag har en fin tjocktarm! Den kanske är lite kortare än alla andras men den är fin, utan anmärkning. "Åhh, är du säkert? ingenting alls som du såg?" frågar jag.  Sedan rullas jag ut för att vakna till ordentligt innan jag beger mig ut på stan för att jobba. Tre år  innan man tittar upp rumpan igen. 



Innan jag går från SÖS bestämmer jag mig för att besöka Malin på avdelningen som jag låg på för ett år sedan. Malin opererades för 10 dagar sedan för tjocktarmscancer, samma ingrepp som jag, samma, sjukhus, samma avdelning, samma ärr och smärta och oro över sina barn, varav den ena bara är tre år. Malin och jag har mailat varandra bara och hon var den som ringde mig under min medverkan i radioprogrammet "Hallå P3". Vi har aldrig träffats men eftersom jag visste att hon fanns bara några meter ifrån mig så ville jag säga hej och peppa lite.

Där sitter hon i solen i samma landstingsrock som jag satt i förra året , på samma balkong och tittar ut över sommaren som hon inte kan delta i. Vi pratar om att försöka fokusera på det goda. Att hon ska finna hitta det där halmstrået bland allt hö. Att operationen gick bra, man hittade ingenting förutom tumören och att hon får/kan åka hem redan idag. "Jag skulle byta med dig direkt" säger jag. "Du har en bättre prognos än mig. Sedan lämnar jag henne och aldrig har jag väl varit gladare ändå.

Idag 09:30 väntar besök hos kirurgen Bengan. Ni minns, den bistra. Min lever ska avhandlas. Huruvida den är fin fortfarande eller om där finns ett potentiellt dödshot. Alltså en ny spridning. Threst håller handen i sina snickarbyxor.
One to go. Sedan väntar fest på jobbet och sex månaders tidsfrist!

Jag är precis så duktig som den Svenska sjukvården ber mig. Stoppar in en slang i rumpan, kopplad till en vattenfy
lld ballong och rensar tarmen på avföring. Det gör självklart svinont som nästan allt annat som har med cancerundersökningar eller dylikt att göra. Men vill man vara fin får man lida pin och även om jag kommer att få narkos och sova så vill jag ju att de ska titta upp i en fin, resterande tjocktarm och hitta......Nada!

Ska göra ett jobb på stan hela dagen direkt efter så egentligen har jag inte riktigt tid med detta (OBS SKÄMT) Nu är klockan 07 00 och duschen väntar.

Han somnar i sin egen säng.....

Jag lägger Lennox. Vi provar en ny metod att jag sitter bredvid istället för att ligga i sängen. Det går bra. "Det är bara små bebisar som vill att mamma ska ligga i sängen. Stora killar kan somna själva. Som Leo. Det gruffas lite förstås. Det är inte lätt att vara liten och samtidigt stor ibland. Men min plan är att så småningom kunna lägga honom och bara gå därifrån så man får lite egentid på kvällen.


......Och vaknar upp i vår.

Detta är den sista veckan innan semester. Lennox och jag ska till mina föräldrar i Örebro. Fjugesta. Threst jobbar ytterligare en vecka. Och det ska bli så fruktansvärt skönt med dessa besked nu på onsdag eller torsdag. Är det bra besked, fin tarm och fin lever så är det sex månader kvar till nästa röntgen. Sex månader av lite frist. lugn och ro för själen.


Många frågar efter Tjockkatten. Här är han!

Jag har nu läst klart "Den utmätta tiden" och kan inte riktigt bestämma mig för vad som står näst på tur  på det kulturella buffébordet. Antagligen kommer jag att återkomma till "Djurens frigörelse", en bok jag fick av politikern Jan Emanuel Johansson för länge sedan och som handlar människans förtyck över djuren ur ett såväl etiskt som ekonomiskt persektiv. Eller så blir det "Parfymen" av Patrick Suskind.






Jag laddar inför morgondagen. För att få ett kamera i tjocktarmen och jag ringer till SÖS för att be om att bli sövd (efter tips från er här på bloggen). "Jag är en cancerpatient som helst vill slippa vara med, det är så mycket undersökningar hit och dit så jag vill undvika att vara vaken"  Det verkar gå att lösa. Jag frågar hur lång tid det tar, när jag kan vara tillbaka i mitt vanliga liv. Ska träffa min fotograf för en intrervju och vill veta när jag kommer ifrån uppvaket. "Det går snabbt," max en timma".

Nu ska jag köpa lite härliga vattenlavemang, fasta  resten av dagen och göra Allsång på Skansen-vimlet med ett leende i på läpparna.


Mina favoritmänniskor.


Fina skor från från magasinet Chic. (Ja, jag ska ta bort prislappen)

Sådärja. Nu är den på plats. Det gjorde satans så ont och trots att jag trodde mig klara smärta bra så var det nästan på gränsen att jag reste mig ur stolen och gick. Däremot inte så snyggt med Le......intatuerat resten av livet. Det blev typsnittet old-english som finns på dafont.com. Salong Betong hittar du här Klicka 
Ett gäng sköna lyhörda snubbar som hjälper dig rätt i tatueringsdjungeln.

Igår var det ännu en dag i trädgården. Vi var och badade en snabbis i Vårflodsparken och sedan take away från den lokala thaien. Jag pendar rätt rejält mellan hopp och förtvivlan. Som vanligt börjar jag bygga upp en slags ilsken vanmakt inför beskeden. På onsdag görs en koloskopi där man tittar upp i resterande tjocktarm så ingen ny tumör dykt upp. På torsdag väntar läkarbesök hos doktor Bengan som ska berätta hur min lever ser ut efter röntgen jag gjorde för  några veckor sedan.

Självklart hittar jag en massa symtom på spridning. Leder som värker, ont i korsryggen, har jag inte lite huvudvärk? Och så den där förlamande tröttheten som griper tag i mig lite närsom helst. Initiativlös, trött. Jag vill förklara det med min stora leveroperation och jag hoppas naturligtvis att det är så. Denna sista vecka innan semestern bjuder på Allsång på Skansen-vimmel i morgon, Golden Hits vimmel på onsdag, drinkar på restaurang Josefinas, läkarebesök och rotande i rumpa och avslutningsfest för kollegan Jesper.  Hos terapeuten i torsdags tränade vi mindfullness. Att försöka bara leva i nuet när jobbiga tankar dyker upp. Att låta dem komma och passera. Som molnen på himlen. Notera att de är där men sedan fokusera på andningen och på det primära i ögonblicket. Fina ord men ack så svåra att applicera på verkligheten.










Jag hittar min favoritring. Självklart är den turkos som för mig så starkt är förknippat med palmer, solbränd hud, silver, indianer, och azurfärgat vatten.

Nyklippt!


Idag, midsommardagen, har vi varit duktiga. Tagit hand om trädgården. Krattat, ryckt upp ogräs, klippt gräsmattan, hängt  tvätt osv. Det är det värsta med att ha hus, denna trädgård som man måste ta hand om. Och man nyttjar den bara tre månader om året. Annars är det ju mörkt i detta kalla land. Tänk att få byta till en stor våååååning i stan. Med högt i tak, spröjsade fönster, öppen planlösning och kakelugn. Nära till allt och så vips, i april flyttar man till huset igen.


Vi har till och med ryck allt ogräs UTANFÖR staketet.

Det är klart att man kan ju köpa sommarstuga. Men trots allt så är det ovärderligt att kunna låta hur mycket man vill utan att störa grannar och speciellt när man har småbarn. Att borra, städa och hamra hur sent som helst. Men det är ett ständigt slit och ett dåligt samvete över alla saker som ska fixas.



Det är klart att man också kan leja ut allt trädgårdsjobb. Om man har dom pengarna vill säga. Det har inte riktigt vi så vi gör det själva och det är klart att  det är skönt att somna in på soffan efter en hel dag utomhus

Vänta här nu.......Den här videosnutten säger mer än tusen ord. Jag trodde att Threst gillade tjejer, mig, girls, men nu vete sjutton. Den där klappen känns inte bra. Hmmmm. Och Peter Berns då? Han som är värsta häradsbetäckaren. Av tjejer trodde jag. Nu blir jag tveksam. Men det förklarar ju en hel del. Till exempel de märkliga färger han alltid väljer på byxor. Och titta bara så föraktfullt han ser på barnen. Nä, det här måste jag ta upp till disskusion.






OBS. DETTA INLÄGG ÄR ETT SKÄMT. ALLTSÅ REN IRONI ÖVER POJKARNAS VÄNSKAPLIGA HÄLSNING.

Regn, sill och nubbe, färskpotatis, jordgubbstårta, grilld kyckling, prat, mera nubbe (inte jag) köttbullar till barnen, studsmatta, poolbad, rosévin, tjocktröja



Välling, filmen madagaskar, grill, godis, truliga tonåringar, converse, frusen, toabesök dock endast en gång! mera rosé,



glädjeskutt i hjärtat, popcorn på golvet, mängder av barn, semesterprat, nubbesånger, pussar av Lennox, kramar av vänner,




Trevligt bordsällskap (Yxkull) proppmätt, disk, mera nubbe, disskutioner, sms,




Inget cancerprat, mera regn, tröja på Lennox, mera popcorn, taxi hem. Gud är god trots allt..


Armen i vinkeln, blicken i skyn

Idag är det midsommarafton. På videon är det strålande sol och Lennox och Calista ska äta frukost för några veckor sedan. Vi firar med familjen Quarles och 16 andra vuxna och 100 barn. Typ 100 barn alltså. Inte riktigt.  Det är här i Enskede så vi kan promenera hem. Och jag tänker dricka rosévin och snacka skit hela natten. Så det så. Glad midsommar vad du än ska göra.

Ps. Lennox bär fotbollsstrumpor på videon.

;Man får välja med sig ett par skor hem från Chics fest.
Foto: Micael Engström

På tidningen chics vimmel får man ett par skor som goodiebag. Det är ju helt fantastiskt och otroligt generöst så jag stolpar därifrån i ett par svarta skor med skyhöga klackar som jag förmodligen aldrig kommer kunna att gå i. Men tanken är god. Överhuvudtaget är det rätt festligt med dessa fester och mig. Så snart jag kan, byter jag om till träningoverall och tofflor. Vardag som helgdag. När jag gick på cellgifer i vintras så bar jag mjukiskläder även till jobbet på dagtid. Jag orkade helt enkelt inte bry mig dagarna efter då jag fick mitt celllgifterna. Jag mådde illa och var så trött att jag knappt orkade borsta tänderna. Men till jobbet gick jag. Det måste man väl ända kalla hög arbetsmoral.


Dessa godingar valde jag.


Så här kan det se ut ena minuten.......
Foto: Micael Engström





......För att i nästa sekund komma hem och byta om!

När jag hämtade Lennox i går på dagis fick jag med mig hans alster hem från den senaste terminen. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att börja gråta när jag tittade igenom pärmen.  Plötsligt blev jag så känslosam och nostalgisk. En liten pärm med små kladdiga teckningar, cirkelrundlar på ett papper. Ett litet solrosfrö i kruka som vi ställer i hans sovrumsfönster. Små små saker som får mig att gråta utan någon speciell anledning alls. Kanske påminner det mig om min egen barndom, (Jag minns då inga pärmar och krukor) Kanske blir jag bara rörd över fröknarnas omsorg om mitt barn eller kanske är jag rädd att inte få titta i den där sommarlovspärmen några fler somrar helt enkelt



Nu är jag på väg till min teraupeut. 13:00 är det dags. Undrar om vi ska fortsätta nysta i min barndom eller gå rakt in i pudelns kärna. Nämligen att lära mig försöka leva ett fullödigt liv mellan röntgenbeskeden.

Jag medverkade i radio i morse. Det var roligt och framför allt intressant att prata med lyssnare och bloggläsare.
Klicka här om du vill lyssna.

Dessutom har jag fått pippi på nötter och russin. Jag släpar med mig en stor påse var jag än går. Känns nyttigare än att klämma en chokladbit när andan faller på. Och framför allt längtar jag efter sol och värme som alla andra. Jag vill att midsommar ska vara idel ädel sol och jag vill kunna bada i Quarles pool och dricka rosévin och grilla och jag vill se Lennox hoppa "små grodorna". Förra året var vi hemma hos Riddestolpes och jag hade ont i mitt sår efter tjocktarmsoperationen. Jag minns så väl att jag ändå försökte vara med runt stången. I år kan jag hoppa säck utan problem!


På väg i taxi till vimlet igår kväll.

Jag träffade Zúbeyde på ett vimmel häromdagen. Vi jämförde läppar. Jag är lite fascinerad över hennes läppar, nästan lite rädd för dem. Jag, som dock har ett afrikans påbrå, borde ju av naturen ha större läppar men icke sa nicke. Kanske kan det bero på att hon försett dem med några substanser av varierande slag. Hur som haver är hon en skön tjej med ett stort hjärta som har fullt upp med att ta hand om en krasslig pappa och en lillasyster som behöver hennes hjälp.







Nä jag föredrar det naturligare hållet

Ikväll är jag på väg till tidningen Chic. Den fyller ett år och dresskoden är chic. Inte min starka sida. Går helst i jeans och converse och känner mig otroligt utspökad i klänning. På vimlet i söndags kom jag i jeans och gummistövlar. Tänk om man kunde vara klädd så jämt!

Ett ytligt inlägg om ytliga saker. Läppar, kläder och massmedial uppmärksamhet. Så otroligt skönt och befriande ibland.


Foto: Malin Bondeson

Jag är inbjuden till seminarum på Berns. Det är second opinionföretaget 2ndView som står som avsändare. På schemat står disskutioner kring sjukvårdens skyldigheter och patienträttigheter bland annat. Och så jag som ska berätta hur man kan påverka via en blogg.

Jag är skitnervös rent ut sagt. Och inte blir det bättre av att jag varit på datortomografi av levern samma morgon. Jag Hoppas på snälla åhörare. Ulf Elfving frågar och jag svarar och läser några inlägg ut bloggen. Så här efteråt, när jag tittar på videon, upplever jag mig som fnissig och infantil men man ska inte döma sig själv så hårt kommer jag på. På insidan känner jag mig inte ett dugg fnissig och barnslig.




När jag läser inlägget om "Vad händer sedan" Klicka här och hör hur några i publiken snyftar. Det är ett känslomässigt stark inlägg och jag får själv en dimma av tårari ögonen och måste harkla mig trots att jag lever med dessa tankar konstant. Kan jag påverka så vill jag.



De flesta patientorganisationer är samlade till disskutionsfrågor.

En viktig dag. Att väcka debatt och oponion. Att ställa politiker mot väggen och ifågasätta bland annat dessa totalt försvarslöst långa väntetiderna på besked. Patientorganisatonernas situation och hur man hanterar cancerfrågor  ute i övriga Europa.

Ikväll vimlar jag på romantiska komedin "The Proposal". Eftersom jag inte är ett dugg romantiskt lagd så tänkte jag se den för att lära mig lite om kärlekens evinnerliga gåta.



Glöm nu inte att ringa in till programmet Hallå P3 och prata med mig i morgon 10:02. Numret är  0770-93 05 55

Det är lördag. Det bara regnar och jag kan inte släppa Musikfröken Anna. Jag gråter en skvätt. Vi åker till Andy´s lekland. Där träffar Lennox sina dagiskompisar som av en slump satt på sig samma tröjor. Sedan äter vi lunch i Dielselverkstán. Det bara regnar och jag är inget roligt sällskap. Låg och på dåligt humör. Jag kan inte släppa hennes död. Jag äter broccolisoppa och Threst räkmacka.



Sedan åker vi hem och tittar på tv. Eller rättare sagt, Lennox ålar runt på mig med myror i kroppen och jag tar bilen och åker och hyr en film. Det blir "Changeling" med Angelina Jolie. Lite thaimat och kvällen är biff. Stannar till i hoppbacken där det sk Stureby-mordet hänt och begrundar livets obönhörliga urskiljning. Det är verkligen bara till låns.




Jag passerar Skogskyrkogården, norra Europas största gravplats. Stannar bilen och funderar på hur det är att ligga där?  Rätt opersonligt kommer jag fram till. Hellre på en tufstig tova än bland miljontals andra. Livet och döden kommer så nära. Speciellt dagar som dessa. Samtidigt som man blir ännu mer rädd om det man har så blir man än mer medveten om att man kan förlora det.








Vill tacka dig Linda för denna underbara present. Brickor med texten Lennox och Kärlek. Superfina. Tack snälla du!

På tisdag medverkar jag en timma i "Sommarpratarna" i Hallå P3. Klockan 10.02 kan ni ringa in och ställa frågor och jag skulle tycka det var jättekul om ni bloggläsare ville höra av er då! numret är 0770-93 05 55 och kostar som ett vanligt lokalsamtal Klicka här

Det regnar när jag pallrar mig iväg till Huddinge för att röntga min lever. Regnet smattrar mot biltaket, klockan är 06. 45 och det är redan kö på Huddingevägen. Jag känner mig nollställd. Tom. Avstäng. Jag orkar inte lägga ner någon energi på att oroa mig.



Jag ringer hem för att se att resten av familjen kommit upp. "Hej mamma, jag äter frukost" säger Lennox. Sedan lägger han på i örat efter ett "Bye, Bye". Det är helt tomt när jag kommer till röntgen. Jag är dagens första patient och tror att det kommer att gå snabbt. Jag får en stor kanna med vatten som jag ska dricka inom en halvtimma för att man ska kunna se tarmarna ordentligt (men det är ju levern som ska röntgas?!" Ja, ja. Lydigt dricker jag upp allt och blir naturligtvis kissnödig på kuppen. En sköterska kommer och säger att de fått in ett akutfall som måste röntgas före mig så jag kissar i lugn och ro.



Sedan ropas jag upp, bara en kvart försenat. Det ska sättas en nål och sprutas in kontrastväska. Det är nästan omöjligt att hitta en bra ven på mig. De är sköra och tunna efter cellgiftsbehandlingen och rullar undan eller går helt enkelt sönder när man sprutar in kontrasten. Samma sak denna gång. Sköterskan hittar inga alls. Jag är iskall och det gör ju inte saken bättre. Till slut tar hon två stora landstinghandukar som hon dränker i kokhett vatten och lindar runt mina armar för att kärlen ska krypa fram. Hon hittar ett till slut och röntgen börjar. "Andas in. Håll andan. Andas ut " säger den digitala rösten. Sedan känner jag hur de börjar spruta kontrast och kärlet spricker. Det gör svinont. Som tusen nålar leken i skolan. Svider som eld och sköterskan säger till mig att ligga still för jag slingrar mig som en ål och då blir det inga bra bilder. Samtidigt håller hon hårt om infarten.

Jag börjar inse att det inte går att ha det så här varje gång. Jag har en fin port-a-cat att sticka i men den får inte användas av viss personal som inte har utbilding på det. Bestämmer mig för att det måste lösas till nästa gång. Det här stickandet är både tidskrävande och stressfyllt för mig. Och inte blir det bättre av att sköterskan sakligt säger. "Det kommer antagligen att bli så här varje gång, att kärlet går sönder så förbered dig på det".





Sedan åker jag fyra våningar upp för att ta blodprov. Ett nytt stick i armen. De kommer aldrig hitta något att sticka i tänker jag. Och mycker riktigt måste sköterskan på blodprovcentralen ge upp och sticka mig i fingret istället. Det är en baggis mot att hitta ett kärl i armen. Det är tumörmarkörer man testar. För att se om det finns någon aktivitet av tumörer i blodet. Sedan får jag nu vänta i ca 2 veckor på att träffa läkaren och få ett svar om min cancer fortfarande är borta.Jag känner mig fortfarande dränerad på känslor. Fokuserar så myvket på resten av dagen. Föreläsning med Ulf Elfving på Berns, hämta på dagis, vimmel på kvällen. Det är en bra strategi. Sedan hämtar jag bilen i garaget och styr kosan mot city där jag smälter in i mängden av alla andra.

Hej Lotta.

"Tyvärr så har jag något tragiskt att berätta.
Min älskade fru Anna "musikfröken" Pettersson avled 16:30 utav 
sviterna från cancern...............

Så börjar mailet från Annas man. Jag såg det nu ikväll. Man spelade Ted Gärdestad och läste mitt inlägg för henne. Barnen var på skolavslutning. Andetagen sviker och kroppen börjar stänga ner. Hon kämpar emot. och jag antar att det regnar där också. För tre veckor sedan mailade hon mig. När hittar vi botemedlet mot denna farsot?

En ängel har kommit hem.


Bild lånad från Annas blogg Klicka här

Jag är förhandsfavorit i Expressen Blok-tävling. Jag är själagald över det förstås!. Den som vinner får fem exemplar av sin blogg upptryckt i bokform. Jag behöver bara en. Till Lennox. Som jag sagt tidigare så vilket fantastisk arv til honom. Att få ta del av mammas tankar, känslor och enorma kärlek till honom. Man kan nominera den blogg man vill se vinna på Vulkan.se. För att rösta klicka här

Hoppas jag även får dragjälp av artikeln i Expressen idag Klicka här

Bild lånad från Musikfrökensblogg

Jag läser Musikfrökens blogg. Klicka här Musikfröken har inte bara tjocktarmscancer utan även två små döttrar. Hon opererade bort sin tumör för  snart en månad sedan. Musikfröken åker hem till familjen. Hon mailar mig och frågar om råd hur det kan kännas efter ett så stort ingrepp. Musikfröken blir sämre och åker tillbaka till sjukhus. Bloggen är tyst och samma inlägg gapar mot mig varje gång jag går in . Jag blir orolig. Igår får jag ett mail av Musikfrökens man. Ord som "komplikationer. Vätska i kroppen. Metastaser i hjärnan. Vi vet inte utgången" träffar mig rakt i Solar Plexus och när jag tackar honom för han tänker på att maila mig, en främmande människa i denna svåra stund, så kan jag inte se vad jag skriver för jag gråter så. Orden blir tomma, klyshiga. Han ber mig kämpa. För sin frus skull.

Jag ber honom hälsa Musikfröken om mirakel. Att jag inte vet vad jag ska säga och att jag lovar att kämpa för henne med. Och jag kan inte förstå hur allting kan vara så överjävligt som att någonstans sitter två människor och tar farväl av varandra och någonstans kommer kanske snart två barn att förlora sin mamma. Så Musikfröken. Om du inte kan läsa det här själv så hoppas jag någon läser det för dig. Hur det än blir så kommer det att bli bra vännen. Vi kommer alla att ses en dag.


Min favorit Ted. Till dig.

Sjukt stressad idag.  Röntgensvaren på levern får jag ju inte nu. Kommer att blogga i morgon....

Phuket 2007.


Postat av Nina:

Jag funderar ibland på Threst, du skriver alltid om din starka kärlek till Lennox (och det tycker jag är jättebra), men du skriver aldrig/sällan om dina känslor för Threst. Kärleken till sin partner är lika viktig, minst, som kärleken till sina barn. Det är ju faktiskt som man säger, man har bara barnen till låns ett antal år.

Ja, du Nina.Kärleken till en man är ju olik kärleken till sin avkomma. Den tar sig helt olika uttryck och fyller olika behov. Ibland ger jag så mycket av min kärlek till mitt barn att jag känner mig helt dränerad på känslor. De räcker liksom bara till att hålla mig och Lennox flytande. Ibland är min kärlek till Threst så stark att jag nästan kan ta på känslan. Däremellan finns alla gråzoner. Threst är inte så odelat förtjust i att jag drar in honom i bloggen. Det beror lite på vad jag tänker skriva om. Hans "Skalmansfasoner" eller hur fantastisk han är som pappa.

Att vara sjuk (Nu är vi där igen) tär på allt. Det stärker och det stjälper. Det är svårt att vara den anhörige som ska kunna tolka ens signaler. För så är det. Man vill bli sedd och bekräftad fast man inte säger något själv om vad man behöver. Och att leva med någon som ibland tvivlar på att hon har någon framtid är väl inte direkt jippie. Kärleken till Threst är mer som en stadig ström av vatten. Som när man ställer in kranen på en visst läge så kommer det en jämn ström. Kärleken till Lennox är mer som fontänen i Fontana Di Trevi. Också en strid ström men mer av kaskader. Och vad vill jag nu säga med det? Att jag älskar Threst förstås och att vårt fortsatta existens tillsamans kommer att präglas av den vanligaste frågeställning av alla.  Nämligen att driva projekt familjeliv/karriärer/självutveckling/sjukdom/egentid/samliv till den ultima konstellationen.

Nu är klockan  06.00 och jag är på väg att kolla min lever på Huddinge. Wish me luck!

Foto: Micael Engström

Lennox: "Mamma, bajsmamma"
Jag: "Nä, men så säger man väl inte om sin mamma?"
Lennox: Nä, jag mená vägggen. Bajsväggen, he, he"

Foto: Dennis Lorentzon.

Jag känner mig rätt stark. Trots regn är det sol i mitt sinne och trots att det i  morgon är dags för datortomografi. Man ska titta på levern och se hur den mår efter operationen i mars. Även titta på den lilla pricken man lämnat kvar......, Jag ringer min kontaktsjuksköterska och frågar igen när de ska plocka bort  port-a-caten (dosa under huden som man får sina cellgifter igenom) Hon svarar med det jag förväntat mig. "Jag tror doktorn vill vänta och se vad leverkollen säger innan vi plockar bort den" Och naturligvis är det så. Efter mitt besök på Huddinge bär det av till Berns för en föreläsning/frågestund av Ulf Elfving. Vi ska prata om hur det är att ha cancer, min blogg och mina känslor kring livet i stort.

Matens påverkan
 Att maten påverkar risken för cancer är numera allmänt känt. I en rapport från WCRF (World Cancer Research Fund*) sammanfattas 10 råd som anses ha övertygande eller troliga bevis för att man kan minska sin risk för cancer genom att följa dessa råd.
Författarna bakom rapporten vill dock betona vikten av att inte röka även om just det inte är studerat i samband med den här rapporten.
 
Expergruppens råd för att förebygga cancer:
Undvik övervikt och behåll normal kroppsvikt hela livet.
Motionera regelbundet, minst en halvtimmes, helst en hel timmes, fysisk aktivitet per dag.
Begränsa konsumtionen av energitäta livsmedel, det vill säga livsmedel som innehåller mycket socker och fett och lite fibrer. Undvik sötade drycker.
Ät huvudsakligen mat från växtriket. Ät minst 5 portioner frukt och grönsaker varje dag och rikligt med baljväxter och fullkornsprodukter. Dessa livsmedel är rika på fibrer, vitaminer och mineraler.
Begränsa intaget av rött kött (i rapporten definierat som kött från nöt, gris, lamm och get) till 500 gram (tillagad vikt) per vecka och undvik charkuteriprodukter.
Om du dricker alkohol, drick högst en mängd som motsvarar 2 små glas vin per dag om du är man och ett litet glas vin per dag om du är kvinna.
Begränsa konsumtionen av salt och salt mat till en mängd som motsvarar högst 6 gram salt per dag.
Ät inte kosttillskott för att förebygga cancer. Studier visar på motstridiga resultat och i vissa studier har cancerrisken ökat när man ätit kosttillskott.
Ge ingenting annat än bröstmjölk under barnets sex första levnadsmånader. Detta skyddar mamman mot bröstcancer och förebygger övervikt och fetma hos barnet.
Personer som har haft och överlevt cancer bör också följa råden eftersom mycket tyder på att de även skyddar mot canceråterfall.
 
Läkemedelsverket i Sverige anser att rapporten är systematiskt gjord och väldokumenterad. De flesta av råden stämmer väl med de kostråd som Livsmedelsverket redan har. Dock kommer ytterligare analyser att göras för att bedöma hur relevant rådet kring charkuterivaror är i Sverige. I väntan på detta ändras inga kostråd från Läkemedelsverket.
 
* World Cancer Research Fund är en organisation som arbetar med frågeställningen hur matvanor påverkar cancerrisken. Organisationen bedömer vetenskapliga studier och ger råd om hur man kan minska risken för cancer.

Och så måste jag ju lägga ut en bild på min fina pelargon. Någon annorlunda variant.

Jag läser boken "Den utmätta tiden" varhelst jag kommer åt. Jag gillar den inte speciellt. Den är ganska knivigt skriven och har ett språk som inte tilltalar mig särkilt. Men i vissa meningar är den så briljant välformulerad och nästan självlysande insiktsfull så jag försöker ända. Skumläser för att hitta de meningsfulla stycken som kan lindra min oro över mitt existensiella tillstånd.

Folk frågar mig hur jag mår. Jag kommer på mig själv med att svara "Ganska bra". "Det kommer att gå bra det här," säger de sedan som ett brev på posten" och jag märker att jag svarar med ett slags självklart lugn. "Det gör det säkert men om det inte går bra så blir det bra ända". Jag undrar om jag ljuger för mig själv när jag svarar så klokt och tryggt? Antagligen. Det är klart att det inte kommer att bli bra om det inte går bra. Vad snackar jag om? Men det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl.

Idag är det det en stor dag för min gudson Oskar. Han fyller moppe, han fyller legal sexdebut och han fyller mig med kärlek när vi väl ses. Jag har varit en urusel gudmor men Oskar, du vet att du har en speciell plats i mitt hjärta. Strax till höger, bredvid Lennox. Det för oss onekligen in på taueringen som jag nu har bestämt typsnitt på. Mjukt rundade bokstäver, lättlästa men ända rent och enkelt, classy och stylish. Snart kommer han att vara nära mig för alltid.

 

Helg: Lördag/söndag
Plats: Nacka, Stureby, City.
Aktiviteter: 1-års-kalas, vuxen middag med grillning och gott Barolo vin, bio. övernattning borta.
Känslor: Blandade, mestadels bra. Ibland cancertankar, mycket érriader, glädje, tacksamhet, oro, alienkänslor (dvs jag är inte som er
Summa sumarum: En trevlig helg men borde ha rensat ogräs istället för bio (underbara Slumdog Millionair)

Jag testar Bifiform. Ska vara bra för magen för mor och barn. Funkar de inte på män? Vad har vi för unik formula i våra magar som de inte har? Nåväl. I torsdags var det sommarfest på Lennox dagis. Det bjöds på tipspromenad med frågor så som : Vad har vi på födelsedagstårtan? Eller: Vilka barn går INTE på Kantarellen? Lennox svarade naturligtvis rätt på alla frågor. Det bjöds dessutom på ett utomordentligt spöregn såklart. Sedan blev det picknic i lekhallen.



Jag klär mig i dunjacka fast det är 4 juni och ändå fryser jag som en  lort. Dagen efter,  alltså igår skulle Lennox ha matsäck med sig till dagis, de skulle äta ute i skogen. Så det blev pasta, kyckling och färsk ananas. Det slog mig när jag packade hans ryggsäck att det har gått 3, 5 år sedan han föddes och att han inte är någon liten ettåring längre. Nu kan han själv öppna en dragkedja och plocka fram sin egen mat. Crazy!



Threst ska på svensexa i tjottahejti någonstans och ska sova över. Lennox och jag ska grilla hemma hos Måns. Livet kan inte vänta.

Jag åker fel T-bana hem. Sitter och läser och vaknar upp först när jag hör namnet Skärmarbrink i högtalaren. Hör man Skärmarbrink har man definitivt åkt fel. Det är inte första gången jag blandar ihop Hagsätra med Skarpnäck. Antar att mina trötta ögon bara ser äet. På tal om trötthet,  (vilken snygg övergång) så är min son nog den tröttaste på mornarna. Lika svår som han är att söva, lika svår är han att väcka. Mig gör det inget. Att ligga och beundra hans långa ögonfransar och studera den perfekta porslinshyn kan jag göra i all oändlighet.

På bensinmacken ser jag en bil från hemsjukvården. Jag undrar hur det känns att bli vårdad i hemmet? Eller av ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) Blir man som kompisar? De där som ska torka en i rumpan eller ge en smärtstillande. Säger man tjena hej och pratar om vädret eller pratar man om döden som obönhörligt närmar sig? Sedan vet jag ju att man inte alls behöver vara dödsjuk för att vårdas hemma men det är liksom det jag tänker.




Många av er tycker jag ska släppa det här med att jag har/haft cancer. Att jag ska sluta älta död och elände men då kan ni lika gärna be mig sluta andas. Det är lika lätt. Det går nämligen inte och jag tror, med nästan 100 % säkerhet, att det är friska personer som tycker så. Jag har suttit i dödens väntrum. Jag har ännu kölappen i min hand även om jag är ute i korridoren och vimsar. Har man varit så nära livets kärna påverkas man för alltid och ens sätt att se på saker förändras drastisk.  Det är oerhört svårt att bara gå vidare i livet. Jag är alldeles för rädd för att kunna slappna av. Och ingen hellre än jag skulle vilja att det var annorlunda.

Jag röntgas. Jag får kontrastvätska. Jag besöker sjukhus och får kallelser  lika ofta som vanliga människor säger prosit!.
Jag vet inte om jag kommer att överleva. Jag är rädd att titta för lång fram och jag lever i en avskyvärd limbo (Enligt Wikipedia är limbo, enligt äldre katolsk teologi, en del av dödsriket, ett mellantillstånd mellan himmel och helvete) Och hur ska jag kunna se mig som frisk när jag har en tidsinställd bomb i min kropp?

Kalas i helgen. Men först en tur till tatuerarverkstaden Salong Betong i förorten Bandhagen, ett stenkast från mig.

8 maj-2008

Jag får ett mail från företagshälsovården. Det var var lite  kul så jag lägger ut följande konversation  här:

Hej!
Du är välkommen till hälsoundersökning måndag den15 juni kl 10:00. Jag bifogar information och formulär som du ska fylla i och ta med. Du kommer att träffa företagssköterskan Karin .Önskar du göra en konditionstest?
Hoppas att tiden passar. Hör av dig annars så ändrar jag.

Hej Jeanette
Då jag har en cancerdiagnos vete sjutton om det behövs. Kan ju knappast vara sjukare än så. Eller?
Mvh Lotta

Hej Lotta!
Jag förstår om du inte vill genomgå en hälsoundersökning. Jag tar bort den inbokade tiden.

Med vänlig hälsning
Feelgood Östermalmshälsan

Tack. Har liksom fått nog av sjukhus.
Mvh Lotta

Livet i en liten ask. Det är lite märkligt hur jag  blivit tjocktarmcancerns ansikte. Det var aldrig min mening att utträtta storverk i fråga om att informera. Skrev bara min blogg. Skrev bara om resans karaktär och vindlingar utan att ha ett syfte med det hela. Ibland tänker jag att jag kanske inte ska figurera så mycket i press, artiklar och krönikor. Att, när jag blivit frisk, inte vill förknippas med  hon som hade cancer, "cancer-Lotta". Jag kanske vill att folk ska se mig som den friska människa jag vill bli sedd som och då blir det svårt att tvätta bort den stämpeln. Men jag tänker sällan på konsekvenser. Jag lyssnar till mitt hjärta, mer nu än förr och mitt hjärta säger skriv, berätta, debattera, informera.


Tjocktarm med cancertumör/polyper

Det senaste jag hörde var att man ska vara uppmärksam på skummig avföring. Nu sitter jag och stirrar ner mellan mina ben varje gång jag gör nummer två på toan. Annars löper livet på. Från det ena till det andra. Jag får ett förslag på typsnitt mailat till mig från bloggläsaren Karin S och det blir svårt att välja. Vill inte ha för snirkligt. Vad tycker ni? Jag gillar nummer fem, nerifrån på höger sida.

Ni undrar antagligen om det är två morötter på min arm. Det är det inte. Men i ett svagt ögonblick kan man kanske tro det. Jag snöade in på indianer för sisädär 20 år sedan. Jag lät då göra dessa otroligt fula indianfjädrar av en halvfull kåkfarare på Kumla fängelset. Men nu är det dags igen. Jag kommer att tautera in Lennox på insidan av överarmen. Jag vet bara inte i vilket typsnitt och  vilket ställe i Stockholm som är bra. Jag funderade lite på det innan jag blev sjuk men slog det ur hågen. Nu känns det plötsligt så oerhört viktigt att göra. Jag vill ha honom så nära mig som möjligt hela tiden och att få bära hans namn ingraverat i mitt kött känns  som  en livsnödvändighet. Threst bara skakar på huvudet. Han har ju i och för sig aldrig varit någon rock´n roll kille men det är ju å andra sidan inte han som kanske inte får uppleva sin sons femårsdag.


Make Up Stores nya, mustiga tsaar look.

Idag har jag hunnit med en pressrelease på Make Up Stores nya höstlook. Fabérge-ägget har tydligen stått som inspiration. Ett glas mousserande lyckades jag roffa åt mig på arbetstid. Pä vägen tillbaka till redaktionen möttes jag av en parad hästar och som den gamla hästtjej jag är föll jag genast i trance.



Och på T-banan insåg jag att semestern ligger framför mig. Almanackan är helt tom. Blandade känslor men vet att den snart fylls av Astrid Lingrens Värld, grillning, sena kvällar, sovmornar (Lennox kan sova till iallafall 9 om man har tur och lägger honom sent) Junibacken, bad och sex månader till nästa röntgenbesked (10 juni är det dags för levern och 24 juli för tarmen)

Foto: Malin Bondeson

Jag jobbar på premiären av "Terminator". Threst ska se den och lämnar över Lennox precis innan filmen börjar och jag kan plocka ner block och penna. Idag regnar det. Vi tog ett snack om det innan vi somnade igår kväll. "Om det är regn i morgon är det gummistövlar som gäller, eller hur?" Och lätt som em plätt satte Lennox på sig stövlar i morse. Utan att protestera. Tänk vad lite pedagogik kan göra.

Det regnar idag men jag känner mig glad och stark. Sol ändå liksom. Jag har en massa roliga saker på gång. Jag har inte ont i armen. Jag bor i ett demokratiskt land. Jag äter mig mätt varje dag och jag har en familj som älskar mig. Sedan att jag har/hade lite cancer, det får man stå ut med i allt det andra braiga.



Jag äter en caecarsallad på restaurang Elverket. I mycket gott sällskap av Pr-byrån Mix Public Relations. Nu ska göra en llten intervju med någon jag inte får berätta om.  Och sedan hem och pussa på Bang-Bang. Ett roligare inlägg kommer i morgon.


En caecarsallad med grillad tonfisk


Det är en fotoutställning på Elverket. Hittade denna vackra bild på folkpartisten Nyamko Sabuni.

Kolmården visades sig från sin bästa. Solen vräkte ner och det var lagom mycket folk. Delfinshowen var höjdpunkten och jag minns när Lennox var 1, 5 och inte satt still en sekund under showen men vad förväntade jag mig av ett så litet barn? Nu var han som ett tänt ljus.



Vi gick på Kolmården mellan 11- 16. Sedan begav vi oss till  Sollidens gästgiveri, ca 5 km därifrån. Det kan jag varmt rekommendera. Litet gulligt ställe med tretton rum. Helt nyrenoverat, ägs och drivs av en barnfamilj som själva bor på övervåningen. Färska blommor överallt, underbar stor terass med sandlåda och leksaker för barnen och en riktigt bra frukost. Eftersom Kolmårdens Hotell alltid är helt fullbokat är detta ett billigare och mycket mer personligt alternativ.






 Sollidens vackra punchveranda







Vallmo!

Vi åt middag på Restaurang Sjökanten innan vi begav oss till Solliden. Laddade upp med massor av godis, chips och popcorn till barnen och rosévin till oss på den fantastiska verandan. Sedan satt vi där fram till 22: 30 dä vi beslöt oss att lägga oss tillsamans med ungarna. Safari dagen därpå väntade.

Så har jag tänk något på "skitsjukdomen" då? Ja, som vanligt när livet är som bäst. Solnegång över terrassen, Lennox 20 pussar innan han somnade (han kör en lek där han räknar 20 pussar) Ett lejons blanka päls i solen. Vissa stunder, minuter som fladdrar förbi, just när livet är som vackrast så sätter de mörka tankarna krokben för solen.


Charlotte, Micaela och halva Åsa med Alva  äter frukost.

Threst har ju varit och spelat golf på Öland. Bilen pajjade i Västervik och de fick fixa hyrbil. Han kom hem 02. 00 inatt så jag fick min Mors dag present i morse. En superfin strandtunika med tillhörande bikini!