Krigaren är hemma....
Sabina i sin favoritposition. (bild lånad från hennes blogg)
Kanske är det därför jag har den sämsta dagen på länge. Kanske är det därför jag har gråtit hela dagen trots att solen öser sina strålar utanför mitt skitiga fönster. För jag har inte vågar läsa bloggsyster Sabinas blogg. Dröjer med pekfingret på enterknappen, rädd för vad som ska stå på skärmen. Kan livet verkligen vara så förgängligt? Ena dagen middag med vännerna, sedan, bara några veckor senare tar spridningen över. När jag går in på Sabinas blogg idag läser jag att hon har förlorat kampen. Fast i förrgår satt hon i sängen, åt piggelin och sjöng med till radion. Hur är det ställt med livet egentligen? Dessa tvära kast. Vi känner inte varandra, Sabina och jag men det spelar ingen roll. Så nu vet jag varför dagen varit så mörk. Nu precis vet jag och jag tänker på hennes flickor som miste sin mamma. inatt. Och jag gråter okontrollerat för jag tänker på hur orättvist livet är. Jag sitter med bakbunda händer och har blivit fråntagen min rösträtt men Sabina, nu är du fri.
Läs Sabinas kamp här
Gubbar i lådor.....
Jag sitter nere i på kontoret. Klockan är 23: 39 och för att ha gjort en stor leveroperation för 14 dagar sedan borde jag sova för längesedan. Men funderar lite på konstiga saker.
Gubben i lådan, gubben i lådan,
vad har du för dig? Sover du?
Kokar du kaffe?
Putsar du skorna?
Gubben i lådan kom fram!
Gubben i lådan, gubben i lådan?
Jo, jag är här. Still alive and kicking. Lite äldre, lite ledsnare, lite mer sliten bevandrar jag ännu jorden. Jag var en 41-åring med drömmar som jag tog för självklart. På en kvart förändrades livet men visst, gubben i lådan är här.
Vad har du för dig? Sover du?
Nej men jag borde sova mer. Jag sover alldeles för lite och på senaste tiden på sömntabletten Stilnoct. "Vill du ha den i ett billigare alternativ?" frågades det på apoteket. Nu somnar vi tillsamans, tabletten och jag och jag vaknar oftast dyblöt av svett och med illaluktande armhålor framåt morgonen. Mina mardrömmar vill du inte veta om men jag besöker ofta min friska dåtid.
Kokar du kaffe?
Jag kokar the eftersom jag inte riktigt gillar kaffe. Förutom köpt café latte. En kopp thé på morgonen. Med sötningsmedel i. Det kan man få cancer av har jag hört.
Borstar du skorna?
Rätt sällan men jag gör riktiga dödsryckningar ibland när det gäller min garderob och således skor. Sprayar frisk impregnering men glömmer att göra om det och kommer ständigt hem med nya flaskor. Skor är annars rätt kul men väskor ännu roligare.
Gubben i lådan, kom fram!
Ja, jag är en rätt dålig kompis ibland. Jag har måååånga kompisar och mååååååååånga "tjena hej" bekanta men få vänner. När jag fick "skitsjukdomen" blev det en rokad kan man säga. Alla har sitt förhållande till cancer. En del orkar inte ta riktig del eller är helt enkelt rätt ointresserade på att höra min inre resa. Och det är ok. Så visst kommer jag fram ibland ur lådan. Det bästa jag vet är långa disskutionsheta middagar men god mat och ännu bättre viner. Barnen runt benen och en ledig söndag. Då är lådan på vid gavel. Det är den för det mesta faktisk och borde nog kanske stängas till lite nu och då.
Imorgon är en annan dag och inte ett skit har jag på agendan. Måste ta det lugnt för att läka. "Ophra" och TV4-fakta blir mina soffvänner och en promenad. Detta helt ointressanta inlägg tog 16 minuter att skriva. Det är grus i ögonen. Kanske jag ska hoppa över stilnocten och njuta av min fina 3, 5 åring som andas med öppen mun och salivbubblor på läppen. Lyssna till hans djupa, jämna andetag och titta på hans profil i skenet från grannens utomhusbelysning. Vad kan vara mer rogivande än det?
I will survive, just as long as i know how to love.....
Nu jädrads är det dags för lite glam. Jag kan ju inte sunka ihop totalt och när tidningen Metro kommer på intervju hoppar jag äntligen, efter exakt 11 dagar sedan, ut mina collegebrallor. Innan dess har jag lämnat på dagis. Och varit på jobbet. Och tagit bort klamrarna från såret. Jag älskade att komma till jobbet. Jag älskar mitt jobb, eller rättare sagt, älskar att jobba. Jag är inte skapt att dra benen efter mig hemma och vill tillbaka till normaliteten så snart som möjligt. Deesvärre älskar jag inte att ta bort klamrar från min kropp. Tur att det inte är varje dag utan 10 månader sedan sist. Solen skiner. Sabina får komma till Stockholms sjukhem, en sådan fighter till människa borde få Nobelpris i kämparanda! Och jag har bara gråtit en gång i dag!
Shark-attack!
Lite coolt dock med ärr. Folk ser att man lever och jag är inte den som tänker köra hel baddräkt, no way. Liten 70-tals bikini är min grej. Om det nu blir någon sommar vill säga. Redan planeras för nya händelser. Livet går vidare trots denna absurda situation. Middagar och resor planeras, hur mår jag i juli? Illa av cellgifter?, bra? Och kan vi åka till Hammars i påsk. Ingenting är längre självklart alls. Jag råder inte längre över mitt liv.. Någon annan har tagit över fjärrkontrollen.
Ensam är inte stark....
Det blev ingen bild idag. Hade laddat med en grymt känslosam videosnutt men Youtoube var på sitt sämsta humör. Lovar bättring till i morgon.
Lennox är hemma. Det är söndag, en gråmulen sådan och jag har lite ondare i såret idag. Har betydligt svårare att stå rakt än igår och förstår att jag tagit ut mig för mycket. Lennox ville leka, jag fick vara häst med honom på ryggen och dessutom bar jag honom till sängen igår natt. 18 kg är nog ingen bra idé att bära just nu. Så jag är hemma från kalaset de är på. Ledsnare än någonsin och otroligt irriterad på mig själv.
Det var underbart att han kom igår. I långkalsonger och godispåse stod han i hallen med de där enorma ögonfransarna. "Hej mamma, du har inte ont i magen längre?" Det kniper i hjärtat och jag biter ihop tänderna. Svajar lite på svaret. "Nä, jag har bara lite ont ibland och nu är jag hemma och ska stanna här hos dig" Vad hände? Nyss hade detta svaret varit helt otänbart, nyss var jag ju frisk och fin och planerade att leva ett långt liv. Ändå fortsätter vår vardag. Barn ska hämtas, mat lagas, tvätt tvättas och golv dammsugas. Precis som om inget har hänt. Det är en helt makaber situation. Han är hemma. Vi är alla tre nu. Och trots att han har varit på ett ilsket humör (smällar man får ta) så är han hemma hos mig och det är det viktigaste.
Jag funderar mycket på när det gick fel. När mitt immunförsvar lade ner och lät cancercellerna bygga bo. Var det ungefär när jag blev gravid? Eller tidigare? Borde jag misstänkt något? Jag var ju så trött men det är väl alla med ett litet barn? Om jag inte blivit gravid, hade detta aldrig hänt ? och kan man säga att jag har gett mitt liv för någon annan? Irrationellt tänkande är man bra på när man går här ensam med bara Tjockkatten som sällskap. Statistiken på tjocktarmscancer är ju ingen munter läsning heller. Ca 35 % som överlever en femårsperiod, tiden som krävs för att bli friskförklarad. Fan vad det är grått ute. Kom igen nu fröken vår! Jag måste klara detta. Om jag tänker mig frisk, om jag helt enkelt vägrar spridning. Bara jag blir lite starkare vet jag att min fighting spirit vaknar igen.
Lennox är hemma. Det är söndag, en gråmulen sådan och jag har lite ondare i såret idag. Har betydligt svårare att stå rakt än igår och förstår att jag tagit ut mig för mycket. Lennox ville leka, jag fick vara häst med honom på ryggen och dessutom bar jag honom till sängen igår natt. 18 kg är nog ingen bra idé att bära just nu. Så jag är hemma från kalaset de är på. Ledsnare än någonsin och otroligt irriterad på mig själv.
Det var underbart att han kom igår. I långkalsonger och godispåse stod han i hallen med de där enorma ögonfransarna. "Hej mamma, du har inte ont i magen längre?" Det kniper i hjärtat och jag biter ihop tänderna. Svajar lite på svaret. "Nä, jag har bara lite ont ibland och nu är jag hemma och ska stanna här hos dig" Vad hände? Nyss hade detta svaret varit helt otänbart, nyss var jag ju frisk och fin och planerade att leva ett långt liv. Ändå fortsätter vår vardag. Barn ska hämtas, mat lagas, tvätt tvättas och golv dammsugas. Precis som om inget har hänt. Det är en helt makaber situation. Han är hemma. Vi är alla tre nu. Och trots att han har varit på ett ilsket humör (smällar man får ta) så är han hemma hos mig och det är det viktigaste.
Jag funderar mycket på när det gick fel. När mitt immunförsvar lade ner och lät cancercellerna bygga bo. Var det ungefär när jag blev gravid? Eller tidigare? Borde jag misstänkt något? Jag var ju så trött men det är väl alla med ett litet barn? Om jag inte blivit gravid, hade detta aldrig hänt ? och kan man säga att jag har gett mitt liv för någon annan? Irrationellt tänkande är man bra på när man går här ensam med bara Tjockkatten som sällskap. Statistiken på tjocktarmscancer är ju ingen munter läsning heller. Ca 35 % som överlever en femårsperiod, tiden som krävs för att bli friskförklarad. Fan vad det är grått ute. Kom igen nu fröken vår! Jag måste klara detta. Om jag tänker mig frisk, om jag helt enkelt vägrar spridning. Bara jag blir lite starkare vet jag att min fighting spirit vaknar igen.
Bloggosfärens baksida.....
Det är fredag och jag tvättar håret. Det är ett litet företag och tar tid men jag sätter mig och pustar på badkarskanten. När jag opererade bort min tjocktarm i maj fick jag sitta i duschen. Jag var så svag. Nu klarar jag att tvätta håret på bara dubbelt så lång tid som innan. Bloggen är inte så kul nu. Den följer ju livet och precis som livet går allt upp och ner. Det är mycket gråt och tandagnisslan eftersom det helt enkelt är mycket gråt och tandagnisslan nu, långt bort från champagne, röda mattan och kändisar. Och jag vet inte hur jag ska tänka kring min besatthet att läsa andra cancerbloggar. Jag blir helt paralyserad av skräck när jag får mail från människor vars make, fru, pojkvän drabbas av cancer. En kvinna vars man dog för tre veckor sedan, 42. En ung gift tjej vars make, 29, just nu ligger inne och har fått en spridning i skelettet fast han verkade vara så gott som cancerfri och hade mycket goda prognoser för bara någon månad sedan. Det är jag själv som ber dem maila sina bloggadresser och jag tycker de gör rätt i att kontakta mig. Vet inte bara om jag ska läsa eller ej. Det är dubbla känslor. Jag plöjer igenom det ena hemska historien efter det andra. Några bloggar är stängda, inte uppdaterade pga av döden, andra bloggar är som min, en kamp mellan cellgifter, besked, väntan, barn, familjeliv. Innan jag blev sjuk ägnade jag inte en sekund åt dessa öden därute.
Jag tar en promenad genom Stureby skogen och till Enskede Ridskola, ca 15 minuters gåväg. Jag går i skogen, lätt frarmåtböjd och tänker att folk tror jag håller på att skita på mig. Sedan går jag på villagatorna istället. Ingen bra idé att ramla i skogen. Som gammal tävlings hästtjej så är det underbart att klappa de varma mularna. Älskar doften av stall, våta täcken och hö. Men ridskolan väcker också minnen från den dagen jag åkte in akut med ambulans. Jag och Lennox cyklade hit till stallet en söndag. Strålande sol, sista skälvande dagarna i april och jag hade sådana fruktansvärda magsmärtor att jag trodde jag skulle svimma. Kunde inte ens lyfta upp honom i cykelstolen utan fick be två stalltjejer minns jag. Två dagar senare får jag mitt cancerbesked på SÖS.
Sedan tar jag bilen till ICA. Plockar lite frukt, juice, presenter till ett barnkalas på söndag (orkar jag följa?) Att åka bil är en sådan "vara tillbaka i livet" känsla att det nästan känns löjligt. När jag lägger i backen drar det inne i magen rejält och förstår att jag kanske inte ska promenera OCH handla på samma dag. Men jag kunde lika gärna suttit i en öppen sportbil, med låten MIAMI (Will Smith) på radion, vinden i mitt hår och susat nerför Sunset Strip så glad är jag.
Tänk vad man kan hitta på ICA
Kvällen blir lugn, vad annars. Threst lagar fläskfilé med squash, spenat, parila och grädde. Vi kollar på Lets dance och det gör förbannat ont i levern när man blir mätt. Blir väl för trång. Blir lite förvånad över att Laila inte vann. Sist vi pratades vid sa hon "Helt ok att bli tvåa, nästan bättre faktisk" så jag antar att hon inte är allför ledsen. Nu är det lördag em. Jag har dammsugit och torkat golv (idiotiskt, jag vet) och ska nu och på en kort promenad. Threst har åkt till Örebro och hämtat The love of my life och om tre timmar är Lennox hemma!!!!!!!
När jag kommer hem väntar blombud. Det är från Therése och Micael Bindefeld och övriga i gänget. "Vi saknar din stjärnglans, kom snart tillbaka till röda mattan" står det på kortet och jag fattar inte riktigt hur de har tid med mig men blir oändligt glad och tacksam för omtanken. Tack fina, underbara ni!!!!
10 dagar senare.....
Jag åker hem från Stockholms sjukhem. Solen dränker sina strålar över ett aktivt Stockholm och jag tittar med stora ögon på allt. En gatsopar bil som får dammet att virvla i korsningen Fleminggatan/St Eriksgatan ter sig plötsligt som en vacker cirkushäst i mina ögon. En gammal dam med hund passerar övergångstället och jag strirrar på hundens hängande tunga och hennes promenadskor. När vi passerar Globen lutar jag huvudet mot fönsterrutan och börjar gråta och jag vet inte varför. Det känns om alla känslor sitter utanpå kroppen och än en gång blir jag så fruktansvärt ledsen över att mitt liv blev så här. Det var ju inte detta jag hade planerat och det grämer mig varje vaken sekund.
Jag hittar en upp&nervänd hink i trädgården som jag sätter mig på i solen. Threst kommer och öppnar för jag har ingen nyckel och han har städat till 01 föregående natt. Tjockkatten är lika tjock som vanligt, det är bara jag som förändrats med ytterligare ett stort ärr på kroppen. Jag plockar in alla mina saker i väskan. Det tar tid eftersom det drar i såret och jag rör mig så sakta. Skit samma. Jag är hemma. På kvällen hyr vi video. Och säger till varandra "Gud vad tyst och lugnt det är när Lennox är borta. Var det så här innan vi skaffade barn?". Jag gillar inte riktigt detta tysta. Saknar honom med varje fiber i min kropp och vill bara att det ska vara lördag.
Jag får ett långt brev från bloggläsaren Ann. Hon har skickat med en drömfångare. Hon börjar brevet med, du lever min värsta mardröm och jag börjar gråta igen. Hela brevet blir blött. Tack Ann. Fotsätt leva livet som du gör! Det är bara till låns.
Present från bloggläsare Ann.
Jag lägger mig i Lennox säng. Vandrar runt i huset, eller vandrar och vandrar, hasar mig runt och landar i soffan. I natt har jag sovit hyfsat. Jag har drömt om mitt ex Nicklas hela natten. Att jag var frisk, det var många år sedan och vi dansade, festade och jag var ännu helt omedveten om vad som skulle drabba mig. Nu ska jag försöka gå ut en kort sväng i skogen här. Och fokusera på det goda. Det kan ju alltid vara värre.
Jag klipper av bandet som visar att jag varit inlagd det första jag gör när jag kommer hem.
Tävlingen avslutad....
Oj. Så snabbt. Grattis Katarina Dybeck som var snabbast.
Lite glamour i vardagen.....
Kappahl satsar stort på sina jeans. Jag lottar ut en s.k boy-friend modell. Lite lösare passform, raka ben. Om du tar reda på var Threst och jag firade senaste nyåret så kan de bli dina. Maila mig rätt svar, namn, adress och storlek. lotta.gray@aller.se
Inatt var det lika jobigt. Somnade vid 03 och vill bara hem. Taxi är beställd till 14 och det ska bli så skönt. Det knackade på dörren till mitt rum och Sabina Najjars kurator kom. Sabina är en tjej som drabbats av hudcancer som spridits till hjärnan. www.sabinaskamp.se Hon är nu mycket dålig och inlagd. Men trots sitt tillstånd hade hon frågar kuratorn om hon läste min blogg! Sabinas bok "Livet kan inte vänta" finns nu ute i handeln. Kuratorn hade med sig den till mig här och jag har messat Sabina men hon är för dålig för att kunna kolla sin mobil. Vännen, jag tänker på dig hela tiden.
Threst och hans mamma var här med sushi igår kväll. Och Malin kom förbi en sväng efter att Annelie gått.
Nu sitter jag här och känner mig rätt tom. Sabinas kamp, några kilometer bort känns helt surrealistisk i solljuset utanför mitt fönster här på Stockholms sjukhem. Men som kuratorn sa, det finns en viss sort männinskor som brinner extra mycket och jag hoppas bara att jag är en av dem.
Nu är det lunch och sedan väntar huset i Stureby!
Malla med sitt smittande skratt.
Varje kväll får jag Fragmilspruta mot proppar.
Sushi!
Walk a day in my shoes...
Min fotograf Micke Engström kom och åt upp all sjukhuslunch.
Mina vänner kommer på besök. Det hjälper men kan inte döva saknaden efter Lennox. Igår pratade v i i telefonen. "Mamma, vill du titta på min bana, titta!" "Jaaaaa, vad fin den är. Den får du ta med hem från mormor sedan". Så fort jag tänker på honom tränger tårarna fram. Jävla "skitsjukdom". Jag har ett liv att sköta....Stockholms sjukhem är helt ok. Liknar mest ett ålderdomshem och i den enorma matsalen sitter några sargade själar utspridda. Några med katetrar och infarter, andra fria från detta men alla med en sak gemmensamt. De är alla runt 60 plus. Det enda vi delar är cancer och jag känner mig så ensam. En kvinna, mitt i livet, med tusen saker att göra. Jag passar inte alls in här och jag bestämmer mig för att åka hem i morgon.
Carin Modin.
Carin kommer med en hel påse underkläder från Björn Borg, Dessutom bad jag henne köpa med en nypressad juice. Som ni ser tog hon mig på orden. Gårkvällen var jobbig. Var väldigt ledsen och hade fruktansvärt jobbigt att somna trots sömntablett. Jag fick någon typ av ångesattack tror jag. Har aldrig känt så förr men fick ont i hela kroppen och lite panikkänslor. När jag pratade med läkaren här och sa att det kanske var ångest så svarade hon bara att jag var alldeles för pigg för det. Men hur kan hon veta genom att bara se mig? Hur kan hon veta vad som egentligen rör sig i mitt huvud? Vad jag tänker på, Att jag gråter på toaletten och är så rädd att det här inte kommer att gå hela vägen. "Jag tror det är biverkningar av din ketougan" säger doktorn.
På Stockholms sjukhem finns även av avdelning med palliativ vård. Dvs vård i livets slutskede. Jag vill inte ens tänka på att det finns en sådan avdelning i min närhet. Att det så nära mig just nu pågår oerhörda trauman men kanske unga människor, anhöriga och den här onaturligt stilla miljön gör mig alldeles ledsen.
Jag hasar mig ner på sjukgymnastiken
Shatilla kommer med tidningar och godis.
Nu har jag varit på Åhlens här bredvid. Det var 10 dagar sedan jag var ute i "vanlig miljö" men kunde lika gärna var 10 år sedan. Människor skyndar förbi. Mammor med barnvagnar, bärandes på en latte på väg för att hämta barn nr två på dagis. Jag dörsöker kika ner i vagnarna men får hostattack som gör mig illamående. Känner att jag kanske måste spy men andas med djupa andetag. Inne på Åhlens vill jag köpa ett serum. Det är kö i kassan. En kund ska utomlands och vill ha solskydd till håret. Fan ta dig och ditt liv som bara rullar ,på tänker jag medan kallsvetten bryter fram i pannan. Fan ta dig och din jävla solsemester! Men sedan ångar jag mig såklart och vill inte bli bitter. Jahg kämpar mig tillbaka till sjukhemmet. Två tanter med rullatorer tar lååååååååång tid på sig i hissen och jag vill bara till mitt rum nu.
Martins hundar och min katt....
Jag ligger och vänta på taxin till Stockholms sjukhem. De säger att det är kallt ute. Om det vet jag inget. Fick en ny rumsgranne igår. De förberedde henne tidigt så jag har varit vaken länge. Har kommit ikapp lite efter operationen. Har varit så fokuserad på den, om den skulle bli av eller inte. Känner mig rätt deppig och låg utan att egentligen veta varför. I natt, innan jag somnade tänkte jag på vår katt Loppan. Hur har varit min bebis innan bebis kom och hur jag nu knappt hinner klia honom under hakan. Förlåt Loppan. Du har ett helt inlägg i bloggen vid just den rubriken Klicka här. Martin "E-type" Eriksson är på TV4 och pratat om sitt nya projekt. Att rädda herrelösa hundar från Irland. Jag känner Martin lite privat och vet att han alldtid gör saker helhjärtat. Inget gör mig mer glad än detta. Han pratar om sajten www.thepalace.se så då gör jag det med.
Loppan en vacker sommardag på vår förstukvist.
Igår när jag hasade runt i korridorren såg jag bilden på den här katten nedan. Den var så kisig och söt så jag var tvungen att ta kort på den. Men inget kan jämföras med det den riktiga varan. Det kändes som om gårdagen aldrig tog slut. Jag roade mig med att sno med mig hela fatet av vindruvor i på mitt rum. Lite spänning i tillvaron. Nu sk jag ta odling i rumpan. Gnugga lite med en bomullstopp och vänta på taxin. Så fördriver jag förmiddagen. Ha ha. Ska försöka blogga en gång till från nya lyxiga Sthlm sjhm senare idag.
Jag promenerar lite i korridorerna i går kväll.
Blue monday....
Mamma och pappa är här./mitt dränage läcker. (blod&gallvätska)
Jag vaknar 06 av att det är blött i sängen. Dränaget har läckt igenom mitt nya fina nattlinne med stjärnor på, igenom madrassen och jag är kall och blöt. Däremot har jag sovit hela natten. Det är mörkt ute och jag måste kisa för att urskilja urtavlans siffor i den tdiga gryningen. Det enda jag egentligen vill är att vända mig om (lättare sagt än gjort) och somna om men måste ha hjälp med denna röra först.
Såret ser fint ut säger sköterskan som kommer. Det är tur att det finns grader i helvetet tänker jag. Hon byter i sängen. Inte många artighetsfraser utbyts här inte. Det är för tidigt och jag är för trött för att snick snacka. Sedan försöker jag hitta en dräglig ställning och somnar om till det är dags att ta tryck och temp. Jag försöker packa min väska lite. Samtidigt kollar jag "Efter 10" med Malou. Hon intervjuar Martin Rolinski och jag slås över hur skönhet kan vara så tråkig. Sedan kommer ronden. Som ett gäng överförfriskade hjortar studsar de in i mitt rum, hummar lite och säger "Hur står det till idag då? "Jotack, det kan vara värre säger jag och spärrar upp ögonen en aning så jag ska se piggare ut. . "Tyvärr kan du inte komma till Sthlms sjukhem idag, det är fullt men kanske i morgon då istället, du står på listan där" Jag blir lite besviken, hjärtat sjunker några snäpp. Jag somnar om till "Hem till gården".
Det är en tung eftermiddag. Jag längtar så enormt efter Lennox. Trodde inte man kunde sakna någon så mycket. Vi träffades ju i fredags men det är saknaden av hans hud och värme som gör mest ont. Hans små fötter som sparkar mig i magen när vi sover och hans öppna mun med en liten salivbubbla som jag saknar mest. Hah har det bra hos Mormor. De har varit i stallet och sedan cýklat. Det är inte det. Det är jag som har ett enormt behov av honom just nu. Jag gråter lite på handikapptoan. Den är stor och bra och snart har jag ett litet hav snorpapper omkring mig. Nu är klockan 13.22 och jag är fullständigt uttråkad. Ont har jag med och vill helst av allt bara sova. Och det är precis vad jag ska göra efter detta inlägg.
Lunch och jag har varit en duktig flicka och bara lämnat potatis och haricot verts kvar.
....Solsken i blick
I skvallervärlden behövs en stark "dragarbild" för att bära en klenare text. Och idag känns det som om texten blir överflödig. Vi pratades vid i telefonen, min son och jag.
"Mamma, är du på? sjukhust ? Pappa och jag har mysigt." "Hej då."
Pang, bara en lur rätt i örat så. Tänker trygghet, tillit, sundhet. Att vi ändå lyckas på något sätt att fostra en trygg liten person. Smärtan idag är av varierande grad. Någonstans mellan 2-3 på VAS skalan. Får hjälpmedel mot den. Bestämmer mig för att åka några dagar till Stockholms sjukhem. Kanske kan Shatilla och Lennart komma på besök och åsa och Charlotte. Idag fick jag även veta att man tagit ungefär halva levern. Det säger mig inte så mycket förutom att den växer ut igen inom några månader och jag njuta av ett gott rödvin ungefär då. Det är knäpptyst här på avdelningen. Bara ljudet av sköterskornas scholl-sandaler och dämpade röster. Det snöar. Små vissa flingor dansar mot fönstret och jag känner mycket tydligt: Jag lever, jag lever, så enkelt och sant. Än har jag min plats här på jorden. (P. Bäckman)
Är det inte det ena så är det det andra....
Fick låna ett paket bindor.
Så. Nu är jag tillbaka efter några powenapp. Men har förtvivlat ont och försöker nu ta keogan i tablettform regelbundet och ber om det intavenöst vid behov. Typisk att jag fick mens också. Som om det inte räckte med blod, ha, ha.
I morgon kommer mamma och pappa frän Örebro. De tar med sig Lennox hem. Nu ska jag prova att äta några chips. Bättre än inget. Och tror jag skiter i "Exp: Robinson" faktiskt.
Sömnlös i Hudinge...
Jag har inte sovit en bkund i natt. Inte en enda gång och och inte ens på sömnbalett. Jag har ont i hela kroppen, som träningsverk och ont i ryggen av att ha legat så mycket.. Jag är sååå trött men kan ändå inte sova. Får tortrarande ketogan intavenösv vid brhov och även u tablettform.
Lennox och Threst var förbi. Lennox hade sovit hela natten i egen säng mken istället vaknat tidigt. Han lekte flyplan härinne och med grannenn flyttad blev det så mycket mer space.
Nu är det bara dränaget kvar som ska bort och så denna smärta. Orkar inte skriva mer...Somnar nästan......kanske mer ikväll
Upp som en sol.....
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅhhhhhhhhhhhhhhhhh. Heeregud. Nu har de tagit bort morfin i ryggen och jag har så fruktansvärt ont!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag får smärtlindring varannan timme nu intavenöst
Åt ingenting idag.
Min dagliga vy.
Jag kan knappt sitta upp så jag måste lämna er här.....
Navelskådning.....
Hittar en några dagar gammal video.
Jag bedriver nagelskådning. Pillar mig i naveln ocg försöker få tiden att gå. Inte mycket annat finns att göra här. Framåt morgonen, vid 06 tas temp. En timma senare drar dagpersonalen igång. Grannen bakom skärmen ska opereras idag. Hon är lite skajsen hör jag. Jag önskar henne lycka till när hon rullas ner för narkos. Jag har mest pratat i telefonen och ätit. Therese från min mammagrupp jobbar här och kommer med ostbågar som jag trycker i mig så resterna virvlar ner på min sexiga landstingssjkorta. På ronden i morse sa läkaren att jag får gå hem på måndag! Att jag varit duktig och rört mig mycket, ser fräsch ut och bajsat. Undrar om han vet hur gammal jag är. Eller så får jag komma till Stockholms sjukhem. Det låter lite snitsigt. Enkelrum och hemmalika miljöer. Men vågar man slösa så på skattepengarna? Inte ska väl jag?....
Threst kommer med sushi!
Om man är för pigg för sjukhusvård men inte riktigt ännu klarar sin hemmiljö får man komma till Stockholm sjukhem. Ska ta mig en funderare. Lennox är ändå hos sin mormor hela nästa vecka. Annars vandrar jag i korridorerna med mitt EDA morfindropp i ryggen. Fram och tillbaka men en helt annan vandring än den jag gjorde i korridorerna på SÖS i maj. Nu gnolar jag på en låt och tänker att jag är cancerfri. Då hade jag nyss fått ett cancerbesked.
Threst köpte med sig sushi och jag drog på mig pappas flecce-tröja med reklamlogga. Jag vill inte att Lennox ska se alla dessa slangar och dränage i onödan och tröjan går högt upp i halsen på mig. Vi äter i sängen och jag tycker lite synd om den nyoperererade grannen som säkert inte vill lyssna på Tinki Winki och Lala från tv:n. Min familj åker vid 19 och nu sitter jag här i dagrummet och bloggar.
Lägg noga märke till de små "bollarna" de satt på så inte infarterna ska skava när man sover!
Alive & Kicking!...
Varning för känsliga besökare....
Jag lever,jag lever, så enkelt och sant. Än har jag min plats här på jorden., jag blev bara rispad av kniven som slant........ (P. Bäckman)
Någon slår mig i ansiktet. Klockan är strax före tre och jag har varit nedsövd sedan nio. "Charlotte, Charlotte, vakna.
Det är färdigt nu"
Vem fan är Charlotte hinner jag tänka innan jag glider in i sömnen igen. Men en vktig detalj hinner jag dock notera. Att jag vaknade! Jag har varit så djävulsk rädd för att något ska gå fel. På uppvaket är det lugnt och tyst. Runt magen känns det som tandläkarbedöving och jag är så torr i munnen att jag är helt säker på att en iller har krupit in och slagit bo. Halsen är lite öm efter tuben och nacken känns om den blivit överkörd av en buss. Någon vänlig människa stoppar om mig med det gröna operationstäcket.
Det är klart, färdigt, finito, done, kirrat. Detta som upptagit så många timmar av mitt vakna tillstånd är över. Bengan, läkaren, kommer. "Det gick bra. Vi tog bort alla fem förändringarna i både höger och vänsterlob. Fyra uppförde sig inte som metasater men det fjärde, största kan man missänka var en sådan. Men vi vet inte"
Jag skärper mitt sinne så till det yttersta att jag måste sett smått galen ut. Varje cell i min kropp är inställd på information, varje andetag stilla. "Jag kommer tillbaka i morgon för du hör ända inte riktigt vad jag säger" säger Bengan och går vidare.
Jag sover faktisk gott i min smala säng och hör hur någon på andra sidan gardinen sjunger "Start speading the news, i´m leaving today". Dagen därpå får jag flytta till intermediär avdelningen. En variant på intensivvårdsavdelning/vårdavdelning. Jah kopplas upp mot så mycket slangar och infarter att jag mest liknar en hybrid och har fruktansvärt svårt att röra mig. EDAN i ryggen (epiduralslang med morfin) har lagts perfekt i min ryggrad och jag är bra smärtlindrad. Jag är är så i bängen saltsugen, på sushi så klart och saknar min mobil. Blommor har kommit från Anneli i Örebro, tack fina, och jag är på ett toppenhumör. Sedan kommer Bengan igen och jag frågar "Jag har alltså ingen cancer i kroppen just nu?" "Nej, just nu är det så" säger han och tamesjutton om jag inte kan ana mig till ett leende i mungipan. Själv ler jag från öra till öra och vill krama alla jag ser.
Bra färg säger läkarna om dränaget som ledet ut vätska och blod från levern
Jag får, efter en dag på intermediären, flytta till vårdavelning K72. Linda, vän och kollega, kommer med chips, mörk choklad, godis och tidningar i en stor korg från alla på SE&HÖR. Jag mår bra. Oförskämt bra men vill bara hem, hem till mitt stressiga, roliga (och ibland skittråkiga) vardagsliv ute i förorten.
SEHÖR gör ingen besviken.
Kortet på Lennox och mig får mig att fokusera på tillfriskande.
Utsikten är fruktansvärd. Bara ett betonghusmitt emot.
Nu är det datorn opch urinpåsar som gäller.
Jag ser även att min man varit inne och petat på mina domäner. Hmmmmm. Äskling, det är jättegulligt av dig men skaffa din egen, ha,ha. Något i stil med www.dengolfandespiken.blogg.se
Puss, ses senare!
Jag lever,jag lever, så enkelt och sant. Än har jag min plats här på jorden., jag blev bara rispad av kniven som slant........ (P. Bäckman)
Någon slår mig i ansiktet. Klockan är strax före tre och jag har varit nedsövd sedan nio. "Charlotte, Charlotte, vakna.
Det är färdigt nu"
Vem fan är Charlotte hinner jag tänka innan jag glider in i sömnen igen. Men en vktig detalj hinner jag dock notera. Att jag vaknade! Jag har varit så djävulsk rädd för att något ska gå fel. På uppvaket är det lugnt och tyst. Runt magen känns det som tandläkarbedöving och jag är så torr i munnen att jag är helt säker på att en iller har krupit in och slagit bo. Halsen är lite öm efter tuben och nacken känns om den blivit överkörd av en buss. Någon vänlig människa stoppar om mig med det gröna operationstäcket.
Det är klart, färdigt, finito, done, kirrat. Detta som upptagit så många timmar av mitt vakna tillstånd är över. Bengan, läkaren, kommer. "Det gick bra. Vi tog bort alla fem förändringarna i både höger och vänsterlob. Fyra uppförde sig inte som metasater men det fjärde, största kan man missänka var en sådan. Men vi vet inte"
Jag skärper mitt sinne så till det yttersta att jag måste sett smått galen ut. Varje cell i min kropp är inställd på information, varje andetag stilla. "Jag kommer tillbaka i morgon för du hör ända inte riktigt vad jag säger" säger Bengan och går vidare.
Jag sover faktisk gott i min smala säng och hör hur någon på andra sidan gardinen sjunger "Start speading the news, i´m leaving today". Dagen därpå får jag flytta till intermediär avdelningen. En variant på intensivvårdsavdelning/vårdavdelning. Jah kopplas upp mot så mycket slangar och infarter att jag mest liknar en hybrid och har fruktansvärt svårt att röra mig. EDAN i ryggen (epiduralslang med morfin) har lagts perfekt i min ryggrad och jag är bra smärtlindrad. Jag är är så i bängen saltsugen, på sushi så klart och saknar min mobil. Blommor har kommit från Anneli i Örebro, tack fina, och jag är på ett toppenhumör. Sedan kommer Bengan igen och jag frågar "Jag har alltså ingen cancer i kroppen just nu?" "Nej, just nu är det så" säger han och tamesjutton om jag inte kan ana mig till ett leende i mungipan. Själv ler jag från öra till öra och vill krama alla jag ser.
Bra färg säger läkarna om dränaget som ledet ut vätska och blod från levern
Jag får, efter en dag på intermediären, flytta till vårdavelning K72. Linda, vän och kollega, kommer med chips, mörk choklad, godis och tidningar i en stor korg från alla på SE&HÖR. Jag mår bra. Oförskämt bra men vill bara hem, hem till mitt stressiga, roliga (och ibland skittråkiga) vardagsliv ute i förorten.
SEHÖR gör ingen besviken.
Kortet på Lennox och mig får mig att fokusera på tillfriskande.
Utsikten är fruktansvärd. Bara ett betonghusmitt emot.
Nu är det datorn opch urinpåsar som gäller.
Jag ser även att min man varit inne och petat på mina domäner. Hmmmmm. Äskling, det är jättegulligt av dig men skaffa din egen, ha,ha. Något i stil med www.dengolfandespiken.blogg.se
Puss, ses senare!
Vimmelmammans comeback!
Det stämmer, imorgon fm gör hon comeback. Hon mår fortfarande bra men är väldigt trött. Hon sover och sover, vilket är ett gott tecken. Hon kommer att bli flyttad till sitt rum imorgon och får tillgång till tv och sina privata saker. Hon har varit uppe och gått men det gick inte så bra. Tack och lov hade hon med sig en sjuksyster som tog hand om henne. Hon höll tydligen på att svimma så de blev tvungna att hämta sängen. Bli inte rädda nu mina vänner, hon överlevde det dramatiska toalett besöket med ett gott resultat. Ha ha Detta blir min sista rapport så då tänkte jag ta tillfälle i akt och vara lite manlig och skriva om den fantastiska sporten GOLF! Min första fråga är, spelar ni golf? Nä hä inte det! Då kan jag säga att den är mycket manlig. Min bror tycker självklart inte det, men han har alltid varit en snuskhummer som vägrade byta kallingar när han var tonåring så det struntar jag i! Mina kära bloggvänner. Vad är det för fel att sätta på sig ett par tajta rosa Lindeberg byxor som är blanka i tyget. Lila pikétröja med babyblått snitt och vita golfskor. Självklart måste kepsen och handsken matcha byxorna så de är också rosa! Det bästa av allt är att detta gör man med tre goda vänner som ser likadana ut och ger varandra feedback hur bra golfare de är fast de är helt värdelösa. Jag älskar sporten iallafall och vill gärna understryka att den är för mig och miiiiiina kompisar mycket manlig. Sköt om er nu och jag vill tacka ännu en gång för de fantastiska kommentarer ni skrivit. Jag kommer att leva länge på det. Tänkte att jag skulle dela med mig hur det är att leva med vimmelmamman från min sida. Håll ögonen öppna för vimmelpappas inlägg "I SÄNGEN MED VIMMELMAMMAN" Kramar Threst
Vimmelmammans man håller er uppdaterade !
Jag måste faktiskt säga att jag är riktigt rörd! Vilka fina inlägg och positiv feedback. Tack så mycket ännu en gång! Min bror ringde från LA 7.00 och var riktigt chockad. Har du verkligen skrivit det som står i Lottas blogg frågade han! Han tyckte det var rätt fjollit!!! Jag tror att min bror inte har kontakt med sin feminina sida som vimmelpappa.Ha ha ha. Nå väl, nu till dagen rapport! Vimmelmamman är på väg tillbaka! Hon mår otroligt bra och är mer positiv än någonsin. Operationen gick över förväntan och läkarna är chockerade att hon är så mobil. Känns som att det är hennes tur nu. Operationen blev kort enligt läkarna. Det tog 6 timmar och en hockeysnitt vart det. Hon har inte ont någonstans men är kraftigt dopad och har kablar överallt. Det enda hon pratar om mina vänner är sushi, sushi och sushi. Ska upp och hälsa på henne imorgon eller i övermorgon. Då ska hon få 50 bitar laxsushi och en stor puss. Om ni undrar över Lennox så har vi mys varje dag. Han är otroligt harmonisk och blir nog lite bortskämd av sin pappa. Han får glass och massor av pussar varje dag. I dag nattar farmor för vimmelpappa ska på fotbollsträning och springa bort lite späck. Hörs imorgon mvh Lennox och Threst
Från vimmelmammans man!
Hej alla trogna bloggläsare. Här är lite information om Vimmelmamman!
Jag pratade med henne klockan 16.45 idag och hon var mycket trött men lättat över att operationen är avklarad. Hon mår okey med tanke på omständigheterna och allt har gått bra. Allt på levern är bort opererad och hon behöver inte gå igenom en operation till. Känns otroligt skönt!!!
Hon har inte vågat titta under täcket för att se om vilket ärr det vart. Det viktigaste är att hon har vaknat och känner sig hungrig. Hon får tydligen inte äta någon förrän imorgon bitti. Hennes andra mening var, jag är sååå sugen på sushi.
Känns som att hon håller fanan högt och vägrar besegras av skitsjukdomen. Hon har verkligen tagit på sig stridsdräkten och kommer att fajtas in i det sista.
Om jag själv får säga det så tror jag att hon kommer att leva längre än jag.
Älskling vi kommer ha minst 50 år tillsammans och se vår son växa upp till en fantastisk person med egenskaper från både mig och dig. Kanske han blir fotbollsspelare i Hammarby eller schlager stjärna, vem vet! Han är bara vår och det här kommer bli bra till slut.
Vi älskar dig och krya på dig så ses vi i slutet av veckan.
Puss från grabbarna
L och T
Jag pratade med henne klockan 16.45 idag och hon var mycket trött men lättat över att operationen är avklarad. Hon mår okey med tanke på omständigheterna och allt har gått bra. Allt på levern är bort opererad och hon behöver inte gå igenom en operation till. Känns otroligt skönt!!!
Hon har inte vågat titta under täcket för att se om vilket ärr det vart. Det viktigaste är att hon har vaknat och känner sig hungrig. Hon får tydligen inte äta någon förrän imorgon bitti. Hennes andra mening var, jag är sååå sugen på sushi.
Känns som att hon håller fanan högt och vägrar besegras av skitsjukdomen. Hon har verkligen tagit på sig stridsdräkten och kommer att fajtas in i det sista.
Om jag själv får säga det så tror jag att hon kommer att leva längre än jag.
Älskling vi kommer ha minst 50 år tillsammans och se vår son växa upp till en fantastisk person med egenskaper från både mig och dig. Kanske han blir fotbollsspelare i Hammarby eller schlager stjärna, vem vet! Han är bara vår och det här kommer bli bra till slut.
Vi älskar dig och krya på dig så ses vi i slutet av veckan.
Puss från grabbarna
L och T
The final countdown.....
Jag har svårt att slita mig från min son denna lördagskväll. Smeker den smala nacken. Låter fingret löpa längst den perfekta lilla näsan och de anemonlånga ögonfransarna och förundras ännu än gång över att just jag fick vårda denna ynnest. Vi har haft en bra, sista helg tillsamnans och pratat om sjukhuset. Jag har städat, vikt kläder fint i garderober, stoppa raggsockor i gummistövlar och skor, vattnat blommor och bäddat rent i alla sängar.
Nu har jag checkat in och fick inget enkelrum som jag hoppats på. Klockan 18:40 kom vi insläntrandes och luktar som hela Phi Phi Island efter att ha ätit thai på kvarterkrogen hemma. Fint folk kommer alltid sent. Lennox leker med sängen. Upp och ned. Vi ska akta oss för hajarna säger han och trycker på knapparna. Sedan kommer Expressen och tar bilder. Jag vill inte att Lennox är med på bilderna men de vill bara ha mig. Jag kommer att skriva dagbok för dem. Jag följer min familj till hissarna och kramar först den lilla och sedan den stora pojken. Tårarna hotar att välla upp men jag vill inte att den lilla pojken ska se mig gråta. "Hej då älsklingar, vi ses snart"
Så nu håller jag tummarna för en bra operation och att jag slipper ligga i respirator. Jag håller tummarna för att jag kommer att känna mig lika stark i morgon bitti 07.15 som jag gör nu även om jag vet att jag kommer att skita på mig av rädsla. Och jag håller tummarna för en bra vår, en het sommar och ett långt liv.....
Jag kommer att blogga härifrån. Så fort jag kan kommer jag att blogga och jag hoppas att jag redan på onsdag kan skriva. Och det är för att jag vill. Inte för att jag känner krav. Jag älskar ju er, det vet ni redan. My extended family!
Nu ska jag duscha. "Tvätta navel ordentligt" sa nattsköterskan och om det hänger på naveln så kan jag lova att renare navel aldrig har skådats på ett operationsbord.
Det är tur att någon gillar sjukhussängar.
Waiting for a star to fall
Fina Charlotte, sexiga Åsa, härliga Tessan och så ........jag
Middagen på Italiano var så bra som en middag på Italiano kan vara. Sedan gick vi vidare till Riche och blev sittandes till 01.00. Någon ville gå vidare och dansa men för mig hägrade sängen. Idag har vi städat lite på förmiddagen och varit på Högdalens lekland med några vänner. Jag är osunt svag för Lennox just nu. Allt han pekar på får han. Vill bara att vi ska vara vänner så här nära inpå min frånvaro.
Den här gamla kärringen behöver dammas av.
Så det har blivit både glass, godis och leksaker som synes. Jag är rätt svajig. Känner mig stundals stark för att i nästa sekund bli liten som ett barn. Känner mig som en dalande stjärna. Eftersom jag hade en väldigt lång och jobbig återhämtningstid förra gången jag gjorde ett stort ingrep så är jag rädd att det ska bli samma sak nu. Men jag är mentalt förberedd. I maj, när jag åkte in med ambulansen, hade jag inte ens tandborste med mig. Trodde jag skulle komma hem dagen efter.
Istället får jag ett cancerbesked och en läkare som säger "Vi måste operera dig nu!" Inte undra på att min återhämtning tog tid. Denna gång har jag snott alla bra och nya böcker vi fått till jobbet, tvättat alla myskläder med sköljmedlet jag använd i hundratusen år. Blå Softlan och packat mina varmaste fårskinnstofflor. Eget duntäcke fick man inte ha. Jag har ringt och kollat. Om tio minuter börjar Melodifestivalen. Lennox badar och han leker sjörövarfabbe. Och jag, jag bara njuter av den här vanliga sköna lördagkvällen som kommer att vara den bästa på länge.
Threst bror, Iloas bor i Los Angeles. Jag älskar det här kortet på dem. Iloas som är så trött på Thrests som kör sitt Stimorolleende. Kom hem snart! Vi saknar dig.
Fredagen den 13:e
Mitt skrivbord på jobbet är nu städat och fint. Det kommer att dröja innan vi ses igen mitt skrivbord och jag, Mina kollegor skiter jag faktiskt i (OBS, ETT SKÄMT)
Det är fredagen den 13:e och jag är på Huddinge för att scanna min lever en sista gång innan operationen på måndag.
I korridoren ligger en man och väntar på att bli röntgad. Han ligger i sjukhussängen i den vita landstingsskjortan och kräks i en plastpåse. Sedan ber han mig om Metro.
Jag minns så väl när jag själv låg där i en sjukhussäng i en vit landstingsskjorta och kräktes i en plastpåse i maj. Och jag vet så väl att jag kommer att göra det snart igen. Scanningsmaskinen står där och tornar upp sig och jag kan inte hjälpa att jag tänker på hur mycket den kostar att köpa in. Dessutom får den mig att tänka på min graviditet. Speciellt när läkaren smetar på lite gele och cirkulerar över buken. Det gick bra att sätta nål och det gick bra att scanna. Allt gick bra tills läkaren lämnade rummet för att hämta en kollega (två par ögon ser bättre än ett ) då började jag gråta men bara en sådan där snygg gråt. Ingen snorgråt som Helena Bergström utan bara lite vacker vått i ögonvrån.
Mitt ärr har blivit fint. Precis lagom till att jag får ett nytt. Det kommer att se ut som en haj har slitit mig i stycken innan den här simturen är över.
Sedan åker jag till Huddinge centrum och belönar mig med en randig tröja. Helt plötslig kommer någon fram och säger "Jag måste få ge dig en kram". Det är en av mina bloggläsare som lovat sig själv att krama mig om vi ses. Jag behöver bli lite kramad tänker jag där jag står i Sveriges kanske fulaste köpcentrum. Vem vet när man får mänsklig kontakt nästa gång? Bäst att passa på medan det bjuds.
I Huddinge centum passerar jag även en reklamaffisch. Jag undrar när jag kommer att kunna röra mig sådär. Och jag funderar på att klista upp något liknade på mitt sjukhus sängbord för motivationen skull men kommer på att den bästa bilden är den på Lennox i mitt minne.
Jag möts av de där tomma sängarna när jag kommer ut från röntgen. Jag vet inte varför de väcker så starka känslor hos mig. Speciellt i flock blir de läskiga. Nyss ringde Expressen. Jag kanske behöver lite mediaträning snart. Ikväll blir det tjejmiddag på restaurang Italiano. Bäst att låta bli alkoholen så här dagarna innan operation. Vill ju inte att kirurgen ska ramla baklänges av spritångor från levern.
Det är fredagen den 13:e och jag är på Huddinge för att scanna min lever en sista gång innan operationen på måndag.
I korridoren ligger en man och väntar på att bli röntgad. Han ligger i sjukhussängen i den vita landstingsskjortan och kräks i en plastpåse. Sedan ber han mig om Metro.
Jag minns så väl när jag själv låg där i en sjukhussäng i en vit landstingsskjorta och kräktes i en plastpåse i maj. Och jag vet så väl att jag kommer att göra det snart igen. Scanningsmaskinen står där och tornar upp sig och jag kan inte hjälpa att jag tänker på hur mycket den kostar att köpa in. Dessutom får den mig att tänka på min graviditet. Speciellt när läkaren smetar på lite gele och cirkulerar över buken. Det gick bra att sätta nål och det gick bra att scanna. Allt gick bra tills läkaren lämnade rummet för att hämta en kollega (två par ögon ser bättre än ett ) då började jag gråta men bara en sådan där snygg gråt. Ingen snorgråt som Helena Bergström utan bara lite vacker vått i ögonvrån.
Mitt ärr har blivit fint. Precis lagom till att jag får ett nytt. Det kommer att se ut som en haj har slitit mig i stycken innan den här simturen är över.
Sedan åker jag till Huddinge centrum och belönar mig med en randig tröja. Helt plötslig kommer någon fram och säger "Jag måste få ge dig en kram". Det är en av mina bloggläsare som lovat sig själv att krama mig om vi ses. Jag behöver bli lite kramad tänker jag där jag står i Sveriges kanske fulaste köpcentrum. Vem vet när man får mänsklig kontakt nästa gång? Bäst att passa på medan det bjuds.
I Huddinge centum passerar jag även en reklamaffisch. Jag undrar när jag kommer att kunna röra mig sådär. Och jag funderar på att klista upp något liknade på mitt sjukhus sängbord för motivationen skull men kommer på att den bästa bilden är den på Lennox i mitt minne.
Jag möts av de där tomma sängarna när jag kommer ut från röntgen. Jag vet inte varför de väcker så starka känslor hos mig. Speciellt i flock blir de läskiga. Nyss ringde Expressen. Jag kanske behöver lite mediaträning snart. Ikväll blir det tjejmiddag på restaurang Italiano. Bäst att låta bli alkoholen så här dagarna innan operation. Vill ju inte att kirurgen ska ramla baklänges av spritångor från levern.
Grus i sandlådan.....
Titta riktigt noga nu. Det här är sista gången jag kommer att glittra på länge. För några månader framåt blir det smärta, värktabletter och sakta hasande runt hemma i huset. Men Alcazars releasefest var lika glittrig och färgrann som jag väntar mig. Det bjöds på små smarriga snittar och jag, som bara ätit sushi till lunch, satte i mig mängder.
Tess Merkel, Andreas Lundstedt och Lina Hedlund får glittra hela vägen till finalen i Eurovisionsschlagern.
Jag hade beställt tid för fotvård igår och det var enormt skönt att få fina, mjuka fötter. Ibland önskar jag bara att inte få prata alls utan bara få vara tyst och njuta. Tyvärr är det sällan denna önskan uppfattas av terapeuten utan det ska kallpratas om allt och inget.
Jag handlade lite nya kläder till Lennox, allt med röd prislapp. (Jag är en jävel på att fynda) Tröjor, byxa och strumpor, allt från Lindex. Nu kan inte Threst klaga på att det fattas något i garderoben när jag ligger på sjukhuset.
Det är dock en sak som förbryllar mig. Alla dessa nätmobbare därute som tror att de fritt kan spy ur sig vad som helt i sina kommentarer. Jag har aldrig blivit utsatt för det (verkar som om folk är rädda för att vara för elaka mot mig som är sjuk,
ha, ha) men mina bloggsystrar därute får läsa de mest sjuka och elaka kommentarerna. Jag läser Pernilla Wahlgrens blogg och förstår att hon till slut måste markera mot fula dessa påhopp. Denna gång gällde det hennes yngsta, Theo, som någon av hennes bloggläsare inte tycker ler på bild och alltså skulle vara ett olyckligt barn.
Eller Hannah Graaf som måste försvara sig ideligen mot läsare som förnedrar henne för hennes val i livet eller rackar ner på barnens kläder! Man kan ju bara gissa sig till resten av all skit de får läsa i sina kommentarer.
Är det avundsjuka? eller ren elakhet? När ens barn, eller skötandet av dem blir kritiserat är det faktiskt inte ok (Om man inte heter Josef Fritzl) Jag tycker det är tråkigt iallafall och önskar man kunde lägga energi och fokus på andra saker. Det är så fruktansvärd låg nivå, som att kasta sand i sandlådan....Ikväll blir det storhandling och dammsugning. Någon ville veta om min nagelförstärkning kunde sitta kvar under operationen och visst kunde den det. Gjord på en liten salong på Karlavägen. Receptet på pestokrämen måste jag fråga Threst om.
Hej mitt vinterland....
Åh vad trött jag är på snön men kär i mina troll.
Det rullar på. Dagarna passerar revy och bestyren består. Ikväll är det releasefest för Alcazar. Klädkod: disco. Vad annars? Ibland när jag träffar Andreas Lundstedt så brukar jag tänka på hur han känner sig. Att vara HIV-positiv är ju ett otroligt stigma och på någon sätt sitter vi ändå i samma båtjäkel. Vi känner inte varandra men mitt första minne av honom är när vi skulle gå en gemensam modevisning på Ocscarsteatern och det bjöds på lunch innan. Andreas satte en tugga fel och blev totalt blockerad i luftvägarna. Det var riktigt otäckt tills någon handlingskraftig människa gjorde heimlich på honom. Han minns det säkert inte idag..
Threst har hängt upp krokar i hallen under fönsterbrädan i barnhöjd för att Lennox själv ska kunna klä av och på sig, Gissa om det funkar? Not!
Jag har även funderat på en del så ytliga saker som att jag ska lämna tillbaka Miu Miu jackan jag valde för presentkortet hos Natalie Shuterman. För 9. 9990 kronor kan man välja något annat och tänker vänta tills de får in fler plagg till våren. Den är lite för preppy för mig.
Däremot tänker jag behålla de 11 centimeter höga klacksandalerna. Har ingen aning om när jag ska vingla omkring i dessa och det känns rätt avlägset med sommar och sol just nu men eftersom jag är svag för nitar och alltid har varit (det är hårdrockaren i mig) så får de stanna. Idag har jag dessutom beställt fotvård här hemma i förorten. Mitt emmellan dagishämtning och Alcazarfest ska jag fixa fötterna så jag är lite fin till operationen på måndag. Och igår ringde jag AVD 73 för att fråga om jag kunde ha kvar min nagelförstärkning under operationen (man måste kunna se om naglarna blir blå pga syrebrist annars) De måste tycka att det var årets knäppaste fråga.
När jag hämtade mitt morgonkaffe på jobbet i morse möttes jag av den här skylten. Då blev jag lite full i fniss. En bra start på dagen.
Och så kallelsen till en ny röntgen på fredag 9 00.. Hade ingen aning om detta. Det sa inte Bengan (läkare). De vill väl ta en sista titt innan det är dags på måndag.....
He loves me......
Till Threst.
Jag vet att jag inte är världens bästa fru just nu. Att jag är trött och rädd, ledsen och orolig. Att jag är uppslukad av mig själv och inte riktigt släpper in. Att mitt fokus just nu är inställt på flykt men att jag måste göra det här. För oss, för att våren och sommaren snart är här och jag vill kunna vara någorlunda rörlig och bra till dess. Du dövar din ångest med att bygga, riva och renovera. Jag brottas med mina spöken på helt andra sätt. Debatterar, skriver, söker information och ältar.
Mitt emellan oss har vi det dyrbaraste och finaste som någonsin finns. Som ska älskas, bekräftas och bejakas. Vårt kött och blod. Kärlek vill ha barn. Så är det. Det är en underbar resa vi har framför oss och jag älskar dig. Vi kan väl lova varandra att leva livet, varje minut, leva livet till det tar slut, älska och andas alla sekunder. Leva livet nätter och dar, leva livet, livet vi har tillsamans så länge vi kan! (Magnus Carlsson) Här kommer min favorit Jill Scott och hennes låt "He loves me" . Tillägnad till dig.
Marocko på Söder.....
Min vän, fotografen Malin Bondeson har skaffat sig butik. På Folkkungagatan 93 ligger numera Medinan. Ett doft av Marocko. Där kan man hitta lyktor, möbler, mattor och allehanda sköna ting. Både Malin och jag har varit i Marrakesh tillsamans och jag tror hon är lika förälskad i denna stad som jag.
Dessa tavlor har fotograf Jonas Hessman gjort.
Jag har bestämt mig för att inte söka second opinion. Jag tror att jag inte skulle kunna slappna av även om någon annan sade att det bara är dessa ofarliga hemagiom. Huddinge har ju dock Sveriges bästa leverexpertis och det är ju en win-win situation hur operationen än blir. Idag är det en vecka kvar. På söndagkväll läggs jag in och opereras måndag morgon. Stackars, stackars min kropp. Två stora ingrepp inom loppet av ett år. Tog mig ca sex månader att komma igen någotsån förra gången. För att inte snacka om alla dessa ärr. Men de är en skitsak i det hela. Antigen blir det snitt som en hockeyklubba
Så här ungefär. Eller så blir det ett s.k Mercedes ärr. Så här
Det beror på hur mycket de måste öppna upp. Sexigt värre. Lite roligare var väska jag köpte häromdagen. I en fin härlig färg. klicka här för hemsidan,
Idag tänkte jag handla lite kläder, vantar och sådant till Lennox. Nu är det ju Threst som ska lämna på dagis och alla ni med barn vet ju hur det alltid försvinner mössor, vantar och strumpor mirakulöst! Bäst att underlätta för honom. De var på bio när jag var och jobbade i Jönköping.
Foto: Malin Bondeson
Ps. Vet att det är något strul med bilderna men domänen håller på att jobba på det. Tror man kan se under månadslistan mars (t v)
Grattis du fruntimmer......
Kvinns, fruntimmer, kärring, donna, babe, "regeringen", gus, lady, bitch, kvinna, size, puma, slyna, doll. Grattis på Kvinnodagen. Jag antar att kärt barn har många namn....
En hårresande helg....
Micael Bindefeld och jag.
Jag gäspar. Nästan käkarna ur led och önskar att jag var hemma i min varma säng. Men jag ångrar inget utan har haft en fantastisk rolig helg ´på hårmässan i Jönköping. Klockan blev 04: 44 innan jag landade på hotellrummet men det var värt det, definitivt. Jag har dansat så klackarna höll på att släppa, druckit champagne och lyssnat på Magnus Carlsson och Pernilla Wahlgren. Längst framme vid scenen har jag skakat rumpa till "Piccadilly Cirkus". Tacksamheten att jag lärt mig att njuta av varje levande minut gör att tiden till en extra dimension. Detta är det sista roliga jag gör på en lång tid.
Sjävklart har jag tappat kortet till min rum och trots att jag letar som en galning måste jag ta mig ner till lobbyn för ett nytt. Får en känsla av "The Shining" i den tomma hotellkorridoren och tar hissen ner. Jag saknar Lennox men han var inte så intresserad av att prata med mig när jag ringde och när jag kommer till Stockholm sover han redan.
Mitt under galan får jag plötsligt magknip. Typisk, när man får en gångs skull njuter så påminns man om "skitsjukdomen". Bara att hasta sig på toa. Dock mycket bättre nu än i somras då jag tvungen att springa 5-6 ggr dag. Nu har vi lämnat Nässjö med tåget. Utanför börjar det skymma och jag har bestämt för att söka en second opionion. Låta någon titta med andra ögon på min lever men antar att sju dagar är kort tid.
Foto: Micael Engström
Pernilla Wahlgren Magnus Carlsson
Läs Pernillas blogg här
Foto: Micael Engström
Jag och Magnus Carlsson
Lars Wallin bjöd på visning.
Passade på att köpa hårförlägning hos SnapOn. Man kan beställa från nätet Klicka här men jag hittade dem på mässan. Nu kan jag vara lite fin när jag vill eftersom man kan ta ur dem och sätta på dem med bara klämmor och allt är i äkta hår.
Tuff, tuff....
Jag sitter här på tåget. Utanför är det grått. En mummel hörs från alla resenärer. Någon skrattar till högt ibland. "Vad cool du är", sa Lennox när jag gick. Han var i full färd med att försöka smöra bregott på sin rostade macka och aldrig har jag sett så mycket smör på en macka någongång. Nu är det dags att hämta frukost i restaurangvagnen....
Utrikes kanske...
Det ringer på dörren. Någon som heter Christel lämnar tulpaner till mig. "Hälsa att artikeln var bra, hon känner inte mig men jag brukar gå förbi här varje morgon" hälsar Threst. Och tack Christel, från en medmänniska till en annan.
Besöket hos min nya psykolog var ok. När de negativa tankarna smyger sig på ska jag säga STOPP! bokstavligen och med hög röst. KBT kanske kan göra underverk.
Nu är jag på väg till Jönköping. Hårmodemässa med tillhörande gala på kvällen. Fint ska det vara och jag är mest glad åt att jag ska få sova en hel natt utan treårsknubbiga armar som fäktar efter mig i sängen. En hel natts sömn utan att bli avbruten. Sug på den ni som är vana att slagga hela nätterna. Dessutom skickade Bindefeld ett bud med nya glassmaker från GB på eftermiddagen. Gissa om Lennox var överlycklig? Tack omtänksamma Theresé!
Glass med bud. Tack Bindefeld AB.
Jag har funderat lite på mitt delikata operationsproblem. Kanske jag ska låta någon göra en "second opion". Vad tycker ni? Någon föreslog att jag skulle söka mig utrikes, Tyskland har tydligen bra onkologi men hinner ju inte det innan den 16. Och en second opion, vänder jag mig till den privata vården då eller hur går det till? PET röntgen har jag redan föreslagit men Bengan (läkaren) bara skakade på huvudet och sa "Det kommer inte att hjälpa oss i det här läget. Fan att man måste vara så himla frisk och vaken för att vara sjuk. Och fan att Huddinge är ett universitetssjukhus med en massa självuppfyllda karriärister som inte tar något som helt personligt ansvar för den enskilde patienten. Var är jag i processen med min lever? Jag vill vara delaktig och uppdaterar. Nu blir jag bara otrygg och min tillit blir rubbad i grunden. Svär inte läkarna ed på att se till HELA patientens välbefinnande? Det inkluderar väl även att bli informerad om vad som händer.
Hann köpa en "tisha" idag.
Threst bjöd på lax, rostad palsternacka, paprika, zuchinni och pestokräm.
Jag känner mig rätt stark. Har börjar kliva in i nyorienteringsfasen så smått och fått lite mer "jävlar anamma". Det behövs inför operationen men fortarande är det jobbig med dessa tvära kast. Nu åker jag till Jönköping, tittar på lite hårmode, jobbar. Dåtiden är förgången, om morgondagen vet jag intet men idag är här och nu!
Friday on my mind.....
Jag känner mig lite smått galen idag. Det känns som om något kommer att hända hela tiden och mitt adrenalid ligger precis under kokpunkten. Jag undrar vad det beror på. Jag köper tidningen Fokus på väg till jobbet. En välskriven, bra och viktigt artikel om mig och cancer. Klicka här.
Idag ska jag även träffa min nya psykolog för första gången. Kanske därför jag känner mig lite galen. Behöver snacka av mig tokigheterna. När jag lämnade på dagis i morse hängde en stor påse kläder på Lennox krok. En massa fina kläder från företaget Boob.( En av mammorna från dagis jobbar där) Mjuka, sköna trikåtoppar i olika färger. Perfekt till sjukhusvistelsen.
Jag är ofantligt rörd över alla era kommentarer och jag förstår att det blir mycket Lotta nu men det är viktigt och tro mig, jag önskar att jag vore i tv och tidningar av en helt annan anledning. Tänk en rubrik som istället lyder "Vimmelmamman vann mångmiljonbelopp på lotto, skänker allt till välgörenhet!" eller "Festredaktör knäckte cancergåtan". Jag längtar så efter våren också. Efter sol på min lekamen och takdropp med fågelkvitter. Häromdagen snöade det och jag gnisslade tänder.
I dagens Aftonblad är det en ny artikel om mig. Folk vill tydligen veta Klicka här
Här sitter jag på en uteservering och känner mig malplacerad i snöyran.
I morgon åker jag på vimmeljobb med Bindefeld till Jönköping. Life´s goes on. Iallafall till 16 mars och Ikväll blir det "Let´s dance" med lite mörk choklad och ett glas punsch. Lite tråkigt bara att sympatiske Carl-Jan har åkt ut men fick mig en dos av honom förra veckan.
Foto: Malin Bondeson
Just ja. Nu kan du vara med i tävlingen på smyckessajten Bracy. Där kan du vinna mitt egendesignade armband, nu i barnstorlek. Klicka här
Inga nyheter är......inga nyheter........
Ungefär så här känner jag mig. Jag ritade en gubbe för att ni ska fatta. Så vad säger man då? En rätt neutral gubbe kan tyckas. Läkarna vet inte. De vet inte och de kan fortfarande inte fastslå med säkerhet vad som finns i levern. Kanske har de fått sin läkarlicens i ett cornflakes paket, kanske är jag orättvis nu, kanske är jag ett kroppsligt unikum. Det har tittats, från alla vinklar och håll. "Magnetkameran visar över tusen bilder och vi har jämfört tidigare plåtar i dagar nu" säger Bengan. Jag är ett högst ovanligt svårt fall att bedöma metastasering på och jag vet inte om jag ska känna mig stolt eller inte.
Det blir operation. De vill inte vänta, mest för att de inte kommer längre. Nu återstår bara en sak och det är att öppna, ta bort en del av vänster leverlob, skicka på analys, vänta på svar (Gud vet hur länge) om det var metastaser eller ofarliga hemayomer. (kärl) Alltså kan jag opereras helt i onödan. Eller så visar det sig att det var metastaser. Problemet är att jag möjligtvis har två små rackare i högra loben. De kan man inte ta på samma gång utan måste vänta på att den vänstra loben växer tillbaka igen (levern återbildas) Sedan kan man gå in och göra en ny operation och ta bort i högerloben.
Jag sitter där och försöker skärpa sinnena till tusen. De är på villovägar och sviker mig såklart. Bengan ritar på ett papper. Han har smala fina fingrar och jag tänker på hur de ska rota runt i mitt inre och bli blodiga. Jag tänker på Lennox dagisteckningar och i en bättre värld vore det just så. Men inte i min, inte idag. Jag känner mig rätt neutral. Vet inte mer nu än i morse egentligen förutom att den 16 mars opereras jag. Jag frågar hur det är möjligt att det kan ha tagit så lång tid för dem att ge mig ett svar på denna senaste röntgen. "Det är den tiden det normalt tar, synd bara att ingen informerat dig om det, det handlar om dåliga resurser". Bara så. Enkelt, och med en lätt höjning av ögonbrynen som om jag frågat vad han tyckte om dagens väder.
Vi pallrar oss hem, Threst och jag. Lennox tar fokus och får fokus. Skönt med vardagsrutiner. Plocka disk, hänga tvätt, sminka av sig och krypa in i morgonrocken. När jag nattar Lennox säger han "Mamma, när man är död, så är man död". Ja, vännen men man kan också leva i ett ingemansland däremellan.
Hårdshopping på fina gatan.....
Petronella är en av mina bloggläsare som åkt ända hit från Skellefteå. Hon nominerade min blogg och fick också välja kläder för 15 000
Mmmm. För dyr. 17.400. Vilket sjukt pris! men favoriten.
Nu, nu åker jag till Huddinge. Denna roliga dag börjar lida mot sitt slut och nu återstår bara existensiell vånda. Tummar korsade, eller hur kära vänner?
Dagen D. Hittills....
Dagen gryr. Trots allt. Lennox pussar mig hej då och säger att jag är fin. Jag som klippt mig med nagelsaxen igår. Taxin körs av den mest trevlige chaufför jag någonsin träffat och jag åker mycket taxi. En sådan där människa man vill stoppa ner i fickan och plocka fram vid behov. TV4-huset liknar mest en rysk militäranläggning i snöslasket och intervjun går väl bra. Kommer att lägga ut webblänken så snart jag kan. (det var någon som ville det) Glömde matlådan hemma och får hämta den för att sedan åka tillbaka till jobbet. Här är länken till tv-intervjun klicka
Threst hemrullade köttbullar med hemgjord potatismos och gräddsås kan man inte glömma hemma.
Väl på jobbet läser jag dagens debattartikel i Aftonbladet som jag skrivit. Klicka här om du inte orkar köpa tidningen.
Ett stort fel har begåtts och i överrubriken står att jag väntar på besked om min LEVERCANCER. Tråkigt. Det är en ju helt annat typ av cancer och redigeraren som satte den har uppenbarligen inte läst min text. Sen att de har skrivit Linda Gray istället för Lotta Gray är väl skitsamma i bildtexten.
Nu ska jag till Nathalie Shuterman och shoppa för mina vinstpengar. Underbart att skingra tankarna en stund inför läkarbesöket 15: 30. Återkommer så snart jag bara kan/vill/orkar med beskedet.
Debattartikel i Aftonbladet & TV4:s soffa
Morgonpuss har guld i mun! Jag&Lennox
Bild. Linda Alfegren/mama
Jajamänsan. Jag mailar debattartikel till Aftonbladet. De ringer upp blixtsnabbt. "En fantastisk artikel" säger de och jag blir så himla glad på riktigt. För att i vanliga fall skriva bildtexter till att få hänga på debattsidan är stort för mig. I morgon gör de en rokad och plockar in den på sidan 38. Och så morgonsoffan 07:45 i TV:4. . Vinkeln är fin och ful cancer.....Vilken dag! Det handlar om att göra en skillnad. Återigen. Tänk om resten av morgondagen kunde gå i detta segertecken.....
Bling, bling och svältande barn....
Foto: Malin Bondeson
Jo, man kan faktisk det. Ha ett inlägg om svältande barn och kvinnor och i nästa andetag visa bilder på Anna Book Toledanos diamantbeströdda händer, värde; ca 400 000 kronor. (Ringarna är lånade) Min bröllopsring kostar en spottstyver av den summan. Det finns ju dessa enorma ytterligheter i världen. Enorma klyftor mellan fattiga och rika, sjuka och friska, lyckliga och olyckliga. Dessa motsättningar måste få finnas . Hur ska vi annars kunna se orättvisorna om vi inte kan se depraveringen och misären? Gud bor som sagt granne med Kaos.
Anna hade lånat dessa gnistrande juveler inför kvällens gala. Inget man diskar med precis!
Jag känner annars hur mitt coola lugn börjar försvinna. I morgon är det dags att få BESKED och det märks. Jag är lättretlig. Snar till tårar och tvingar mig själv att ta djupa andetag och sluta ytandas. Fick en kommentar om att läkaren Bengan är en hyvens prick. Behöver lite hyvens prickar i morgon eftermiddag. I morgon bitti 07: 45 stter jag i TV:4:s morgonsoffa och pratar om cancer och sedan vidare till butiken Nathalie Shuterman för att plocka ut vinsten jag vann i bloggtävlingen . Senare Huddinge och LÄKARBESÖKET. Snacka om ytterligheter.
Jag är ju inte så förtjust i modebloggar. Läser Elin Kling sporadisk. Mest för att hon har en klädstil jag själv gillar men tittar mest bara på bilderna. Idag ska jag försöka mig på det som verkar ha blivit ett "måste" i bloggosfären. Nämligen att redovisa dagens plagg. Så jag gör ett pillemariskt försök här.
Ikväll ska jag sätta mig och skriva ett långt inlägg till Aftonbladet Debatt. Om denna väntan. Får se om de tar in den.
Vagn: Urban Jungle. Skor:Ärvda. Overall: Åhléns. vantar: Polarn&Pyret. Mössa: Second hand. Barn: Äkta vara.
Döbra Sissela....
Jag träffar Sissela Kyle på galan. Hon är ett ljus i mörkret.
Jag är på väg till utdelningen av "Guldmasken". Taxichauffören luktar rök och svett. Jag är på rätt dåligt humör. Ledsamheten sitter som en liten fågel i bröstet pch pickar på uppmärksamhet. Jag vet vad det är. Jag läser för många bloggar om människor som har cancer. Daniels blogg är just en sådan klicka här precis som min. Skillnaden är att en del lever inte längre och det är så outsägligt sorgligt att mötas av ett första inlägg där det är undertecknat av någon annan och ett tack till bloggläsarna. Sedan klickar man vidare och möts av en leende ung människa som grillar med vännerna. leker med sina barn och är ute med båten. Precis som jag. Det kryper under skinnet på mig. Varför skulle jag klara mig? Och varför läser jag alla dessa levnadsöden som bara gör mig modfälld och ledsen? Jag hoppas aldrig att ni måste mötas av Threst avskedstext från mig. I så fall ska jag formulera inlägget själv som det kontrollfreak jag är. Last impression lasts. Eller hur var det nu?
För några veckor sedan, när jag var hemma i Örebro, var jag på ett antikvariat. Mina blickar letar hela tiden efter böcker om död, självrannsakan, psykologiska aspekter och livet efter detta. Som en magnet far de över alla dessa hyllmetrar av litteratur och fastnar obönhörligt på dessa alster. Vad är det med mig? Varför kan jag inte bara leva i nuet? och läsa normala böcker som "Leila bakar" eller "Snabba cash". Idag väntar hembesök av PUB igen men det blir inga semlor denna gång.
Uppmaning!
ActionAid fokuserar på fattiga och utsatta kvinnor och flickor i allt sitt arbete. Kvinnor och flickor är några av världens mest utsatta och att stödja dem är det mest effektiva sättet att lyfta ett område ur fattigdom.
Du kan hjälpa några av alla dessa kvinnor och flickor genom att bli en GIRLFRIEND i dag. Läs mer och anmäl dig här klicka
Jag kommer alltid att tjata om hur viktigt det är med olika hjälporganisationer, hur viktigt det är att vi förstår att världen är en global by och hur viktigt det är att göra en skillnad.
Gör som Pernilla Wahlgren – bli en GIRLFRIEND tillsammans med ActionAid from ActionAid Sweden on Vimeo.
Du kan hjälpa några av alla dessa kvinnor och flickor genom att bli en GIRLFRIEND i dag. Läs mer och anmäl dig här klicka
Jag kommer alltid att tjata om hur viktigt det är med olika hjälporganisationer, hur viktigt det är att vi förstår att världen är en global by och hur viktigt det är att göra en skillnad.
Gör som Pernilla Wahlgren – bli en GIRLFRIEND tillsammans med ActionAid from ActionAid Sweden on Vimeo.
Och vilken livstil sen.....
Enligt sajten nyheter 24 har jag Sveriges bästa livstilsblogg. Och vilken livstil sen! Hummer och champagne, frotteras med kändisar och få heta VIP-kort kontra cancer, cellgifter och ångest. Enligt mig är det tack vare er jag vann och jag är himla glad för er hjälp. Läs intervjun här klicka
"Du får en tid på torsdag"....
Jag älskar den här bilden. Jag kan precis känna hur de där infarterna känns. Sticker lite och man känner sig stel i handen. Och den där lukten av desinfektion. Jag gillar den här bilden, så till den milda grad att jag sparat den till ett lämpligt inlägg. Ni vet hur det är i tidningsbranchen. En stark text är ingenting utan en stark bild! Den är så sann och rubriken fyndig. Ja, det gäller inte bara att överleva sin cancer. Du måste även överleva cancervården.
Jag ringer Huddinge. Övre bukkirurgi. Jag säger att det är oacceptabelt att vänta nästan fyra veckor på att få veta. Det håller hon med om den skenheliga sköterskan jag pratar med. Jag undrar om hon varit så cool om det var hennes man/barn/syster som fått vänta så länge. "Tyvärr är det så långa väntetider på magnetkameran och även om det finns ett underlag som röntgenläkaren sett så kan ingen få tag på det nu. Det har varit så fullt på dessa tumörkonferenser men visst, jag håller med dig att det är lång tid" är hennes svar.
Hon sätter upp på en tid på torsdag 15.30. Till en läkare vid namn Bengt, eller Bengan som jag antar att han kallas av av sin fru/barn/syster. Jag har inte tid på torsdag. Lennox ska till Stockholmsgruppen och ta nya bilder. Och Threst ska spela tennis. Jag har inte tid med denna "skitsjukdom" överhuvudtaget. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Låt mig vara, jag ett liv att leva, ta någon annan (symbolisk uttryck, naturligvis önskar jag ingen att få cancer) men inte mig. Till på torsdag får jag leva i bubblan. Och ska jag ta med mig Threst? Eller Malin kanske till Huddinge?.
För Bengan kommer väl inte säga att de hittat något ännu värre än det jag redan ställt in mig på? Jag som ska med Bindefeld på frisör-mässa i Jönköping på lördagmorgon och jobba. Jag kan inte ligga under något täcke och gråta över mitt liv. Jag är så oerhört trött på denna totala avsaknad av kontroll. VAR finns rättvisan?
Kom igen nu....
Fick en kommentar av Linnea. Hon bad mig hjälpa henne med att samla in pengar till Barncancerfonden. Och självklart gör vi det. Eller hur? För vad får du för 10 kronor? Inte ett skit egentligen. Men jag tror förbanne mig att ordspråket "Många bäckar små" är det bästa och sannaste som finns. Kom igen nu, Skänk en tia och gör en skillnad!
Hoppas du skulle kunna uppmärksamma detta!
Det är nämligen så att tre unga tjejer har tagit initiativet till att starta en insamling för att samla in pengar till Barncancerfonden. De startade den i höstas med mål om att få in 60 000 kronor men de har bara fått in drygt 2000 kronor med några få bloggares hjälp. Om alla dina läsare kunde skänka 10 kronor (jätteenkelt via mobiltelefonen, man kan skänka mer om man vill också) så skulle de kunna uppnå målet.
10 kronor är ju inte så mycket, man behöver inte ge flera hundra utan 10 kronor räcker ju. Hoppas du kan skriva bara lite om det så att dessa tre unga tjejer (inte jag, men jag blir så sur på att folk inte kan ta sig tid till att inte skänka) når sitt mål.
Här är länken: http://www.barncancerfonden.se/2256
Utlottning klar....
Nu är utlottningen av Babypin (amningspåminnare) klar. Grattis Frida och Annsofi. Ni var närmast. Rätt svar är 6, 8.
Jag vann dragkampen så idag blir det bio
Rosingland och amningshjärna
På väg hem från middagen i Skrubba. Klockan är 00:51 och taxixchauffören är en pratglad jävel. Vi passerar Tallkrogen. Linda Rosing land, bara några kilometer från mig. Och ändå lever vi i totalt olika världar. Nästan, sånär som på vimmelpremiärerna och champagnen. Vi delar liksom inte cellgifterna och ångesten gemensamt.
Jag tror att jag vunnit tävlingen på sajten nyheter 24. Kläder från Natalie Schuterman. Jag har ingen aning om vem eller vad Nathalie Schuterman är men naturligtvis fruktansvärt tacksam eftersom jag vet att vinsten är vunnen enbart tack vare er lojalitet! Ni är de bästa och lojalaste bloggläsare som finns och har alltid stöttat mig på alla upptänkliga sätt. Tusen tack för ert stöd även denna gång (Gud, tänk om jag inte vunnit nu)
Har varit på Designtorget och köpt babypin till en kompis som ammar. En smart uppfinning där man sätter en liten klocka på det senast ammade bröstet för att komma ihåg vilket bröst som ska ammas nästa gång. Köpte ett par extra för att lotta ut här och du kan vinna om du gissar hur mycket vår tjockkatt väger. Alltså den som kommer närmst svaret vinner en babypin som jag lägger på posten. Min mail är lotta.gray@aller.se. Nu är klockan prick 01:00 och jag ska gå upp pch lägga mig mellan mina två favoritmänniskor i Världen.