Grattis mamma!

Jag villl verkligen säga grattis  till dig idag. Du som läser det här och är mamma. Vilket otroligt jobb du gör, vi gör, och jag är fullständigt  imponerad av alla morsor därute. Det är ett slitgöra, det kan ingen sticka under stol med. Det är faktiskt världens tuffaste och svåraste jobb och jag hade ingen aning om det innan jag själv fick barn.

Jag är inget mamma-ämne. Jag sa det senaste igår till Charlotte och Åsa. Jag ville aldrig ha barn egentligen och jag tycker inte alls att det är naturligt på något sätt faktisk. För mig har  moderskapet växt fram. Det har skjutit skott och rötter och det är något jag aldrig skulle vilja vara utan, så här med facit i hand. Men naturlig? Nä.  Jag är nog en rätt osäker mamma. Läser in alldeles för mycket. Sätter barnet på piedestal och Threst och jag slog frivolter och jublade som två galningar när Lennox tog sina första steg.  När han bajsade i pottan första gånger var vi i extas och utförde krigsdans i vardagsrummet.  Sonen måste trott vi var tokiga. Äter han bra? Är han glad? Får han tillräckligt med stimulans? Får han kanske för mycket stimulans? Ser jag honom honom? bla, bla, bla. Ibland tror jag att det är bra med syskon. Det förflyttar fokus på ett sunt sätt från denna lilla individ som ska bära allt på sina späda axlar.

Nåväl. Summa summarum. Det finns så mycket riktigt bra kvinnokraft därute. Singelmammorna ( och papporna med men det är inte Fars dag idag) som uträttar större storverk varje dag. De är mina eviga hjältar. Kända som okända. You rock my world!  Att trösta, fixa vardagslogistiken, rodda, hämta, städa, laga mat, uppfostra, älska, vara ståndaktig och pedagogisk, klara ekonomion, torka spyor själv mitt i natten och samtidigt vara en bra anställd, kul väninna och allmänt trevlig krävs ju att man är utomjordisk.

I morgon blir det Kolmårsbilder. Nu ska jag ge mig själv en riktigt stor kram och säga.  Vilken grym morsa jag är!

Jag begriper inte vad det är med mig och p-böter. Nu har jag fått en ny på 900 loppor. Visst, det mitt eget fel men har jag inte blivit straffad tillräckligt? Globen shoppingcentrum är väl kanske inte det mest sexiga man kan upptäcka norr om ekvatorn. Stället behöver en rejäl ansiktslyftning men om man vill köpa det allra nödvändigaste så funkar det. Som tex ett par skinnbyxor i fejk. Jag provar och Lennox äter glass. De känns lite tjocka. Inte direkt "som ett andra skinn" och jag vete sjutton om det funkar. Tunika, höga klackar (eller nerklädd i t-shirt och converse). Mja. De får följa med hem (ett modeblogguttryck)


Finns inga bakspeglar på H&M. Fotar rumpan med min nya blåa lilla Canon.


Plast är bra. Då kan man bara torka av snor, banankladd och glass!

Nu är det avfärd mot Kolmården. Larmet är påslaget. Tjockkatten har fått ännu mer mat att bli tjock av och väskan är packad med lördagsgodis, välling, blöjor, frukt, kläder, pyjamas och förhoppningsvis ett någorlunda cancerfritt tänkande.

Ps. Jag måste bara få kommentera två kommentarer jag fick på förra inlägget.

frrån Anna

Tänkte bara säga att det jag ångrar mest av allt i mitt liv som mamma är de vredesutbrott jag fick när min son var liten. Jag har inte förrän då han blev större, förstått vilken skada jag åsamkade honom. Jag var barnslig, kanske litet störd, kunde inte ta hans trots. Trodde att jag var pedagogisk, JAG visste ju att han var min stora kärlek.
Men inte han. Han klarade inte min vrede. Han har som ung man blivit mycket hämmad, tycker jag, och saknar tillit till sig själv i första hand, men även till andra. Jag ångrar mig så!
Jag hade som du en underbar man som pappa till mitt barn, jag trodde att det skulle väga upp. I mitt fall gjorde det inte det. Om jag fick ändra på något i mitt liv, så skulle jag låta min son bara känna min kärlek; strunta i att sätta mig upp emot hans trots, att "uppfostra".Låta honom ha de kläder han vill, vad spelar det för roll? Det är min erfarenhet och lärdom. Hoppas att du inte tar illa upp, det är mycket välmenat.

Du är mycket modig som beskriver ditt förhållande till din nu stora son. Inte alla som vågar och har insikten att förstå. Som någon sa: Vi kan alla lära oss av dig och dina funderingar.

Och så kommentaren från en annan Anna (inte samma)
 
Jag kan inte hjälpa det men jag blir faktiskt lite irriterad på alla som i sina kommentarer ALLTID måste hålla med Lotta. Tex man måste prata mer om döden, fotboll är tråkigt, vita pelargoner är finast, jag blir också generad bland snygga personer osv. Ibland får jag en känsla av att om Lotta skulle skriva att bajs smakar gott, så skulle det komma flera kommentarer som håller med. Någon annan som också stör sig lite?

 Jag lovar att jag inte kommer att be er gilla bajs. Som jag varit tvunget att ha gjort.....


Sist men inte minst. Mitt favoritarmband som har allt. Ödleskinn och grön turkos. Kan det bli mer Lotta?

Elisa, om du läser detta, kan du maila mig?Har loosat din mailadress på något sätt

Lennox lilla hand i min.

Threst är ju bortrest. Vi råder oss själva därhemma och det är ganska mysigt faktisk. Inte en enda gång har Lennox frågat efter pappa. Det är mest jag som tjatar om att han kommer hem snart. I mina svartaste stunder undrar jag hur fort och lätt ett barn glömmer. Kommer Lennox inte att fråga efter mig om jag dör? Hur lång tid kommer det att ta? Några dagar? Några veckor? Hur mycket minns en treåring i sitt hjärta? Stunderna i badet? Eller när vi äter glass? Eller kanske när han kommer in till oss på nätterna och jag inte kan låta bli den där varma kroppen. Eller kommer han att minnas den där torsdagen när jag blev fullständigt galen på hans trots och blev  likadan själv? Kanske minns han att jag tvingat honom att borsta tänderna och bära gummistövlar fast han inte vill. Antagligen kommer han att minnas allt detta, blandat i en salig röra och någonstans i detta fragment utkristalliserar sig bilden av hans mamma.

Det är jobbigt att prata om döden. Vi pratar inte om döden i vårt västerländska samhälle. Vi stoppar in våra gamla och sjuka på hem och besöker dem sällan. Om vi måste sitta vid en dödsbädd är det jobbigt. Vi vill inte se eller veta. Vi vill bara ut i solljuset och leva. Inte befatta oss med det som vi vi alla med garanterad säkerhet vet: Att alla ska vi  dö någongång.  Jag pratar om döden. Det är skitjobbigt för de flesta. Att läsa och höra. Den är en så stor del av mig numera och den borde vara en så stor del av livet också. För då skulle det inte vara så jobbigt att dö. Om döden var en naturlig förlängning av livet.
För det är ju det livet består av. Leva och sedan dö.

I morgon åker vi till Kolmården. Ikväll käkar vi pizza och bastar. Igår köpte vi glass på MC Donalds. Vad framtiden bär i sitt sköte vet ingen.

Två månader och två veckor senare har jag tydligen en svullnad ännu efter operationen inne i levern


Jag ringer min husläkare. Jag är nyfiken på om hon kommit på vad som smärtar min arm. Det har hon. Jag har något som kallas referd pain. Typ förflyttad smärta. Hon berättar. "Jag har ringt en smärtexpert på SÖS och han är ganska säkert på att det är referd pain". Hon har upptäck en svullnad i min leverkapsel på röntgenplåtarna. Denna svullnad, som uppstått,  är helt normal efter ett så stort ingrepp, den trycker på nerver som går ut i ryggrad och arm. Ganska vanligt att smärtan tar sig en annan väg. Jag ska vänta ut den. Tills min leversvullnad lagt sig.


Tänk att svullen lever ger smärta i nacke och arm.

Bode man inte veta sådant på leverkirurgin? Att det kan hända efter ett ingrepp. Borde man inte upplysa patienter som genomgår denna typ av gastroperationer på mjälte, njurar och lungor  och lever att det kan uppstå smärta på ett oväntat ställe? Varför ställer de sig frågande när jag ringer och berättar? Jag kan väl inte vara den första som det händer?

Vi är förkylda jag och Lennox. I natt har vi hostat ikapp. Men vi badade igår kväll. I riktigt hett vatten och med simglasögon på. Sedan bakade jag scones och kände på dörren tio gånger innan jag går och lägger mig. Basebollträet har jag under sängen.

Svenska Dagbladet har en bra artikel om bröstcancer. Om Johanna som lever i limbo. Som alla vi cancerpatienter, Klicka här

Foto: Micael Engström
Väska: Charmant

Jag håller på att bli sjuk. Alltså sjuk som vanligt. En vanlig liten harmlös förkylning. Ont i halsen och ont i lederna. Och det känns som att svälja  barkbitar. Threst har lämnat boet för att åka till Rom och titta på någon match med Barcelona. Jag vet inte vilka dessa Barcelona spelar emot och jag bryr mig föga. Det enda jag inte vill är att det kommer hem ännu ett Barcelona fotbollsställ till Lennox. Därefter åker Threst diekt till Öland för att spela golf och kommer hem på söndag kväll.

Det är jag och Lennox nu i några dagar och på lördag åker vi till Kolmården. Vi har bokat in oss på ett hotell och tillsamans med de andra fotbolls/golf änkorna ska vi titta på lejon och ekorrar. (när man är 3, 5 är lejon och ekorrar ungefär lika spännande) Dessutom har Threst tagit min kamera så jag vete sjutton hur jag ska lösa bilder till bloggen. Tänkte åka och köpa en ny idag. Vårt nya hus larm är nu installerat så jag känner mig trygg.

Inatt får Lennox somna med mig i stora sängen. Vi kan titta på TV och mysa. Och han får visst ha honung på youghurten och glass till efterätt. När Katten är borta dansar vi på bordet!

Jag träffade Måns Zelmerlöv och flickvännen Marie Serneholt i tisdags. "Mums-mums" och Marie."Lotta vill ha en bild till sin cancerblogg" ropar min fotograf Micke. "Mums-mums" och Marie skrattar lite förläget. Tro fan det. De vill ju ha en trevlig kväll och inte påminnas om död och eländiga sjukdomar. Måste ta ett snack med Micke. Definitivt ett snack.


Foto: Micael Engström,

Jag försöker titta på "Mums-mums" för att se om han är så snygg som alla säger. Som vanligt blir jag ibland  blyg i riktigt vackra människors sällskap. En otroligt fånig egenskap jag måste jobba bort. Jovars är han tjusig men jag blir mer impad av Maries fluffiga hår. Pecis min smak! Nää, det finns bara en riktig snygging och han befinner sig i Italien just nu.

Klockan är 8.30 och jag har lämnat Lennox på dagis tidigare idag. Den mjuka lilla kroppen, blanka ögon, lite fil på fotbollströjan och blåmärken över hela benen. När jag kramar honom luktar han av min parfym. Var det Stella Mc Cartneys gamla jag tog? Kärlek i en liten ask.

Jag är tillbaka på brottsplatsen SÖS. Jag möter en nybliven pappa i svängdörrarna. Bakom honom linkar den sargade modern, ännu öm efter en förlossning. Jag vet att jag tjatar om det men det finns inget som fyller mig med sådan glädje, förutom när jag ser att min son mår bra, än dessa nya föräldrar. De balanserar upp sjukhuset. I väntrummet på krurgmottagningen plockar jag upp min nya bok jag beställt. "Den utmätta tiden" av professorn Peter Noll som drabbades av obotlig cancer. Han avböjer den operation som läkarna vill göra. Den strider mot hans uppfattning om liv och död. Den börjar jag läsa där i väntrummet och tycker det passar ganska bra.

Kirurgen Anna frågar hur jag mår, eller nej, hon säger "Du ser ut att må bra" och det gör mig själaglad. Vi pratar om mina éeriader. Vi pratar om min långa tid på 67:an och hon känner på magen efter min tarmoperation för ett år sedan. Sedan vill hon kika mig i rumpan. Till och med där ser allt bra ut hur nu det är möjligt. Jag kommer att få en tid för koloskopi (där man  tittar långt upp i tarmen så inga nya cacncerceller börjat växa) Sedan säger hon något som förändrar mycket. "Om det är något så ringer du oss på  kirurgen. Inte onkologen. Det är vi som har hand om dig nu" "Så jag jag har inget att göra med onkologen längre?" frågar jag. Det är oerhört skönt.  Jag hare inget med onkologen att göra!!! Smaka på det. Jag och onkologi hör inte längre ihop. Nu kan jag faktisk kan sitta i väntrummet på kirurgen och vara här för vad som helst.
De andra som sitter här vet inte att jag har cancer, Jag är bara en av många som kanske bara ska kolla mitt lilla ärr efter något obetydligt ingrepp. Så fort man kliver innanför onkologens dörrar vet alla att man har cancer, man hänger liksom inte där  annars.




Jag ska prover och förpassas till sköterskan som gör detta på löpande band. Det är en barsk donna som inte ens bemödar sig med att möta min blick. Ska du sticka mig i armen? Lycka till. "Förrförra gången tog det 1, 5 timmar för att hitta ett bra kärl" säger jag. Jag höftar lite med tiden. Vill få en reaktion. Hon säger ingenting utan drar åt manschetten runt överarmen. Sedan slår hon mig lätt på insidan. Jag tittar i taket och funderar på vad jag ska äta till lunch. Hon är duktig. Blodet lyder. "Vad bra, de är så sköra efter en cellgiftbehandling". För första gången lyfter hon huvudet och möter min blick. Hon har allleles bruna ögon. Precis som jag. "Var fick du den....." frågar hon. "tjocktarmen" säger jag och hon klappar mig en nanosekund.
Så snabbt klappar hon mig på armen att jag blir osäker på om det ens har hänt.

Sedan åker jag upp till våning sex för att säga hej till min gamla kurator. Vi kan kalla henne Kristina. Hon var den som kom och frågade hur jag EGENTLIGEN mådde när jag låg där med mina slangar på 67:an. Threst har en förkärlek för Kristina. De har träffats några gånger. Jag gillar Kristina med och jag ser att hon är uppriktigt glad åt att träffa mig.




Idag kan ni köpa Plaza Kvinna där jag har skrivit en krönika.


Jag lämnar er med en bild av mig och Karina, fotograf. Ibland träffar man människor som man bara gillar. Man umgås inte, man byter inga nummer men det bara finns någon magisk kemi. Karina är en solstråle och sjukt lik Lilla My när hon har tofs. Dessutom är hon alldeles egen, unik person.


Foto: Micael Engström

Detta är vad jag tycker om golf just nu.

Vi sitter i bilen på väg till Ridderstolpes och väntar på Threst som köper golfskor.  "Jag blir bara borta en snabbis" Vadå, en halvtimma?", säger jag. "Nej, då, jag kommer snart." Lennox tittar på Blixten på DVD och jag roar mig med att ta bilder i alla möjliga vinklar. Jag fryser som en lort i min täckjacka som jag nu burit hela vintern. Efter nästan en halvtimma blir Lennox otålig och tillsamans sjunger vi ramsor om anti golf. Till slut kommer Threst tillbaka och efter golfrundan igår kan jag tillägga att han köpt för små skor!

Det var ett himmelrike att komma till Maria och Gustaf. Vi blev många gäster och många barn och Lennox såg jag knappt röken av förutom de gånger han kom för att tanka kärlek. Vi åt och drack, sjöng snapsvisor och berättade anekdoter. Och jag satte i mig ett helt glas vin trots trekanten på förpackningen för min armsmärta.


Bordet är dukat för fest.



Igår hann jag inte blogga. Mycket olikt mig och det kommer antagligen inte att upprepas. Jag var fullt upptagen med att må bra nämligen. Att inte ha en enda krämpa någonstans och känna mig stark och som vanligt. Som Lotta helt enkelt.  Alltid är det ju något. Armen, erriad, köriga tarmar, trött intill döden osv men igår och idag känner jag mig precis som för 191 dagar sedan. Och ibland blixtrar det till. Den där obändiga känslan av oövervinnlighet. Att jag kanske ska prova att helt enkelt mentalt bara vägra vara sjuk. På riktigt.

Men sen tittar jag på mitt tarmcancerpris. Det står där bredvid Threst behörighetsbevis för våtrumscerifikat och jag funderar på att det var kanske inte det jag trott som tonåring. Att jag skulle få pris för bästa cancern. Men så blir jag lite full i fniss för det är ju inte det jag fått pris för utan mitt sätt att förändra attityder.









Tack Bertil!
Från Expressen. Foto Micael Engström


Igår var jag så stark och frisk och bra att jag hann plantera om alla pelagonier, köra två maskiner tvätt, packa upp från Västerås, storhandla, laga middag, cykla och bli utelåst av Lennox. Allt inom loppet av tre timmar. Och allt medans min man spelade golf.

I morgon ska jag träffa kirurgen Anna. Det var hon som opererade bort min tjocktarm för 168 dagar sedan. Ovanligt med kvinnliga kirurger. Det måste betyda något. Att hon är bra antagligen. Hon ska titta upp i min rumpa. I det som är kvar av denna från början 100 centimeter långa tjocktarm som nu endast är cirka 20 centimeter lång. Jag hoppas hon inte upptäcker en ny tumör på denna lilla stump som är kvar men jag ska pliktskyldigt vända röven till. Min  integritet är för längesedan borta.

Och tack! Tack för info om alternativa mediciner. Jag har lästa alla kommentarer. Som jag alltid gör och kommer plocka upp det jag tycker var intressant.

Foto: Malin Bondeson


Vi är och badar. Förra gången jag var där hade jag bara ett ärr på magen. Denna gång löper det vertikala leversnittet längst höger sida och är fortfarande ganska rött. Vuxna kvinnor med hår på musen tittar lite. Ett barn frågar sin mamma vad jag gjort med magen. "Överlever", tänker jag tyst. "Jag bara överlever lite här medan livet passerar revy". Lennox är som en fisk i vattnet men den smärtstillande  tabletten jag ska ta mot värken i armen gör mig så förbannat trött så jag endast vaknar till när han råkar skvätta vatten på mig.


Idag ska jag fråga er två frågor. Alla ni trofasta bloggbesökare. Fred, Stevie, Annika M&V, Teresa, M, Aspbergermamma, Tiptip, Anna, AnnaBill, Stig B, Christina Svärd, Jernsaxen och alla ni andra. Hur hittade ni till min blogg? Är lite nyfiken. Var det genom bekanta, eller genom en länk någonstans?

Sedan undrar jag om ni vet var jag ska vända mig för att hitta det bästa stället att köpa naturmedicin ifrån. Tänke försöka boosta upp min kropp nu efter avslutad cellgifsbehandling ( någon slags avgifningskur kanske) men vet inte riktigt vad jag behöver. Det är ju en djungel därute. Sist sa någon. Ät hajbrosk. Tips någon. Alltså naturläkemel, alternativt homeopatmedicin för cancersjuka.

Lägger även ut ett mail jag fått från Sanna från Bracy

Hej!
 Hoppas allt e bra med dig?!
 
Jag fick ett mail idag från en kund som sa att hon läst på din blogg att folk har klagat på kvalite
samt leverans på ditt armband hos oss.
 Vi har haft problem med att vissa armband fått äkta silverringar, då äkta silver är en mjuk metall har
det inneburit att hjärtat och låset lätt ramlat av.
Dock har vi skickat ut nya armband till alla som mailat oss, just för att alla ska vara nöjda.
 
Angående leveransen har ditt armband varit slut i ca tre veckor, alla kunder har fått besked om detta
men tycks ändå tycka att vi sköter det dåligt.
I nästa vecka har leverantören lovat att armbanden ska komma och vi håller tummarna för att dom kan hålla detta.
Då kommer vi att arbeta hela natten för att få ut armbanden så fort det bara går.
 Ville maila detta till dig då du trots allt är delaktig i ditt armband.
Om du vill får du hemskt gärna skriva ett par rader om detta i din blogg som svar på de kommentarer du fått.
 
 
Tusen kramar!
 
Sanna
Bracy.se

När jag började blogga lade jag ut en bild till varje inlägg. Jag var med andra ord mycket snål med illustration. Idag kan jag tycka, efter nästan två års bloggande, att en bild oftare blir starkare på något sätt. Sinnet störs inte. Och en bild säger oftast mer än tusen ord. Igår var vi på middag hos Ykulls i fiiiina Bromma där husen mer liknar mindre slott och suvarna, (stora dyra energislukande jeepar för er som inte vet) står parkerade som smultron på ett grässtrå. Som vanligt mycket trevligt. Som vanligt tackar jag Gud för Thrests vänner. Han kunde ju lika gärna haft ett gäng nötter till kompisar. Eller? Nej, då hade han inte varit den han är.


Hemma hos Yxkulls.

Veckan som gått har bestått av allehanda trevliga och mindre trevliga företeelser. Middag hemma hos Camilla och Martin. De beställde så mycket thaimat att jag på riktigt hade uppenbara problem att ta mig hem. Fick med mig en bok om pelargoner av .Lasse Anrell . Dessutom är Lennox är inne i en riktig period av utveckling för att uttrycka det milt. 
Och jag har börjar snöa in på spridning till bukhinnan. Googlar som en galning på symtom. Snacka om att ta ut sorg i förskott. Fick min mens (ja detta är en personlig blogg, ha, ha) Det är fantastisk ända att kroppen fungerar trots operationer och diagnoser och aldrig har väl den välbekanta molande smärtan i magen varit mer välkommen. Jag funkar! Min kropp funkar!


Middag hos Camilla och Martin.



Present.

Mamma kom hit på en shoppingsejour från Örebro. Threst jobbar idag och på lördag åker vi till familjen Ridderstolpe i Västerås. Någonstans här emellan har det förstås jobbats, vimlats, fotograferats för en tidning, varit på barnkalas, fått en laddning snygga väskor av Jenny på väskaffären Charmant som ligger inne i Souk-gallerian, planerats för semester, tjafsat med barn osv. I detta oändliga jobbiga, underbara tillstånd som kallas Livet.


Tack Jenny på Charmant!


Försöker mig på att fotografera mig själv i en spegel. (Pernilla Wahlgren lyckas alltid)

Fotbollspojken.

Så hur mår jag nu då såhär ganska på pricken ett år efter min diagnos och ganska på pricken två månader efter min leveroperation? Kanske vi ska köra Gubben i lådan igen och se om svaren blir annorlunda?

Gubben i lådan, gubben i lådan, vad har du för dig sover du?
Kokar du kaffe?
Putsar du skorna?
Gubben i lådan kom fram!

Gubben i lådan, Gubben i lådan.
Gumman i lådan har faktisk inte blivit så mycket bättre på att vårda sina relationer sedan sist. Tyvärr. Gumman i lådan har ganska lite tid. Gumman i lådan lovar runt men håller tunt.


Gubben i lådan, sover du?
Ja, jag har faktisk börjar lägga mig tidigare än 24 och även om jag vrider och vänder mig och ångesten ibland snörper i min hals så försöker jag vårda min sömn.

Kokar du kaffe?
Jag har hittat ett nytt nescafé jag gillar. (dricker mest thé annars) Det heter Ebony och slinker ner på morgonen.

Putsar du skorna?
Jag har faktisk dammtorkat alla min mina sommarskor och ställt fram dem.

Gubben i lådan, kom fram!
Jag är här och nu när sommaren kommit ska jag banne mig dricka lite rosevin och grilla natten lång.

Idag är det Kristi Himmelsfärds dag. Lennox och min dag innehåller inga flygturer. Jag vet faktisk inte vad vi ska hitta på. Jo, åka och bada tror jag. Det gillar han medan hans mamma fryser som en lort.

Dessutom har jag nominerat min blogg till att bli Årets bloggbok (BLOK). Vulkan.se utlyser denna tävling och mitt enda syfte är att det vore så fantastisk att få ge Lennox min blogg som bok. Tänk vilken resa. Att få ta del av sin mammas allra innersta tankar och funderingar, kärleken till honom och hur jag ser på min cancerdiagnos. Hur jag kämpar för att han ska få en så normal uppväxt som möjligt. Hur jag ofta gråter i smyg eller biter ihop när han vill ut och cykla fast jag blivit av med halva min lever och är så trött så jag kräks, hur jag alltid sätter honom i det främsta rummet, före mig själv och allt annat och hur jag alltid bär på skräcken att förlora mitt liv och i och med det förlora honom. Det vore ett fantastiskt arv.

Antar att jag har minimala chanser att vinna men om man siktar mot trädtopparna når man himlen.

 I ett tidigare inlägg bad jag er uppmärksamma bortgångne Victor och hans insamling på Barncanerfonden. Nu har hans föräldrar kommenterat och jag vill att alla ska ta det av det.

Postat av: Sofie
Tack för ditt inlägg om Victor och hans kamp. Det har kommit in mer än 7000 kr på Victors fond bara i dag tack vare din blogg. Allting oavkortat till barncancerfonden.
Det behövs fler människor som skriver om detta.
Så tusen tack och många kramar framöver. Ta hand om dig själv och dina nära och kära.

MVH; Victors mamma och pappa
PS; Kika gärna in på vår blogg  Den starkaste stjärnan  Klicka här

Förstår ni hur bra ni är och vilken skillnad ni faktisk gjort? Jag har nog Världens bästa bloggläsare. Tack!

Och tänkte att ni ville veta hur det går för oss i "rädda mammorna-kampanjen" Där ligger vi tvåa!

Topp 10 insamlare

1. OMY.se, 3110 kr
2. vimmelmamman, 2625 kr
3. Bloggfamiljen, 2210 kr
4. fade goes blog., 2173 kr
5. Hannahsthlm, 1855 kr
6. Malin Persson Giolitos blogg, 1800 kr
7. Sanna Lundells blogg, 1625 kr
8. Tonårsbloggen, 1475 kr
9. Popjunkien, 1460 kr
10. Rainbowroom by Cilla, 820 kr

Gu så snabba ni är. Grattis Malin!

Jag undrar om alla föräldrar tycker att deras barn är de mest fantastiska varelser som någonsin beträtt jordens yta? När Lennox föddes var jag helt säker på att ett vackrare barn inte fanns. (Det är jag fortfarande) men något år senare, när en bekant till oss fick sin första son och upphetsad ringer från SÖS, förstår jag att känslan är samma för alla. "Det är helt otroligt, han är så vacker så alla bara stannar och tittar" tjöt han i luren. Till saken hör att denne son naturligvis var jättefin och att hans pappa tyckte han var Guds gåva till mänskligheten. Och det är ju det fina i kråksången. Att skönheten ligger i betraktarens ögon.

Jag önskar även att dygnet hade fler timmar. Att jag hann börja skriva på min bok någon gång. Förlaget väntar. Att jag kunde börja föreläsa men hur ska jag hinna träna på ett framträdande. Att jag hann svara på alla mail inom en rimlig tid och att jag kunde vara ännu mer med sin son och mina vänner. Jag är inte perfekt på något sätt och ibland håller jag så högt tempo att det svartnar för ögonen men jag gillar ju det. Det är ju jag. Positiv stress när det är många bollar i luften och och adrenalinet flödar fritt.

Just ja. Husläkaren var det. Besöket i måndags gav inga svar om armen men hon tvivlade på diskbråck. Hon skrev ut smärtstillande mot nervsmärta och jag ska återkomma på måndag då hon forskat mer. Armen gör inte riktigt fullt så ont. Kanske. Eller jo. Det kommer och går hela tiden och inatt vaknade jag flera gånger.

Nu till något helt annat. Jag har fått möjligheten att lotta ut ett ett par skinnbyxor från Jofama (mitt favoritmärke i skinn) Byxorna är svarta, raka och smala i modellen och det enda du behöver göra är att maila mig och berätta i vilken svensk ort Jofama ligger. Glöm inte din storlek (de är i strecht/skinn) och namn och adress.

Ikväll jobbar jag på vimlen "Sturegård" på Djurgården och rockgruppen The Poddles releasefest. Det kommer att bli sent men i morgon är jag ledig och planerar att vara med mitt bedårande ban hela dagen.

(Det är några som klagar lite på Bracy. Jag ska kolla om detta och återkommer)

Nu väcker jag er allt. Detta, smått unika filmklipp, visar mig som en rörlig individ. För er som känner mig vet att jag starkt ogillar all form av motion. Att springa till T-banan eller bussen när jag ser den närma sig är stört omöjligt. Att springa eller träna på gym lika otänkbart som att jag skulle börja spela golf. Till och med att ta promenader tycker jag är jobbigt. Jag gillar helt enkelt inte motion. Har aldrig gjort och kommer förmodligen heller aldrig att göra.

Threst har nog saknat den där aktiva tjejen som gillar att åka utför, löpträna och golfa men sorry. Han fick en popcornätande öldrickande tjej som bäst gillar att ligga i soffan. Dock har jag lovat mig själv att testa  Bikramyoga som utförs i 40-gradig värme i 90 minuter. Men då blir man ju svettig.....

l

Idag blir det kontraser. Precis som livet själv. Jag fick en kommentar från Viktors mamma. Lilla fina Viktor som gick bort i sin för jävliga cancer för bara ett kort tag sedan. Viktors mamma ville att jag skulle be er skänka pengar till Barncancerfonden. Så nu ber jag er om det. För Viktors skull. För varenda sjuka unges skull, levande eller död. Klicka här för att komma till insamlingen. Jag tittar på videon med min egen, i allra högsta grad levande avkomma och blir så tacksam att jag grinar. Det räcker liksom med en olycka i vår familj  men jag vet ju att det finns inget vaccin mot någonting. Så jag lägger ut detta inlägg. Ett svårt sjukt barn och en frisk som inte är stilla en sekund. Så förunderligt orättvist kan livet vara och det finns inga ord som kan trösta ett trasigt mamma och pappahjärta. Det blir aldrig lagat. Det kanske läker lite fint i kanterna men längst därinne pulserar alltid ett öppet, ilsket sår.


Puss pappa.......
Foto Urban Andersson

Ikväll tittar jag på "Kattis&Company" på TV4 plus. Abbe, vars blogg jag läser är en riktig kämpe som förgyller sina dagar för oss bloggläsare finns här kommer att medverka och det vill jag inte missa.

Jo, jag var hos husläkaren igår men det tar vi i morgon. Jag lever. Idag är det Viktor som står i centrum.

Nylackade tånaglar gör mig glad!

Söndagen förflyter på. Jag är i storkyrkan och tittar på utställningen "Anhörig-på liv och död". Det är bara några bilder men de berör mig ända in i själen. Speciellt bilden på Sabina och hennes syster. (Sabina dog i hudcancer för ca 1, 5 månader sedan)  Sedan tände jag ett ljus och tänkte på mig själv. Kyrkan fyllde mig inte mer ro. Tvärtom. Efersom Gud och jag inte är på god fot med varandra och jag känner mig sviken så stannade jag bara en kort stund. Skyndade ut i solskenet och köpte en 88.a på väg till T-banan.

Lennox och Threst kommer hem vid 19: 00. Jag lagar  hamburgare. Lennox vill inte äta. Han har varit med Micaela på landet och lekt med Calista hela dagen. På ICA kommer det fram en tjej och berömmer min blogg. Hon har nyligen fått en cancerdignos. Runt henne springer hennes 19-månader gamla son ."Du har hjälpt mig mycket" säger hon och jag känner att bloggen fyller sitt syfte.



Jag undrar också vad de har tänkt göra med min inopererade port-a-cat. Eftersom jag uppenbarligen inte behöver cellgifter mer så vill jag inte ha den i min kropp. Jag lider inte av den alls fysisk. Men symbolisk är den en spärr mot mitt fortsatta, förhoppningsvis cancerfria liv. Min kontaktsjuksköterska har lovat att ringa åter och lämna besked. Jag väntar med spänning.


Jag vill inte ha denna längre, min dosa under huden som inte har någon betydelse längre.

Jag plockar in ved, Inte för att det behöver eldas utan bara för att det är så vacker med detta naturliga material mot vita golv. Sedan försöker jag lägga Lennox som är sockertoppad av isglass. Vi tänker hyra en video men den nya diskmaskinen måste installeras och pelletspannan städas.










Jag ska till husläkaren om en timme. Armen gör lika ont. Men när jag vill mig ett gott skatt tittar jag på bilden av min kollega Jesper som försöker likna Che.







Tack fina Marie K för brevet. Har kikat på din blogg och barnen var underbara!

Vi åker till Hotel Park in för att jag ska motta Tarmcancerpriset på MRT:s (riksförbundet för mag&tarmsjuka) stämma.Jag har dagen till ära lyckats få på Lennox en röd skjorta och jeans. Inte ett fotbollsplagg så långt ögat kan nå. Jag välkomnas varm och känner mig mest generad.  Är inte direkt van vid att vara i fokus på detta sätt. Läkaren Haile sitter bredvid mig medan vi väntar på att bli presenterade. Jag kan inte hjälpa att jag sneglar på hans händer och tänker att de har varit inne i så många människors buk och att han räddat livet på många genom sin unika metod. Lennox sitter och ritar i mitt knä.


Lunch på Ågesta golf.

Det är en otroligt vacker försommardag och jag sitter inne i ett konferensrum och väntar på att ta emot ett pris som handlar om cancer. I knäet sitter min 3, 5-årige son. På min mage har jag två gigantiska ärr och trots glädjen över priset känns situationen så bisarr. Sedan åker vi golfbanan i Ågesta för att träffa Threst och äta lunch. Sedan vidare färd till Cirkus Maximum på Lidingö.  Några timmar senare och cirka 1 1000 fattigare  (två vuxna, två barn, poppcorn, dricka, sockervadd etc) herregud vad de kan suga ut föräldrar, åker vi hem till Jarlemarks för att lämna Calista och äta en sen grillmiddag. Jag, som bestämt mig för ett expriment. Att dricka riktigt mycket rödvin i studiesyfte för att se om värken i armen släpper, får bara i mig några glas innan vi åker hem. Idag söndag är vi barnfria och just nu är jag på väg till Storkyrkan för att titta på utställningen om cancer.


Observera Lennox normala klädsel.


På Cirkus Maximum i min vinterjacka. När ska cellgifterna sluta få mig att frysa ihjäl`?


Och så tillbaka i fotbollsmunderingen...

         
Det är Haile, jag och Obama som just nu förändrar världen. OBS ETT SKÄMT!



Foto: Denny Lorentzen


Så då gick jag och vann igen och jag vill tacka er alla eftersom det är er förtjänst. Denna gång vinner jag
 Årets tarmcancerpris som delas ut av Riksförbundet för mag&tarmsjuka. Expressens artikel idag klicka här.
Jag delar vinsten på 10 000 kronor med framstående kirurgen Haile Matheme som opererar tarmcancerpatienter med spridning till bukhinnan genom att hälla uppvärma cellgifter direkt i buken.Jag har tydligen förändrat attityden runt tarmcancer och just nu är jag på väg till Solna Park Inn Hotel för att ta emot priset. Hela natten har jag finslipat på mitt tal och jag är oerhört glad över att blivit uppmärksammad på detta sätt. Lennox kommer att följa med och han ska INTE få ha fotbollskläder på sig.

Senare idag bär det av på Cirkus. Och Melodifestivalen senare ikväll men det är ju nästan samma sak.
För er som orkar/vill läsa:


Pressmeddelande 2009-05-16
Kirurg och kändisreporter får årets Tarmcancerpris

Haile Mahteme, kirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, och Lotta Gray, journalist och bloggare som har drabbats av tarmcancer, får dela på Tarmcancerpriset 2009. Haile Mahteme har introducerat en ny kirurgisk metod där man använder sig av varmt cellgift i bukhålan vid operation av patienter med spridd tarmcancer. Lotta Gray har på ett rakt och känslomässigt sätt ökat förståelsen för sjukdomen genom sin välbesökta blogg.

Syftet med det nyinstiftade Tarmcancerpriset är att uppmärksamma personer som påverkar och förbättrar tillvaron för personer med tarmcancer. Det kan gälla forskning, behandling och rehabilitering eller att öka kännedomen kring sjukdomen – den tredje vanligaste cancersjukdomen i Sverige. Omkring 5 600 personer i Sverige får varje år diagnosen tarmcancer (tjock- och ändtarmscancer). Trots det är sjukdomen okänd bland allmänheten.

Varmt cellgift i buken
Haile Mahteme är medicine doktor och överläkare vid kirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han har introducerat en metod för operation av patienter med tarmcancer som har spridit sig till bukhinnan – en grupp patienter som tidigare hade dålig prognos och kort överlevnad. Operationen innebär att hela bukhinna skalas bort och att bukhålan sköljs med uppvärmd cytostatika. Värmen gör cancercellerna mer mottagliga för cellgift. För patienter med spridd tjocktarmscancer som opereras med denna metod lever 3 av 10 fortfarande efter 5 år, mot tidigare ingen alls.

Haile Mahteme är glad och stolt över priset:
– Det här är en grupp patienter där möjligheterna till behandling tidigare har varit mycket begränsade. Metoden passar inte alla eftersom den är så krävande, men för vissa patienter har vi kunnat öka överlevnaden kraftigt jämfört med tidigare.

I juryns motivering sägs bland annat att Haile Mahteme är ”en enastående kirurg samt en mycket empatisk medmänniska. Hans största insats är hans enorma arbete med att införa modern behandling av cancerspridning till bukhålan där upphettade cellgifter tillförs under operationen. Genom hans engagerade arbete har denna i början ifrågasatta behandling blivit accepterad med följden att åtskilliga patienter inte bara fått bättre livskvalitet utan många har även blivit botade från sin tarmcancer”.

Vimmelmamma med välbesökt blogg
Den andra pristagaren, Lotta Gray, är reporter på Se&Hör och 42 år. I början av maj 2008 fick hon besked att hon har tarmcancer. Redan då drev Lotta Gray sin blogg under signaturen ”Vimmelmamman” om sin tillvaro som småbarnsmamma och kändisreporter. För henne var det självklart att öppet och rakt berätta även om sin sjukdom och hur det känns att ha cancer, både kroppsligen och själsligen. Hennes blogg har omkring 11 000 unika besökare per dygn. www.vimmelmamman.blogg.se

– Att få priset är jätteroligt, det är ett erkännande av att jag gjort något. Ingen kan förändra allt men alla kan förändra något. Jag vill beskriva min cancerresa, hur det känns och de faser man går igenom, säger Lotta Gray.
 
I juryns motivering till att belöna Lotta Gray framhålls att hon nominerats till priset av många människor. ”Hon berättar hur det är att vara inne i vårdkarusellen, visar stor kämpaglöd och delar med sig av sina känslor. Lotta lyfter upp sjukdomen för allmänheten på ett rakt känslomässigt  och informerat sätt. Hon har ökat förståelsen för sjukdomen”.

Årets prissumma på 10 000 kronor delas mellan de båda mottagarna och överlämnas vid 30-årsjubileumet för Riksförbundet för Mag- och Tarmsjuka, RMT, den 16 maj. Priset delas ut i samarbete med Roche. I juryn ingår Karin Jonsson, ordförande för RMT, Solveig Johansson Grip, kanslichef RMT, Lars Påhlman, professor från Akademiska sjukhuset i Uppsala, och Eva Strand, sjuksköterska vid Centrallasarettet i Västerås.

Tjoho vad glad jag är!

Voilá

Bilderna ovan har ingenting att göra med följande inlägg. Tänkte bara att ni ville veta hemligheten bakom ett lång, friskt hår.

Jag får ett mail av en överläkare på ett av våra stora sjukhus som läser min blogg. Han skriver bland annat " Du behöver röntga din nacke/arm. Kräv det. Om de inte hjälper dig på Huddinge så gör jag det. Ring mig på xxxxxxxx". Jag blir förbluffad. Över att någon vill engagera sig så personligt i min lilla skruttarm och jag tänker att jag trots skitsjukdomen är en lyckligt lottad människa. Jag vill inte störa honom utan tar mig till Cityakuten. De kan inte ge mig någon röntgen där. Jag måste ha en remiss. "Gå till din husläkare" blir svaret.

Jag ringer till Läkare M. Samtalet känns lite märkligt och jag inleder med att be om ursäkt att jag uttnyttjar hans erbjudande men att jag inte finner på någon annan råd än att få veta om armvärken beror på metasatser i skelettet. Han ber mig genast komma. Jag tar mig till sjukhuset och möts av en varm och saklig man i min egen ålder. "Du behöver bli lugnad, inte oroa dig över att du har spridning. Har man en cancerdiagnos måste man som läkare röntga, man bara måste göra dessa undesökningar. Han beställer både en slätröntgen och en MR- röntgen för att titta på mina lungor och se att jag inte fått  emboli (propp). Han lovar att själv stanna kvar på jobbet för att delge mig svaret på dessa undersökningar. "Nu hoppas vi båda på att det inte är något farligt men du måste förbereda dig på det" säger han.





Jag sitter och får armen och axeln röntgad. Sköterskan frågar vad som hänt med min arm. "Jag vet inte" säger jag. "Jag har bara ont". "Så det är inget direkt trauma du varit utsatt för?" Om du bara visste vilket trauma jag är utsatt för  tänker jag men håller käften och skakar på huvudet. När de sprutar in kontrastvätskan i ett av mina kärl under MR-röntgen spricker det.   Trots att jag börjar skrika av smärtan så är jag hela tiden tacksam. Men rädd. Så förtvivlat rädd för denna gång får jag svar direkt utan att behöva vänta flera veckor och jag har ingen med mig. Läkare M ber mig komma tillbaka inom en halvtimme då svaren kommit. Jag köper en tröja på intillliggande H&M.

Svaret blir ett alldeles underbart svar. Det finns inga metastaser i skelettet och ingen propp i lungan. Jag har köpt med mig en blomma till läkare M men ångrar att jag inte köpte hela blomsteraffärren. Vi är lika glada båda två. "Får jag ge dig en kram? frågar jag". Visst är det en gräddfil, en ynnest, en förmån, en räckmacka. kalla det vad du vill. Jag vore en idiot om jag tackade nej till hans hjälp och han räckte ut en hand till en annan människa. Alla får inte den här chansen. Alla sjuka har inte en blogg där sådant här händer men jag vaktar på mitt liv som en hök och jag tänker göra allt i min makt för att överleva under drägliga former.

Nu har jag beställt tid hos husläkaren. Armen gör lika förbannat skitont men nu jag kan vila i att det inte är något dödligt och det betyder oerhört mycket för att lindra den mentala stressen.

Ps. Allt som allt tog dessa undersökningar (två röngen) samtal och svar på röntgen totalt 2, 5 timmar. I den vanliga, verkliga "vänta på beskedvärlen" hade det tagit minst 3-5 veckor inklusive remissväntan och väntan på svaret.

I morse snodde Threst min kamera. Håret blev snyggt, färgen blev snygg. Jag blev uppring av en läkare från Huddinge, bukkirurgi. Jag förklarade mina smärtor i armen. "Jag tror inte du behöver oroa dig över metastaser, dessutom tittar jag på röntgenplåtarna du gjorde för någon vecka sedan här och dina lungor är fina". "Vad sa du?" frågar jag och märker hur jag viskar.  Zubeyde, som klippper mitt hår, stannar upp med saxen. "Säg det en gång till, är det säkert? Du har precis räddat min dag". Jag hör hur han skrattar till när han upprepar sig. Tänk att något, som för läkaren bara är ett uttalande, för mig är skillnad på liv eller död. Mina lungor är fina! Världen fylls åter av hopp. Däremot vill han att jag kontaktar min husläkare för att hon ska titta på armen och sedan skriva ev röntgenremiss. Tillbaka på ruta 1. Alltså husläkaren.

Men på Ikea igår, kväll när vi köper ny diskmaskin, börjar jag plötsligt att frysa oerhört. Känner mig hängig och lägger mig med dubbla fleccetröjor och värmedynan på max. Det gör ont när jag djupandas och vet inte om detta har något att göra med armsmärtan. Vaknar flera gånger under natten och känner mig febrig och har ont när jag andas. Bestämmer mig för att sätta mig på Cityakuten. Verkar vara det enda att göra, När jag kommer dit i morse får jag veta att man inte gör en datortomografi där (räcker inte med slätröntgen) jag måste ha en remiss. Nu sitter jag här på jobbet och får väl ringa husläkaren iallafall då.  Remiss på datortomografi är 2-3 veckor som jag får vänta innan jag får röntgas. Ur led är tiden.

När jag kommer hem från jobb/dagis väntar ett blombud på mig. Det är blommor från mamma och pappa. De vill bara fira min namnsdag! Tack snälla ni. De passar jättebra med mina vita liljor i vardagsrummet nu. Jag är på väg till Zubeyde på Hunky Dolls. Hon ska klippa mig. Cellgifterna har fått håret att helt tappa sin fukt och det beter sig som dockhår. Men jag är glad att det ända sitter kvar. Sedan väntar som sagt vernisage.

På tal om armen ska jag ringa Huddinge nu. Ringde ortopedin där igår men de bad mig vända mig till min husläkare så får hon skriva remiss till röntgen. För jag måste röntga nacke/arm. Igår kväll tog jag en Oxynorm (morfintablett) för att kunna sova men det värsta är den mentala stressen. Att inte veta om det kanske faktisk är metastaser eller inte. Hur kan man som onkologläkare bara avfärda det med sådan säkerhet? Jag har ju ändå en cancerdiagnos i botten och det finns ju alltid en liten risk att det är en spridning även om det naturligtvis finns fler och troligare orsaker.. Vilket tjat om denna arm.

Jag hoppas denna dag blir bättre än gårdagens. Verkligen. Men behöver lösa armfrågan för att få frid i mitt hjärta. Tråkigt inlägg, lika tråkigt som jag känner mig just nu......

 Närmare Tom Hanks än så kommer jag inte.
Foto: Micael Engström



Idag är en riktig skit dag trots att jag nyss fick reda på något mycket roligt och trots att jag har namnsdag och just suttit i en intervju med en stor tidning. ) Eller kanske just därför. Ibland river det upp mer än det lugnar. Jag är svullen runt ögonen efter allt gråtande igår kväll. Tittade på en dokumentär om cancer och det är för jävligt helt enkelt! Vissa dagar kunde bara hoppas över. De är ju helt onödiga att genomlida. Armen/nacken gör så förbaskat ont och det är inte tennisarmbåge, musarm eller frozen shoulder som någon skrivit. Har ingen aning men håller på att bli galen. Precis som växtvärk inne i benen/skelettet i överarmen. Försvinner ibland,  kommer tillbaka. Har ringt Huddinge gastro men de har ingen telefontid förrän i morgon bitti.

I morgon ska jag färga håret och sedan titta på utställningen "Anhörig" i Storkyrkan. Klicka här. Fotografen Elisabeth Olson Wallins bilder på cancrsjuka och dess anhöriga finns där t.o.m 17 maj. Jag har tagit kompledigt och ska bara rå om mig själv och  även om jag vet att utställningen kommer att bli jobbig vill jag närma mig den på skakiga ben.  Jag kommer alla fall vara snygg i håret när jag står där.  Annars finns inte mycket  mer att säga om den här dagen. Visst ska jag vara tacksam över att den kom och jag fick vara delaktig men kommer mest tacka när den är över.  Ibland orkar man inte hålla garden uppe hela tiden. Ibland kommer verkligheten ifatt och ibland skiter man i blommande träd och nybakta scones. Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova vidare. Slippa tänka överhuvudtaget och jag blir så smärtsamt påmind om hur allting är.
Nu ska jag gå och köpa ett riktigt snygg nagellack. Sedan hämta på dagis och hoppa studsmatta, ja inte jag utan Lennox förstås.

Helgen kom och gick. Vi letar ny diskmaskin och äter godis. Det är ju trots allt lördag. Jag är trött på att handdiska. Märkligt hur snabbt man blir bortskämd. På kvällen kommer Tessan och Lennox gudfar Patrik på middag och stannar till 03.45.
Inte en enda gång pratar vi om "skitsjukdomen". Känns befriande skönt. Men min arm gör bara ondare och ondare. Som tandvärk ilar det inne i benet. Jag äter ipren men har tidvis så ont att jag vaknar av smärtan. Nu har jag precis varit på behandling hos Fredrik på Kiropraktkliniken på lunchen.  Han har dragit och knäckt mig i nacke, rygg och arm "Om du inte blivit bättre tills på fredag kan jag inte göra mer. Då är det något annat som spökar" Tanken skenar. Galopperande metatastasbilding. Död inom en månad?


Jag har blivit knådad på lunchen

av........

Kiropraktorn Fredrik Ståhl

Fredrik har försökt läsa mina problem tidigare.

1. Kejsarsnittet-Kunde inte gå ordentligt. Fick ont i ryggen
2. Colonresektionen-efter operationen av tjocktarmen fick jag ryggskott och blev snedbelastad
3. Nu, efter leverressektonen och smärta i armen.

På bussen på väg tillbaka till jobbet beundrar jag min nya fina väska som man inte kan få ner något i. Men den är himla fin


Igår var Lennox och jag på Enskdede IP. Ungen sprang 400 meter på löparbanan. 400 meter! Han stannade bara och vilade vid två tillfällen några korta sekunder. Sedan spelade vi fotboll och jag var helt slut när vi kom hem till Threst som somnat i soffan mitt på blanka eftermiddagen.



Det vackraste hemma just nu är det blommande körsbärsträdet utanför vårt sovrumsfönster. Jag är så glad att jag får vara med och uppleva det i år. Förra året så här dags hasade jag ju runt på SÖS och kom hem till första juli. Lagom till blommningen var över. Igår kväll när jag skulle stänga fönstret stod jag och njöt av de perfekt utformade bladen, så nära att jag kan ta på dem. Gud måste ha en plan med allt, tänkte jag

Ikväll jobbar jag på vimlet av "Änglar&Demoner" . Jag tror inte jag ska se den. Om jag slänger mig i en taxi hem kanske jag hinner natta Lennox och höra hans papegojpladder om hans dag. Det är viktigare.



Den här jädrans armen går mig på de redan hårt ansträngda nerverna.

Aftonbladet publicerar idag en debattartikel med fokus på det kvinnliga bloggandet och vilken kraft den är att räkna med. För Sverige är unikt. I Inget annat land finns det en sådan stor majoritet som låter sig läsas utan det är oftare de politiska bloggarna som dominerar. Artikeln är undertecknad av Röda Korset som driver den aktuella kampanjen "Rädda Mammorna" Läs här  Klicka här


Jag blev tillfrågad att vara med och skriva under på det stora Bloggupproppet. Till saken hör att det gynnar ett gott syfte och det tycker jag känns viktigt. Speciellt när det handlar om mammor som många av oss är. Kärleken till sitt barn är universal och ser likadan ut över hela välden. Den förenar oss alla.


Hjälp oss att rädda mammorna!
Nu startar vi Bloggupproret för att stödja Röda Korsets kampanj "Rädda Mammorna."

Just nu pågår krig och väpnade konflikter på ett trettiotal olika
platser i världen. Röda Korsets närvaro minskar risken för övergrepp.
Rädda Mammorna-kampanjen inbringar pengar till arbetet för att skydda
kvinnor och deras familjer.

Under maj månad pågår ett intensivt arbete på bloggar runt om i
Sverige. Vi för upp kvinnors utsatta situation på agendan, vi startar
och bedriver insamlingar på våra bloggar, vi försöker göra skillnad.
Och vi är många!

Nu hoppas vi att du och din blogg vill vara med och visa att den
svenska bloggosfären är en folkrörelse att räkna med.
Att gå med i kampanjen och starta en egen insamling är enkelt. Genom
att registrera dig och din blogg på kampanjsidan får du tillgång till
en widget som du kan lägga upp på din blogg där du och dina besökare
kan donera pengar till förmån för kvinnor som befinner sig i utsatta
situationer. Det går också att följa insamlingen dag för dag, timme
för timme, via din widget. Alla med en egen blogg eller sajt kan gå
med i blogguppropet.

Här hittar du kampanjsidan där du kan registrera dig: Klicka här


Kampanjen avslutas med en direktsänd insamlingskväll i TV4 på mors dag
den 31 maj. Fram till dess hoppas vi att så många svenska bloggare som
möjligt har gått med och skänkt pengar för att hjälpa kvinnor runt om
i världen.

Låt oss visa att bloggvärlden är en kraft att räkna med!

Prästens lilla kråka, eller rättare sagt skata, ska ingenstans. När jag kom hem igår hade Tjockkatten varit på jakt och dräpt ännu  ett av himlens vackra skuggor. Det är ett mycket märkligt fenomen, hur någon som är så extremt fet ända kan smyga sig på snabba djur på detta viset. Ekorrar, möss, och harungar kommer han ideligen hem med. Stolt jamandes och vill visa hur duktig han är.

Lennox hittade fågeln först. Han satt och klappade den på den oljeblanka fjäderskruden och jag bar den till soptunnan. Fick dåligt samvete att vi inte hade en lång jordfästning med sång. Tänk om jag dör i min "skitsjukdom" och han tror att jag kastas i soporna också.

Igår var jag hos min teraput. Vi pratade barndom och det väcker onekligen många minnen till liv. Vi pratade om mitt kontrollbehov och svårigheten med att låta någon komma nära och aldrig be om hjälp och visa sig svag. Mina akilleshälar jag brottas med.


Vart tog den söta lilla här flickan vägen?



Jag var aktiv som barn. Hade myror i benen och bus i blicken. Fick gå om första klass för jag var så omogen och lekte mest häst hela dagarna. Jagade klasskompisarna  i flock och trodde jag var ledarhingsten. Jag var hästtokig långt upp i tonåren och gissa om min glädje var total den dagen jag fick en alldeles egen häst!! Jag blev sent intresserad av killar. Ovanligt sent och och i mina gamla klassböcker står att läsa. Jag hatar killar-jag äskar hästar. Jag begravde alltid näsan i bibliotekets böcker på rasterna och tog min tillflykt till dess underbara värld.( Mamma har många noveller på vinden som jag skrev tidigt)

Överhuvudtaget var jag glad, poppis bland vänner och.......fullständigt sorglös.

Igår, 35 år senare, lagar jag tacos. Threst spelar golf och Lennox hoppar studsmatta. Och jag öppnade faktisk en iskall bira.



Jag har dessutom varit duktig och ring onkologen för att prata om min smärta i armen. De bad mig söka hjälp via den vanliga vägen, alltså min hussläkare eller akuten. Jag ringde min naprat/kiropraktor Fredrik som bokade in en tid på måndag och som trodde det var nerver i kläm pga av ångest, stress och felbelastning.

Jag sitter och väntar på att röntga mina lungor. Jag läser en krönika om katastrofer i en tidning på ett av borden. Katastrofer, tänker jag, de kommer när man är som minst förberedd. Det vill säga alltid. Mitt namn ropas upp. "Charlotte Gray", är du Charlotte Gray?" frågar sköterskan misstroget. Jo, du, bingo tänker jag igen. Det är knappt jag kan tro det själv. Känner mig mig hela tiden som någon annan. Väck mig. Någon!


Jag läser lite om katastrofer trots att jag har en alldeles egen.





Jag pressar brösten mot den iskalla ytan och får knottror över hela kroppen. Som vanligt måste jag blinka hårt för att inte börja gråta och röda mattor, shopping, småbarn, middagar, vänner, gräl, semesterplanering, storhandling, ja självaste livet känns långt borta. Det är bara här och nu och jag kan endast hoppas på att lungorna är felfria. Annars har vi "A big problem. "Och ta ett djupt andetag" beodrar hon mig" "Kan du du ta en bild till min blogg undrar jag?" Sköterskan skattar och vet inte att jag tagit bilder i värre prekära situationer än dessa. Jag försöker pressa henne på vad hon sett på bilderna men vet att det endast är läkaren som får meddela. Om sisådär 14 långa oroande dagar.


Jag blir glad när jag passerar ett skötrum i huvudkorridoren. Jag gillar tanken på att det faktisk föds och finns små liv på ett sådant ställe. Inte bara död, sjukdom och elände.

Jag tar en taxi till "Star Trek" vimlet och har gett biljetterna till Threst och hans kompis Kalle". Vi ses en snabbis utanför. Jag ska vidare till nästa jobb som är nyinvigning på båten M/S Gerda. Farmor är barnvakt och ska natta. Nu känns det långt till undersökningar och provsvar


Foto: Micael Engström

På M/S Gerda får jag i mig lite mat och faktiskt att jag slår till på en lättöl. Levern  borde få veta att den lever och med två månaders vila är det väl dags för några klunkar alkohol. Sedan säger jag adjö till mina kollegor och tar mig hem i den vackra gröna staden som kallas Stockholm.

Här kan du titta på "Kattis&Company" Klicka här

Foto: Micael Engström

Jag bevakar invigningen av nya Louis Vuitton-butiken. Det vimlar av svindyra väskor. I prisklasser som kan rädda livhanken på en utmärglad treåring i Sierra Leone i flera år. (Jag har en fuskväska) Charlotte Perrelli, Efva Attling och Agnetha Fältskog glider in på röda mattan och poserar villigt. När jag är klar köper jag en chokladboll på Seven Eleven och äker hem till förorten och bakar scones. Armen kanske är något bättre men ska definitivt råda bot på oron.

I morse var vi på utvecklingsamtal på dagis. Min son är glad, pigg och motorisk och visar inga sorger över att hans mamma är sjuk (var sjuk?) Nu är jag är på väg  till Huddinge för en i raden av röntgen. Denna gång lungorna som inte är kollade på  fem månader. Det är inte denna dag som är den jobbiga utan när vi ska kallas till besked.Men  jag är rätt glad i hågen trots allt. Direkt efter Huddinge väntar vimlen "Star Trek" och invigningen av nya restaurangen M/S Gerda. Det är full fart. Precis som jag vill ha det och jag tänker leva ända tills jag dör.


Jag träffade på en brunbränd, gladlynt Adam Alsing förra veckan.

För er som missade "Kattis&company" igår så går det i repris på söndag 16.30.

Ja, jag har tydligen tagit på mig ansiktet för "skitsjukdomen". Någon ska väl göra det också och varför inte stjäla sina fem sekunder i rampljuset medans det ännu lyser?  Det var väl inte riktigt syftet med bloggandet men uppenbarligen finns det ett intresse. Jag har ont i den högra armen, axeln och upp mot halsen. Tappat känseln, sticker, domnar. Blir utomordentligt skiträdd att det faktisk är skelettmetastaser (någon som vet hur det känns?) I morgon röntgas lungorna. Kanske man kan dra lite med det där ultraljudet över armen med (men vet ju att varje organ instans har sitt)


Jag är egenkär. Sitter och tittar på mig själv och min forna kollega Alex Schulman på "Kattis&Company"


Ikväll jobbar jag på invigningen av nya Louis Vuitton-butiken. Ikväll jobbar jag även på att försöka förtränga det här med metastaser och istället tänka att jag har suttit fel, gått fel, jobbat fel osv. Jag är less på att tänka så mycket hela tiden. Jag vill bara vara ifred och tänka på vanliga saker som att skaffa de nya oxblodsfärgade stövletterna från Hasbeens, oroa mig över räntan eller vad vi ska göra i helgen och försöka se mig som cancerfri (tills nästa röntgensvar dyker upp om några veckor) Igår kväll blev jag så rädd att jag började gråta i några nanosekunder. Mest för att jag blev så förbannad helt enkelt. Förbannad för att jag aldrig får vila i att någon är bestående och lugnt.


Tack Cecilia i Jönköping för fint kort och fina ord.






Den här fina mössan med Lennox namn på fick jag  av bloggläsaren Camilla som driver företaget "Barnmössan" Den ville han självklart ha på dagis i morse tillsamans med den sedvanliga fotbollsmunderingen, stylish! Grrrrr. Tack Camilla. Perfekt i storlek!

Foto: Malin Bondeson

Jag ska prata på ett seminarium på Berns 10 juni. Dit kan cancerpatienter och /eller anhöriga komma för att ta del av en del viktiga frågor.

Inbjudan - möte om rättigheter i cancervården
Företaget 2ndView bjuder in alla cancerpatientföreningar/nätverk till ett heldagsmöte i juni för att diskutera angelägna frågor kring sjukvårdens skyldigheter och patienternas rättigheter. Mötet vänder sig till dig som är anställd eller förtroendevald i en cancerpatientorganisation på riksnivå eller i en lokalförening.

Tid:     Onsdag den 10 juni, klockan 10.00-16.30
Plats:     Berns Salonger, Stockholm

PROGRAM – under ledning av Ulf Elfving
•    10.00 – 10.45  Sjukvårdens skyldigheter och Second Opinion
Stephan Tolstoy,2ndView

•    10.45 - 11.30 vad tycker patienterna?
Arja Leppänen, BRO presenterar en enkät från Svenska och europeiska cancerpatienter

•    11.30-12.00 Clife.se – ett webbmagasin för kvinnor om cancer och livet
Helena Didehvar, grundare av Clife berättar.

•    13.00 - 14.00  Cancervården – en valfråga 2010?

•    14.00-14.45 Öka kännedomen om tarmcancer via en blogg
Lotta Gray, ”Vimmelmamman” Ulf Elwing intervjuar Lotta om den omfattande uppmärksamhet som hon och hennes blogg har fått.

•    15.15 - 16.00  Cecilia Udin, Försäkringskassan
Redogörelse för vilka regler som finns kring ersättning vid cancersjukdom

Vi har möjlighet att ta emot 180 deltagare. Anmäl dig så snart som möjligt via e-post: monica.sandstrom@2ndview.se. Märk e-posten med ämnesrubrik: Anmälan till möte om rättigheter i cancervården. Ange vilken förening eller nätverk du tillhör, ditt namn och dina kontaktuppgifter.

Kostnader för eventuell resa bekostas av deltagarna. Roche AB bjuder på lunch under dagen.Sprid gärna denna inbjudan till andra.

För mer information, kontakta 2ndView:
Monica Sandström, 08-665 73 32, monica.sandstrom@2ndview.se

www.2ndview.se

Hoppas vi ses där!

20:00 Kattis & company

Ikväll pratar jag om cancer (såklart, vad annars?) I Kattis&Company 20: 00. TV4PLUS

Svensk pratshow från 2009. Avsnitt 10 av 12. Gästerna pratar om cancer och om hur livet förändras när man själv eller någon närstående drabbas. Lotta Gray berättar om den turbulenta tiden efter cancerdiagnosen och Peter Gustavsson berättar om hur han fick livet att gå vidare efter att ha förlorat sin fru i sjukdomen.  Även 10/05.

Är det för sista gången jag behöver ligga i de förhatliga sängarna och bli stucken av sköterskor med handskar för att skydda sig själva från den farliga substansen som tickar in i mig? För sista gången jag slipper hålla andan när jag kliver in på avdelning 22 eftersom jag inte står ut med sjukhuslukten? (Pavlos hundar) För sista gången jag läser mitt personnummer på den genomskinliga vätskans påse och försöker förstå att det faktiskt är jag som ligger där? För sista gången jag tar mig hem, frusen och illamående och så liten som man kan bli som människa? För sista gången jag inte kan äta ordentligt eller dricka kalla drycker utan att halsen snörs ihop? För sista gången jag svettas cellgifter på nätterna? Och för sista gången jag har en flaska kopplad till min kropp i 36 timmar, var fjortonde dag?

Janne var en bra typ. Glad, log när jag log, svarade korrekt på mina frågor, lät mig prata till punkt, hade torra svala händer och lät mig gå först in i rummet. Jag behöver inga mer cellgifter. "Du har fått  i ett halvår och den effekt den kan göra är uppnådd" är ungefär så han uttrycker sig. Jag begär en koloskopi. Jag får en koloskopi. Jag frågar allt jag har på min lista som jag nervöst pillar på och han svarar så korrekt och sanningenligt han kan. Håret får jag behålla. Har jag inte tappat det nu så kommer jag inte att göra det. Eriadéerna tror han kan bero på ärrvävnad runt tarmen där jag är ihopkopplad, domningarna i höger armen på att jag sitter fel framför datorn. "Så det kan inte vara metastaser då" skrattar jag lite förläget. "Det är inte det första som slår mig svarar Janne" och jag tänker på att OM det visar sig vara just det vet jag vem som slår vem. Det regnar lite fint på fönstret bakom Janne och men han säger aldrig de där förlösande orden "Du kommer att klara det här.



När jag sitter i väntrummet slås jag över den tråkiga sterila miljön. Jag vill inte läsa om cancerupplysning. Jag vill ha starka färger, mjuka möbler, massor av växter, spotlights och skön cocktailmusik. Vi cancerpatienter har det för jäkla tråkigt för det mesta och behöver livas upp medan vi väntar på dessa fundamentala besked om liv eller död, spridning eller inte spridning. Vara eller icke vara. Lite glossiga magasin, snacks i en skål och sköna fotpallar.




Det första jag gör när jag lämnar SÖS är att ringa frisören Zubeÿde på Hunky Dolls. "Håret kommer inte att åka! Jag måste göra slingor NU! Jag har en utväxt som autobahn"  Hon lovar att emot mig redan i idag.

Foto: Pavel Koubik/NA

Jag är nervös inför mötet med läkaren Janne om drygt två timmar, närmare bestämt 13 00. Skrek åt Lennox i morse när han bytte strumpor sexton gånger i rad och klockan bara tickade på och fick naturligtvis dåligt  samvete sekunden efter och bedyrade min kärlek tusenfalt. Läste Nellymammans blogg och hennes man Stellan somnade in i natt. Måste skriva ner allt jag vill fråga om. Kan jag ta naturläkemedel? Avastin, är det något för mig? Varför har jag domningar i höger arm och så dessa erriadeér, vad står dom för?  Känner jag mig inte tröttare än vanligt också? Tänk om det till fakto har spridit sig och nu vill jag även ha en koloskopi (röntgen av tjocktarm) förutom mina inplanerade kollar av lever och lunga. Dessutom ska vi ju diskutera huruvida jag ska få en ny cellgiftsbehandling som kommer att förstöra hela min sommar.

Hoppas Janne haft en bra långhelg och han är på sitt mest soliga läkarhumör. Hoppas han kan säga "Nu för sjutton gubbar Lotta, det här klarar vi. Du har en mycket bra prognos och jag är övertygad om att vi fixar det här" Just en sådan Janne vill jag se. Men eftersom jag aldrig träffat honom så är jag egentligen öppen för alla förslag. Bara han kan sitt jobb så är jag nöjd.

Vädret passar min sinnestämning bra. Svårt att leva i nuet när man inget vet om sin framtid men igår lyckades jag njuta av både målande av naglar och en storhandling.

Jag har fått pippi på vita blommor. Det har alltid varit min favoritfärg när det gäller blomster men nu är det värre än vanligt. Köper vita liljor så snart jag kan och vita Mårbacka pelagonier pryder min balkonglåda. Annars har helgen sett ut som följer: Middagar och bruncher. Oro över mina erriadéer och domningar i höger sida/arm. (Hur känns metastastaser?)  Oro över läkarbesöket på måndag (Vad ska sägas om framtiden?) Trasig diskmaskin, Lennox växtvärk, bränt mig i pannan, första hänga-tvätten-ute-på-strecket moment. Tittat på djuren i Bandhagen, sjungit allsång hos grannarna och grillat, (Glömde cancerskiten för några timmar, nästan)  I eftermiddag barnfria och som vanligt vet jag inte om jag ska
 A: Sova B: Städa C: Sola D Gå på bio men nu först väntar en enorm handdisk.




Grilla hos grannarna



Vår pizzafarbror Ecco på Pizzeria Myrans Pizzeria.


Lennox och Leyla har thebjudning hemma hos Leyla.



Brunch hemma hos piiiiiiip.

Jag sliter mitt ännu inte tappade hår. Dessa fotbollskläder dag som natt. I torsdags köpte vi nya. inte hjälper det. Nu står vi här och ska på brunch hemma hos vänner och Lennox vägrar ta av sig sin skitiga matchtröja. Dagen gryr och jag kunde ha värre bekymmer.

Amanda. Du ville ha min mail: lotta.berg@aller.se

Så kom och gick den där dagen då. Valborg. Jag tog mig ner till brasan tillsamans med grannarna. Samma sak jag skulle gjort förra året. Naturligis var det massaor av glada, hurtiga barnfamiljer där. Vad annat hade jag väntat mig? Kändes skönt när skymningen kom. Passade bättre till min sinnestämning.

När vi kom ner till badrummet idag fanns en stor spindel i badkaret. "Mamma, ta bort med papper" Ja, men Lennox, då  dör den, ju, vill du det? Då kommer den aldrig mer tillbaka. Det vet du" Jag är mycket noga med att berätta för min son att man inte kommer tillbaka när man dör.  Har pratat med alldeles för många vuxna vars förälder gått bort då de var barn och alla i omgivningen  sa att "mamma sover bara, hon kommer sen".  Och de väntade och väntade.......Det sveket vill inte jag att Lennox ska vara med om. När man är död är man död och man kommer helt enkelt inte hem igen men mest är jag förbannad för att jag överhuvudtaget ska behöva ha detta resonemang.

Nu väntar cykeltur.