Det är söndag. Så grått ute att man kan skära med kniv. Vi tar oss till Stureby julmarknad. Jag känner mig rätt nedsämd och tycker att jag börjar känna av något i lymfkörtlarna i höger armhåla. Hur mycket jag än försöker tänka att det kan vara vad som helst så går det inte. Dock är hostan bättre men mitt humör påverkar oss alla tre.




Sedan lämnar vi Lennox på dagiskalas och åker hem och fixar lite i några timmar. Fixar innebär att skura badsrumsgolvet till exempel. Jag försöker även koordinera mina röntgentider som är dagarna efter varandra. Smartast är ju att röntga BÅDE buk och lunga samtidigt såklart! Så nu sitter jag som den kordinator jag eftersöker i den här snurriga cancerbranschen. Någon som kan samordna tex sådant som händer nu. Att man får två röntgentider efter varandra på olika sjukhus.



December månad är fullklottrad i almanackan. Julbord, middagar, vimmel, röntgenbesök, luncher och glöggbjudningar. Andas Lotta, andas. I natt när Lennox kom intassandes och trycker ner sin smala kropp i sin skelett-pyjamasen så lägger jag min näsborre helt nära hans. Den varma luften från honom far rakt in i mig och jag tänker att jag kanske kan få lite av den där livsexiliren, livsgnistan,  han äger. Så vi ligger där. Jag i en konstig ställning för att bli blåst på av min tungt sovande son.


Vi har ju hunnit med bio också. Premiären på "Arthur&Maltazard"
Foto: Micael Engström

Avslutar med en bild på Tjockkatten. Det är ingen bra idé med vit soffa när man har en katt. Tack gode gud för vanish.





Vill du följa mig mer än på den här bloggen? Den nya microbloggen uppdaterar jag ofta. Där läggs kommentarer upp och du kan även hänga med på vimmelpremiärer när jag snart kommer att lägga till bilder live!. Klicka här för att följa mig

Lennox somnar direkt när vi kommer hem från dagis. Ligger först stilla under filten några minuter och tittar på tv. Inte alls likt honom. Jag lämnade honom på dagis i tron om att han verkliken var kapabel att hänga med i verksamheten. När jag ringer vid 12 för att kolla statusen verkar han ok. Men nu ligger han här som en urvriden trasa. Klockan går och går. Threst och jag äter middag i lugn och ro med vin och tända ljus. Då vaknar han är och skitförbannad. För att somna om igen och sova till 08.30 nästa morgon. 14 timmar behövde han för idag verkar han vara sitt gamla hyperaktiva jag.


Det väntar en oväntad remiss i brevlådan. En röntgen av buken på SÖS 16 december. Den kände jag inte alls till. Undrar vem som beställt remissen men antar att det är kirurgen där. Ingen idé att ringa och kolla. Hellre röntgas jag för mycket än för sällan. Dilemmat är bara att jag ska röntga lungorna på Huddinge 17 december. Och sedan vänta en vecka på svar. Om det är en lunginflammation eller metastaser. En vecka blir den.......24 December. Då fyller jag år och det är liksom julafton. Vill jag veta innan julen eller skjuta upp svaret för att kunna fira kanske min sista jul i frid. Vad skulle du göra?

Jag har alltid varit ganska obrydd i hur jag åldras. Några gråa hår, tröttare drag men efter min cellgiftbehandling så har jag fått mycket djupare linjer från näsa till munnen. När jag inte skrattar ser jag rätt trött ut helt enkelt. Behandlingen har slitit rätt kraftig på dragen. Därför beslutade jag mig för att testa Restylane som är ett helt kroppseget ämne bestående av en  gel  av hyaluronsyra,ett kroppsidentiskt socker, och vatten som försvinner ur kroppen efter cirka sex månader. Bokar tid på Devita Medical.


Först rengör man noga området och steriliserat det. Sedan injektseras det under några minuter med en supertunn nål


Det gör lite ont. Som myggstick ungefär.


Och efteråt är man lite öm.

Ena dagen är det Restylane, andra lövkrattning och tredje dagen röntgenbesked. Jag har inget att dölja. Nu Bolipompa

Foto: Malin Bondeson. Kollega Johnny och Poppe
Jacka byxa Jofama

Dagis idag. Pussa lilla munnen. Dra ner mössan tusen gånger över de små öronen och se till att overallen är ordentligt uppdragen i halsen. Jag kommer för alltid tycka det är knäppt att vi i västvärlden måste jobba båda och lämna barnet på en instutition, hur bra den är må vara, i många timmar. Ett barn ska vara med sin flock men nu ser ju livet inte ut så.

Stureplan är ett märklig plats. Jag tämker på det när jag ser bilden. Som en stor ankdam där  man landar, burrar upp sina fjädrar och putsar sig. Kvackar runt lite. Blir putsad av andra. Lyfter och flyger för att återvända igen. Jag har aldrig varit speciellt förjust i Stureplan. Inte ens när jag kunde och var singel och barnfri. Det är inte riktigt min grej att beställa in skumpa i hinkar och höja näven i takt till Eric Prytz "Call on me". Jag känner mig så felplacerad på något sätt. Och sedan klarar jag inte av när det blir för högt så man inte kan prata. Jag blir som en riktig surkärring då. Ska gå och prata med dj:n och be honom sänka och det funkar ju inte riktigt på ett danställe.

Tacka vet jag soffan eller någon skön bar långt ifrån ankdammen. Det finns så många som är mycket bättre än jag på att skaka rumpa hela natten.


Block och penna, kamera och champagne.

Min hosta är tillbaka. Jag orkar inte ens tänka på vad det kan stå för. Mailar Dr Bengan. Får en ny pencillinkur. Försöker att inte tänka för mycket men det är lättare sagt än gjort.



Tack Lotta och din fina dotter. Lennox blev superglad för målarboken och jag för allt godis!

I helgen går vi på vimmel. Premiär för "Arthur och Maltazar" Lennox får gå med mig och Threst. Söndag, julmarknad i Stureby och dagiskalas. För er andra lockar jag med sajten Barn i stan. Där kan du under helgen gå på julmarknad i mysiga Vinterviken och lyssna på sagostund med Stina Wirsén. Klicka här för att läsa mer.

Vill du ha ännu mer julmys så lottar jag ut en biljett till sajten loppis juliga eftermiddag på junibacken 14 december.. Julbord, julsånger och överlämnade av insamlade pengar till World Child Foundation. Biljetten gäller för 1 vuxen+2 barn. Jag kommer förmodligen att vara där. För att läsa om eventet klicka här

Lägg en kommentar senast morgon em.

Foto: Micael Engström

Jag är hemma med Lennox idag. Han är fortfarande inte helt frisk. Inga febertoppar men snorig och känns lite varm på mornarna. Dessutom är jag hmmm, lite trött efter vimlet på Sturecompagniet som firade 25 år igår. Bindefeld hade som vanligt lyckats med konstycket att bjuda in en salig blanding artister, storbystade blondiner som likt klonade kopior poserade villigt framför kameran, författare, programledare och en och annan vanlig dödlig.

Det bjöds på skumpa och snittar och efter att jag kände att vimlet var gjort så stannade jag faktisk en stund längre än jag brukar. Det känns idag. Tur att Lennox sov länge. Nu sitter vi här nere på kontoret framför datorerna. Han spelar spel och jag bloggar. Det är tusen saker som borde göras, dammsuga, plocka in rena kläder, planera för middag, bädda rent men just nu orkar jag bara sitta rakt upp och ner på en stol. I morgon tror jag att Lennox kan gå till dagis beoende på om snuvan har gett sig eller ej

Grattis mamma på födelsedagen idag!!!!

Jag har ju lovat er att ha lite intervjuer med personer vi gillar. Ibland med någon kändis, om ni vill och ibland med någon som har cancer relevant i sitt liv. Just nu söker jag efter någon onkolog på SÖS som är villig att låta sig grillas. Idag träffar vi George Schottl från tv-serien "Himlen kan vänta". En stor och stark och strålande stjärna som jag fått förmånen att träffa två gånger. Dels vid tv-galan "Kristallens" kväll och dels på lungcancerdagen för några veckor sedan.

George drabbades av den obotliga cancern Malignt Mesotheliom där medellivslängden är 8 månader kort efter att han kom hem från bröllopsresan med sin Sara.
Tack George för jag fick din tid!

Kan du beskriva den känslan som kom över i dig i samma stund du fick din diagnos?

Att jag inte fick luft, att världen blev oerhört liten samt en osannolik mental smärta, att behöva förklara för Sara att hon gift sig med skadat gods, att behöva berätta för min far och syster att jag inte kommer att leva året ut. Den smärtan att skada andra genom att berätta vad som kommer att hända var ofattbar!

Beskriv ditt liv före och efter ditt besked?
Innan jag blev sjuk och levde ett normalt liv så var jag mitt upp i min lyckligaste period, Jag var nygift, vi letade efter en fyrlängad gård att köpa, vi pratade namn på barnen vi skulle skaffa, preventivmedlen var avskaffade och jag hade byggt upp ett restaurangföretag från 0 kr i omsättning till ca 30 miljoner i omsättning, allt detta på 4 år…..Jag var lycklig……. Jag skulle sluta jobba heltid och vara hemma med barnen och hundarna, tanken var att jag skulle återuppta mitt smide i Järn bara syssla med mitt svartsmide som en hobby.

Nu som ”sjukling” så är mitt liv fokuserat på att skapa ett nytt liv, ett liv som handlar om att kravla mig tillbaka till ett konstruktivt och produktivt liv tillsammans med min underbara Sara, just nu så har jag fokuserat totalt på att hjälpa olika människor med att ge råd och tips som jag samlat på mig under min sjukdomsresa. Jag är aktiv i Lungcancerförbundet Stödet, I december 2009 börjar jag som krönikör på Cancerfonden tillsammans med andra människor som jag beundrar . Jag bloggar aktivt på min blogg ”George med liemannen bakom Axeln” Jag deltar faktiskt i ett uppföljningsprogram till ”Himlen kan Vänta” tillsammans med det ”gamla gänget” trots att vi nu är två medlemmar färre



Vad för dig att hoppas på ett längre liv än ditt prognostiserade?
Min medicin har totalt stoppat tillväxten, jag vet att det finns minst en patient som har gått på medicinen ett år längre än vad jag har! Likaså så ”läser” man läkarnas reaktioner och responser. Har det väl fungerat så skall jag inte oroa mig i framtiden. Känslan är väl förmedlad hos de läkare som övervakar studien

Vad är svårast för din Sara under denna resa?
Att balansera positivt tänkande och uppmuntran till George, gentemot att själv lyssna samt tro på detta själv också. Idag är jag väldigt stolt över att jag lyckades!

Finns det någon stund under dygnet när du inte tänker på vad som hänt dig?
O Ja, det händer ofta, men tanken dyker upp hela tiden, medvetenheten om att det finns en fiende i min kropp som har avsikten att ta livet av mig skall man inte blunda för! Sedan min diagnos är tanken på min sjukdom och hur jag skall förhindra sjukdomens förlopp en del av min tankeverksamhet

Hur tycker du att vården har bemött dig?
Det är helt beroende på var jag blivit behandlad, du vet lite om vilka fel som begåtts i min behandling, jag har varit EXTREMT noga att inte nämna något om dessa katastrofala fel i exempelvis ”Himlen kan Vänta” för att inte svärta ner den livsbejakande tonen som finns i ”Himlen Kan Vänta.”
En av verksamhetscheferna på UMAS sade till mig så sent som förra veckan att om detta hade drabbat en patient i USA hade jag haft 15 advokater springande efter mig som velat haft mig som klient. Det som är synd är att man kunde ha räddat mig från massor av smärta och risker om man inte tagit fel på röntgen redan 2003 då man upptäckte modertumören för första gången. Men man avskrev det som ett operationsärr. Man kunde ju inte tro att jag hade en ny cancerform vid min ålder
Men viktigast av allt, jag är stolt över svensk sjukvård ändå, vi HAR en bra sjukvård, men inte hela tiden och överallt. Vi skall vara stolta över vårt sjukhussystem och vårt sätt att hantera patienter.

Är det något du saknar i form av patientbemötande?
Det är inte bara patienten som blir sjuk, det är hela familjen som blir sjuk, likaså så är vården uppbyggd på att man inte alltid har kontakt med en och samma läkare. Så oerhört viktigt det är att ha SAMMA läkare, max två. Det första halvåret jag var sjuk hade jag tolv läkare, jag hade INGEN aning om vem som var min läkare och det begick MASSOR av fel, texten i en journal tolkas olika, det finns liksom ingen konsensus läkarna emellan. Men den nya satsningen på 5 st Cancercentra i Sverige är skitbra, de har många tankar om att VERKLIGEN sätta patienten i centrum.  Många av de mest hängivna och dedikerade läkarna vi har i Sverige är engagerade i detta projekt

Kan du beskriva din svartaste stund?
När jag startade min bärbara dator någon dag efter min diagnos och läste om min cancertyp och förstod hur kort tid jag hade kvar att leva. Jösses vad det sög ut min kampvilja, jag har aldrig frusit så mycket av sorg över min egen förestående död som då, så fel den dagen visade sig ha!

Hur har ditt förhållningssätt till människor förändrats? Har det förändrats?
Jag är inte lika förlåtande gällande de viktiga sakerna, jag är mer oartig och mindre diplomatisk när det är ämnen som exempelvis mänskliga rättigheter.

Vad gör dig mest rädd?Att jag inte skall kunna hålla mitt löfte till Sara, att kämpa så hårt och lägga ner så mycket kraft på att inte tillåta mig ge upp för att sedan förlora…det finns bara inte att tillåta, jag går inte med på att skapa sorg hos andra

När är du som lyckligast?
När jag hör goda saker, när jag får höra om folk som blir friska, när folk blir lyckliga. Jag verkligen gråter av lycka när jag får höra att människor som jag har kontakt med säger, nu är min behandling klar, nu är jag friskförklarad, nu står mina tumörer stilla! Så oerhört glad jag blir då!

Är det något du ångrade med din medverkan i programmet "Himlen kan vänta"?
Av själva medverkandet ångrar jag ingenting, men däremot när Himlen vann Kristallen för bästa dokumentär ångrar jag att jag inte orkade ta mikrofonen och säga det jag ville. Att jag vill tacka alla de som arbetar i det fördolda, läkarstuderande, forskarassistenter, sekreterare, laboratorie assistenter, de som gör grovjobbet på golvet och som aldrig får ett tack, de ville jag tacka inför hela Svenska folket.– det är det enda jag ångrar.  Hela serien har hjälpt så många människor, sjuka såsom friska, hela tonen som producenten Lisen Lindahl och programledaren Anne Lundberg förmedlade skapade en känsla av hopp och framtidstro! Jag är oerhört stolt över att få ha varit en del av den delen som Himlen – serien var

Har du eller Sara några tips till anhöriga?
Jösses, massor……. Internet består av gammalt material som inte är aktuellt, gamla resultat och gammal statistik.
Blir du sjuk, ta hand om allt administrativ först, fixa testamente och all trygghet du kan till din familj, därefter kan du fokusera på att bli frisk! Kolla din diagnos eller behandling hos någon annan läkare, precis som du kollar priser om de köper en bil eller skall bygga om badrummet så tar du ju in offert från mer än en leverantör, likadant med läkare, det är din kropp, kolla med flera läkare
Bygg upp kampviljan, Det är viktigt



Hur tacklar du alla råd man får som cancerpatient?

Faktiskt så tar jag in dem i skallen om de inte är alltför korkade (koka te på aska gjord av kaninpissad björkrot med violblad) och låter dem ligga där i en sorts minnesbank. Det finns massor av tips och gamla ”husmors-råd” som faktiskt har en reell effekt. Vi har bara glömt bort varför…På ”the dark ages” försvann det massor av läkekunskap som faktiskt återuppfinns nu i modern tid igen. Man skall lära sig av historien, historien är den bästa läraren vi har…

Jag känner mig ofta ensam trots att jag är bland vänner, är det något du
känner igen?

Mina vänner finns där ändå, när vi träffas finns det inget jobbigt eller påklistrat som känns fel. Vi har varit vänner sedan barnsben och håller fortfarande ihop vilket är ovanligt med tanke på hur många killar vi är i gänget. Men att mina kroppsliga skador gör mig ensam är jobbigt, jag hade en bra stark tuff kropp innan jag blev sjuk. Den kroppen jag har nu med alla skador, smärtor och svullnader efter min behandling är min värsta fiende! Jag vill tillbaka till att vara starkare än alla andra….detta saknar jag enormt, otroligt mycket….

Tänker du ofta på döden eller är din kaxighet bara påklistrad?
Det är självklart att jag tänker på döden, konstigt vore det annars. Men kaxigheten är äkta, allt blir mer äkta under en sådan resa. Men att spela en roll när man har döden flåsande i nacken är inte realistiskt för min del. Visst har jag tvivel ibland, hela min resa gränsar ju till osannolika odds….

Hur låter du bli att tolka in kroppens signaler som spridning så fort du
känner dig sjuk?
Det gör jag inte. All ångest och oro finns där, speciellt vid min 12 veckors röntgen för att kolla om tumörerna står stilla. Nätterna innan röntgensvaret sover jag inte och jag är riktigt, otroligt lättretad och irriterad, självklart är det ett tecken på dödsångest.

Har vi Världens främsta cancervård?
Jag hörde så sent som förra veckan att Sverige står för normalt 4 av 10 av inläggen om forskningsrapporter. Antalet publikationer från Sverige inom området har sjunkit till 3 av 10     Jag tror att forskningssidan och den absoluta spetsonkologin samt cancerkirurgin är långt över toppklass. Men vården har andra problem, revirbråk, att politiker existerar som drar ner på vårdbudgeten. Att vården inte drabbas av konsekvenser i alla led i kedjan, ofta är politiker och Sjukhusledning skyddad trots att de är just de som ger de dåliga orderna. Det är som så vanligt att det är folket på golvet som drabbas.




Har du förändrat din kost radikalt?
Inte ett smack, Under själva cellgiftsbehandlingen så saknade jag att jag inte kunde äta tomater och sallad, men det kom ju tillbaka efter behandlingens slut

Hur är din relation till Gud före och efter beskedet?
Lite mer kritisk nu än innan, inte gentemot gud men däremot mot kyrkans ansträngningar för att hjälpa sjuka och lidande. Det finns så många som anstränger sig i form av organisationer eller individer, du är en av de individerna som faktiskt hjälper folk i nöd! Men jag ser inte kyrkan som gör det du gör! Varför kan inte en världsomspännande organisations som Katolska Kyrkan göra mer för patienter och lidande än exempelvis vad du gör?

Känner du dig orättvist behandlad som drabbats av detta?
Orättvist behandlad, absolut inte, att jag haft otur med att få cancer, och att få just en sådan cancertyp som denna är ju inte kul, men någon orättvisa finner min logik inte.

När är det som svårast?
När jag går ner på knä, när jag tappar kontrollen på grund av en motgång. De gånger när något hotar mitt löfte till min älskade Sara. Men de gånger jag själv tappar fotfästet finns Sara där och reser på mig igen. Hon är min Pelare! Rent fysiskt hatar jag att spy, kräkningar är något som är MER än jobbigt.

Tji vad jag bedrog mig. Lennox blir sämre. Han bara sover och sover. När klockan är 20 har han 40,5 graders feber trots ipren. Den lilla kroppen är brännhet och hans hjärta slår dubbla små kaninslag. Jag ringer sjukvårdsupplysningen och med både den fasta telefonen och min mobil tryckta mot båda öronen inser jag att det 29 personer före mig i kön.

Vi åker in till detta förhatliga Södersjukhuset ännu en gång. Förra tidsagen var jag på vuxenakuten med Threst. Nu bär det av till barnakuten. Lennox dåsar till där i mörkret i barnstolen och jag vill inte att han ska somna. Threst kör.

"Mamma, jag vill inte att de ska skära som med pappa!" säger Lennox.

Vi blir snabbt förvisade till ett eget rum. Där fäller vi ner britsen och försöker sova. Det kommer att ta många timmar har vi fått veta. Bara en läkare på plats. Den andra på förlossningen. Så Threst åker hem. Hans sår ömmar och han får inte riktigt plats i den smala sängen. Lennox och jag drar den där gula maskinstickade landstingsfilten över oss. Han somnar snabbt. Jag kan inte. Jag fipplar med mobilen, raderar gamla meddelanden där i mörkret och stirrar på syrgastuberna. Jag har mycket svårt att slappna av. Jag förknippar SÖS med alltför mycket smärta och sorg även om Lennox är född några våningar upp.

Jag tänker på om det är någon som dött i det här rummet. Eller något litet barn som fått någon hemsk diagnos. Tänk om väggar kunde tala? Inatt känns det nästan så och trots att jag byter ställning finner jag ingen ro. Läkaren kommer in vid 02. Jag har precis somnat och har lite saliv vid mungipan. Lennox är alldeles rödmosig . Hon klämmer, lyssnar på lungor, känner efter svullna lymfkörtlar och irriiterade trumhinnor. Lennox är tung och slapp i mitt knä och jag översköljs av en sådan enorm kärlek att jag nästan får svårt att andas några sekunder. Alla värden är fina. Hans CRP helt normalt.

Vi åker hem. Dricker mjölk. Lägger oss och somnar alla tre snabbt och trots allt känner jag en stor tacksamhet att jag får dela min sons vardag ännu.

Jag är hemma från jobbet. Vabb. Vård av sjukt barn. Det märkliga är att ungen nu inte är det minsta sjuk. Inte ett dugg. Pigg och glad, busar och leker och får vardagsrummet att se ut som ...tja, Gazaremsan. I morse var han trött och ynklig. Ville inte äta. Kändes varm. Självklart stannar man hemma då. Skulle faktisk aldrig falla mig in att proppa honom full med ipren och sedan stoppa in honom på dagis och hoppas att det håller.

Så nu sitter vi här. Jag kan ju knappasr ringa dagis och säga att han kommer. Känns inte ok fast jag vet han han är helt som vanligt. Vi får gå ut och cykla eller ta en promenad i skogen. Ikväll skulle jag vimla på premiären av "Luftslottet som sprängdes" men det får kollegan Sofia göra.

Jaf fick mitt favoritgodis skickat till mig av en bloggläsare men lyckats radera bilden jag tog. Tror hon kanske hetter Jessica? Tusen tack iallafall. De tog slut på några minuter. Nu. Bygga koja......Pust.

Jag går till Riche där vi bokat bord. Jag har bara ätit frukost och är så hungrig att jag nästan får svindel. Otroligt korkat. Anna Sjöö, som numera bor i Skåne, har styrt upp denna middag och med bortfall av lite förkylningar så blev vi 8 stycken.



Jag beställer en halv toast skagen till förrätt och sedan en räksallad. Efterätt blev creme brúule. Vi får sitta själva i ett eget litet rum och har hur trevligt som helst. Tyvärr har min hosta kommit tillbaka. Jag vet inte vad det står för men drog ett mail till Dr Bengan för att säga det. Kanske behöver ytterligare en pencillinkur.


Anna Sjöö och jag

Det är dags att bryta upp vid 01.30. Jag är ju ingen festprisse direkt. Att stå och trängas i en bar orkar jag sällan göra. Några stannade, andra åkte. När jag kom hem till huset var det alldeles tomt och tyst. Lennox och Threst sover hos Jarlemarks och bara Tjockkatten möter mig i dörren, skrikandes efter mat såklart. Jag sätter på värmedynan i sängen medan jag sminkade av mig och borstade tänderna. Så otroligt konstigt känsla att vara ensam. Alla ni som har småbarn vet vad jag pratar om.


Charlotte och Åsa

Nu har jag vaknat. Klockan är 11.30 och jag ska ta ett bad. Lennox är hos farmor. Det blir nog en bio på eftermiddagen fast jag håller på att längta ihjäl mig efter honom. Det var i torsdags morse vi såg sist och det är länge i min värld att vara borta.

Jag tycker också att vi gemensammt ska gå till Annas Blogg och ge henne en cyberkram. Hon har en dotter på 20 månader och även aggresiv bröstcancer som nu spridits till hjärna. Säg hej här

Jag är på väg till Örebro. Jag tar en sushi på Centralen. Det tar exakt sex minuter för mig att äta upp dem. På tåget försöker jag sova. Jag är rejält nervös inför kvällens Örebrogala där jag är nominerad som Årets Örebroare.



Sedan tar jag mig till syrran och hennes sambo Andreas. Jag har en timma på mig att byta om. Som vanligt när vi träffas pratar vi munnen på varandra. Hon hjälper mig välja klänning.



Lisa och Andreas har minst sagt udda förlovningsymboler. Istället för traditionella ringar har de tatuerat in varandras namn. Jag ringer taxi och beger mig till Parkteatern. Jag har inte varit där på många, många år och i regnblänket samlas finklädda människor i galaklänningar och smoking. Mamma kommer. Hon är så fin i nyköpt spetsklänning och nya skor. Vi får var sitt glas champage och minglar runt med de övriga 1 500 personerna. Eftersom jag är nominerade av lokaltidningen Nerikes Allehanda så sitter vi vid deras bord. Tre-rätters och mamma och jag som har ont i våra fötter. Vi sparkar av oss de högklackade skorna under bordet.


Vi sitter mitt i vimlet
Foto: Håkan Ekebacke/NA

Vi småpratar lite vid bordet. Jag tycker det är modigt av NA att nominera en blogg. Så mycket svårare att mäta en prestation via den. Jag är helt säker  på att de väljer en riktig Örebro-profil som bor och verkar i staden. Så säker att jag inte ens sätter på mig skorna när det dags att meddela vinnaren i min kategori. Ur högtalarna hörs speakerrösten:

"Livet kan verka så självklart och det är lätt att ta det för givet. Men ibland rasar det självklara och livsflöden tar en helt annat fåra än man tänkt. Att osentimentalt med både stänk av sorg, glädje och humor berätta om en ny vardag. En dag fylld av vardagliga bestyr. men också i skuggan av en livshotande sjukdom, ger oss andra en ovärderlig insikt"  Vinnaren är ......Lotta Gray!

Åh herregud. Det hade jag inte alls trott. Jag skyndar mig upp på scenen och tappar ena skon. Det får mig för några sekunder att tänka på Askungen.  Det är helt underbart och jag kan bara bocka och tacka från det allra djupaste i mitt hjärta till er läsare som nominerat mig och Allehanda som trodde på en blogg!!!!!













Sedan stapplar vi hemåt i natten. Pappa kommer och hämtar. Jag kraschar hos syrran och när klockan ringer i morse är jag helt slut men lycklig.

Nu sitter jag här på jobbet men segerns ljuva sötma fortfarande i munnen. Ikväll blir det middag på Riche med tjejerna.


Nu till helgens tips från Barn i stan som är sagovandring och berättelser på Vasavarvet. Det finns en massa andra kul tips om du klickar här. Barn i stan

Finurliga och klimatsmarta loppi.se kom på den briljanta idén att byta leksaker med varandra i kulturhuset i morgon. Ta med några avlagda och byt till nya.




Nu. Sen lunch

Jag är på väg till Örebro just i denna stund. Jag vet inte om jag kommer att kamma hem priset ikväll som Årets Örebroare på galan men jag har något viktigt att avslöja. Klicka på länken här för att ta del av det. Klicka här, sätt på ljudet och använd saltkaret. (OBSERVERA ATT DETTA BARA ÄR REN IRONI) om det nu är någon som inte förstår det.

Först och främst. Threst mår bra. Han är till och med hemma redan men sjukskriven i två veckor. Och han tackar så mycket för alla hälsningar på bloggen!

I söndags vankades mama-gala. Magasinet mama delade ut pris till Årets mamas och papas, Årets  inspiratör, Årets cash-mama och Årets hjältte-mama bland annat. I egenskap av förra årets hjälte -mama som ni hjälp mig att vinna Läs mer här så var Lennox och jag inbjudna att gå modevisning med kändismammor som Hannah Graaf. Pernilla Wahlgren, Cecilia Blankens, Alexandra Pascalidou och vinnaren av Årets mama, Sanna Lundell.

Redan 11 var det dags för smink och hår. Det bestämdes att det skulle vara naturligt. Slarvig fläta och mycket läppar. Mindre fokus på ögonen.


Ann Söderlund med sin yngsta med det coola namnet Dante.


Fina Josefine Sundström blir snygg i håret.


Sångerskan Jessica Andersson blev Årets inspiratörs-mama för sin uppriktiga bok "När kalla nätter plågar mig med minnet av hur det var"


Underbart ljuva Jennifer Brown uppträdde.



Sofie Karlsson blev Årets hjälte -mama för sin kamp och sorg efter 1,5-årige Victors bortgång i cancer. Nu väntar hon victors lillasyster som föds i januari. Grattis igen Sofie. Solen kommer åter att lysa!



Gissa om jag var stolt när  jag gick visning med en nyklippt Lennox i rosa jeans och orange mc-jacka





Åh vad skönt att komma hem och ta bort allt löshår



I morgon åker jag till Örebro. Jag är en av de tre nominerade till Årets Örebroare!!!!!! Åter tack vare er. Ska medverka på galan och både mamma och syrran ska med. Så spännande. Tänk om det är mig de ropar upp.

Det började igår kväll. Magsmärtor, diffusa sådana. Jag satt uppe länge och jobbade. Threst gick och lade sig. 05.30 väcker han mig

"Det gör så fruktansvärt ont". Jag vet inte vad det kan vara men något är trasigt, fel liksom inne i magen."


Jag blir som en tennsoldat i sängen. Börjar fråga ut.

"Bajsa, har du diarré? illamående? här känns smärtan? Huggande, molande? Feber? Vad kan jag göra?"





Threst försöker gå upp till jobbet. Hör hur han äter frukost men sedan kommer han upp och säger att det inte funkar. Jag fixar med Lennox, duschar, klär på honom. Åker till dagis. Pussa pappa först. Threst har så ont att han grimaserar. Jag hinner åka en station så ringer han.

"Vad ska jag göra? Det gör så jävla ont? Kan du åka till apoteket , kanske är magkatarr, behöver novalucod."

Jag byter T-bana och tar mig till apoteket. Sedan hem. Threst står i hallen och håller sig i hallbyrån. Vi åker in till akuten. Jag tror på blindtarmen men eftersom han är feberfri är det kanske inte rätt gissat. Diagnosen är solklar. Det är blindtarmen. Operation nu! Situationen är så märklig. Samma landstingsfiltar och samma ställe, Nu är det Threst som har ont och är utsatt. Jag är bara en bipassagerare och jag skäms nästan för att säga det men det är så fruktansvärt skönt......

Jag lämnar honom på avdelning 36. Han har fått sju mg morfin intravenöst men har ändå fruktansvärt ont.

"Jag vet hur det känns, så där ont hade jag i fyra dagar utan att få ett besked. Sedan kom det och det var cancer. Vi ska vara glada åt att det "bara" är blindtarmen, jag hade varit överlycklig om jag fått den diagnosen"

Sedan pussar jag honom på pannan och ger stränga order om mer smärtlindlindring innan jag går. Livet tar sig förunderliga vändingar ibland.



Ps. Det var Threst idé att lägga ut denna  video. Bara så ni vet.

Jag övveraskade Threst i fredags med en liten tripp till Riga. Vi åkte med båten Romantika/Tallink och på båten var det fullt ös. Det var reunion för Magaluf och båten dignade av glada människor på festhumör. Perfekt att ha 14 000 att partaja med.



Hytten var jättefin, de luxe med bred skön säng och vi började med att dricka lite champagne innan vi gav för att äta i den ryska gourmet restaurangen.



Jag testar sängen







Sedan hade jag ordnat rundvarndring på båten och vi fick till och med komma upp där man styr men där var så mörkt att inget gick att se. Bara det enorma bordet därifrån allt styrs digitalt men det var ända häftigt att se.




Vi sitter länge på restaurangen. Det är lungt och skönt. Threst håller som vanligt på att nicka till.





Romantika är en perfekt tripp att ta om man bara vill komma iväg för ett tag. Lämna bort ungarna och sova ut. Shoppa i Riga. Shoppa lite taxfree och äta på någon av de tre restaurangerna.





På Romantika finns både spa med pool, bastu och konferensrum.



Efter middagen tog vi en öl i baren. Threst drack öl och jag försökte få tag på punsch men det fanns inte. Höll tillgodo med päronkonjak. Jag var lite sugen på att sjunga karaeoke men den var upptagen hela kvällen och dessutom var jag alldeles för nykter för det.


Den ryska restaurangen.



Vi kommer tillbaka till hytten vid 01 och jag är så trött att ögonen nästan blöder. Vi sover till 9 och tar oss enkelt in till Riga Stad med spårvagen för att kunna se lite. Väl där väntar lite shopping och naturligtvis hamnar vi i en barnaffär för att köpa presenter till Lennox.


Presenter till Lennox och Calista


Torget. Rigas väder var väl sisådär men ett färggrant torg fann vi.


Redan 14 tog  vi en taxi till Baltikums mest exlusiva spa. Espa Riga. Det är ett helt otroligt ställe. Sex våningar med det absolut mest exlusiva  spa jag sett. Vi hade behandlingar inbokade 15 och blev lotsade till våra rum för att byta om.






Eleganta behandlingsrum med lila fåtöljer, spottar i taken, datoriserade system och tjocka handdukar i uppvärma reglerbara sängar. Vi tog en aromateri massage.




Schyssta produkter i det gigantiska omklädningsrummet



Trappen genom hela spat var i krom och glas


Tjocka härliga handdukar överallt






Omklädningsrummet på Espa spa


Här var det som i en riktig salong











Arlanda


Sedan flög vi hem framåt 19. Threst var grymt imponerad över min överraskningstrip. Kom hem, åkte och hämtade Lennox som haft det fantastiskt hos Jarlemarks och blev bjudna på middag trots att vi kom så sent. Lennox stod med näsan tryckt mot rutan, det såg jag redan från bilen och som vanligt slog mitt hjärta ett extra slag när jag såg honom

Är snart i en radio nära dig. Idag söndag P4 klockan 12: 03 pratar jag med Ulf Elfving om bloggar, barn, kändisar och livet som allvarlig sjuk småbarnsmamma.

Just nu befinner vi oss i Riga. Båten Romantika har tagit oss dit och med en lyxig hytt, rysk gourmemiddag igår kväll och med en stabil frukost i magen satsar vi nu på att kika på staden.  Sitter just nu pa ett internet cafe i Riga. Klockan 15 står ett besök på ett av Europas bästa spa, Espa, på programmet och sedan flyger vi hem till Arlanda framåt kvällen.

Jag har ett litet bekymmer. Jag vet inte om jag gör rätt i att dryfta det här men eftersom jag valt att blogga om min sjukdom och vårt liv med bilder på Lennox så generar det ju i att folk pratat med varandra. Det är flera barn på dagis som säger till mig

"Jag såg Lennox på data hemma" (datorn)

Så jag förstår att det är flera föräldrar på vårt dagis som läser bloggen och det är bara bra. Toppen. Precis som jag vill. Problemet är bara om då de vuxna börjar prata med varandra och kanske resonerar om mig och sjukdomen. Man kanske pratat om hur det kommer att bli, hur sjuk jag är eller andra saker som barnen snappar upp och sedan kommer till Lennox och säger. Mardrömscenariot är ju följande:

"Lennox, din mamma är sjuk, hon har cancer, hon kanske kan dö. Typ..."

Det vore fruktansvärt även om jag förstår att man inte tänker på att barnen lyssnar och snappar upp allt. Och jag vet att det är jag själv som är offentlig och att jag också får ta konsekvenserna av det. Jag har vägt fram och tillbaka att inte visa några bilder på Lennox men tror ända att man pratar om "Lennox mamma" och då blir det ju samma problematik ändå.

Nu tror jag ju inte att ni pratar om mig dagarna i ända. Finns ju liksom tusen andra saker att prata om men Om, om  så snälla, se till att barnen inte lyssnar. Lennox vet ju att jag varit sjuk, opererad men barn kan ju ha ett ganska rättframt sätt att presentera saker på och Lennox lever ändå med en ganska extrem hotbild över sig att jag kan försvinna så jag vill förskona honom så långt det går.

Svamligt och långt men hoppas ni förstår vad jag menar.

Jad drömmer fruktansvärda madrömmar. Att jag får ett besked att min cancer nu är kronisk. Inte botbar. Att jag läser detta, visar det för Threst och sedan totalt bryter ihop. Ovissheten är över.  Nu vet jag. Jag vaknar och fullkomligt badar i svett. Jag har glömt att stänga av värmedynan så det gör inte saken bättre. Lennox ligger bredvid med sin lilla smala hand i mitt hår. Och jag önskar att allt bara var just en mardröm.




Förra veckan spelade jag in radioprogrammet "Elfving möter". Ulf är en skön kille med en mycket behaglig radioröst. Detta var dagen innan jag skulle få besked om mina lungorn så jag vet inte riktigt hur det där kommer att låta. Kände att jag inte var riktigt närvarande.


När jag kommer ut ur studion träffar jag underbara Annika Jankell och Sven-Erik Magnuson från Sven Ingvars.

Programmet sänds på söndag 12:03 i P4.


Idag har jag en stor överraskning på gång till Threst. Vi har lämnat bort Lennox över natten till Jarlemarks och det enda han vet är att han ska hämta mig på jobbet vid 16:00. Jag kan inte avslöja mer för er heller eftersom Threst läser min blogg, då och då när andan faller på. Mer kommer på måndag. Det blir en riktigt trevlig sak jag fixat för oss utpumpade sargade själar. På söndag väntar mama-galan. Lennox och jag ska gå modevisning och jag ska dela ut mitt pris jag vann förra året. Årets Hjälte-mama. Mikaela, Tessan, Anna och Shatilla kommer med mig. Det blir en mycket värdig vinnare i år. Helgen är full och livet kan inte vänta.



Foto: Malin Bondeson


Mitt tips till dig i helgen är Monster Jam på Globen. Lennox har fått biljetter dit men det spricker ju nu när Jarlemark har honom. Tänk att se stora monstertruckar som voltar, snurrar och vrider sig över en massa hinder. En dröm för iallafall min fyraåring. Annars går du bara in här till sajten Barn i stan för att läsa mer om helgens äventyr i Stockholm.

På tomten händer det saker. Vi vaknar av att det lämnas grus till utbyggnaden. Lennox är fascinerad. Jag också för jag har väntat så på att detta ska sättas igång. Vi planerar för en framtid och vi planerar hur det ska se ut. När vi gått och lagt oss pratar vi om hur matsalen kommer bli.

"Hur många stolar ska vi har runt matsalsbordet? Kanske sex stycken blir bra men vi kan dra ut bordet för minst tolv personer"

"Mmmm, och om man vänder bordet kan man lätt sitta minst arton personer"

"Det blir skitbra, då kan du ha begravningskaffet här  hemma ju".

"Lotta, om du dör kommer inte jag och Lennox ha råd att bo kvar, det vet du ju"

"Jo, men jag bara skojar. Jag kunde inte låta bli bara"

Imorse var vi på föräldrarsamtal på dagis. Stort. Sedan vidare till jobbet och nu sitter jag här. Lite ont i huvudet men förkylningen är mycket bättre. Måste bara hitta ett ställe nästa vecka att vaccinera mig på.




Och så måste jag köpa nya strumpor till Lennox på lunchen. Det är så kallt på golvet på dagis och eftersom jag själv fryser konstant vet jag hur illa det är.  Dessutom måste jag börja fundera lite på hur min julsaga jag har fått i uppdag av Allers Förlag att skriva

Bloggande kändisar skriver julsagor – för klimatet

Sju riksbekanta bloggare – Thomas Bodström, Charlotte Perrelli, Daniel Nyhlén, Vimmelmamman, Storstadspojken, Charlotta Flinkenberg och Marie Serneholt – ska skriva gröna julsagor för klimatet. Uppdraget kommer från Allers Förlag och målet är att samla in en halv miljon kronor till klimatändamål.

I december kommer julsagorna att kunna läsas och laddas ned på Allers Förlags hemsida. För varje sagoläsare som samtidigt väljer att köpa en julprenumeration skänker Allers Förlag 10 kronor till klimatändamåll. Läsarna får rösta på var pengarna ska gå, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen eller Skydda Skogen. Den miljöorganisation som får flest röster tilldelas hela summan.

 

Jag tänker INTE utgå från min diagnos. Otroligt befriande att ibland bara få skriva om något helt annat.

 

Jag vill också ge er 25 %rabatt på att göra sin egen almanacka på Vulkan.se. Den första som lämnar en kommentar hos mig om det rätta svaret får göra den gratis. De andra tio får 25%. Först till kvarn alltså. Frågan är:

 

Hur många experter finns det på www. alltforforaldrar.se?

 

 

 

 

Inget vimmel ikväll. Bad med Lennox. Prova nya Weleda-oljan, basta lite och kvällens höjdpunkt, lägga skruttet och läsa saga även om vägen dit är helt rabiat ibland med gap och skrik.

 

"Men mamma, du lovade mig. Vi skulle ju leka länge! Så här länge"

Säger han och måttar tiden med sin lilla hand. Och det finns nästan inget som kan få mig att bli så ljus och varm inombords som just dessa små utbrott.

 

 

 

 

 

Jag ringer sköterskan på Huddinge. Förklarar att mitt myom är försvunnet. Att jag nyss varit hos gynekologen och vi tillsamans har sökt med ljus och lykta efter detta myom. Hon säger:

"Jag ska söka Dr Bengan. Han kanske står och opererar nu, om jag inte kan få tag på honom sätter jag upp dig dig på en telefontid den 19"

"Men det är ju om mer än en vecka. Finns det ingen chans att få prata med honom tidigare?"

"Jag ska se om jag kan nå honom"

Till saken hör att jag gillar Bengan. Han är trots allt den enda läkaren jag har träffat flest gånger och jag har kommit att tycka om hans lite torra humor och noggranna förklaringar.


Jag hinner sätta i mig dagens lunchlåda som Threst packat. Sedan ringer mobilen:

Hej, Det är  xxxxxr. Kan du prata"

"Javisst, inga problem"

"Jag hörde av sköterskan det här med myomet och jag har tittat på dina röntgenplåtar och där finns faktiskt inget myom som går att se. Det finns överhuvudtaget inget konstigt alls utan allt ser helt normalt ut.

"Men hur är det möjligt? Det fanns ju ett myom, ett stort dessutom"

"Ja, det kan vara så att röntgenläkaren sett fel. Att han blandat ihop dig med någon annan, så kan det helt enkelt vara"

(Här försöker jag leta efter ironi i rösten. Ett litet skratt som kanske kan förklara. Och det är mycket möjligt att det finns men jag kan inte uppfatta det.)

"Öhh, jaha, eller att det vara en måndag och han var trött? säger jag ironiskt.

Sedan lägger vi på med löfte om att höras om ca fem veckor för att få svar på min lungstatus.

Det är förbryllande märkligt att det kanske har varit så. Det urholkar hela mitt förtroende och jag vet nu inte vad jag ska tro om övriga svar och resultat jag i framtiden kommer att få.

Jag är myomfri. Det är bra. Ett problem mindre att bekymra sig om men jag vet inte om jag ska skatta eller gråta. Känner mig helt enkelt mer och mer säker på att man måste ha stenkoll på vad som händer och sker och vara extremt vaken för att se om sitt hus.


Ska man skratta eller gråta?

I metro listas jag som "sjukdomsblogg". Hmmmmm. Blir lite fundersam. Min blogg inehåller ju så mycket mer än sjukdom. Det innehåller livet själv. Sorg, glädje, barn, glitter, vuxenliv. oro, sjukdom, champagne, vabb, mode, yta, cellgifter, död, kändisar, omsorg, mat, resor, reflektioner, funderingar, på, av,  osv i all oändlighet.

Klicka här för att se vilken bloggtyp du är.


Foto: Micael Engström
Jag känner mig oftast allt annat än sjuk.

Jag lämnar som vanligt på dagis. Förkylningen är nästan borta så när som på heshet. Jag gjorde faktiskt vimlet igår kväll men lät bli att kindpussas. Sedan, i morse tog jag bussen till SÖS för att kolla upp den där ofarliga cystan, myomet, jag uppenbarligen har vid min livmoder. Gynekologen frågar mig om min cancer, när jag opererades och om cellgifter. Jag frågar om hon inte kan ta bort hela skiten jag har i underlivet. Desto mindre ställen att spridas till, dessto bättre tänker jag.



På vimmeljobb i går kväll.

"Men kan man inte operera bort både äggstockar och livmoder? Jag har ju helt idiotsäker på att jag inte ska ha några fler barn"

"Men det är en stor operation och du kanske kommer att hamna i klimakteriet i förtid och då måste du äta tabletter för det och det kanske inte är så bra när du fått cellgifter" Dessutom kan inte jag besluta det nu, det måste göras i samråd med din onkolog, hur stor spridningsrisken är."

"Men om jag verkligen vill det här, får inte jag bestämma då?"

"Njaääe, det måste diskuteras"

Sedan upp i den kalla ställningen. Glidmedel och ultraljud. Ingenting syns som inte ska vara där. Inget stort myom hur mycket läkaren än tittar. Jag förstår ingenting men blir naturligtvis skiträdd att Dr Bengan sett fel, sett något någonannanstans, en stor cancertumör.

Slokörad klär jag på mig igen. Beger mig till jobbet. Ringer övre bukkirurgi. Dr Bengan har inte telefontid förrän på torsdag den 19!!! Alltså om över en vecka. Sköterskan skulle försöka få tag på honom och se om han kunde ringa upp tidigare. Väntan, väntan, väntan..........

För er som vill läsa om mina secondhandtips Klicka här


För er som vill stödja Cancerforskningen. Titta på filmen.

Jag är sjuk. Jag, som tillsamans med Lennox bestämt oss för att vaccinera oss i morse. Nu ligger jag här med öm i kroppen, lite snorig och hostig. DOCK ingen feber och det är mitt enda försvar till att det antagligen inte är bacon-sjukan. Jag har fakriskt lyckats dammsuga och det kanske man inte borde orka med en gris i kroppen.  Jag sover till 11:30 när mamma ringer.




Sedan försöker jag bestämma vilken bok jag ska börja läsa. De är ju minst sagt helt olika. "Idol"-Andreas handlar vägen till framgång och Louise Hallin och Linda Nybergs om överlevnad som småbarnmamma. Det lutar åt den senare. Känns som jag är i starkt behov att sådana tips. Speciellt idag. Dock är det perverst skönt att få vältra sig i en influensa eftersom jag med bestämdhet vet att hostan, snorande och huvudvärken INTE beror på cancer.

Igår var på på lekstället Mulle Meck. Där kom det fran en bloggläsare. Vi har haft mailkontakt då hennes man avled i "skitsjukdomen" bara sex veckor efter diagnos. De gifte sig på intensivvårdsavdelningen. Hon gravid i vecka 20 och med deras gemensamma 5-åring. Mannen levde bara någon vecka efter giftemålet. Vi pratar om hur man hanterar den kvarlämnade partner. Hon fick bara sin mans kläder och skor i en plastpåse. Tack och hej. Ingen som ringer upp från kommun eller landsting för att höra hur den här förvivlade mamman i den mest makabra situationen egentligen förhåller sig. Däremot fick personalen som vårdade S de sista dygnet proffisionell samtalsterapi. Grrrrrr.

Ush vad jag tycker illa om att vara sjuk. Idag skulle jag haft redovisning på min föreläsning. (ska ju börja föreläsa) och göra vimmel på storfilmen 2012 ikväll. Istället sitter jag här och äter frukost 15:03. Bara massa käppar i hjul och försinkningar (åh vilket underbart gammalt ord)

Vill du läsa min krönika om mitt besked på Cancerfonden? och även se en liten film där jag tigger pengar till forskning?
 Klicka här
Filmen finns till höger om krönikan.

Det måste vara omöjligt att det kan vara så mycket gråare, råare och tråkigare ute än igår. Naturligvis vill Threst att vi ska kratta löv.

"Det tillhör villa-livet" säger han spydigt.

Vi krattar för brinnande livet och jag känner hur jag blir mer och förkyld. Öm i kroppen, svidig i ögonen och näsa som rinner. Och lite hosta igen. Dock ingen feber så jag antar att det INTE är svininfluensan. Har, som alla andra, jagat vaccin och är bara glad att det inte är digerdöden eller någon annan farsot det gällde.

Den enda ljuspunkten är när mina kollegor Johnny och Lina kommer på besök med en formidabel kladdkaka. Sedan beställer vi thai, lägger Lennox och krashar framför tv:n.  Jag hittade en lista över vad banden inom cancern står för på Davids sida. David lämnade oss den 30 oktober i lymftörtelcancer och trots att jag aldrig träffat honom har jag haft stor behållning av hans välskrivna blogg.


Bärnsten Blindtarmscancer
Svart Melanom
Svart och rosa Benmärgsdonator
Blått och silver Lever med cancer
Blått och vitt Tonåring och cancer
Brun Kolon/rektalcancer
Mörk blå Koloncancer
Guld Barncancer/cancer i barndomen
Grått Cancer i hjärnan
Grön Cancer i njuren
Elfenben-burgund-elfenben randig Cancer i svalg, huvud och nacke.
Lavendelblå Cancer förståelse/cancer medvetande
Ljus rosa och blå Manlig bröstcancer
Ljusblått Prostatacancer
Lime grönt Lymfom, Non-Hodgkins lymfom
Limegrönt och akvamarin Vuxen stamcellsdonator
Orange Leukemi eller hudcancer
Orkidée (violett) testikelcancer
Persika Livmoderhalscancer
Pärlvit Lungcancer
Vintergröna Cancer i mage, esofagus
Purpur Bukspottkörtelcancer, Sköldkörtelcancer,
Röd-vit-röd randig leukemi och lymfom
"teal" och rosa Ärftlig bröstcancer, kombination av gynekologisk och bröstcancer
Vit Ben och benmärgscancer
Gul Sarcoma, läppcancer, cancer i urinblåsa, lever.


Tack David hoppas du slipper all smärta nu. Till Davids blogg

Gårdagen var förmodligen den tråkigaste dagen på länge.  Det betyder alltså att det bara kan bli bättre.
The only way is up!



Skitiga skidbyxor, skitiga skor, Jäkla skitväder och skitmånad.



Utbyggnaden tar form. Tänk vilka middagar vi kommer att ha i den nya matsalsdelen. För alla våra vänner som vi har ständigt dåligt vår-tur-att-bjuda-på-middag-samvete över.

Här har ni en tjej som verkligen förändrat inställningen till livet för många. Det är inte klokt vad livet är orättvist.



Foto: The curestartssnow.org

Femåriga Elena diagnostiserades med en elakartad hjärntumör.
Som en sista hälsning gömde hon undan lappar med inspirerade ord i familjens hem.
Nu har föräldrarna hittat hälsningarna och gjort en succébok av dem.


Familjen Desserich i Wyoming i USA fick alla familjers mardrömsbesked.
Deras femåriga dotter Elena hade en hjärntumör som inte kunde opereras bort. Hon hade max ett år kvar att leva.
Men det stoppade inte den lilla flickan från att bokstavligen leva.
Hon fortsatte sitt kreativa liv – målade tavlor, skrev små handböcker till sina vänner och gjorde en lista på saker hon ville hinna med innan hon skulle dö.


Under sin nio månader långa kamp mot cancern gömde hon undan små lappar där hon hade skrivit inspirerade och kärleksfulla hälsningar till sin familj och uppmanade dem att fortsätta sina liv.
Stor succé
En efter en hittade familjemedlemmarna hälsningarna.
– Vi kunde flytta lådor eller böcker och plötsligt föll lapparna ut, säger mamman Brooke, till Good morning America.
Föräldrarna la först upp hälsningarna på internet och fick en enorm respons.
Flera personer hörde av sig och berättade att Elenas hälsningar hade gjort dem till bättre föräldrar eller att de fått dem att omvärdera sina liv, säger pappa Keith.
Föräldrarna bestämde sig till slut för att ge ut hälsningarna som bokform.




Boken, som heter ”Notes left behind”, har precis släppts i USA och väntas bli en stor succé.
Pengarna som boken drar in skänker föräldrarna till cancerforskning.
I dagsläget finns det inga planer på att ge ut boken i Sverige.

Mikael Stengård/Aftonbladet

Nu undrar man ju varför ingen vill ge ut boken i Sverige? Bokhandeln dignar av kokböcker och självförverklingsböcker och detta känsliga ämne behöver belysas än mer.

Jag åker direkt till jobbet efter besöket på Huddinge. Jag har stämt träff med en fotograf från Örebro eftersom jag blivit nominerad till Årets Örebroare!  Galan går av stapeln den 19.

Det ingår ju i det nya livet som jag fick 1 maj 2008 att ta nya tag. Nya tag som jag aldrig trodde jag hade innan detta datum. Nu är det dags för det. Att helt enkelt rota fram de där reservkrafterna som alla människor har längst inne någonstans. Ni vet som mammor som lyfter upp bilar för att deras barn ligger under. Den typen av kraft.



Vi firar icke-beskedet med pizza. På den här bilden ser jag så löjligt stark och glad ut fast jag helt ville lägga mig ner och bara tjuta av trötthet. Får skylla på mina gamla modellinstinkter som dyker upp så snart jag ser en kamera. Dessutom har Lennox dagiskort kommit. Threst och jag åååååhar och näääääääar. Guuuuuuud så fin du är Skruttis. Finaste av alla.



Sedan firar jag vidare med att städa garderoben  och dricka en starköl. Threst går på bio själv på Heron City. Jag fick ett litet paket på posten. Via lanserar ett nytt doseringglas i samarbete med glaskonstnären Ann Wåhlström.




Om ni inte har något för er denna helg så passa på att tipsa om roliga saker från smarta sajten Barn i stan. Jag tror stenhårt på teatern "Farväl Herr Muffin", en prisad föreställning på  Rosenlundsgatan. När ni ändå är på södermalm tycker jag ni ska gå in och hälsa på min fotograf Malin. Hennes butik Medinan på Folkungagatan är ett fantastiskt litet vattenhål och har en stark doft av mitt favoritresemål Marrakesh.



Helgen är i stort sett oplanerad. Hittills. Helt blank i almanackan men om jag känner mig själv rätt så händer det väl något inom det närmsta dygnet.


Grrrrr!
Foto: Micael Engström

Saker är på gång. Det Bruna bandet ska planeras. En intervju med George från "Himlen kan vänta" här på bloggen och så ska jag försöka hitta en pratvillig onkolog att ställa era frågor till.

Det är dags att traska i de där grå korriderna igen. Natten har varit kort. Sovit alldeles för lite. Magen är som vanligt upp&ner. Tja allt är ju upp&ner just nu. Ögonen svider. Munnen är snustorr. Man är ju ingen glitterpinne direkt. Threst och jag är som vanligt rätt tysta. Försjunkna i sitt. Vi slår oss ner i det utomordentligt trista väntrummet på våning 7 hos kirurgen. Jag börjar ta kort på allt. Kan inte sitta still. Vi väntar och väntar. Till slut kommer en sköterska fram.

"Ni ska vara här först om en timma. Tänkte att ni kanske tagit fel på tiden"

Jajamen. Visst har jag tagit fel på tiden. Den är ju ur led. Iallafall min tid. Vi går och äter sushi fast klockan bara är stax innan 10 (hantverkare ni vet) Jag äter kanelbulle och dricker kaffe.  Sedan knatar vi upp igen och slår oss ner i det där utomordentligt trista väntrummet. Jag kan inte tro att det är jag som sitter där. Stora overklighetskänslor kommer över mig.



Dr Bengan kommer med ett gäng kollegor. De har varit på leverkonferens. De skattar och deras vita rockar fladdrar efter dem.

"Hur fan kan de gå och skratta här och nu" säger jag till Threst fast jag vet att de självklart får och ska skratta.

Minuten senare blir vi hämtade. Dr Bengan verkar vara vid gott mod. Jag spänner mina svidande ögon i hans och väntar andäktigt.

"Det ser ju ut lite som väntat. Alltså vi vet inte ännu riktigt vad det är. Det måste gå längre tid från en pencillinkur till röntgen för att se om förändringen försvinner" En ny datortomografi görs om sex veckor. Då har förändringen haft en chans att visa sig vad det är"

"Men varför röntgades jag då för några veckor sedan om ni visste att det måste gå en viss tid för att man ska kunna tyda något?"





"För att se att det inte var metasaser. Om det varit det hade du blivit tokig över att  vi skulle låtit dig vänta med ev behandling i sex veckor, vilket i och för sig antagligen inte haft någon större betydelse"

"Öhhh, ok. Så propp kan vi iallafall utesluta?"

"Ja, en propp är det inte"

"Och där sitter du och sover" säger jag och blänger på Threst som verkar nicka till fast jag vet att han är lika stressad som jag. (Sa jag att jag inte är någon gliitterpinne?)

Väntan igen. Bengan fortsätter:

"Sannolikheten att det är en lungflammation är väldigt stor.

"Men om jag nu antar att det är metastaser (tydligen två stycken bredvid varandra) kan man operera eller stråla då eller är det kört?"

"Då kan vi gå in och göra en liten operation eller stråla just precis där. Naturligvis är det ju en sämre prognos men egentligen inte så mycket så det är inte alls kört"

Jag hör hur min mobil burrar. Den är på ljudlös.

Tack och hej leverpastej.

"Det var väl ett bra besked, säger Threst.

"Det var det väl inte direkt, det var ju ett icke-besked" svarar jag.

Jag hade förväntat mig ett svar, ett svart på vitt. Jag börjar messa och ringa i mobilen. Till alla vänner och bekanta som hållit andan och jag hoppas de inte tröttnar på denna mentala berg och dalbana de också hamnar i.

Ps. Tack för hållna tummar.
+-0

Foto: Fredrik Hessman/Exray

Idag är i idag och i morgon är i morgon. Igår låg en kvinna i min ålder på SÖS och kämpade för sitt liv mot sin bröstcancer. Ännu vet jag inte om hon klarade natten. Ännu vet jag inte om hennes dotter gått till skolan idag. Men dagen idag är ännu min och kanske kanske ännu hennes.
Folk går till jobbet, planerar helgen, skrattar, är gravida, äter lunch, shoppar, fikar som om ingenting har hänt såklart. Hela världen kan ju inte stanna upp för att jag ska få ett avgörande besked i morgon.

Dagen idag äger jag. Den tillbringar jag med att göra radio med Ulf Elfving i "Elfving möter" om några timmar. Det sänds i P4 på söndag 12-13. Sedan hämtar jag på dagis. Lagar hamburgare och hänger tvätt. Lägger på ny make och åker på resturanginvigning. Precis som om allt var som vanligt fast det inte har varit det sedan maj 2008. Händerna och kroppen gör saker av bara farten. Fötterna går dit tanken vill men tanken är någon helt annat stans. Den är inställd på katastrof. Förbered på mental härdsmälta och trots att jag lovat mig själv be Bengan skriva ut lugnande tabletter har jag naturligtvis glömt det. Jag får köpa valeriana på apoteket och skopa i mig dagsdosen på en gång. Jag tänker inte sitta i det där väntrummet på Huddinge i morgon förmiddag och kippa efter andan.

Ovissheten är inte värst som alla tror.  Vissheten är värre för i ovissheten finns det fortrarande hopp.
Diskutera vidare i forumet här.

Foto: Malin Bondeson

Här står min kollega Johhny och jag. Vi är som natt och dag. Lång och kort, ljus och mörk, pratsam, tystlåten . Ser ni hur han försöker sträcka på sig för att komma upp till mina modiga 178? Tänk om världen bestod av idel kopior. Vad tråkig den skulle vara då.

Jag sitter på jobbet. Bakom mig pumpar flatscreenen ut Malous program  "Efter 10" och varenda dag handlar det om cancer. Tycker jag. Ena örat fokuserar på samtalet, det andra är riktad framåt, mot mina kollegor. Halsen värker. Det gör ont när jag sväljer och jag ser hela novembers planering gå upp i rök. Jag vaccinerar mig. Självklart gör jag det och hoppas på att jag inte kommer att prata baklänges eller få horn i pannan. Ikväll träffar jag George från "Himlen kan vänta" Han ska föreläsa på lungcancerdagen idag och jag vill gärna gå dit och lyssna.


Jag har en liten fråga till er. Skulle ni vilja att jag intervjuade någon onkolog (cancerläkare) Om ni ställer frågorna så tar jag med dem och sammanställer en intervju som jag sedan återger på bloggen? Finns det något intresse av det?

Det är sol ute, sol inne, sol i hjärta sol i i sinnet idag. Jag mår bra så när som på halsont men jag tänker inte låta mig påverkas av det. Ännu finns det hopp i ovissheten och jag säger som Annette. Nu. Dansa!




Annika. Du får gärna maila mig angående 3. lotta.gray@aller.se

Fotograf Mattias Dahlstedt/mama

Det är novembers första skälvande timmar och utanför fönstret ligger de där löven lika vackert gula som på Tuas begravning. Jag är djupt tacksam för detta. Och stundtals jävligt förbannad. Jag kan inte låta bli att ständigt årerkomma till detta dilemma Varför. Jag har alltid varit så förskonad från allt. Livet har flutit på. Bra vänner, fina killar, frisk släkt (läs:inga begravningar) hyfsat boende. Flaggan i topp. Inga beymmer. En glad skit är vad jag nog alltid kallats. Lite naiv. Omogen men glad och med ett stort hjärta.

Jag minns den där osannolika tröttheten några månader efter Lennox ankomst. Hur jag ringde min husläkare och bad om ett sköldkörtelprov. Att jag var så idiottrött att jag nästan kräktes men vilken nybliven mamma är inte det? Kanske var det då cellerna fick tokspel och började sin ohämmade celldelning? Där mellan nattamningarna och barnvagnspromenaderna i ett höstlikt Stureby började det gå fel. Fruktansvärt fel. Då, medan jag ännu vilade i den trygga ovissheten och planerade för en framtid med den där lilla skikande och fäktande babyn som fick mig att både gråta och skratta på samma gång.

Jag trodde alltid att jag var så speciell. Att jag var utvald på något sätt bara för att jag föddes på julafton. "Jag måste stå i förbund med Gud" minns jag att jag sa till en kompis. Tänk vad tokig man kan vara som ung. Tokig och alldeles underbart befriad från det dåliga självförtoende som verkar drabba varenda en av oss innan vi hunnit säga tonår. Jag var poppis i skolan. Hyfsat het hos killarna men valde stallet. Där kunde jag sköta mig själv och red många timmar i den orörda naturen runt Riseberga. Att mina betyg var katastrofala var föga intressant. Jag brann för djuren och för att gå upp och mocka innan skolbussen kom. Klafsa runt i leran. Borsta, lassa hö, fodra. Min kropp var min egen. Stark. Inte som nu full av ärr som förhoppningvis räddat mitt liv.

Med tiden så upptäckte jag saker. Lite av min sköna naivitet försvann någonstans mellan 25-30. Jag blev vuxen. Upptäckte svek, ånger och otillräcklighet.  Upptäckte att jag att försökte vara till lags.  Att det var jobbigt att vara obekväm. Alltid den där leende Lotta som var så jävla glad och käck jämt. Jag har jobbat hårt de senaste åren med att försöka hitta tillbaka till den där naiva tonårstjejen men kanske med en knivsudd mer pondus. Försökt att lära mig sätta ner foten och säga vad jag tycker.  Det senaste året har jag ju fått mer än nog av min beskärda del från  livets hårda törn. Detta trodde jag inte när jag satt på höskullen med mina ridbyxor instoppade i ett par gamla sköna stövlar.


Det finns viss en sorg i det. En viss sorg i att jag nu kanske inte kan börja skörda frukterna av det jag sått. Att jag först på senare tid lärt mig njuta av att INTE vara i min gamla roll. Men det är ju fan att det ska till lite cancer för att man ska fatta liksom. Dessutom är jag rädd att jag ska sluta känna. Ibland är det så nämligen. Att jag inte längre kan känna. Jag är så likgiltig. Oförmögen att känna vare sig glädje eller sorg. Det gör mig så rädd att jag tror att jag kanske håller på att förlora greppet. Att något  mycket litet men mycket viktigt håller på att gå sönder. Men då behöver jag bara titta på Lennox. Känna eller titta på den där fysiska uppenbarelsen som håller mig vid liv som en andningspump. Ibland stirra så intensivt på honom att han börjar skruva på sig. Och jag kan nu, utan problem, känna hans hud eller se hans handflators livslinje framför mig närhelst jag blundar.

Eftersom Threst är bortrest dansar råttorna på bordet. Bokstavligen. Vi lägger oss sent och badar hela lördag förmiddag. Vi äter en massa godis och popcorn i badkaret och provar att äta dem våta till och med. Det är nog ganska bra tots allt att ha en mamma med en cancerdiagnos, Då blir får man göra lite som man vill liksom. För mamman vill ju att pojken ska minnas henne som en snäll mamma.






Vi äter till och med godis i bastun


Nåväl. Sedan åker vi till Nameit och köper ny vinteroverall. Vidare till Jarlemarks där jag lämnar Lennox för att göra vimmel inne i stan. Det är Hallowen och Sia, en fotograf är så ilsket vacker i sina djävulshorn att jag bara måste ta en bild.



Vi sover hos Jarlemarks eftersom det är barnbio idag (söndag) Tingeling viftar med sitt trollspö men missar totalt mig på fjärde raden. Jag som verkligen skulle behöva lite glitter över min sorgliga figur.




Jag funderar lite på huruvida jag ska vaccinera mig mot svininfluensan eller inte. Har fått frågan från jobbet men avslagit den med ett garv. Det kan ju liksom inte bli så mycket värre. Vad kan en liten influensa innebära mot ett potientiellt dödshot?

Nu. Bollträning 15. 30